30.10.07

PÅL ESPEN SØBYE : Bo Cavefors - den Røde Arme Fraksjons forlegger















Artikeln publicerad i Morgenbladet, Oslo 26.10. - 1.11.2007


Pål Espen Søbye

Bo Cavefors – den Røde Arme Fraksjons forlegger.

Marx hevdet at i den borgerlige æra går alt solid opp i luft, det gjelder også mindre solide saker som intellektuelle forbilder. Det fins berettiget kritikk mot en hver tenker. I den forstand kunne kritikken være en god kandidat. Det fins imidlertid handlinger og virksomheter som kan være forbilledlige. Forleggeriet er en slik virksomhet og den svenske foreleggeren Bo Cavefors var generelt en forbilledlig forlegger, med en spesiell utgivelse, texte: der RAF, en samling av Baader-Meinhof gruppens manisfester utgitt og smuglet inn i Vest-Tyskland i 1977, skrev han seg inn i europeisk forlagshistorie som en hedersmann. Det var en handling som skulle få store og negative konsekvenser for han selv og hans virksomhet, nå er tiden kommet for å berømme han for denne handlingen. Det virker nesten som han her levde etter Helge Krogs motto: Finn ut hva som kan skade de selv mest og gjør det.

Bo Cavefors ble født i Falun i 1935 og vokste opp i Skåne, han begynte på Latinskolan i Malmö, men ble i 1949 sendt på jesuittskole i London og ble en fem-seks år. Etter verneplikt i Sverige studerte han teaterhistorie og slaviske språk i London. Da han var 23 bestemte han seg for å bli forlegger og investerte sin farsarv. Bo Cavefors Bokförlag AB eksisterte fra 1959 til 1981. Forlaget ble først drevet fra Bo Cavefors hjem først i Limhamn, Malmö, deretter fra Staffanstorp. I 1975 flyttet forlaget til den vakre italienske villaen i Sandgatan 14 i det gamle Lund, nå var det tre mot tidligere én ansatt. I dag er alle forlagets utgivelser samlet og stilt opp i et seminarrom ved Lunds Universitet, Språk- och litteraturcentrum (SOL) og oppkalt etter Bo Cavefors. I den grad det fins en verdslig eller ateistisk andaktsfølelse, vekkes den til live foran det universet Cavefors utgivelser til sammen etablerer. Ingen av utgivelsen virker tilfeldige, hver bok hadde en mening. Forlagets arkiver oppbevares også på SOL.

En av de første utgivelsene i startåret 1959 var 7 algeriske studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike. Göteborgsposten skrev at sånne bøker ikke burde bli gitt ut. Bo Caverfors ble tidlig regnet for å være den svenske venstresidas forlegger. Lenin og Marx kom ved årsskiftet 1969/70. Kapitalen forelå komplett i tre bind fra 1969 til 1973. Maos militærpolitiske skrifter kom alt i 1965, ikke mindre enn seks bind med Kim il Sung fra 1974 til 1975. I 1967 kom Antonio Gramski, En kollektiv intellektuell. Afrika berätter og Afrikaner om Afrika forteller kom i 1961 og 1962. Den engelske historikeren E.H. Carrs trebindsverk om den russiske revolusjonen (1917) ble utgitt i 1970/1971. Noen andre: Micael Foucalt, Andre Gunder Frank, Ernst Mandel, Allain Badiou, Roland Bartes, Walter Benjamin, Bert Brecht, Theodor Adorno, Georg Lukács ble utgitt.

Forlaget var imidlertid aldri et rent politisk filosofisk forlag som bare oversatte bøker til svensk. Svenske forfatterskap, både skjønn- og faglitterære, ble utviklet, for eksempel forfatteren Eric Fylkeson og idehistorikeren Ronny Ambjörnsson (med det betydningsfulle idehistoriske verket Tradition og revolution i tre opplag 1968, 1969 og 1977), som seinere er blitt så berømt også i Norge. Men det ble også gitt ut utenlandsk poesi, Ezra Pound, Cantos I-XVII kom alt i 1959, og i 1960 ble Pisan Cantos oversatt av Göran Sonnevi og Jan Olov Ullén. Da Cavefors fant ut at Elmer Diktonius alt i 1923 hadde oversatt åtte Ezra Pound-dikt, måtte han selvfølgelig gi dem også. Den monumentale og dystre Herman Broch-romanen Vergils død kom alt i 1966, oversatt og innledet av Harry Järv. Hele Pablo Nerudas Canto General ble oversatt av Åsa Österman i 1970. Den tyske forfatteren Peter Weiss som bodde i Sverige ga ut sine bøker på Cavefors (det gjorde også hans yngre bror Alexander Weiss). Forlaget ga også ut artists books, og Jörgen Nash to ganger og Salvador Dalis hemliga liv første gang i 1961, med flere seinere utgaver.

Politisk litteratur på svensk var knyttet til forlagets Zenitserie, en pocketserie med en redaksjonskomité som besto av den såkalte Lundvänstern, som kom fra det syndikalistiske tidskriften Zenit. Mange store karrierer, akademiske og litterære, startet med utgivelser hos Bo Cavefors. Zenitserien handlet om politisk teoretisk litteratur og ble skrevet av Göran Therborn, Torsten Bergmark, Andre Gunder Frank med flere. Totalt kom det 22 bøker. Sune Nordgren, jaget fra Norge i 2006, var også i perioder knyttet til forlaget som forfatter, designer, illustratør og med tidsskriftet VOX 1973-1976, en litterær kalender.
Ingen trenger å studere utgivelseslistene til Bo Cavefors lenge før man blir klar over at han slett ikke bare ga ut sosialistisk litteratur. Høyreekstreme forfattere er representert, Ezra Pound er alt nevnt, Ernst Jünger var en annen, dessuten ga han ikke bare ut den svenske kommunistlederen Hilding Hagbergs memoarer, men også fascisten Per Engdahls Fribrytare i folkhemmet som skal ha blitt skrevet på oppfordring av Bo Cavefors og utgitt i 1979. Han la ikke vekt på å være en politisk korrekt forlegger. Som det 20 århundret er blitt kalt ekstremenes århundre, kan Bo Cavefors kalles ekstremenes forlegger.

Bøker fra Bo Cavefors ble i Norge solgt i Universitetsbokhandelen på Blinder og i bokkafeen øverst i Rozenkrantzgata. Det skal godt gjøres å finne en bokhylle fra en student på HF eller SV fra 1970-tallet som ikke har ei bok fra Bo Cavefors, om ikke annet så den sveitsiske lingvisten Ferdinand de Saussures klassiker, Kurs i allmän lingvistik, fra 1970 (utgitt første gang i 1915). Ennå den eneste oversettelsen av dette nøkkelverket til et nordisk språk!

I 1976 ga Bo Cavefors ut Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesett, artikler i utvalg og oversettelse ved Carl Göran Ekerwald. Konteksten er følgende: Ulrike Meinhof ble funnet død i sin celle i Stammheim fengslet ved Stuttgard 9. mai 1976. Da hadde hun sittet fire år i fengsel etter at hun sammen med de andre ledende RAF-medlemmene Andreas Baader, Holger Meins, Gudrun Ensslin, Jan-Carl Raspe ble arrestert mellom 1. og 15. juni 1972. Holger Meins døde under sultestreik i november 1974. 24. april 1975 okkuperte RAF-Kommando Holger Meins den vesttyske ambassaden i Stockholm, tok gisler og forlangte fritt leide for i alt 26 fengslede RAF-medlemmer i Vest-Tyskland. To gisler ble skutt, sprengstoffet gikk av ved et uhell, to av okkupanter ble drept, resten ble arrestert og fløyet til Vest-Tyskland.

I forordet til Meinhof-boka skrev Ekerwald at RAFs terroraksjoner var en medvirkende årsak til oppbyggingen av politistaten Vest-Tyskland. RAF var ansvarlig for det de sa de ville bekjempe.

1. april 1977 meldte säkerhetspolisen i Sverige at de hadde sprengt en terroristliga, Kommando Siegfried Hauser (oppkalt etter en av de drepte fra ambassade-aksjonen). Den planla, antok politiet, å bortføre den da avgåtte sosialdemokratiske justisministeren Anna-Greta Leijon i en liten trekiste. RAF holdt henne ansvarlig for utleveringen av ambassadeokkupantene til Vest-Tyskland.

Medlemmer av RAF brukte Sverige som gjennomgangsland for å for å bevege seg illegalt til og fra Berlin og Vest-Tyskland. Andreas Baader var flere ganger i Lund før han ble arrestert 1. juni 1972, men han fikk ikke mange venner der. Sverige var direkte berørt av RAF og involvert i bekjempelsen av gruppa, det gjorde det spesielt kontroversielt å bli RAFs offisielle forlegger.

Like etter at attentatplanene mot Anna-Greta Leijon ble avslørt, var Bo Caverfors i gang med utgivelsen av texte: der RAF, ei bok på 600 sider. De første 470 siden er erklæringer, pamfletter, intervjuer, utkast om bygerilja, bygerilja og klassekamp og en erklæring om Svart Septembers aksjon under München-OL i 1972 (med kritikken av Oskar Negt), i vedlegget på 130 sider er det tegninger av fløyen i Stamheim-fengslet der RAF-lederne satt, samt dokumenter fra rettsaken mot Bader, Ensslin, Meinhof og Raspe som hadde begynt 21. mai 1975.

Det var den Internasjonal komité til forsvar av politiske fanger i Vest-Europa - seksjon Vest-Tyskland, Stuttgart som tok kontakt med Bo Cavefors. Det fantes ingen forlegger i Vest-Tyskland som ville gi ut boka. Kontakten ble opprettet gjennom de fengslede RAF-medlemmenes forsvarere, blant annet Klaus Croissant og Otto Schily, sistnevnte var Gudrun Ensslins forsvarer og ble seinere innenriksminister (1998-2005) i Schröders sosialdemokratiske regjering.

Manuskript og korrektur ble fraktet inn og ut av Stammheim av forsvarsadvokatene og brakt til Lund av RAF-kurerer, mens Bo Cavefors sendte det videre til trykkeriet GOTAB og til oversetteren. Før den tyske utgaven kom det en svensk oversettelse av boka, som ble distribuert på vanlig måte i Sverige.

RAF forsvarte sine metoder med at Vest-Tyskland var en politistat. Det ikke gikk an å snakke med Auschwitz-generasjonen som satt med makten. Den hadde alliert seg med USA som hadde store militærbaser i Vest-Tyskland. Som i Kora og i Vietnam, hvor USA også hadde baser, måtte det startes en geriljakrig mot amerikanerne, i Vest-Tyskland måtte det være en bygerilja. RAF så seg som en fortropp, gjennom aksjoner skulle de være gnisten som tente et bredt folkelig og antifascistisk opprør mot Auschwitz-generasjonen og USA-imperialismen. Før RAF lederne ble arrestert i våren 1972, skrev Heinrich Böll i nyhetsmagasinet Der Spiegel, at RAF-medlemmene burde behandles som andre mistenkte inntil det forelå en dom. Artikkelen var en reaksjon mot avisa Bilds framstilling av terrorismen og den politiske venstresida. Det var overskifter som ”Baader Mainhof myrder igjen” Böll hadde reagert på. Springerpressen startet en kampanje mot Heinrich Böll og antydet at han sto i ledtog med RAF. Dette tok han opp i romanen Katharina Bloms tapte ære, eller Hvorledes vold avles og hva den kan føre til fra 1974.

Øyvind Foss skrev i sin bok Jeg elsket en terrorist (1981) om hvordan han i Heidelberg så en av Gestapos toppsjefer i Norge, Helmuth Reinhard som arbeidet som konsulent i et vitenskapelig forlag. Han var mistenkt for aktiv medvirkning til jødedeportasjonene og for den tyske mot-terroren (drepe minst en nordmann for hver tysker som ble drept). Ikke bare medløpere, men folk som aktivt hadde bygget det fascistiske skrekkregimet satt i ledende stillinger i Forbundsrepublikken, f. eks. Hans Martin Schleyer. Reinhard gikk fri i Heidelberg, skrev Foss i 1981, mens Meinhof, Baader, Ensslin og Raspe døde i fengslet i Stammheim. Han spurte: Hadde de myrdet noen?

Stemningen var tilspisset høsten 1977, også kjent som Tysk høst. Den begynte med drap og attentater i april og kulminerte med bortføringen av arbeidsgiverpresident Hans Martin Schleyer 5. september 1977 og kapringen av et Lufthansafly på Mallorca 13. oktober, fortsatte med at kaprerne ble nedkjempet av en spesialkommando i Mogadishu/Somalia 18. oktober og endte med at Baader, Ensslin og Raspe ble funnet døde i sine celler i Stammheim samme dag. Dagen etter ble liket av Schleyer funnet i koffertrommet på en Audi 1000 i Mühlhausen.

Tidene var ikke normale og Bo Cavefors fikk mange påminnelser om at det kanskje kunne lønne seg å la være å gi ut RAF-boka. Men han handlet som om tidene var normale og fullførte uanfektet sin soleklare forleggerplikt og ga ut texte:der RAF og sende boka inn i Vest-Tyskland. Akkurat denne handlingen er det som gjør forleggeren Bo Cavefors til et forbilde. I unormale tider må noen oppføre seg som om tidene var normale og handle slik man gjør i normale tider. At det fins mennesker som gjør det er den viktigste betingelse for at tidene igjen skal bli normale. Det er genuint forbilledlig å gjøre det vi alle er forpliktet til å gjøre, men som vi lar være å gjøre fordi vi stoler på at noe andre vil gjøre det. Nå gjør Bo Cavefors forleggergjerning før RAF-boka han til et selvfølgelig forbilde som forlegger, men at han handlet normalt i en unormal tid, krevde også stort sivilt mot. Det er også paradoksalt at denne handlingen viser at det som krever mot og fornuft ikke er å gjøre det ekstraordinære eller uvanlige, men å handle som om tidene er normale, å handle alminnelig i ualminnelige tider.

Det var det samme Heinrich Böll hadde gjort da han spurte om ikke vanlige regler gjaldt for Baader-Meinhof i 1972. Mange har ment at han ble mobbet nærmest til døde for å ha hevdet akkurat det. Man bekjemper ikke terrorismen ved å annamme terrorismens metoder, men nettopp å undertrykke trykkefriheten er å gjøre akkurat det, da faller man selv ned på terroristens nivå. Det er bare ved å behandle terroristen som en potensiell ikke-terrorist, terrorismen kan overvinnes, derfor er utgivelsen også en moralsk handling av første rang. Det å gi boka ut på tysk og smugle den inn i Vest-Tyskland i den spente situasjonen, er også en handling av en helt annen dimensjon enn å gi ut Bin Ladens tekster på norsk (som også var en oversettelse fra engelsk), meg bekjent har ingen norsk eller engelsk forlegger gitt ut Bin Laden på arabisk og smuglet boka inn i Saudi-Arabia. Med internett er det vel heller ikke mulig å forby tekster på samme måte som det var i 1977.

Boka som hadde rødt omslag og RAFs logo på forsida, ble da også beslaglagt av vesttyske myndigheter fordi spredningen av den ble ansett å være en støtte til terrorismen. Bo CAvefors utstyrte da boka med et smugleomslag som antydet at det dreide seg om en erotisk roman. Tyske stydenter syns boka var dyr, og laget raskt en piratutgave i forminsket format.

Ved å behandle de fengslede i Stammheim som forfattere praktiserte Bo Cavefors det grunnleggende humanistiske prinsippet om at et menneske ikke er identisk med sine handlinger, men er noe mer enn sine handlinger. Også RAF-medlemmene var noe mer enn sine handlinger, de hadde alltid også potensial for å kunne gjøre noe annet.

På enda en måte er den forbilledlige handlingen overskridende i forhold til den situasjonen den oppsto i. Bic Bok selger Palestinaskjerf, t-shirts med Alberto Kordas fotografi av Che Guevara med beret, stjerne og flagrende hår, har vært et kommersialisert ikon i mange tiår. RAFs stjerne og maskinpistol er det ingen som har turt forsøkt å kommersialisere. Selv Bennetton-fotografen Olivero Toscani som gikk inn for å bryte de fleste tabuer, holdt seg langt unna RAF-logoen. 30 år etter den tyske høsten hviler det ennå noe skremmende og uhyggelig over Baader-Meinhof gruppa. Hva skyldes denne uhyggen? Uhyggen er gjenskapt i Steve Sem-Sandbergs prisbelønte roman Theres om Ulrike Meinhof. Det er vanskelig å tenke seg at det hadde mulig å skrive romanen uten texte: der RAF.

Trykkefrihetsinstitusjonen kunne Bo Cavefors støttet seg til, da han ga ut RAF-boka, og han forsvarte denne institusjonen også på vegne av alle forleggere som ikke tok den i bruk. Frihet blir til gjennom at man arbeider for den. Man gjør seg fri gjennom å arbeide for frihet, friheten skapes gjennom at man arbeider for den. Det er dette frihetsbegrepet trykkefrihetsinstitusjonen bygger på.

RAF og RAF-boka har et annet frihetsbegrep. Andreas Baader uttalte en gang at bare livet i illegalitet var et autentisk, altså fritt liv. Dette er romantikk, og går igjen i RAF-boka. I ”Siste brev fra Holger Meins (31710/1974)” heter det at det eneste som gjelder er kampen, og at kampen må være uten ende, og at den aldri opphører. Jan-Carl Raspe sa i retten da siktelsen mot Ulrike Meinhofs ble trukket etter at hun var død: Frihet er bare mulig i kampen for frihet. Her blir terrorismen et eksistensielt valg som perverterer friheten og gjør den til et rusmiddel. Det uhyggelige med RAF er den tilsynelatende likheten mellom de to setningene: Frihet er bare mulig i kampen for frihet og Frihet blir til gjennom at man arbeider for den.

Utgivelsen av RAFs skrifter, realiseringen av trykkefriheten, var et brudd med redusering av frihet til et rusmiddel og at illegaliteten skulle være et autentiske liv. Ved utgivelsen praktiserte Bo Cavefors trykkefriheten og setter den opp mot forestillingen om at frihet bare er mulig i kampen for frihet. Handlingen negerte og overskred Baader-Meinhofs tanke om at friheten ikke lot seg realisere. Det var mulig å realisere den, men alle de som lot være å bruke trykkefriheten i denne situasjonen, bekreftet RAFs umulige frihetsbegrep.

Bo Cavefors er ikke blitt æret for sin handling. Tvert om. I 1979 kom forlaget i økonomiske vanskeligheter, mange forlag har gjort det før, Bo Cavefors ble arrestert, forlaget ble ransaket av politiet, endelig ble hele boklageret likvidert. Siktelsen var alvorlig, men endte i en petitesse og nederlag for påtalemakten. Hva var politiet ut etter?

Det er fristende å gi etter for romantikken å si; sannhets sak seirer kun i nederlag. Det var dumheten som seiret da Bo Cavefors ikke lenger fikk virke som forlegger.




Copyright©Pål Espen Søbye 2007


28.10.07

GÖRAN PERSSONS VÄGAR OCH VAL













Bo I.Cavefors
PERSSON HAN KAN ALLT FÅ TILL DET…

Göran Persson: Min väg, mina val.

Bonniers 2007.

Mången memoar har jag läst under årens lopp. Utgivna och outgivna. Men maken till det självförhärligande Göran Persson ägnar sig åt i denna hans första memoar – det lär säkerligen följa fler versioner decennierna framöver – har jag aldrig läst. de Gaulle var förvisso medveten om sina avgörande insatser för ett Europa befriat från nationalsocialism och Hitlervälde, när han publicerade sina memoarer, men befrielsegeneralens franskt pompösa statsmannaattityd smälter som en vällagrad camembert i sommarsolen mot Perssons grandiosa bild av sig själv.

Det börjar redan i pojkåren: ingen är så intelligent som Persson, så läsbegåvad, så slagfärdig, så politiskt motiverad som Persson. Persson behärskar sitt auditorium, han är ledaren, han är hård men samtidigt öm, i sitt innersta. Journalister och även politiska motståndare till Persson har under alla dessa maktberusande år utnämnt honom till en stor retoriker… Retoriker? Jag har faktiskt hört ett stort antal tal Persson framfört och nu läst memoarerna… Men: retoriker? Nej. Det finns många retorikskolor. Perssons retoriska konststycke är möjligen att han saknar retorisk begåvning. Om man inte kallar advokatyr och att vara slängd i käften, för retorik.

Persson är skicklig på att utelämna för honom pinsamma episoder i livet: varför ingenting om hans ständiga smitande från arbetsuppgifterna som gavs honom under värnplikten och varför ingenting om karamellsnattandet i godisbutiker. Det är karaktärsdrag som skulle ge en mer nyanserad bild av Stålmannen Persson.

Persson tycks vara övertygad om att det är ren och skär avundsjuka när människor inom och utom Det Statsbärande Partiet kritiserar honom för att ha köpt gården Torp och blivit en i alla fall icke utfattig bonde. Är inte detta att driva konspirationsteorierna väl långt och att undervärdera medborgare han regerat över ett antal år? Jag tror alla unnar Persson hans Sörmländska gård och önskar honom lycka till i framtiden, ungefär som när Ola Ullsten önskade de sparkade arbetarna i Olofström Lycka Till när det begav sig med en borgerlig regering förra gången. Vad medborgare, politiska motståndare och möjligen mediefolk reagerar emot är inte att Persson blivit gårdsägare utan därför att han så uppenbarligen sviker de ideal han säger sig ha kämpat för sedan pojkåren hemma hos mamma och pappa i Vingåker. Det är inte Torp utan Svek som upprör. På sid. 124 skriver Persson om, som han ser det, Jan Nygrens svek när han tackade nej till att bli partiledare. Man bör tacka Ja när Rörelsen Kallar. Persson: ”Sådan är moralen i rörelsen.” OK, det låter fint och det ÄR fint. Persson är duktig, retoriskt duktig skulle väl hans fans kalla det, när det gäller att anklaga partikamrater för att svika moralen i rörelsen, men gör ett undantag för sig själv. Uppriktigt sagt: det känna obehagligt, det känns oroväckande. Det ger mig en aning om vad en person som Persson skulle kunna åstadkomma i ett samhälle med en annan ideologisk orientering, i ett samhälle där man ropar efter Ledaren, efter Führern.

Det mest arroganta i Perssons arroganta memoar finner jag på sidorna 169-170. Persson skriver: ”I mitt barndomshem var två medlemskap fullkomligt givna: medlemskapen i Svenska Kyrkan och i Svenska Byggnadsarbetareförbundet ifrågasattes aldrig. Medlemmar i socialdemokratiska arbetarepartiet var vi däremot inte, den tillhörigheten var mer grundläggande än så. / Socialdemokratin var en del av familjens identitet. Det behövdes inget medlemskap för att visa var vi hörde hemma.” Detta är advokatyr och skitsnack på lägsta nivå. Är det inte istället självklart att man är medlem i en organisation som är ”en del av familjens identitet”? Märk också att Persson skriver Svenska Kyrkan och Svenska Byggnadsarbetareförbundet med stora Anfanger, men icke så vad gäller socialdemokratiska arbetarepartiet. Det är förmodligen denna dialektik mellan verklighet och Perssons drömvärld den före detta statsministern menar när han skriver (s.170) att han med tiden kom att utveckla en egen pedagogik som bland annat innebar att han vid föreläsningar brukade avsluta med två frågor: ”Är vi överens? Har ni förstått?”. Svaren borde redan då, i Sörmland för några decennier sedan, ha blivit: Nej, Herr Persson, vi äro icke överens emedan att vi ej hava förstått.


+

Recensionen tidigare publicerad i Folket i Bild / Kulturfront (nr 10 - november - 2007).


Copyright©Bo I. Cavefors 1007.

CLAES HYLINGERS DAGAR OCH NÄTTER



Bo I. Cavefors
HYLINGERS DAGAR OCH NÄTTER

Bok: Claes Hylinger NYA DAGAR OCH NÄTTER. Bonniers 1988.


Minnet av Gustav III är lika starkt bundet till Svenska Akademien som det litterära arvet från Alfred Jarry vägleder patafysikerna och det Ärevördiga Sällskap som står under Hans Härlighets överhöghet.

Claes Hylinger var i alla fall 1988 Sällskapets ambassadeur i Skandinavien. I boken Nya dagar och nätter förmedlar författaren ljuvliga dofter av djupsinnigt poänglösa banaliteter i patafysisk traditionalism, som ”Uti min faders trädgård / finns rosor och tulpan / och många andra blommor som jag / tyckte om som barn”. Banaliteten upphöjd till skön konst och filosofi. I de citerade raderna finns också en patafysisk programförklaring om barnet i den vuxna människan, om den ständigt pånyttfödda värld som breder ut sig för den som vill ”lyssna till en fågel / som sjöng en fågelsång”. Vad annars.

Claes Hylinger skriver en skenbart elementär prosa, han behärskar till fulländning den sublima upprepningens konst och författarens älskvärda förmåga att sluta en berättelse utan att tillhandahålla något formellt avslut, skapar ett chocktillstånd som tvingar läsaren att själv formulera och mentalt bygga upp ett förhållande till texten. Läsarens relation till Hylingers författarskap blir därmed oerhört individuellt, ungefär som när fågeln sjunger en fågelsång: är texterna roliga, satiriska eller allvarliga?

Som alla seriösa författare talar Hylinger om de stora livsfrågorna, om de poänglösa och evigt olösta gåtorna liv och död, hat och kärlek, lycka och olycka. I novellen En vacker fransyska pläderar han för sin frihet att som författare ha rätt att manipulera världen och människorna: ”I detta universum skriver jag alltså ett kåseri om en vacker fransyska, i ett annat avstår jag, i ett tredje blir det refuserat av förlaget…”.

I en annan novell talar Hylinger om författarskapets inre villkor och liknar tillståndet vid leopardens ”mjuka gång, dess blixtsnabba attacker och dess djärva luftsprång”. Leoparden kräver tjugo timmars sömn varje dygn för att det oproportionerligt lilla hjärtat skall orka med djurets muskulösa kropp. Hylinger arbetar också han med begränsade uttrycksmedel och bearbetar noga materialet innan han lägger ned bytet, offren är väl valda: ”Diktarens och konstnärens hjärta är i likhet med leopardens hjärta för litet för allt han skall släpa på”.

Nya dagar och nya nätter lockar läsaren att meditera över den egna vardagliga banalitetens basvaror. Hylingers skalpell ristar i våra fördomar, ovanor, fobier och förutfattade åsikter om världen och människan. När författaren besöker krogen Sicilia i Göteborg tycker han sig i bordsgrannarna se italienare, en ”svartmuskig far med två döttrar”, där fadern ”tillhör den magra typen med ihåliga kinder och begynnande flint. Som hämtat ur ’Cykeltjuven’”. Efterhand som lasagnen försvinner ner i magarna och tiden skrider framgår emellertid att mannen och de båda döttrarna kommer från Norge. Genast övergår författaren/kommentatorn/iakttagaren/besserwissern till att se trion som typiska representanter för folket i de djupa norska dalarna, där man ”stöter på just sådana här seniga karlar med mörk skäggbotten, glesnande hår och djupt liggande ögon. Den norske odalmannen ser ofta sådan ut.”

Hylinger kombinerar mångtydighet med enkelhet, det djupsinniga med det banala. Naiviteten i hans berättelser, i hans prosa, blottlägger den förvirrade värld som omger oss. Ridån dras upp och Kejsaren poserar naken. Lika milt som H.C.Andersen skjuter Hylinger giftpilar mot det avoga och onda och förvandlar nonsensdiktandet till skön konst, som i Mölndalsvisa: ”God dag! Mitt namn kan kvitta, / min ålder är tjufem. / Min fästmö heter Britta / och Mölndal är mitt hem.” I tio verser spelas upp ett livsöde lika utförligt och igenkännande och genomarbetat som i en femhundrasidig kärleksroman med proletära inslag. Det handlar om hur ”ensamhet så trogen” förvandlas till ”smek och pussar / och sill och brännevin” när den man vars namn kan kvitta kommit dithän att han kan sjunga att ”varje natt jag sussar / ihop med min blondin”.

I Hylingers hundrasidiga samling finns några två-tre-radiga snabbporträtt av vänner till författaren, bla Bengt Holmqvist, ”konstnären” och Magnus Hedlund. Hylinger markerar gränslinjen mellan att vara och tro sig vara när han beskriver Gerard Bonnier, som ”liten och blek, iförd en enkel trenchoat” gör entré på det förlagsparty som anordnats av ”Börsmiljonären” som ”köpt ett litet bokförlag”.

Man skall inte låta lura sig av Hylingers milda tonläge. Han opererar skickligt, snitten kan vara svåra upptäcka. Ärren förblir outplånliga..



Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet, 14 oktober 1988.
Här endast obetydligt uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.


27.10.07

25.10.07

SUBALTERN #2 - 2007



Tja... vad skall man rekommendera i det nya numret av Subaltern? #2 - 2007.

+

Redaktör: Adam Persson.

+

Läs och numrera bidragens kvalitet på egen hand... det rekommenderas!

+

För egen del rekommenderar jag i första hand Johan Jönssons anteckningar om den borgerliga regeringen!

+

Subaltern HOME!
+
+


24.10.07

GATPOJKAR : MIRAKLET



Bo I. Cavefors
GATPOJKAR

Robert Franks fotografi (ur boken London / Wales), som är taget 1952, påminner mig om när jag kom till London vid andra hälften av 1940-talet: fattigdomen, bristen på mat och kläder, husruiner, totalt utbombade kvarter, framför allt i fattigområden, men ej endast där, City, områdena kring Regent Park, Paddington och många andra områden var hårt åtgångna. Dock ej Mayfair, mitt i sta'n, men nästan helt befriat från Führerns raseri. London hade bombats sönder och samman av Hitlers piloter några år tidigare, andra världskriget. Contra: rikedomen med Bentley och RR och bibliotek och konst och lakejer och klubbar och middagar. Dessa fascinerande motsättningar i villkor och attityder präglar Franks bilder. Jag, elvaåringen från Malmö, möter sådana motsättningar med förundran och öppet sinne, och med skräck. Redan efter landstigningen i Tilbury, sedan passpolisen noga kontrollerat inresevisum, vad jag skall sysselsätta mig med i UK, intyg från skolan, osv. Vad vill Frank säga med dessa fotografier? Har Frank ett budskap? Måste en fotograf vilja något annat än att reflektera verkligheten? Knappast. Jo, men…, möjligen, kanske ändå, Franks vyer från nittonhundrafemtiotalets London förmedlar ett lättbegripligt budskap: det finns fattiga och det finns rika. Fattigdom och stenhårda livsvillkor visar han in blanco, utan kommentarer, utan att bli upprörd, utan att fördöma rikedomen, utan att glorifiera fattigdomen. Just därför blir fotografierna slagkraftiga bilder som starkt påverkar den som orkar tänka själv. Som inte blundar. Pojken på fotografiet: klädd i uniform, samma uniform som alla pojkar har när de inte bär skoluniform, svart kavaj, svarta kortbyxor, knästrumpor, svarta skor, vit skjorta, uppknäppt i halsen. Man anar den smala bröstkorgen, revbenen, de ihopdragna magmusklerna. Man kan inte undgå känna lukten av det otvättade, kletiga håret, doften av mammans överkokta vitkål, som ätit sig in i hans hud: Kainsmärken. Vad skiljer denna East-End-pojke från pojkarna i Mayfair? Ingenting mer än att Mayfairpojkens kortbyxor räcker ner till knäna och att den här pojken inte har möjlighet att duscha av sig den feta Londonfogen, blandningen av dimman från Themsen och kolröken från miljoner skorstenar. Okammad, skjortan skitig, kavajen sliten, byxorna pappans avlagda avklippta långbyxor. Varför är pojkens kortbyxor för korta? Skrattretande. Pappan använde byxorna till dess byxknäna var uppslitna. Men cigaretten finns där, i pojkens hand, han har, jag svär, ytterligare två eller fler cigaretter eller snarare cigarettfimpar, i fickan, upplockade från gatan. Han röker cigaretten med nonchalans. Snyggt. London är, faktiskt, inte vilken stad som helst. Och han, pojken, är Londonbo. Egenvärde. Kroppsställningen avvaktande men inte defensiv. Inget kryperi. Vad sysslar han med när han inte ställer upp framför Franks kamera? Hjälper kanske kolutköraren få upp säcken på ryggen innan denne tömmer kolet i luckan som finns i skärningen mellan husvägg och trottoar. Eller springjobb i hamnen eller på någon av järnvägsstationerna. Eller mockar avfall på restaurangernas och hotellens bakgårdar. Eller tigger. Eller bjuder ut sig, säljer vad som finns under de avklippta byxorna. Franks Londonbilder är likvärdiga med Brassaïs fotografier från Paris nätter (1933) och André Kertész' fotografier från Paris under dagtid (1945). Alla tre: samma objektivitet som tvingar betraktaren till subjektivitet. När jag kom till London, några år innan Frank fotograferade pojken, var det, bland så mycket annat som fångar uppmärksamheten hos en 11-åring, dessa motsättningar som fascinerade mig, redan när tåget kom till King's Cross Station, i tunnelbanan, på Victoria Station och på förortståget till skolan. I Franks bilder med gruvarbetare från Wales och i hans bilder från London med gatpojkar, gatumusikanter och kolutkörare, finns alltid kommunikation mellan fotograf och avfotograferad, mellan den avfotograferade och betraktaren. Victoria Station: Pojkens blick var inte svår att möta. Hans ögon mötte mina och med mina ögon frågade jag honom om jag skulle bli som han. Hans leende, inte hånfullt, snarare ironiskt eller överseende, jag vet inte vilket, var inte avvisande. Utsökta kläder, två resväskor och en ryggsäck var det enda som skilde oss åt. Skulle jag komma fram till min destinationsort, eller? Traumat förföljer mig än idag, nästan sextio år senare. När jag ser Franks fotografi med denna eller andra gatpojkar; när jag vaknar under natten efter att ha drömt drömmar om denna ankomst, blir jag het och svettig.


Robert Frank London / Wales
With an introduction by Philip Brookman
Hardcover with dustjacket
128 pages, 20x24,5 cm
Scalo Verlag, Zürich 2003
ISBN 3-908247-67-5

Artikeln finns även, i något annan form, i boken Gatpojkar och andra prominenser, Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå.


Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2006, 2007

23.10.07

LEIF ELGGREN / JOHN DUNCAN : SOMETHING LIKE SEEING IN THE DARK


Leif Elggren &

Claude Mellan


The Sudarium of St Veronica


The basic sound source for this CD is the copper engraving "The Sudarium of St Veronica", cut by the French artist Claude Mellan (1598 - 1688) in Paris 1649. A portrait of Christ engraved through a continous spiral line that starts at the tip of the nose. An old heliogravure (a 19th Century reproduction of one of the original prints) was used to make a photo etching in copper to get a replica as close as possible to the original plate. This plate was played back with a specially constructed record player and recorded at Firework Edition, Stockholm, July 17, 2007.




John Duncan
'
From the serie "The Plasma Missives"
'
'
Sacred Kingdom of Love
Blood everywhere
Desperate
More than enough

A sanctuary of DISTRACTIONS
See what you will
You are so pleased
'
+ + +

October 25 through November 23, 2007


Opening Thursday, October 25, 4-9 pm




Gallery Niklas Belenius
Ulrikagatan 13, 11523 Stockholm





20.10.07

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 11
















FRANCIS BACON
TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE

Ett passionsdrama i tre akter av
Martin Bladh & Bo I. Cavefors.

Bilder från inspelningen på Fylkingen 070909.
Medverkande: Johan Adolphi, Martin Bladh, Bo I. Cavefors, Jacob Ohlin, Mikael Oretoft.
+
Fotografer: Peter Andersson, Lars Bosmoa.

Musik: Martin Bladh, Erik Jarl.















'
'
'
Utgivning av dvd+cd på Firework Editions, december 07.Utgivning av bok med de 3 actions om Bacon, de Rais och Heliogabalus, inkluderande scenanvisningar samt essäer av Mårten Björk och Hans T. Sternudd, publiceras av Johan Hammarström, december 07.'
'
+ + +
+
Utdrag ur scenanvisningar samt stillbilder från Akt 1.

Cirka 25 minuter.

Mörk teaterscen.
Publiken släpps in.















'
'
Musik: en utdragen orgelton (Martin Bladhs Study for a Theatre of Cruelty, Part 1).

Ljuskälla lyser upp en ensam mikrofon vid scenkanten. På golvet vid mikrofonen en flaska eller skål med kroppsolja samt en tom läderpung. I taket ovanför mikrofonen hänger en naken glödlampa. 1 enkel stol.

Fem minuter mörker och orgelton.

















Under dessa fem minuter tonas en bildprojektion av den vänstra panelen av Francis Bacons Three Studies for a Crucifixion (två män, en iförd kostym, en naken).

Bo entré, iförd mörka byxor med livrem, mörk kavaj, slips, vit skjorta och glasögon (association: Francis Bacons The Man in Blue Studies, 1954).

Bo ställer sig framför mikrofonen.

















Bo tar av sig glasögonen, Bo drar ut livremmen ur byxorna och ger den till Piskmannen, tar av sig kläderna, och lägger allt detta på stolen. Scenarbetare bär ut kläderna. Bo tar av sig kukringarna och lägger dem i läderpungen som lägges på stolen (= totalnaken, rakad osv) – (association: Francis Bacons Study for the Human Body, 1949).

Musiken/orgeltonen tystnar/klippes av, när Bo blivit naken.

Tystnad. Förhuden framdragen, á la greque. Bo står still, icke-aktivt utmanande.

















Samtidigt (långsamt) smörjer Bo in sig med oljan, även i anus, onanerar långsamt, drömmande, njutningsfullt, drar förhuden bakåt: ollonet fram, tar livremmen från pinnstolen och ger den till Piskmannen, lägger sig på rygg med uppdragna ben, visar anus för publiken, börjar onanera, Piskmannen smeker anus med livremmen, låter livremmen vandra över Bos kuk, mage och bröst upp till hans mun, Bo suger livremmen. Bo reser sig upp och fortsätter onanera under följande läsning.
















-
Bo börjar läsa en specialversion av Bo Cavefors’ Miraklet:... ...
+ + +

Rekommenderad läsning om Francis Bacon.

Work studies by Martin Bladh!

´'

'

Fotografierna är Copyrightskyddade©2007.Information gm Bo I. Cavefors.


18.10.07

GLÄNTA BLAND DROGER


Det finns en tidskrift som heter Glänta. Jag hade hört talas om tidskriften tidigare. Jag inbillade mig att det var en tidskrift för trädgårdsfantaster, för trädgårdsspecialister som försökte förvandla villatomter till orörd natur. En glänta i skogen, en glänta med fri utsikt mot orörda landskap. Men icke så, det visade sig att Glänta är en "Tidskrift för filosofi, konst, litteratur, psykoanalys, film och kritik". Att redaktionen blandar filosofi med psykoanalys är oroväckande. Nr. 2-3/2007 handlar om droger. Första kapitlet har Carl-Michael Edenborg skrivit. Rubrik: "Drogerna och skrivandet". Min oro för sammanblandning av filosofi och psykoanalys, växer. Edenborg har intervjuat en hel drös skribenter av skilda slag. Jag finns med. Den undran jag idag har är ingen, varken dold eller öppen kritik mot Edenborg. Han ställde några konkreta frågor. Fick svar. Edenborg redigerade svaren, sände mig korrektur, vilket godkändes. Den text jag godkände i korrektur är exakt samma text Edenborg publicerar i artikeln. Ett helt oantastligt och professionellt förfarande. Jag godkände att Edenborg strök en och annan mening i mitt ursprungliga manus/svar eftersom jag inte fann att andemeningen i och med det gick om intet. Men när jag nu läser artikeln i tryckt form, läser inledningen och de andra svaren mer noga och eftertänksamt, slår det mig att Edenborg (skickligt) strukit den mening som kanske var den viktigaste och den som eventuellt kunde av andra ha bemötts med protester.

Edenborgs fråga lyder: "Har erfarenheten av psykoaktiva substanser påverkat ditt skrivande?".

Mitt svar: "Nej. Överhuvudtaget icke. När jag mer regelbunder nyttjade kokain mellan 20 och 35 års ålder (därefter sporadiskt, även idag när tillfälle gives) var det dels en typiskt social företeelse i de kretsar (brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt 'artists', framför allt inom teatern) där jag rörde mig, ofta bögmiljöer. Skrivandet påverkade det inte (jag skrev framför allt artiklar om teater och om politik i Afrika [befrielserörelserna var på gång...]). Däremot tror jag att kokain gav mig nya 'inre' erfarenheter, inte minst religiösa och, naturligtvis, sexuella. Potensen stärktes inte, inte heller förmågan till erektion, men däremot öppnades vägar till friheten att ta till sig sexuella variationer, kort sagt att våga (gruppsex, exhibitionism, osv). Anmärkningsvärt är, tycker jag i alla fall, att inte en enda inom min krets av vänner och verkliga kamrater (och älskare) blev 'drogmissbrukare'. Våra liv utvecklades socialt normalt. Vi tar gärna en dos också idag. Osv osv osv. MIN TOTALT OVETENSKAPLIGA TES ÄR ATT RESULTATEN AV DROGMISSBRUK (I ALLA FALL VAD GÄLLER KOKAIN) SÄLLAN LEDER TILL MISSBRUK OM DET SOCIALA LIVET FÖR ÖVRIGT ÄR RELATIVT NORMALT. SLUTSATSEN MÅSTE DÅ BLI: ATT KOKAIN ÄR EN POSITIV DROG OM MAN KAN HANTERA BRUKET INOM RELATIVT FASTA SOCIALA FÖRUTSÄTTNINGAR, DVS ATT DET ÄR (ELLER I ALLA FALL VAR) EN TYPISK 'ÖVERKLASSDROG'. Om mitt skrivande påverkats av 'knark' är det i så fall positivt, dvs större tilltro till mig själv, än vad som kanske vore normalt... Självinsikt kombinerad med självtillit, kanske."

Texten i VERSALER är den åsikt/de meningar i mitt svar Edenborg uteslöt. Varför? Jag vet att jag borde sagt Varför? när jag fick korrekturet... Men det är ointressant idag. Kvar finns den övergripande frågan, riktad till redaktionen snarare än till Edenborg: vilket syfte har tidskriften Glänta med detta nummer om droger? Är det ett försök att glänta på dörren mot verkligheten, men just inte mer än exakt detta, att glänta, att glänta att glänta... på dörren. Är Gläntas drognummer ännu ett exempel på det normativa tänkandet i detta nyliberala samhälle där man alltid skyggar för att det också kan finnas skönhet i den brutala och verkliga sanningen. Finns det något som är förargelseväckande i mitt konstaterande? Snuddar jag vid en tabuiserad social och politisk kontext?




ARDENNEROFFENSIVEN SAMT NÅGOT OM STRIDENS GRUNDER



Bo I. Cavefors
OM TYSKARNAS STOROFFENSIV
OCH PATTONS MOTANFALL
I ARDENNERNA 1944

Bok: Marco Smedberg Om stridens grunder. Från Waterloo till kryssningsrobotar. Page One Publishing, Stockholm 1994. 256 s., ill.

Man bör skilja mellan begreppen ”strid” och ”krig”. När Marco Smedberg skriver ”om stridens grunder”, är det utifrån betydligt mer begränsade ambitioner än när Carl von Clausewitz skriver ”Vom Kriege”, dvs ”om kriget”. Smedberg koncentrerar framställningen till de elementära förutsättningarna för krigisk medverkan under konfliktsituationer, medan Clausewitz behandlar behandlar och analyserar krigets förutsättningar och krigsdeltagarnas roller i det komplicerade spelet mellan historia, politik och pågående militär konflikt. Clausewitz skriver om ”det totala kriget”.

Smedberg exemplifierar med konflikter under perioden från Waterloo till kryssningsrobotar och ger en kortfattad beskrivning av krigens karaktärer, teknikens påverkan, doktriner, slagfältens ”dynamik”, om krigföringens grundprinciper och om ledarskap och uppdragsteknik, för att avsluta med ett större antal beskrivningar av ”betydelsefulla krig sedan 1860”, samtidigt som dessa ställs i relation till det ”klassiska” slaget vid Cannae år 216 f.Kr. mellan Hannibal och romarna. Blixtkrig, elastiskt försvar, militära taktikbegrepp och mycket annat förklaras och förtydligas med hjälp av åskådliga illustrationer. Betydande fältherrar och andra militärer, alltifrån Napoleon till Dayan porträtteras. Artt Smedberg till skaran framstående generaler även räknar Schwarzkopf måste anses vara ett olycksfall i arbetet, i den fåfänga jakten på en general i tiden (1990-talet, alltså…) som det är värt att lyssna på. Senare analyser av kriget mot Irak (Bush den äldres alltså…) visar att FN-koalitionens militära överlägsenhet naturligt nog gav vissa resultat, men inte i proportion till insatserna. Saddam Hussein visade sig vara dedn överlägsne strategen trots felaktig taktik, framför allt före krigsutbrottet.

Naturligtvis finner man i Smedbergs framställning felaktigheter och missuppfattningar. Av mindre betydelse, men dock anmärkningsvärt, är att Smedberg hävdar att krigsreporter ”var ett begrepp som dök upp i historien samtidigt med kameran”, det vill säga under Krimkriget 1854-1856. Sanningen är att militärjournalistik i Tyskland är ett mer än tvåhundraårigt fenomen, alltsedan Gerhard von Scharnhorst, 1782 började ge ut Militär-Bibliothek och Neues Militärisches Journal. Under Frihetskriget utformas en journalistik som borde vara vägledande också för dagens krigskorrespondenter. Pionjärer som Scharnhorst, Karl-Gottlieb Heun, Gerhard Fontane och Joseph Görres skriver alla utifrån den rekommendation Gebhard Blücher von Wahlstatt gav Görres efter nederlaget Waterloo: skriv ”som det är, vem det än drabbar”.

Anmärkningsvärda är även Smedbergs litteraturreferenser, vilka praktiskt taget enbart hänvisar till engelskspråkig litteratur, trots att det finns ett betydligt större utbud, dessutom mer kvalificerat, på tyska och franska. Smedberg må försvara ensidigheten med att engelska är ett språk alla begriper, men bör inte officerare som är intresserade av den här boken ha tillräckligt god och omfattande bildning för att kunna tillgodogöra sig kvalificerade txter på tyska och franska?

Urvalet rekommenderad litteratur är dessutom inte särskilt genomtänkt. Samtidigt som Smedberg med uppskattning citerar Mao Tse-tungs teser om gerillakrigföring, underlåter han hänvisa till ”den store ledarens” Militärpolitiska skrifter del I och del II.

Detta är dock randanmärkningar. Allvarligare är brister vid redovisningen av historiska fältslag. Visserligen konstaterar Smedberg att på ”en kartskiss” verkar bataljerna ”prydliga och överskådliga”, medan det i ”verkligheten” oftast var fråga ”om tämligen kaotiska händelseförlopp”. Det innebär att Sandbergs analyser blir föga meningsfulla emedan det operativa skeendet inte placeras in i det ”totala krigets” verkligheter, inkluderande den politiska situationen, ekonomi, social oro, den militärindustriella och den civila industrins produktionsmöjligheter, transportkapaciteter, osv, osv. Det är föga givande att studera lägesrekonstruktioner om man inte har vetskap om vapenkapacitet och vapenkvalitet.

Det är av väsentligt intresse att ha kännedom om en tysk 75 mm lätt fältkanon 7M85 har en skottvidd på 10 275 meter, medan en sovjetisk 76 mm kanon 42 ZIS-3 har en skottvidd på 12 290 meter.

Jag vill exemplifiera kritiken utifrån Smedbergs beskrivning av Pattons motanfall i Ardennerna under de sista decemberdagarna 1944.

Smedberg beskriver Pattons motanfall som resultatet av stor flexibilitet, av ”arméchefens dynamiska personlighet” och därför att ledning och stab hade god kontroll och en ”självständig uppfattning” av verksamheten på fältet, inkluderande att man redan den 12 december förutsåg den tyska storoffensiven.

Mot detta ställer Smedberg tyskarnas offensiv den a6 december, med ”19 divisioner varav 5 pansar, i första anfallsvågen”.

Bortsett från att det i verkligheten rörde sig om två pansararméer, bestående av 7 pansardivisoner och 8 infanteridivisioner, dvs totalt 15 divisioner och inte, som Smedberg an ger, 19 divisioner, så ger Smedberghs beskrivning ingen riktig bild av Pattons framgångsrika motoffensiv, om man inte relaterar den till totoliteten på den tyska sidan. Pattons taktik och strategi är INTE ett lärorikt exempel om framgångarna i huvudsak är resultatet av tyskarnas generella underlägsenhet.

'
''
'
+ + +

På tysk sida är förhistorien denna.

Den 12 december 1944 beslutar Hitler och Jodl att angreppet skall ske den 16 december. Med femton divisioner anser man sig kunna inta Bastogne den 17 och Maas den 18 december, för att därefter gå vidare till Antwerpen, tvåhundra kilometer längre bort. Hitler/Jodl anser detta vara möjligt eftersom man har hjälp av det urusla vädret och den allierade frontens försvagning under höstmånaderna.

Sedan Seefestung Cherbourg fallit sommaren 1944, får Rundstedt sparken av Hitler och von Kluge tar livet av sig. Men redan den 5 september kallas Rundstedt till Hitlers Wolfsschanze och får ett nytt uppdrag, att ta hand om västfronten. Hitler urskuldrar sig för sommarens konflikter. Samtidigt övertar Model befälet över armégrupp B, som skall genomföra Ardenneroffensiven. Hitler vet att han lämnat över ansvaret till två mycket kvalificerade yrkesmilitärer.

Som vanligt pendlar Hitler mellan eufori och depression. I början av november hävdar Führern att kriget är förlorat och att han stannar kvar i Ost-Preussen.

Bormann får Hitler på andra tankar och den 20 november lämnar denne Wolfschanze för at slå sig ned i ett nyinrättat högkvarter, Adlerhorst i Bad Nauheim. Västfrontens överbefälhavare huserar i ett närbeläget slott. Ardenneroffensiven förbereds under täcknamnen Herbstnebel och Wacht am Rhein.

Styrkeförhållandena mellan de båda parterna är ytterst ojämna. Objektivt ligger Hitlers militära mål bortom varje reell möjlighet till framgång. Med största svårighet lyckas man få fram förband från Sydfrankrike. Alla försök att bygga en försvarslinje sträckan Seine-Lyon-Dijon-schweiziska gränsen, misslyckas. Totalt har återtågen på västfronten kostat 600 000 soldaters liv. I september 1944 återstår av 55 infanteridivisioner endast 13 fullt stridsberedda divisioner. Pansardivisionerna har reducerats från 14 till 3.

Samtidigt minimeras de tyska militära operationerna vid ostfronten. Röda Armén förintar inom loppet av två veckor efter den 22 juni 1944, 28 av totalt 40 divisioner. 350 000 tyska soldater faller i strid, eller hamnar i sovjetisk fångenskap. Mot slutet av augusti står Röda Armén vid San och Weichsel. Tyskarnas kamp på Balkan och i Italien är förlorad. I väster väntar de allierade på ett slutgiltigt genombrott för att därefter gå över Rhen. Det är just detta dystra ögonblick Hitler vill förhindra genom att sätta in en avgörande stöt och uppnå en vändpunkt i kriget som också kan utnyttjas politiskt.

Trots den faktiska militära situationen och trots vetskapen om de allierades beslutsamhet at krossa Tredje Riket – Casablancakonferensen i januari 1943 – och trots vetskapen om de allierades Unconditional surrender-krav, är Hitler obeveklig inför alla varnande röster och förutsätter att militär framgång kommer att ändra också på de politiska styrkeförhållandena. Hitler menar, som Fredrik den Store under sjuåriga Frihetskriget, att uthållighet belönas. Förgäves förklarar Jodl redan den 31 juli 1944 att västfronten inte kan hållas, trots att 75 procent av alla tillgängliga krafter koncentrerats dit. Rommel förutser det allierade genombrottet och telegraferar sin uppfattning om läget till Hitler, den 15 juli. Men Hitler hoppas på en brytning mellan Storbritannien och USA om tyska armén än en gång lyckas visa lejonklon. Ställd inför Hitlers beslutsamhet föreslår Keitel och Jodl att offensiven sätter in under slutet av november, då fiendens möjligheter att nyttja luftrummet är minimalt på grund av dåligt väder.

Samtidigt separerar Tysklands bundsförvanter i snabb takt från kärnmakten: Finland undertecknar vapenstillestånd med Sovjetunionen den 19 september 1944, Rumänien förklarar Tyskland krig den 25 augusti, Bulgarien intas av Röda Armén, tyska armégrupp E flyr Grekland och Tito lyckas i september öppna förbindelser med Röda Armén som då nått fram till Serbien för att i december gå vidare till Plattensee i Ungern. Speer spår hösten 1944 att kriget är slut tio månader efter det att man förlorat Balkan.

Trots dessa miserabla förutsättningar, går tyskarna till storoffensiv den 16 december. Segerviljan och tron på seger vid tyska högkvarteret är beaktansvärd: man förväntar sig underverk av en armé som från befälhavare till malaj består av ytterst disciplinerade soldater och att de goda relationerna mellan befäl och soldater (som noteras av Smedberg), skall ge resultat. Hitler kräver att varje bunker, varje by och stad måste försvaras till det yttersta om soldaterna senare skall kunna se föräldrar, hustrur och barn i ögonen.

Rommel som tvivlar på möjligheterna att dra sig ur eländet, tvingas av Hitler till självmord sedan dett uppdagats att även han var lierad med 20-julimännen.

Märkligt nog är Jodl så sent som i november övertygad om det möjliga i att slå sönder och samman 20 till 30 allierade divisioner och därefter ta hand om stora mängder attraktiv materiel. Befäl på lägre nivå anser att man bör begränsa ambitionerna till att återta Aachen för att därefter tränga fram mot Maas. Jodl hävdar att detta inte är tillräckligt för att knäcka fiendens ryggrad. Den 2 december försöker Model och von Manteuffel förmå Hitler ändra strategi och målsättning.

Angreppet den 16 december 1944 på en 120 kilometer bred front mellan Monschau och Echternach drar ut på tiden därför att marschkolonnerna hamnar i köer på grund av dåligt väglag och sprängda broar. Logistiken fungerar uruselt. Motståndarnas motstånd hårdnar. Redan den 23 december är det bättre väder och de allierade luftstridskrafterna ger sig in i leken. Tyska trupperna tvingas till inaktivitet under dagtid. Den 23 december rapporterar Model till Speer att offensiven är ett fiasko. Hitler beordrar ånyo framåt marsch, trots att de materiella förlusterna är enorma. Tyska armén har förlorat de sista reserverna. 77 000 tyskar och 90 000 allierade soldater har mist livet.

Denna långa rekapitulation av Ardenneroffensiven tjänar endast ett syfte, nämligen at visa att det är omöjligt att som Smedberg på några få rader förklara komplicerade krigsspel. Det var inte Pattons ”snabba motanfall [som] kullkastade den tyska tidsplanen”. Av två handikappade krigsdeltagare förlorade den part som inte insåg att militär underlägsenhet endast kan vändas till sin motsats om de politiska möjligheterna utnyttjas för att inom fiendens led söndra för att skapa nya allianser. Slutsatsen blir att bäste man inte alltid vinner, men att det alltid är segraren som skriver historien.

Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor nr 5-6/1995 samt i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1. Häftet 1996.


Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2007.

16.10.07

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 10
















FRANCIS BACON
TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE

Ett passionsdrama i tre akter av
Martin Bladh & Bo I. Cavefors.

Bilder från inspelningen på Fylkingen 070909.

Medverkande: Johan Adolphi, Martin Bladh, Bo I. Cavefors, Jacob Ohlin, Mikael Oretoft.


Fotografer: Peter Andersson, Lars Bosmoa.















Musik: Martin Bladh, Erik Jarl.

Utgivning av dvd+cd på Firework Editions, december 07.

Utgivning av bok med de 3 actions om Bacon, de Rais och Heliogabalus, inkluderande scenanvisningar samt essäer av Mårten Björk och Hans T. Sternudd, publiceras av Johan Hammarström, december 07.















Nedan: utdrag ur scenanvisningar samt stillbilder från Akt 2:

Martins kroppsställning imiterar Baconmålningen.

På Martins bröst ligger en tarmkanal fylld med avföring.

Vid sängens huvudände står en Medaktör (Michael) iförd vit overall, plasthandskar och munskydd som skydd mot smittohärd – association: läkare, bödel, obducent, likplockare efter en tsunamikatastrof.

Bakom Medaktören finns ett enkelt, litet, bord.















På bordet finns: 10 blodbehållare innehållande totalt 5 liter blod (association: en fullvuxen människa innehåller ca 5 liter blod), 1 plastslang med 1 tratt. 1 tvättsvamp indränkt i vinäger.

Medaktören tvättar sina händer med den vinägerindränkta svampen. Medaktören stoppar in slangen i Martins mun. Medaktören häller blodet från behållaren ner i tratten som via slangen leder in i Martins mun. Martin för in sin högra hand i tarmkanalen; knådar den varsamt, sensuellt. Till en början låter Martin blodet rinna ut ur munnen och ned i sängen på ett odramatiskt sätt. Efter varje liter går Medaktören fram till sängen och rengör Martins mun

















med vinägerindränkta svampen. När 2 liter avverkats blir aktionen mer intensiv och våldsam: Martin kräks och spottar ut blodet, som stänker åt alla håll. Martin knådar tarmkanalen allt mer ovarsamt tills den spricker och avföringen rinner ut i sängen.

Avslutningsvis tvättar Medaktören sina händer med den vinägerindränkta svampen.

Den Nakne Mannen (Jacob) följer skeendet, går mot aktens slut fram till sängen, tar Martins högra hand, kysser den, knäböjer och förblir i den ställningen under resterande tid av akt 2 och under hela akt 3 (som sörjande vid foten av korset).


















Under hela andra akten fortsätter Bo och Piskmannen (Johan) sitt agerande. Ömsesidig onanering, kyssar, smekningar, samlag. Meditativt, drömmande, icke-aktivt. Yogaställning. Efter knull reser sig Piskmannen upp, tänder en cigarett, askar på Bo. När Martins agerande blir alltmer intensivt och våldsamt blir även Bos och Piskmannens agerande mer intensivt. Fullbordat samlag.


















Ljuset slocknar.
Musiken tystnar.



Rekommenderad läsning om Francis Bacon.
Work studies by Martin Bladh!




Fotografierna är Copyrightskyddade©2007.Information gm Bo I. Cavefors.






15.10.07

BERTIL FALKS NYA OSÄLJBARA JULBOK



BERTIL FALKS
NYA JULBOK

Bertil Falk har just publicerat ännu en julbok, tryckt i 91 exemplar, varav mitt exemplar bär no.47. Vi blir alltså färre och färre som varje år gläds den dag mot slutet av oktober, då julboken når oss. Och man tänker: ack huru många år återstår? Huru många exemplar skall nästa års julbok tryckas i?

Till allvaret. I fjol innehöll Bertil Falks julbok ett antal underbara sonetter, av egen hand, vilka, kan man tycka, borde ha uppmärksammats även på de allra som mest seriösa kulturredaktionerna. Så var, naturligtvis, inte fallet.
+
I år består julboken av en förträfflig översättning av Sir Richard Burtons (1821 - 1890) underbara klassiker om falkenerare i Indusdalen, Falconry in the Valley of the Indus.
+
Jag citerar ett längre avsnitt ur det tredje kapitlet, där emiren blir förbannad och som den sanne härskare han är enväldigt avgör frågan om falken skall tillåtas leva eller dö:
+
"'Ge mig min shikrah', sa emiren till den svarte och magre nevö, som stod med bister uppsyn på hans vänstra sida, 'du har inte flugit henne ännu; jag ska pröva henne mot dessa duvor.'
Den första käppen som träffade det imponerande poppelfikonträdet skrämde upp en koloni av stora gröna fåglar som hållti sig fast vid grenar och kvistar likt lika många papegojor. Några befann sig bakom och en av dessa var dömd att bli bytet.

'Gå på trädet igen - träffa det högre upp', viskade Ibrahim Khan till bazdaren och balanserade sin falk som var förberedd att kastas mot villebrådet.

Ett par duvor kom knuffandes ut ur pippalträdet och satte kurs genom den öppna himlen, så att det formade sig till en storslagen flykt. Shikrahan kastades omedelbart efter dem och alla åskådare skyndade bort från trädet för att avnjuta leken och stå beredda att hjälpa fågeln.

Oturligt för både falken och för min väns humör hade hon emellertid inte blivit 'rätt förberedd' denna morgon. Det framgick genast tydligt av hennes beteende. Istället för att hugga fast i bytet, 'checkade' hon först en fågel, sedan en annan och roade sig med att följa efter den i flykt för att till sist, när hon äntligen tröttnat på den olönsamma övningen, 'luta bort', och dra sig tillbaka till en av poppelgrenarna och ta plats där med så bestämd avsikt att alla falkenerarnas 'Ao Bachee' och våldsamma svängande med lockbetet var fåfänga försök att rubba henne.

Emirens panna mörknade. Ett antal argsinta ögonkast blixtrade från hans ögon och några lågmälda brummanden varnade hotfullt om en annalkande storm. Det är illa för en beloch att göra sig själv till åtlöje! Alla kastade förstulna blickar mot klåparen, den smale nevön och han kunde själv, i trots av sitt vanemässiga vresiga uppträdande, inte låta bli att visa med sitt minspel och sitt kropsspråk att samvetet satte obekväma känslor i rörelse inom honom

'Ge mig bågen', ropade emiren i raseri ' och låt mig omedelbart skapa ett stycke kadaver för denne svåger.'

Bazdaren som ville, men inte vågade protestera mot ett så gräsligt helgerån som att skjuta en falk, överlämnade långsamt en glänsande kaman av horn till sin husbonde och en tako eller en trubbig pil skodd med en bit horn. Scindier är särskilt kunnigha i bruket av detta vapen; de kastar missilen på vären så att den träffar med sidan och när en stor flock är målet den riktas mot, kan de ibland slå ner så många som tre eller fyra fåglar med några pilar...".

Richard Burtons bok Falkenering i Indusdalen är illustrerad och försedd med ett härligt omslag. Utgiven av ZenZat AB. Ej till salu... haha! Förhoppningsvis tar någon marknadsanpassad bokförläggare hand om ärendet och ser till att Buttons bok når en vidare allmänhet än Bertil Falks bekanta. Sak samma gäller Falks sonetter.

13.10.07

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 9

+
+









+
+
+
+
+
+
+
+
FRANCIS BACON
TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE

Ett passionsdrama i tre akter av
Martin Bladh & Bo I. Cavefors.

Bilder från inspelningen på Fylkingen 070909.

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Medverkande: Johan Adolphi, Martin Bladh, Bo I. Cavefors, Jacob Ohlin, Mikael Oretoft.

Fotografer:Peter Andersson, Lars Bosmoa.

Utgivning av dvd+cd på Firework Editions, december 07.
Utgivning av bok med de 3 actions om Bacon, de Rais och Heliogabalus, inkluderande scenanvisningar samt essäer av Mårten Björk och Hans T. Sternudd, publiceras av Johan Hammarström, december 07.
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Nedan: inledande scenanvisningar, text från Uppror i Kasban samt stillbilder från Akt 3:

Bildprojektion: Francis Bacons Three Studies for a Crucifixion, höger panel (korsfäst djur/människokadaver).
Intensiv ljuskälla lyser upp Martins livlösa kropp i sängen, Medaktören har täckt över hans ansikte med en vit trasa (association: en offentlig avrättning: "evisceriato", ett lustmord; Jack The Rippers sista offer Mary Kelly, en spektakulär olycka).

Efter några minuter lämnar Piskmannen Bo, går fram till sängens vänstra sida, tar Martins vänstra hand i sin hand, knäböjer och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Piskmannen och den Nakne Mannen smetar in sina ansikten, bröstkorgar och armar med den "heliga" lekamen – blod, kött, avföring. De begraver slutligen sina ansikten i sängens lakan och täcken.

Stillhet.
Ett par minuter före tredje aktens slut reser sig Bo upp, går fram till sängen och lägger sig bröst mot bröst på Martin, och förblir i den ställningen till tredje aktens slut.

Stillhet – en levande skulptur.

Uppror i Kasban (avsnitt): "Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism. I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster."

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Fotografierna är Copyrightskyddade©2007.Information gm Bo I. Cavefors.
+
+
+