23.11.06

KASTRATENS VITA RÖST

Bo I. Cavefors
KASTRATENS "VITA" RÖST

Vad vet jag om operakonsten? Föga. Dock ett vet jag, nämligen att italiensk opera rullar runt i vaggan omkring år 1600 och att de engagerade orienterar sig mot det antika dramat och tar upp de gamla grekernas gamla traditioner att endast förevisa manliga aktörer. Grekerna nakna, romarna med togor. Eftersom jag föredrar klassikernas greker framför antikens romare är det alltså helt naturligt när jag idag föreslår att i mina dramer Sade och Japanen, Uppror i Kasban och Den Spetälske.... även flertalet kvinnoroller skall spelas av nakna män. Män i kvinnoroller är en finess som i hög grad karakteriserade, definierade, dåtidens italienska opera som konstform. Spel om könsidentitet och androgynitet. Manligt könsorgan på kvinnoroll bryter upp det invanda mönstret om hur en kvinna kan se ut. Självklart, det är, medvetet, en sexualisering av rollen men samtidigt sätts fokus på texten och rollens karaktär. Under 1600-talet och de följande båda århundraden innebar det rent praktiskt för Katolska Kyrkan, Vatikanen och Påven himself att man kunde acceptera att på de tiljor vilka föreställde Kyrkostaten relativt fritt fick framföras modenycken opera; varför förmena människor friheten att lära som de levde.

Kvinnorollerna besattes helst med kastrerade operasångare, tyvärr påklädda: väldigt många draperier och vapensköldar. Kastraterna, eller kapunerna (se Nordisk Familjebok: könsstympad tupp; mer och mörare kött…) som de hånfullt kallades av romarna. Publiken skrek extatiskt Eviva il cotello, Länge leve kniven, dvs kniven fältskären använder för att skära av sexualitetens sköra tråd, spermans väg mot frihet.

Hur hamnade man i denna opera dekadens? År 1601 lyssnar påven Clemens VII till en mycket ung man vid Vatikanens kyrkokör. Pojken har en märklig timbre som klingar helt annorlunda än tonerna från Kyrkans övriga gossar i koret, vilka sjunger i falsett. Förmodligen var Påven omedveten om att han beundrat en kastrat. Efter solouppvisningen engagerades dussintals kapuner till det påvliga kapellet och samtidigt började man kastrera samtliga sopraner. Med dessa resoluta kirurgiska ingrepp bildade Vatikanen skola. Varje kyrkofurste som ville vara i takt med tidens fåfängligheter letade efter kastrater och inom loppet av några få år gör de kastrerade gossarna succé på operascenerna. Inte endast i Italien. Hertigen av Bayern, tex, gottade sig åt åtta kastrerade altar.

Bortsett från det extravaganta med kastrater så finns det faktiskt många fördelar med kastraternas så kallade ”vita” röster, som är idealiska när det gäller att gestalta övernaturliga, icke-mänskliga individers stämmor, som gudar, änglar och heroer, vilka bokstavligen måste svinga sig upp till de högsta himmelstonerna för att ge sken av att de gestaltar det övernaturliga, något icke-jordiskt. Med kastraternas konst i konsten följer att under 1600- och 1700-talen får ej endast operan utan också dubbelmoralen ett pikant inslag av frivolitet. Hycklarna ser snabbt att med kastraterna som avskräckande åskådningsobjekt erbjuder sig nya möjligheter till snikna triumfer i moralism. I hela Italien, och framför allt inom Kyrkostatens gränser hotades med dödsstraff för den som kastrerade friska och själsligt sunda gossar, men sådana otroligt dumma föreskrifter struntade man i allmänhet i. Behovet av ljuva röster som låter som om de kom direkt från himlen, var himmelskriande stort. Tusentals sju-åtta-åringar blev de snabba och skarpslipade knivarnas offer därför att ära och Fru Fortuna kunde tänkas vifta med trollspöet bakom närmsta operakuliss. De kastrerade gossarnas föräldrar försvarade ingreppen med ihopljugna historier, som att pojken fallit från hästen eller blivit biten av en orm, tyvärr på ett pinsamt olyckligt ställe. Pojkarna kom nästan uteslutande från fattiga familjer. Utbildningen skedde vid ordinarie konservatorier, conservatorio, ursprungligen byggda som hittebarnshus, uppfostringsanstalter – därav namnet.

Kastraterna särutbildades för kyrkokörer men samtidigt lärde de sig hantera instrument. De fick bättre mat än kamraterna på konservatoriet – varmare kläder, vackrare rum eftersom deras utsikter till framtida framgångar ansågs exceptionellt stora. Det är på dessa konservatorier kastraterna lägger grunden till sin impopularitet bland kolleger inom musikvärlden. Kastraterna blev ökända för sin arrogans och sitt sublima egotrippande trots att de facto endast en bråkdel av dem gjorde stor karriär, vann ära, framgång och späckat bankkonto. Flertalet kastrerades till ett liv utan sexualitet – möjligen gav onanerandet en stunds lycka och avkoppling – och de tvingades hanka sig fram som underbetalda sånglärare. Dessutom innebär kastrering att pojken mognar senare, utvecklingen fördröjs och trettioåringen har inte hunnit längre än till tonåringens standard; till råga på allt extremt goda anlag för osund fetma.

Kastrat och kastrat… det fanns olika socialklasser även inom kastratkåren. De som vunnit framgång och ära blev eftertraktade som älskare till kvinnor som inte ville oroa sig för oönskad graviditet. Eunucksexualitet var tidigare en relativt opraktiserad delikatess i Europa, förvisso efterlängtad men mest känd från Österlandets sagovärldar. Orala lekar blev på modet.

Nåväl. De främsta kastraterna, de bästa sopranerna och altarna under 1600- och 1700-talen var experter på att hålla andan och trolla fram halsbrytande koloraturer. Några kompositörer, även de kastrater, levererade till bröderna i olyckan ett utomordentligt bra råmaterial som sångarna sedan förädlade med sina röster. Åtskilliga operor från den här tidens Italien är egentligen endast skisser utifrån vilka kastraten kunde gå vidare, improvisera och med sin kreativitet få fram konstfulla kadenser och härliga utsmyckningar med hjälp av drillanden och höga toner. Därför verkar många barockoperor blodfattiga och monotona när man idag lyssnar till dem och/eller ser agerandet på scenen. I hög grad beror det på att nutida sångare varken kan, vill eller tillåtes fantisera vidare på egen hand utifrån kompositörens intentioner. Sångarnas kännedom om och kärlek till fioriture, till utsmyckningar, blomster, försvinner när kastratsångarna lämnar scen och kabaret. Music-hall-artisterna, i alla fall i den klassiska brittiska tappningen av transor, var/är faktiskt arvtagare till påvarnas kastratsångare. Med kastraterna försvann även möjligheterna till extrem röstvirtuositet. När en lyckad aria begärdes da capo förväntade sig publiken att kastraten skulle leverera en ny fioriture. Konnässörerna satt i spänd förväntan för att höra och se vilka överraskningar stjärnan hade i beredskap för just den kvällen. Sker sådant idag? Visserligen profiterade stjärnor som Nilsson och Callas på otaliga inropningar för att kunna höja kommande arvoden, men de var ju inga kastrater. Vilket hördes. För ett par tre århundraden sedan menade italienarna att när alla toner faller på plats och kastraten når de efterlängtade tonhöjderna snuddar de vid vad som kanske kan vara en försmak av paradisets frukter. Kvinnliga sopraner är inte alls detsamma.

Avslut: Händel, Mozart och Rossini (- så sent som 1822) skrev direkt för kastrater trots att dessa då, nästan, vandrat ut ur verkligheten och in i musikhistorien. Vilket inte hindrade Wagner från att på tidigt stadium fundera på att skriva Klingspors parti i Parcifal för en ”vit röst”. På Wagners tid fanns det faktiskt några få verksamma kastrater i Påvens kapell, som man än idag kan lyssna till via grammofonskiva, eller det kanske är vaxrulle. 1902 införde Pius X en kyrkomusikreform och samtidigt pensionerades de sista kastraterna. Den klassiska operan blev tråkigare. Är så än idag.


Flertalet faktauppgifter om kastrater hämtade från: Hubert Ortkemper Engel wider Willen. Die Welt der Kastraten. Henschel Verlag, Berlin 1993.

Artikeln, i något annorlunda form, tidigare publicerad i tidskriften Musikdramatik, Nr.1 – 1994.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006.

HEINRICH VON KLEIST - dödens romantiker



Bo I. Cavefors
HEINRICH VON KLEIST – dödens romantiker

George Steiner menar att sekunda är den strömlinjeformade världsbild som med författares och journalisters medverkan pressas på medborgaren. Massmediala verkligheter är inte trovärdig, det rationella finns i mångfald och inte i det entydigt enögda.

Lätt att se: kopplingen mellan romantikerna Heinrich von Kleist och Novalis med romantikerna Peter Handke och Botho Strauss. Alla söker de sig mot centrum, till det som är ”hemma”, till människans inre sanning, hennes Vara, till frågan om meningen med liv och död. Längtan efter himmel OCH helvete formuleras olika; Novalis och Strauss ägnar sig åt tankeflykt medan Handke, lärjunge till Kleist – den modernaste och mest aktuelle av Tysklands romantiker - återupptäcker långsamheten, tiden i tiden, tiden som oändlighet. Romantikerna i dag och romantikerna i decennierna före och efter sekelskiftet 1800 lever i tidsperioder präglade av politisk socialrealism och de uppfattar, i egenskapen ständiga opponenter, därför, eller trots allt, metafysik som det väsentligaste i människans tillvaro.

Varför lider den unge Werther?

Romantikernas suveräna frihet, Jaget jämställt med Universum, bekämpas nu som då genom staters och kyrkors restaurerade absolutism. ”…die Wahrheit ist, dass mir auf Erden nicht zu helfen war”, skriver Kleist i ett brev. Kleist ser historien och det vardagligt fattbara som marginellt och ovidkommande; sinnet inriktas på universums obotliga sjukdomar. Världen och människan i världen måste betvingas till att ge upp kampen för och längtan efter jordisk lycka; gröna ängar når man genom det apokalyptiska förrummet till dödens Paradis. För Kleist är världen intet annat än några efter den kosmiska katastrofen kvarglömda smulor, av Gud slängda till grå sparvar. Världen kan inte räddas men världens öde kan förklaras i och genom diktningen, i och genom konsten; lycka är tänkbar endast i tillblivelseögonblicket, då det skapade börjar den livslånga dödsprocessen för att återfödas.

Människans historiskt fattbara Paradis är ett gnostiskt barndomsparadis, historien reducerar medvetandet, ingen undgår sitt öde. Att bli vuxen är det banalaste av alla banala ödesmöjligheter. De antimoraliska romantikerna Kleist och Novalis, Handke och Strauss, är dostojevskiska fadermördare.

Gemensamma döden med väninnan Henriette Vogel den 21 november 1811 vid Kleinen Wannsee inte långt från Berlin, är för Kleist språnget mot det prenatala Paradiset. Krögaren vid värdshuset Stimmings Gasthaus berättar under polisförhöret att han aldrig tidigare skådat så glada människor, ett så lyckligt ungt par: ”De var oerhört uppspelta och kallade varandra för Kindchen och liebes Kindchen”.

Varifrån kom den eforiska glädje med vilken Kleist gick döden till mötes i sitt trettiofjärde levnadsår?

Hur kan en dans med Döden upplevas som livets höjdpunkt?

Ernst Bloch anser att Karl May var en av ”Tysklands främsta berättare”, att May genom sitt alter ego, mystiker Old Shatterhand, levde rollen av en äventyrsfantast med lögnen som så övertygande vapen att sanningssägare som försökte vederlägga det osanna uppfattades som lögnare. Ingen himmel är så ”grå att den ej till slut rodnar i vänlig ockra”, skriver Strauss. Det vill säga: hur skall författaren agera för att göra sig hörd i en kakafoniskt själlös och avpoetiserad konsumtionsvärld? Ett välbekant problem för Kleist och Novalis, för Handke och Strauss. Den klassisistiska världssymbios idealisten Novalis drömmer om, harmonisk världsordning, faller sönder och samman vid 1789 års välorganiserade republikanska revolution. Kleist var emellertid väl rustad. Under nästan hela hans korta liv befinner sig Preussen och Centraleuropa i krig. Kleist är tolv år när Bastiljen stormas och fransosernas uppror skakar Europa. Den sedan århundraden regerande feodaladeln – dit Kleist hör – utmanas på sitt maktmonopol, men revolutionen förändrar inte världen eller människans tillvaro i världen, till det bättre, men, på gott och ont, lösgörs destruktiva krafter som skapar förutsättningar för en stark personlighet som Kleist att identifiera och intensifiera sina känslor, behovet av Jagets rättfärdigande inför sig självt, men Kleist finner det poetiska medvetandet, uttryckssättet, alltför outvecklat för att förklara och förtydliga världens och egna dissonanser. Kleist ställs inför valet att antingen tvångsmässigt kasta sig in i apokalyptiskt våld och rädda sin egen destruktivitet, sin sig annars snabbt självförintande själ, eller att acceptera historien som realitet och därmed förtvina och gå förlorad i världslig absolutism.

Sextonåringen Kleist deltar som infanterist vid belägringen av Mainz, som besatts av napoleonska trupper. Vid Rhen upplever han, med två regementskamrater, sin första djupa vänskap, kroppslig kärlek. Även den sexuella vänskapen med Ernst von Pfuel varar livet ut. 1805 skriver Kleist ett kärleksbrev till honom och beskriver älskarens vackra kropp: ”…jag vill sova med dig. - - - Ditt lilla krushåriga huvud, den fasta halsen, de breda skuldrorna som gör dig till den vackraste tjur Zeus någonsin nedlagt… - - - Kom till mig”.

Kleist vill vad Strauss i ett helt annat sammanhang kallar för ett ”alla troendes samhälle”, där änglar och helgon, djävlar och helveteseldar, samsas i brödraskap. ”Förnuftets fräckaste lögn är den om individens självbestämmande”, skriver Strauss. Kleist känner de udda talens hemligheter i lärjungens facit: han förförs och älskas med tuffa tag i skolinternat och senare av regementskamrater. De samtidigt smärtfylla och ljuvliga upplevelserna att bli knullad av kamraterna, att uppleva kvinnlig underkastelse, återskapar Kleist ibland annat i Die Marquise von O…, Das Kätchen von Heilbronn och Penthesilea. Lyckan att lida förstärks genom smärtorna av en förhudsförträngning. Erektion gör ont och Kleist tvingas inse att lust och glädje föder smärta – och det omvända – att smärta är straffet för lusten att ha lust och glädje. Det behövs ej alltid piska för att känna piskrappen.

Kleist står utanför samhället och säger sanningar; rättfärdighetsfanatismen omfattar också kärlek och död, ett värdigt motsatspar till den likgiltighet och vardagstristess som är förutsättningen för lögner och undanflykter. Kleist fogar sina individuella erfarenheter till en mytologisk och litterär tematik där kärlek och död blir identiska upplevelser för den som älskar. Penthesilea dödar sin älskade och sedan sig själv. Kärleken förenar dem och leder dem i gemenskap in i döden. I dödens närhet och vid själva dödsögonblicket upplever de kärlek. I döden är de förenade genom kärlek. Kleist slutar sitt liv på samma sätt. Han dödar sin älskade och sig själv. Längtan efter den smärtosamma kärlekslusten, smärtan i sexualiteten, i knullet som fysisk verklighet, stillas av den befriande dödsakten: Kleists liv blir en del av hans litterära verk. I avskedsbrevet till svägerskan Marie von Kleist skriver han: ”Min käraste Marie, du skulle gärna låta mig dö om du visste att död och kärlek är förenat med vartannat och om du visste att detta mitt livs sista ögonblick bekransas med himmelske och jordiska blommor”.

La petite morte, coitus är dödens ängel. Döden som fri och medveten handling leder Kleist in i det paradisiska livet. För att nå Paradiset och inte fastna i myter om paradiset, måste världen övervinnas, besegras, förlora sitt metafysiska och merkantila värde. Den som vill bli lycklig krossar världen och sagorna om jordens skönhet. I dramat om familjen Schroffenstein, som 1993 spelades på Hippodromteatern i Malmö, var nyckelepisoden klädbytet mellan man och kvinna, då könen byter skepnad och åskådliggör ett för många chockerande tillstånd av kvinnliga män och manliga kvinnor. Med och i sin egen kropp levde Kleist med denna dubbla identitet ibland man och ibland kvinna. Ibland båda könen samtidigt genom sublimering till det androgyna. Livets rollspelar förvandlar Kleist till litterärt rollspel. Heinrich von Kleist är den kvinnliga mannen som vill förföras av en manlig kvinna, eller ännu hellre av den manlige mannen med den fasta halsen och de breda skuldrorna.

Artikeln tidigare publicerad i Reporter nr 3 (mars) 1994.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006.

HEINRICH VON KLEIST - KJÆRLIGHEDEN OG DØDEN

Bo I. Cavefors

HEINRICH VON KLEIST - KJÆRLIGHEDEN OG DØDEN
Bok: Hans Dieter Zimmermann Kleist, die Lieb und der Tod. Athenäum Verlag, Frankfurt am Main 1989.

Det er ikke sikkert at en som skriver litteratur og samtidigt er melankolsk, kolerisk og hypokondrisk, også er en betydelig forfatter. Den oppfatning at det skulle forholde seg slik, bygger på en misforståelse av Sigismund Freuds analyse av Dostojevskij og fadermordet; Freud hevder det motsatte, at "analysen må strekke våpen overfor dikterens problem", at man "ikke [kan] analysere kunstnerisk begavelse". Sigismund Freud forstod seg på nevrotikeren Dostojevskij, men mislyktes i å analysere dikteren.

Hans Dieter Zimmermann (f. 1940), er litteraturprofessor ved universitetet i Berlin [1990!]. I sin bok om Heinrich von Kleist bekrefter han Freuds tese om den ikke-analyserbare begavelsen. Professorens omfangsrike beiografi er et mesterverk i sin genre, innsiktsfull på det personlig/menneskelige planet og infallsrik i sine tallrike litterære analyser. Zimmermann aktualiserer Heinrich von Kleist (1777 - 1811) og gjør ham spennende i en tidsalder da sosialrealismen endelig synes å ha overlevd seg selv, og metafysikken ikke lenger betraktes som uvedkommende verken for menneskets tilstand eller for forfattarens forfatterskap. Kleist fremtrer i Zimmermanns biografi som en åndelig bror av den unge Werther, hvis lidelser ikke engang hans alter ego, Johann Wolfgang von Goethe, kunne lindre.

For Heinrich von Kleist var det historien og det hverdagslig fattbare som var uvedkommende. Hans sinn var rettet inn mot universets ubotelige sykdommer, at verden og mennesket i verden skulle overvinne sin lengsel ett jordisk lykke, at Paradiset nås gjennom Døden. For Kleist var verden siste rest av en kosmisk katastrofe. Verden kan ikke reddes, men bare forklares og gjøres begripelig gjennom diktningen; lykke er bare mulig i tilblivelseøjeblikket, når det skapte fødes. At menneskets historisk fattbare Paradis tilsvarer barndommens Paradis, er en innsikt som Kleist videreutvikler og forklarer. Historien er en redusering av bevisstheten. Også innen utviklingspsykologien snakker man om att ingen unngår sin skjebne. Å bli voksen er den mest hverdagslige og banale av alle skjebnemuligheter. Omtrent slik må Kleist ha følt det når hans litterære verker ble tatt imot med albuen av venner og kolleger. Døden sammen med venninnen Henriette Vogel 21. November 1811 ved Kleinen Wannsee i nærheten av Berlin, opplevde Kleist som første skritt mot en gjeninntreden i barndommens Paradis. Vertshusverten ved Stimmings Gasthaus fortalte under politiforhøret at han sjaelden hade sett to mennesker "som har vært så glade sammen. De var svært opprømte og kalte hverandree for Kindchen og liebes Kindchen".

Hvor kom den fra, den euforiske lettheten, den gleden Heinrich von Kleist gikk døden i møte med i sitt trettifjerde år? Hvordan kan en dans med døden oppleves som livets høydepunkt?

Heinrich von Kleist tilhørte en meget gammel pommersk-prøyssisk adelsslekt. Faren var kaptein og regimentssjef i Frankfurt an der Oder; sønnen Heinrich ble født i hans andre ekteskap.

Da Heinrich von Kleist var 11 år gammel, døde faren; da han var 16, døde moren. Etter farens død ble Kleist sendt til en militær internatskole som ble avsluttet med officersutdannelse. I nesten hele hans korte liv lå Prøyssen og Sentral-Europa i krig; han var 12 år gammel da Bastillen ble stormet i Paris. Den franske revolusjon rystet Europa. Føydaladelen som hade hersket i århundrer, ble utfordret i sine maktprivilegier, men revolusjonen forandret ikke verden og menneskenes tilværelse i verden til det bedree; isteden ble sterke destruktive krefter sluppet løs.

Den 16-årige infanteristen Heinrich von Kleist deltog ved beleiringen av Mainz, som var besatt av Napoleons tropper. Der ved Rhinen opplevde han sitt første dyre vennskap, med regimentskamratene Ernst von Pfuel og Rühle von Lilienstern. Det var også et seksuelt vennskap. Vennskapet med von Pfuel, senere general og minister, skulle vare livet ut. I 1805 skriver Kleist et meget ømt kjærlighetsbrev til ham: "…jeg vil gjerne sove med deg. - Ditt lille krøllete hode, den faste halsen, to brede skuldre som hos den vakreste tyr Zevs noengang har nedlagt… - - - Kom til meg." På grunn av den seksuelle snerpetheten som rådet på Kleists tid når det gjalt forholdet mellom kjønnene, kunne en adelig gutt bare få seksuelle erfaringer med gutter og menn eller med tjenere. Dessuten ble Kleist forført av eldre menn ved internatet og av kamerater ved regimentet; med kroppen oplevde han seksualiteten som kvinne og måtte underordne seg mannens vilje. Forførelsen, voldtekten og opplevelsen av kvinnelig underkastelse har han skildret i Die Marquise von O…, i Das Kätchen von Heilbronn og i Penthesilea.

I 1799 tok Heinrich von Kleist avskjed som offiser. Han studerer og han forlover seg, men forlovelsen ble brutt allerede i 1802. I år 1800 besøkte Kleist Würzburg, både av medisinske grunner og som industrispion for Prøyssen. Agentoppdraget gjalt en fargefabrikk, men det var viktigere å søke legehjelp. Kleist led av en forhudsinnsnevring som forårsaket beteennelse; ereksjon medførte smerter. Zimmermann mener at Kleist dermed lærte seg at lyst og glede avføder smerte, at smerte er en straff for lysten til å opleve lyst og glede; ifølge Luther en velfortjent straff.

Allerede før Heinrich von Kleist blir forfatter, betrakter han seg selv med forfattarens øyne. Han spiller den litterære rollen i sine brev, livserfaringene er vanskelige å skille fra hans leseopplevelser. Kleist beskriver og tyder sine egne opplevelser med formuleringer og tanker han har funnet ved å lese andres bøker. Opplevd og lest blir til ett. Kleist identifiserer seg med den litterære helt; i breveene gjenspeiles den litterære rollen i lyset av hans egen faktiske situasjon. Kleist lengter etter å utføre den store handlingen, den store dåden, men han blir handlingsmenneske først i og med selvmordet ved Kleinen Wannsee; heltene i hans skuespill og fortelleinger har den spontaniteten og handlekraften han selv mangler. Kleist flyktet fra sosiale roller som ble tilbudt ham og der han eventuelt kunne ha utrettet de stordådene han drømte om. Han takket nej til universitetsstillinger, til utnevnelser som tjenestemann ved den prøyssiske hofforvaltningen, som ektemann, som familiefar. Han søkte og fant alltid en vei bort fra tvangen til å ta endelig stilling. Han reiste; den siste reisen førte ham til Paradiset.

Heinrich von Kleist forsket i historiske verk, i mytologiske håndbøker og i litterære mesterverk for a finne materiale til sine skuespill og fortelleinger; det gamle forvandles til noe helt nytt gjennom modifikasjon, variasjon og nagesajon. Den litterære tradisjonen får nye dimensjoner i lyset av hans egne erfaringer. Samtidigt henspiller han på kristne myter, og i kombinasjon med intrykk av de greske mytene bevirker Kleist med sine tragikomiske lystspill en fornyelse av dramaet og av fortellingen, av novellen.

Den greske antikken var på Kleists tid en epoke hvis litteratur, kunst og filosofi ble ansett for ouppnåelig. Arkeologen Johann Joachim Winckelmanns nyoppdagelse av antikken på 1700-tallet hade ført til et forfalsket bilde av en epoke som med Winckelmanns egne ord utmerket seg ved "sitt edle enfold og sin fornemme storhet" - hvilket snarere er en slem karakteristikk av opplysningstiden. Den greske antikkens virkelighet hade dystrere og råere innslag enn den skjønnhetsdyrkende Winckelmann ville erkjenne. Friedrich Hölderin og Kleist gjennomskuet arkeologens glansbilde av Dionysos og Apollon; i dramat Penthesilea går Kleist rett inn i den uutholdelige virkeligheten som til og med Goethe rygget tilbake for da han kom i kontakt med dionysoskulten. Kleist fornyer og utdyper historieoppfatningen, han gjør den naknere og ærligere. Heinrich von Kleist står utenfor samfunnet, han har ingen å skjule seg bak og kan si sannheten. Man kan altså lese Kleists tre skuespeill Amphitryon, Penthesilea og Das Kätchen von Heilbronn som en trilogi som gjenspeiler de viktigeste epokene i verdenshistorien, sett gjennom de tyske romantikerne sladrespeil.

Heinrich von Kleists rettferdighetsfanatisme kommer sterkest til uttrykk i fortellingen om Michael Kohlhaas. Oppfatningen om hva som er rett og galt leder såvel Kleist som Kohlhaas til de yterste konsekvenser. Kohlhaas blir rettshaversk. Ytterlighetene påvirker hverandre, den som er rettskaffen kan i en verden som er bygget på urett, aldri få rett. Det gjelder også for Kleist; i sitt liv og i sine verker ser forfattaren kjærlighet og død som det etterstrebelseverdige motsetningsparet til den likegyldighet og hverdagslighet som fører til løgne og utflukter. Kleist føyer sine individuelle erfaringer inn i en mytologisk og litterær tematikk der kjærlighet og død for de elskende blir identiske opplevelser. Penthesilea dreper sin elskede og deretter seg selv; kjærligheten fører dem sammen inn i døden. I dødens nærhet og i selve dødsøyeblikket opplever de kjæligheten. I døden er de forent i kjærlighet. Kleist ender sit liv på samme måte. Han dreper sin elskede og seg selv. Lengsel etter kjærlighetsakten stilles ved dødsakten. Kleist forvandler sitt eget liv til en del av sitt litterære verk. I avskjedsbrevt til svigerinnen Marie von Kleist skriver han: "Min kjæreste Marie, om du visste hvordan død og kjærlighet veksler med hverandre. Om du visste at disse mitt livs siste øyeblikk bekranses av himmelske og jordiske blomster, ville du gjerne la meg dø." Kjærlighetsakten er en dødsmåte. Orgasmens rykninger minner om dødsrykninger. Kjærligheten og jeg'et flyter sammen med kjærlighetspartneren. I døden forenes kjærlighetens kraft med livets kilde. Det franske uttryckket la petit mort for coitus viser klart at coitus er dødens bror. For Heinrich von Kleist var døden dessuten en bevisst og fri handling som førte ham inn i det paradisiske livet.


Tidigare publicerad i: Samtiden. Tidsskrift for politik, litteratur og samfunnsspørsmål. Nr. 6, 1990. Aschehoug, Oslo.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006.



20.11.06

PÄR THÖRN I TANGOPALATSET


The Space Between - tredje örat
Amiralsgatan 47 (Karlskronaplan) Malmö
Fredagen den 24:e november, från klockan 22.00 till klockan 02.00 den 25:e november, har vi slutligen kommit så långt att vi utan fara kan öppna det tredje örat. (Inträdespris: 40 kronor.)
Allt har gått enligt planerna.
Denna gång inleder vi ritualen med:
Pär Thörn
Transformationer av Bertolt Brecht, en intermedial performance.
Exakt klockan 22:30, kom i tid om ni vill uppleva detta.
Pär Thörn är Malmöbaserad koncept/performancekonstnär och författare. Han har genomfört ett åttiotal framträdanden på bland annat Arvikafestivalen, Lunds Konsthall, Norbergfestivalen och Stockholm Art Fair, samt i Polen, Danmark och England. 2002 publicerades hans debutbok Kändisar som jag har delat ut post till, på Storno Förlag. Under 2003 samarbetade Pär Thörn i huvudsak med Ambjörn Johansson och tillsammans verkställde de bland annat en rekonstruktion av Jan O. Karlssons famösa kräftskiva. 2004 utkom kassetten, Följ bara anvisningarna, på Leif Elggrens och Kent Tankreds skivbolag Firework Edition Records, i samband med utställningen med samma namn på Fylkingen i Stockholm. 2005 utgavs novellsamlingen En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (Storno Förlag) och i december samma år fick han Åke Hodell-stipendiet av Fylkingen. I december 2006 ger OEI Editör ut kortromanen Inventeringen.

18.11.06

BERTIL FALK OCH SONETTEN


Bo I. Cavefors
BERTIL FALK OCH SONETTEN

Bertil Falk kom häromdagen på besök med årets julbok, Zen Zats Jul 2006. Det är nionde året i rad. Den första julboken, 1998, De Fyra Flintskallarna, trycktes i 100 exemplar. Andra årgången, Drakblod, i 99 exemplar, årgång 3 i 98 exemplar… Osv. 2006 års upplaga är tryckt i 92 exemplar. Detta innebär att så småningom, om 91 år kommer det tryckas endast 1 ex av Zen Zat's Julbok, vilket lär komma ingå i författarens efterlämnade arkiv.

Under årens lopp har julböckerna bjudit på synnerligen varierat innehåll och visat på Bertil Falks enorma kunskapsbredd och djupa insikter inom ämnesområden som sällan behandlas i svenska medier eller som, när de någon enstaka gång uppmärksammas, marginaliseras därför at de inte anses passa i det finkulturella sovrummet. Ett exempel är Julboken 2002, Besök i Allahs Hus, som innehåller det slags artiklar om och kring islam som Mohamed Omar idag publicerar i tidskriften Minaret.

I årets Julbok, tänd av naturen, visar Bertil Falk upp en för mig tidigare okänd talang, som författare av sonetter och sonettliknande dikter! I det informativa förordet om sonettens plats i svensk litteratur hänvisar Falk till ”Öyvind Fahlströms tanke om språket som materia, framlagd i manifestet Hätila ragulpr på fåtskliaben” från 1953, som inspirationskälla.

Sonetten till Charlie Parkers ära publicerades första gången i tidskriften Brand 1955.

Bertil Falks julbok är tryckt i 92 exemplar och delas ut till goda vänner. Det är i sanning en unik julgåva. Tack för den, men det är beklagligt och synd och skam att sonetterna/dikterna inte når fler läsare. Därför återger jag 3 av dem.

Yardbird in memoariam

En dikt till minne av den avlidne Charlie Parker – jazzmusikern, en symbol för den svarta rasens strävanden och världskrigets fruktansvärds förödelse.

En fågelpil ur svarta rasen sköts,
Så blå, som sjöng av ångest fylld av blues,
Och i dess hjärta blommade en ros;
En mörk nyans där jord och himmel möts.
En blomma mull - ur dess artärer röts
I vild förtvivlan: ”I don’t want to lose
The only thing I thought I had to chose!”
Men valet var en annans, hoppet bröts.
Ett våldsamt brus, ett jättefenomen,
Och ovan regnbågen THE BIRD än svindlar
I sin förlorans räckvidds medelpunkt.
Ja, som en bluesens blåa diadem

En Tonathius hjärta strålar tungt.

. . . . . . .. . . . . . ..Emanuel Brüssel

+

Lord Shiva’s Blues

How sweet she is my little circumstance.
At space warp’s depth, five light-years deep she lies.
However, those are worlds that were her eyes.
The time’s black wholeness cannot stand a chance.

Against the chaos of Lord Shiva’s dance.
Out of such spatial a rose will rise
And beautifully blossom towards skies,
Piercing eternity, the golden lance,

Once buried in the Holy side of Life,
Dripping that blood on time’s eternal snow
Parvati then – Lord Shiva’s yogic wife –

Reincarnated in the sun will glow.
Thus everyone shall know that it is true:
The color of Lord Shiva’s skin is
. . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . (royal)
. . . . . . . . . . . . . ..... . . . . . . . . . . . . . . Blue

+


Knappt har vi hunnit upp vårt liv när tanken

sluter sitt svar på alla dolda frågor
och vi har sällan funnit oss tillrätta
och aldrig nånsin drömmen lyckas sätta
på spel bland orons underliga lågor.
Under en mark av hägring falnar vågor,
som med sitt svall, naturligtvis med rätta,
ur stånd vår tankeflykt kan helt försätta.
Dock! Dömda får vi utstå dessa plågor.
Den dag vi lämnade ifrån vår spegel
att glömmas mellan solen och vår lystnad
ska allt som skett bli till en sprucken gnista,
som smälter bort i varje drömspels degel.
Just där bör ävenså vår grymma tystnad
bli till en spik i varje meneds kista.

Copyright©Bertil Falk respektive Bo I. Cavefors, 2006




9.11.06

EROTIK - EN VÄG TILL GUD

Bo I. Cavefors
EROTIK – EN VÄG TILL GUD

”Till Dig, / därför att jag älskar Dig. / Ibland är Du en främling för mig / eftersom Du är så annorlunda…
- - -
Idag var jag mycket lycklig och helt uppfylld av Dig. Jag tog en lång promenad och njöt av Guds skapelse; fåglarna sjöng för mig, blommorna skänkte mig sin doft och vattnets musik klingande i mina öron. Överallt fanns Du och Dina klara, djupa och genomskådande ögon följde mig”.

Så skriver, i vår tid, en ung klosterbroder till sin älskade Marie. Citat är hämtat ur Liebesbriefe hinter Klostermauern. Zeugnisse geistlicher Freundschaft (Herder Verlag, Freiburg 1990), en underbar och förvånansvärt frimodig bok om kärlek inom klostermurar. Antologin är sammanställd och försedd med kommentarer av teologen Sabine B. Spitzley (född 1960) och den argentinske dominikanpatern Andrés E. Bejas.

Katolska Kyrkans Kärlekspar är otaliga. Kärleksbrev och kärleksrelationer bakom klostermurar ingen sällsynthet. Varför skulle det vara det? Varför skulle en heterosexuell eller homosexuell relation bakom klostermurar vara något otänkbart? Den kan vara erotisk eller platonisk. Den kan vara intellektuell och andlig. Den kan självklart även vara erotisk och kroppsligt sexuell.

Spitzley/Bejas urval är utmärkt trots att några av Kyrkans mest välbekanta kärlekspar inte finns med, som den helige Franciskus av Assisi och den heliga Clara, helt enkelt därför att det inte finns någon bevarad brevväxling mellan dem. Men tyvärr finns i denna bok ej heller utdrag ur Charles de Foucaults brev till Madame de Bondy eller ur Pierre Teilhard de Chardins brev till Marquerite Teilhard-Chambon. Tråkigt nog eftersom just dessa brevväxlingar ofta klart indikerar en ren och oförfalskad, men sublimerad, sexuell åtrå. Tyvärr domineras urvalet av dominikansk kärleksbrevväxling, förmodligen därför att Spitzley, med Bejas hjälp och kontakter och diskretion, bjudits in att ta del av kärlekslivet bland dominikaner. Trotts en viss ensidighet är volymens urval acceptabelt och ger god överblick över genren (sällan för att inte säga aldrig aktualiserad inom den litteraturhistoriska forskningen) alltifrån de kärleksbrev Andaló fick från dominikanern Jordan av Sachsen till brevväxlingen mellan Thérèse av Lisieux och Cèline Martin. I volymen finns även goda prov på skämtsamma Teresa av Ávilas goda råd till den uppenbart hett älskade och, inte minst, älskande Jerónimo Gracián. Dock: i det av Spitzley/Bejas levererade urvalet är kanske breven, skrivna av lustans brännande låga, mellan den kastrerade Abaelard och den superlärda Heloise (se illustrationen), de mest intressanta.

Flertalet av tvåtusen års katolsk kyrkohistorias kärleksbrev offentliggörs (om de överhuvudtaget offentliggörs) med anonym avsändare och med anonym mottagare. För att bevara kyrkofriden, möjligen. Cicterciensernas kärleksbrev under 1100-talet är ett undantag från denna mer eller mindre från högre ort accepterade regel.


Cictercienserordens grundare och över allt överskuggande mystiker och kyrkopolitiker är Bernhard av Clairvaux: hans brevväxling med grevinnan Ermengard av Bretagne bör finnas i varje antologi som handlar om kärlek eftersom de ger en mycket god bild, ger oss en verklighetsuppfattning om den medeltidens kärleksspiritualitet vars mål är att nå Gud. ”Om Du kunde läsa vad Gud av kärlek till Dig med sitt finger skrivit i mitt hjärta”, skriver Bernhard till Ermengard. I hjärtat är känslorna i fullt uppror, kärleken till Gud, självklart, kärleken till Ermengard, självklar trots att den uppenbart ej endast handlar om själarnas gemenskap, spiritualitet och ett eventuellt möte bortom döden, utan också om kroppslig längtan och åtrå. Bernhards brev är cictersiensernas Höga Visa om amour. För cictersienserna är andlig kunskap och den spirituella vägen oupplösligt förbunden med kärlek. Vem har sagt att den endast bör handla om Platons uppfattning om kärlek? Vem förbjuder annan kärlek än den sublimerade ensamhetens kärlek?

Med kärlek och genom vänskap närmar sig människan Gud. Kärlek och vänskap är inte beroende av varken tid eller rum, den överlever varje skilsmässa, varje avskedstagande och eventuellt utebliven sexuell praxis innebär inte att den sexuella handlingen deklasseras till andrahandsvärde. Kärleken och kärleken i vänskap hör till människans natur: genom eros öppnas språket till Gud. Samlaget, i vilken form det än sker, kan samtidigt vara förening med Gud.

Bernhard av Clairvaux var en lidelsefull kyrkopolitiker (inte minst vad gällde acceptans av de masochistiska och av önskade och/eller tvingande skäl homoerotiskt präglade korstågen), radikal, intensiv och kontemplativ, en oegennyttig mystiker, oförsonlig i kampen mot dumhet och okunnighet (såg han islam som höjden av dumhet och okunnighet? Var avsikten med korstågen i själva verket inte att starta ett tusenårigt religionskrig utan ett försök att med goda argument tala de obstinata till sans och måtta?). I praktiskt taget allt Bernhard av Clairvaux skrev visade han bildning, sensibilitet, kärlek och poetisk begåvning.

Den erotiska dimensionen av människans Vara är, menar man inom cisterciansk kärleksteologi, en av flera möjligheter att nå fram till Gud, att finna ett tilltal. Ett lustfyllt ögonblick, ett glödande hjärta, det brinnande ordet, handlingen, kyssen, skall inte leda till ångest och skam utan ses som positiva och nödvändiga uttryck för människans sexualitet, skapad av Gud. Att bekännare till olika trosriktningar inom judendom, kristendom och islam av skilda skäl omtolkat Guds skapelse och Guds vilja med sin skapelse, kan knappast lastas Gud.

Klostersystrar och klosterbröder som ägnar sina krafter, sitt liv, åt Gud, måste övervinna påtvingad ängslan för erotik och sexualitet för att finna en av de vägar som närmar henne/honom till förening med Gud genom kärleken till/vänskapen med människor. Eros blir då inte något negativt och en motpol till människans sexualitet utan en tillgång. Kristna mystiker av äldre datum använder ofta erotiska bilder och ett bildspråk fyllt av antydningar, symboler och kristallklara visioner för att beskriva relationerna mellan Gud och människor. Kanske framför allt cisterciensernas maskulina kärleksmystik hämtar från Höga Visan erotiska bilder där föreningen mellan Guds ande och människans själ börjar med lek och dans för att befria människan från all världens synd samtidigt som han/hon kastar av sig kläderna, lägger sig naken i kärleksbädden för att invänta den gudomlige kärlekspartnern.

Kanske kan problemet med nya ordenskallelser lösas om Kyrkan återgår till att inte rädas för att även bakom klostermurar se sexualitet, eros, kärlek, vänskap, som en av vägarna till Gud.



Copyright©Bo I. Cavefors 2006

8.11.06

ESTERHÁZY NEDFÖR DONAU


Bo I. Cavefors
ESTERHÁZYS DONAUMYSTIK

Bok: Péter Esterházy Nedför Donau, eller grevinnan Hanh-Hanhs blick. Översättning av Ildikó Marký och Gunnar D. Hansson. Norstedts förlag 1994.

Efter Claudio Magris enastående och strålande bok Donau, om Donau, märkligt nog utgiven även på svenska, kan det tyckas som om den blå floden fått sitt. Mentalt ligger Mississippi närmare svenska hjärtan. Finns något att tillägga. Av värde? I Magris bok finns allt, historien, kulturhistorien, politiken, naturen, allt så sensuellt beskrivet som få förmått sedan tyska romantikernas dagar, inberäknat Goethes lidande Werther och den än mer plågade Lenz. Men, för att vara okänslig, vad visste romantikerna om natur och om det lantliga landskapets frestelser för öga, sinne och sexualitet? De var ju, på sin höjd, vanda vid städernas konstlade parker och visste föga om wandervöglarnas drivkraft till lust.

Péter Esterházy, född 1950, ungrare, sentida spoling till de även i svenska historieböcker omnämnda katolska furstarna Esterházy, lyckas emellertid avvinna den gråsvarta, smutsiga, trögflytande och med alltfler kraftverk styckade Donau, nya kvaliteter, litterärt beskrivbara. Det enda blå med den svartskitiga Donau är allt det blå blod från ädlingarna i borgarna på stränderna, som ofta färgat vattnet rött. Esterhásy spräcker hemligheter lika enkelt som riddarna på sin tid spräckte mödomshinnor.

Nedför Donau, eller grevinnan Hanh-Hahns blick, kallar Esterházy sin upproriska bok. Upprorisk? Men kära nån… Varför den enögda grevinnan peppras in som krydda i denna från Donaueschlingen i Sydtyskland till Svarta Havet flytande svartsoppa, kan man fråga sig, om det inte är av det enkla skälet att Hahn-Hahn ypperligt fungerar som exempel på det otal antal staffagefigurer som sökte sitt existensberättigande, bland andra udda personligheter, i den Donaumonarki Esterházy så lysande beskriver.

En annan miljö. Georg Büchner kämpade med brödskriveri för sin överlevnad. Resultat: mästerverk som Lenz och Woyzek. Büchner och hans brödskriveri möttes med förakt av samtidens litteraturkritiker; författaren, revolutionären, terroristen med vår tids demokratiska språkbruk, tvingades fly, tvingades till landsflykt. Büchner dog. Samtidigt hyllade de finkulturella sällskapens medlemmar, abonnenter av platser på den litterära parketten, med Ludwig I av Bayern som sockertopp, dilettanterier och dilettanter som Anette von Droste-Hülshoff, fursten Pückler-Muskau, greven von Auersperg och grevinnan Ida Hahn-Hahn, alla tillräckligt bildade för att skriva tackförmatendikt men därutöver obegåvade i allt utom i förmågan att profilera medelmåttigheten. Deras skriverier fyllde tidens tidskrifter, sida upp och sida ner från 1820-talet fram till första världskriget, lika obarmhärtigt som Donau segade sig fram mellan krönta huvuden.

Esterházy, som kan sin Almanach de Gotha, nämner grevinnans namn endast i förbigående, som varnande exempel bland annat absurdistiskt plock av fantasier och verkligheter, av egna minnen och av minnen från släktens anekdotkista.

Jaget i Esterházys roman är ”Resenären” som, från den ungerska by dit familjen förvisats av kommunistregimen, enleveras av morbrodern Roberto. De båda äventyrarna börjar Donauresan med att besöka en äldre släkting i Wien, kvinna. Snabbt försvinner Roberto ur den egentliga handlingen och ersättes av andra tillfälliga och ibland mer nära bekantskaper till ”Resenären”. Romanen stramas åt, absurditeterna förvandlas till blodigt allvar. Äventyret som började som en lek djupnar till beskrivningar av och ihågkomster från Esterházys smärtsamma men, det bör understrykas, samtidigt ljuva upplevelser i Wien och Budapest under diverse mer eller mindre flexibla kommunistregimer och kommunistpolitiker som inte sällan var ganska förtjusta i glansen kring den gamla Donauaristokratin och gärna bortsåg från det socialt uppgraderande i att dottern (eller sonen) gifte sig med en son (eller dotter) född med något av de gamla namnen. Cynism? Ja.

I Esterházys kapitel om huvudstäderna Wien och Budapest visar han sig vara en samtidigt spirituell och samhällskritisk observatör, ej endast av Ungerns kommunistregim (där hans far, har det senare visat sig, var en av de tiotusentals hemmaspionerna - - - vilken tragik, vilken smärta… en Esterházy som förråder sitt eget folk…), utan även, kanske framför allt, av romantiseringen av det Öst- och Centraleuropa som drabbades av sjuklig Habsburgnostalgi när murar revs och järnridåer rostade till skrot. Esterházy får ”huvudvärk” av ”allt Donautjat och av detta centraleuropeiska bönemummel” (från svensk horisont tänker man oprovocerat på en nutida journalist som Albinsson och en gammal caféinformatör som Alsterdal…) som grep omkring sig efter Berlinmurens fall och de alltmer öppnade gränserna mellan väst och öst, ”Donau-tankar, Donau-ethos, Donau-förflutet, Donau-historia, Donau-smärta…”. Den kritiska nutidsbilden fylls på med nostalgiskt historieberättande och sanningar från blodbesudlade fornstora dagar då turkar besegrades, prins Eugen hyllades, när dubbelmonarkin (och dess medborgare) kämpade och led, vann och förlorade, när gränserna flyttades, allt sådant som Flaubert kallar ”de avbrutna njutningarnas estetik”.

Péter Esterházy är utled på alltsammans men samtidigt fascinerad av Österrike-Ungerns historia, inte minst därför att släktnamnet han bär är lika fångat av denna klibbiga spindelväv som Tarzan tvingades förlita sig på när han med hjälp av djungelns lianer skulle kunna svinga sig från äventyr till äventyr och på något sätt alltid hamna med fötterna före utan att ens behöva ta mark. Tala om luftakrobatik. Blandningen av hat, förakt och förtjusning ger Esterházys roman styrka och charm. Boken är lika oemotståndlig som en gammal mager och enögd grevinna, i sitt opiumrus helt bortom denna världen. Den på allt i livet trötte Georg Büchner menade att man borde riva alla palatsen utefter Donaus stränder, låta bråten driva ut till havs. Esterházy är ute i samma ärende, men på ett något mer kultiverat manér när han försöker trasa sönder allt det som under ett par årtusenden byggts upp kring myterna om Donau. Büchner och Esterházy är synnerligen effektiva destruktörer.

Esterházys självbiografiska roman är som späckad ungersk anka, bokens sidor är fyllda med namn på personer, orter och historiska händelser som den av Donaus historia mindre intresserade kan ha svårt ta till sig. Därför: den som först läser Magris Donau och lägger på minnet något av den oerhörda faktarikedom som där serveras, läser Esterházys bok med störst behållning.

Illustrationer: 1) författaren; 2) förfader; 3) släktens tjusigaste palats.

Artikeln tidigare publicerad i bla Barometern den 10 maj 1994. Här betydligt renoverad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006


7.11.06

TEATER TERRIER : DEN SISTA MÄNNISKANS RESA GJORD OBRUKBAR



Den sista människans resa gjord obrukbar...

...ställer oss inför frihetens problem i en värld där miljoner människor utnyttjar sitt fria val genom att köpa gympadojor av exakt samma märke.

Vi vrider oss som maskar inför meningsförlusten och griper efter trygghet i totalitära ideologier och i fundamentalistisk religion, men framförallt griper vi efter fjärrkontrollen, chokladkakan eller köttet. Vad griper du efter... när meningen förflyktigas och allt är samma ingenting? Gud, flaskan, könet, Bibeln, vänner, konsten, familjen, tillhygget, skräcken, våldet, det plötsliga begäret att förändra världen med terror…

Men vad händer om du släpper allt och faller, om du låter dig upplösas ini något nytt varifrån du aldrig mer kan sträcka dig eftertryggheter?

Den sista människans resa gjord obrukbar
är en uppgörelse med auktoriteter på alla nivåer, en kritik av civilisationens fundament: våldet som följer förverkligandet av en idé och en skiss över upprorets rörande omöjlighet. Den är en revolt mot ordet, fadern, det heliga, det höga tornet, det eviga,det sanna, det sköna… Mot allt som makten har upprest i syfte att behålla sin dominans. Den är också en revolt mot dramat och överenskommelsen vi måste göra för att tro på teatern.

Den sista människans resa gjord obrukbar
är en föreställning om tro - inte bara tro som religiös övertygelse utan vilken övertygelse som helst som du sätter ditt hopp till. I skottlinjen står familjen, den romantiska kärleken, nationen, drogerna, godheten, könsrollerna, det manliga subjektet eller, varför inte, teaterns funktion.

I föreställningen öppnar Teater Terrier dramats form och prövar en utmaning bortom sina tidigare erfarenheter.

Regissören Anders Carlsson och dramatikern Ludvig Uhlbors samarbetade senast våren 2006 med slutproduktionen LADAINHA vid Dramatiska Institutet i Stockholm. Föreställningen väckte starka reaktioner i både positiv och negativ mening. Den sista människans resa gjord obrukbar är en utveckling av den erfarenheten.

Av: Ludvig Uhlbors
Regi: Anders Carlsson
Medverkande: Erik Olsson, Dennis Sandin & Åsa Widéen
Scenografi och kostym: Leif Persson
Ljus & grafisk form: Jens Leeb-Lundberg
Kompositör: Andreas Grevsten-Danielsson
Produktion: Jenny Bång & Hanna Sersam
Scenografiass: Amanda Wickman
Regiass: Hanna Normann
Produktionsass: Nils Granberg

Urpremiär: 17 november 2006 kl 20.00

Spelas: fredag-lördag kl. 20.00 t.o.m. 16 december
Spelplats: Norra Vallgatan 28, Malmö
Biljettpriser:Ordinarie pris: 120 kr
Student/pensionär/ungdom: 90 kr
Grupprabatt >10 10 kr/bilj
Grupprabatt >20 20 kr/bilj
Biljetter: Kulturcentralen eller tel. 040-10 30 20

För mer info: Teater Terrier eller tel. 040-611 85 15

Med stöd av Malmö Kulturnämnd och Statens kulturråd

NY BOK!!! - BO I. CAVEFORS : GATPOJKAR OCH ANDRA PROMINENSER

GATPOJKAR OCH ANDRA PROMINENSER
151 sidor
120 kronor
Illustrerad
Gatpojkar och andra prominenser
samt
en av de andra fyra titlarna (Tagelskjortan, Kulturopium,
Celibat och erotik, Valpen möter Othello)
i Svarta-Fanor-serien
för 200 kronor, inkl. porto.
+ + +
"Generellt handlar det om frihet, min egen och hur jag upplever den hos och i andra människor, alltifrån gatpojken på Victoria Station till Pär Thörn i Slottsparken i Malmö, Pasolinis homosexualitet och den unge prästkandidatens trånande blick, i roddbåten utanför Neapel.
Generellt handlar det också om ofrihet, hur pliktuppfyllelse (Den Helige Josef) och socialt tvång (Kronprins Rudolf och Thomas Mann) lägger hinder i vägen för att nå fram till den anarkens frihet jag försöker ge en bild av med Ernst Jünger som exempel och som jag exemplifierar med de självbiografiska artiklarna och som jag menar kan fysiskt och visuellt omsättas i en form av performanceteater, i Teater Dekadens.
Konflikten mellan frihet och ofrihet kan beskrivas på tusen olika sätt. Jag väljer ofta konst och konstnärer, som Nitsch och Caravaggio (eller den nya kinesiska konsten…) eftersom konflikten mellan frihet och ofrihet hos dem även har en religiös, eller om man så vill, en metafysisk dimension. Jag menar att man inte kan skriva om sådana ämnen som berörs i dessa artiklar, om man inte samtidigt är beredd att öppna sitt eget hjärta, att bjuda på egna erfarenheter och behov."
Ur Bo Cavefors förord.

Innehåll i Gatpojkar och andra prominenser:

Gatpojkar och gentlemen
Frihet
Teater Dekadens
Pasolini och Petrolio
Judas Iskariot och Caravaggio
Köttets uppståndelse i Cookham. Sir Stanley Spencer
Mästaren Mao och den rosa konsten
eller Rorsmannens persikor
Mohamed Ali
Den tyske Mäster (Martin Heidegger)
Att så och skörda Markens Gröda (Knut Hamsun)
Vi är vitklädda djur (Peter Nisser)
Valpen möter Draken. Den revolutionära poesin i Kina
Dödens kråkor och Malmös näktergal (Sarah Kirsch)
Katarina Frostensson och ”dom”
Thörn i Paviljongen
Terrorister?
Kronprins Rudolf i Orienten
Alois Musil, alias Shejk Musa Eben Nemsa ar-Ruejli, alias Musil von Arabien

Ernst Jünger
Håll borgarfanan högt. Thomas Mann i Zürich
Kunsten å overleve
CH
Journalist på schavotten
Josef! Va då?
Sorgligt men vackert

Register

6.11.06

BÖGLOBBYNS INTERNA SMUSSLANDE



Bo I. Cavefors
BÖGLOBBYNS INTERNA SMUSSLANDE

När den Store Diplomaten i ett märkligt tv-program som kallas Böglobbyn, framträder och berättar om kuksugandet i Stockholms Parker för ett antal decennier sedan, kan det kanske kanske kanske vara av intresse att veta hur en ung man som bara då och då upplevde denna säregna miljö, upplevde kryssandet mellan frestelserna(?). I sanning: det var mycket provinsiellt och mycket diskret och mycket oskyldigt… om det överhuvudtaget fanns något som kunde liknas vid ”skuld” eller ”skyldig” i denna verksamhet. Verksamhet? Tja, kanske det. Ibland, möjligen.

Först ett avsnitt ur min bok Valpen som ung man (Svarta Fanors Förlag, 1996):

En annan sommar (anm.: 1957 eller 1958) arbetar han som sommarvikarie vid Bonniers Fackboksredaktion, men får beskedet att han inte passar som förläggare. När han efter ett par månaders trevligt arbete, slutar, säger förlagschefen åt honom att den som vill ägna sig åt förlagsverksamhet ’måste vara som en terrier’ – och det är han inte; han är ganska lat. Fritiden ägnar han sig åt att försöka lära känna Stockholm så som han tidigare gjort sig hemmastadd i Malmö, framför allt i London, i Zürich och, i någon mån, Köpenhamn. Han vandrar gata upp och gata ned, spanar uppåt husfasaderna för att upptäcka originella kännemärken, går in i butiker för att se på inredningen. Han tycker att Stockholm, arkitektoniskt och stadsplanemässigt, saknar struktur och konsekvens. Den omtalade Mälardrottningens skönhet, med mycket vatten, Gamla Stan och många broar, går honom spårlöst förbi.

Om Stockholm är ett konstverk, finner han konstverket dåligt. Strandvägen är faktiskt intet annat än en tråkig förortsesplanad och Nordiska Kompaniet ett typiskt andraklassvaruhus som säljer andraklasslyxvaror till kunder som gör allt för att inbilla sig själva att de handlar förstaklasslyxvaror därför att de inhandlar varorna på NK.

Han hyr ett par möblerade rum hos änkan Hermelin, rädd om bohaget, i en lägenhet i huset hörnet av Karlavägen/Engelbrektsgatan. Åtskilliga kvällar tillbringar han på Riche och på söndagarna nakenbadar han bland andra bögar på övre soldäck i Saltsjöbaden.

Han cruisar i Humlegården och runt Stadshuset, men avstår när han finner att böglivet i Stockholm är helt annorlunda än det maskulina bögliv han lärt sig älska i London. I Stockholm är det idel irrande blickar, viskningar, ett ständigt roterande och bligande innan något sker – om någonting överhuvudtaget sker. Förskrämt plockas kukar fram ur blygt öppnade gylfar, men ingen klär av sig naken. Människors rädsla och skygghet upplever han också när han på stan försöker få ögonkontakt med flickor. De vänder snabbt bort blicken och han får en känsla av att de tror att han vill våldta dem. Alltsammans är mycket löjligt.

När jag idag, den 6 november (på Gustav-Adolf-bakelsens högtidsdag – Saddam Hussein skall hängas) 2006 läser igenom den här texten, tycker jag att jag är mesig i överkant vad gäller beskrivningen av böglivet i Stockholm mot slutet av 1950-talet och in på början av 1980-talet, dvs så länge jag då och då, vid snabbvisiter i staden, agerade i det.


Rädslan för att exponera sig, att visa att det inte bara handlade om utlösning efter en stressig arbetsdag utan om estetik, vackra kroppar och vackra kukar och söta rumpor, och maskulina bröstkorgar och sköna leenden och mjuka skratt och en öppen och inbjudande och utgivande attityd, var praktiskt taget helt icke-existerande i Isdrottningens Palats. Mycket märkligt var detta för en ung man (född 1935) som sedan mitten av 1940-talet uppfostrats i London, rest en hel del i Europa, vars vänner ofta var bögar och som lärt sig uppskatta bögeriet, såväl den estetiska sidan av det som den rå, ofta sado-masochistiska sexualiteten, som något helt naturligt, eftersträvansvärt och något att ta till sig och, naturligtvis, bjuda på. Bögeriet var för honom en naturlig ingrediens i ett vänskapsförhållande. Var man vänner sög man också av varandra, eller knullade, eller piskade eller vad man föredrog. Sexualitet är faktiskt liv, en del av livet och inte något som sker i skymundan, skrämt, med förbehåll och ursäkter.

När jag travade ner i Humlegården och klädde av mig naken och var kåt på aktiv action dök det i värsta fall upp en man som bjöd hem mig till våningen bortåt Östermalmstorg för att strippa till honoraret av ett glas sherry… Ja, det låter som en story från någon medioker Ingemar-Bergman-film.

Jag roar mig en aning med dessa minnen av böglivet i Stockholm, då. Är det annorlunda nu? Generellt sett har jag en känsla av att i Sverige anses bög vara detsamma som paljetter, smink, puder och falsett. Min erfarenhet, och jag är övertygad om att flertalet som ägnar sig åt bögeri har samma erfarenhet, är att bögen som traktar efter detta svårförklarliga och svårdefinierade ”kärlek mellan män” söker något helt annat än paljetter osv och att man finner honom bland såväl homosexuella män som bland män som betraktas som heterosexuella.

Tyvärr är det så att ett tv-program som Böglobbyn befäster alla virriga fördomar istället för att öppna portarna och bjuda in till en värld väl värd lära känna av alla. Kanske är det dags att skippa diplomatin och tid att övergå till real action.


Illustration: Artikelförfattaren i trettioårsåldern.

Valpen som ung man
, 120 kronor inklusive porto.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2006.

EUROPEISK NATIONALISM


Bo I. Cavefors
EUROPEISK NATIONALISM

När Kol- och Stålunionen låg i sin linda, EG var innovativt och EU ett projekt, uppfattade politiker, industriledare och stora delar av valboskapen reduceringen av staternas nationella suveränitet, som en positiv utveckling mot ett alltmer förenat Europa. Efter Murens fall och Östeuropas emancipation från Moskva ligger den visionen i grus och aska. Å ena sidan lever européerna idag i en historiskt sett ensartad supernationell process som innebär att den klassiska nationalstatens roll minskar, medan allt fler medborgare önskar sig en nationalismens renässans, en nyetablering av nationalstaten. I såväl västeuropa som i östeuropa går alltfler på kollisionskurs mot sig själva när de lägger allt större vikt vid nationalstatliga värderingar ju intensivare den europeiska integrationen drivs av politiska partier, regeringar och starka lobbyintressen inom industri, handel och penningmarknad. Dessutom ökar snabbt och kraftigt substatlig nationalism inom etniska grupper som vill ha autonomi och som drivs av en lokalt förankrad nationalism som ger uttryck för stark kritik mot inom det ytterst begränsade geografiska området boende, men än mindre etniska grupper. Typexempel: Serbien, Bosnien, Nordirland, Flandern, diverse spanska regioner, Sydtirolen, osv.

Nationalismens renässans i tidigare kommuniststyrda länder är dessutom paradoxal om man tar hänsyn till att dessa länder i huvudsak också efter ”befrielserna” styrs av politiskt medvetna kadrer som tidigare representerade den historiskt betingade proletära internationalismen. Också i västeuropa är den klassiska socialistiska internationalismen på tillbakagång. Av rädsla för att anklagas för alltför nära samarbete med Moskvakommunismen från 1920-talet till långt in på 1980-talet har också lokala marxistiska och marxist-leninistiska grupper och partier blivit alltmer nationalistiska. Officiellt är kommunistiska, socialistiska och socialdemokratiska företrädare och partier motståndare till nationalism och till förtryck av etniska grupper, men samtidigt utgör de facto arbetarklassen och medelklassen, vilket i dag ofta är samma sak, den bästa grogrunden för nationalistisk politik.

Nederlaget i andra världskriget innebar för tysk nationalism att den nästan knäcktes 1945. Nationalsocialisterna hade visat världen vart verkligt extrem nationalism kan leda. Därmed inte sagt att nationalsocialism i sig behöver vara extremt nationalistisk. Tredje Rikets politik, som förde till Tysklands sammanbrott, legitimerar legitimerade emellertid kraven på att landet därefter skall styras efter och leva med en integrationsideologi som i första hand står för lojalitet mot omvärlden. Idag förordar istället alltfler tyska medborgare lojalitet i första hand mot den inre världen, dvs gentemot landets egna medborgare oavsett etnisk tillhörighet. I klartext innebär detta att man återgår till det klassiska tyska nationalitetstänkande som ser nationens samtliga folkgrupper som en ”folkgemenskap”, att nationalism i sig är ett övergripande legitimitetsbegrepp. Därigenom vinner man nationell styrka och undviker inomstatliga konflikter av det slag som i värsta fall kan leda vidare till konflikter med omvärlden.

Detta är intressant och frågan är om detta historiska legitimitetsbegrepp, om sambandet mellan kulturella och symboliska uttrycksformer på vilka en stat bygges, kan fungera idag. Den tyske filosofen Johann Gottfried Herder talade om ett folks civilisation, det vill säga att en nation, en nationalstat, måste bygga på förutsättningarna av att nationell bildning, bland annat skol- och universitetsväsendet, konst, socialmoral och etik, inkultureras, vilket borde vara möjligt även i vår tid, nu när religionsvetenskapare och kulturantropologer uppmärksammat oss på att även äldre samhällen formades efter liknande civilisationsprocesser. Det vill säga, att mytologi och religion, handelsformer och militär styrka, var ett bra suprematikoncept redan under antiken. Från upplysningstiden och därefter har man dessutom utvecklat en kulturkomparatistik som systematiserar vetenskapliga teorier genom empirisk forskning.

Det tog full fart med de tyska romantikerna, där teoribyggandet snabbt förvandlades till en kulturrörelse sedan intressenterna studerat exotiska kulturer och från resor till fjärran länder tagit med sig intryck och föremål hem till Europa – tex Linnélärjungarna i Sverige – och sedan försökte leta fram liknande föremål i hemländerna. Folkliga traditioner återuppväcktes – i nödfall uppfanns de…

Dessa idéer om frihet schackrades emellertid bort i Tyskland när den demokratiska revolutionen 1849 gick i stöpet. Efter det misslyckandet fick Tyska Riket en dubbelteologi där folk och nation uppfattades med mer konservativa förtecken. Begreppet etnocentricitet fanns emellertid kvar när Bismarck satte pickelhuva på tyska statens maktapparater. Enligt lexikon är etnocentricitet utmärkande för ett folk som har samma kultur och samma språk. Det må så vara, men Robert Musil har faktiskt en betydligt bättre definition när han 1930 i romanen Mannen utan egenskaper skriver att en borgerlig människa i den kejserliga och kungliga Donaumonarkin år 1913 inte kan begeistras varken för det ena eller det andra, allra minst för det kommande kriget och att denna människa inte är mäktig nationella känslosamheter. Musils man utan egenskaper är besatt av idén om individens frihet, av idén om individuell frihet. Motpolen till detta är den lojalitetskänsla, lojalitetsattityd som medborgaren i USA bekänner sig till när hon/han säger sig vara en del av ”the American way of life”.

Visserligen är det länge sedan historiker talade om det habsburgskt mångkulturella riket som ett folkens fängelse, men den uppfattningen tjänade sitt syfte när första världskrigets segermakter upplöste denna mångnationella och mångkulturella statsbildning. Och därmed hade man på nytt satt igång ett evigt krigande om gränser och ett människovidrigt skyfflande med etniska minoriteter, hit och dit. Oordningen på dagens Balkan är resultatet. Standardrepertoaren efter 1918, med ständiga folkförflyttningar med direkta eller indirekta folkmord som följd, hade varit absolut otänkbart i det gamla Österrike-Ungern. Historiska analyser av nationalitetskonflikter under habsburgskt styre är därför värda ett noggrant studium av de övernationella organ och nationella regeringar som ger sig in i försök att medla eller styra utvecklingen vad gäller nationalitetsmotsättningar i Europa – och annorstädes, tex i Afrika där man rimligen bör börja med att återställa de gamla afrikanska imperiegränserna. Den österrikiske socialistledaren Victor Adler menade på sin tid, visserligen sarkastiskt, men ändå…, att den österrikisk-ungerska monarkin var värd att såväl älska som hata, men att den framför allt var en ”världshistoriens experimentkammare”.

Visserligen hade habsburgmonarkin 1918 spelat ut sin roll, men å andra sidan blev de förhoppningar de nya nationalstaterna som uppstod ur resterna av habsburgriket knappast några lyckokast. Man lyckades sällan uppfylla ens den primära frågan om nationell oavhängighet. Upplösningen av den gemensamma marknad som fungerade inom dubbelmonarkin och den ekonomiska strukturen med klar arbetsfördelning, slogs sönder och detta bidrog starkt till de nya parlamentariska systemens kriser från 1919 och därefter. De fiktiva nya nationalstaterna förblev instabila och skilde sig endast åt gradvis vad gällde konsten – och resurserna – att undertrycka etniska minoriteter. Erfarenheterna visar att parlamentariska system och demokrati inte med automatik leder till att nationella konflikter löses med fredliga medel. Det finns inga patentrecept på hur man förhindrar att nationalistiska grupper inom språkligt-kulturella relativt små områden – Sverige är, tex, ett sådant mindre område trots ett oändligt antal kilometer från söder till norr – förhindras att förtrycka ännu mindre språkligt-kulturella etniska grupper. Och det finns inga patentrecept på hur man förhindrar att förhållandevis små nationalistiska aktivistgrupper förhindras dominera det politiska systemet.

De nationalstatliga principer som i betydande delar av östeuropa och i östra delarna av centraleuropa redan före första världskriget, men framför allt under mellankrigstiden från 1918 fram till andra världskrigets utbrott, misslyckades, är idag helt överspelade. Framtiden ligger istället i multinationella stater, eller regioner. Alla försök att skapa homogena territorier under 1900-talet, alltifrån Hitler och sedan av Tysklands krigsmotståndare fram till dagens nationalstater i sydöstra Europa och i de asiatiska delarna av forna Sovjetunionen, är irrvägar, återvändsgränder. Paradoxalt nog är det så att kulturellt och språkligt etniska minoriteter har större möjligheter att få sina specifika behov tillfredsställda i mångnationella stater. Det är faktiskt också slutsatsen i austromarxisternas idé om att man genom transnationella politiska och ekonomiska åtgärder och överenskommelser kan neutralisera eventuell extrem nationalism inom nationalstaterna. Dock är det ej i sådana banor politikerna i Bryssel funderar.

Fotnot. Artikeln publicerades ursprungligen i Svensk Tidskrift, Häfte 1 – 1994. Artikeln är här väsentligt aktualiserad. Utgångspunkt för artikeln i ST var en antologi om nationalism, nationaliteter och supernationalism i Europa efter 1945, som 1994 publicerades av två professorer vid Humboldt-universitetet, historikerna Heinrich August Winkler och Hartmut Kaelble.



Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006

3.11.06

JÜNGERS STURM


Bo I. Cavefors
RASERI OCH ÅTRÅ – ERNST JÜNGERS ”STURM

Bok: Ernst Jünger Sturm. Översättning och efterskrift av Urban Lindström. 92 s., inb. Bokförlaget Augusti, Lund 2006.



Ernst Jüngers tydligt, kanske för honom själv alltför tydligt alltför tidigt, självbiografiska kortroman Sturm publicerades i sexton avsnitt i Hannoverscher Kurier mellan den 11 och 27 april 1923, ett år efter Der Kampf als inneres Erlebnis. Sturm förblev sedan liggande i gömmorna, hade glömts bort av Jünger, sägs det, vilket låter mindre sannolikt eftersom Jünger var mer eller mindre manisk när det gällde att anteckna, registrera och arkivera. OK, 1965 publicerades Sturm som privattryck, något annat var förmodligen inte möjligt, då, den värsta aggressiviteten från det intellektuella och politiska menageriet upphörde inte förrän under 1980-talet. 1983 gav Jüngers förläggare Ernst Klett ut Sturm som separat volym. I min upplaga av Jüngers tiobandsverk Werke från 1940-1950-talen finns Sturm ej med.

I Sturm skriver Jünger om sig själv som löjtnant Sturm. Varför Sturm? Namnet på huvudpersonen, självidentifikationen, är intressant. Det handlar inte om ordet Sturm i betydelsen storm eller eldstorm. Nej, det handlar om Sturm som i Sturm und Drang; raseri och åtrå är utmärkande karakteristiska för såväl romanfiguren Sturm som för Jünger. Få europeiska 1900-tals författare är lika passionerade som Jünger. Det som kan uppfattas som kyla, är behärskad, disciplinerad åtrå. Jüngers ilska över världens och människors tillstånd, kan inte missförstås, men ilskan måste tyglas för att vinna i styrka. Åtrån efter något nytt och annorlunda, åtrån efter ett annat samhälle, efter en annan mentalitet än den rådande, ett uppgående i verkligheten, i kriget, i dödandet och lidandet, är lika häftig som erotisk åtrå. Sadistiskt raseri, masochistisk åtrå genomsyrar Jüngers hela författarskap, hans filosofi och samhällskritik. Allt detta finns som embryo i romanen om Sturm.

Varför gömde/glömde Jünger denna bok? Under samtalen med kamraterna i skyttegravarna menar löjtnant Sturm att det efter det helvete de upplever inte längre finns någon möjlighet att få överblick över skeendet i världen (Nietzsche och Spengler). Människan är utlämnad åt ödet, gisslad i bojor av den ”Urstaat”, den makt ingen människa med fri vilja kan acceptera. Den moderna statens präster och trollkarlar förvandlar människorna till organismens, statens, minst betydande celler. Den moderna staten kräver konformitet, räta linjer. Det är just denna konformitet och dessa räta linjer Sturm och hans kamrater försöker bryta genom samtalen i skyttegravarna, där också dödandet av fienden är ett individuellt initiativtagande. Ingen dödar för att fursten eller fosterlandet skall fortleva. Överlevnaden i en omänsklig värld har individualiserats. Sturm siktar och skjuter mot den brittiske vaktposten hundra meter bort, men vet inte om han träffat eller ej. Även fienden siktar och skjuter: Sturms ”sista känsla var att sjunka ned i virvlarna av en urgammal melodi”. Efter 1918 sjöngs gamla melodier endast av nostalgiska skäl.

I romanen Sturm prövar Jünger hållfastheten i sina åsikter om stoicism och frihet, vad som senare utvecklas till teser om att endast anarken, genom sitt medvetna avståndstagande från viljan till makt, kan bli en värdig motpart till fursten. Anarken är ointresserad av furstens maktdefinition och därför oemottaglig för dennes trakasserier. Anarken avstår från att bli en obetydlig cell i det modernistiska maskineriet. I romanen om löjtnant ”Raseri och åtrå” blottar sig Jünger med sin avsky för politiker och demokrati. Dessa tre avståndstaganden: fursten, politiker, demokrati, gjorde honom obekväm såväl i Tyska Riket mellan 1918 och 1945 som i Förbundsrepubliken Tyskland. Trots denna isolering är jag övertygad om att få tyska nittonhundratalsförfattare haft och kommer att få lika stort intellektuellt och politiskt inflytande som Ernst Jünger.
Kanske Heinrich Böll, också han medvetet marginaliserad i dagens Tyskland.

Förbundskanslern Kohl och presidenten Mitterand visste vad som var historiskt nödvändigt när de gemensamt uppvaktade Jünger på hundraårsdagen.

Det finns många aktuella anledningar att läsa den svenska utgåvan av Sturm, lysande översatt av Urban Lindström.

Bild: Ernst Jünger vid Maximilan-Ordens möte den 9 december 1994.

Fotnot: Ernst Jüngers Psykonauterna kommer våren 2007 i nyutgåva på Johan Hammarströms förlag.

Copyright ©Bo I. Cavefors 2006

2.11.06

SCHWEIZ - BILDER FRÅN BYN

Bo I. Cavefors
SCHWEIZ – BILDER FRÅN BYN


Bok: Josef Burri Sensationen vom Dorfe. Limmat Verlag, Zürich 1994.

Ost och choklad, hemliga bankkonton, joddleri, ur, kor och snötyngda alper är väsentliga ingredienser i bilden av det harmlösa Schweiz. Det fanns och finns också ett annat Schweiz.

Inte Schweiz som statsbildning, eller industrialisternas och chokladfabrikanternas och bankirernas Schweiz eller den urgamla överklassens Schweiz, men flertalet schweizare är fram till mitten av 1940-talet ett fattigt folk som inrättat sig på bästa möjliga sätt i en nyliberal samhällsordning där den gamla bydemokratin i huvudsak tjänar som kuliss vad gäller avgörande beslut också för den enskilde schweizaren.

Sommaren 1816 är mycket kall. Höstskörden fryser bort. 1817 är sädespriset rekordhögt. Hungerkatastrofen kräver tusentals människoliv. Nödslakt av nötkreatur. Detta är den sista av en rad försörjningskriser till följd av klimatförändringar. Samtidigt tvingas av överlevnadsskäl fram en förvandling från bysamhälle till industristat. De sociala förhållandena försämras kraftigt och mycket snabbt för människor som inte av egen förmåga förmår chansa med de nyliberala möjligheterna. Den liberala borgarklassen skärper straffen för enkla brott, till exempel för stöld av potatis och eldningsved.

Från 1830-talet och fram till sekelskiftet 1900 placeras ett allt större antal fattiga och bostadslösa människor på tukthus och dårhus. Utveckling mot privatisering och kommersialisering innebär att en betydande del av befolkningen mister socialt existensberättigande. I kantonen Bern skapar den ekonomiska revolutionen en tidigare aldrig skådad fattigdom. De nyfattiga ges inget utrymme i det liberaldemokratiska Schweiz. Den gamla överklassen räddar sig genom att till betydande del finansiera den nya medelklassens industrier.

Josef Burri (1873 – 1961) föddes i byn Malters några mil utanför Luzern. Han var postmästarson och ärvde så småningom faderns syssla. Någon gång under 1890-talet skaffar sig Burri en ”Photographen-Ausrüstung” och med denna tar han fram till 1920-talet bilder av byn och av byns invånare. Han porträtterar hästhandlare, brännvinsbrännare, järnvägsarbetare, skolklasser, bydoktorn, inryckningen till militärtjänst, brandkåren, biodlarna, musikkapellet och när cirkusen kom till byn.

Drygt ettusen glasplattor förvarades i femtio år i papperskartonger i källaren till Malters posthus, till dess ett av Burris barnbarn hittar dem och publicerar ett urval av dem i boken om Sensationen vom Dorfe, Byns sensationer.

Kyrkoherden Korbinian Aigner porträtterade inte äpplen och päron för att skapa konst. Postmästaren Josef Burri fotograferade inte för att skapa konst. Båda var i ordets goda mening amatörer. Burri fascinerades av fotograferingen som teknik men han hade också känsla för komposition och ljusets förmåga att ge bilden skärpa, djup och innehåll. Burri rör sig aldrig utanför bygränserna med sin kamera men noterar noga den världsteater som spelas upp framför farstutrappan. Burris fotografier dementerar eftertryckligt Charles Baudelaires uppfattning inför öppnandet av Salongen i Paris 1859, att fotografiet inte har något egenvärde utan endast är ”vetenskapens och konstens lägst stående tjänare”. Medvetet – eller kanske snarare omedvetet – vet Josef Burri att Baudelaire har fel. Burris kompositioner är avancerade och skäms inte för sig i jämförelse med tidens impressionistiska fotografi. Burris bybilder är, med Walter Benjamins ord om sekelskiftets fotografer, lika ”svårmodiga och ojämförbart vackra” som den amerikanske fotografen Alfred Stieglitz bilder. De ger uttryck för en klar och fridsam realism, de bjuder inte in till nostalgi utan dokumenterar istället fridens öar i det omvälvande 1800-talet.













När det industriella och liberalkapitalistiska gatloppet körts och offren slängts åt gamarna, kan Josef Burri ägna biodlingen all sin kärlek. Vad tiden och hjärtat och magen behöver är honung. Bilden med biodlarna trotsar alla konventioner om hur ett fotografi bör arrangeras. Här finns ingen tematiserad mitt; de båda paraplyerna ger fotografiet ett surrealistiskt drag; den melankoliske mannen med svart slokmustasch, numro två från höger, är Josef Burri själv. Han klarade sig in i Den Nya Tiden.


3 bilder av Josef Burri: Brännvinsbrännaren, Cirkus i byn, Biodlarna.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, nr.12, 1994. Här obetydligt renoverad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2006