Else Lasker-Schüler : IchundIch



'Anfang der vierziger Jahre läßt Else Lasker-Schüler die prominentesten Nazis zur Hölle fahren. In IchundIch, geschrieben in Jerusalemer Exil, setzt sie deren Untergang rasant in Szene: »oft ist es schreklich ernst, doch auch reicht heiter«.

Else Lasker-Schüler
Herausgegeben von Karl Jürgen Skrodzki und Kevin Vennemann


Engelkes and Elggren : Concert for a Lost Queen


Rescue action in 6 movements for two performers, thousands of voices, ghost ship, spinning wheel, big bow and bulky objects.

Premiere at the Swedish Concert House, Stockholm
17 Oct 2009, 1930h
18 Oct 2009, 1600h

Sweden’s most international performance star Charlotte Engelkes and the world-around-travelling composer and cellar-keeper Leif Elggren are meeting in a specially composed hybrid-concert for the Grünewaldsalen in Stockholm.

The Collaboration started when Engelkes and Elggren were invited by the Swedish Radio to create a new performance/concert for the Arts Birthday at the Modern Museum in Stockholm 2007. The piece “A Tin-can Crown” consisted of eight new written songs that were performed live together with a slide-show/video. The piece was broadcasted by radio in 13 European countries and was very successfully received.

"Concert for a lost Queen" is their new collaboration and a performative concert piece for two performers, thousands of voices and musical objects.

The performance is created from own texts and dream stories. The human dream cycle is used as a tool for to go through different worlds and levels of consciousness. Pre-recorded sounds are the basic source for the electronic composition and the arrangements for stories and songs. Different new invented and built sounding objects, instruments and video material are reinforcing this. The concert is a choreographed visual performance, inspired by string quartet, mass and mechanical workshop. Executed of course with most Royal grace.

An Astarte production together with The Swedish Concert House in Stockholm with support from Swedish Art council, the Cultural Department of Stockholm and the Swedish Arts Grants Committee.
More Info:


Aryan Kaganof - Bo I. Cavefors / 4wrd


Aryan Kaganof
Bo I. Cavefors / 4wrd

'As little as we can be declared clear of every coercion in the world, so little can our writing be withdrawn from it. But as free as we are, so free we can make it too.'

MAX STIRNER, The Ego and Its Own

Bo Cavefors isn't doing dogma.
Bo Cavefors isn't doing politics.
Bo Cavefors isn't doing what's expected of him.
Bo Cavefors isn't trying to attract converts.
Bo Cavefors hasn't got a plan.
Bo Cavefors will not repeat himself.
Bo Cavefors has seen through what the spectacle has to offer.
Bo Cavefors was there, on the frontline.
Bo Cavefors is always on time.
Bo Cavefors is a distinguished Swedish gentleman, even with your dick in his mouth, your finger up his arse.
If your finger is up his arse it's because he wants it there.
If your dick is in his mouth it's because he loves sucking dicks.
Bo Cavefors is a child.
Bo Cavefors is that polymorphously perverse creature we read about in Semiotexte.
But Bo Cavefors isn't limited in his imaginings by motley post-anything theories.
Bo Cavefors is an electric current - he's charged.
He charges.
When he walks into a room his blue eyes see immediately what's valuable, what has worth.
Bo Cavefors does not waste his time.
He's to the point.

The point is

Cavefors lives his life.

Cavefors is alive.

And this is radical and threatening in these dead times.

But it's wrong to describe Bo Cavefors' status as "marginalized".

It's the anodyne, neutered culture around him that is marginal.

Bo Cavefors is centre stage, he's the real mainstream.

"Je n' peux rien" dit le scorpion. "C'est mon caractere."

Freedom liberates (perversely).

Aryan Kaganof
12 October 2009

Copyright©Aryan Kaganof, 2009.

Photo by Oscar Swartz, Malmö 2009.

Note: The text will be included in the book-and-dvd Qualis Artifex Pereo / Qualis Artifex Pereo - Finis by Martin Bladh and Bo I. Cavefors, published 2010 by Styx Publishers, Stockholm.


Martin Bladh : DES - Sad Sketches

From the Blogg

+ + +

DES: Sad Sketches

Sweden - Wednesday 15 April 2009

Dear Dennis,

Thanks for your letter dated 26 March.

So, it’s quite impossible to send you any material such as books, records and films in the future? I can’t see how this could upset the prison "re-education system". Who are these "approved suppliers", some kind of prison mail-order catalogue? Do they just throw away the stuff people send, or do they have some kind of annual auction, where they sell it to the highest bidder? The conservative idea of the prison as a centre for re-education is quiet interesting. I think it was Carl Panzram (or Jack Henry Abbot) who wrote in his prison-memoirs about taking a wild animal, shut it up in a cage for several years, poke it with a stick from time to time, which will make it run amok when it’s supposedly released upon the outside world again. I’ve searched the prison homepage, and I haven’t found any information about prohibitions for sending items to the prisoners, and of course nothing about rules for cheques and postal orders etc… Including another five-pound-bill in this letter, hope you get it…



Johannes Flink's interview with Bo I. Cavefors for Tidningen Kulturen

Cavefors on Cavefors
Johannes Flink’s interview with Bo for Tidningen Kulturen.

For decades on end Bo Cavefors was, by far, Sweden’s foremost alternative publisher. As a publisher, his attitude was one of curiosity and fearless exploration, expressed in the long list of radical titles (including Mao, Nietzsche, Jünger, Dali, Lautréamont, Marx, Pound, Pasolini, etc.) edited at his Bo Cavefors Bokförlag. His own magazine Svarta Fanor (Black Flags), along with his parallel German and Swedish edition of the texts of the Red Army Fraction, remain unique and unsurpassed events in a publishing climate otherwise marked by complacence and cowardice. Educated by the Jesuits in England and ever an engaged catholic, Cavefors has constantly perceived matters from an international perspective vastly divergent from the provincial concerns prevalent in Swedish culture. Always siding with the intellect against power, always longing for transgression, he remained in some ways marginal despite the magnitude of his contribution to the Swedish book-publishing scene. However, for those of us who agree that the duck-pond is too small for our spirits, Cavefors will always remain a key figure of Swedish radicalism.

Arousing somewhat less attention, so far, is Bo’s series of short memoir books (even if they are gradually acknowledged by the critics) and the performance art he has developed over the last few years. For this reason, I wanted to ask him some questions about these subjects and to give him a chance to explain his own artistic development to a wider audience. I wanted to put his history as a publisher to the side for a while, to focus instead on the man, the author and the artist Bo Cavefors, and to ask him about his present … and his future …

Welcome Bo Cavefors! My first question is simply what you are doing right now? What I’m after, however, is not just a definition of your present activities. Rather, I would like to know if you are sensing a definitive direction in your artistic development, and, if so, a direction from what beginning to what end? What is it that you hope to explore by your recent and present activities?

Over the last years, I have clearly noted a return to my all-embracing, adolescent pre-occupations from … let’s say from my teenage years and up to my thirties. And this applies both to my writing – where it is specifically obvious in my three plays Rebellion in the Kasbah, Sade and the Japanese and The Leper in Aosta – and to the films I have written, acted out and produced in collaboration with Martin Bladh. My interest in the theatrical mode of presentation, in speech and acting as they are performed on a stage, emerged during my school years. I did my first performance in the first grade, in my Latin school in Malmö, when I was asked to read my home assignment to the rest of the class. It was a relief to suddenly stand there in front of the others and feel that they actually had to listen to what I had to say ... I guess it gave me the childish kick of manipulation… And the thing went on...>>>> CONT.>>>>>>>


Johannes Flink : Skuggornas bok (ur ett arbete i vardande...)

Ur ett arbete i vardande

Johannes Flink
Skuggornas bok

“Jag hade en återkommande dröm där jag vandrade längs en mörk flod där månskenet speglades i strimmor av silver; och jag såg på månen och på floden och fylldes av lycka. Många gånger drömde jag denna dröm, exakt samma, där jag gick längs den vackra floden i det gnistrande månskenet.

Men så en gång, efter en hel sommars drömmande, kom plötsligt en ängel fram till mig och gick vid min sida och talade till mig. Hon, för det var en hon, var lång och gracil och full av nåd och visdom. Och hon berättade för mig om Skuggornas underverk och bad mig att minnas allt. Och Astarte - för detta var vad hon kallade sig - är en Mörkrets ängel men inte Mörkret som vi är rädda för. Och hon bad mig minnas allt hon berättade och att skriva ned det så snart jag vaknade. Och när jag vaknade fann jag att jag mindes allt hon hade sagt och så började jag skriva. Och många nätter och mornar hände samma sak: jag gick med ängeln invid den mörka floden och hörde hennes sällsamma berättelser.

Och många gånger hände samma sak: jag vaknade förbryllad i vår urgamla värld och fann att hennes röst inte kunde glömmas och att hennes berättelser inte kunde glömmas. Och genom konsekvensen i mina drömmar och genom konsekvensen i hennes budskap inträdde jag i tjänst hos Honom som väntar i Mörkret.

Men jag, Hans ödmjuka tjänare, vet att Hans Sanning inte kan rättfärdigas annat än genom Förförelsens Mysterium; och jag, den berusade nedtecknaren av denna mångfald av drömmar, vet att deras Helighet inte kan garanteras – måhända är de bara irrbloss i en drömmares hjärna.

Och ändå har det blivit omöjligt för mig att sluta skriva ner det som ängeln dikterar invid floden; och ändå har det blivit omöjligt för mig - en skugga som stiger bland de andra skuggorna – att tvivla på att ängeln existerar; och för mig, Ioannes (som är namnet med vilket ängeln tilltalar mig), har det blivit omöjligt att undanhålla detta budskap från alla er andra skuggor som stiger mot Mörkrets Kors som är Trollsländans Dubbelkors.

Med välsignelse från Lucifer som vandrar över himlen med lyktan; med välsignelse från Umbrifer som stiger med en mångfald av skuggor; med välsignelse från Astaroth som lever i varelsernas sinnen; med välsignelse från Astarte som kommer med Skymningens Visdom; och slutligen med välsignelse från Honom, vår Evige Herre som väntar i det Eviga Mörkret – ger jag det till er.

Den Första Cirkeln
A. Om skapelsens första tidsålder; om de två ärkeänglarna och om Han som talar genom allt.

1. Det är inte ljusets ängel som faller, det är mörkrets ängel som stiger.

2. Han som vi har kallat Gud är Lucifer, ängeln som bär på sollyktan.

3. När denne ängel sade ”varde ljus!” spred sig ljusdemoner över oceanerna.

4. Och när denne ängel sade ”varde mörker!” uttalade han den Högstes vilja.

5. Och då steg en livets och dödens ängel upp i världen - Umbrifer - han som kommer med skuggorna.

6. Och sedan dess kan solen aldrig lämna sin bana, men Döden kan segra i evighet.

7. Och varje gång vi säger ”Gud existerar” föder vi med ljusstrimmor den Sataniska hungern.

8. Och varje gång vi ber till Gud ber vi Lucifer att frälsa oss från skuggorna.

9. Och vi faller och dör, därför att ljuset glider av oss medan mörkret omsluter oss.

10. Och inom oss händer samma sak: det är inte ljuset som faller, det är mörkrets evighet som befriar sig.

11. Och där går Satan längs Dödsflodens strand för att leda reda på Umbrifer, en lekande ängel på den dimmiga strandbanken.

12. Ängeln frågar honom: ”När ska jag få leka i det djupare mörkret?” Men uppdraget är ett annat: att kyssa Lucifers lykta.

13. Ängeln gråter, tårarna faller som diamanter från hans mörkblå kinder. Då håller Satan fram ett gnistrande bloss. ”Så vackert! Vad är det?”, frågar ängeln. ”Det är Livet”, svarar Satan.

”Får jag leka med det?”, frågar ängeln. ”Så mycket du vill!” Och Satan släpper blosset på stranden.

14. Och ängeln jagar det flyende blosset. Och så stiger det uppåt och lockar in honom i världen.

15. Det är den första tiden, då Lucifer skapar och kastar sina strålar över oceanen; och Umbrifers skuggor träffas i oceanens djup - tar form, blir celler och muteras.

16. I varje plankton bor en skugga, i varje amöba finns en skugga som längtar efter lyktan.

17. Lyktans sken är en fyr på livets farvatten, men livsformerna missförstår fyren och kallar den för ”Gud”.

18. Denne Gud är en ängel vars irrbloss får livet att muteras. Hans namn är Lucifer.

19. Men bortom fyren finns Han som väntar i mörkret.

20. Det finns ingen Gud-över-världen: det finns två ärkeänglar, en som går med den skinande lyktan, en som kommer med skuggorna.

21. Men varelserna missförstår allt och kallar Lucifer för ”Gud” och Umbrifer för ”Belial”.

22. Och de okunniga säger: en ljusets ängel har fallit och kastats i mörkret och kan aldrig stiga till höjden, och de säger: en mörkrets ängel har slagit följe med denna ängel och de kallar honom på hebreiska Beli y’aal - han som aldrig stiger.

23. Men han som vandrar med lyktan älskar den ständigt stigande ängeln, och han som stiger kommer med skuggor och med syndens visdom, och en dag når han den skinande lyktan och allt går tillbaka till Honom som väntar i mörkret.

24. Ty det finns ett oändligt väsen som styr existensens och essensens böljegångar, närvarons ebbar och floder.

25. Med Satan menar vi detta absolut oändliga väsen, det vill säga substansen.

26. Till substansens natur hör att den existerar.

27. Men Han som går med lyktan ler åt all mänsklig metafysik, och han som väntar i mörkret går bortom all mänsklig metafysik – och skuggorna fortsätter att stiga genom de fallande varelserna.

28. Och varje liv är en hetsig skuggdans mot det irrande blosset.

29. Och endast tre saker går att älska: den brinnande elden i lyktan, den stigande ängelns skönhet och den eviga natten.

30. Och när varelser är tysta mot varandra vandrar igenom dem skuggor, och skuggorna bär sin kärlek till Honom som väntar i mörkret.

31. Och när varelser talar till varandra älskar de synden som stiger med skuggorna mot det brinnande blosset.

32. Och Han som väntar i mörkret älskar skenet över världen.

33. Och världen älskar elden och låter oss leka ett tag, och kramar oss som hastiga irrbloss i det stigande mörkret.

34. Och han som kommer med skuggorna ska en gång kyssa lyktan - och lyktan ska förbrännas - och allt ska bli natt.

35. Och i den natten går vi Honom till mötes.

(fortsättning följer...)

Andra texter av Johannes Flink på Cavefors-bloggar:


Återblick. Ett avsnitt ur romanen Frilands Olycksfåge"

Johannes Flink om Qualis Artifex Pereo – Finis

Johannes Flink intervjuar Cavefors om Cavefors

Copyright©Johannes Flink 2008, 2009