Bo I. Cavefors
OM TYSKARNAS STOROFFENSIV
OM TYSKARNAS STOROFFENSIV
OCH PATTONS MOTANFALL
I ARDENNERNA 1944
Bok: Marco Smedberg Om stridens grunder. Från Waterloo till kryssningsrobotar. Page One Publishing, Stockholm 1994. 256 s., ill.
Man bör skilja mellan begreppen ”strid” och ”krig”. När Marco Smedberg skriver ”om stridens grunder”, är det utifrån betydligt mer begränsade ambitioner än när Carl von Clausewitz skriver ”Vom Kriege”, dvs ”om kriget”. Smedberg koncentrerar framställningen till de elementära förutsättningarna för krigisk medverkan under konfliktsituationer, medan Clausewitz behandlar behandlar och analyserar krigets förutsättningar och krigsdeltagarnas roller i det komplicerade spelet mellan historia, politik och pågående militär konflikt. Clausewitz skriver om ”det totala kriget”.
Smedberg exemplifierar med konflikter under perioden från Waterloo till kryssningsrobotar och ger en kortfattad beskrivning av krigens karaktärer, teknikens påverkan, doktriner, slagfältens ”dynamik”, om krigföringens grundprinciper och om ledarskap och uppdragsteknik, för att avsluta med ett större antal beskrivningar av ”betydelsefulla krig sedan 1860”, samtidigt som dessa ställs i relation till det ”klassiska” slaget vid Cannae år 216 f.Kr. mellan Hannibal och romarna. Blixtkrig, elastiskt försvar, militära taktikbegrepp och mycket annat förklaras och förtydligas med hjälp av åskådliga illustrationer. Betydande fältherrar och andra militärer, alltifrån Napoleon till Dayan porträtteras. Artt Smedberg till skaran framstående generaler även räknar Schwarzkopf måste anses vara ett olycksfall i arbetet, i den fåfänga jakten på en general i tiden (1990-talet, alltså…) som det är värt att lyssna på. Senare analyser av kriget mot Irak (Bush den äldres alltså…) visar att FN-koalitionens militära överlägsenhet naturligt nog gav vissa resultat, men inte i proportion till insatserna. Saddam Hussein visade sig vara dedn överlägsne strategen trots felaktig taktik, framför allt före krigsutbrottet.
Naturligtvis finner man i Smedbergs framställning felaktigheter och missuppfattningar. Av mindre betydelse, men dock anmärkningsvärt, är att Smedberg hävdar att krigsreporter ”var ett begrepp som dök upp i historien samtidigt med kameran”, det vill säga under Krimkriget 1854-1856. Sanningen är att militärjournalistik i Tyskland är ett mer än tvåhundraårigt fenomen, alltsedan Gerhard von Scharnhorst, 1782 började ge ut Militär-Bibliothek och Neues Militärisches Journal. Under Frihetskriget utformas en journalistik som borde vara vägledande också för dagens krigskorrespondenter. Pionjärer som Scharnhorst, Karl-Gottlieb Heun, Gerhard Fontane och Joseph Görres skriver alla utifrån den rekommendation Gebhard Blücher von Wahlstatt gav Görres efter nederlaget Waterloo: skriv ”som det är, vem det än drabbar”.
Anmärkningsvärda är även Smedbergs litteraturreferenser, vilka praktiskt taget enbart hänvisar till engelskspråkig litteratur, trots att det finns ett betydligt större utbud, dessutom mer kvalificerat, på tyska och franska. Smedberg må försvara ensidigheten med att engelska är ett språk alla begriper, men bör inte officerare som är intresserade av den här boken ha tillräckligt god och omfattande bildning för att kunna tillgodogöra sig kvalificerade txter på tyska och franska?
Urvalet rekommenderad litteratur är dessutom inte särskilt genomtänkt. Samtidigt som Smedberg med uppskattning citerar Mao Tse-tungs teser om gerillakrigföring, underlåter han hänvisa till ”den store ledarens” Militärpolitiska skrifter del I och del II.
Detta är dock randanmärkningar. Allvarligare är brister vid redovisningen av historiska fältslag. Visserligen konstaterar Smedberg att på ”en kartskiss” verkar bataljerna ”prydliga och överskådliga”, medan det i ”verkligheten” oftast var fråga ”om tämligen kaotiska händelseförlopp”. Det innebär att Sandbergs analyser blir föga meningsfulla emedan det operativa skeendet inte placeras in i det ”totala krigets” verkligheter, inkluderande den politiska situationen, ekonomi, social oro, den militärindustriella och den civila industrins produktionsmöjligheter, transportkapaciteter, osv, osv. Det är föga givande att studera lägesrekonstruktioner om man inte har vetskap om vapenkapacitet och vapenkvalitet.
Det är av väsentligt intresse att ha kännedom om en tysk 75 mm lätt fältkanon 7M85 har en skottvidd på 10 275 meter, medan en sovjetisk 76 mm kanon 42 ZIS-3 har en skottvidd på 12 290 meter.
Jag vill exemplifiera kritiken utifrån Smedbergs beskrivning av Pattons motanfall i Ardennerna under de sista decemberdagarna 1944.
Smedberg beskriver Pattons motanfall som resultatet av stor flexibilitet, av ”arméchefens dynamiska personlighet” och därför att ledning och stab hade god kontroll och en ”självständig uppfattning” av verksamheten på fältet, inkluderande att man redan den 12 december förutsåg den tyska storoffensiven.
Mot detta ställer Smedberg tyskarnas offensiv den a6 december, med ”19 divisioner varav 5 pansar, i första anfallsvågen”.
Bortsett från att det i verkligheten rörde sig om två pansararméer, bestående av 7 pansardivisoner och 8 infanteridivisioner, dvs totalt 15 divisioner och inte, som Smedberg an ger, 19 divisioner, så ger Smedberghs beskrivning ingen riktig bild av Pattons framgångsrika motoffensiv, om man inte relaterar den till totoliteten på den tyska sidan. Pattons taktik och strategi är INTE ett lärorikt exempel om framgångarna i huvudsak är resultatet av tyskarnas generella underlägsenhet.
Bok: Marco Smedberg Om stridens grunder. Från Waterloo till kryssningsrobotar. Page One Publishing, Stockholm 1994. 256 s., ill.
Man bör skilja mellan begreppen ”strid” och ”krig”. När Marco Smedberg skriver ”om stridens grunder”, är det utifrån betydligt mer begränsade ambitioner än när Carl von Clausewitz skriver ”Vom Kriege”, dvs ”om kriget”. Smedberg koncentrerar framställningen till de elementära förutsättningarna för krigisk medverkan under konfliktsituationer, medan Clausewitz behandlar behandlar och analyserar krigets förutsättningar och krigsdeltagarnas roller i det komplicerade spelet mellan historia, politik och pågående militär konflikt. Clausewitz skriver om ”det totala kriget”.
Smedberg exemplifierar med konflikter under perioden från Waterloo till kryssningsrobotar och ger en kortfattad beskrivning av krigens karaktärer, teknikens påverkan, doktriner, slagfältens ”dynamik”, om krigföringens grundprinciper och om ledarskap och uppdragsteknik, för att avsluta med ett större antal beskrivningar av ”betydelsefulla krig sedan 1860”, samtidigt som dessa ställs i relation till det ”klassiska” slaget vid Cannae år 216 f.Kr. mellan Hannibal och romarna. Blixtkrig, elastiskt försvar, militära taktikbegrepp och mycket annat förklaras och förtydligas med hjälp av åskådliga illustrationer. Betydande fältherrar och andra militärer, alltifrån Napoleon till Dayan porträtteras. Artt Smedberg till skaran framstående generaler även räknar Schwarzkopf måste anses vara ett olycksfall i arbetet, i den fåfänga jakten på en general i tiden (1990-talet, alltså…) som det är värt att lyssna på. Senare analyser av kriget mot Irak (Bush den äldres alltså…) visar att FN-koalitionens militära överlägsenhet naturligt nog gav vissa resultat, men inte i proportion till insatserna. Saddam Hussein visade sig vara dedn överlägsne strategen trots felaktig taktik, framför allt före krigsutbrottet.
Naturligtvis finner man i Smedbergs framställning felaktigheter och missuppfattningar. Av mindre betydelse, men dock anmärkningsvärt, är att Smedberg hävdar att krigsreporter ”var ett begrepp som dök upp i historien samtidigt med kameran”, det vill säga under Krimkriget 1854-1856. Sanningen är att militärjournalistik i Tyskland är ett mer än tvåhundraårigt fenomen, alltsedan Gerhard von Scharnhorst, 1782 började ge ut Militär-Bibliothek och Neues Militärisches Journal. Under Frihetskriget utformas en journalistik som borde vara vägledande också för dagens krigskorrespondenter. Pionjärer som Scharnhorst, Karl-Gottlieb Heun, Gerhard Fontane och Joseph Görres skriver alla utifrån den rekommendation Gebhard Blücher von Wahlstatt gav Görres efter nederlaget Waterloo: skriv ”som det är, vem det än drabbar”.
Anmärkningsvärda är även Smedbergs litteraturreferenser, vilka praktiskt taget enbart hänvisar till engelskspråkig litteratur, trots att det finns ett betydligt större utbud, dessutom mer kvalificerat, på tyska och franska. Smedberg må försvara ensidigheten med att engelska är ett språk alla begriper, men bör inte officerare som är intresserade av den här boken ha tillräckligt god och omfattande bildning för att kunna tillgodogöra sig kvalificerade txter på tyska och franska?
Urvalet rekommenderad litteratur är dessutom inte särskilt genomtänkt. Samtidigt som Smedberg med uppskattning citerar Mao Tse-tungs teser om gerillakrigföring, underlåter han hänvisa till ”den store ledarens” Militärpolitiska skrifter del I och del II.
Detta är dock randanmärkningar. Allvarligare är brister vid redovisningen av historiska fältslag. Visserligen konstaterar Smedberg att på ”en kartskiss” verkar bataljerna ”prydliga och överskådliga”, medan det i ”verkligheten” oftast var fråga ”om tämligen kaotiska händelseförlopp”. Det innebär att Sandbergs analyser blir föga meningsfulla emedan det operativa skeendet inte placeras in i det ”totala krigets” verkligheter, inkluderande den politiska situationen, ekonomi, social oro, den militärindustriella och den civila industrins produktionsmöjligheter, transportkapaciteter, osv, osv. Det är föga givande att studera lägesrekonstruktioner om man inte har vetskap om vapenkapacitet och vapenkvalitet.
Det är av väsentligt intresse att ha kännedom om en tysk 75 mm lätt fältkanon 7M85 har en skottvidd på 10 275 meter, medan en sovjetisk 76 mm kanon 42 ZIS-3 har en skottvidd på 12 290 meter.
Jag vill exemplifiera kritiken utifrån Smedbergs beskrivning av Pattons motanfall i Ardennerna under de sista decemberdagarna 1944.
Smedberg beskriver Pattons motanfall som resultatet av stor flexibilitet, av ”arméchefens dynamiska personlighet” och därför att ledning och stab hade god kontroll och en ”självständig uppfattning” av verksamheten på fältet, inkluderande att man redan den 12 december förutsåg den tyska storoffensiven.
Mot detta ställer Smedberg tyskarnas offensiv den a6 december, med ”19 divisioner varav 5 pansar, i första anfallsvågen”.
Bortsett från att det i verkligheten rörde sig om två pansararméer, bestående av 7 pansardivisoner och 8 infanteridivisioner, dvs totalt 15 divisioner och inte, som Smedberg an ger, 19 divisioner, så ger Smedberghs beskrivning ingen riktig bild av Pattons framgångsrika motoffensiv, om man inte relaterar den till totoliteten på den tyska sidan. Pattons taktik och strategi är INTE ett lärorikt exempel om framgångarna i huvudsak är resultatet av tyskarnas generella underlägsenhet.
'
''
'
+ + +
På tysk sida är förhistorien denna.
Den 12 december 1944 beslutar Hitler och Jodl att angreppet skall ske den 16 december. Med femton divisioner anser man sig kunna inta Bastogne den 17 och Maas den 18 december, för att därefter gå vidare till Antwerpen, tvåhundra kilometer längre bort. Hitler/Jodl anser detta vara möjligt eftersom man har hjälp av det urusla vädret och den allierade frontens försvagning under höstmånaderna.
Sedan Seefestung Cherbourg fallit sommaren 1944, får Rundstedt sparken av Hitler och von Kluge tar livet av sig. Men redan den 5 september kallas Rundstedt till Hitlers Wolfsschanze och får ett nytt uppdrag, att ta hand om västfronten. Hitler urskuldrar sig för sommarens konflikter. Samtidigt övertar Model befälet över armégrupp B, som skall genomföra Ardenneroffensiven. Hitler vet att han lämnat över ansvaret till två mycket kvalificerade yrkesmilitärer.
Som vanligt pendlar Hitler mellan eufori och depression. I början av november hävdar Führern att kriget är förlorat och att han stannar kvar i Ost-Preussen.
Bormann får Hitler på andra tankar och den 20 november lämnar denne Wolfschanze för at slå sig ned i ett nyinrättat högkvarter, Adlerhorst i Bad Nauheim. Västfrontens överbefälhavare huserar i ett närbeläget slott. Ardenneroffensiven förbereds under täcknamnen Herbstnebel och Wacht am Rhein.
Styrkeförhållandena mellan de båda parterna är ytterst ojämna. Objektivt ligger Hitlers militära mål bortom varje reell möjlighet till framgång. Med största svårighet lyckas man få fram förband från Sydfrankrike. Alla försök att bygga en försvarslinje sträckan Seine-Lyon-Dijon-schweiziska gränsen, misslyckas. Totalt har återtågen på västfronten kostat 600 000 soldaters liv. I september 1944 återstår av 55 infanteridivisioner endast 13 fullt stridsberedda divisioner. Pansardivisionerna har reducerats från 14 till 3.
Samtidigt minimeras de tyska militära operationerna vid ostfronten. Röda Armén förintar inom loppet av två veckor efter den 22 juni 1944, 28 av totalt 40 divisioner. 350 000 tyska soldater faller i strid, eller hamnar i sovjetisk fångenskap. Mot slutet av augusti står Röda Armén vid San och Weichsel. Tyskarnas kamp på Balkan och i Italien är förlorad. I väster väntar de allierade på ett slutgiltigt genombrott för att därefter gå över Rhen. Det är just detta dystra ögonblick Hitler vill förhindra genom att sätta in en avgörande stöt och uppnå en vändpunkt i kriget som också kan utnyttjas politiskt.
Trots den faktiska militära situationen och trots vetskapen om de allierades beslutsamhet at krossa Tredje Riket – Casablancakonferensen i januari 1943 – och trots vetskapen om de allierades Unconditional surrender-krav, är Hitler obeveklig inför alla varnande röster och förutsätter att militär framgång kommer att ändra också på de politiska styrkeförhållandena. Hitler menar, som Fredrik den Store under sjuåriga Frihetskriget, att uthållighet belönas. Förgäves förklarar Jodl redan den 31 juli 1944 att västfronten inte kan hållas, trots att 75 procent av alla tillgängliga krafter koncentrerats dit. Rommel förutser det allierade genombrottet och telegraferar sin uppfattning om läget till Hitler, den 15 juli. Men Hitler hoppas på en brytning mellan Storbritannien och USA om tyska armén än en gång lyckas visa lejonklon. Ställd inför Hitlers beslutsamhet föreslår Keitel och Jodl att offensiven sätter in under slutet av november, då fiendens möjligheter att nyttja luftrummet är minimalt på grund av dåligt väder.
Samtidigt separerar Tysklands bundsförvanter i snabb takt från kärnmakten: Finland undertecknar vapenstillestånd med Sovjetunionen den 19 september 1944, Rumänien förklarar Tyskland krig den 25 augusti, Bulgarien intas av Röda Armén, tyska armégrupp E flyr Grekland och Tito lyckas i september öppna förbindelser med Röda Armén som då nått fram till Serbien för att i december gå vidare till Plattensee i Ungern. Speer spår hösten 1944 att kriget är slut tio månader efter det att man förlorat Balkan.
Trots dessa miserabla förutsättningar, går tyskarna till storoffensiv den 16 december. Segerviljan och tron på seger vid tyska högkvarteret är beaktansvärd: man förväntar sig underverk av en armé som från befälhavare till malaj består av ytterst disciplinerade soldater och att de goda relationerna mellan befäl och soldater (som noteras av Smedberg), skall ge resultat. Hitler kräver att varje bunker, varje by och stad måste försvaras till det yttersta om soldaterna senare skall kunna se föräldrar, hustrur och barn i ögonen.
Rommel som tvivlar på möjligheterna att dra sig ur eländet, tvingas av Hitler till självmord sedan dett uppdagats att även han var lierad med 20-julimännen.
Märkligt nog är Jodl så sent som i november övertygad om det möjliga i att slå sönder och samman 20 till 30 allierade divisioner och därefter ta hand om stora mängder attraktiv materiel. Befäl på lägre nivå anser att man bör begränsa ambitionerna till att återta Aachen för att därefter tränga fram mot Maas. Jodl hävdar att detta inte är tillräckligt för att knäcka fiendens ryggrad. Den 2 december försöker Model och von Manteuffel förmå Hitler ändra strategi och målsättning.
Angreppet den 16 december 1944 på en 120 kilometer bred front mellan Monschau och Echternach drar ut på tiden därför att marschkolonnerna hamnar i köer på grund av dåligt väglag och sprängda broar. Logistiken fungerar uruselt. Motståndarnas motstånd hårdnar. Redan den 23 december är det bättre väder och de allierade luftstridskrafterna ger sig in i leken. Tyska trupperna tvingas till inaktivitet under dagtid. Den 23 december rapporterar Model till Speer att offensiven är ett fiasko. Hitler beordrar ånyo framåt marsch, trots att de materiella förlusterna är enorma. Tyska armén har förlorat de sista reserverna. 77 000 tyskar och 90 000 allierade soldater har mist livet.
På tysk sida är förhistorien denna.
Den 12 december 1944 beslutar Hitler och Jodl att angreppet skall ske den 16 december. Med femton divisioner anser man sig kunna inta Bastogne den 17 och Maas den 18 december, för att därefter gå vidare till Antwerpen, tvåhundra kilometer längre bort. Hitler/Jodl anser detta vara möjligt eftersom man har hjälp av det urusla vädret och den allierade frontens försvagning under höstmånaderna.
Sedan Seefestung Cherbourg fallit sommaren 1944, får Rundstedt sparken av Hitler och von Kluge tar livet av sig. Men redan den 5 september kallas Rundstedt till Hitlers Wolfsschanze och får ett nytt uppdrag, att ta hand om västfronten. Hitler urskuldrar sig för sommarens konflikter. Samtidigt övertar Model befälet över armégrupp B, som skall genomföra Ardenneroffensiven. Hitler vet att han lämnat över ansvaret till två mycket kvalificerade yrkesmilitärer.
Som vanligt pendlar Hitler mellan eufori och depression. I början av november hävdar Führern att kriget är förlorat och att han stannar kvar i Ost-Preussen.
Bormann får Hitler på andra tankar och den 20 november lämnar denne Wolfschanze för at slå sig ned i ett nyinrättat högkvarter, Adlerhorst i Bad Nauheim. Västfrontens överbefälhavare huserar i ett närbeläget slott. Ardenneroffensiven förbereds under täcknamnen Herbstnebel och Wacht am Rhein.
Styrkeförhållandena mellan de båda parterna är ytterst ojämna. Objektivt ligger Hitlers militära mål bortom varje reell möjlighet till framgång. Med största svårighet lyckas man få fram förband från Sydfrankrike. Alla försök att bygga en försvarslinje sträckan Seine-Lyon-Dijon-schweiziska gränsen, misslyckas. Totalt har återtågen på västfronten kostat 600 000 soldaters liv. I september 1944 återstår av 55 infanteridivisioner endast 13 fullt stridsberedda divisioner. Pansardivisionerna har reducerats från 14 till 3.
Samtidigt minimeras de tyska militära operationerna vid ostfronten. Röda Armén förintar inom loppet av två veckor efter den 22 juni 1944, 28 av totalt 40 divisioner. 350 000 tyska soldater faller i strid, eller hamnar i sovjetisk fångenskap. Mot slutet av augusti står Röda Armén vid San och Weichsel. Tyskarnas kamp på Balkan och i Italien är förlorad. I väster väntar de allierade på ett slutgiltigt genombrott för att därefter gå över Rhen. Det är just detta dystra ögonblick Hitler vill förhindra genom att sätta in en avgörande stöt och uppnå en vändpunkt i kriget som också kan utnyttjas politiskt.
Trots den faktiska militära situationen och trots vetskapen om de allierades beslutsamhet at krossa Tredje Riket – Casablancakonferensen i januari 1943 – och trots vetskapen om de allierades Unconditional surrender-krav, är Hitler obeveklig inför alla varnande röster och förutsätter att militär framgång kommer att ändra också på de politiska styrkeförhållandena. Hitler menar, som Fredrik den Store under sjuåriga Frihetskriget, att uthållighet belönas. Förgäves förklarar Jodl redan den 31 juli 1944 att västfronten inte kan hållas, trots att 75 procent av alla tillgängliga krafter koncentrerats dit. Rommel förutser det allierade genombrottet och telegraferar sin uppfattning om läget till Hitler, den 15 juli. Men Hitler hoppas på en brytning mellan Storbritannien och USA om tyska armén än en gång lyckas visa lejonklon. Ställd inför Hitlers beslutsamhet föreslår Keitel och Jodl att offensiven sätter in under slutet av november, då fiendens möjligheter att nyttja luftrummet är minimalt på grund av dåligt väder.
Samtidigt separerar Tysklands bundsförvanter i snabb takt från kärnmakten: Finland undertecknar vapenstillestånd med Sovjetunionen den 19 september 1944, Rumänien förklarar Tyskland krig den 25 augusti, Bulgarien intas av Röda Armén, tyska armégrupp E flyr Grekland och Tito lyckas i september öppna förbindelser med Röda Armén som då nått fram till Serbien för att i december gå vidare till Plattensee i Ungern. Speer spår hösten 1944 att kriget är slut tio månader efter det att man förlorat Balkan.
Trots dessa miserabla förutsättningar, går tyskarna till storoffensiv den 16 december. Segerviljan och tron på seger vid tyska högkvarteret är beaktansvärd: man förväntar sig underverk av en armé som från befälhavare till malaj består av ytterst disciplinerade soldater och att de goda relationerna mellan befäl och soldater (som noteras av Smedberg), skall ge resultat. Hitler kräver att varje bunker, varje by och stad måste försvaras till det yttersta om soldaterna senare skall kunna se föräldrar, hustrur och barn i ögonen.
Rommel som tvivlar på möjligheterna att dra sig ur eländet, tvingas av Hitler till självmord sedan dett uppdagats att även han var lierad med 20-julimännen.
Märkligt nog är Jodl så sent som i november övertygad om det möjliga i att slå sönder och samman 20 till 30 allierade divisioner och därefter ta hand om stora mängder attraktiv materiel. Befäl på lägre nivå anser att man bör begränsa ambitionerna till att återta Aachen för att därefter tränga fram mot Maas. Jodl hävdar att detta inte är tillräckligt för att knäcka fiendens ryggrad. Den 2 december försöker Model och von Manteuffel förmå Hitler ändra strategi och målsättning.
Angreppet den 16 december 1944 på en 120 kilometer bred front mellan Monschau och Echternach drar ut på tiden därför att marschkolonnerna hamnar i köer på grund av dåligt väglag och sprängda broar. Logistiken fungerar uruselt. Motståndarnas motstånd hårdnar. Redan den 23 december är det bättre väder och de allierade luftstridskrafterna ger sig in i leken. Tyska trupperna tvingas till inaktivitet under dagtid. Den 23 december rapporterar Model till Speer att offensiven är ett fiasko. Hitler beordrar ånyo framåt marsch, trots att de materiella förlusterna är enorma. Tyska armén har förlorat de sista reserverna. 77 000 tyskar och 90 000 allierade soldater har mist livet.
Denna långa rekapitulation av Ardenneroffensiven tjänar endast ett syfte, nämligen at visa att det är omöjligt att som Smedberg på några få rader förklara komplicerade krigsspel. Det var inte Pattons ”snabba motanfall [som] kullkastade den tyska tidsplanen”. Av två handikappade krigsdeltagare förlorade den part som inte insåg att militär underlägsenhet endast kan vändas till sin motsats om de politiska möjligheterna utnyttjas för att inom fiendens led söndra för att skapa nya allianser. Slutsatsen blir att bäste man inte alltid vinner, men att det alltid är segraren som skriver historien.
Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor nr 5-6/1995 samt i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1. Häftet 1996.
Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2007.
Posts
No comments:
Post a Comment