2.4.12

En Kartusian : Den grymma fredagen

'
'

'
'

En Kartusian
Den grymma fredagen


Måndagen vandrar en man på vår gata;
tisdagen frågar vi vad han heter;
onsdagen hånar vi hans namn;
torsdagen spottar vi honom i ansiktet;
fredagen stenar vi honom
och så tar vi det lugnt under vilodagen. Gatan
låg stilla som efter en födsel,
aborten var tyst som stenarna,
ansiktet var benvitt;
det var tyst som efter ett dåligt
skämt; instrument
med oanständiga toner,
panikens avgrund;
skräckslagen stillhet i totalt medvetande
om att den unkna synden stank
och sprängde sönder världen,
som teg och inte ville se.
Söndagen vandrar en man på vår gata.
Vi känner igen Honom.
I skönheten och de fina dragen
speglar vi oss som i ett glas:
i djupet (men utan att det syns utåt) ser vi oss själva;
i Hans ansikte drunknar
alla våra grymheter;
Jesus ansikte är
så vackert så vi gråter
och hungrar efter det under Mässan:
Jesus! Vårt grymma arv
kastar vi Dig rakt i ansiktet!
Kom! På gatan ruttnar våra ögon.



Collage av Bo I. Cavefors
Copyright©A Carthusian&Bo I. Cavefors, 2002

23.10.10

Leif Holmstrand & Bo I. Cavefors / Dödens Ö / Galleri Ping-Pong samt BOKRECENSIONER

'
'
'

19 August · 19:00 - 21:00


Galleri Ping-Pong
Rådmansgatan 7
Malmö, Sweden

Det är dags
för en releasetillställning för
Bo I. Cavefors och Leif Holmstrands bok
”Dödens ö / Ganymedes och Hebe”
(formgiven av Pär Thörn).
'
Två dramatiska texter.
'
Den första (Cavefors: ”Dödens ö”, monologisk librettoform),
cirklar lyriskt sjungande kring döden
förstådd som begär och överskridelse,
kanske rör det sig om en besvärjelse eller bön.
'
Den andra
(Holmstrand: ”Ganymedes och Hebe”, mysteriespel för två aktörer
och en förinspelad röst),
fokuserar bland annat på det stumnade och
omöjliga i döden som sexuell erfarenhet.
'
Texterna kompletterar varandra,
omöjliggör varandra utan att något blir oskadliggjort.
'
Konflikt och förståelse.
'
Under kvällen kommer Pär Thörn att framföra improvisationsmusik.
Bo I. Cavefors och Leif Holmstrand kommer att läsa ur boken.
-
Tid: 19.00, 19 augusti 2010
'
+ + +
'
'
Recensioner:

Thomas Sjösvärd,
under rubriken "Utlevelse och distans"
i Tidningen Kulturen den 23 oktober 2010.
Mer HÄR!

+++

Ann Lingebrandt,
under rubrken "Dödsfixerad duo"
i Helsingborgs Dagblad den 19 oktober 2010.
Mer HÄR!

+++
'
Lars-Göran Söderberg, i
Tidningen Kulturen:
"Läs och förfäras, läs och ta till er, läs och förneka -
som undertecknad har gjort- men läs!"
Mer HÄR!
+
Anonym mailar angående Söderbergs recension:
"Oceanen av älskande kroppar är primärt inte en gestaltning
av erotik utan en stark djup bild av det hav som bär människorna
mot dödens ö. Jag blir osäker om det skulle kunna visualiseras
sceniskt, det kanske skulle krävas film. Åskådaren
skulle annars bli alltför fixerad vid det mest spektakulära,
det sexuella som ju är sekundärt. Det finns ett stående
problem med att använda sexualitet i
gestaltning: människor tror genast att det är pornografi,
ädel- eller annan.
'
Jag har måst läsa texten ett antal gånger. Den har flera bottnar.
En kritiker tolkade den sexuella utlevelsen som ett fåfäng
och förkastligt försök till bot mot dödsskräck.
Det skulle verkligen minst av allt fallit mig in
att läsa detta så. (Och om så, vad vore det förkastliga att lindra
dösskräck med sexuell utlevelse? Vem skulle ha mandat attdöma ut
den besvärjelsen med något som man inte skall ägna sig åt. Vilken
människa står över det mänskliga?)
'
I stället: när Sapfo har dött stiger "jag" in i riket hon tillhör, även om
hon inte är närvarande där. "Jag" möter henne inte där, hon är borta.
"Jag" möter sig själv - det vill säga, sitt egentlliga liv - på Dödens Ö. Det
är ett f'ält av paradoxer, det är kort sagt varandet i sig, olösligt.
För att "jag" skall kunna inta Sapfos plats, hennes ö, måste hon passeras,
besegras, som krigföring betraktat är det logik, det är bara enkel
invasion, men som varande betraktat? Igen: sexet och
kåtheten, hamnar lätt i hyperfokus närhelst
en publik konfronteras med orden och
bilderna för dem, men det innebär i detta fall en fokusförskjutning
som förvillar. Här är bortom all villa inte kvinna eller man, knappt
ens liv eller död, här är... något annat. Färden dit kräver
ofattbart mod, Man måste förbi smärtan, lusten, kopulerandet, förbi
kön och könsakt, förbi själva inpiskningen i döden, förbi
drömmen, törnena och de blommande rosorna, inte genom att fegt
passera vid sidan av det utan genom att våga passera fullt ut
igenom det: först där, först då, och bara vid slutet av just den
vägen: mors mystica - Något Annat."


17.10.10

Pedro Arrupe SJ : RELIGIOUS LIFE IN THE LIGHT OF THE GOSPEL

'
'
'
'
'
Pedro Arrupe SJ

RELIGIOUS LIFE IN THE LIGHT OF THE GOSPEL

- - -

The religious is one who as he went along encountered Christ, felt himself drawn (Jn 12,33) and followed him. The seen of the bansk of the sea of the Galilee (Mt 1, 16-20), the "come follow me" (Mt. 19-21) and the "leaving of everything" to follow him (Lc, 5, 11)has been reenacted at the centre of the world's stage, without interruption, for two thusand years.

And the fact of the matter is that wherever you find a true Christian you also find such an encounter, such a "following" and "staying with him".

The ways of "following" and "being with" him are, however, choises the Lord himself makes: "You ahave not chosen me, but I have chosen you" (Jn. 15, 16). And they are ways that colour the essential quality of the personal following-adhering, the personal renunciation-liberation.

The 2nd Vatican Council speaks of a "greater liberty" and a "greater closeness" (PC. 1), which, of course, do not imply human authorities, but, rather, signify outstanding generosity and the duty to exercise it. To bring to reality, but a free profession and by a complete and public dedication, the ideals of the Kingdom, as Christ himself lived them, and with that emphasis of total commitment that marks the Gospel summons - that is the challenge for every religious.

All religious (and all forms of the religious life that there have been and always will be in the Church) have this basic element in common - that of imitating Christ in this way. And they have a limitation in common too: no one of them can imitate him fully, for there is no end to the inexhaustible ways in which Christ may be imitated. It is precisely here that we find the source of the unity and the diversity of the religious families within the fold of the Church. All are drawn to the imitation of the same Christ from diverse and myriad angels , by grace, carism, that ultimately take there origin from the Spirit of the same Lord, and are recognized as such by the Church.
 

From: Pedro Arrupe SJ THE LIFE OF CHRIST, Madrid 1976.

14.10.10

Wästberg i världen / Recension : Bo I. Cavefors

'
'
Bo I. Cavefors
Wästberg i världen

'Bok:
Per Wästberg : Hemma i världen. En memoar / W&W 2010
..

 Recensionen publicerad i FOLKETiBILD (2010:10)

'
'
Per Wästberg var en av den ymniga och yviga skara europeiska medelklassmän som under 1960- och 1970-talen flaxade runt i Afrika på ett odefinierat eget eller annans uppdrag för att hjälpa de stackars afrikanerna finna sig själva, återuppliva sin historia, bli självständiga från kolonisatörer och annat otyg. Alltsammans mycket hedervärt om inte OM varit, att det efterhand som åren och decennierna flöt bort som floden drunknar i Victoriasjön, visade sig att den liberala attityden oftast intet annat var än försök att finna en väg och en förträningsmekanism som stillade den egna oron och osäkerheten inför en alltmer oförståelig och instabil värld. Afrika blev en bra förevändning för att komma till egen sjukdomsinsikt.


Av dessa skäl är Wästbergs ”memoar” en obehaglig bok. Dessa vita européer och nordamerikaner som menade sig vara en viktig ideologisk kader för att ”rädda” Afrika, få afrikanerna till att bli demokrater i västerländsk mening, som utan att bli tillfrågade ”la sig i” Afrikas angelägenheter. De skulle ständigt skjutsas hit och dit, diskutera och argumentera, de skulle göra hembesök hos de fattigaste av de fattiga, alla menade sig ha goda råd att ge i kulturer de inte förstod och än mindre var delaktiga av, vars politiska ”råd” oftast snarare förvärrade den spända politiska verkligheten och gav nykolonialismen utmärkta inkörsportar till det avkolonialiserade men nykolonialiserade Afrika. När denna besserwissrarnas historia kommer att skrivas blir den västerländska världsordningen än mer ifrågasatt av afrikanerna, än den är idag.


Wästberg skriver i sin ”memoar” om hustrur och älskarinnor (öppet men oengagerat), om sin släkt och om tusentalet andra människor. Det är roande att läsa personregistret. Det kräver viss möda att finna intressanta namn inom litteratur, vetenskap, konst och politik från åren 1966 till 1980 (den period memoarerna omfattar) som inte finns med i Wästbergs bok. Dock: jag slår upp namn som Lumumba, Nkrumah och Kenyatta och finner att de inte finns med i Wästbergs afrikanska verklighet (jo, Lumumba nämns när Wästberg berättar om en ung man som utgav sig för att vara Lumumbas son…). För övrigt finns alla rubriknamnen från de tjugofyra år memoarerna omfattar, med, svenska och icke-svenska. Till och med Castro och Tito, Grass och Ho Chi Minh. Förgäves letar jag efter namn som Kim Il Sung, Honecker och Mao. Ansågs de alltför opåverkbara av den västerländska medelklassismen?



Copyright©Bo I. Cavefors 2010



11.10.10

Bo I. Cavefors : Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

'
'

'

Bo I. Cavefors

Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

I Tyskland firar man i år (1988...) att det är 200 år sedan Arthur Schopenhauer föddes. I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka livsviljan, är filosofen om inte glömd så dock förgäten.

Låt mig presentera Arthur Schopenhauer med hjälp av Balthazar Gracian y Morales, född i Belmonte de Calatyud i Aragonien den 8 januari 1601 och död den 6 december 1658 i Tarazona.

Balthazar Gracian var filosof, författare, jesuit, predikant och professor. 1832 översatte Arthur Schopenhauer Gracians 1647 utgivna bok Oraculo manual y arte de prudencia, på tyska Hand-Orakel and Kunst der Weltklugheit (utgiven av Deutscher Taschenbuch Verlag, Munchen 1985, 182 s., DM 8.80).

Balthazar Gracian levde under en av den spanska kulturens rikaste och intellektuellt mest fruktbara perioder, Siglo de oro, som inledde 1500-talets renässans och fortsatte med 1600-talets barock och han skrev en rad berömda och inflytelserika arbeten. Några har behållit sin aktualitet in i vår tid, förutom Oraculo manual även den filosofiskt-satiriska romanen El Critic6n.

Arthur Schopenhauer upptäckte Gracians illusionsfria insikter om människors sociala och psykologiska villkor och fann i den spanske jesuiten en, som han tyckte, förträfflig föregångare till sin egen moralism. Därför översatte han Oraculo manual, en vishetens bok, en samling sentenser och maximer, aforismer, sammanställda av författarens gode vän Don Vincencio Juan de Lastanosa. Det är 300 korta stycken på temat världsvisdom och levnadskonst, med nära anknytning till Platons anspråksfullt ideala uppfattning om det fullkomliga. Gracian knyter an också till Aristoteles funderingar om det högsinnade (megalotymos). Också Gracian menade att människan måste sträva efter den fullkomliga skönheten, efter det värde som varar även när nyttans värnplikt satt sina spår. Estetik och god smak stod högt på Gracians prioriteringslista och han ansåg detta vara lika viktigt som etiken i våra liv, hur vi lever våra liv. Balthazar Gracian visste att den profana bildningen måste kombineras med viljan till form, att bildning utan estetik endast är halvbildning.

I aforism 87 skriver Gracian: ”Människan är född som barbar och endast bildning befriar henne från bestialitet.- Hån menar att vetandet är enbart ”klumpigt” om det inte presenteras med ”elegans”. Inte endast vårt vetande utan också vår vilja måste vara ”elegant”. I aforism 298 skriver Gracian att tre saker gör en man till gentleman, till världsman, att den ”gudomliga frikostighetens största gåvor är: ett fruktbringande geni, ett stort förstånd och därtill en upphöjd och angenäm smak …”

Gracians kloka råd är allmängiltiga. Människan måste alltid ha arrangerat det så att hon förfogar över reserver. Vi skall aldrig nyttja alla våra krafter eller all vår kunskap, utan istället alltid bereda medmänniskorna nya överraskningar, komma med än bättre råd, med än mer vetande, med ytterligare hjälp. På så sätt, skriver Gracian, främjar man sin ”återfödelse i tapperhet, i kunskap, i lycka, ja i allt. Man framträder ständigt med nya härliga förmågor och går som solen ständigt upp”.

Det krävs begåvning, mod och disciplin för att kunna följa Balthazar Gracians råd. Som Platon menar Gracian att människan skall i sig förena all fullkomlighet. Det medelmåttiga är icke att fördra. Människans mål skall alltid vara det högsta. Dock inte av egennytta, utan till Guds större ära.

Livet skall vara som ett fulländat konstverk. I aforism nr 93 kräver Gracian universalitet: ”en man som i sig förenar alla fullkomligheter, är mångfaldigad”.

Gracians livshållning överensstämmer med renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandolas, dvs. att vi är vår egen skapare och själv formar vårt liv som en bildhuggare med mejselns hjälp tvingar sin vilja på det oformade marmorblocket. Vi måste själva göra ett konstverk av den gudomliga materian, av våra liv.

Inte endast Arthur Schopenhauer utan också Friedrich Nietzsche var välbekant med den spanske jesuitens filosofiska mästerverk. Nietzsche yttrade sig endast negativt om Gracian och menade att denne liksom Pascal hade ”den ganzen griechischen Geschmack gegen sich”. Nietzsche ansåg att Gracian var alltför mycket kristen moralist. Grekbeundraren Nietzsche tyckte emellertid att också Sokrates var ogrekisk i sin moralism. Bortom gott och ont fann Nietzsche själv större tilltro i den sofistiska amoralismen. Gracian stod närmare de gamla grekerna än Zarathustradiktaren, som till skillnad från de grekiska tänkarna inte visste vad måttfullhet innebär. Gracian däremot beundrade uppriktigt antiken och skrev i aforism 300 att intet är ”mer älskvärt än enbart dygd och intet mer avskyvärt än enbart synd”.

Balthazar Gracian gjorde en exemplarisk sammanfattning av antikens och kristendomens visdom, men de kristet etiska kraven är tydligare och strängare hos Gracian än t.ex. hos den italienske kollegan 1500-talshovmannen Baldesar Castiglione, som i Il Libro del Cortegiano betonar estetiken på etikens bekostnad.

Arthur Schopenhauer kom i kontakt med Gracians bok under koleraepedemien kring 1830, samtidigt som han blev överbevisad om att hans eget epokgörande arbete Die Welt als Wille and Vorstellung icke föll samtiden i smaken utan förblev oläst och förkastat. Då framträdde den ”andre Schopenhauer”, som försökte acceptera livets alla obarmhärtiga krav. Han började skriva ned sina personliga erfarenheter och gjorde betraktelser över sig själv. Schopenhauer upplevde Oraculo manual i en atmosfär genomdränkt av de gamla grekernas livsdom kombinerad med livserfarenheterna från renässansrådgivare som Castiglione, Macchiavelli och Montaigne. Antikens klokskap trängdes med gammaltestamentliga visioner. Gracians pessimism och djupa och äkta barockanska misstroende mot denna världens storhet och härlighet, hans vetskap att man bör misstro människans handlande, bekräftade Schopenhauers egna erfarenheter. Den fritänkande filosofen fick ny kraft genom den kyrkotrogne professorn i retorik, metrik, litteratur, filosofi och teologi vid jesuiternas universitet. Den tidlösa visdomen hos Balthazar Gracian förvandlade Arthur Schopenhauer till en filosofi om vad han själv ansåg vara livets mening. Men Schopenhauers pessimism utan tro och utan hopp skulle Gracian ha betecknat som brist på ”skarpsinne och urskillningsförmåga” (aforism nr 49).

Det europeiska kulturarvet förenar Gracian och Schopenhauer samtidigt som det ger båda möjlighet att tolka det efter sin egen fria vilja. Båda visar spännvidden i den västerländskt andliga odling vi alltför länge och lätt låtit ligga i träda till förmån för tidens trendfilosofiska nulliteter.

Artikeln tidigare publicerad i TIDSKRIFTEN SIGNUM (1988:9)

Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2010.

7.10.10

Bo I. Cavefors : von Platen till raf

'
'


'
'
I von Platen till rafNya Svarta Fanor, möter vi den inre fienden så som makten alltid definierat den; det är avvikaren, kritikern och fritänkaren som är faran. Det är en berättelse om den politiska kulturen som utmanar rådande normer och som ifrågasätter överenskommelser vi aldrig tillfrågats om vi velat ingå.

I denna utgåva medverkar även Pål Espen Söbye, Pär Thörn och Henrik Palm med texter som går på djupet med Bo I. Cavefors’ kontroversiella utgivning av Röda Arméfraktionens (den så kallade Baader-Meinhofligan) samlade texter som utkom 1977.

-

Hazard & Palm Bokförlag
'
'
'
'

2.10.10

Dionysos Andronis : FINIS de Bo Cavefors

'
'











Dionysos Andronis

FINIS (2009) de Bo Cavefors

Ce grand chef d'oeuvre de Bo Cavefors vient s'ajouter à sa série de performances filmées. C'est lui-même l'auteur de cette performance corporelle qui a un titre français. Les quatre actants vont finir dans une impasse anticipée de passions et d'extase.

Le film est divisé en trois parties numerotées. Les dessins de biches et faons sont sur les trois débuts. Mais pourtant les trois suites ne seront pas du tout innocentes. Les quatres actants ne vont pas finir leurs prestations mais ils seront "finis" eux-mêmes.

Le dessin d'André Masson avec le personnage d'Acéphale sert d'introduction. Le même dessin a été utilisé par Kaganof pour ses livres et pour ses performances aussi. Il vient des années 30 et de la collaboration de Masson avec le magazine "Acéphale", édité par Georges Bataille.

La première partie commence avec les quatre corps masculins nus en tableaux vivants. Un homme masqué est allongé par terre. Nous n'allons pas tarder à comprendre que c'est Cavefors lui-même. Un coeur charnel gît sur le sol entre Cavefors et un jeune homme nu reste assis sur une chaise. Les deux autres restent debout. La musique de Martin Bladh commence à souffler lentement. La caméra se met à observer les parties des quatre corps.

Une voix masculine se livre à une confession de phantasmes homosexuels en anglais. La voix est modifiée et les images sont sautillantes. Cavefors au milieu de la troisième partie du film commence à se caresser. Un homme-gardien nu vient de lui enlever le bonnet noir couvrant sa tête. Ce bonnet noir sera maintenant introduit à la tête de l'homme assis. Les ombres des performers et de leurs jeux érotiques sont projetés sur les murs. Cavefors fouette le jeune assis et se met à se masturber.

Sans point culminant, les actants seront "finis" et "achevés" dans une impasse d'extase. Ils seront consolés avec le dessin de Masson qui revient à la fin des 27 minutes du film.

écrit par Dionysos Andronis

21.9.10

Ervik Cejvan : Ordets kött. Om performancekonst av Cavefors & Bladh

'
'

'
'










Ervik Cejvan
ORDETS KÖTT
- om performancekonst av Cavefors & Bladh

Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E


Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.

Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.

Den ena sidan är underordnat den så kallade falliska funktionen – det är inte en ståkuk vi talar om här men mer precis en konstitutiv och nödvändig tomhet som låter skapelsen framträda ex nihilo, en tomhet som begäret fyller på med alla möjliga och omöjliga fantasier – om fallos som en ståkuk. En kuk är ibland inte annat än en kuk, för att parafrasera Freuds ”en cigarr är ibland bara en cigarr”. Fallos, det är den gemensamma nämnaren, det för oss samman, i kärleken till exempel; en funktion som identitet och existens grundas i. Och begäret. Att begära är att vilja ha fallos – begärsobjektet. Såsom den enskildes begär är fallos ett omöjligt fantasiobjekt, det så kallade lacanska objekt a; en fantasi om ägande av fallos. Men fallos kan inte vara endast mitt, endast för-mig. Fallos är därför ett omöjligt begärsobjekt som aldrig kan fångas, det kan aldrig inkorporeras av den enskilde; fallos är bärare av begäret, det är en universell funktion, ett icke-objekt, varför vi kan säga att fallos inte finns, objektivt sett. Fallos är, till syvende och sist, en funktion; en symbolisk universalitet, någonting utöver det uppenbara.

Vi är aldrig nöjda med det vi ser, hör och känner. Vi upphör aldrig att begära. Begäret är ett jagande efter vind – för begäret rör sig i en så kallad metonymisk rörelse; en betydelse omvandlas till en annan i en kedja associationer utan någon verklig grund, någon verklig urbild eller motiv. Effekten blir sin egen orsak. Och orsaken är vad som inte fungerar som orsak, för att det är sin egen effekt.

Det finns ingen sexuell relation för att den andra sidan av Lacans sexuationsformel inte alls är underordnad fallosfunktionen. Den andra sidan kallar Lacan ”feminin njutning” (jouissance feminine). Det är emellertid så att den kvinnan Lacan ser njuta inte är en fallisk kvinna, mannens begärsobjekt, eller ens en kvinna som omfattas av språket. Det handlar om en ganska enkel bild Lacan försöker gestalta när han talar om en annan njutning, en njutning i sig, fullständigt förankrad i Köttet, det singulära – i mig som njuter. Njutningen kräver en total frigörelse från begärets ideologiska struktur. Njutningen av det så kallade feminina slaget heter så hos Lacan för det enkla faktum att ”kvinnan” saknar en kuk. Men att hon absolut kan njuta utan den är ett mysterium. Mer åskådliggjort än detta blir det inte. Lacan leker med förväxlingen mellan kuk och fallos. Och vad blir en bättre bild av fallosens faktiska frånvaro, om inte just frånvaron av kuken hos kvinnan?

Hursomhelst, Ord och språk, Kött och kropp skiljer sig på samma vis som begär och njutning skiljer sig åt, lär vi av Lacans sexuationsformel. Köttets ofattbara dimension – inkarnationen – förankrar köttet i mig, i MIN njutning. Njutningen är min. Att njuta är att koppla loss världen och ingå en kommunion med det inkarnerade i Köttet. Vad är inkarnationen? Ord blir kött, säger Uppenbarelseboken. Eller, ord besjälar köttet. Och detta carne är inte kroppen som begär och sväller av passion och begär, men exakt njutningen, den singulära existensen inom oss som för oss närmare Ordet i kommunionen med Köttet.

Det finns en aspekt av språkets förlamning i Cavefors’ & Bladhs performance, en njutning som är åtskild från världen, en kommunion, en ritual. Många åskådare upplever det hela som en mässa, det är någonting religiöst i det. Vad är det religiösa? Just det, Köttet blir nästan intensivt påtagligt i Cavefors’ & Bladhs performance; Ordet framträder och talar ett stumt njutningens språk. Denna njutning kan tyckas vara exhibitionistisk och obscen även, men långt ifrån pornografisk eller banal. Denna njutning är sålunda demonisk, den förmedlar, vilket är rätt egenskap av gamla grekernas daimon, en värld mitt i vår värld som alla slags bortträngningsmekanismer och sublimationer i historia och nutid stävjat, men som alltså inte är bortom men här och nu och just i stunden som Cavefors & Bladh genomför sina mässor och ritualer, öppnar upp ett ögonblick av världen som den är: osublimerad, direkt – real. En real värld är utan pynt. Det reala är omöjligt att symbolisera, det är. Hos Lacan är dessutom det reala ett särskilt begrepp med just denna betydelse, det är underliggande och oförfalskat. Genom att dölja någonting förintar vi inte dess vara, dess okuvliga närvaro tränger fram som en sanning. Och sanning är fundamentalt vad vi ogärna vill veta. Vi älskar pynt, att begära istället för att njuta. Slavmoralen istället för viljan till makt, som Nietzsche profeterar om.

I det följande skall jag i ett språk som i det närmaste fallerar att vara poetiskt för att det vill uttrycka det reala Cavefors & Bladh öppnar, och som också misslyckas att vara akademiskt för att det på intet sätt kan vara det, skall jag alltså estetisera språket för att tala om ordets kött, så som jag ser det framträda i ljuset av Cavefors’ & Bladhs performance, som jag heller alltså vill kalla mässa, ja kommunion. Här är den estetiserande del två av mitt anförande:

II
Ordet är ett varasäte. Kroppen omsluter Köttet. Ord och Kött – mitt Kött är inte ditt. Vi delar kropp och språk. Det här är min kropp, ät mig. Kommunikation, ännu inte en kommunion – av Ord i Köttet. Språk, kropp, det gemensamma. Min kropp blir din, vi talar, vi älskar. Men mitt Kött är mitt. Och Ord som bebor det. Ingen äger mitt kött. Det är en gåva jag inte kan ge. En gåva för-mig.

Vi lär oss att begära, att uttrycka begäret. Begäret är det objektiva, det ideologiska, språket... Begäret är min fantasi om dig. Begäret är inte mitt. Det är en idé som en annan planterar, den jag åtrår. Jag begär. Men begäret är ett begär efter en annan. Lacan säger: Begäret är en annans begär. Åtskillnaden mellan begär och njutning är också åtskillnaden mellan språk och ord. Det talade, vad jag säger - språket, det du hör, lyssnar på. Det är vad DU hör att jag säger. Och du förstår. Och vi kommunicerar. I bästa fall för vi en dialog. Lacan: Kommunikation är att få tillbaka sitt eget budskap i omvänd form.

Vi kan ställa upp ett schema:

 två nivåer, ovanpå varandra; varje nivå har två horisontella begrepp som hör samman med varandra men är åtskilda från den motsatta horisontella uppställningen, ovanifrån nedåt och tvärtom:
 vi har alltså:

Det flyktiga, metanivån (övre delen): SPRÅK KROPP

Det eviga, grunden (undre delen): ORD KÖTT

ORD och KÖTT är bortom representation för att KROPP och SPRÅK är vad som representerar, mig för dig. ORD och KÖTT är och skulle med Lacan kunna karakteriseras som det reala – det reala är vad som inte kan konceptualiseras, symboliseras (symbolen är bara kompensationen för en frånvaro); det reala är alltid på sin plats. SPRÅK och KROPP är representationen, en ständigt föränderlig kedja av förskjuten mening, vad vi med Lacan skulle säga är imaginärt och symboliskt.
Språk och kropp är allt som är utbytbart, förgängligt och föränderligt. Det hör till metanivån, alltså spekulationens och osäkerhetens. Att vi talar och knullar är samma sak. Det är sitt eget självändamål, en evig kontinuation av födelse och död, förfall och misslyckande, tiden, sammandragning och tömning. Språk och kropp är inte människans sanning – vad hon säger och hör, äter och tömmer tarmarna, vaknar och somnar, föds och dör... Sanningen är en bas och även om sanningen inte finns är köttet och ordet sant. Det är vad språket inte kan beskriva, dess omedelbarhet är en odisputabel närvaro. Kroppen är ett drenagesystem, köttet är erotiken, det sublima, det sköna – nakenhetens gudomlighet. Ordet som inget språk kan uttala är i Köttet, det är också vad vi kallar själ. Ingen kan säga vad själen är. Men själen är den som sätter Köttet i rörelse, en evig grund, liksom Köttet. Själ och Kött förintas inte, själen fortgår, Köttet återuppstår, säger visdomen större än vi kan veta. The rest is silence. Eller Tro. ”...en tro som aldrig kan förvandlas till vetande.” skriver Bo I. Cavefors, mer specifikt, om den kristna tron i Helvetet.

Kåtheten... det är vad som förenar oss. Men när jag njuter, njutningen är bara min. Och du, njuter för dig själv. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. Det finns ingen sexuell relation mellan dig och mig för att vi njuter var och en för sig, var och en av eget kött – med varandra och inte av varandra. Därför finns det ingen sexuell relation.

Någonting träder in här, större än den sexuella relationen, hur den än må vara eller icke vara, det tränger in och töjer ut; någonting som garanterar min och din njutning – Köttet. Var och en av oss bär Köttet inom sig. I Köttet är vi ett, var och en. Köttet är inte enbart stumt, inte enbart ett material. Det är guden inkarnerad. I Köttet finns Ordet. Ordet är det som talar till oss. Detta genomströmmande av njutning, igenom oss, denna kraft som är min, skickas genom mitt Kött. Varifrån? Från Ordet. Det är Ordet som talar - när det går för oss, när vi kommer. Schelling vet vad han menar när han i Die Weltalter talar om ”krafternas orgasm” (Orgasmus der Kräfte). Ordet.

Det talar till oss i köttet.



Bo I. Cavefors.
A portrait by William Zarate. 1.11.2012.


Köttet är en andlig princip – här och nu, inkarnation, en gång för alla. Anden är i köttet. Anden är andningen, tanken, viljan.

Njutning – jouissance; Lacan liknar jouissance med Guds ansikte. Det kanske är Guds ansikte vi ser i Terese av Avillas extatiska ansiktsuttryck, av Bernini. Vad går hon på? undrar Lacan. Ordet talar i hennes Kött. Ängeln mittemot den heliga Terese i Berninis mäktiga stenhuggarkonst ler av glädje. För att, när ängeln ser jouissance, ser ängeln Guds ansikte. Gud är i köttet, Ordet, inkarnerat.

I mitt Kött pågår en mässa. Ordet talar. Kraft, ström, gudomlig men i mig i mig i mig. Ordets Kött skakas av en kraft som kroppen så imbecillt spyr ut – semen. Jag talar Ordet när mitt ansikte förvrids i njutning – afasi – och jag är Guds ansikte.

Alla plågor och smärta som drabbar min kropp, piskan och hårda slag och knivskarpa sår förmår inte ta ifrån mig den njutning som Köttet ger mig, ordets kött, när Ordet talar till mig, i mitt Kött – korsfästelsens mystik...

Köttet talar, ordets kött.


Copyright©Ervik Cejvan, Malmö 2010.

20.8.10

CAVEFORS & BLADH / KONSTATELJé E

' '
Vernissage
lördagen den 11 september 2010
klockan 16.00
+
Föredrag av Ervik Cejvan
lördagen den 18 september 2010
klockan 18.00
"Ordets kött. Om konst och språk i
performancekonst av Cavefors&Bladh"




BO I. CAVEFORS OCH MARTIN BLADH
utställning, film och performance,
11-25 september 2010
Åldersgräns: 15 år

KONSTATELJé E
Amiralsgatan 31, Malmö

+

'Konstateljé E presenterar
vad som tveklöst
kommer att bli en konsthändelserik höjdare i Malmö
i september.

Utställning, film och performance av
Bo I. Cavefors
och
Martin Bladh.

Ett helt program bestående av Cavefors' och Bladhs
separata och gemensamma verk
inkluderar bildkonst, film, musik och performance.
mellan den 11-25 september 2010.

Följande filmer visas:
Homage St. Sebastian
Den Spetälske i staden Aosta;
Francis Bacon: Tre studier för en korsfästelse, ett passionsdrama i tre akter;
Qualis 1;
Qualis 2;
Insult;
Memoarer - performance Leif Holmstrand/Bo Cavefors.

Martin Bladh kommer under vernisagen framföra en musik-performance
baserad på Bladh/Cavefors kommande
samarbetsprojekt The Island of Death.
Bo Cavefors läser hela librettot
Dödens Ö.
+

martin bladh interviewed by bo i. cavefors



video

+

Bo I. Cavefors läser Dödens Ö

Konstateljé E, 11.09.2010

Film: Ervik Cejvan

'

14.8.10

Måns Holst-Ekström "...som Italien" - roman

'


'

Måns Holst-Ekström

"...som Italien"

roman

Format: 200x120 mm
100 sidor
ISBN: 978-91-86690-09-0
Pris: 155 kronor

Beställ här>>>


"Det doftar av citron och oleander. Sol och skuggor rör sig över italienska landskap, städer och interiörer. Måns Holst-Ekström (född 1963)räds varken sorger eller förföriska förälskelser mellan män i denna kortroman. Texten - skör som Meissenporslin och hård som granit - är en homoerotismens höga visa samtidigt som författaren skapar impressionistiska bilder av skönhet, konst och förfall. I sann romantisk anda väjer han inte heller för det svåra i relationer: relationer till föräldrar, brusten vänskap."

Bo I. Cavefors

Else Lasker-Schüler. Die Bilder...

'
'



Else Lasker-Schüler
Die Bilder

Ausstellungskatalog

Herausgegeben von Ricarda Dick im Auftrag des Jüdischen Museums Frankfurt am Main.

Essays: Astrid Schmetterling und Ricarda Dic.

Mit etwa 100 Abbildungen in Farbe und ca. 300 Schwarzweißabbildungen.

Die Bilder von Else Lasker-Schüler wurden zu ihren Lebzeiten beachtet und gewürdigt, doch bis heute steht ihr zeichnerisches Werk im Schatten ihres literarischen Werkes. Der vorliegende Band unternimmt eine grundlegende und die bislang umfassendste Würdigung Else Lasker-Schülers als bildender Künstlerin.

Sämtliche Zeichnungen werden erstmals in einem bebilderten Werkverzeichnis versammelt und geordnet. Ein Aufsatz der Herausgeberin legt maßgebliche Anregungen aus der altäygyptischen Kunst und konkrete Einflüsse aus der Freundschaft mit Franz Marc offen. Astrid Schmetterling vom Londoner Goldsmiths College stellt Else Lasker-Schülers Bilderwelt in ihre kunst- und kulturgeschichtlichen Kontexte und beleuchtet sie als Beitrag zu inner- und transjüdischen zeitgenössischen Diskursen um Orientalismus und Zionismus. Mit der Erschließung des bildkünstlerischen Oeuvres wird nun erstmals das Werk Else Lasker-Schülers in seiner Gesamtheit sichtbar.


Begleitband zur gleichnamigen Ausstellung im Jüdischen Museum Frankfurt am Main 8. September 2010 bis 9. Januar 2011. Die Ausstellung wird im Anschluß im Hamburger Bahnhof in Berlin gezeigt.


Jüdischer Verlag im Suhrkamp Verlag>>>


31.7.10

bertil falk : sonett över 800+


'
'
bertil falk

sonett över 800+

likt en kanadensare som plöjer fram
över brådstörtande caveforsars brant
litterära störtlopp rusar kant i kant
rött arméfraktioniserat stum mot stam

o jesuiters bokförlagda dyrkan
kartusianers bön i ständig tystnad
accentuerad mot en fond av lystnad
oreformerat stum i kraft av styrkan
allt detta är projektens branta stumhet
en talförhet som allt annat än dumhet
tillför kulturen tidlöshetens mönster

...

>>>fortsättning...

25.7.10

Wilhelm Waiblinger - geni














'
'
'
' '
'

GENIET WILHELM WAIBLINGER
En spännande berättelse om talang och erotik av Bo I. Cavefors

Artikeln tidigare publicerad i den tryckta versionen av Svarta Fanor, i serien Westcoastpocketbooks samt i artikelsamlingen Tagelskjortan.

Sparsmakat är Wilhelm Waiblingers verk. Lätt räknat: dikter, romanen Phaëton, berättelser från åren i Italien, brev (fem band), dagböcker (två band); de senare redigerade och utgivna av Hans Königer. Den som söker finner på ettusennittiotvå boktryckta dagbokssidor 1) åtskilligt material för att stärka det egna modet och kasta överbord konventioner och andras inskränkta meningar om (o)moral, konst och genialitet.

Femhundra sidor kommentarer, av Königer, kompletterar helhetsbilden av Waiblinger.
Den unge diktaren, född den 21 november (skorpion) 1804 i Heilbron och död i Rom den 17 januari 1830, skriver dagböcker från 1821 till 1826. Waiblinger ser dagboksskrivandet som en väsentlig del av författarskapet, dagböckerna är avsedda läsas av eftervärlden och han delar in dem i två "böcker", Hugo Thorwalds Lehrjahre och Akademischen Jahre; de tillhör de verkligt stora dokumenten i tysk dagbokslitteratur. I sitt Förord påpekar Waiblinger att han skall skriva en "psykologisk dagbok", som kan vara honom själv och hans vänner "till den största nytta".

Dagboksskrivandet är självanalytiskt och ersätter dagliga samtal med vänner, när dessa är fysiskt frånvarande. Waiblinger skriver om allt vadav hjärtat är fullt, vad hjärnan tänkt. I dagböckerna, genom dagboksskrivandet, krossas diktarens drömmar av reell verklighet. I dagböckerna formuleras kärleksdramer pendlande mellan eufori och självömkan. Kärlek, handling och lidande är för geniet Waiblinger alltid skäl nog att iscensätta personliga dramer. Genom litteraturen och det egna, mänskligblivande dramat, återger Waiblinger samtidens odörer. På få rader tecknar sjuttonåringen analyser av 1800-talets kolleger, antikens dramatik, omväxlande med moraliskt och politiskt kritiska kommentarer. Författarens suveräna behandling av det egna Jaget och av samtiden, är ensartad. Waiblinger skapar egna och nytolkar andras värderingar. Som på krigsskepp tacklingarna spännes hårt, till det yttersta, till
bristningsgränsen, av slanka matroser, sträcker Waiblinger sina erfarenheter; han överlever som moralist och författare därför att han känner trossens flätning och svagheter.

I svenska uppslagsverk och litteraturhistoriska läroböcker nämnes Wilhelm Friedrich Waiblinger sällan, eller icke, det vill säga aldrig. Undantag utgör Nordisk Familjebok, 1921 års upplaga, där diktaren karakteriseras som ung man vilken "egde fantasi och lycklig formtalang", men som, vilket anses viktigt meddela en nyfiken allmänhet, uppenbart inte passade in i dåtidens socialstyrelsenormer för klanderfritt uppträdande: Waiblinger "gick under i förvildning". Ack ja.

Naturligtvis kan man koncentrera karakteristiken på "förvildning"; onekligen var Waiblinger en yngling med "rik fantasi" och med "lycklig formtalang". August von Platen 2) såg emellertid längre än så, utöver sin homoerotiska förtjusning i landsmannen, när de möttes i Rom, nämligen den gemensamma, ärliga och nakna tillbedjan av människans autonoma tillvaro, av kosmopolitiska livsformer och levnadsvillkor, av individualism och frihet, av konstnärlig kvalitet, av sanning, glädjen över att fläka upp bröstet, exponera sig, uppriktighet, spontanitet och smak och förmåga att dosera ut erfarenheterna i former och mängder som hos läsaren skapar sug efter mer. Båda dessa vargar i underground vågar vara cyniska när de talar om människor och om mänskligheten och provokativa i sin längtan efter en bättre värld.

Ej endast den homosexuelle von Platen utan även den i extremt hög grad heterosexuelle Waiblinger längtar efter män och praktiserar homosexuell kärlek, som när han redogör för förbindelsen med den älskade Louis Knapp, en kärlek så allomfattande att Knapp av Waiblinger förbjudes allt umgänge med andra än Waiblinger: "Man säger att jag är halsstarrig, att jag går alltför djupt in i vad jag sysslar med, att jag aldrig ger mig på en enda punkt och kräver att alla skall foga sig efter mig och mina önskemål". Tvångströjan på vännen är en förutsättning för den äkta poeten, för vilken "ingenting är viktigare än total frihet" - för egen del! Den 1 maj 1821 skriver Waiblinger om en ung man han älskar lika mycket "som Gud Fader själv". De famnar varandra, de "står stilla, ännu en omfamning, vi stödjer varandra, en kyss, ack många men dock för få, ännu en handtryckning, ännu ett ögonkast och ännu en kyss - lev väl, och må jag vara djävulen själv, vår planet är en plats för hundar - lev väl...".

Att skriva dagbok är för Waiblinger blodigt allvar. Gör gärna ett besök i Rom på den protestantiska kyrkogården (mycket vacker, lutherskt anspråkslös och pompös) och vid sidan av Shelleys grav finner du den schwabiske diktaren Waiblingers påminnelse om att han levat. Efter en fyra år lång vandringsfärd, pilgrimsfärd, genom Italien från Brennerpasset till Sicilien, dör den sjuke och utbrände tjugosexåringen, i Rom. Vid dödsbädden vakar den trogne August von Platen.

Så långt kom en ung diktare, fattig, hänvisad till stipendium för teologiska (lutherska) studier. Därefter, alltmer kompromissovillig, livsvillkor anpassade till ynkliga förskott från förläggaren Cotta (Johann Friedrich Freiherr von Cottendorf). Waiblinger bryter definitivt med barndomens och ungdomens småborgerliga biedermeiermiljö i en pietistiskt-restaurativ värld. Det har sitt pris. Waiblinger förlorar social status som akademiker, blir outsider, en outlaw. Vinsten är att han är fri, känner sig fri, förfogar över sitt eget liv. Vägen leder honom genom helveten och himlar och kantas av psykiska och fysiska experiment. Ej sällan är det en skärseldsvandring vid avgrunden mellan nihilism och vansinne. Nietzsche? Men, som en fågel Fenix stiger diktaren ur det akademiska Tübingerpurgatoriet, finner sig själv och finner därmed, under de tre sista levnadsåren, konstnärlig säkerhet och vitalitet.

Trots, eller tack vare detta utanförskap, samtiden fascineras av Waiblinger - som medelklassen alltid hänförs av himmelska meteorer. Genom rykten och skvallernotiser i pressen, informeras läskunniga om diktarens laster och sexuella aptit. Waiblingers Italienresa var en grandios och storartad uppvisning av utbrytningen från småborgerlig rigiditet och ärbarhet. Medan diktarens kamrater förtvinar i radhuselig förstockelse med fästmör, fruar, barn och hundar, strövar den sköne Waiblinger runt i Italien, sätter allt på ett kort, spader ess i ärmen, och - skapar poesi.
Inte illa. Av en tjugoåring.

Tidigt upptäcker omgivningen att Waiblinger ÄR ett underbarn. Framstående litteratörer som Gustav Schwab bugar sig vid konfrontationen med ynglingen, inför ynglingen. Ingen, som har ögon att läsa med, undgår upptäcka att gymnasisten har poetiska fingrar, något som saknas hos flertalet träget arbetande litteratörer, som dag efter dag, natt efter natt, sitter böjda över skrivpulpeter. Till vad och vems nytta? Waiblinger har annat för sig: älskar, diskuterar, vandrar. Det är för en sentida entusiast svårt begripa hur tiden räckte till för att skriva dagböcker, dikter, skådespel och ett oändligt antal välformulerade brev. Han strävar efter Novalis insikter; Novalis är nämligen "en ande med helt egna egenskaper, svärmisk mysticism och eget djup". Med sådan hetluft som startaggregat dyker Waiblinger ned i europeisk litteratur, alltifrån Homeros till Tasso, från Shakespeare ("...gör mig vansinnig...") til Swift. Waiblinger skapar aktning för sin person inom de akademiska kretsar där man ser längre än till nästa trebetygsuppsats och efterföljande docentkompetens. Den 13 augusti 1821 beslutar sig Waiblinger för att besöka Johann Wolfgang von Goethe: "Jag vet inte vilket inflytande resan kommer att ha på mig, men bara detta att få skåda det tyska Helikons koryfé, och tala med honom, måste vara överväldigande". Resan uppskjutes emellertid, till påsken samma år och därefter ytterligare ett par gånger. Den 19 augusti 1821 konstaterar han: "Meine Reise zu Goethe war eine schöne Phantasie". I stället rycker Shakespeare, som tidigare gjort honom "vansinnig", in som "det egentliga centret för romantisk fantasi".

Waiblingers vänner skiftar, några håller ut. Livet är kort. När Waiblinger av en vän får höra att han inte är en diktare att ta på allvar, förvandlas vännen till "den mest inkonsekvente och vankelmodigaste människa" han känner, som inte har förmågan, att i en av Waiblingers dikter, se det komiska när två kontrasterande och motsägelsefulla objekt, ställes emot varandra. Diktaren måste "binda samman extremerna för att nå mittpunkten", menar Waiblinger.
Sökandet efter egen identitet samt sexuell otillfredsställelse kräver hårt arbete. Waiblingers motto "Jag vill", och dagböckerna, visar en oerhörd disciplin vid arbetsinsatserna, vid skrivbordet och i sängen. Sökandet efter det absoluta kräver även skoningslös självkritik, vid skrivbordet och i sängen. I dagböckerna återges konflikterna minutiöst. Att arbeta och älska är Waiblingers ordensmotto: "Jag är en kåt människa och skäms inte för att vara det". Den 19 maj 1821 skriver han: "Varför har Gud givit oss kroppar?" och han svarar direkt, att "vad andra håller för orätt håller jag för rätt och gör således det jag önskar göra". Men osäkerheten smyger in: "Varför är jag ingen Goethe?". Goethe har tagit Guds plats i Waiblingers Vara: "...tron finns ej längre: även från Gud själv har jag tagit avstånd". Waiblinger sammanfattar symbiosen religion och erotik med att "kristendomen tillåter, som religion, vällusten, ja, förordar varje form av sinnlig fröjd". Sådant kunde i början av 1800-talet lika litet som i vår hycklande nutid, sägas offentligt, än mindre i kristet kyrklig press.

Det finns för Waiblinger endast en instans att vända sig till, Goethe. Tankarna kring religion och sexualitet formulerar Waiblinger i ett brev ("ob ich Goeth'n nichts schicken soll") eftersom endast den "som förstår" kan vara vidsynt.

Kärlek kräver kärlek.

Nach dir, Maria, heben,
Schon tausend Herzen sich,
In diesem Schattenleben
Verlangten sir nur dich -
Sie hoffen zu genesen
Mit ahnungsvoller Lust -
Drückst du sie, heilig Wesen,
An deine treue Brust.

Flickorna vandrar ut och in i Waiblingers sovkammare. Det är oftare flickornas föräldrar än flickorna själva, som gör slut. Även manliga kamrater sviker: "Fulländad skilsmässa från ovärdiga vänner". Detta är "Eine Art von Stolz, aber edel". Men finns inga fläckar på vänskaps- och kärleksskölden, så "Kyss på kyss och ännu en kyss". Men "en fläck på flickans hud även en fläck på hennes karaktär". Sådant kunde säga för tvåhundra år sedan. Inte undra på att Waiblinger blir eldröd i ansiktet, då och då; "när man kallar mig ett geni".

Trots sådana extravaganser är Eduard Mörike en uthållig vän, men känd för att ej ta två steg där ett steg är tillräckligt, brytes vänskapen när biskopen av stiftet Tübingen exkommunicerar - protestantisk variant - Waiblinger. Geniets öppenhet om dag- och nattmänniskor, kritiken av moral och normer anpassade efter kafferepstanter och velourkillar, har nått gränsen för det acceptabla. Den predestinerade teologen Waiblinger bryter mot moralisk korerekthet. Det må vara så att den Gud pietister åkallar, är en Gud Waiblinger fjärmat sig ifrån, men i hjärtat når diktaren sin egen Gud, den sanne Guden. Waiblinger inser redan som mycket ung man att det sinnliga, kåtheten, också består av skit, tomhet och av i trossen dåligt förankrade trådar. Men, å andra sidan, menar Waiblinger, är allt som avviker från det oordnade mönstret bevis på "Ungenialität". Som exempel nämner Waiblinger protestanternas gudstjänster, vilka är alltför inkonsekventa. Ingen luthersk predikant vågar säga sanningar. Diktaren karakteriserar sin tro som en författarens borgruin, ett utanförskap bortom "allt det vanliga". Han är "emot allt som accepteras som normalt och av alla". Ingenting är farligare för unga diktare, skriver Waiblinger den 2 april 1821, än att ta till hjärtat "beröm från en man med auktoritet". Nej, det är den unga vackra kvinnans ögonkast, som sätter själen i gungning. Egentligen, menar Waiblinger, är "kristen religion vällustens religion. Synden är det bästa beviset på Guds kärlek: ju mer syndig människan är, desto mer kristen är hon". Sammanfattningsvis: "Jag måste säga, att vår lutherska religion är en aning filisteisk". Annorlunda är det för den unge, katolske, ordensbundne patern, som ännu ej fängslats av ordensregler och celibatslöften, när han ser en vacker flicka: "då genomströmmas hans bröst av kärlek; av underbar tro genomlyst överlåter sig den unge munken åt svärmeriet, endast det lever i hans hjärta...". Waiblinger suckar: "...det är sorgligt, men det är vackert".

Efter sådant djuplodande filosoferande undrar Waiblinger, den 9 april 1821, om han skall ta livet av sig, eller inte, men dagen efter ligger en ny flicka mellan hans lakan och får diktaren på bättre tankar: endast kärlek "gör människan till människa". Några dagare senare skriver Waiblinger: "Är jag katolik? Nej. Lutheran? Åter nej. Kalvinist? Gud bevare mig. Zvinglian? Nej, för fan! Vad då? Jo, kristen!".

Waiblingers identitetsjakt är ett jagande i dionysisk feber i kvinnovulvor och mellan kvinnors mjuka bröst. Kärleksaffärerna snärjer honom i ett nät av lycka och självanklagelser. Han överväger ge upp teologistudierna för att bli skådespelare. Att under julferierna besöka föräldrarna, förefaller honom alltmer absurt: "Gode Gud, kan jag verkligen fara dit?", när det finns så mycket annat, härligare: "Mord, död och alla himmelska sakramenten, denna kåthet efter flickor! Vid den treenige guden, kommer hon inte snart, hämtar jag hit henne. - - - Kvällen pratades och skämtades bort: vi delade bädd och somnade inte förän klockan 2".

Fiender av erotisk sinnlighet hatar naturligtvis sådant faderstrots. Waiblinger svarar med hat mot pappa, etablissemang och "Pfaffentum". Också i de sista breven, från Italien, försäkrar Waiblinger att han för alltid brutit med Württemberg och borgarnas moralkodex. Knappast förvånande ser Waiblinger i den snurrige Johann Christian Frederich Hölderlin en färdkamrat vid vulkankanten, trots åldersskillnaden. För Waiblinger representerar Hölderlin en möjlighet att bevara den egna identitetens existensberättigande i en hotande omvärld. Waiblinger säger rent ut: "groteskt oformliga människor" är "äckliga". Geniets självklara utanförskap, som Waiblinger talar sig varm för och samtidigt kultiverar, kan för sentida läsare verka gymnasialt, men, tänk noga efter, man finner hos tjugoåringen en goethisk återklang av sturm-und-drang och av den unge lidande Werther. Waiblinger ger fan i att tiga still för att buga sig fram till stipendier och en hedrad plats på parnassens andra parkett. Waiblinger hatar och avskyr omgivningens servilitet. Waiblinger lever sin litteratur - således kan ingen skilja mellan vad som är Waiblingers erfarenheter i rollen som Waiblinger och vad som är autentiska erfarenheter. "Gode Gud i Himlen, förlåt mig mina synder, för min pappa har jag ej längre något hjärta", antecknar Waiblinger den ena dagen och konstaterar nästa dag att god relation till familj och vänner, är sekundärt när "den vackraste flicka som någosnin ställt sig framför mig naken" plusnoteras. Ett "geni måste vara omoraliskt" och kvinnor är, förutom att älska, skapade för att "hålla ordning på saker och ting, eftersom allt måste ligga i ordning, skrivbok, penna, tobak". Därtill "är äktenskapet inrättat".

Fram till slutet framhärdar Wilhelm Waiblinger i sin konstnärsroll: "Svårt att stiga upp på morgonen, före klockan 06.00 går det ej". När diktaren läser i dagböckerna känner han sig "in die süsseste Behaglichkeit geschaukelt". Som von Platen är Waiblinger en man som överallt och alltid söker skönheten och aldrig ger upp hoppet att få skåda skönheten "med ögonen". Som von Platen lyckas Waiblinger med det konststycket när han släntrar i Rom och Neapel, på Sicilien. Dödssjuk bestiger han vulkanen Etna samt ett tjugotal sicilianskor. Det blir hans sista vandring i det ljuva sällskapets treenighet: liv, konst, erotik.


1) Wilhelm Waiblinger Tagebücher 1821 - 1826. Textkritische und kommentierte Ausgabe in zwei Bänden. Herausgegeben von Hanns Königer. Band 1. Hugo Thowalds Lehrjahre; Band 2. Akademische Jahre. Veröffentlichungen der Deutschen Schillergesellschaft, Band 45 und Band 46. J.G.Cotta'sche Buchhandlung Nachfolger GmbH, Stuttgart 1993. 1.552 s. Inb.
2) Se: Bo I. Cavefors Kärlekens kättare. August von Platen, Svarta Fanor, s. 4, 1996: 10 januari; samt som separattryck 1999
.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2010.

12.7.10

cavefors & holmstrand & thörn / ny bok

'
'
'
'
'
'
'
BO I CAVEFORS
DÖDENS Ö


LEIF HOLMSTRAND
GANYMEDES OCH HEBE


GRAFISK FORMGIVNING
PÄR THÖRN


Utgiven, författad och formgiven i Malmö.

44 sidor - 80 kronor
Beställ HÄR!
'
'
'
'
'

7.7.10

23.6.10

von platen till raf - ny bok av bo i. cavefors

'
'
'



Bo I. Cavefors

von Platen till raf – Nya Svarta Fanor

Hazard & Palm Bokförlag

I en tid som i allt väsentligt tycks acceptera att maktens uttalade omsorg för medborgarens säkerhet bäst tillgodoses genom att utöva repression mot densamme så är denna sammanställning av Bo I. Cavefors texter en omistlig handbok i motstånd. Genom författarens penna tecknas en berättelse om ett Europa som ingenting lärt av sin historia. Där gamla synder blir till nya och där den förment demokratiska fasad i vars skugga vi levt nu börjar spricka likt muren som rämnade i Europas mitt för tjugo år sedan.

I von Platen till raf – Nya Svarta Fanor möter vi den inre fienden så som makten alltid definierat den; det är avvikaren, kritikern och fritänkaren som är faran. Det är en berättelse om den politiska kulturen som utmanar rådande normer och som ifrågasätter överenskommelser vi aldrig tillfrågats om vi velat ingå.

Detta är den senaste i en rad textsamlingar av Bo I. Cavefors’ författarskap. I denna utgåva medverkar även Pål Espen Söbye, Pär Thörn och Henrik Palm med texter som går på djupet med Bo I. Cavefors’ kontroversiella utgivning av Röda Arméfraktionens (den så kallade Baader-Meinhofligan) samlade texter som utkom 1977.

22.6.10

Den osynliga kommittén : DET STUNDANDE UPPRORET

'
'
Den osynliga kommittén
DET STUNDANDE UPPRORET
'
+ + +
'
Bo I. Cavefors
Förord till "Det stundande upproret"...

JULIEN COUPAT
”Det stundande upproret” är ännu ett, men inte det sista, exemplet på såväl den formellt demokratiskt subtila och den diktatoriskt camouflageklätt militanta maktens förmåga att använda sig av gränszonernas juridik, för att tysta meningsmotståndare och övertyga de tysta opinionerna om att maktens tilltag, processerna de framprovocerar, fängelsehålorna de mörklägger, är nödvändiga för att skydda ”verklighetens folk” från extremister, terrorister, subversiva element.

Repressiva element har styrt stater alltsedan den grekiska antiken, men redan då hycklades och hånades härskarna av tragedimästarna. Makten slog obarmhärtigt mot markisen de Sade när han skildrade könslig dubbelmoral och ideologisk amoralism. Samma mönster återkommer årtusende efter årtusende. Cicero, markisen, Karl Kraus, Aleksandr Solzjenitsyn. Listan med dissidenters namn är dock lika omfattande som listan med namn på de politiska och religiösa makthavare vilka agerat och politiserat generation efter generation med hjälp av statsmakt och statsterrorism. Trots de massiva maktapparaterna behövs det alltid ett kompani politibetjänter för att fängsla den enskilde revoltören.

raf och raf-medlemmarna ingår i denna tradition av vad Ernst Jünger kallar för ”skogsmannens”, anarkens, intellektuella förmåga att bida sin tid och invänta rätt ögonblick för att agera mot våldsverkarens/makthavarens tyranni. Hitlertysklands antinazistiska 24-julimän placerade bomben på rätt plats i rätt ögonblick, men misslyckades. raf agerade vid rätt tidpunkt, när det västtyska samhället var på väg mot nynazifiering, och lyckades. Lyckades raf? Ja, BRD förändrades radikalt efter raf-verksamheterna. ”Verklighetens folk” insåg att det inte var önskvärt återskapa det auktoritära samhälle som härskat under 1930- och 1940-talen. Men den smygande fascismens proselyter vände janusansiktets andra sida ut mot offentligheten, överlevde: det repressiva samhället och klistrade ett toleransens leende på järnmasken. Där är vi idag.

Ingreppen 1977 och de följande åren mot min utgivning av raf-böckerna visade hela registret av illa dold maktuövning, husundersökningar, arrestering, ekonomiska sanktioner, rättegång med fejkade anklagelser, med mera… Dock visade det sig, då, att de grundlagsrättsliga instanserna fortfarande var någorlunda intakta. Rättshaverister inom länsåklagarväsende, politiska partier och enskilda makthavare inom kulturområdet, förlorade. Julien Coupat är det senaste exemplet på den statsterrorism som inte förs med hjälp av lönnmord och kalashnikovs utan med hjälp av husundersökningar, trakasserier, tjallare, förtalskampanjer och en lagvrängd lagbok. Naturligtvis går Coupat stärkt och segrande ur denna strid. Något annat är inte acceptabelt. Men efter ”Coupat-affären” kommer nya fäktningar och strider, nya attacker: järnmaskernas leenden är tidlösa.

+ + +


BESTÄLL BOKEN HÄR>>>>>>>>



Copyright©Bo I. Cavefors 2010

Bo I. Cavefors : DIE TOTENINSEL / THE ISLAND OF DEATH











Bo I. Cavefors
DIE TOTENINSEL / THE ISLAND OF DEATH

Translation from Swedish by Martin Bladh
Illustrations: Martin Bladh

Stage: Arnold Böcklin’s painting Die Toteninsel (the earliest version, 1880). The painting is projected on a white screen covering the whole backdrop of the stage.

In front of the painting, a figure clad in white with its back turned towards the audience. It’s wearing a thin white cloth which doesn’t cover the front of the body. The audience can’t see that the figure is naked under the cloth and if it’s a man or a woman until the end of the performance. The voice shouldn’t tell if it’s a man or a woman who’s delivering the text. Alternative 1: a naked man with an androgynous appearance; alternative 2: a naked woman with a boyish appearance. If alternative 2 is chosen some minor changes most be done in the text.

During the whole performance the stage floor is covered by naked men and women copulating, caressing, male on male, female on female - now and then these actors will make themselves heard through kisses, moans and sighs - sensual pleasure, cries of pain. The bodies are enclosed in a blue-black-light which gives the impression of water and the ocean. Choreography - the bodies move like waves.

+ + +

Sappho, when you died
Everything that was you
Perished.
You were
Dead dead dead.
You are
Death.

Why lie:
Wie froh bin ich,
Das ich weg bin!
1a)

What is a human heart? 1b)
All ends, finally…
No memories
No yearnings…
Left
Off your moist
Cunt
The red lips,
That rose like vampires
Over there on the island
With the impenetrable
Forest of
Black coniferous trees.

But what happens in the shadow
Of the trees?
What I remember is
You as nun,
As frying-pan
And with Greasy frog legs. 2)

There was no
Void to
Penetrate.
There was no
Void to
Dream of
When you left me
For Hades.

I only remember
Your knickers with
White lace. 3)

Of horror at the sight
Of my cock
You hid amongst
Dunes and sails.

Void - a desolate cavern
Your sex - you were nothing
but a huge
Void,
Sappho.

Now, when I am free
From you at last
I wonder:
What did you want?

Herz wie das meine
Zu ängstigen?
4)


Did you want
To make me
Your slave?
Or…

Now, since you are gone,
The shadows awake
From their gloomy
Slumber on the island.

The naked copulating
Bodies are now
Of flesh and blood,
The cocks covered with
Sperm,
And all the
Skeletons that dance
Around the graves
Have been polished
By the wind and the rain
And pecked to splinters by
Ravens.

This destiny lay await for me
When I occupy
Your realm,
When I step ashore
Between your dead white
Quadratic legs to take
The attained reality
Back in my
possession.

Why did you force
Me to suffer
For so long?

Why had I previously
This vain, absurd longing
For you Sappho?

Even then I knew:
The Lord gives each one of us
A death of his own
In the moment of orgasm
The final void
Of painful beatitude.

Even you Sappho
Tasted the treachery
And learned about
The pain of being
Abandoned by
Your own love,
Your own conceit. 5)

Lord, affectionate
Death is neither
Reward nor penance. 6)

I want
To get away from
The reality that I
Earlier perceived with
Your eyes,
That gnawed into
My skin, made
The muscles wither away –
Away from Sappho.

My new life
Waits on that island
You abandoned Sappho.

Or…

Were you forced away,
Were you dethroned?

I see the paintings
From the past,
Past your time, Sappho,
That other customs
Were practiced on the island.

That specific house…
Over there…
To the right…
Was it
Where the Death-boat used
To drop anchor
When it passed
The entrance to
Your sex?

Is it really
A house and not an
Inanimate, dead, ivory-coloured
Skull with empty eye sockets?

And the white, clear-cut,
Almost quadratic
Concrete blocks,
On the right and on the left
Side of the harbour?

Are these the remains
Of your womb, or
Two ancient petrified
Corpses?

Is the villa a marble tomb?
Occupied by
Carcasses surrounded
By medieval weapons
And laurel crowns,
Dead chiselled
Flowers.
Withered leafs moulded
Into withered old
Veined cocks.

No no no!

I know these white, polished
Phalluses are there to
Tempt me away from
My original goal, to
Penetrate you slowly,
To induce the shivers
When I touched your
Clitoris.

My yearning was for
The island to explode
In convulsions,
In an inconceivable
Orgasm that echoes over
The sea, that
Made Death
The reaper of seas,
The waves to rumple
With terrifying force

Towards
other coasts,
Towards
other wombs.

But such fantasies
Didn’t provide me
Anything.

Finally, my
Only true goal are
Arses of men and
Being fucked by these men.

The pleasure increases
As I approach death.

When I stand in front of
Arnold Böcklin’s
Die Toteninsel,
In front of the Island of
Death,
My yearning for pain,
For total submission,
To meet the young naked
Boys in the dusk of the
Black trees, grows stronger.
I want you,
(As a last salute)
To receive me
Under your whip
And flog me to
Death as a final farewell
To the part of my
Youth that was a part of
You Sapfo, and now is
Nothing but memories and
Wounds.
Open wounds
And deep scars
Of old wounds, of branded
Pain and yearning.
The knife cuts
Like fire through
The black coniferous-tress while
I rest in this
Terrestrial green meadow
Free from mourning, from
Anxiety.
And there…
Between the cracks of the whip
The beating of the drums
Faint smoothing trills
From the young shepherd’s
Flute that motions
The childish erect cock
That rests on his left thigh.

I live and die
By these instruments.

Sappho.
To me you are dead.
I am dead to you.

You hid that flail
That introduced me to
The harem of boys, carefully…
But I saw it gleaming between
The black hairs that
Grows between your
Thighs.

Cunt cunt cunt,
Cunt cunt cunt.
Girly-cunt
And white wine poured down
Your thighs, down my face,
Into my mouth.
It was death.

Cita mors ruit… 7)

You let my tongue
Lick you,
Suck the life out of you,
That death could
Force his way into you
Through the biting Jaws
That spewed
Fire between your
Thighs.

I felt
For the last time
Your scabrous hairs against
My lips when the juices
Flooded my mouth and
I was reborn with the sea
That washed over me
That now washes over me
That eternally will wash over me
And transform my
Dying yearning for you
Into a yearning for
Something that you can’t
Provide me with,

The boy’s soft body,
The softness of a boy’s
Cock, the young man’s
Hard cock, his
Muscular thighs and
Firm behind.

The red-black hole between
The boy’s buttocks,
The sharp and
Beautifully drawn
Shoulder blades,
The skin which stretches
Like a canvas
Of flayed hide
When he bends over and inserts
His member into my
Anus.

The navel…
Navel navel… and the black
Strand of hair from the cock up
Towards the navel…
And his chest
And nipples…
Nipples. Let me bite
His nipples bloody.

Sapfo, you gave me
What you never could
Give me off your self.

You fetched the boys
And gave them to me
On your dead island.

You gave me
All that is immortal,
The boy’s innocent
Exaltation, his
Will to submission
That gives birth to
Death,
His longing to
Thrash life into
Death,
Relentlessly, in
Eternal orgasm,
The continuously throbbing
Spermatic flow into my
Mouth.

Sappho…
Who am I,
Who begs you for
That which you can’t
Give me of yourself?

Who am I
That know to titillate
Your clitoris,
To suck the juice
Off your cunt,
To persuade you to
Open the gates to
The Island of Death
And release the beautiful boys
You confined when they
Became a threat to your own yearning,
Your own longing for
Hard cock.
No plants in your garden
May sooth against this yearning
For death between a boy’s soft loins,
Against these yearning to kiss away
The quivering drops from his
Blue-black
Cock-head.

Non est medicamen in hortis. 8)

Flog me, tie my hands,
Chain my feet,
Make me your
Slave!

Not your slave but the boys’ slave.

Make my mouth,
My arse and my cock
Ready to receive the boys
When you deliver them,
Deliver them from
Death.

If not…
Then fetter me to this dungeon,
And I will rejoice with these,
My own reflections,
All these Homo Despaeratus. 9)

As Persefone I will rule the kingdom
Of the dead together with these boys,
Lets turn the island into a
Dionysian ceremonial ground
Of ancient customs and
times…

Quae vita, qui mores fuerint, 10)

A world of pain and suffering,
Of black masses and altars of sacrifice.

Let me be a sacrificial-victim
For the boys to violate,
Cover me with your fragrant and flavoured
Semen.

Sappho, can’t you see,
that I am ready,
I am naked and prepared
To invade your black and greedy sheath,
Transform the dark poplars
Into a forest of erected
Members.

All the lifeless phalluses? Yes,

Rosa de spinis Floret, 11)

The rose and the thorn.

I will transform all of this
Into pleasure, ecstasy,
Expression –
Transgressive exaltation,
The final marriage with
Death.

The boys bathing in
Heliogabalus’ blue-black sea
Of roses,
An orgy where bodies can’t be separated,
Where all the members,
The mouths and the
Kisses,
Thighs and ribcages,
Every bruised nipple
Is a part of one single
Body.


(Turns towards the audience - very quickly – sporting an erection)


I have slept for far to long.
But I have been awakened and
I can see the young man that woke me up, 12)
At this very moment he lights
The final fire at the entrance to the harbour. 13)

Death will purge us all.

Here we are, scourged
On this island of death,
But we may rejoice
Here!

To die surrounded by
Handsome young boys
Is no difficulty.

Flog me
Flog me
Flog me…
Silence.

Flog me to silence.

What is left…

Silence.

Sapfo,
what award should I give to you?

Silence.

My will and my goal are
These young bodies once
Flushed out of your
Womb.

To die, to sleep…

Maybe I am dreaming,
But the dream is the reality
Turning the thorn into sweet-scented
Roses.


+ + +

Notes.
1) Goethe/Werther
2) Goethe/Werther
3) Arrabal
4) Rimbaud
5) Rilke
6) Schiller
7) Horatius “The Death comes…”
8) Regimen sanitatis Salerni / In the garden the death is unconquered…
9) Madcaps, terrorists
10) Livius
11) Hieronymus
12) Wagner / Brünnhilde
13) Wagner / Siegfried



Copyright©Bo I. Cavefors & Martin Bladh, 2010