Pi. #16 - Sebastianer i väntan på Godot

'

'

''

'

'

'

Sebastianer i väntan på Godot

'

'

'

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009

rash art mag II

rash art mag II

OXÖGAT / #18. - nazi-info

nazi-info om bland annat denna blogg

cavefors, holmstrand & lundberg / galleri thomas wallner

'

'

Galleri Thomas Wallner gästar Kulturum i Hammenhög
Måndagen den 13 och tisdagen den 14 juli kl. 12-18

Bo Cavefors
Memoarer

- Styx Förlag -

Leif Holmstrand
Utan titel ”Mat och integritet”

C.M.Lundberg
Teckningar

Performance och uppläsning av Bo Cavefors
och Leif Holmstrand tisdagen den 14 juli,
kl 14 och kl 17

'

1) Bokens framsida.

2) Bokuppslag med en av CM Lundbergs illustrationer.

3) Leif Holmstrand-performance på Gallery PS122, N.Y.

Guillermo Riveras

'

'

Guillermo Riveras,

a New York Citybased Colombian artist

creating powerful images exploring personal, sexual,

gender, cultural and historical identities...

LEIF HOLMSTRAND : DAIBUTSU

Leif Holmstrand

Daibutsu


daibutsu [dajbutsu] (japanska, 'stor buddha'), benämning på buddhastatyer i Japan efter kontinental (kinesisk) modell. Den äldsta, Asuka daibutsu från 606 e.Kr. (2,75 m hög), kan ses i Asukaderatemplet i Naraprovinsen. De två mest kända är Nara daibutsu från 752 (ca 16 m hög) i Todaijitemplet i Nara – den föreställer buddhan Vairocana och är restaurerad efter bränder 1180 och 1567 – och Kamakura daibutsu från 1252 (ca 11 m hög) vid Kotokuintemplet i Kamakura, som föreställer buddhan Amida (Amitabha). Dessa och andra daibutsuer i den japanska traditionen har tjänat som nationella symboler samtidigt som de har varit uttryck för buddhismen. (Ur Nationalencyklopedien.)




Jag kliver av tåget i Kamakura och ringlar ut några tentakelfrågor: Var är guldet? Var är templen? Var är Buddha? ... och vänliga händer vidrör mig, mina delar, de manliga genitalierna. Rysningar pressar denna konstiga kropp framåt i värmen, fram mot ett fordon; jag kan inte avgöra vilken sort, men upplever inga problem med betalningsritualer, tidtabell eller service. Jag ångrar att jag inte rakat mig.

Stadsmiljön har så många lager av tid och illusion att ögonen mycket snart blir vilseförda, vilket kan vara ett främlingens dilemma i detta hörn av världen: hemlöshet i tid och rum, hemlöshet i kroppsliga kontakter och hemlöshet i de allt överskuggande pengatransaktionerna. Här föreligger en sorts förnuftsvidrig affärsestetik, eventuellt försedd med religiösa, ceremoniella förtecken.

De andra köper och säljer mina känslor och intryck. Deras verksamhet pågår osedd i den skugga jag ger upphov till. Min hjärnas fettlabyrinter blir långsamt dränerade.

När jag lämnar det i min fantasi så könsliga fordonet bakom mig, finns inte många valmöjligheter, inte i praktiken. Människorna är ett strömt men lockande vattendrag och jag måste följa med, upp mot kultens centrum, det elva meter höga medeltida bronsmästerverket.

Förkroppsligandet av Amida är något annat än den Buddha som via skolgången grott fast som kunskap i huvudets inre. Den asket jag läst om framstår nu som en tom kliché, en idealbild från reklamens förenklade sagovärld. Här möter mig en gestalt med absurd existens, en första verklig verklighet som nästan dödar.

När jag betalat och inträtt i bronsjättens mörker via en liten öppning i sidan, anar jag att en man, en av dem som skuggat mig, redan finns där inne. Fönstren i ryggväggen sitter högt upp, ljuset avtar. Han attackerar. Jag försöker inleda mina motreaktioner med ordet ”jag”, men ord blir snart meningslösa. Språket som verklighet finns efteråt, nuet är inte språkets plats, trots allt vad denna text genom sin form försöker lura i oss.

Beröringens förutsättning är ett hål i själen.

Kan mitt hålrum slutligen möta den andres?

De kärleksfulla slagen nöter bort mina pronomen, där finns allt mindre skillnad i världen, inga positioner. Plötslig nakenhet och en rik palett av smärtor, världen skaver. Det finns ingen anledning att leva. Uppgivenhet står hand i hand med den intensivaste livsglädje och jag skriver detta som en fantasi, en hågkomst, en sanning, ett sätt att tillverka världen – inte för att leva i den, men för att använda den som språngbräda.

Vi smälter samman han och jag, genom våldet, genom parningen, den märkliga graviditeten i mitt huvud. Om blodet är ett pris att betala, så varsågod, jag betalar det villigt: inget jag äger kan ändå bota främlingskapet.

Vi glider in i samma hud med vår dubbla intighet.

Sorgen försvinner, dess essens är skugga och här finns inte längre vare sig mörker eller ljus. Huden blir ett med Amidas tomma bronsskal. Det andra är tomhet och klarhet. Kamakura finns inte. Inga kroppar finns, ingenting, och om allt har briserat och gått under spelar inte någon roll.

Foto 1: Leif Holmstrand.

Foto 2: Arvid Höglund.

Copyright©Leif Holmstrand resp. Arvid Höglund 2009.

Marja-leena Sillanpää : "jag har kontakt med de döda"

Marja-leena Sillanpää
"jag har kontakt med de döda"
en del av utställningen
Change / Cambio / Wechsel
i Rosendals Trädgård
15 maj - 3 oktober 2009

STEFAN HAMMARÉN : VYKORT FRÅN HELSINGFORS

'
'
Vykort till dig här


Heus

Skriver ensam härifrån republikens hufvudstad, på ett övernattningsställe här sent å småtimmarna, behöver kanské ändå inte vara rädd för zombierna, höghuset är grannhuset till ett astronomiskt kyrktorn bredvid ett kyrkoherdecentralämbete och är större än Notre Damé, zombiebefriade gator kvarteret just här. Sett idag en stor surrealistutställning Surrealism and beyond in the Israel Museum, som är på lån hit till H:fors, där fanns jätteläckra, härligt vackra, estetiskt fulländade verk av dadaister som Janco och andra dåtida, samt av senare mästare. Många av dem inte tekniskt avancerade, av sådant man själv hade kunnat göra, bara idén så härligt fin i sitt tilltal. Ville så känna på materialet på några verk, mest på en solros och bl.a. ett ansikte kallat Dodo av Yoav Miller, känna och knacka med mina små undersökningsfingrar men avstod när allt var så fan övervakat, de där jävla kamerorna överallt alltid, att jag inte fick leva ut som jag vill, israelerna hade dessutom sänt med egna säkerhetsvakter och agenter som hängde där överallt och lurade civilklädda, de hade krävt av finländska myndigheter få ha beväpnade agenter och säkerhetsmän civilklädda på museet, nekats dock sin fulla beväpning, naturligtvis var de, israelerna smygbeväpnade så som det pöste ut i deras buntar och gick som tunga duvor istället för lätta dansörer och jag hade inte önskat få dem i nacken på mig, så fick inte knacka på någonting överhuvudtaget, blev inget kul som i Borgå.

Men jag blev emottagen av en museidirektör och blev erbjuden en privat guidning fastän avstod. Sedan har jag smygåkt spårvagn utan att betala biljett, det var roligt, sådant tycker jag om, och var så synsk att visste att inte skulle åka fasta för kontrollanterna, som annars har gorillastoraktigt livvaktsskydd i H:fors. Såg från spårvagnen någon död människa som låg på gatan, ingen brydde sig om honom, eller så sov han bara, eller hörde till de omtalade zombierna. Sedan gick jag genom hela centrum sent på kvällen till Hotell Torni, hotellet tornet, hotellet jag skrivit en ännu outgiven roman om. Den skrivbordsteoretiker jag är, har jag skrivit först romanen, innan besöket stället, nog som författare väl vanligtvis gör tvärtom, inte den här, ungefär som den där tysken som skrev en halfthundra vildavästernböcker utan att aldrig varit i Ämnerika. Jag tog mig upp till baren där på översta vårningen, jättehögt, en tid var det högsta stället i hela Finland, fantastisk utkik över centrum här. Efter andra världskriget, var hotellet det finaste i H:fors och besattes i sin helhet av ryska kontrollkommissionen som inhyste ryska agenter som underställde Finland under Sovjetunionen tills det enorma krigsskadeståndet var betald bort, från den tiden som min roman handlar förlagd där. Jag stal ett ölglas från hotellet som suvenir, liknar tornet ifråga uppochnervänt, tror jag. Och så besökte jag damernas toalett en våning nedan terrassen, så fantastiskt som den muggen där är placerad, när man pinkar känns det som om man kastar vatten rakt ut i luften över H:fors, den är så glasad den toaletten, helt underbart att göra det. där Måste på något sätt få med den toaletten till romanen, vet bara inte om den fanns på tiden från kontrollkommissionens dagar, och vad de haft utrymmet till. Sedan gick jag tillbaka till övernattningsrummet, frös i min kortärmade t-tröja mitt på natten, men hade en svart luva och såg allmänt lömsk ut, och skriver här nu ett hej till dig. Tänkt på dig. Synd att du inte vill se staden med mig.

Stefan Hammarén

+

Bild: Man Ray - Observatory time.

OXÖGAT / #17. - Michael Jackson och det androgyna

OXÖGAT #17.

Michael Jackson - sado-masochism och/eller det androgyna.

Läs här>>>>>>>>

JRS. Jesuit Refugee Service. Annual Report 2008

JRS. Jesuit Refugee Service

Annual Report 2008

Ignatius of Loyola (1491 - 1556), the founder of the Society of Jesus, invites us to see the people on the face of the earth, so diverse in dress and behaviour, some white and others black, some in peace and others at war, some weeping and others laughing, some healthy and others sick, some being born and others dying.

The Jesuit Refugee Service (JRS) is an international Catholic organisation established in 1980 by Pater Pedro Arrupe SJ. Its mission is to accompany, serve and defend the cause of forcibly displaced people.

Jesuit Refugee Service

C.P.6139, Roma Prati, Italiy

Info>>>>>>>

Die Toteninsel / Dödens Ö

Bo I. Cavefors
DÖDENS Ö
Libretto och scenanvisningar: Bo I. Cavefors
Musik: X

Scen: Arnold Böcklins målning Die Toteninsel (den första versionen, 1880). Målningen projiceras på en duk som täcker hela scenens fond.

Framför målningen, med ryggen mot publiken en vitklädd figur (=den vitklädda figuren i båten på Böcklins målning). Iklädd en vit tunn mantel som är öppen framtill. Publiken ser inte att figuren är naken, om det är man eller kvinna, förrän mot föreställningens slut då han/hon vänder sig mot publiken. Rösten bör inte avslöja om det är man eller kvinna som framför texten. Alternativ 1: Naken man med androgynt utseende; alternativ 2: naken kvinna med pojkaktigt utseende. Spelas alternativ 2 måste texten ändras på några få ställen.

Scengolvet täckes av nakna män och kvinnor som kopulerar, smeker varandra, män med män, kvinnor med kvinnor, under hela föreställningen liggande på golvet, då och då hörbart, som kyssar, rop, suckanden. Vällust. Smärtskrik. Över dessa män och kvinnor ett blåsvart ljus som ger intryck av hav. Kropparna rör sig som vågor. Koreografi.

+ + +

Sapfo, när du dog
Blev allt det som var du
Förgängligt.
Du dog
Medan du levde.
Du är död död död.
Du är Döden.
Varför ljuga:
„Wie froh bin ich,
Daß ich weg bin!” 1a)
Vad är ett
Människohjärta? 1b)
Äntligen är
Allt slut.
Inga minnen,
Ingen längtan
Finns kvar
Efter din våta
Vulva
Med de
Röda läpparna,
Som reste sig
Som vampyrer
Där borta på ön
Med den ogenomträngliga
Skogen med
Svarta barrtäta träd.
Men vad
Sker mellan män
I trädens skuggor
När du vänder bort
Blicken, Sapfo?
Vad jag minns är
Dig som
Nunna, som
Stekpanna och med
Feta grodlår. 2)
Det fanns inget
Tomrum
Att tränga in i.
Det finns inget
Tomrum att
Drömma om nu
När du lämnat mig
För Hades.
Jag minns endast
Dina underbyxor med
Vita spetsar. 3)
Av fasa vid åsynen
Av min kuk
Gömde du dig bakom
Dynor, mascara
Och segel.
Tomrum, en ödsligt
Ekande grotta var
Ditt kön… du var inget
Annat än ett stort
Tomrum, Sapfo.
Nu, när jag äntligen
Blivit fri från dig
Undrar jag:
Vad ville du?
Herz wie das meine
Zu ängstigen? 4)
Eller?
Förvandla mig
Till din slav?
Eller…

Läs fortsättningen HÄR>>>

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009.

Pi. #15 - Puck

'

'

'

''

'

'

Puck

'

'

'

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009

'

'

Destroyer #9 - 2009

'

'

DESTROYER

Journal of Apollonian

#9 - 2009

Info >>>>>

'

'

'

Pi. #14

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009

OXÖGAT / #16 , Markus Inama SJ : Grenzgänge...

OXÖGAT #16.
'
'
'
'
'
Aus:
JESUITEN
- Jesuiten ist eine Zeitschrift der Jesuiten Österreichs...


Pater Markus Inama SJ

Grenzgänge - von Hunden und Menschen

Straßenhunde gehören zum Stadtbild von Sofia. Auch in der Umgebung des Jugend- und Sozialzentrums Hl. Konstantin gibt es einige, die ich regelmäßig beobachte. Das Revir jedes Rudels ist klar abgesteckt. Manchmal gibt es an den Grenzen lautstarke Auseinandersetzungen.

Gefährlich wird es aber erst, wenn ein enzelner Hund ein fremdes Revier durchqueren muss. Aber auch dann gibt es einen Trick. Bei Spaziergängen ist es mir schon öfter passiert, dass mich ein Hund ein Stück meines Weges begleitet hat. Erst mit der Zeit habe ich verstanden, dass ich den Hund begleitet habe, damit er ungeschoren durch ein fremdes Gebiet marschieren konnte.

- - -
'
+

Pater Markus Inama SJ ist seit September 2008 Projektleiter des Dom Konstantin in Sofia, Bulgarien.

NEUES AUS DEUTSCHLAND

Adolf Muschg
Kinderhochzeit
Roman
Suhrkamp Verlag

'

'

'

'

'

'

''

Friedrich Hölderlin
Und voll mit wilden Rosen
33 Gedichte mit Interpretationen.
Herausgegeben von Marcel Reich-Ranicki
Insel Verlag

'

'

'

'

'

'

'
Peter Handke
Die Kuckucke von Velika Hoča
Eine Nachschrift
Suhrkamp Verlag

'

'

'

'

'

'

'

'
Peter Handke
Bis daß der Tag euch scheidet
Ein Monolog
Suhrkamp Verlag

'

'

'

'

'

'

'

'
Gerald Geilert
October-Revolution
in der amerikanischen Kunstkritik
Wilhelm Fink Verlag

'

'

'

'

'

'

'

'
Else Lasker-Schüler
Werke und Briefe / Kritische Ausgabe
Briefe 1937-1940
Jüdischer Verlag

Ester Vonplon / Gallerie Walter Keller / Zürich

Ester Vonplon
FOTOGRAFIEN

Erste Einzelausstellung der Gewinnerin
des Hauptpreises "Beste Schweizer Fotografin 2008"
der ewz_selection.

6. Juni bis 11. Juli 2009

Galerie WALTER KELLER

Oberdorfstrasse 2, 1. Stock, 8001 Zürich

Geöffnet: Mittwoch bis Freitag 12-18 Uhr, Samstag 12-17 Uhr.
Und auf Anfrage.

Kontakt: CH (0)43 268 53 65

Mats B. / Leif Eriksson: Till minne

Leif Eriksson
Mats B. – patafysikern, konstnären, konstskribenten & konstkritikern

Ett alldeles särskilt undantag har gått ur tiden!

En vän och kollega, Mats B, hittades död i sin lägenhet, fredagen den 15 maj 2009. Det trista beskedet fick jag per telefon av en gemensam bekant i Stockholm. En åderlåtning av den patafysiska kretsen och det svenska konstlivet som satte undantagen främst. På ellerströms hemsida står det ”Mats B. är en legend i svensk konst och litteratur…”. Mats B var född 1951 och växte upp i Ludvika.

Mina kontakter med Mats B sträcker sig från 70-talets slut. Huvudsakligen via brev och telefon. Han ringde mig, jag honom, men vi hade också personliga möten. Vi bytte skvaller om konst och konstnärer. Under telefonsamtalen kunde han plötsligt utropa: Hör här!

Min senaste kontakt med Mats B var i januari 2009, ett tackbrev för kalendern Ditt och Datt av Mats B. 2009 som han gjort tillsammans med Anders Ljungman och utgiven på det nya förlaget Dyslexikon, Stockholm 2008 och presenterades på Rönnells antikvariat på luciadagen samma år. Ännu en märkvärdig bok av Mats.

Tidigare samma år kom hans bok Förra seklets kulturhistorier ut på Ellerströms. Söker man på Mats B, på Libris ger det 22 träffar, med efternamnet Rindeskär inom parantes. Det namnet tog han tidigt bort i sin karriär.

Hans första bok, Vet snut hut? Vett snutt hutt!, kom ut på Cavefors bokförlag 1973. Den är ett tidigt exempel på en svensk artists´ book. 1975 ger han ut För en idébaserad konst också den på Cavefors, den behandlade Ad Reinhardt, Lawrence Weiner och Yves Klein.

En mycket sällsynt artist´s book är Easter in Paris 1973, bara gjord i sex exemplar. I den dokumenterar han sin krogrunda längs Boulevard Saint-Germain påsken 1973. Exemplaren skänktes till konstnärer som han umgicks med, samt till Bo Cavefors!

Året därpå 1974 ger han ut tidskriften GRISALDA, som presenterade 12 internationella och svenska konstnärer som arbetade med idébaserad konst. Egentligen det enda som skrivits om konceptuell konst i Sverige. Det andra numret av GRISALDA 22 kom ut första maj 1974. Det är ett rosa A4 blad med titeln INTERNATIONALEN där denna välkända kampsång hade ersatts med TRA LAA TRA LA LA LA LA LAA LAA…, och så vidare. Numret delades ut gratis till dem som deltog i förstamajdemonstrationen i Lund 1974.

Mats B studerade konstvetenskap både i Lund och Stockholm. I december 1973 ger han ut sin C-uppsats Fluxus, ’Koncept’ & Buren i Lund. I Stockholm anmäler han sig som doktorand för Gunnar Berefeldt 1976 med ämnet The Cultural and Social Relevancy of the Fluxus Movement, ett arbete som nog aldrig publicerades.

Tiden i Lund innebar också ett nära samarbete med Sune Nordgren som börjat publicera Kalejdoskop 1975. I nummer 4 1976 redigerar Mats B Medvetande i Norden som behandlar nordisk idébaserad konst. Ett internationellt viktigt nummer av Kalejdoskop är 3/1979, när Mats B ger ut George Maciunas ”stamträd” över Fluxus. Vad jag vet är det den enda konsttidskrift som kommit ut i en andra upplaga.

I ett dubbelnummer av Kalejdoskop 1/2 1980 om artists´ books, lanserar Sune Nordgren tillsammans med Mats B konstformen för en svensk publik.

1982 börjar Mats B samarbeta med Fredrik Roos och blir hans rådgivare för inköp av svensk samtidskonst t ex Walldagruppen. 1984 var Mats B en av aktörerna på galleri Barbar. Han samarbetar med Peter Andersson VAVD.

Tiden 1981-1983 är Mats B redaktör för Tidskriften Moderna Museet.
1986 är Mats B kommissarie för den nordiska paviljongen på Biennalen i Venedig,
Mats B har aldrig varit lätt att få tag på. De senaste åren hade han en telefonsvarare, men den försvann efter ett tag.

Som en god patafysiker höll han sig undan, men var oerhört produktiv med ett stort kontaktnät bland både inhemska och utländska konstnärer. Främst kontakterna med Fluxus och den konceptuella konsten, men också samtida konsten.

På senare år har han samarbetat med konstnären Peter Johansson och medverkat i hans böcker och kataloger. I samband med Dan Wolgers retrospektiv på Liljevalchs 2001-2002 skrev Mats B en originell uppslagsbok A-Ö, Lilla Wolgers sammanställd av Mats B. 1991-2001.

En av de senare publikationerna är boken Får ej dammas, Målaren Gunnar Löbergs liv och verk, Åmells/Arena 2008.

Sannerligen en konstnär som valt undantaget.

Mats B roade sig med att underteckna sina brev med kända personers namn, t ex Gun Hellsvik.

Man visste aldrig vad Mats skulle hitta på, men för att travestera ett citat av Gertrude Stein använt för den 2 april 2009 ur Ditt och Datt ”Poor man he died one day too late!”

'

'

Leif Eriksson

Konstnär och förläggare

Pi. #13

Survival Unit

'

'

'

'

'

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009

Cavefors : Barnsliga memoarer & Valpen som ung man

Jubileumspris...

I augusti är det exakt 50 år sedan jag gav ut de första böckerna. Samtidigt börjar jag se botten i kartongerna med BARNSLIGA MEMOARER och VALPEN SOM UNG MAN (Förlaget Svarta Fanor 1995 & 1996, 56 resp. 62 s., 1.200 ex + 1.200 ex)

De sista exemplaren säljes i klump, dvs båda titlarna tillsammans... Pris 220 kronor inkl porto.

Beställ!

BARNSLIGA MEMOARER & VALPEN SOM UNG MAN

"Jag är ett stort fan av dina barndoms/ungdomsskildringar under evighetens kärleksfulla perspektiv. Framför allt älskar jag den ena boken, den där höjden i perspektivet, den klara blickan är försonande i kraft av saklighet. Jag blev otroligt upplyft av att se att detta kunde finnas också i Sverige. Dessutom är det en solig vacker atmosfär i böckerna, till och med inne i trånga rum. Som att läsa en syditaliensk Ernst Jünger bakom Alberto Moravias dödsmask: en marockanskt slug ragazzo som alltid vinner till slut därför han har sin kniv. Typ."
Lars-Erik Hjertström Lappalainen (2009)

"En varm och iskall bok" Eric Fylkeson

'
"Jag önskar att unga flickor och pojkar läste denna bok" Fredrik Falk

'

"Utmärkt läsning" Kristoffer Triumf (Nöjesguiden)

'
I Barnsliga memoarer "vederlägges två populära, nostalgiska myter, den om barndomen som idyllisk och den om oskuldsfulla småttingar" Susanna Roxman (LO-tidningen)
'

"...det hela har ett drag av sekelslut, av Ola Hansson och Rilke" Göran Lundstedt (Sydsvenskan)

'

"Boken speglar så uppriktigt och mjukt ett barns upptäckt av världen" Ingvar Engvén (Biblioteks-tjänst)

'

Det "finns mycket avväpnande ironi i hans memoarer" Mario Grut (Aftonbladet)

'

"Det finns ingenting i texten som motiverar utgivningen" Nils Schwartz (Expressen)

SUBALTERN # 1 - 2009

'
'
'
'
'
'
'
'
RELEASE FÖR
SUBALTERN #1 2009

TEMA: MESSIANISM

Hanna Nordenhök läser Birgitta Trotzig, Friedrich Hölderlin och passager från Uppenbarelseboken.

Andrzej Tichy läser ur sin kritikerrosade roman Fält.

Mårten Björk föreläser om västerländsk eskatologi.

Musik av Gustav Mahler, Olivier Messiaen och J.S. Bach.


TORSDAG 14 MAJ 19.00,
LOFTET –
HEDMANSKA GÅRDEN, LILLA TORG

Arrangeras av Subaltern tillsammans med ABF.

Anna Achmatova har i en dikt skrivit att det ”kommande mognar i det förgångna / det förgångna pyr i vår samtid”. Man skulle kunna läsa dessa verser som ett precist uttryck för den messianska tidslighet som står i fokus för nummer #1 2009 av Subaltern. Messianismen är nämligen inriktad på framtiden men bestämd av samtiden och det förgångna. Under tusentals år har man i tider präglade av katastrof vänt sig mot det förgångna för att finna ett varsel om den kommande förlossningen. Den messianska idén aktualiseras var gång en outhärdlig livssituation föder ett hopp om Messias ankomst.

Men snarare än att rekonstruera en idéhistorisk exposé över messianismen erbjuder numret ett antal nedslag i dess politiska, teologiska, filosofiska, religiösa och poetologiska spänningsfält. Under senantiken och medeltiden fann kristna tänkare en profetia om Jesusbarnet i Vergilius’ fjärde eklog. Den judiske tänkaren Moses Maimonides såg Messias ankomst som ett återställande av Davids konungadöme. Hos Jacob Taubes, här för första gången presenterad och översatt till svenska, finner vi en samtida reflexion över messianismens fortvaro i en tid präglad av Guds död, medan Giorgio Agamben finner messianska rester i politiken och poesin. Dessutom presenterar numret den i Milano baserade arkitekten och konstnären Federico De Leonardis, vars verk kan ses just som en reflexion över den återstående tiden.

Medverkande i numret:

Giorgio Agamben, Mårten Björk, Eric Cullhed, Elisabeth Hjorth, Anna Holmström, Rikard Johansson, Federico De Leonardis, Maimonides, Francesco Nappo, Gerschom Scholem, Gustav Sjöberg, Jayne Svenungsson, Jacob Taubes, Vergilius, Ola Wikander.

survival unit : murder for the mission - cd

survival unit
murder for the mission
cd - 69 minutes - digipack
limited edition: 500 copies
price €15
order

an extremely rare and interesting cd

from survival unit/kristian olsson

'

'

Svarta Fanor - tidskrift 1994 - 1997

Tidskriften
SVARTA FANOR
1994 - 1997

Redaktör och ansvarig utgivare:Bo Cavefors

Priser: Nr. 1 90:-; Nr. 2 50:-; Nr. 3 50:-; Nr. 4 50:-; Nr. 5-6 140:-;Nr. 7 50:-; Nr. 8-9 140:-; Nr. 10 50:-; Nr. 11 50:-; Nr. 12-13 140:-;Nr. 14 50:-; Nr. 15 50:-; Nr. 16-17-18 230:-

Beställning>>>>>>>>>


Nr.1, 1994. Text: Bo Cavefors: Konservativ revolution med förhinder / Skånska romantiker plöjer poesins åkrar / In-i-döden-romantiker: Heinrich von Kleist / Anarken som överlevnadsexpert. Om Ernst Jüngers filosofi och författarskap / Håkan Sandell om harpalt och apokalyps / Vid källans klara vatten: konservatism, anarkism, socialism / Finns det änglar - finns det djävlar.
Bild: Compagnia Casanova Lerrone / Bertram Bahner /
Ernst Jünger / Maria-Theresia Litschauer / Caravaggio /
Leopold Reutlinger.


Nr.2, 1994. Text: Bo Cavefors: Ryska björnen expansiv / Pier Paolo Pasolini och den italienska intelligentian / Richard Gerstls råa skönhetsideal / Fem yngre tyskspråkiga författares explosiva kreativitet / Dr.Benns dubbelliv / ...hans sträva tunga / Katarina Frostenssons rakade himmel och Ingeborg Bachmanns brev till Felician / Européers väg mot apokalyptisk rening / Är Gud genmanipulerad? / Med mera.
Bild: Richard Gerstl / Ernestine Rubin / Johann Heinrich Füssle / Pier Paolo Pasolini / Rolf Bauerdick.


Nr.3,1994.Text. Håkan Sandell: Från hjärtat (Kristian Lundberg); Bo Cavefors: Politisk teologi. Georg Büchner och Carl Schmitt / Ernst Jüngers senaste dagboksanteckningar / Eric Fylkesons kod / Fenomenet tysk kultur. Tabubrytarnas seger / Korset och den sado-masochistiska njutningen.
Bild: Jan Saudek / Ernestine Ruben / Max Ernst / Frantisek Drtikol / Alfred Hrdlicka.


Nr.4, 1995. Text: Alpha Blondy: Missikara djarati wari!! Wari!!; Bo Cavefors: Etnologen Hubert Fichte: homosexualitet gudarnas gåva / Himlens Förgård / Albert Camus och den främsta människan: terroristen / Mussolini / Triumfatorn Adolf Wölfli / Postmodernism. Sankte Per och Drakula.
Bild: Norman Hatton / Pierre Molinier / Robert Mapplethorpe / Adolf Wölfli / Bernhard Helsig / Leni Riefenstahl.

Nr.5-6, 1995. Text: Per-Johan Nilsson/Wilhelmsson: Några Tagore-anteckningar; Bo Cavefors: Sista striden? Konservativa revolutionärer / Resa till Orienten i kronprins Rudolfs sällskap / Den älskade döden (Durs Grünbein) / Martyren Sebastian, Yukio Mishima och målaren Gericaults nietzscheanska hästar / Nobuyoshi Araki / Redlöst berusande dikter om storstadsdjungeln Frankfurt am Main / Fantasin och ödet / Zeus klyver den androgyna människan i två kön. Michael Jackson med mikrofon... / Om tyskarnas storoffensiv och Pattons motanfall i Ardennerna 1944 / Ignatius av Loyola. Viljan till vilja / Carl Schmitts antiliberala partisaner.
Bild: Antoni Tàpies / Nobuyoshi Araki / Bertil Lindgren/Hotblack D Studio / Théodore Géricault / Kishin Shinoyama / Sandro Botticelli / Diego Velásquez / Antonio Saura.

Nr.7, 1995. Text: Per-Johan Nilsson/Wilhelmsson: På väg mot ett prästerskap; Bo Cavefors: Peter Handke. Om tröttheten / Från Johann Joachim Winckelmann till Pelle Svanslös. Bögens dolda budskap / Logik, ett rent samvete, en ädel handling. Ernst Jünger / T. E. Lawrence. Ett minne / Bland Berlinbohemer, modernister och expressionister. Else Lasker-Schüler / Med mera.
Bild: Victor Arimondi / Gustav Schörghofer / Caravaggio / Norman Hatton / Else Lasker-Schüler / Med mera.

Nr.8-9, 1995. Text: Per-Johan Nilsson/Wilhelmsson: Yeats och poesin; Pier Paolo Pasolini: ...och det var som ville också den dofta vildgräs (Ur: Petrolio); Bo Cavefors: Poesirapportfrån Skåne. "Trädgården är vår arvejord" / Pier Paolo Pasolini: När fäder dödar sina söner begår de kungamord / ...afrikanskans blåsvarta bröstvårtor och arabpojkens lena hud / Österrikes konstnärers Anschluss / Köttets återuppståndelse. Puritanen och sexualisten Sir Stanley Spencer / Tyska ynglingars "Poesie".
Bild: Victor Arimondi / Rubert Larl / Norman Hatton / Karl Sterrer / Robert Mapplethorpe.

Nr.10, 1996. Text: Jonas De Geer: Människans tyranni; Per Johan Nilsson/Wilhelmsson: Den sköna makten; Ernst Niekisch: Die Gestalt des Arbeiters; Bo Cavefors: Myter och revolutionär verklighet / Herbert List - fotograf / Kärlekens kättare: August von Platen / Fältkamrerns berättelse / Uppror i Kasban / Att leva i sin låga (Magnus William-Olsson) / Med mera.
Bild: Herbert List / Victor Arimondi / Vittorio Contino / Tiziano Bedin.

Nr.11, 1996. Text: Bo Cavefors: Smärta, extas. Om Nitschs orgie-mysterie-teater. Andra försöket / Gombrowicz' lidelser / Claude Lévi-Strauss - etnolog och fotograf / Preventivkrigets "Operation Barbarossa" / Carl Schmitt och den nya staten / Goebbels: "Jag hör de rara små rösterna...".
Bild: Anonym / Rolf Bauerdick / Claude Lévi-Strauss / Bertil Lindgren Hotblack D Studio.

Nr.12-13, 1996. Text: Rolf Norberg: Att lära som man lever. Individualismen som massfenomen; Johan Tralau: Den sista människan. Om Ernst Jüngers Über den Schmertz; Jonas De Geer: En förlorad strid om socialismens själ; Per-Johan Nilsson/Wilhelmsson: Den avmytologiserade Yeats; Alexander Andrée: Falska gudar; Jonas Kellagher: Soundtrack för slutet av ett sekel; Bo Cavefors: Älskaren, Robert Mapplethorpe. Des bataillons de vits bandés / Provokatören. Friedrich Spee von Langenfeld / Äppelkonnässören. Paul Cézanne.
Bild: Robert Mapplethorpe.

Nr.14, 1996. Text: Per-Johan Nilsson/Wilhelmsson: Gud, Pascal och "de eviga rymdernas tystnad"; Eugén Omar/Mohamed Omar: Persiskt blod; Bo Cavefors: Tagelskjorta, kedjor och tresvansad katt. Extas, mystik och mystiker / ...med full styrka och con amore... / Geniet. Wilhelm Waiblinger / Bred dina vida vingar (Tage Lindbom) / Theweleits bränsle till häxbålet för bögar / Champion absoluta (Muhammed Ali) / Caspar David Friedrich. Romantiker och målarbard.
Bild: 0.

Nr.15, 1996. Text: Per-Johan Nilsson/Wilhelmsson: Os Sertões; Eugén Omar/Mohamed Omar: Ziya Gökalps politiska mystik; Magnus Schmauch: Georg Trakl: "...die Nacht das verfluchte Geschlecht verschlang"; Nikolaj-Klaus von Kreitor: Russia and the new world order - the geopolitical project of Pax Eurasiatica. Part I; Bo Cavefors: Judas Iskariot. Caravaggio / Karlssons klister / Peter Handke i Serbien / Länge leve Västerlandet (Oswald Spengler).
Bild: Caravaggio.

Nr.16-17-18, 1997. Text: Eugén Pihl/Mohamed Omar: Munk, diktator, martyr / Demokratikritik / Heroisk idealism; Per-Johan Nilsson/Wilhelmsson: "Då tiger muserna...". Till Ernst Jünger / "Heidenstam och den heliga antiintellektualismen"; Magnus Schmauch: Hugh Ferriss och betongens treenighet; Nikolaj-Klaus von Kreitor: The New World Order. Part II; Bo Cavefors: Svarta Rosor / Det tysta Sverige / Bögens sado-masochism / Paul Klee på väg över Styx / La Storta / Peter Nisser - blod och död / Glömda apostlar; lögnaktiga politiker; megafonjournalister / Njut av livet då döden närmar sig.
Bild: Paolo Roversi / Herbert List / Nobuyoshi Araki / Ur filmen A Night Of Submission / Paul Klee / Francoise Lagarde / Daniel Schwartz / Ur tidskriften Signal / Hugh Ferriss / Robert Mapplethorpe.

SVARTA FANOR:
"Anarkopervers" Göteborgs-Posten
"Jag får rysningar" Göran Dahl i Res Publica
"En serie motbjudande fotografier" Expressen
"Vi har inte råd med förträngningar längre. Läs Svarta Fanor" KvällsPosten

cavefors, thörn, ståhl på KRETS om raf

KRETS
Kristianstadsgatan 16 i Malmö

Tid: Söndag 26/4, klockan 15.00

Samtal kring utgivningen av den nya RAF-boken, raf:stadsgerilla med Bo Cavefors, Pär Thörn och Ola Ståhl.

Söndagen den 26 april klockan 15.00 diskuterar Bo Cavefors, Pär Thörn och Ola Ståhl kring utgivningen av den nya RAF-boken, raf: stadsgerilla.

Hur var den politiska situationen i det delade Tyskland under 1960- och 1970-talen? Vilket maktpolitiskt utrymme fanns det under denna tid för en radikal oppositionsrörelse som RAF?

Hur uppfattades Meinhof, Baader och de andra RAF-medlemmarna av medborgarna i Förbundsrepubliken Tyskland?

'

'

'

'

'

'

Vad skiljer den första generationens RAF-medlemmar från senare "generationer"?

Skulle den taktik och den drivkraft som skapade RAF-aktiviteterna vara tänkbara i dagens Europa med växande klassklyftor och en alltmer utbredd fattigdom?

Cavefors, Thörn och Ståhl kommer också att diskutera den förstnämndes utgivning av raf:texter på svenska och tyska. Vilka konsekvenser fick det för förläggaren? Hur togs skrifterna emot av press, politiker och av vänstern? Varför gav Cavefors ut böckerna?

Henrik Palm om raf-boksutgivningen>>>>>

Diverse länkar om raf-boksutgivningen>>>>>

Cavefors om stadsgerilla>>>>>

Johan Svedjedal i DN>>>>>

Köp boken raf:stadsgerilla>>>>>

KRETS>>>>>

Expressen, Ternström och den urartade konsten

Bo I. Cavefors
EXPRESSEN, TERNSTRÖM OCH DEN URARTADE KONSTEN

Det är inte första gången Expressen kämpar mot vad tidningen anser vara urartad konst, ett begrepp som skapades av Hitler under det tidigare 1900-talet när modernism och diverse andra ismer segrade över den meningslösa konst som salongerna runtom i Europa visade upp som normbildande estetik och propagerade för, ihärdigt, eftersom den gav legitimitet åt det framväxande medelklassamhälle som var lätt att kontrollera och som villigt lät sig kommenderas till att gå i marschtakt. Expressens Natalia Kazmierska är en av nutidens svenska kämpar för den meningslösa konst som Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Ternström går i bräschen för i den Expressenartikel (2009-04-07) Leif Holmstrand kommenterar i Aftonbladet (2009-04-16). Holmstrand ser Ternströms dressyruppvisning som ”en vision där kulturen skall vara en charmig golden retriever - - - som gör oss trygga och nöjda”. Generellt sett är det lätt konstatera att Expressens kultursida fortsätter i samma anda som när Per Svensson var dess chef – efter omplaceringen till posten som kommissarie på Sydsvenskans kultursida fanns det hos många förhoppningar om Expressenbättring, men icke.

Ternström talar om hån, att vi lever i ”En tid av hån”. Inte vet jag i vilka miljöer Ternström rör sig, de finns förmodligen i kulturministerns närhet, men några kvarter därifrån kan den konst av skilda slag som visas, publiceras osv inte beskyllas för att vara hånfull; konstnärerna, antingen de skriver, musicerar eller ägnar sig åt bildkonst eller performance eller teater, sysslar inte med att håna varken det ena eller det andra. Ibland önskar man att de vansinnigaste vansinnigheterna inom de politiska och kulturella etablissemangen faktiskt och obarmhärtigt utsattes för skoningslöst hån, spott och spe. En ny Karl Gerhard vore på sin plats, som kunde beskriva nutidens "doft ifrån den fina vrlden". Snarare är dagens konstnärer alldeles för snälla och anpassade, men ibland hettar det till och konsten visar sig fortfarande vara beredd att skära runt med skalpellen i samhällets orättvisor och tillkortakommanden. Man kan fråga sig: vad beror det på att det saknas en organiserad och ihållande och effektiv och sarkastisk kritik mot de institutionella bidragsgivarna? Kanske av rädsla för att bockas av som subversiva och därmed gå lottlösa när pengar fördelas. Holmstrand skriver: ”Ständigt möts kulturarbetare av uppmaningen att göra något 'konstruktivt' som får folk att ’må bra’. Gärna då i glada projekt som skall slå broar mellan den egna verksamheten och andra intressen. Kulturen hindras att vara viktig i egen rätt, den måste kunna skrivas in i sammanhang som trivsel på arbetsplatsen, eller rekreation. Det skall vara mer mys, mindre kritik.”

Är det 1960- och 1970-talens ”GladKonst” Ternström vill ha tillbaks, som (för att citera Ternström…) när ”flickorna” på Dramatens elevskola ”darrade av rädsla” inför Ingmar Bergman? Niga ni så bocka vi. Små grodorna. Eller längtar Ternström efter en förljugen konst á la Carl Larsson, där konstnärens helvetesskildringar av familj och tomtebolycka tack vare skicklig indoktrinering och marknadsföring under etthundra år uppfattats och än idag uppfattas som eftersträvansvärd idyll? Idyll! Ett Folkhem där solen alltid skiner och barnen leker kurragömma. Det är i så fall en kulturpolitik och kultursyn värdig det liberala etablissemang som styr kulturlivet från välbetalda sittningar på taburetter och redaktioner. Carl Larsson, denne från det sanna proletariatet sprungne ros, målade och tecknade sig fri från det borgerliga livets helvete. Äran, pengarna och berömmelsen man som konfetti dränkte honom med besvarade han genom att med satanisk skarpblick skildra det borgerliga falsifikatet. På målningen Midvinterblot ser vi honom bjuda ut sig själv som offer för pöbelns hyllningar, målarkungen, de tecknade linjernas mästare, lika naken och vacker och stolt som drängen i Sundborn. Där finns den förtvivlan och det förakt Ternström vill befria konsten ifrån och som i hennes underliga värld betraktas som ”hån”. Det handlare om förtvivlan, Ternström, det handlar om sorg och vilja och mod, det handlar inte om hån.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009.

Paletten #275 (1-2009)

'

'

'

'

Paletten #275

(1-2009)

Med detta nummer fortsätter Paletten traditionen av att låta gästredaktörer fritt utforma enskilda utgåvor av tidskriften.

Göteborgskonstnärerna Dan Fröberg och Mattias Nilsson står bakom såväl form som innehåll i det nya numret, som kretsar kring musik, ljud, utsändningar och lyssnande. I sitt nummer av Paletten låter de text och bild följa en rad nya och gamla spår genom mjusiken, konsten och språket.

Ur innehållet:
Omslagsillustrationer : Klara och Rakel Bergman Fröberg
Fotografier : Dan Fröberg
Magnus Haglund : Tecknen finns överallt
Lars Fredrikson : Intensifiera perceptionen
Pamela Jaskoviar : Gräset och Jaget
Daniel Rosenhall : Svensk undervegetation - 49 märkliga utgåvor inom svensk ljudkonst
Dorit Chrysler : Notes, Thereminist
Fredrik Nyberg : S/T
Arthur Schopenhauer : Om buller och oväsen
Kjell Alinge : Herre Ljud

Dessutom: Konstbilaga. 12 konstnärer - Patrik Andiné, Lotta Antonsson, Cecilia och Helena Bergman, Helena Roos, Per-Isak Snälls, Fredrik Söderström, Martina Hoggland Ivanow, Xylor Jane, Andreas Nilsson, Christin Wahlström, Ola Åstrand, Christine Ödlund - har inbjudits att bidra med varsitt mångfaldogade konstverk som ligger slumpmässigt instoppat i varje exemplar av tidskriften.

EOLIT HANDFLATA / COPACABANA / RELEASEFEST

'

'

Aryan Kaganof : Citizen Kohen

sein und werden - - - 'Being & Becoming' - a literary magazine of experimental prose, poetry and artwork that seeks to merge and modernise the ideas behind Expressionism, Surrealism and Existentialism



Aryan Kaganof
Citizen Kohen

CITIZEN KOHEN is a filmmaker who, traveling internationally to film festivals as an honoured, if badly behaved, guest, slips into the roles of assassin, seducer and philosopher. The progress of Kohen's travels is interrupted by film reviews and analyses written by fictitious critics. These analyses primarily involve a film called femme de siecle, which Citizen Kohen made as an homage to the great Spanish director Jesus Franco. The novel ends with a vast filmography of Citizen Kohen. The novel creates a myth of cinema along the lines of Stephen Laws' Demoniac, Tim Lucas' Throat Sprockets and Theodor Roszak's Flicker.'

Pär Thörn : En kväll inbillade... LJUDBOK

Pär Thörn
En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk

En ljudbok med cirka 4 timmars speltid.

Pär Thörn läser: I lägenheten / En hederlig politiker / Viljans triumf / Nya Sverige / Linje nitton mot Hagsätra, åtta vagnar / Åkessons café / 2002 / Telefonsvararen / Kollektiva lösningar / Pensionen är inte ett slut, utan en början på ett nytt liv / Hamburg / Systemet.

"Genomförandet är rasande skickligt och resultatet både underhållande och skrämmande", skrev Svenska Dagbladets kritiker Magnus Persson om Thörns Mutationer av Anna-Greta Leijon.

Sommaren 2005 utkom för första gången novellsamlingen En kväll inbillade jag mig att var psykiskt sjuk, på Storno förlag.

Så här skrev jag efter att år 2005 ha sett Pär Thörn framträda i Paviljongen i Slottsparken (Malmö) -
Bo Cavefors:
"När det traditionella romanskrivandet gått i stå och dagens diktkonst alltför ofta är antingen totaldöd eller efterapningar av vad som skrevs för fyrtio, femtio år sedan, känns det skönt att läsa och höra (Thörn framträder gärna med sina texter, svart konfirmationskustym, slarvigt påhängd, vit skjorta sedesamt knäppt upp till översta knappen) något som kommer från hjärtat, som bryter av mot alla litterära finsnickerier, något som är omöjligt att placera i gängse ismer. Thörn är ingen socialrealist, varken maoist eller marxist, nä, inte ens varken peronist eller perssonist, men i dessa texter visas fram ett blödande sår för avvikare, utstötta och marginaliserade människor i det allt mer avgrundsdjupa svenska klassamhället. I Thörns texter finns ett schwabiskt lidande, en sorgsenhet över världens tillstånd. Förtvivlan, ja. Thörn plockar varligt fram det absurda i människor och i människors tillvaro. Satir? Parodi? Ja och nej. Jag tycker dessa utmärkta texter är utomordentligt bra samhällskritik, framförd under former som lockar till skratt. Karl Gerhard var en mästare i detta och i att förvandla ordens o h meningarnas synbara verklighet till att förmedla information om det dolda, om att perspektivet lätt kan förskjutas. Spegeln visar bilden av bilden i den motstående spegeln. Detta är också Thörns teknik. Ibland omtuggning. Innötning. Det gäller att behärska språket, våga leka med orden, med meningarna, med tanken. Utomordedntligt är merparten någraminutersmonologer under rubriken Systemet. Jag tror att Thörn. i den formen funnit vad som passar honom perfekt: litteratur som kan läsas och som kan höras genom skicklig entertainment."



+ + +

Leif Elggren : Det är så vackert

Hon hade glass i tuttarna, min mamma alltså. Och Pers mamma också, det har han berättat. Rut hette hon, Pers mamma. Men han gillade mest vaniljkräm, Per alltså. Rune hette han, Pers pappa. Och dom bodde i våningen under oss. Präst var han Pers pappa. Och på söndagarna körde han alltid på småvilt på väg till högmässan. Harar mest, men också ett och annat rådjur. Dom försökte väl komma undan stackarna, men han var snabb med SAAB:en och körde på dom. Dom hade inte en chans. Det syntes knappt. Han var skicklig. Och på söndagseftermiddagen hängde dom där, på balkongen under oss. Han hade tagit ut innanmätet och stoppat in granris istället. Han var ingen dumsnut. Hela predikan måste han ha stått där och tänkt på söndagssteken. Kanske dreglat lite i predikstolen. Han tog kvinnor på brösten också. Kunde inte motstå. Han var i tidningen för det. Präst tog kvinna på brösten. Kanske tänkte han på glassen och kunde inte motstå frestelsen. Per hette han, hans son. Han var min bästis och han hade en syster som var stor. Hans storasyster. Henne ville jag se naken. Jag frågade mamman. Men hon tyckte jag skulle vänta till jag blev större. Jag planerade att gömma mej i hennes rum. Systerns rum alltså. Och på så sätt få en chans att se henne naken. Men det blev aldrig av. Vi hade annat att tänka på. Hemliga klubbar och skrubbar och sånt. Sånt som hör det utvidgade livet till. Sånt som hänger ihop med gravitation och ekonomi och natur och perfektion. Som en inventering. Första gången jag såg Pär uppträda var på Arvikafestivalen 2001. Det här är alltså en helt annan Pär. Det ses ju på stavningen av namnet om inte annat. De båda har aldrig träffats och kommer så aldrig att göra heller, var så säker. Pär band fast alla saker på marken med ett kraftigt rep. Kanske som en säkerhetsåtgärd med tanke på gravitationens upphörande. Som om allt skulle kunna vändas upp och ner. Han arbetade frenetiskt och länge. Det var mycket att göra. Han ville göra ett försök att återupprätta en perfekt värld. Och det brådskade. Innan dess, innan denna brådska, hade vi träffats ett antal gånger. Första gången var på Nature Is Perverse 1998. Där pratade vi om perfektion och det var viktigt. Andra gången var på Smålands Nation i Lund 2000. Han hade bjudit dit Guds söner som körde stolar och åmade sej elektroniskt. Jag kommer ihåg att han hälsade oss med orden: Jag är den som ni har letat efter. Den vars egenskaper ni ej har förmått att formulera. Det gick som kalla kårar utefter ryggraderna. Han hade rätt. Det var ett skitliv, men det skulle bli andra bullar. Dammet hade lägrat sej, eksemen kliade och det var strängar mellan tänderna. Men rösten hade en säregen klang och bar igenom trapphusen. Inget var sämre än bättre. Inget var dummare än klokt. Inget var så bländande skarpt. Allt var som så smidigt. Som så intelligent. Som ett biologiskt kullager. Nej som ett mentalt kullager. Han hade alltid tyckt om att vänta, vänta på saker som kommer, som infinner sej, som infriar vad de lovar, som står i rad och väntar på sin tur, som vill fram och pockar på just sin del i det hela. Inte bara stå och vänta på något som aldrig kommer, som tar tid och inbjuder till missmod, till sorg och depression, till tvekan och håglöshet. Jo så var det och vilken skillnad det utgjorde. Jo, outgrundliga äro Herren Sebaots vägar. Han fick sluta som präst. Han var tvungen att sluta som präst. Och jag kommer ihåg när han blev sinnessjuk. Han hade länge umgåtts med tankar av tvivel och närmat sej parapsykologien. Läst böcker som En musikers psykiska upplevelser av von Reuter. Gett Gud på båten och rest omkring i landet och sålt dammsugare. Säkert snuddat vid ett och annat bröst. Han slutade på Vadstena. Som en annan Vadstenabo, Rolf Nystedt, levde han länge på Coca Cola och svagt kaffe och försökte hitta tillbaka. Hitta hem. Men vägen var för lång och mycken tid hade förspillts på grubbel och dystra tankar. Gud hade aldrig återkommit, Gud hade annat för sej, andra att sörja för. Men när han dog var jag där genom min far som känt Rolf Nystedt större delen av sitt verksamma liv och vi fick en titt in genom dörren. Prästkragen hängde där den skulle och korset med Jesus i rent silver var också kvar. Inte mycket annat. Inte mycket annat. Men Rolf Nystedt var glad och jag förstod efter hand att det inte bara var Coca Cola i glasen dom drack ur. Birgittanunnorna fanns med i bilden och trippade i korridorerna och dom hade ett gott öga till Rolf precis som till Doktor Stolpe som också fanns med bakom ett hörn. Vadstenasvit hette en utav Rolfs böcker, den kom 1965 och blev hans sista. Men bäst tyckte jag nog om Lantjunkare från 1950. Jag har ett exemplar som är tillägnat min far. Och när jag var i tonåren tonsatte jag en av dikterna. Vi brukade sjunga den på våra fester. Den var sorglig och svårmodig. Det passade oss fint, det gjorde oss faktiskt upprymda och festglada. Precis som när vi lyssnade på Robert Johnson. Men jag vet inte om Rolf sålt sin själ till djävulen, dock kunde han ibland se ut som en djävul, en tjock djävul. Som en slags mutation. Men Per körde pengar, stora bepansrade bilar med pengar i stora lass. Han gjorde det bra och han gör det än idag. Han ler och är glad. Han klarade pärsen och klarade livhanken. Han solar sej i glansen, han njuter som fanken. Det här är bra. Jag lovar och svär det handlar om Pär.

Saturnus, december 2008

MP3 på CD
Booklet, illustrerad, 10 s. + omslag
ISBN 978-91-9778-190-9
DISKRET FÖRLAG
Beställ här>>>

raf: stadsgerilla - NY BOK!

raf: stadsgerilla
serie cavefors
hammarströms bokförlag
152 s., hft.
isbn 9 789173 27030 4

innehåll:
- bo i. cavefors : rebellens taktik och strategi
- holgers sista brev. 5 dagar inan han mördades. till en häktad som avbrutit hungerstrejken
- koncept andreas/ulrike. för en annan process. slutet på april 70
- ur: till de fängslade rafmedlemmarnas förklaring. januari 76
- ulrikes tal i moabit i september 1974 under rättegången på grund av fritagningen av andreas
- statstexter. andreas den 26 augusti 1975 under rättegången
- detta härrör från fångarnas förklaring den 21 augusti 75. vilken på grund av anteckningar tillkommit i domstolsbyggnadens källare. här rekonstruerad efter protokollet. delar härav har andreas vidareutvecklat i sin sakframställning i januari 76
- deklaration angående bomben i Hamburger Hauptbahnhof. frankfurter rundschau. sid 13. fredag 10 oktober 75. nr 235
- raf zeitung: begreppet stadsgerilla
- raf zeitung: stadsgerilla och klasskamp

120 kronor inklusive porto. Beställ HÄR!

aryan kaganof : midsummer in the death camp (for bo cavefors)

aryan kaganof
midsummer in the death camp (for bo cavefors)



it was a wonderful night in the death camp


everybody wore makeup, even the very


old men had their faces white with


powder and their lips so thickly


painted that they left left lip-


stick traces all over the


ground when they


tried to kiss the


boots of the


young


maidens


the music


playing was


harsh electronics


the instruments were


bones pulled out of the


incinerator, scratched rhythmically


with necklaces made out of teeth in


order to provide a beat for the melodies


that were stretched out on hair. occasionally


a solemn faced virgin would swell with delight


when she recognized a familiar tune, or some teeth


from a friend, and then, briefly, she would try to jig, but


most of the virgins were too weak for that. it was a wonderful


night in the death camp, the weather was fine and even the stench


wasn’t as bad as usual, considering the temperature. unfortunately i


had to work. i was editing letters that my fellow inmates were sending


to their mothers and fathers back home, making sure that they weren’t


trying to falsify any evidence about the conditions we lived under. making


sure that nothing hostile was written about our glorious leaders.


although i felt sad not to be taking part in the festivities


i was secretly proud of myself


after all i had volunteered


to join the fra


after all


i’ve


got


nothing


to hide


do you?




June 20, 2008

Action from Qualis Artifex Pereo
Performers: X, Y and Bo I. Cavefors
Photo: Aryan Kaganof

Thomas J. Reese S.J. - Pope, Condoms and AIDS

'
Thomas J. Reese, S.J.
Pope, Condoms and AIDS

Even before he got off the plane in Africa, Pope Benedict XVI caused controversy by his comments on condoms. "One cannot overcome the problem with the distribution of condoms," he told reporters on the plane. "On the contrary, they increase the problem."

The pope was not caught off guard by this question since the reporters submitted questions in advance and he chose which ones he would answer. By choosing to answer the question about condoms, the pope unintentionally guaranteed that what he said about condoms would overshadow everything else he said about refugees, war, political corruption and poverty in Africa.

Nor did he choose his words well in the view of the Vatican, which revised his response in the official transcript. According to the revised text, he said, "the scourge can't be resolved with the distribution of condoms: on the contrary, there is a risk of increasing the problem."

The condom controversy once again shows that the pope and the Vatican do not know how to deal with the media. Anyone with any experience with Western media knew that a condom quote would dominate the headlines. The need to revise the response made matters worse.

All of this controversy over condoms hides a fact that both the Vatican and the media do not want to acknowledge: What the pope says about condoms will have little impact on whether men will use them in Africa or anywhere else. If a man is sleeping with multiple partners and thus violating the Sixth Commandment, do you really think he is going to say to his partners, "Sorry, I can't use a condom because the pope won't let me"? Get real. Cultural factors limit the use of condoms not papal pronouncements.

Blaming the pope for the spread of AIDS is a bum rap. Much more culpable are African politicians who refused to acknowledge its reality or proposed ineffective remedies. The president of South Africa, along with some "traditional healers," claimed AIDS could be cured with herbs. Worse yet were those who said it could be cured by sleeping with a virgin. Meanwhile the Catholic Church has provided more medical care to African AIDS victims than any other organization.

Some experts are even coming to the pope's defense. In "The Pope May Be Right" in the Washington Post, Edward C. Green reports "in truth, current empirical evidence supports him." As a self-described liberal and senior research scientist at the Harvard School of Public Health, he has no brief for the Vatican.

While Green acknowledges that condom promotion has worked in countries like Thailand and Cambodia where most HIV is transmitted through commercial sex, it has not proven successful in Africa where most HIV infections are found in the general population, not in high risk groups. Nor can condoms "address challenges that remain critical in Africa such as cross-generational sex, gender inequality and an end to domestic violence, rape and sexual coercion."

According to Green, one explanation why an emphasis on condoms has not worked is that "when people think they're made safe by using condoms at least some of the time, they actually engage in riskier sex." This is the point the pope was trying to make.

In Africa, the risky behavior is evident where significant proportions of the population have two or more regular sex partners at the same time. Multiple partners at the same time is much more likely to spread HIV than multiple partners over time. One study in Botswana, according to Green, found that "43 percent of men and 17 percent of women surveyed had two or more regular sex partners in the previous year."

"These ongoing multiple concurrent sex partnerships resemble a giant, invisible web of relationships through which HIV/AIDS spreads" writes Green. "A study in Malawi showed that even though the average number of sexual partners was only slightly over two, fully two-thirds of this population was interconnected through such networks of overlapping, ongoing relationships."

So what has been effective in Africa? Green points to Uganda's program that focuses on "Sticking to One Partner." But Green is not an anti-condom purist. Although he does not mention abstinence, Green's position is similar to the ABC anti-AIDS program used in Uganda and elsewhere: Abstain, Be faithful, use Condoms. He says that "condoms should always be a backup strategy for those who will not or cannot remain in a mutually faithful relationship." Condoms are the third choice, not the first.

The Vatican does need a better way of talking about condoms, and it could learn from what the U.S. bishops said over 20 years ago in their 1987 statement "The Many Faces of AIDS." After clearly stating that the best and most morally acceptable way to combat AIDS is confining sexual activity to marriage, they went on to say:
Because we live in a pluralistic society, we acknowledge that some will not agree with our understanding of human sexuality. We recognize that public educational programs addressed to a wide audience will reflect the fact that some people will not act as they can and should; that they will not refrain from the type of sexual or drug-abuse behavior that can transmit AIDS. In such situations, educational efforts, if grounded in the broader moral vision outlined above, could include accurate information about prophylactic devices or other practices proposed by some medical experts as potential means of preventing AIDS.

That is close to Green's position that "condoms should always be a backup strategy for those who will not or cannot remain in a mutually faithful relationship." If the Vatican could say something similar to what was said by the U.S. bishops, then African bishops could support an ethically responsible ABC program that made clear that condoms were the third choice for those who will not follow A or B.

But while this makes sense for those who are not yet infected, what about those who have AIDS? Even people in the Vatican are concerned about innocent spouses who would have sex with an infected spouse. Saying that such couples could use condoms would be helpful.

Others would go further. "Someone who is infected with the HIV virus and decides to have sex with an uninfected person has to protect his partner by using a condom," said Cardinal Godfried Danneels of Mechelen-Brussels in 2004. Not using a condom would be a violation of the Fifth Commandment: Thou shall not kill. In this case a condom is not used as a birth control device but to avoid passing on an infection.


Thomas J. Reese, S.J.
Senior Fellow
Woodstock Theological Center
Georgetown University
Washington, DC 20057-1137

Copyright©Thomas J. Reese, S.J., 2009

OXÖGAT / #15 , Alois Riedlsperger SJ : Glaubwürdig durch die Praxis

'
OXÖGAT #15.

Alois Riedlsperger SJ
CHRISTENTUM UND POLITIK

- - -

Glaubwürdig durch die Praxis

Wie ich bei politischen Diskussionen und Interviews für Medien immer wieder erfahre, sind kirchliche Stellungnahmen zu gesellschaftlichen Fragen nur dann glaubwürdig, wenn erkennbar wird, wie die Kirchen ihre eigene Praxis an den Anliegen der sozialen Botschaft ausrichten und dafür wirksame Zeichen setzen: z.B. im Blick auf eine gerechtere Gestaltung der Finanzwirtschaft durch etische Geldanlage seitens kirchlicher Einrichtungen oder im Sinn der Schöpfungsverantwortung durch Ressourcen schonendes Wirtschaften.

So wurden auch bei Präsentation und Evaluation des Ökumenischen Sozialworts immer konkrete soziale Initiativen aus den christlichen Kirchen vorgestellt: Projekte mit Arbeitslosen, Flüchtlingen, behinderten Menschen, Dritte-Welt- und entwicklungspolitische Aktionen, Friedens- und Umweltinitiativen.

Die vielfalt der Probleme erfordert eine Vielfalt von Beiträgen. In ihnen übernehmen Christinnen und Christen auf unterschiedliche Weise Verantwortung für die Gestaltung der Welt. Denn: Christentum ist politisch.

- - -

Jesuiten #1-2009, München 2009.

Leif Elggren - Teatergalleriet - Uppsala / 21 mars

LEIF ELGGREN
>>Teatergalleriet / Uppsala stadsteater
VERNISSAGE LÖR 21/3
KL 13 - 15

Utställningen pågår t o m den 18 april.
Öppettider i galleriet mån-lör 12-18.

Leif Elggren kommer också att delta i TUPP med Tabletalk av Guds söner.

Guds söner är en performance- och musikgrupp som består av Leif Elggren och Kent Tankred.

>>TUPP - UPPSALA INTERNATIONELLA SCENKONSTFESTIVAL 15—18/4
Uppsala stadsteater blir den första stadsteatern i Sverige med en egen internationell scenkonst-festival. I april, strax efter påsk, fylls hela huset med gästspel av kompanier från både när och fjärran. Teater,
dans och performance i en välavvägd blandning i fyra dagar.

Uppsala Stadsteater - Kungsgatan 53, Uppsala

...känner ni stanken...

'
Svenska Dagbladet
12.03.09, 07.07

2 miljoner i kompensation
Mitt i en av de värsta finanskriserna världen har skådat får SEB:s vd Annika Falkengren en rejäl löneökning med 28 procent. Hennes fasta lön höjs från 7 miljoner till 9 miljoner kronor. En pressad Marcus Wallenberg, ordförande i banken, försvarar höjningen.

+ + +

känner ni stanken från (skandinaviska) enskilda banken

raf: stadsgerilla / bo i. cavefors: rebellens taktik och strategi

'

Bo I. Cavefors
REBELLENS TAKTIK OCH STRATEGI

I sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller gerillan, eller med dagens modeord - terrorister, Theorie des Partisanen (1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att partisanens/terroristens liv och verksamhet består av fyra karakteristika, nämligen irregularitet, starkt politiskt engagemang, militär rörlighet och dubbel lojalitet, det vill säga, å ena sidan lojalitet gentemot det kollektiv, den religiösa tro, det samhälle eller samhällsideal partisanen bekänner sig till, och å andra sidan lojalitet gentemot egna principer, egen individualitet och enskilt agerande. Inte i något fall ser Schmitt partisanens, eller gerillamedlemmens, agerande som ett uttryck för religiös eller politisk fanatism. Det överensstämmer bra med generalsekreteraren för de katolska biskoparna i arabvärlden, fader Pierre Grechs uttalande den 15 maj 2003 angående konflikterna mellan de kristna och islamska världarna, att "vi är inte åsyna vittne till en religiös konflikt, utan till en konflikt av ekonomisk karaktär", att det är "fattigdom och lidande" som är drivkraft till islamisternas terrorism, att "orsaken till hatet finns just där och sällan är religiöst motiverat".

Det är människors "fattigdom och lidande", ja den fattigdom och det lidande som karakteriserar hela samhället och dess politiska system, som var det primära skälet till radikaliseringen av rörelser som tyska raf och de italienska röda brigaderna under 1960- och 1970-talen. I holgers sista brev skriver Holger Meins att "det enda som räknas är kampen" och Ulrike Meinhof menar i ett brev till Hanna Krabbe att "massan är principiellt för revolt, men den är totalt ovetande, den vill frigörelse, men vet inte hur den ska bära sig åt".

I fortsättningen använder jag ordet rebell och inkluderar i detta ord beteckningarna partisan, terrorist, gerilla och medlemmarna av raf:s stadsgerilla.

+ + +

Experter på rebellverksamhet har under de senaste tjugo-trettio åren lyckats ena sig om att rebellen är en krigförande part som dock agerar utanför de reguljära stridskrafternas traditionella agenda. Det gällde såväl för gerillan i Spanien 1808, för franska Franctireurs 1871, som för sovjetiska frihetskämpar mot tyska ockupanter under andra världskriget och för rebellerna i Werwolf som vid andra världskrigets slutskede organiserades av nationalsocialisterna för att ägna sig åt sabotage mot de allierade trupper som passerat gränserna till Tyska Riket. Detta gäller även för raf.

Visserligen är rebellens identitet svårdefinierad därför att skillnaden mellan civilister och soldater i modern krigföring alltmer raderas ut vid väpnade konflikter, men USA står inte, som George W. Bush hävdar i konflikten med islamska länder och islamska rörelser, inför en ny form av stridande motpart som faller utanför ramarna för hur fångar skall behandlas. Interneringen av islamska rebeller på Guantanamo är exceptionell och kan endast jämföras med de av nationalsocialisternas koncentrationsläger vilka ej vara rena dödsläger och med de interneringsläger dit japaner bosatta i USA förpassades under andra världskriget efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour.

Carl Schmitts partisanteorier överensstämmer ganska väl med fransmannen de Jeneys definition av rebellens taktik och strategi i Le Partisan ou l'art de Petit-Guerre (1759). Utifrån dessa båda skärpta analytikers intelligenta propåer går en rak linje till T.E. Lawrence erfarenheter (i bla Seven Pillars of Wisdom) av britternas misslyckade "missioner" och "expeditioner", dvs militära operationer, i arabärlden före-under-och-efter första världskriget, till Mao Tse-tungs Militärpolitiska Skrifter/idéer, till A. Nuebergs (pseudonym för bla Ho Chi Minh) analyser (i Det väpnade upproret) av befrielsekrigets förutsättningar i Viet Nam, till raf-medlemmen Horst Mahlers politiskt-teoretiska analyser, till Che Guevaras romantiska foco guerilleros, till Frantz Fanons kolonialismteorier och till Ernst Jüngers frihetsnarkoman anarken.

Reguljära arméer marscherar på order och kämpar utan att soldaterna agerar utifrån individuellt engagemang för att nå specifika politiska mål. Efter nationalstaternas inträde på den politiska arenan, från 1800-talet, strider soldaterna i reguljära arméer för något så diffust som "fosterlandet"; de är inte längre krigare som slåss för sin egen identitet, för en religiös eller politiskt ideologisk övertygelse eller för hem och familj. Rebellen däremot kämpar av övertygelse och utifrån en befälsstruktur som antingen underordnats en politisk idé, religiös tro, eller som är tvingande nödvändighet för att krossa den makt som är ansvarig för den fattigdom och ofrihet under vilken rebellen tvingas leva. Rebellen menar att militära regler endast systematiserar kampen. I det ögonblick rebellrörelsen övertar reguljära stridskrafters befäls- och orderstruktur minskar dess politiskt eller religiöst motiverade frivillighet, rebellrörelsen förlorar sin irreguljära karaktär och den enskilde rebellen förvandlas till reguljär soldat.

Om å andra sidan regel- och ordersystem helt avskaffas, förvandlas rebellerna till ett gäng banditer. Det finns åtskilliga exempel från de senaste decennierna på denna deklassering av rebellrörelser, till exempel några av de väpnade islamska grupperna i Filippinerna, vilka innan de banditierades under många år förde en politiskt och religiöst motiverad kamp för befolkningens islamska identitet. Samma deklassering har en del rebellgrupper i Sydamerika råkat ut för.

I boken Der Partisan (1961) ger Rolf Schroer rebellen en etiskt existentiell definition. Schroer menar att rebellen endast existerar i det ögonblick han agerar, när han träder ut ur det dunkel, ut ur den anonymitet till vilken han omgående bör återvända efter slutfört uppdrag. Rebellidentiteten måste alltid förnyas. För att förbli rebell måste rebellen ständigt stå upp till bevis för detta och visa sin närvaro i kamphandling.

För att få grepp om denna rigorösa rebelltolkning, ger klassisk skönlitteratur god hjälp.

Rebellverksamhet och krigarens problem och förutsättningar beskrivs ingående av Friedrich Hölderlin i Hyperion, av Georg Büchner i Hessischhe Landbote och i dramat Dantons Tod av Heinrich von Kleist, av Conrad Ferdinand Meyer, av den tidigare nämnde T.E. Lawrence, av Ernest Hemingway, Ernst Jünger, mfl, mfl, mfl. Författare som skriver om rebeller förvandlas ofta själva till rebeller på samma sätt som Frantz Fanon när han medvetet kämpar för att kolonialiserade folk alltid skall ha rätt att bruka våld mot den kolonialiserande makten. Märk väl att kolonial makt kan utövas på många sätt, inte endast med hjälp av militära medel utan minst lika effektivt med aktiebörserna och andra finanscentra som operationsbas (exempel: WTC i New York).

+ + +

Medan Mao och Che ser rebellen som en del av den världsrevolutionära processen, menar Jünger och Schmitt att en äkta rebell aldrig bör nedlåta sig till att bli agent för världsrevolutionär aggressivitet. För Carl von Clausewitz (Vom Kriege, 18:e upplagan 16.11.1972,) är rebellens krigföring endast en av många former för väpnad konfliktlösning som kan användas för att nå politiska mål. I det avgörande skedet, menar Clausewitz, förlorar rebellkrigaren sin instrumentella fördel och agerandet antar existentiell form såväl för rebellen själv som för den befolkning han vill befria från tyrannen. När segern ligger inom räckhåll eller uppnåtts är rebellen inte längre det instrument med vars hjälp den politiska ledaren kan nå det förutbestämda målet, rebellen förvandlas till ett politiskt medium i det nya samhället, lojaliteter som uppstått under den gemensamma kampen mot en gemensam fiende ersätts med krav på nya lojalitetsbindningar. Fogar sig rebellen inte i denna nya ordning tvingas han antingen till total underkastelse eller måste börja om från början. Utifrån Clausewitz' analys relativerar Schmitt i detta sammanhang statsbegreppet genom motsatsparet legitimitet och legalitet och exemplifierar med rebellen Raoul Salan.

Vem var Raoul Salan? Gemensamt med Charles de Gaulle revolterar Salan mot den faktiskt existerande Vichyregimens legalitet, i övertygelsen om det av de Gaulle utropade Fria Frankrikes politiskt-teoretiska och militärstrategiska legitimitet. Rebellerna de Gaulle och Salan anser att legitimiteten i sig äger legalitet och utifrån denna syn på legalitetsbegreppet beslutar presidenten de Gaulle många år senare att ge Algeriet frihet. I och med detta förändras relationen mellan de Gaulle och Salan. Salan tolkar fortfarande legalitetsbegreppet utifrån samma erfarenheter som den forne stridskamraten de Gaulle och i kampen för ett fortsatt franskt Algeriet åberopar Salan den legitimitet som båda rebellerna ansåg skulle gälla för det Fria Frankrike. Salan bekämpar för andra gången en bestående legalitet. De Gaulle har som makthavare övergett denna definition.

För Schmitt är det inte den bättre legitimiteten eller legaliteten i sig som är intressant, utan legitimitetens rättsanspråk inom den existentiellt förda kampen. I kampen om Algeriet förlorar Salan och döms som förrädare av de Gaulle, så som båda tidigare dömts som förrädare av Vichyregimen. OAS och Salans irregularitet förvandlas till illegalitet. Salans försök att åberopa motsatsparet legitimitet och legalitet klassas av de Gaulle, som är den för ögonblicket starkare parten, som landsförräderi trots att det aldrig varit rebellens, Salans, avsikt att skada Frankrikes reella intressen.

Rebellen är ofta framgångsrik därför att han bär på löften om en bättre framtid, medan makthavaren tvingas försvara begångna misstag. Om rebellen håller ut tillräckligt länge och genom strategisk jämvikt binder stora reguljära styrkor förlorar makthavaren/ockupanten/usurpatorn kampen. Troligen kommer det att i framtidens krig finnas större och viktigare uppgifter än någonsin tidigare för rebeller, trots att deras militära formationer kommer att ställas mot högteknologiska vapensystem, modernt utrustade elitsoldater, krigsmaskinister och computerdomptörer. Men - rebellen är inte bunden till en på förhand given befälsordning och total lydnad, utan kämpar av egen fri vilja och möter frivilligt döden. Rebellen kan därför inte besegras i strid. Den enskilde rebellen kan dödas men inte själva "rörelsen" som ständigt kan förnyas genom att nya medlemmar engageras .Därför är det meningslöst att försöka utrota rebellen med hjälp av konventionella vapen och soldater. Rebellen kan endast övertalas att ge upp sin verksamhet, genom dialog och förhandlingar som leder till konkreta resultat. Vad gäller konflikter liknande den mellan USA, Israel (och, naturligtvis, Blair) och stora delar av arabvärlden, dvs den islamska världen, insåg påven Johannes Paulus II detta och varnade för att konflikterna kan av människor i såväl den kristna som i den islamska världen komma att felaktigt uppfattas som en konflikt mellan religionerna (Vatikanstaten 1.9.03). Påven Benedictus XVI förtydligade problemet, när han fortfarande var kardinal Joseph Ratzinger, och definierade de då aktuella konflikterna genom att tala om att "vår tids största problem är relativism" (Rom 26.9.03), dvs att "tolerans och respekt" för oliktänkande har lett till att alla åsikter anses bära på ett visst mått av sanning även när de är absolut konträra. Med andra ord: en meningsfull dialog med islam kan inte komma till stånd om inte de kristna företrädarna är medvetna om sin egen identitet. Hur uppnå detta? Steget är inte långt från påvarnas deklarationer till Ulrike Meinhof uppmaning i sitt sista brev, riktat till fångarna i Hamburg, tre veckor innan hon mördades: "klassläget existerar: proletariatet, proletariseringen, deklassering, förnedring, förolämpning, utsugning, ofrihet, fattigdom."

Rebellen, det må sedan gälla påvar och befrielseteologer eller medlemmarna i en stadsgerilla, går alltid till strid medvetna om att de trots materiell och vapenteknisk underlägsenhet segrar över Goliat. Den enda möjligheten att komma i närstrid med rebellerna är genom ordet, dialogen, förhandlingen. Klara fakta, ingen relativism. Rebellerna agerar principfast.

+ + +

'

'

Detta urval texter om stadsgerilla har hämtats från den betydligt omfångsrikare volymen raf:texter som utkom på tyska och svenska 1977. Originalupplagans kapitelnumrering återges här med romerska siffror.

'

'Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2009.

151 s., hft.

Urval och förord (texten ovan): Bo I. Cavefors.

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors 2009

Andrés Brink Pinto : Med Lenin på byrån

'

'

'

'

'

Andrés Brink Pinto
MED LENIN PÅ BYRÅN

'

Pluribus Förlag
ISBN 978-91-977875-0-5

En avhandling om normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921-1939.

Den svenska kommunistiska rörelsen såg sig som en rörelse för arbetarklassen, något som återspeglas tydligt i rörelsens propaganda. I de veckotidningar partiet och ungdomsförbundet gav ut markerade man att det som förenade partimedlemmarna var deras gemensamma erfarenheter av klassamhället och deras glödande kommunistiska övertygelse. I de skönlitterära beskrivningarna av hur en medlem av arbetarklassen skulle agera är det dock övertydligt att det subjekt som skildrades återupprepade en rad normer som snarare anknöt till den borgerliga medelklassens värderingar även vad gällde homosexualitet.

Henrik Palm : Kallt krig och tysk höst

'

'
Henrik Palm

i tidskriften Fragment

Kallt krig och tysk höst, artikel nr 1. Tysklands totalitära skuld

Kallt krig och tysk höst, artikel nr 2. Böcker, motstånd, repression

Kallt krig och tysk höst, artikel nr 3. Högervinden är fortfarande kall

'

+ + +

'

2 andra raf-relaterade analyser:

'
Pål Espen Søbye : Bo Cavefors –

den Røde Arme Fraksjons forlegger

'

Pär Thörn : Receptionen av

Bo Cavefors Bokförlags utgåvor

Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt samt raf:texter

'

'

'

La Sinistra fascista och Myrdals matroser, mm

'
Bo I. Cavefors
IDENTITETSPROBLEM

Skälen till den svenska ”vänsterns” dåochdå uppdykande problem med historieskrivningen kan möjligen förklaras om man inom organisationsledningar och bland anhängare vågar tala om och analysera den tabuiserade ideologiska befruktningen mellan marxism/kommunism/socialism och fascism. Aktuellt just nu genom Ilmar Reepalus populistiska turer kring Davis-Cup-matchen i Malmö och Jan Myrdals tokstollerier (vid en intervju publicerad på Mohamed Omars blogg) kring stjärtgossar och matroser och ”svenska karlar”, ja ett citat… Omar frågar: ”Vad är svenska värderingar?” och Myrdal svarar: ”De flesta svenska karlar skulle inte göra en kvinna med barn och smita. Det är skamligt. När jag växte upp gick vi allihop med slidkniv. Men jag hörde aldrig talas om någon som drog kniv. Slogs gjorde vi. Det var lärarna emot men de såg bort. Det fanns vissa regler. Den som drog kniv drabbades av det vi kallade klasspö. Alla slog en. Det var straffet.”

I grunden lider de båda korstågsriddarna M&O av samma underdogfobier som brukar karakterisera mobbade småpojkar, nämligen att bli oöverträffade mästare i mobberi. ”Klasspö” säger Myrdal. Medvetet upprepar jag ordet med versaler: KLASSPÖ! Ja, är det inte just det den store revolutionären önskar ge alla de stjärtgossar och matroser och otrogna ”karlar” han framför som varnande exempel på moraliskt förfall. I sak talar Myrdal sig het för den rättspraxis som tillämpas i det av Omar lika hett älskade Iran, nämligen spöstraff, stening och till galgen med bögande tonåringar.

God handledning i ämnet om korrelationerna mellan delar av vänstern och fascismen är den år 2000 utgivna boken La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato, skriven av den italienske fascismhistorikern Giuseppe Parlato, elev till den mer namnkunnige Renzo de Felice.

Fascismen har under tiden efter andra världskriget i huvudsak karakteriserats som en monolitisk konstruktion av politiska grupper, fackliga organisationer och arbetsgivareföreningar (på svenska: Saltsjöbadsmodell) och med all rätt ansetts som reaktionär och totalitär, men man har glömt att tala om kopplingarna till vad som brukar kallas "vänstern”.

Renzo de Felice har i en rad arbeten visat att fascismens reella innehåll är mer komplicerat än att rakt av vara reaktionär och totalitär och menar att bottensatsen för fascism finns i en kombination av "vänster" och "höger". Med "vänster" menas då vänster från socialdemokratin till den yttersta vänstern och med "höger" menas en reaktionär borgerlig nationalism och radikalism som ligger till höger om traditionell konservatism.

Giuseppe Parlato visar i sin bok hur den fascistiska vänstern misslyckades att förverkliga sina idéer inom den fascistiska "rörelsen" trots att den som en synnerligen aktiv intellektuell minoritet bidrog till att forma Mussolinis ungdomsverk, påverkade den under hela dess existens - och överlevde in i det "demokratiska" efterkrigsitalien. Huvuddragen i den fascistiska vänstern var nationalism och den goda revolutionära idén om att störta borgarsamhället i grus och aska. Denna trängtan förde många av vänsterfascisterna efter 1943/1945 till det kommunistiska lägret. Det räcker att nämna Paolo Grassi och Giorgio Strehler som stod för ett av efterkrigstidens mest intressanta teaterexperiment, Piccolo Teatro i Milano, men där finns också Curizo Malaparte, Ignazio Silone och, inte minst, Felice Chilanti som under trettiotalet redigerade den fascistiska tidskriften La Stripe och som under femtiotalet var vicedirektör för den kommunistiska dagstidningen Unitá.

Förutsättningen för kombinationen fascism/kommunism/socialism finner man i förutsättningarna för och erfarenheterna av första världskriget. Genom nyorienteringen av ett övergripande Risorgimento försökte revolutionärer av olika schatteringar förverkliga den gamle revolutionären Mazzinis republikanska ideal; kollektivt hatade man det monarkistiska Italien som under ett halvt århundrade accepterats och styrts av liberaler. Man ville bryta det korrumperade vänskapsryggdunkandet och istället skapa ett korporativistiskt, ett i teorin men ej i praktiken demokratiskt system.

Gabriele d'Annunzio grundade 1919 fristaten Fiume och propagerade för en Mazziniinspirerad socialistisk väg, men Mussolini, som ungefär samtidigt grundat sitt Fasci, med ungefär samma målsättning, ville inte veta av konkurrens. Det naturliga urvalet gjorde att den starkare vann. d'Annunzio isolerades som museiföremål och romantisk drömprins. Dessutom tyckte Mussolini att d'Annunzio var alltför anarkistisk. Mussolini såg sig som och var i praktiken en pragmatiker med säker instinkt för makt och fann majoriteten för sin "rörelse" i mitten och till höger om högern i det politiska landskapet.

När Mussolini tagit över regeringsmakten 1922/1923 gjorde han allt för att släta ut skillnaderna mellan partiets grupper och han kompromissade villigt med vänstergrupperna från tiden före 1914, men dessa kände sig snart överkörda av Ledaren eftersom denne mer litade på de korporativistiska arbetsgivaresällskapen än på de korporativistiska arbetstagaresällskapen, fackföreningarna. Hur som haver: de avgörande besluten träffade Mussolini i enrum med inrikesministern Alfredo Rocco.

I Mussolinis korporationer gick det sålunda annorlunda till än i Hitlers Tredje Rike. Den förre tvingade åtskilliga men långtifrån alla dissidenter till tystnad. Mussolini var skicklig på att kompromissa och accepterade att den fascistiska vänstern under trettiotalet formulerade ett eget projekt, den "Nya fascismen", som i sak var en form av "ny vänster", där borgerligheten utnämndes till huvudfiende och fackföreningsrörelserna tilldelades rollen som de verkliga makthavarna. Arbetet och arbetare mytologiserades och mystifierades och Mussolinis fascism totaliserades med hjälp av ideologen Tullio Cianetti, som 1943 var den siste ministern för korporationerna.

Tullio Cianetti, som samarbetat med Hitlers förtrogne Robert Ley (skaparen av billig massturism, inom denna sektor för billiga vardagsvaror sin tids Ingvar Kamprad, om man så vill), vad gällde socialiseringsplaner för tiden efter den tänkta segern, tog under kriget avstånd från denne och tog frondörernas parti den 25 juli 1943. Men ett halvår tidigare var han med om att i RSI (Republica Sociale Italiana) samla de sista krafter som ställde sig på Mussolinis sida. Cianetti var dessutom upphovsman till det manifest från Verona i vilket Mussolini/fascisterna säger sig vilja förvandla Italien till en produktionsstat under total statlig kontroll och att all storindustri skall förstatligas.

Mussolin återvände mot slutet av sin bana till de socialistiska rötterna. Den "nya fascismen" skulle ge arbetarna makten över produktionsmedlen. Giuseppe Parlato ser en klar linje från RSI till MSI (Movimento Sociale Italiano) som under efterkrigstiden utmärkt sig bland annat för åtskilliga märkliga kontakter till Italiens kommunistiska organisationer, framför allt under Togliattis tid som Gudfader. Mazzinis utopier om nationell gemenskap är ej heller idag döda. Ett stort och ärorikt och enat Italien är det gemensamma målet för såväl Berlusconi som hans fascistiska vänner och de förenade kommunistisk/socialistiska krafterna. Separatiserna i framför allt norditalien må ha goda statsfinansiella skäl för sina separatistiska strävanden, men i praktiken förblir de hänvisade till begränsade autonoma framgångar.

Parlattos bok visar på det nära sambandet mellan reaktionär och kommunistisk totalitarism och att den italienska vänsterns rötter finns i Mussolinis fascism - och tvärtom.



Bok: Giuseppe Parlato La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato. Società editrice il Mulino. Bologna 2000.


Copyright ©Bo I. Cavefors 2000, 2009

Pi. #12

'

'

Slav

'

'

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors 2009

Grymhetens Teater Dekadens på Fylkingen den 6 mars

'

Fredagen den 6:e mars 2009 slår

Grymhetens Teater Dekadens upp portarna

för allmänheten på Fylkingen i Stockholm.

Martin Bladh och Bo Cavefors ger en adekvat inblick i sina omtalade

och kontroversiella allkonstverk. Under kvällen bjuder man på

högläsning ur de orealiserade drama-aktionerna Heliogabalus och

Gilles de Rais; ställer ut collage/arbetstudier som tillhör

respektive verk; visar de ökända filmatiseringarna

av aktionkonstverken

Three Studies for a Crucifixion – dedicated to Francis Bacon

och Qualis Artifex Pereo, från 2007 respektive 2008.

Speciella gäster är

den legendariska performace-duon Guds Söner

(Leif Elggren och Kent Tankred)

och de svenska industrimusikmästarna IRM.

Program

19.30 – Portarna öppnas
20.30 – Läsning bl.a. av Manifest för Grymhetens Teater Dekadens
20.40 – Filmvisning: Martin Bladh/Bo Cavefors: Three studies for a Crucifixion;

a Passion Play in Three Actis; dedicated to Francis Bacon
22.00 – Bo Cavefors läser ur Heliogabalus
22.15 – Special Guest: Guds Söner – Leif Elggren och Kent Tankred
23.00 – Bo Cavefors läser ur Gilles de Rais
23.15 – Special Guest: IRM
23.45 – Gravöl/mingel +

musik: DJ Örjan Bellind

Utställning: Collage av Martin Bladh

Visning på 3 monitorer av dvd-filmen Qualis Artifex Pereo

(Nero Claudius – Georges Bataille) av Bo Cavefors,

Martin Bladh, Aryan Kaganof

Installation

Inträde: 60 kr

Fylkingen

+ + +

MANIFEST + + + DEN NYA GRYMHETENS TEATER för en ständig diskurs med den universala tematiken: våld- sex- död- grymhet och TEATER DEKADENCE visar på möjligheten av ett agere contra som svar på normitetens terrorism. Att bryta normitetens krav på likriktning och friställa traditioner från antikens greker, romartidens romare, medeltidens riddare och moderna tidens dekadenser. Det icke-normativa är, menar vi, det normala tillståndet och normativiteten det i sanning onormala, konst lade, påtvingade, icke-värdiga. Våra actions är emellertid inga protester mot det normativa samhället och dess profeter; vi avstår från konfrontation. Vi har inga politiska mani fest . Vi visar hur förnedringen kan hanteras genom att förvandla den till njutning och sexuell absolutism och exhibitionism och till ett totalt accepterande av dess djupaste konsekvenser, sperma, blod och piskrapp. + + + Offerdramat Tre studier för en korsfästelse, tre akter tillägnade målaren Francis Bacon, kommer att följas av två actions, om romaren och bögen Heliogabalus samt om Gilles de Rais, medeltidsälskaren, pederasten, konstsamlaren, estetikern. Med en tidsrymd på ett par tusen år vill vi åskådliggöra hur riter och eukaristi förvandlas under tidens lopp men ändock förblir evigt desamma, dionysisk njutning av kropp och kön och smärta, uppgivenheten inför blod och bödlar. + + + Ernst Jünger talar om anarken, människan som besegrar makten genom att ignorera den, att vara individ genom att avsvära sig normalitet. Det är vår position. Eller med Jean Genets ord: “Om vår teater stinker är det för att alla andra pjäser luktar gott”. + + + Martin Bladh / Bo I. Cavefors

Foto: Marja-Leena Sillanpää, Bo Cavefors / Fylkingen den 6.3.09.

Malmö Fritidsnämnd 2009 (februari)

"...allting går igen ur tidens grums och mögel;

stiger upp en skrämmande fantom..."

(från en av Karl Gerhards antinazistiska kupletter

under Andra Världskrigets allrasommest antisemitiska år).

Bilden:

någon lokalt eller centralt agerande exekutivkommitté

från Rom, Berlin eller Moskva

under perioden 1925-1945?

Nej, det är Fritidsnämnden i Malmö

som kungör sitt beslut att

Davis Cup-matchen skall spelas

inför tom salong.

Pi. #11

'
Pi. #11
'

Antiken

'

'

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009

'

SS - Himmler - Wewelsburg

Wie keine zweite Organisation repräsentierte der SS die Struktur und den verbrecherischen Charakter des Nationalsozialismus. Wie in einem Gebrennglas gebündelt, schlugen sich seit 1933 wesentliche Entwicklungen der SS im ostwestfälischen Wewelsburg in der Nähe Paderborn nieder.

Heinrich Himmler, der Reichsführer-SS, ließ das dortige alte Schloss ab 1934 zu einem Zentrum seiner Organisation ausbauen.

Die Beiträge des Buches verschränken die Geschichte der Wewelsburg und des in Wewelsburg errichteten Konzentrationslagers Niederhagen mit der Gesamtgeschichte der SS. So entsteht ein Panorama, das Struktur und Radikalisierung der SS, Ideologie und Terror, Hybris und Realität ebenso umfasst wie Kontinuitäten, die seit 1945 bis in die Gegenwart fortwirken.

556 S., Ill. ISBN 9783-506-76374-7
Verlag Ferdinand Schöningh

Paderborn/München/Wien/Zürich

Destroyer #8 - 2009

'
'
'
DESTROYER #8
February 2009
52 pages (mixed colour and black & white)
10,00EUR

The Big Bluff How pop culture propaganda made boys "girl-crazy". (6 pages)

Vintage Scoops The hot boys and hard journalism of German gay mags in the seventies. (6 pages).

Get With the Beat Disney’s The Jungle Book has an important message for you. (6 pages)

Greek Love A professor of Ancient Greek criticizes James Davidson's book. (2 pages)

12-year-old men Another age of manhood is used at Sweden's women's shelters. (2 pages)

Kazakhstan Breathtaking beauty, tout simplement. (12 pages)

J.M.Fonollsa & Mats Rehle : 2 dikter

'
J.M. Fonollosa

CARRER DE GIRONA

Det är svårt att leva. Det är mycket svårt.
Det tycks mig att de andra aldrig vet
vad de borde göra, säga... De uppför sig
som skådespelare som ignorerar tom intrigen
och gör misstag och fördärvar allt.

Eller så är det kanske jag som gett mig på
ett verk vars handling jag inte känner till
och att det jag gör och säger inte sammanfaller
med scenariot de andra för fram.

Därför behöver jag mycket tid.
Jag måste varje dag återuppbygga
världen de andra raserar.

Och varje kväll granska skälen till att
saker har utfallit pâ ett annat vis
än jag sâ väl planerat.

Och så måste jag med stor försiktighet
förbereda vad jag ska göra och säga nästa dag.
Och vad de andra kommer att göra och säga
beroende pâ de situationer jag försätter dem i.

Men det sker inte som förutspått.
Därför behöver jag vara ensam.
Jag behöver tillbringa mycket tid ensam.
Jag måste varje dag återuppbygga
min värld, den de andra raserar.

Översättning av Mats Rehle från J.M. Fonollosas diktsamling Människans stad: Barcelona.

* * * * *

Mats Rehle

CARRER DEL CAP DEL MÓN

Estimado señor Fonollosa, även jag måste
vara ensam största delen av mina dagar.
För mig är det dock inte min värld de andra
raserar - det är mig. De gör mig till någon

jag inte vill vara. Till någon med ett
snett, påklistrat, leende. Till någon
som bara talar om trivialiteter.
Till någon som flyr undan verkligheten

- den som gör ont -; frågorna:-"Hur länge
stannar du?"- regnet öser ner -"Vad gör du
hela dagarna?". Jag svarar undvikande,
påstår att jag arbetar med översättningen
av dina dikter frân New York och Barcelona.

Så det jag måste återuppbygga varje dag
är mig själv, min sanna person. För att
behålla mitt värde för mig och mina vänner,
de som är mig "lika nära som min egen hud".

Om jag lät mig gå förlorad till den där
pappfiguren de andra möter skulle jag lika gärna
kunna köra en rakkninv nerför mina veners gator,
liggande i mitt sista, helande bad.


Copyright©Mats Rehle 2009

SUBALTERN # 3 - 2008

Något försenat utkommer 2008 års nummer 3 av tidskriften SUBALTERN

Temat i detta häfte är FILM

Ola Sigurdson skriver om begärets plats i film, Leif Holmstrand skriver bla om otuktat kött, Lotta Lotass om sken, Adam Persson (Subalterns chefredaktör) intervjuar Peter Whitehead, Martin Kristenson ägnar sig åt den svartvita världens mystik, Roger Wilson fördjupar sig i perversionens antropolog Rosa von Praunheim, Carl Abrahamson återvänder till William Burroughs - ja, dessutom artiklar och dikter av Christian Ekwall, Beata Berggen, Viktor JOhansson, Richard Julin, Roger Wilson, Daniel Gahnerts samt Mattias Löfroth.

96 sidor, hft., Johan Hammarströms Förlag

dionysos andronis : qualis artifex pereo (2008)

'
'
'
'
'
'
'
'
Dionysos ANDRONIS

"QUALIS ARTIFEX PEREO" (2008)

In filming this Swedish actionist performance, Aryan Kaganof returns once again to the world of body art, a favourite haunt of his for a very long time. His old classic films of Ron Athey’s extreme performances, which he shot in the 1990s, are proof of his obsession with this major discipline of contemporary art.

The performance by Bo Cavefors, a master of Swedish body art, is filmed in a very poetic way by Kaganof, and took place in June 2008 in Malmo. It’s entitled "Action Number 43" and is in the same vein as his earlier performances. Bo Cavefors is lying on the ground in the beginning of the film. A zoom out from his face is the starting point for this action. The film is devised as a triptych, like one of his earlier performances which took place in 2007 in Stockholm and was called "Three Studies for a Crucifixion" after Francis Bacon’s work of the same name.

During the opening sequence of the film "Qualis Artifex Pereo", we see three actors around Cavefors, the central actor. Two women and a man watch him in silence as he masturbates and slowly readies himself for the climax in the third sequence. As Johanna Rosenqvist recites in Swedish the magical lines of Georges Bataille’s "L’Anus Solaire", Cavefors caresses himself and starts fellatio with Martin Bladh. The voyeuristic movement of the camera on parts of his body and the other actors becomes insistent and arousing. The extract of the poem she recites was written in 1931 and begins like this:

"When my face is flushed with blood, it becomes red and obscene.

It betrays at the same time, through morbid reflexes, a bloody erection and a demanding thirst for indecency and criminal debauchery.

For that reason I am not afraid to affirm that my face is a scandal and that my passions are expressed only by the JESUVE.

The terrestrial globe is covered with volcanoes, which serve as its anus.

Although this globe eats nothing, it often violently ejects the contents of its entrails.

Those contents shoot out with a racket and fall back, streaming down the sides of the Jesuve, spreading death and terror everywhere.

(this translation first appeared on the web on greylodge.org)

This opening sequence lasts for 25 minutes. Martin Bladh’s texts follow Bataille’s, and are recited by Rosenqvist. Throughout the film there is discreet music composed by the actor Martin Bladh, who wrote the music for Cavefors’ earlier performances too. It’s also worth noting that Bladh translated the extracts from Bataille’s work into Swedish.

The second sequence lasts 5 minutes and we see Cavefors and Rosenqvist getting ready to go to work, dressed in everyday clothes. The third part is, in some ways, the climax of pleasure as during this part of the film the second woman, erica li lundqvist, the singer of down in june, inserts her high heels into Cavefors’ arse as the music grows more high-pitched and monotonous. The total length of the film is 40 minutes – it’s an extraordinary triptych.

The Latin title means "The world is losing a great artist" - the Emperor Nero’s last words before committing suicide. In choosing this title, Kaganof is trying to show us that all major artistic creations arise from unbridled passion which ends in death.

translated by Lucy Lyall Grant

Köpenhamnskan - ett barndomsminne

'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
'
BO I. CAVEFORS
MITT MÖTE MED EN KÖPENHAMNSKA

I samband med invigningen av Öresundsbron för några år sedan, skrevs det i Malmötidningarna många artiklar om det nordeuropeiska broderfolket, med betoning på bröder, på andra sidan Øresund. Vad jag kan påminna mig skrevs det föga om damerna i København, det skrevs inte särskilt mycket om köpenhamnskorna. Orsaken kan man bara ana sig till och jag är inte övertygad om att det endast var gentlemannamässiga skäl till att skribenterna bara skrev om bron, bröderna, om en lille en och om det nödvändiga i att hålla pappa i handen när man på morgonen vandrar genom Nyhavn till Malmöbåten. Alltså på den tiden då det fanns Malmöbåtar, men ingen bro. Krogen Nyhavn finns numera inte i Köpenhamn utan vid Möllevångstorget i Malmö.

Numera känner jag inga damer i København vilka äro danskor. De kvinnor jag känner i København i dag äro afrikanskor. Egentligen handlar det om en enda afrikanska. Om sanningen skall fram så förhåller det sig som så att jag aldrig känt någon Köpenhamnska så där riktigt in på bara skinnet. Jag har aldrig legat med en köpenhamnska. Det har helt enkelt bara blivit så. Köpenhamnskan är för mig ett väsen som antingen står bakom disk och säljer Anton Bergs marzipanbröd eller som serverar överfettad rödspätta med remouladesås på någon krog.

Mina kontakter med köpenhamnskor på andra plan än det affärsmässiga och lukulliska(!? - är det Danasukker som äger Anton Berg? Ungefär som Hemköp äger Axess...), alltså: mina kontakter med köpenhamnskor har skett i Malmö och har alltid varit enkelriktade vad intresset beträffar. Jag vet aldrig att någon köpenhamnska ägnat mig någon kärleksfull blick mer än DAMEN på Falsterbotåget som något av åren närmast efter andra världskrigets slut, det måste ha varit 1946 eller 1947, slet loss cigarren från de rödmålade läpparna och på skånskdanska sa: "Min lille ven, du er sød". Min LILLE ven, du ER sød. När den danska Damen sa så var det som om hjärtat bäddats in i mjuka dunfjädrar från plockade gäss, eftersom det var exakt vad jag själv tyckte, att jag var söt.

Den sista hälften av fyrtiotalet översvämmades Malmö då och då av danskor som köpte upp vad som fanns att köpa av choklad, kaffe och mandel i butiker som Fredrik Nyströms på Stortorget och Marabous chokladbutik (en fantastisk butiksinredning) vid hörnet Södergatan och Gustav Adolfs Torg. Det enda som fanns att köpa i Köpenhamn var en lille en, Tuborgs hver gang och marzipanbröd. De köper ALLT, sa broderfolkssystrarna om köpenhamnskorna som köpte upp vad som fanns i affärerna i Malmö. Dessutom betraktades köpenhamnskorna som lössläppta. Antingen de var det eller inte. Vad visste jag, som fötts 1935. Frånskilda malmömän gifte tydligen alltför ofta om sig med köpenhamnskor. Att vara gift med en italienska som herrbeklädnadsbutiken E.Ohlsson (sydde under 1950- och 1960-talen ett antal kostymer samt den fortfarande existerande fracken, till mig) vid Stortorget, var bara tjusigt och det fanns många män i Malmö som var gifta med tyskor och engelskor och fransyskor och det vara bara intressant och ur alla synpunkter charmerande och inte alls suspekt, men den som gifte sig med, eller än värre gifte om sig med en köpenhamnska var ute på det sluttande planet mot moraliskt fördärv och alltför stor alkoholkonsumtion. För att inte TALA om risken för alltför hög cigarrkonsumtion. Malmöbornas fobier mot alla som inte var från Malmö sträckte sig över klassgränserna, från Fridhem till Sofielund. När Jacob följde med mig till Malmö från London, på ett snabbesök vi gjorde hemma hos mamma, när vi var knappt tjugo år gamla, var det förmodligen första gången bokhandelsmedhjälparna vid Lundgrens bokhandel, på Södergatan, såg en svart pojke kyssa en vit pojke. Bokhandlaren Åke Rasmusson som ägde Lundgrens bokhandel, var emellertid en riktig bokhandlare och lyckades, bland annat, med något som bokhandlarna i London inte lyckats med, nämligen att beställa hem de grå Brechtvolymerna från DDR… När jag blev vuxen och startade förlag skyltade Rasmusson upp ett helt fönster med min höstutgivning.

Det snurrade runt i hjärnan av tänkbara scenarion när jag satt i tågkupén, på den hårda träbänken, med den skallrande vattenkaraffen ovanför huvudet, och läste Skånska Aftonbladet och såg på damen från København (jag hade iakttagit henne under åtskilliga tågresor men aldrig kommit henne så nära som NU...), som brukade stiga på Falsterboxpressen vid Västra Stationen och stiga av i Vellinge, där hon hade möjlighet att antingen byta till tåget som gick till Trelleborg ELLER stanna i Vellinge och där förföra någon rik lanthandlare ELLER ogift bonde med många kor. Tänkte jag, som hade fyllt tio år i november 1945.

Jag hade cyklat från pojkrummet (före detta den jungfrukammare där min barnsköterska Anna-Lisa huserat) i lägenheten på Storgatan 32 och lämnat in cykeln i järnvägsbolagets magasin för att den (cykeln) samtidigt som jag själv skulle anlända till Näset ett par timmar senare. Denna DAM från København var väldigt permanentad i håret, luktade starkt av parfym, hade den svarta hatten på sned som tanterna hade det på den tiden, hon bar en några nummer för liten och illgrön dräkt, kjol och kavaj, stor leopardmönstrad väska som hängde i en rem över axeln, samt fotriktiga skor. Damen rökte en stor cigarr och lade det ena benet över det andra så att dräktkjolen åkte upp så jag kunde se en bit av det nakna innanlåret precis där strumpebandets knapp höll fast silkestrumpan. Det var väldigt fascinerande, men inte upphetsande; lemmen som visserligen börjat resa sig vek sig nästan omgående och lade sig till ro. Mina erfarenheter av mäns lår var vid den här tiden visserligen begränsade, men positivare.

Trots mitt intensiva studium av redaktören Erik Hagbergs utrikespolitiska kommentarer i Skånska Aftonbladet, tittade jag antagligen mycket intensivt med mina blå ögon, under skärmen på den sommarblå sidenversionen av skolmössan, på damen från København, för plötsligt väcktes jag ur mina drömmar, som bestod av en blandning av redaktör Hagbergs analyser och erotiska fantasier om DET håret, ovanför silkestrumpan och innanför kjolen, också var rött och vad damen från København skulle säga om man - jag - lade den glass som jag lustfyllt slickade på och hade i den hand som inte omfamnade den dubbelvikta tidningen, om jag alltså lade glassen på den bit av låret jag skådade, men då sa damen "Min lille ven, du er sød ". Var damen tankeläsare? Antagligen snarare rodnade jag än bleknade och eftersom damen, mellan de rödmålade läpparna, blåste ut den blågrå cigarröken rakt in i mitt söta ansikte, kunde jag återgå till Hagbergs utrikespolitiska analys, slicka i mig resterna av glassen och slänga pinnen i papperskorgen. Kanske tyckte damen om småpojkar? Kanske var cigarröken i själv verket en bedövningsdos? Ett fall för Sherlock Holmes? Kanske var det damens avsikt att söva ned mig, enlevera mig och förlusta sig med mig?

Helt i enlighet med min analys av köpenhamnskans beteenden, steg hon av i Vellinge. Från kupéfönstret kunde jag inte upptäcka varken lanthandlare eller väntande bonde. För egen del fullbordades tågresan till Näset utan vidare intermezzon. Jag kvitterade ut cykeln och begav mig genast till Falsterbo fyr.


Artikeln tidigare publicerad i bl.a. KvällsPosten, i min bok Kulturopium (Johan Hammarströms Bokförlag). Inför varje publicering blir texten alltmer utbroderad.

Copyright©Bo I.Cavefors 2000, 2004, 2009.

Leif Holmstrand / Performance / Crystal Palace

Leif Holmstrand
Performance på Crystal Palace

Lördag 7 februari kl. 14.00

Leif Holmstrand framför en sång inför en ung man (Johan Sundell), båda höljda i virkning och stickning.

Leif Holmstrands utställning Väktaren och hans vänner pågår t.o.m. 8 februari 2009.

Crystal Palace
Karlbergsvägen 44
113 62 Stockholm