ERNST JÜNGER OCH KRIGET

Bo I. Cavefors
ERNST JÜNGER OCH KRIGET

Det finns två slag av krigslitteratur, den där kriget bejakas av erfarenhet och den där kriget oreflekterat är hatobjekt. I Tyskland återgav redan den wilhelminska krigslitteraturen från tiden före första världskriget (1914-1918) expressionistiskt helvetet på 1800-talets slagfält. Redan då söker författarna efter ideologiska och moraliskt hållbara motiv för att skildra krig och våld. Metoden förfinas under 1900-talet av den mest raffinerade företrädaren för genren, Ernst Jünger, med In Stahlgewittern (1920). I denna rapportbok framstår krigets rena barbari som följden av människans behov av våld. Men Jünger berättar också om hur han tillsammans med några kamrater sedan vapnen tystnat smyger över till fiendens skyttegravar för att ta hand om skadade och döende soldater för att släpa dem över till sin sida av fronten. Han ser dessa upplevelser som ”urkrigiska och barbariska” samtidigt som aktionen visar att endast barmhärtighet bekräftar segrarens seger över de besegrade. Jüngers officerare och soldater är individuella segrare i det av tyskarna förlorade första världskriget. När negativister hävdar att författaren heroiserar kriget förmår de inte skilja mellan begreppen anark och anarkist, definitioner Jünger analyserar i romanen Eumeswil när han beskriver att ”anarkisk är var och en; det är det normala hos en. Men den egenskapen blir från första dagen inskränkt av far och mor, genom stat och samhälle. Det får man finna sig i, det anarkiska blir ändå kvar i grunden som hemlighet, vanligen omedvetet för bäraren själv. Det kan bryta fram ur honom som lava, det kan förinta honom, befria honom”. På så sätt lyfter Jünger krigets verklighet till en högre medvetandenivå än vad mindre reflekterande författare lyckas med. Han ser kriget inte endast som ett skeende i tiden utan som saldot av människors kollektiva medvetande. Samtidigt som han fasar inför krigets obarmhärtighet menar Jünger att det är människans öde att tvingas uppleva rädsla, att tvingas leva med det som är obehagligt, som luktar illa, som blöder. Den tyske sociologen och historikern Norbert Elias hävdar emellertid, i en essä om krigsbejakande litteratur under Weimarrepubliken, att Jünger förhärligar statens roll i krigets mordiska hantering. Så förhåller det sig naturligtvis inte. Att soldatliken, smärtan och stanken förstärker människors medvetande är inte, som Elias hävdar, RESULTATET av officerares och soldaters lojalitet utan FÖRUTSÄTTNINGEN för att officerare sätter sina egna och soldaternas liv på spel. Jünger bekräftar att soldaten känner tillfredsställelse när han dödar sin fiende. Kamratskapet intensifieras med hjälp av droger och alkohol för att soldaten skall orka ta sig fram genom alla dessa ohyggligheters barriärer. Kriget är för officerare och soldater ett över alla sinnestillstånd härskande rus, ett opium, en drog människor behöver, stundom längtar efter och till slut kropp och själ kräver för att fungera och överleva. Krigets karaktär och dess förutsättningar har därvidlag inte ändrats sedan urmänniskornas tid. Arbetare och borgare i moderna samhällen är som tidigare årtusendens undersåtar villiga glömma sin civilisatoriska uppgift för att bekämpa den fiende som hotar deras existens sådan den är för tillfället. Gentemot denna undergångsfilosofi konkretiserar Jünger skillnaderna mellan anark och anarkist: kärleken är anarkisk men inte äktenskapet, ”krigaren är anarkisk men inte soldaten. Dråpet är anarkiskt men inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus”. Den fria människan är anarkisk men inte anarkisten. Jüngers specificering är viktig eftersom den förklarar hur han och andra officerare som deltar i attentatet mot Hitler, förhöll sig under Weimarrepubliken. Jünger menar att anarkisten låter sig berusas av makten – Joseph Goebbels som varnande exempel – ”som malen förbränns av ljuslågan”, medan anarken står ledaren, Führern, så fjärran att han blir oberörbar och därigenom farlig för denne. Anarken är ”inte monarkens motståndare utan hans pendang”. Jüngers filosofiska facit av första världskrigets erfarenheter är att människan måste leva med anarken som förebild, acceptera kriget, våldet och motståndet som en del av människans väsen men samtidigt stå emot krigets, våldets och den meningslösa motståndets destruktivitet, medveten om att endast undergången, apokalypsen leder till något nytt, till en ny epok, till bevarandet av individens integritet.


Ett längre kapitel om Ernst Jünger finns i boken agere contra (Kalle Hägglunds förlag). Boken kan beställas direkt från Bo Cavefors. Pris 180 kronor inkl porto.


Copyright©Bo I. Cavefors, 2007.