29.2.08

VAD ONT HAR FRIEDRICH VON SCHLEGEL GJORT?



Bo I. Cavefors
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ KARL WILHELM FRIEDRICH VON SCHLEGEL?

I en tid då döda postmodernister lever ett osaligt liv och frankfurtskoliter är helt ute ur bilden och tiden, kan det vara lägligt lansera Friedrich Schlegel (1772-1829) som under sina femtiosju levnadsår utförde ett intellektuellt storverk som en oförstående samtid och eftervärld föga förmått uppskatta: tusentals essäer, aforismer, recensioner. Det mesta kongenialt. Det mesta inspirerat av andlig äventyrslusta och normal intellektuell nyfikenhet.

Schlegel rör sig fritt inom diverse ämnesområden alltifrån gamla grekers diktning och filosofi till sanskrit, indiska vishetslärare, medeltidens och renässansens diktning, Shakespeare, Böhme, Spinoza och den samtida Goethe. Schlegel återuppväcker glömda författare och böcker, lanserar debutanter, inspirerar, dömer och fördömer. Han är utomordentligt begåvad, skamlöst förbisedd av samtiden, umgicks i ungdomen med planer på att ta livet av sig. Inte underligt: ”Den förste i den nya tiden som förstår tidens hemligheter”, skrev Novalis.

Inte ens i den del av Tyskland som är ett kulturland och normalt tar väl hand om sina klassiker, är Schlegel återuppväckt. Sexbandsutgåvan av Kritische Schriften und Fragmente förändrade på detta förhållande endast marginellt och korttidsbestämt. Schlegel är och tycks förbli en av de bortglömda storheterna från goethetiden. Huvudsakligen beror det på att liberaler och i sina egna ögon progressiva intellektuella motarbetat en rehabilitering eftersom Schlegel tog steget från att ha varit republiken till att bli monarkist. Dessutom förfasar sig protestanterna över att pastorssonen konverterade till katolicism och pryda katoliker skyggar som kastrerade hingstar inför Schlegels erotiskt-filosofiska roman Lucinde. Antisemiterna avskyr Schlegel eftersom han gifte sig med en judinna, tio år äldre och frånskild dessutom. Preussarna förargar sig över Schlegels positiva inställning till Österrike och beskyller honom för att ha försökt österrikisera Tyskland. För österrikarna är den i Hannover födde Schlegel en främmande fågel, trots tjugo år i Wien kallar man honom fortfarande för ”den tyske idealisten”, vilket vid Donau är detsamma som opålitlig drömmare. Radikalerna ser Schlegel som reaktionär och de djupt reaktionära kan aldrig överse med att han gjorde sitt inflytande gällande när det gällde att rädda radikaler undan lagens långa arm. Ingen tålde, ingen tåler att detta geni till skillnad från liberaler, radikaler och allmänt flummiga inte, som även Novalis hoppades, ville stifta en ny religion, varken andlig eller politisk sådan.

Det säger sig självt att en man som utsattes och utsättes för så mycket spott och spe inte kan vara endast ett flarn av tiden, att vad han skrev och hävdade inte kan vara utan värde, likgiltigt. Detta gäller framför allt vad den äldre och konservativare Schlegel åstadkom. Kvarlåtenskapen består ej endast av Lucinde och analyserna av Goethes Wilhelm Meister, där finns även essäer om estetik, politik, religionsfilosofi, stats[makt]teorier, idéhistoria och då aktuell samhällskritik. En betydande del av detta livsverk publicerades inte förrän efter 1945!

Schlegel är utan tvekan en av de stora tyska tänkarna. Märkligt är det att idépolitiska historiker alltid tar ett snabbt skutt förbi honom trots att han är en av de mest originella teoretikerna när det gäller att knyta samman vad som kan knytas samman av kristendom, nationalism och konservatism. Dessutom är Schlegel engagerad talesman för ett nära intellektuellt, ekonomiskt och socialpolitiskt samarbete mellan Tyskland och Frankrike. Det målet arbetade han också praktiskt för när han mellan 1802 och 1804 i Paris gav ut tidskriften Europa. Men i första hand är Schlegel kritiker. I andra hand diktare. Dock: med ett effektivt språk för han upp kritiken till poesins höjder. Han lär oss att en kritisk essä, en filosofisk betraktelse eller en historisk överblick måste ha drag av poesi för att av läsaren kännas trovärdig. Som kritiker ser sig Schlegel som diktningens tjänare samtidigt som han hävdar att kritiken har ett egenvärde som litterär form.

Friedrich Schlegel dog i Dresden. Med gåspennan i hand. Han höll på med att skriva Philosophie der Sprache und des Wortes. Hans sista ord var: ”…das ganz vollendete und vollkommene Verstehen”. Tidigare hade Schlegel publicerat en essä med titeln Über die Unverständlichkeit och det var just detta som drev honom, att bli förstådd om än ej uppskattad, som läsare, som erotiker, som litteraturkritiker, filolog och historiker. För etthundranittio år sedan skrev Schlegel: ”Tysklands enande måste ske på det inre planet och med fantasi”. Den drömmen är fortfarande, 2008, intet annat än en dröm. Schlegel talade inte om väst och öst, han menade syd och nord.

Artikeln i annan form tidigare publicerad i Finanstidningen den 17.10.1990.

Använd litteratur: Friedrich Schlegel Kritische Schriften und Fragmente, Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1989.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008

28.2.08

GERT HOFMANNS BOK DER KINOERZÄHLER



Bo I. Cavefors
STUMFILMENS HJÄRNSTORMSHJÄLTE
Gert Hofmanns bok
Der Kinoerzähler

Bok: Gert Hofmann Der Kinoerzähler. Hanser Verlag, München 1990

Der Kinoerzähler handlar om och är tillägnad författarens älskade morfar, Karl Hofmann (1873-1944), en bohém och husfilosof icke ägnad söka sin försörjning i en ond värld. Käpp i hand och svarta bredbrättade konstnärsborsalinon på sned över skulten, för livsuppehället tvingades morfadern uppträda som stumfilmskommentator och ackompanjatör inför en efterhand tonfilmens genombrott rycker närmare alltmer irriterad och begränsad publik.

Gert Hofmann, författare till denna säregna självbiografiska roman, detta kärleksfulla porträtt av morfadern, den omöjliga människan, föddes 1932 i Limbach i Sachsen. Litteraturprofessor. Död 1993. Hofmann kunde glädja sig åt en rad betydelsefulla utmärkelser, bl a Ingeborg-Bachmann-Preis och Alfred-Döblin-Preis; författarens position som framstående tysk berättare befästes i samma takt som politiserande generationskamrater plågades i sanningens och avslöjandenas härdande ångbad. Der Kinoerzähler är ett språkligt mästerverk, klassisk tysk prosa sådan den skrevs av Mann, Döblin och Canetti. Även i Tyskland har språket sedan 1960-talet nivellerats på grund av otillräcklig skolundervisning och icke-skrivkunniga massmediala trendgurus.

Hofmanns morfar arbetar vid Apollobiografen på Helenenstrasse i Limbach. Likt flertalet yrkesbröder härstammar han från ”konstens aplika urtid”, men han är för gammal för att med yngre kollegor återvända till cirkusarenan vid Hitlers och tonfilmens makttillträde; ”Der Grossvater blieb hängen”. Världen utanför stumfilmsbiografen är outhärdlig. Vad finns att göra förutom att parkpromenera och inta kvällsmåltiden med vad Gud skänker, ”Also Rattenschwanzsalat? / Mit frischen Mäusezähnen!”.

Gert Hofmanns dialoger återspeglar livsperspektiv och världsvisdom väl förborgad när det blir tal om dagliga trätor och evig leda. Komiken är ständigt närvarande, mormoderns hjärtlösa spydigheter om morfaderns konstnärsdrömmar och kärleksbestyr, han är ej endast ”konstnär utan bröd utan även en konstnär utan konst”. Det är som om ”något måste ut” ur morfadern, men ”det finns inget därinne”.

Katastrofen närmar sig och briserar när sista stumfilmsrullen spolats, men arbetslösheten, depressionen och den annalkande ålderdomen återförenar det gamla paret. Dottersonen är samtalspartner, iakttagare, kommentator i detta collage av frågor utan svar, halvsanningar och filmcitat. Morfadern avslutar alla samtal, vilket ämne det vara må, med att rekapitulera handlingen i någon film vars story ibland, ibland inte, anknyter till vad som konverserats. Varje verkligt skeende har sin motsvarighet på fiktionens celluloid. Författaren själv, dottersonen, är perspektivbrygga till morfadern, denne ”Kunstkünstler” som finner naturen okonstnärlig och därför jagar den fiktiva världen bortom den grymma tillvaron, en värld han vill måla så som Arnold Böcklin målat dödens ö, Toteninsel.

Hofmanns prosa är raffinerat modernistisk med experimentglada berättarperspektiv, med en ironiskt djup medkänsla som redan när denna roman skrevs mot slutet av 1980-talet var på utdöende. I denna bok som i författarens tidigare Der Blindensturz, Unsere Eroberung och Unsere Vergesslichkeit är nationalsocialisternas folkhem brännpunkt vid Hofmanns uppgörelser med människors svagheter, mot oförmågan att stå emot djävulens frestelser och locktoner om att åter nå ytan sedan hon först drivits ned till samhällets botten. Fattigpensionärer lurade på pensioner och sjukvård. Hofmanns berättelse har även en annan skrämmande sida… Morfadern hoppas att stumfilmen skall gå ny blomning till mötes sedan nationalsocialisterna kommit till makten. Således går han på partimöten och dricker med Parteigenossen öl ur literstop. De allt grövre politiska samtalen avrundas som tidigare med referenser till gamla stumfilmer. När partikamraterna Götze och Friedrich möter HONOM på en toalett i München, på Ludwigstrasse, vid korsningen/krocken med Theresienstrasse och hänfört beskriver HONOM, associerar morfadern genast till Adele Sandrock i filmen Verlogene Moral. ”Jaja”, säger Friedrich, ”det GIVES tillfällen…”. Morfadern fortsätter tala om film med samma engagemang, sentimentalt och med teatraliska gester som partibossarna talar om Führern. Missförstånd och motsättningar suddas ut, gränser rivs mellan världen och konstvärlden. Allt är omtöcknat. Blixtsnabbt inser läsaren att konst och kultur manipuleras med sina egna medel, att förgången tid blir nutid och vice versa. Att dikt blir verklighet. Verkligheten finns i det förgångna. Och i det blivande. Morfadern minns filmer, dottersonen återkallar minnet av morfadern, berättaren åberopar sig på dottersonens vittnesmål, det vill säga sig själv om när han med morfadern på Apollo såg en film vars historia denne tidigare berättat som kommentar till ett samtal där man sysslat med ett helt annat ämne.

Livets rytm och tidens metrik är onåbara storheter, drömskt avlägsna hjärnstormar, men samtidigt påtagliga som Böcklins mytiska landskap, Böcklins dödens ö, fascinerande med sug i perspektivet, tjärndjupt, skrämmande och lockande.

Recensionen tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 31.12.1990. Här ngt reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008

24.2.08

BODO KIRCHHOFF : INFANTA



Bo I. Cavefors
OM KÄRLEKENS KRAV OCH MÖJLIGHETER

Bok: Bodo Kirchhoff Infanta. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1990.

Bodo Kirchhoffs romaner är ofta storsäljare, så även kärleksromanen Infanta som publicerades 1990. 4 upplagor på 3 månader. Dessförinnan hade Kirchhoff skrivit Mexikanische Novelle, Dame und Schwein samt Ferne Frauen. Kirchhoff visade sig med romanen Infanta vara skicklig på psykologiskt hållbara porträtt. Romanen består av intellektuella perversioner, en härlig blandning av kult, kultur och kitsch. Bodo Kirchhoff, född 1948, doktorsavhandlingen handlade om Jacques Lacan, fick med Infanta sitt litterära genombrott. Infanta är en bok om sexualitetens krav och möjligheter, om omöjligheten att nå fullkomlig orgasm så länge människan låter sig plågas under det olycksaliga beroendet av kärlek.

Bodo Kirchhoff skriver gärna om kroppars snabba möten i storstäder, om ögonkast, könets behov, om pengar. Han rör sig hemvant bland tredje världens outsiders, bland människor som saknar ideologi och där inte den mest välmenande västerländska humanism kan bryta deras fångenskap i tristess, fattigdom, förödmjukelse. Kirchhoffs hjältar är onåbara män, endast kameraögats objekt och modeller, samtidigt gärningsmän och offer.

I romanen Infanta berättar Kirchhoff om stor kärlek. Efter uppdrag i Singapore landar Kurt Lukas, framgångsrik fotomodell, på tropikön Mindanau i södra Filippinerna där han stöter på en gammal jesuitpater som tar med den vackre främlingen till öns mytiska mittpunkt, Infanta, där sedan en längre tid sex åttioåriga jesuitpatres delar hus/missionsstation och hushåll. Alla i väntan på döden. Jesuiterna har upplevt åtskilligt under de trettio-fyrtio år de inte besökt hemlandet. De har lärt sig öbornas dialekter. De är anakronismer i Infantas värld men står inte utanför samhället eller samhällsgemenskapen. De har organiserat befolkningens styrelseformer och sociala liv, byggt upp handel och infrastrukturer. Även på ålderns höst är de inflytelserika medborgare. Missionsarbetet var ett led i uppgiften att skydda befolkningen från en påträngande och hård ny tid. För jesuiterna existerar endast två världar, den kapitalistiska och kommunistiska å ena sidan, å andra sidan fattigdom. När pater McEllis, ständigt med pekinesertiken West-Virginia på armen, tar med sig den tyske protestanten Kurt Lukas till Infanta är han lika lycklig som den fjärilsjagande fältbiologen.

Infanta har två sakrala centra, jesuiternas kommunitet och nöjestemplet på berget, en schabbig cabarélokal med stripteaseactions, en jukebox samt Doña Elviras, den svarta ägarinnans enorma klädgarderob. Den frivola sångerskan låter natt efter natt gamla amerikanska schlagers smattra mot rucklets plåttak. I den tropiska hettan vegeterar bananförsäljare, bartenders, skitiga barn, prostituerade och tiggare, en bondslug polischef, en slipprig frisör, en fd boxare, tuppar som slåss med varandra, kopulerande hundar. Infanta spelar upp hela den exotiska miljö vi gömmer i våra hjärtan och fantasier. Kirchhoff gör intet för att korrigera fantasibilden, man slukar detaljrika enskildheter obesedda. Berättelsen blir långsamt alltmer inträngande, tätare. Människorna och deras erfarenheter, deras liv och tvära kast mellan lycka och förbannelse skapar en obetvinglig lust hos läsaren att gå vidare, att nå allt längre in i de enskilda mysterierna. Infanta är färgrikt och överskådligt, historien som utspelas är konkret och återger en politiskt bestämbar period, den filippinska revolutionen när paret Marcos störtades. Kirchhoff återger en värld som faktiskt existerat, som faktiskt existerar.

Hjälten Kurt Lukas är ett oskrivet blad i alla sammanhang som rör sig utanför modellagenturens värld. Han är en man utan egenskaper, vacker men utan egenskaper. De ålderstigna jesuiterna är sympatiska men svåra att genomskåda, svåra att få grepp om. De dirigerar allt i Infanta, även kärleken och kärleksaffärerna. I romanen representerar de den överordnade andliga och samhälleliga struktur förutan vilken människorna vore intet och Infanta ett inferno. I Kirchhoffs tidigare romaner har hjältarna alltid varit aktörer i en sexualitetens semiologi, i romanen Infanta tvingas hjälten Lukas dansa efter jesuiternas pipa och det märkliga inträffar att den vackre fotomodellen slutar posera, tar klivet ut ur spegelbilden och går vid romanens slut mot mognad. Han bryter sig loss från tillvaron i prästernas skuggor. Allt sker, självklart, i Guds namn, så även förälskelsen mellan Lukas och den vackraste flickan i byn, Mayla Ledesma, jesuiternas hushållerska.

Även de fem jesuiterna älskar Mayla. En sjätte jesuit, tyskfödde Wilhelm Gussmann, tog konsekvenserna av sin kärlek till Mayla, lämnade kommuniteten och lever sedan många år som en av byborna, livnär sig på att sälja billiga häften med billiga kärleksnoveller. Han är en oförlöst älskande, förvildad, sjuk och alkoholiserad, en kärlekens martyr, en helig sebastian. De fem kvarvarande, slarvigt rakade, vattenkammat hår, fortsätter sitt livslånga uppdrag, att ”lära - - - allt vad vi ännu inte vet”, säger den rullstolsbundne pater Horgan.

”Att älska är vårt första bud…”, säger pater Paquin.
”…och att skapa kärlek”, fortsätter pater Dalla Rosa.
”Att lära vad kärlek är”, viskar pater Horgan.

Jesuiterna lyssnar var och en på sin kammare efter kärlekens ljud mellan Kurt och Mayla. McEllis skriver dagbok, en krönika om väder och vind. En dagbok som under decenniernas lopp förvandlats till en bibel om kärlekens villkor. En natt skriver han: ”Mayla har blivit kvinna, de båda ett par. De sover tillsammans, här hos oss. Vi ber att allt må gå dem väl. In Christo”. Pater Paquin frågar: ”Mister Kurt” om han tror på Gud, men får ett svävande svar. Också ett Nej kan vara rätt, säger Paquin, det kan tyda på ”god insikt, att Ni förstår att tro inte är en form av melankoli”. McEllis frågar sig om det möjligen inte även kan finnas ett annat Paradis än det som säges komma skall. Han berättar om sin ungdoms kärleksupplevelse, mötet med en kvinna, två dagar lika blå som oktoberhimlen över New York, milt gula som solljuset när det tränger igenom ett smutsigt flugnät, svagt röda som när neonljuset från hotellets skylt spelar över sängens lakan.

Kirchhoff ger den förvildade fd pater Gussmann samma värdighet som de kvarvarande prästerna. Alla lever i kärlek och så gör inte minst den sjunde jesuiten, Gregorio, som aktivt engagerat sig i motståndet mot diktatorn och därför tvingats fly till Rom. Alla väntar på hans återkomst, patres, Gussmann, den regimtrogne polischefen, hela byn. Gregorio är den store frånvarande.

I makligt tempo närmar sig excesserna klimax i den tropiska hettan. Biskopen kidnappas. Syster Angela mördas. Gregorio skjuts på flygplanstrappan vid återkomsten. Intriger, rebeller, inbördeskrig. Den behagliga letargin förvandlas till skräck, tempot skruvas upp. Det är tårar och glädje, världspolitik och historia. Stor opera. Författaren spelar på den sentimentala romanens hjärtesträngar, det litterära klaverets breda register nyttjas och utnyttjas. Man finner klanger från Joseph Conrads Mörkrets hjärta och från Francis Ford Coppolas Apocalypse now. När någon frågar Kurt Lukas var han egentligen hör hemma svarar han: på modefotografier. Han tvekar mellan att stanna hos Mayla eller återvända till Europa och modellagenturen i Milano. Han väljer Mayla och den rena kärlek som kanske endast är möjlig i en värld i förfall, när kroppar och sexuell extas måste skyddas mot omgivningens smuts och hyckleri.

Det Bodo Kirchhoff förlorar i trovärdighet vinner han genom sitt artisteri. Allt i denna roman är överdimensionerat. Stora scener, stor kärlek och stor död, spektakulärt men kompositionstekniskt mästerligt. Patos är en del av berättarstrukturen, handlingens logik värdig romaner av den gamla skolan. Infanta är en klassisk kärleksroman, läsartillvänd. Inget är entydigt, framför allt inte när det ser ut som om det vore det. Varje mening kryddad med informationer och dolda motiv. Berättartekniskt och intellektuellt är romanen distanserat ironisk. Infanta är samtidigt liv och litteratur, paradis och helvete, berättandet visuellt som den blå tavla av Yves Klein i Frankfurter Museum Bodo Kirchhoff i en intervju i Buch-Journal (1990:3) ser som sitt andliga hem, färgstarkt som själens tillstånd vid orgasm.

Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet (25.11.1990). Här uppfräschad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008

22.2.08

NORBERT ELIAS - MANNEN UTAN ILLUSIONER

+
+
Bo I. Cavefors
NORBERT ELIAS (1897 – 1990) – MANNEN UTAN ILLUSIONER
Böcker:
Norbert Elias über sich selbst. Red.: A.J.Heerma van Voss, A. van Stolk,
Edition Suhrkamp, Frankfurt am Main 1990
Norbert Elias Studien über die Deutschen. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1989

+

Så sent som under det postrevolutionära nittonhundrasextiotalet publicerades den tysk-judiske sociologen Norbert Elias skrifter på undergroundförlag, som pirattryck. Varför? Kanske finns det ett svar. Läs följande…

Norbert Elias föddes i ett välbärgat borgerligt judiskt medelklasshem i Breslau 1897. Han blev en illusionslös sanningssägare, en oförbätterlig ensamvarg som varken hatade eller älskade mytologier och religioner: Elias ansåg sig inte ha behov av illusioner, han avskydde skenvärldar. Elias ställde det mesta på huvudet och med livsverket Prozess der Zivilisation, som påbörjades 1935, inleddes en livslång kamp för erkännande. Inte förrän på 1970-talet förlänades han diverse hedersbetygelser, hedersdoktorat och en professur i Ghana.

De båda här behandlade böckerna ger en täckande bild av Elias verksamheter och liv.

Norbert Elias ambition med sin sociologiskt inriktade historiesyn var att analysera utvecklingen från renässans till nutid, i Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Elias menade att tysk historia/utveckling saknade kontinuitet och att därför den senkomna statsbildningen Tyskland utgjorde utmärkt grogrund för våldsinriktade regimer, till skillnad från Storbritannien och Frankrike där hovens och adelns kulturer och sociala böjlighet direkt påverkade borgarklasserna. Och arbetarklassen, är det viktigt tillägga. Elias har säkerligen rätt när han påstår att tysk furstekultur aldrig trängt igenom till borgar- och arbetarklasserna, men detta har å andra sidan skapat variation och livlighet i det sociala livet. Att detta även inneburit extrem våldsbenägenhet, som Elias hävdar, är tveksamt: tyska borgares och arbetares händer är inte mer blodbesudlade än klassfrändernas i Belgien, Storbritannien, Frankrike, Polen, Italien, osv.

Elias menar att brittisk och fransk utvecklingskontinuitet blev framgångsrik därför att dynastierna och den med dynastierna lojala adeln agerat utifrån administrativa centra som London och Paris, medan i det tysk-romerska riket kejsarens makt över furstar, kungar och stadsborgare var mer flytande och odefinierat fram till dess hohenzollrarna fick fast mark under fötterna i Berlin. Det är en teori som kan ifrågasättas. Det är en teori med uppenbara svagheter. Norbert Elias hela författarskap är egensinnigt, men stimulerande, som när han nästan helt bortser från att habsburgarnas mycket långvariga maktinnehav blev möjligt därför att de i det längsta avstod ifrån att hävda total makt över underlydande folk och etniska grupper. Elias missar poängen i habsburgarnas maktinnehav, nämligen att de som tysk-romerska kejsare byggde sin makt ej endast med hjälp av vapen, historia, kombinationer av rätt gener samt folklore utan också med Guds hjälp, dvs som auktoriserat ombud för katolska kyrkan och Påven. Visserligen försökte hohenzollrarna efterlikna denna form av mental makt genom en perverst normalistisk och inskränkande lutherism, men just därför att man i Berlin inte gav fritt utrymme för ett visst religiöst spelrum misslyckades man efterlikna vad som kan betecknas som katolsk tolerans.

Elias djupa intresse för historien är en följd av hans jakt efter orsakerna till nationalsocialismen, till de båda stora 1900-talskrigen och till varför Tyskland 1945 delades upp i två stater. Att Tyskland överlevt som nation, som ett folk med gemensamt språk och inom en kultur som rymmer såväl katolicism som protestantism, även efter andra världskriget, menar Elias beror på att tyskarna är ett livsdugligt och arbetsamt folk, det vill säga att Göring och Goebbels hade fel när de när nederlaget var ett faktum hävdade att om kriget förlorades så innebar det slutet för Tyskland.

Att vara illusionslös är, menar Elias, att som historiker och sociolog ha förmåga ställa sitt eget öde och sina privata ambitioner utanför skeendet. Endast då kan historikern ge en trovärdig bild av vad som sker. För Elias personligen innebär det att bortse från att han själv är jude, när han beskriver antisemitismen som politiskt medel. Tiderna förändras, skriver Elias, och det är omöjligt kräva av nya generationer att de skall ta på sig tidigare generationers problem och stå till svars för begångna dumheter och brott. Antingen människan vill det eller ej är hon alltid en medlem av kollektivet. Därför blir frågan om tyskarna tillräckligt analyserat och gjort upp med sitt 1900-talsförflutna, ointressant, menar Elias. Därmed gick han på tvärs mot den allmänna ideologiöverskridande attityden i ett efterkrigstyskland där man även i den officiella retoriken talade om kollektivskuld och att föräldrars förräderi (mot humanistiska ideal) och brott mot mänskligheten (försöken till etnisk urensning) skall sonas av förövarnas barn och kommande generationer.

Hitlerproblematiken är, menar Elias, en del av det gamla Europa: Führern försökte skapa europeisk hegemoni under en period då kolonialmakter som Belgien, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien efter några hundra års sjöröveri var på väg att reduceras till maktsfärer inom Europas gränser. För att uppnå ny makt över världens öden krävs samarbete istället för konkurrens, dvs EU och alla de tidigare bokstavskombinationerna. Om Hitler nått sina mål, menar Elias, och besegrat sina fiender hade detta säkerligen lett till ett Europa som istället för kraftsamling splittrats mellan rivaliserande regioner och stater. Elias farhågor/teorier bekräftades av utvecklingen i östra Europa.

Ibland är Elias inkonsekvent, men fortfarande trovärdig, eller just därför trovärdig. Som när han efter fördjupade studier i ett visst ämne plötsligt ändrar åsikt, när han finner att sanningen är en annan än den han tidigare trott. Irriterande, javisst, men samtidigt ärligt och övertygande. Elias står fri från ideologier och religioner och har därför beskyllts för att vara reaktionär eftersom han trodde på en civilisationernas framtid och ansåg att inte ens under Tredje Riket var civilisationen, kulturen och medmänskligheten i fara. I alla fall inte i ett längre perspektiv. När van Voss och van Stolk intervjuar Elias (i boken Norbert Elias über sich selbst) och pressar honom med frågan om han under barn- och ungdomsåren såg sig själv som jude eller tysk, svarar Elias att han tycker frågan är fel ställd, att frågan är oförskämd, eftersom de båda identiteterna inte konkurrerade med varandra utan kompletterade varandra. Elias svarar att han var både och. Han föraktade antisemiterna och tyckte de var ociviliserade och obildade. Men i kejsardömet fanns det ingen anledning för judarna att känna sig mindre värda än andra medborgare. Judarna fanns i alla samhällsklasser.

Norbert Elias växte upp i en trygg miljö med föräldrar och vänner i centrum. Som ung jude före första världskriget hade han samma känsla av ”långtråkighet” som Ernst Jünger och Hermann Hesse beskrivit. Även Elias hoppades att ”något skulle hända” som förändrade världen. 1914 kom kriget och… Elias: ”plötsligt var föräldrarna borta”. Det vill säga: direkt efter skolan ryckte han in som soldat. ”Jag älskade Tyskland mycket, jag levde med och av den tyska kulturen”, säger Elias och menar att det fram till 1933 faktiskt var möjligt att som jude identifiera sig med tysk kulturtradition utan att bli varken osunt patriotisk eller nationalistisk. I essän om Jünger och den krigsbejakande litteraturen under Weimarrepubliken (i Studien über die Deutschen) återkommer Elias till den tyska patriotismproblematiken, men samtidigt som han polemiserar mot vad han menar vara Jüngers förhärligande av kriget och att vansinnet med krut, kanoner och gas fungerade som opium för unga handlingskraftiga män som hade långtråkigt, så beskriver han sin egen fascination (i Norbert Elias über sich selbst) av kriget som existentiell utmaning. Vad skiljer Elias från Jünger och Hesse? Inget. De döda hästarna och soldaterna vid fronten chockar honom, men det ”fanns också något som man kanske inte bör tala om”, säger Elias och beskriver den kärleksfulla stämning som rådde mellan kamraterna när de var på väg till fronten, den fantastiska synen av att se fronten lysas upp av granateld och hur de sjunger ”Morgenrot, Morgenrot / leuchtet mir zum frühen Tod. / Bald wird die Trompete blasen, / dann muss ich mein Leben lassen. / Morgenrot”.

Detta kan låta romantiskt, men, säger Elias, en vetenskapsman måste alltid undersöka och redovisa det faktiska skeendet. Utan skygglappar och utan rädsla. Sålunda besökte han i Frankfurt ett möte med Hitler som talare. Man får inte låta sig ryckas med av myter och illusioner, menar Elias och påpekar att även kommunismen begeistrade människor som offrade sina liv för en dröm som förvandlades till mardröm. En gång var även liberalismen en inte ofarlig dröm om frihet, men idag är det bara presidenter i USA och ekonomer som tror på liberalismen trots att den gång på gång visat sig vara innehållslös och oduglig som hjälpmedel för att lindra världens och människors misär.

+

Under 1930-talet flyttade Norbert Elias till Storbritannien, men besökte Nazityskland regelbundet, sista gången 1938. På frågan om han fann hemlandet förändrat efter nazisternas maktövertagande 1933, svarar Elias ”naturligtvis”, men ”trots allt inte”. Visserligen såg han fler hakkorsflaggor och liknande maktattribut, men ”det var dock samma människor som tidigare. Flertalet tyskar var inte nationalsocialister”. Tyskland var fortfarande en rättsstat och han hade en känsla av att inget ont kunde hända den enskilda människan. Föräldrarna besökte honom i London 1938, men hade inte en tanke på att inte återvända. Det fanns en diktator man tyckte hjärtligt illa om, det var vedervärdigt att han regerade Tyskland, men det innebar inte, säger Elias till intervjuarna, att han själv eller föräldrarna ansåg sig sväva i livsfara. Att hävda motsatsen, menar han, är efterhandskonstruktioner, projektioner, ej endast bödlarna utan även offren arbetade sig långsamt fram mot ”Endlösung”. Gaskamrarna var slutpunkten på en utdragen process. Elias mor försvann i Auschwitz, troligen 1941.

+

Jag tycker att tyngdpunkten i Norbert Elias historieskrivning ligger i studierna om det wilhelminska kejsardömet. Elias menar att statsbildningen 1871 var ett historiskt misstag som i betydande grad provocerades fram av de borgerliga studentkorporationerna. Därmed kom de adliga officerarna och de borgerliga akademikerna att härska inom försvar och förvaltning och gemensamt utgöra vad de själva kallade för ”det goda samhället”. Elias ser Friedrich Nietzsche som den kanske främste representanten för detta ”goda samhälle” och inte som opponent av den wilhelminska maktstrukturen. Resultatet av koalitionen mellan två olika kulturtraditioner blev ett adligt men inte aristokratiskt eller furstligt värdesystem, en krigaretik med nietzscheanskt borgerliga värderingar. Till detta kom, menar Elias, att den tyska nationalkaraktären alltid präglats av rikets geografiska läge mitt i Europa och av det faktum att Tyskland för varje århundrade som försvunnit bortom sekelskiftesgränsen, blivit allt mindre.

Elias resonerar efter två huvudlinjer. Han ser nationalismen förankrad i individens ”vikänsla”, för den nationella identiteten, och dessutom medelklassens ”jagkänsla” som strävar efter individens ”självförverkligande”. Problem uppstår, menar han, när medelklassen uppmanas (tex vid sk fria val) att begripa och ingripa i storpolitiska skeenden. Det tyska borgerskapet tvingades ta på sig en machiavellisk roll som var möjlig när furstarna formade strategin, men i det demokratiska borgerskapets pluralistiska partisamhälle blir de valda politikernas machiavellism intet annat än cynisk realpolitik. Alternativet i krissituationer blir en regeringsduglig nationalsocialism som är främmande för realpolitik och civilisationsförnuft. I essän Der Zusammenbruch der Zivilisation drar Elias paralleller mellan Weimartidens Freikorps och Förbundsrepublikens RAF.

Norbert Elias tankar kring civilisationsprocessen i feodala samhällen, inom hovkulturerna och i det moderna Tyskland möter givetvis på motstånd eftersom han angriper själva fundamentet för den nutida historieforskning som är klart profilerad av demokratiskt borgerliga och/eller socialistiska värderingar. Elias lägger fram ett omfattande material, han moraliserar aldrig och förnedrar sig aldrig till kitschig etik och chronschougianskt Besser-wisserei. Likt alla stora och illusionslösa upplysningsfilosofer tror Norbert Elias på förnuftet. Han menar att goda samhällen kan skapas endast om man först noga analyserar det förgångna.

Artikeln tidigare publicerad i diverse tidningar, i Barometern den 18 juni 1990. Här rejält uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008



ANDERS OLSSON - BRA VAL

21.2.08

REESE : OBAMA AND THE CATHOLIC VOTE

Thomas J. Reese, S.J.
OBAMA AND THE CATHOLIC VOTE

Up through Super Tuesday, Catholic voters were strong supporters of Hillary Clinton in the Democratic primaries. The Catholic vote helped her win in New Hampshire, New York, New Jersey, California, Connecticut, and New Mexico. In these states she won the Catholic vote by 15 to 40 percentage points. On Super Tuesday, she only lost the Catholic vote in Missouri and Georgia. If she had won the Catholic vote in Missouri, she would have won the state.

Experts are divided on why Catholics voted for Hillary. Most scholars believe that once the number crunchers get a hold of the exit poll data and control for income, gender, age, education and issue concerns, the “Catholic factor” will disappear. For example, in New Hampshire Catholics tend to be working-class ethnics, while in California, many are Hispanic.

Some wonder if this could be a case of Catholic racism, or is it a case of Catholic feminism? Most studies show, however, that white Catholics are more liberal than white Protestants.

Another theory is that Catholics are uncomfortable with the evangelical rhetorical style of Obama’s speeches. Interestingly, Catholic Republicans rejected Huckabee and voted for McCain. He only lost the Catholic vote in Romney’s home states, Massachusetts and Michigan, and in Georgia. Catholics helped McCain get the nomination.

More recently, the Catholic tide has been moving away from Clinton and toward Obama, although more slowly than with other Democrats. Obama won Catholics in Louisiana and Virginia, and split the Catholic vote with Clinton in Maryland and Wisconsin.

The slow move away from Clinton gives us another theory: perhaps Catholics are just slower to switch their loyalties than other Americans. After all, they stick with the church through thick and thin.

Whatever the reason for the way Catholics are voting in primaries, the Catholic vote will be important in November. Catholics since 1928 have been part of the traditional Democratic coalition in presidential elections. They even voted against Eisenhower in 1952 and against Nixon in 1968. The two national polls (Gallup and the National Election Studies) disagree on how they voted in 1956.

Nixon, however, won them in 1972 and they have been a key prize in every election since then, almost always going with the winner of the popular vote. I have to say “popular vote” because in 2000 they voted for Gore, who won the popular vote and lost in the Supreme Court. The polls disagree on how Catholics voted in 1988 and 2004. In 2004, the Exit Polls have Catholics voting for Bush, but Gallup and the National Election Studies have them voting for Kerry.

McCain has done very well with Catholic Republicans. Could he cut into Catholic Democrats and independents? Certainly Hispanics like him better than the other Republican candidates. If Obama wins the nomination, he will need to pull Catholics into his coalition. If he does not, he will lose the election.

National Election Studies


Thomas J. Reese, S.J., Senior Fellow
Woodstock Theological Center, Georgetown University
Washington, DC

20.2.08

SVARTA LAMPAN - HISTORIK





































Hos den som någonstans i landet under detta och nästa år besöker den upplysande utställningen TÄND MÖRKRET tändes kanske frågan om varifrån den Svarta Lampan kommer, vilken funktion den haft och har, ursprung osv, vilket tyvärr ej berättas i katalogen/boken.

På Tänd-Mörkret-katalogens framsida står helt korrekt att den Svarta Lampan är Carsten Regilds verk, men man har angivit fel tillblivelseår,1977. Emellertid: Rolf Börjlinds antologi Nya Tider Nya Änglar publicerades på mitt förlag 1976 och där användes Regilds Svarta Lampa som omslagsbild såväl till boken som till Jiffypåsen i vilken boken samt en musikkassett förpackats.

Därefter var den Svarta Lampan omslagsbild till förlagets tjugoårsjubiléumskatalog 1979. På femton av katalogens trettiotvå sidor varierade Regild Svarta-Lamp-motivet. Mycket intressant. Klicka HÄR!

Svarta Lampan har därefter bland annat använts som CD-etikett 2003, Firework Edition - Cavefors läser Barnsliga Memoarer (se ovan) samt till katalogerna vid Svarta Fanor-utställningarna vid Färgfabriken i Stockholm och Ystads Konstmuséum 2003-2004.

Leif Eriksson vände upp och ned på Regilds Svarta Lampa när han skrev förlagets historia. Se: Bengt Rookes website.

SVARTA FANOR återkommer till katalogen/boken när utställningen når Ystads Konstmusem 14.6.2008 – 24.8.2008.

16.2.08

MENINGEN MED SEX... PAX-BOK




I
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
NY BOK FRÅN PAX: Meningen med sex. Noen kunstneriske, populærkulturelle og vitenskapelige undesøkelser, redigerad av Wencke Mühleisen och Christel Sverre.
+
Till sex bilder (den mindre bilden här ovan är en förstudie till den större bilden) av Per Wizén skriver Måns Holst-Ekström om Espace libre och Jacques d'Adelswärd-Fersen. Donatien-Alphonse-Françoise de Sade "sammanfattade libertinens två karakteristiska i en person. En fri och kritisk tanke - uttryckt av en arrogant penna - tillsammans med en fri och handlande kropp, ofta manifesterad genom överskridande sexualitet... - - - I sina intima journaler skriver Charles Baudelaire: 'I kärleksakten finns en stor likhet med tortyr eller med en kirurgisk operation'."
+

15.2.08

VODOU PÅ GALLERI 54














+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Bilder från vernissagen på GALLERI 54, Göteborg, den 15 februari 2008
+
+ + + + +







+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+

+
+
+
+
+
GALLERI 54 PRESENTERAR:

15 FEBRUARI – 16 MARS 2008

VODOU

VERNISSAGE FREDAG 15/2, KL 18-21

Kl 19 – Uppläsning av Bo I. Cavefors
Kl 20 – Konsert med Pär Thörn


Bo I. Cavefors (SE), Chisel (NO), Leander Djønne (NO), Leif Holmstrand (SE), Kira Kira (IS, Ragnar Kjartansson (IS), Ingvild Langgård och Thora Dolven Balke (NO), Iwo Myrin (SE), Bjargey Ólafsdóttir (IS), Pär Thörn (SE) och Vinyl -terror & -horror (DK).

Utställningen presenterar en mångfald av hörbara uttryck–allt från dokumentära inspelningar och läsningar till experimentella kompositioner och popslingor. Det är en samling av olika, om än tematiskt sammanflätade, ljud och berättelser.

Utställningen är en skildring av det spirituella, av det som är djupt förankrat i en tradition av de folksagor som en gång överbryggade gränserna mellan de nordiska länderna. Folksagorna var moraliserande och underhållande berättelser om skräck, död och lidande. Även om sättet att kommunicera moral och etik ser annorlunda ut idag, så är berättandet i sig långt ifrån glömt. Historieberättande utgör ett centralt element i en stor del av den samtida konstnärliga verksamheten. I denna utställning undersöker curatorerna, Lina Selander (SE) och Marianne Zamecznik (NO), förhållandet mellan folksagor och ett dystopiskt berättande närt av en politisk och turbulent verklighet. I utställningen visas 11 konstverk av konstnärer från hela Norden.

Istället för en katalog finns en gammal hederlig vinylskiva (se ovan) med alla verk från utställningen. Skivan kan ses som en utställning i sig. Man kan ta med sig utställningen hem och lyssna i lugn och ro.

Utställningen är ett samarbete med OO47 OSLO
För mer information kontakta Ann-Sofi Roxhage, tfn 0733-643261

VARMT VÄLKOMMEN!

GALLERI 54

Kastellgatan 7
413 07 Göteborg
Tfn 031-13 68 30


Öppet: tis-tor kl 13-17, lör-sön 12-16

+

11.2.08

EZRA POUND OCH VORTEX



Bo I. Cavefors
EZRA POUND OCH VORTEX

Bok: Gunnar Harding (red.) Vortex. Den väldiga virveln i London. Ezra Pound och hans epok 1908-1922. Tiden/FIB:s Lyrikklubb 1990.

Klaus Theweleit, schweizisk psykoanalytiker och litteraturforskare skriver i sin bok Buch der Könige. Orpheus (und) Eurydike (Stroemfeld/Roter Stern, Basel) om en rad författare vilka för karriärens befrämjande trampade på Eurydikes lik, att hustrur och älskarinnor ofta figurerar i romaner, dikter och visor och libretton endast för att författarna själva över döda kvinnokroppar skall som flöte flyta upp och bli siktbara för en beundrande omvärld.

Theweleit skriver bl a om Gottfried Benn, Bert Brecht, Dante, Knut Hamsun, Franz Kafka och Ezra Pound. Hans biografiskt-litterära hårdskruvade analyser är, trots allt, att föredra framför den devotism och de marginella kunskaper som demonstreras av Gunnar Harding i antologin om Ezra Pound, Vortex och annan Londonlitteratur under början av förra århundradet, 1908-1922. En omvälvande period: åren före första världskriget, krigsåren och åren efter första världskriget. Åtskilliga stora begåvningar inom konst och litteratur dog på slagfälten. Det som fanns kvar efter kriget var spillror av de stora förhoppningarna från seklets första fjorton år.

När Harding introducerar Pound och kretsen kring honom under denna period saknas tyvärr varje antydan till analys och distans, det finns inte skymten av eget ställningstagande till den kontroversielle egocentrikern Pound och Harding nonchalerar normal anständighet gentemot läsaren genom att citera huvudobjektet utan att ange källan. Harding hävdar, bland annat, att Pound skaffat sig ”en gedigen universitetsutbildning”, något som var obekant för Pound själv. Pounds av honom själv flitigt reklamerade kunskaper i latin, grekiska, fornengelska, tyska, spanska, franska och provencalska, var ytterst begränsade. Att påpeka detta innebär naturligtvis ingen kritik gentemot Pound som människa, författare och översättare. Tvärtom, det var kanske just avsaknaden av ordentliga universitetsstudier i alla dessa ämnen som gjorde det möjligt för honom att med friskt mod och ur filologisk synvinkel med okonventionella metoder finna egenartade men mot originalen träffsäkra och poetiskt starka metaforer.

Vortex är emellertid en underbart vacker bok, synnerligen välproducerad, något förlaget har all heder av i en tid då svensk bokproduktion håller sällsynt dålig standard om man jämför med andra bokindustriella nationer som Tyskland, Italien och Frankrike. Volymen är välillustrerad och läsarens öga möter bilder av konstnärer som ofta bättre än poeterna förmedlar det futuristiskt revolutionära innehållet i vorticism och imgainism, Edward Wadsworth, Henri Gaudier-Brzeska, Wyndham Lewis, Jacob Epstein, Christopher Nevinson.

Hilda Doolittle och Pound var ett av förra seklets mest komplicerade kärlekspar i den litterära världen. Men sedan Pound visat sina sämsta sidor alltför många gånger gifter sig Doolittle med Richard Aldington. Ett misslyckat äktenskap; Aldington föredrog män. Doolittle fastnar mentalt i ett traumatiskt beroendeförhållande till Pound.

Med ett obetalbart missbruk av svenska språket skriver Harding att Hilda Doolittle under Aldingtons bortovaro som frontsoldat under första världskriget ”blev gravid med en annan mans barn”, men nämner inte med ett ord att Pound med största sannolikhet var barnets far. Verkligheten var inte så svår att genomskåda som Harding förmodar när han skriver att Pound i sin ungdom ”tycks” ha haft ”ett stort behov av allierade”. Behovet var klart märkbart, det har många av hans vänner berättat om. Behovet var till och med påträngande. Dessutom är det synnerligen tveksamt om Pound, som Harding påstår, hade ”behov” av att vara ”både lärare och elev”. Pound gillade knappast att bli kallad elev. Lärarkallet var mer lockande och passade honom bättre.

En annan av myterna kring Pound är att han troget var sina vänners vän. I levande livet gällde vänskapen så länge adepterna följde maestrons signaler men inte sedan de funnit egna vägar, nya ideal. Däremot var Pound livet ut trogen sina fixa idéer och ofta välgrundade men av omgivningen med misstänksamhet emottagna argument inom så skilda områden som poetik, ekonomi och historia. Pound var medveten om denna för alla, även för honom själv, besvärande egocentrisk: ”Slå ner din fåfänga”, skriver han insiktsfullt i Cantos.

Vortex innehåller tack och lov oändligt mycket mer än Hardings introduktion. Harding tolkar dessutom otroligt skickligt, tidiga Pounddikter. Så gör även Görgen Antonsson som dessutom översätter Aldington. Stewe Claeson och Åke Nylinder presenterar välavvägda tolkningar av William Carlos Williams.

Väsentligt är att i Vortex visas fram en lång rad författare som tidigare varit ganska okända för svenska läsare, som T.E. Hulme, F.S.Flint, John Gould Fletcher, Marianne Moore, Wyndham Lewis och den märkliga Bostondamen Amy Lowell som till Pounds förtret tog kommandot över imaginisterna med hjälp av diplomati, pengar, uthållighet och goda förläggarkontakter. Pound var varken diplomat, pengastinn (även om hustrun hade regelbundna och goda inkomster hemifrån) eller uthållig. Däremot hade han tidigt goda förläggarkontakter.

Bland översättarna i Vortex finns också Lars Forssell och Stina & Olle Orrje. Det ger trygghet vid läsningen; kontroll vid källan är onödig. Generellt gäller att Poundtolkningar blir bättre när de utförs av yngre och inte alltför rutinerade översättare (Forssell, Grut, Sonnevi, Ullén, Höglund, Antonsson, var alla unga när de översatte Pound till mitt förlag). Ej alltför rutinerade men belästa och språkligt kreativa översättare är friare att associera bortom konventionella bilder och blir därför mer poundska än vad, t ex, Gösta Friberg är i översättningen av Hyllning till Sextus Propertis, som tolkats betydligt bättre av Görgen Antonsson i en separat volym som jag gav ut 1982. Det är dessutom obegripligt varför Staffan Bergsten gjort en nyöversättning av ett avsnitt ur T.S.Eliots Det öde landet.

”När jag betänker människans underliga vanor / tillstår jag, min vän, att jag är förbryllad”, skriver Pound 1915 i dikten Meditatio. Inte underligt att han fascineras av den tidigt bortgångne språkforskaren Ernest Fenollosas tydningar av kinesiska skrivtecken. Kanske är avsnittet om De kinesiska skrivtecknen som poetiskt medium, till syvende og sist det viktigaste bidraget i Vortex, eftersom i filologens teorier återfinner man den vuxne poeten Pound så som han exponerar sig i den långa och aldrig avslutade sviten Cantos. ”Poeten kan aldrig se för mycket eller känna för mycket”, skriver Fenollosa och menar att kinesiska skrivtecken därvidlag har sina fördelar. ”Övertonerna vibrerar mot ögat”, påpekar Fenollosa, på ena sidan finns solen, på andra sidan tecknet för öster, ”en sol snärjd i grenarna av ett träd” och i mitten finns tecknet för ”stiga”. Denna metod för ”intelligent läsning” försökte Pound förverkliga i Cantos. Därför är det trist att Harding inte tagit med de tidigare Cantos för att visa hur förhållandevis traditionell Pound var i sin lyrik under perioden 1904-1922. Under inflytande av Fenollosa utvecklades han till 1900-talets poetiska troublemaker samtidigt som han ur aska, apokalyps, rök och damm plockade fram helt nya hymner. Eller som Pound själv formulerar det i en dikt publicerad i Blast 1915: ”Kom heta sol, kom klara vatten, friska vind”.



Om Theweleit, Pound, Doolittle m fl, läs här...

Bild: Henri Gaudier-Brzeska Ezra Pound

Artikeln tidigare publicerad i bl a Sundsvalls Tidning (22.6.1990). Här bearbetad.



Copyright©Bo I.Cavefors, 1990, 2008.

10.2.08

ELGALAND-VARGALAND / GALLERY BELENIUS



+
+
+
+
+
+
++

+
+
+
+
+
+
The Kingdoms of Elgaland-Vargaland
Isola de San Michele


16 feb – 10 mar, 2008
Opening 16 feb, 1pm to 10 pm


Leif Elggren
Carl Michael von Hauswolff
Jan Håfström
Maarja Lena Sillanpää


In June 2007 the burial island of San Michele of the coast of Italy was declared a part of the Kingdoms of Elgaland-Vargaland.


From the 16th of February through the 9th of March an exhibition celebrating this annexation is held at Gallery Niklas Belenius in Stockholm.


As a part of the festivities, a new stamp booklet was made which is on display in the exhibition.


The Kingdoms of Elgaland-Vargaland were proclaimed in 1992 and have since then had a growing population, represented by ministers, royalty and embassies abroad.Together with this documentation of the annexation, the four artists will also be presenting new pieces.



Related web-articles:
NY Times


Gallery Niklas Belenius
Ulrikagatan 13
11523 Stockholm

+

9.2.08

BERNHARD HEISIG - MÅLARE


Bo I. Cavefors
HEISIGS HISTORISKA SKRÄCKVISIONER

Professorn och konstnären Adolf Ziegler fick den 30 juli 1937 av Riksministeriet för Folkupplysning och Propaganda i uppdrag att ur alla museer i Riket rensa ut den ”Verfallskunst” Hitler hatade. Elva månader senare var plundringen avslutad och Ziegler mottog Partiets Hedersutmärkelse i Guld.

Vid nationalsocialisternas ”unerbitterlichen Säuberungskrieg” mot vad de kallade ”Entartete Kunst” försvann 5 000 målningar och 12 000 grafiska blad ur allmänna samlingar, verk av välkända namn som Emil Nolde, och Franz Marc, men än fler verk ”rekvirerades” vid mindre berömda konstnärers ateljéer. Renhetsfanatikerna gick metodiskt fram. Det är inte alltför svårt föreställa sig vilka politiska och religiösa grupper och enskilda som i dagens Sverige längtar efter ett motsvarande ”Säuberingskrieg”.

”Entartete kunst” klassificerades i nio grupper: 1) målare med ”Augenfehlen”, dvs konstnärer som sysslade med form- och färgexperiment som Otto Dix, Ernst Ludwig Kirchner och Wilhelm Morgner; 2) partimedlemmar som kommit i kläm mellan Rörelsens stridande fraktioner, som Emil Nolde; i grupperna 3 och 4 fanns äkta ”kulturbolsjeviker” vars verk återspeglade ”ideologisk fanatism” och ”konstnärlig anarki”; grupp 5-konstnärerna var i största allmänhet amoraliska och idealiserade i sin konst prostitution, promiskuitet samt en hedonism som stod i den ”konsumtionshungriga kapitalistiska bourgeoisiens” sold; grupp 6 bestod av ”Neger und Südseeinsulaner”, dvs konstnärer som saboterade det Nationalsocialistiska målet för rasernas renhet; 7) ”sjuka” konstnärer som Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff, av Hitler karakteriserade som ”Idioten, Kretins und Paralytikern”; 8) judiska konstnärer av alla konstschatteringar, även de judar som målade och skulpterade i en form som i och för sig accepterades av nazisterna; i grupp 9 samsades vad som blev över, dvs det ”Vollendeter Wahnsinn”, där fanns ”sämtliche Ismen”, som surrealism, dadaism och expressionism.

+

Nyskapande konst behöver tid på sig för att få allmän acceptans. Exempel: Rafaels strid med Michelangelo, 1700-talets kamp mellan akademister och icke-akademister, bråket kring Rembrandts målning beställd till Amsterdams rådhus, Delacroix’ revolutionsbilder, Böcklin, Manet och Füssli. Namnlistan är oändlig. Nationalsocialisterna såg konsten som en statsangelägenhet. Man förnekade konsekvent konstens autonomi. Konstens uppgift var att som propagandainstrument tjäna politiken, vara i ”Dienst am Volk”, vilket bl.a. innebar att skapa symboler kring Hitlers ”Blut-und-Boden”-mystik. Mönstret känns igen även från andra former av diktaturer, politiska och ekonomiska.

Statskonst i denna bemärkelse var emellertid inte Hitlers påhitt. Wilhelm II proklamerade att nationell statskonst måste förhärliga Preussens makt och skönhet. ”Rännstenskonst” kallade kejsaren det måleri som senare, av nazisterna, förbjöds, brändes, såldes till rea-pris eller stoppades undan i muséernas lager.

Denna snabbskiss av förra århundradets tyska konsthistoria är viktig när man skall placera DDR-målaren Bernhard Heisig (*1925) i den korrektiva verklighet de båda Tyskland genomgick efter den östra delens undergång och den västra delens snabbt försvunna skadeglädje.

Först ännu en historisk notis.

För att hindra Wolfgang Kapp att med Reichwehrs hjälp under ledning av generalen Lüttwitz genomföra en statskupp, gick staden Geras arbetare i generalstrejk den 15 mars 1920. Regeringen med rikskanslern Friedrich Ebert i spetsen flydde från Berlin till Dresden. Demonstrationen i Gera var första aktionen i den process som förhindrade att Weimarrepubliken just då förvandlades till diktatur.

Därmed är vi framme vid Bernhard Heisig.

1950 bad chefen för konstmuséet i Gera, Gerhard Winkler, Leipzigmålaren Bernhard Heisig att med palettens hjälp föreviga den historiska generalstrejken i Gera. Detta uppdrag blev inledning till ett politiskt-historiskt måleri som dokumenterar utvecklingen i originalet DDR och i de delar av världen som på skilda sätt är kopior eller versioner av DDR.

Heisigs måleri är osentimentalt. Det finns inga segerfanfarer i konstnärens historiska tablåer. Heissig menar att våldet som konfliktlösare är ett människans fiasko, en attack mot kultur och humanism. Heisig ifrågasätter det berättigade i att genom krig kämpa för socialismens seger. Dessutom var han arrogant och aggressiv och politiskt amoralisk när han slungade sitt chockerande budskap mot DDR:s politiska ledning. Skeptikern Heisig förebådade händelseutvecklingen. Under fyrtio år målar han obehagliga sanningar.

Heisig menar att i länder med någon form av diktatur är det konstnärens skyldighet att vara i opposition. Därför målar han historiska bilder, tablåer, från skeenden där skräcken tagit kommandot. Med skräckvisioner ur historiens arkiv uppmanar Heisig båda de dåtida tyska samhällssystemen att avstå från förintandets groteska möjligheter. Heisig var en pragmatisk iakttagare av ondska. Han illustrerar eskalerande systemkonflikter. I krig finns endast offer, inga segrare. Heisigs fatalistiska perspektiv på marxismen-leninismens maktanspråk över världens öden hetsade kamraterna i DDR så till den milda grad att man beskyllde honom för ”amorfism och destruktivism”, han var ”morbid”. Jargongen från kejsaren och tusenårsdiktatorn gick igen. Efterhand blir emellertid Heisigs internationella rykte så grundmurat att statsledningen tycker det är säkrast byta fot, inta motsatt position, trycka konstnären till sitt statssocialistiska hjärta. Heisigs skräckallegorier blev högsta mode i DDR.

Hösten 1989 och våren 1990 turnerade i Västtyskland en retrospektiv utställning omfattande 120 målningar och 300 grafiska blad av Heisig. Något överraskande visade det sig att han har åtskilligt gemensamt med Robert Rauschenberg och amerikansk (USA) popkonst, kritiken av förtryckande teknologi och att massmedia förvandlats till politiskt-ekonomiska propagandamegafoner. Heisig använder sig av historien för att skildra sin egen tid: preussaren Fredrik den Stores sjuårskrig jämförs med andra världskrigets kalabalik i Ardennerna och i målningen Beharrlichkeit des Vergessens låter han en krigsinvalid kasta proteserna och samtidigt sjunga frontlivets höga visa. Människan är oförbätterligt krigisk.

Heisigs intensiva, hetsiga och färgstarka måleri har expressionistiska förebilder, Oskar Kokoschka och Otto Dix. I Heisigs måleri finns emellertid också annat än krig med gas, kulor och minor. I målningen Ikarus skildras den perverterade mänsklighetens upplösning i Intet och i Als der grosse Trompeter starb hyllar Heisig Louis Armstrong omgiven av ett babyloniskt torn av högtalare och blåsinstrument som symboler för konstnärens begränsade handlingsfrihet i det multinationella samfundet. Informationsterrorn projiceras som kontrast till den socialistiska dröm om frihet och rättvisa som Heisig skildrar i målningen Christus verweigert den Gehorsam. Kristus vägrar lyda… ungefär så vill Heisig se konstnärens relation till diverse former av institutionaliserad Makt.

I alla avseenden är Heisig en gränsöverskridare, även i porträtten av kirurgen Mättig, utmattad efter en operation, av dirigenten Vaclav Neumann och av den västtyska förbundskanslern Helmut Schmidt. I det statssocialistiska DDR-systemet fyllde Heisig samma funktion som anarkistiska målare i Hitlers Tredje Rike. Heisigs våldsamma visioner överträffade politikernas analyser och dolda agendor. I sin konst visar han den sociala oron i ett samhälle i uppbrott. Heisig målade bilder i och om DDR, men i sak ger hans skräckvisioner en god bild av skräcken i varje samhälle där uppbrottet från invanda normer ligger nära.

Artikeln tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet den 3 april 1990. Här ordentligt uppdaterad.

Bild: Bernhard Heisig Ardennerschlacht, 1978-1981.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008.

8.2.08

KARL TUIKKANEN - NORDIN GALLERY



Nordin Gallery

presenterar

Karl Tuikkanen
The New Large


15:e februari till 9:e mars

Vernissage torsdag den 14 februari klockan 16.00

Tuikkanen utforskar extrema yttringar i det mänskliga beteendet som mord, statusångest, revolution och viljan till makt.

Tuikkanens fascination för subversiva krafter handlar om strukturer kring makt- och statussymboler och i vilka avsikter dessa används.

I verket The New Large inbjuder Tuikkanen oss att följa med på den sista färden i en BMW 750ial av 1991 års modell; en gång en sann statussymbol för välstånd och rikedom –skapad för att väcka avund.

I videon A long excuse for the making of The New Large utvecklar Tuikkanen ett drama kring liv och död. Han röjer en historia om fallande värden och status, om industriell produktion och återvinning. Han till och med efterforskar de forna ägarnas olika relationer till bilen. För att skulpturen ska passa in i dramatiseringen av sin egen prestige har Tuikkanen slutligen låtit gjuta den återvunna BMW:n i rollen av sitt teckenvärde.

I verket It's Very Likely That All Plans Backfire And Blow Up In Your Face använder sig Tuikkanen av en naiv skiss av seriemördaren Jeffrey Dahmer, gjord i ett försök att förklara sin mordlystnad för rättspsykologen. Genom att göra en neonskulptur av denna skiss presenterar Tuikkanen ett monument om viljan till makt där fantasi, vanföreställningar och maktberusning övertar gallerirummet.

PS. Lördagen den 16:e februari har galleriet öppet till 22.00.

+

GARDELL OCH EN KITSCHIG FRU BJÖRK

Bo I. Cavefors
GARDELL OCH EN KITSCHIG FRU BJÖRK

Bok: Jonas Gardell Fru Björks öden och äventyr. Norstedts 1990.

Det är ett sattyg när författare ger ut böcker de inte borde ge ut. Med början 1985 startade Jonas Gardell ett intressant författarskap som 1988 kulminerade med den utomordentligt fina barndomsskildringen Jag vill gå hem. Efter den lyckopengen har det mestadels gått utför. Gardells bok Fru Björks öden och äventyr, som kom 1990 är katastrofalt dålig, en kitschig historia om hur det kan gå till i svensk folkhemsk biedermeiersk medelklassmiljö. Jag är medveten om att det banala språk Gardell nyttjar kan vara en medveten associering till flickböcker à la B. Wahlströms Bokförlag från 1940-talet. Författaren ger anslaget till sin bok genom att inledningsvis citera ur Lisa Eurén-Berners Unga Fru Sprakfåle. Greppet visar på talang för litterär medelmåttighet (alltså: att ingen tar illa vid sig) men avslöjar samtidigt att Gardell därmed förskansar sig bakom ett försvar som tar bort all psykologisk trovärdighet från beskrivningen av Fru Björk och hennes båda män.

Det är omöjligt befria sig från misstanken att den intellektuella men absolut inte intelligenta anknytningen till unga Fru Sprakfåle endast är en senkommen reflex sedan Gardell upptäckt egna manuskriptets brister. Förmodligen hade Norstedts inga lektörer på 1980-talet.

I korthet handlar Gardells roman om fula flickan som uppmärksammas av ung, begåvad och framåtsträvande plugghäst som efter ett (1) barn och några år i äktenskapet, i hyreslägenhet, i radhus, överger henne för en annan. Flickan Vivian Gustafsson blev Fru Molin och i nya äktenskapet en Fru Björk i Djursholm. Från sitt förflutna, i Djursholm men framför allt från sig själv, flyr Fru Björk en mörk novemberdag till Eviga Staden Roma för att en månad senare återvända till platsen för äktenskapsbrotten, dvs Stockholm, och återanvänder därefter sin förste man, Ungdomskärleken.

Gardell anstränger sig göra vistelsen i Rom till farsartad version av Fru Björks tragik. Det misslyckas. Totalt. Ingredienserna ligger på dukat bord men författaren tar inte för sig, förmodligen därför att rutinen saknas att stilistiskt nyttja den romerska peperonatan.

Gardells lovestory slutar med att Fru Björk, med Ungdomsförälskens hand i sin hand, rattar en stålblå Mazda och kör rakt in i en bergvägg vid E4-an.

I och för sig är Gardells berättelse inte otänkbar, inte ens i romanform. I sak är det alldagliga ting som utspelas om igen och om igen i en värld, i ett samhälle där relationer människor emellan är slentrianmässigt trista och där tron på något utöver tv-programmens förannonserade regelbundenhet begränsas till fromma böner om att söndagssteken inte skall bli alltför vidbränd. Dessutom är Gardells språk lika platt som unga Fru Sprakfåles och vuxna Fru Björks flickboksjargong. Det kan, om lyckan står den gode författaren bi (för att uttrycka sig gardellskt) finnas finess i det banala och raffinerat sug i enkelt vardagsspråk, som hos Stig Claesson, men i denna bok av Jonas Gardell finns inget av det fortissimo maestron visade i Jag vill gå hem.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen den 14.9.1990. Här uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008.

+
+

7.2.08

PETER HANDKE : MEINE ORTSTAFELN











Inhalt
Ich bin en Bewohner des Elfenbeinturms
Dies und das zu den unverwöhnbaren Dichtern
Über Lieblingswörter
Gurken und Kiefern, Äpfel und Schnee
Totenstille beim Heurigen
Einige Anmerkungen zum Da- und zum Dort-Sein
Österreich und die Schriftsteller
Appetit und die Welt. Rede eines Zuschauers über ein Ding namens Kino
Das plötzliche Nichtmehrwissen des Dichters
u.v.a.
Suhrkamp Verlag
+
+

5.2.08

DET NORMATIVA FÖRRÄDERIET



Bo I. Cavefors
DET NORMATIVA FÖRRÄDERIET

Inom germanistiken uppfattas historisk-antropologisk litteraturforskning som provokativ därför att den till skillnad från metodisk positivism skjuter in sig på råa textmassor och polerar dem lika intensivt som slipmaskinen smeker obearbetad naken marmor. Antropologi anknyter till estetik och med hjälp av erfarenhet - dvs faktisk kunskap om människans roll i samhället - blir det möjligt förstå såväl den socialiserade medborgaren som avvikaren. Att socialiseras innebär att acceptera omgivningens och samhällsapparatens historiska maktstrukturer. Avvikarens socialisation kan genomföras framgångsrikt först när parterna, makten och avvikaren, är överens om att samhället under andra historiska betingelser kanske erbjudit bättre förutsättningar till ett gott liv för dem som nu plågas av maktens lagar och förordningar. Det vill säga: makten måste inse att det funnits och kommer att finnas andra värderingar, system och ideologier än förhandenvarande, som ger individen mer i utbyte för den icke begärda avlelsen. Det innebär att sexualitet kan vara människans bästa försvarsvapen när det gäller att inte krossas av omgivningens sociala och moraliserande tryck.

Individer kämpade sig fram till frihet med sexualitetens hjälp långt innan människan kunde verbalisera vad hon upplevde. Afrikanen tog sig över Medelhavet, några fastnade på Korsika, andra industrialiserade så småningom den europeiska kontinenten med stenyxor och kärlek. Men konflikten mellan sexualitet som biologisk realitet och som en del av samhällets/maktens omfångsrika regelverk består så länge makteliterna förföljer de enskilda individer och marginella grupper som bryter det påbjudna sociala mönstret; tyvärr är även libertinerna i Markisen de Sades romaner underordnade ett av auktoriteten upprättat regelsystem trots att de knyter an till urgamla magisk-animistiska ritualer.

Trolöshet är ett spännande kapitel i människans sexualhistoria, men katalogiseras negativt trots likheten med andra dimensionens kulturella symbolsystem: sexualiteten är, förutom allt annat en del av människans religiösa erfarenheter. Kristna helgon vet att extasen är erotisk och sakral: sakrament, ekonomi och sexualitet, förnekelse, undergång, apokalyps och återfödelse, trolöshet och kärlekssvek. Litteraturforskarna har bara att välja vilket stråk han/hon vill följa för att förklara de sexuella och sakrala dimensionerna. Det sakrala kan uppfattas som enbart överbyggnad, en illusorisk och fantastisk konstruktion avsedd dölja människans slavtillvaro under det biologiska tvånget att kopulera för fortplantningens skull. Mannens djuriska längtan efter njutning och lusttillfredsställelse kan emellertid tillfredsställas med andra män, som nöje, utan tanke på fortplantning.

Den animaliska tillvaron är ett naturligt hälsotillstånd, det specifika i människans väsen uppenbaras först genom de sakrala ritualerna. Mot detta konspirerar uppfattningen att den som älskar alltid har rätt, men den litteraturforskare och/eller litteraturkritiker som vill nå den sanna sanningen i vad som skrivs, måste låta emotionens stormar fritt härja i hjärna och hjärta. Utan förmåga till inlevelse blir analysen halvfärdig och andefattig. I boken Liebesverrat. Die Treulosen in der Literatur (Carl Hanser Verlag 1990) begår Peter von Matt ett fruktansvärt men subtilt skönt brott mot traditionerna när han experimenterar med moral, lust, kärlek och lidande som likvärdiga och samkönade objekt: trolöshet och svek är komparabelt med lust och kärlek. I båda variablerna finns happy end. Man kan ju gå vidare i von Matts propåer och detaljredovisa företeelser som Bröllop, Mord och Vansinne inkluderande Suicid eftersom just det, antingen man finner det angenämt eller ej, är en viktig del av kärlekslitteraturens moral och estetik. Hur då? Vaddådå? Tja, genom Bröllopet försonas människan med samhällets, med den normerande maktens moral, med den allmänna ordningen, med fädernas ritualer. Kodordet Bröllop inkluderar begrepp som Lag och Ordning och den modell av sexualitet som går omgivningen obemärkt förbi. Undersåtarna är lyckliga över att vara undersåtar, slav förblir slav till dess han bryter bojorna, undersåtarna gifter sig med varandra lika oreflekterat som när komediernas kammarjungfrur kopulerar med pagerna.

Mord och suicid utvecklas lätt till en fundamental konflikt mellan den enskilda människan och samhällets krav. De mäktiga görs makten stridig, fursten skall jagas från tronen, de rika befrias från sitt kapital och ungdomen revolterar mot föräldragenerationen. Mord betyder vapenskrammel och röd färg, lusten, sexualiteten, bryter mot samhällets normer, man initierar en ny ordning, en annorlunda och nyskapande moral. Nya gudar föds. Man förnekar och föraktar den etablerade maktens tolkningsföreträde och rättar sig efter egna begär; det finns inga fäder och inga söner. Det finns inga mödrar mer än i avelsögonblicket. Avvikaren tar radikalt avstånd från samhälle och social gemenskap utanför den sociala gemenskap han själv väljer.

I ensamheten regerar konfliktfri ro, men steget från bröllop till konfliktfri ro är vilt och uppslitande. När striden ebbat ut inträder samma hemlighetsfulla stillhet som barnet känner då det i drömmen tror sig vara ensamt i världen. Det är Ofelias kontemplativa ro, allt som sker sker bortom normernas värld. När Peter von Matt tar upp sådana eller liknande tema associerar han till Denis de Rougemont som i L’amour et l’occident (1939) hävdar att västerlandets kristna kärleksfilosofier präglas av katarernas metafysiska stränghet. Har von Matt och de Rougemont rätt, innebär det att protestantismens speciella variant av flagellantism, moralism, styr världen från dårskap till dårskap. Således hotas sexualiteten och den intellektuella friheten i vår tid ej endast av fundamentalistisk islam utan även av Luthers trogna. Mystikerna bland katarkättarna i 1100-talets Frankrike förnekade glädjen i att äga en kropp redo för kärlek, lust och extas och rekommenderade istället den självförbrännande orgasm som övergår i död. Georges Bataille har reagerat på denna filosofi men omtolkat den till det ursprung katarerna förkastade; Batailles syn genomsyrar även Richard Wagners Tristanfigur, att småborgare fascineras av politiska fanatiker och längtar efter att döden dö för att bli en del av ”massan”, för att bli ett med ”universum”. Tyvärr måste man konstatera att de Rougemonts, Ezra Pounds och Louis-Ferdinand Célines fascination inför den fascistiska statsformen var politiserad Tristankärlek. von Matt skriver om motpolen till denna fascistoida lusta, nämligen det feodala äktenskapets krigskonst och använder Heinrich von Kleist och Moliére som studieobjekt för att beskriva maktelitens av makteliten sanktionerade äktenskap som affärstransaktioner.

Inom feodala samhällsstrukturer arrangerades det styrande skiktets äktenskap genom taktiskt kunnande och strategiska manövrer utförda med samma tapperhet som man förväntade sig av soldater vid militära operationer. I 1700-talets Österrike talade man om Bella gerant alii, tu felix Austria, dvs att Huset Habsburg kunde ge sig in på lika många riskabla krigsäventyr som det fanns giftasmogna prinsessor. Tiderna och redskapen förändrades dock när den förindustrielle men kapitalismhatande feodalisten missade chansen att förena äktenskap med ekonomiskt förutseende; samtidigt ökade borgerskapets möjligheter att bredda sina intressesfärer, finansiella operationer genom taktiskt planerade giftermål. Söner blev i detta hänseende lika intressanta som döttrar. Äktenskapskontraktet segrar över kärleksbrevet i Molières Amphitryon (1668), som översattes av Heinrich von Kleist: såväl Molière som von Kleist visar praktexempel på hur kärlekstemat kan moraliskt belastas genom negativ subjektisering.

Eroticism och anarkism dominerar klassicistisk romantik, framför allt inom det tyska språkområdet. Det politiska skeendet återspeglas med hjälp av kryptopolitiska proklamationer och revolutionära attityder samtidigt som intelligentian högljutt prisar universell kärlek. Werther, Margareta, Luise, Max, Thekla, Diotima, Penthesilea, Tasso, Hero, Leander, Nathanael och Peregrina traskar alla omkring I ett jordiskt Paradis. I bokslutet saknar vissa tillgångar. Författarna ger ett kärlekens facit utifrån vad man uppfattade som verklig insikt om sexualitet och moral. Kärlek var den tyska idealismens motreligion: idealisternas uppfattning om kärlekens och världssjälens dynamik blev följden av det idoga och svärmiska Spinozaläseriet. Älskande heterosexuella par sågs som avlatsbrev för social, ekonomisk och sexuell befrielse. Doften av Paradis i ett samhälle som i realiteten styrdes med järnnävar var ett litterärt önsketänkande, tragiska och groteska fantasterier av samma slag som i vår tid predikas av tusentals författare inom romanbranschen; det som förefaller vara trohet mot människor och ideal är i verkligheten kvalificerat förräderi.

Vad är Goethe idag annat än en till intet förpliktigande ikon, en romantikens Che Guevara. Dock, denne Goethe såg i sina ljusa stunder, reellt, inte metaforiskt, kärleken som kosmos innersta verklighet. Men August von Platen förverkligade vad Goethe drömde. Trolöshet följer inte av kärlek; det ena kräver det andra. Kärleken finns i naturen, hos växter och djur, i moln och stenar, menade dessa romantiska wandervöglar. Den som älskar inordnas i världsordningen, andas med blommorna och suger som bina lyckans nektar. Deltagarna i detta kärlekens gangbang, i detta självförverkligandets galaspektakel rättfärdigar sig själva med att de tror sig veta att den som en gång tagit del av härligheten därefter kan leva livet fullt ut. Önsketänkande: von Platen kan vittna. Han hade inte som Goethe bonusbaserad statsrådslön att falla tillbaks på. Realism ligger det däremot i uppfattningen att trots lagar, förordningar, religioner och normativa beteenden söker sig den icke-drömmande människan mot trolöshetens avgrund, till det kärleksfulla svekets frihet. Det går en rak men farligt brant väg från trohet till trolöshet, från sexualitet till sexuell extas, från partipolitik till anarkism. Goethe nådde inte ända fram, men vandringsleden har kartlagts av andra inom litteraturen, från antiken till, låt oss säga, Heinrich Böll.


Skelettet till den här artikeln publicerades som Understreckare i Svenska Dagbladet den 17 maj 1990.

Bilden är hämtad från Martin Bladhs/Bo Cavefors’ action Three Studies for a Crucifixion, dedicated to Francis Bacon.



Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008.
Bilden:Copyriht©Peter Andersson/Lars Bosma 2008.

+