27.7.09

cavefors/lundberg release "memoarer" 29.7.2009


Giuliano Killgren Medici invited you to
"Bo Cavefors Memoarer"
- illustrations by C.M. Lundberg -
releaseparty on Wednesday July 29 2009
Host: STYX Förlag
Start Time: Wednesday, July 29 at 6:00pm
End Time: Wednesday, July 29 at 11:00pm
Where: Skeppsbar, Skeppsbron 44, Stockholm






18.7.09

ELI LEVÉN : SANKT SEBASTIAN




Eli Levén
SANKT SEBASTIAN
Ur en kommande roman
'
'
Sankt Sebastian, du är genomborrad av pilar, fastbunden vid ett stort vackert träd av dina vänner, du är nästan naken och riktar din blick uppåt som att du ber till något ovan dig, som om du håller andan för att invänta att Guds hand ska sänka sig över dig. En ängel flyger bakom dig och är på väg att sätta en krona på ditt huvud. Bakom dig rasar ett krig, inom dig bär du hemligheten om vad du bett till, längtat och hoppats efter. Du är kanske 19 år och har långt brunt hår till axlarna. Strax sluter du dina ögon och spelar upp ditt liv på dina ögonlocks svarta, varma duk.
'
Sebastian, vad funderar du på? Livet rinner ur dig och alla dina älskares blod är i ditt blod. Du tänker på hur köttet blir till hö, tröst och kärlek som du gav de dina i mörka, mörka rum, i klubblabyrinter, till ljudet av stön och blåvitt ljus från biodukar och teveskärmar. Hur ni famlade efter väggarna, skuggorna i rummen, lukt av svett, heltäckningsmatta och fuktig källare. Där i underjorden fanns ditt folk och bland dem var du deras helgon. De biktade sig till dig, bad om förlåtelse, medmänsklighet, värme, ömhet, ett äventyr. Du gav dem vad de drömde. I dina ögon, i din lukt fanns berättelsen om deras längtan. Du knäböjde inför dem, och belöningen rann ner inom dig, ett varmt, kladdigt tack, ett svettigt handslag, en tyst försäkran om att du var gudomlig och gjorde underverk under det att du levde. Du vände dig mot dem lutad mot en vägg eller en höft. Med en man i munnen öppnade du dig, vidgade dig och lät dig fyllas som ett tomt kärl, knullade munnen full av Sobril, rödvin, sperma och hat så att det stockade sig i halsen.
'
Sebastian, var är du någonstans? Pilarna hugger och borrar sig in i din hud på trädet, du är bakbunden, solen ger dig huvudvärk och får din hud att svida.
'
Jag minns hur du fick män att vända sig om efter dina bruna lockar, dina intensiva ögon, ditt förlägna leende Sebastian, dina höfter som svängde som kyrkklockor i slow-motion när du gick.
'
Du var för skör, du var alldeles för mycket, Sebastian. Du var en blomma inte en människa.
'
Vi gungade du och jag efter skolan de där eftermiddagarna. Vi grät tillsammans på din pappas golv, vi låg tillsammans där i en pöl av tårar, snor, slem, mjukost och självförakt.
'
När du skrek och grät och skar dig i dina händer när du var elva. Jag var där när du spydde upp chipspåsarna och glassen, jag tittade på dig när Simon tvingade in sig i dig och du bet i kudden av smärta, när du färgade lakanen röda och när han två veckor senare sa att han smälter när han ser en kille med fräknar.
'
Våra liv snurrade sig kring varandra tills vi inte visste var du slutade och jag började.
'
Det är bara du och jag som delar den här stunden nu, Sebastian. Du kommer att dö nu och jag kommer att följa med. Vi kommer åka på en resa och allt det här ska vara långt borta. Jag ska ta dig i min famn Sebastian.
'
Du rinner ur mig, mitt liv ror mot dig och förökar sig i tusentals roddare och vi ror allesammans mot dig, tills jag inte vet vad som är ditt land och vad som är mitt. Vi kommer vara som mjuka bölder och mjölk och säd och blod och vax, vi ska fylla dig Sebastian, vidga dig. Jag ska slita ut ditt hjärta och sätta i mitt eget, slita ditt hjärta och frigöra det från allt ditt kött och alla dina indigotunnlar inom dig. Jag ska fästa dina höfter i mina. Vi kommer vakna varje dag för att titta i varandras ögon, två lugna hav, två stycken stormar. Jag ska andas genom dina lungor, samma hjärna, samma sinne i ett evigt samlag.
'
Vi ska bli något du och jag Sebastian.
'
Vi måste skydda det som är vårt.
'
'
Författarfoto: Therese Kellner


Copyright©Eli Levén 2008

16.7.09

Pi. #16 - Sebastianer i väntan på Godot

'
'
''
'
'
'
Sebastianer i väntan på Godot
'
'
'
'
'
'
Copyright©Bo I. Cavefors, 2009

rash art mag II


9.7.09

Guillermo Riveras

'
'

a New York Citybased Colombian artist
creating powerful images exploring personal, sexual,
gender, cultural and historical identities...

8.7.09

LEIF HOLMSTRAND : DAIBUTSU


Leif Holmstrand

Daibutsu


daibutsu [dajbutsu] (japanska, 'stor buddha'), benämning på buddhastatyer i Japan efter kontinental (kinesisk) modell. Den äldsta, Asuka daibutsu från 606 e.Kr. (2,75 m hög), kan ses i Asukaderatemplet i Naraprovinsen. De två mest kända är Nara daibutsu från 752 (ca 16 m hög) i Todaijitemplet i Nara – den föreställer buddhan Vairocana och är restaurerad efter bränder 1180 och 1567 – och Kamakura daibutsu från 1252 (ca 11 m hög) vid Kotokuintemplet i Kamakura, som föreställer buddhan Amida (Amitabha). Dessa och andra daibutsuer i den japanska traditionen har tjänat som nationella symboler samtidigt som de har varit uttryck för buddhismen. (Ur Nationalencyklopedien.)




Jag kliver av tåget i Kamakura och ringlar ut några tentakelfrågor: Var är guldet? Var är templen? Var är Buddha? ... och vänliga händer vidrör mig, mina delar, de manliga genitalierna. Rysningar pressar denna konstiga kropp framåt i värmen, fram mot ett fordon; jag kan inte avgöra vilken sort, men upplever inga problem med betalningsritualer, tidtabell eller service. Jag ångrar att jag inte rakat mig.

Stadsmiljön har så många lager av tid och illusion att ögonen mycket snart blir vilseförda, vilket kan vara ett främlingens dilemma i detta hörn av världen: hemlöshet i tid och rum, hemlöshet i kroppsliga kontakter och hemlöshet i de allt överskuggande pengatransaktionerna. Här föreligger en sorts förnuftsvidrig affärsestetik, eventuellt försedd med religiösa, ceremoniella förtecken.

De andra köper och säljer mina känslor och intryck. Deras verksamhet pågår osedd i den skugga jag ger upphov till. Min hjärnas fettlabyrinter blir långsamt dränerade.

När jag lämnar det i min fantasi så könsliga fordonet bakom mig, finns inte många valmöjligheter, inte i praktiken. Människorna är ett strömt men lockande vattendrag och jag måste följa med, upp mot kultens centrum, det elva meter höga medeltida bronsmästerverket.

Förkroppsligandet av Amida är något annat än den Buddha som via skolgången grott fast som kunskap i huvudets inre. Den asket jag läst om framstår nu som en tom kliché, en idealbild från reklamens förenklade sagovärld. Här möter mig en gestalt med absurd existens, en första verklig verklighet som nästan dödar.

När jag betalat och inträtt i bronsjättens mörker via en liten öppning i sidan, anar jag att en man, en av dem som skuggat mig, redan finns där inne. Fönstren i ryggväggen sitter högt upp, ljuset avtar. Han attackerar. Jag försöker inleda mina motreaktioner med ordet ”jag”, men ord blir snart meningslösa. Språket som verklighet finns efteråt, nuet är inte språkets plats, trots allt vad denna text genom sin form försöker lura i oss.

Beröringens förutsättning är ett hål i själen.

Kan mitt hålrum slutligen möta den andres?

De kärleksfulla slagen nöter bort mina pronomen, där finns allt mindre skillnad i världen, inga positioner. Plötslig nakenhet och en rik palett av smärtor, världen skaver. Det finns ingen anledning att leva. Uppgivenhet står hand i hand med den intensivaste livsglädje och jag skriver detta som en fantasi, en hågkomst, en sanning, ett sätt att tillverka världen – inte för att leva i den, men för att använda den som språngbräda.

Vi smälter samman han och jag, genom våldet, genom parningen, den märkliga graviditeten i mitt huvud. Om blodet är ett pris att betala, så varsågod, jag betalar det villigt: inget jag äger kan ändå bota främlingskapet.

Vi glider in i samma hud med vår dubbla intighet.

Sorgen försvinner, dess essens är skugga och här finns inte längre vare sig mörker eller ljus. Huden blir ett med Amidas tomma bronsskal. Det andra är tomhet och klarhet. Kamakura finns inte. Inga kroppar finns, ingenting, och om allt har briserat och gått under spelar inte någon roll.




Foto 1: Leif Holmstrand.

Foto 2: Arvid Höglund.

Copyright©Leif Holmstrand resp. Arvid Höglund 2009.

4.7.09

Marja-leena Sillanpää : "jag har kontakt med de döda"




Marja-leena Sillanpää
"jag har kontakt med de döda"
en del av utställningen
Change / Cambio / Wechsel
i Rosendals Trädgård

15 maj - 3 oktober 2009




2.7.09

STEFAN HAMMARÉN : VYKORT FRÅN HELSINGFORS


'
'
Vykort till dig här


Heus


Skriver ensam härifrån republikens hufvudstad, på ett övernattningsställe här sent å småtimmarna, behöver kanské ändå inte vara rädd för zombierna, höghuset är grannhuset till ett astronomiskt kyrktorn bredvid ett kyrkoherdecentralämbete och är större än Notre Damé, zombiebefriade gator kvarteret just här. Sett idag en stor surrealistutställning Surrealism and beyond in the Israel Museum, som är på lån hit till H:fors, där fanns jätteläckra, härligt vackra, estetiskt fulländade verk av dadaister som Janco och andra dåtida, samt av senare mästare. Många av dem inte tekniskt avancerade, av sådant man själv hade kunnat göra, bara idén så härligt fin i sitt tilltal. Ville så känna på materialet på några verk, mest på en solros och bl.a. ett ansikte kallat Dodo av Yoav Miller, känna och knacka med mina små undersökningsfingrar men avstod när allt var så fan övervakat, de där jävla kamerorna överallt alltid, att jag inte fick leva ut som jag vill, israelerna hade dessutom sänt med egna säkerhetsvakter och agenter som hängde där överallt och lurade civilklädda, de hade krävt av finländska myndigheter få ha beväpnade agenter och säkerhetsmän civilklädda på museet, nekats dock sin fulla beväpning, naturligtvis var de, israelerna smygbeväpnade så som det pöste ut i deras buntar och gick som tunga duvor istället för lätta dansörer och jag hade inte önskat få dem i nacken på mig, så fick inte knacka på någonting överhuvudtaget, blev inget kul som i Borgå.


Men jag blev emottagen av en museidirektör och blev erbjuden en privat guidning fastän avstod. Sedan har jag smygåkt spårvagn utan att betala biljett, det var roligt, sådant tycker jag om, och var så synsk att visste att inte skulle åka fasta för kontrollanterna, som annars har gorillastoraktigt livvaktsskydd i H:fors. Såg från spårvagnen någon död människa som låg på gatan, ingen brydde sig om honom, eller så sov han bara, eller hörde till de omtalade zombierna. Sedan gick jag genom hela centrum sent på kvällen till Hotell Torni, hotellet tornet, hotellet jag skrivit en ännu outgiven roman om. Den skrivbordsteoretiker jag är, har jag skrivit först romanen, innan besöket stället, nog som författare väl vanligtvis gör tvärtom, inte den här, ungefär som den där tysken som skrev en halfthundra vildavästernböcker utan att aldrig varit i Ämnerika. Jag tog mig upp till baren där på översta vårningen, jättehögt, en tid var det högsta stället i hela Finland, fantastisk utkik över centrum här. Efter andra världskriget, var hotellet det finaste i H:fors och besattes i sin helhet av ryska kontrollkommissionen som inhyste ryska agenter som underställde Finland under Sovjetunionen tills det enorma krigsskadeståndet var betald bort, från den tiden som min roman handlar förlagd där. Jag stal ett ölglas från hotellet som suvenir, liknar tornet ifråga uppochnervänt, tror jag. Och så besökte jag damernas toalett en våning nedan terrassen, så fantastiskt som den muggen där är placerad, när man pinkar känns det som om man kastar vatten rakt ut i luften över H:fors, den är så glasad den toaletten, helt underbart att göra det. där Måste på något sätt få med den toaletten till romanen, vet bara inte om den fanns på tiden från kontrollkommissionens dagar, och vad de haft utrymmet till. Sedan gick jag tillbaka till övernattningsrummet, frös i min kortärmade t-tröja mitt på natten, men hade en svart luva och såg allmänt lömsk ut, och skriver här nu ett hej till dig. Tänkt på dig. Synd att du inte vill se staden med mig.


Stefan Hammarén


+

Bild: Man Ray - Observatory time.