21.9.10

Ervik Cejvan : Ordets kött. Om performancekonst av Cavefors & Bladh

'
'

'
'










Ervik Cejvan
ORDETS KÖTT
- om performancekonst av Cavefors & Bladh

Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E


Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.

Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.

Den ena sidan är underordnat den så kallade falliska funktionen – det är inte en ståkuk vi talar om här men mer precis en konstitutiv och nödvändig tomhet som låter skapelsen framträda ex nihilo, en tomhet som begäret fyller på med alla möjliga och omöjliga fantasier – om fallos som en ståkuk. En kuk är ibland inte annat än en kuk, för att parafrasera Freuds ”en cigarr är ibland bara en cigarr”. Fallos, det är den gemensamma nämnaren, det för oss samman, i kärleken till exempel; en funktion som identitet och existens grundas i. Och begäret. Att begära är att vilja ha fallos – begärsobjektet. Såsom den enskildes begär är fallos ett omöjligt fantasiobjekt, det så kallade lacanska objekt a; en fantasi om ägande av fallos. Men fallos kan inte vara endast mitt, endast för-mig. Fallos är därför ett omöjligt begärsobjekt som aldrig kan fångas, det kan aldrig inkorporeras av den enskilde; fallos är bärare av begäret, det är en universell funktion, ett icke-objekt, varför vi kan säga att fallos inte finns, objektivt sett. Fallos är, till syvende och sist, en funktion; en symbolisk universalitet, någonting utöver det uppenbara.

Vi är aldrig nöjda med det vi ser, hör och känner. Vi upphör aldrig att begära. Begäret är ett jagande efter vind – för begäret rör sig i en så kallad metonymisk rörelse; en betydelse omvandlas till en annan i en kedja associationer utan någon verklig grund, någon verklig urbild eller motiv. Effekten blir sin egen orsak. Och orsaken är vad som inte fungerar som orsak, för att det är sin egen effekt.

Det finns ingen sexuell relation för att den andra sidan av Lacans sexuationsformel inte alls är underordnad fallosfunktionen. Den andra sidan kallar Lacan ”feminin njutning” (jouissance feminine). Det är emellertid så att den kvinnan Lacan ser njuta inte är en fallisk kvinna, mannens begärsobjekt, eller ens en kvinna som omfattas av språket. Det handlar om en ganska enkel bild Lacan försöker gestalta när han talar om en annan njutning, en njutning i sig, fullständigt förankrad i Köttet, det singulära – i mig som njuter. Njutningen kräver en total frigörelse från begärets ideologiska struktur. Njutningen av det så kallade feminina slaget heter så hos Lacan för det enkla faktum att ”kvinnan” saknar en kuk. Men att hon absolut kan njuta utan den är ett mysterium. Mer åskådliggjort än detta blir det inte. Lacan leker med förväxlingen mellan kuk och fallos. Och vad blir en bättre bild av fallosens faktiska frånvaro, om inte just frånvaron av kuken hos kvinnan?

Hursomhelst, Ord och språk, Kött och kropp skiljer sig på samma vis som begär och njutning skiljer sig åt, lär vi av Lacans sexuationsformel. Köttets ofattbara dimension – inkarnationen – förankrar köttet i mig, i MIN njutning. Njutningen är min. Att njuta är att koppla loss världen och ingå en kommunion med det inkarnerade i Köttet. Vad är inkarnationen? Ord blir kött, säger Uppenbarelseboken. Eller, ord besjälar köttet. Och detta carne är inte kroppen som begär och sväller av passion och begär, men exakt njutningen, den singulära existensen inom oss som för oss närmare Ordet i kommunionen med Köttet.

Det finns en aspekt av språkets förlamning i Cavefors’ & Bladhs performance, en njutning som är åtskild från världen, en kommunion, en ritual. Många åskådare upplever det hela som en mässa, det är någonting religiöst i det. Vad är det religiösa? Just det, Köttet blir nästan intensivt påtagligt i Cavefors’ & Bladhs performance; Ordet framträder och talar ett stumt njutningens språk. Denna njutning kan tyckas vara exhibitionistisk och obscen även, men långt ifrån pornografisk eller banal. Denna njutning är sålunda demonisk, den förmedlar, vilket är rätt egenskap av gamla grekernas daimon, en värld mitt i vår värld som alla slags bortträngningsmekanismer och sublimationer i historia och nutid stävjat, men som alltså inte är bortom men här och nu och just i stunden som Cavefors & Bladh genomför sina mässor och ritualer, öppnar upp ett ögonblick av världen som den är: osublimerad, direkt – real. En real värld är utan pynt. Det reala är omöjligt att symbolisera, det är. Hos Lacan är dessutom det reala ett särskilt begrepp med just denna betydelse, det är underliggande och oförfalskat. Genom att dölja någonting förintar vi inte dess vara, dess okuvliga närvaro tränger fram som en sanning. Och sanning är fundamentalt vad vi ogärna vill veta. Vi älskar pynt, att begära istället för att njuta. Slavmoralen istället för viljan till makt, som Nietzsche profeterar om.

I det följande skall jag i ett språk som i det närmaste fallerar att vara poetiskt för att det vill uttrycka det reala Cavefors & Bladh öppnar, och som också misslyckas att vara akademiskt för att det på intet sätt kan vara det, skall jag alltså estetisera språket för att tala om ordets kött, så som jag ser det framträda i ljuset av Cavefors’ & Bladhs performance, som jag heller alltså vill kalla mässa, ja kommunion. Här är den estetiserande del två av mitt anförande:

II
Ordet är ett varasäte. Kroppen omsluter Köttet. Ord och Kött – mitt Kött är inte ditt. Vi delar kropp och språk. Det här är min kropp, ät mig. Kommunikation, ännu inte en kommunion – av Ord i Köttet. Språk, kropp, det gemensamma. Min kropp blir din, vi talar, vi älskar. Men mitt Kött är mitt. Och Ord som bebor det. Ingen äger mitt kött. Det är en gåva jag inte kan ge. En gåva för-mig.

Vi lär oss att begära, att uttrycka begäret. Begäret är det objektiva, det ideologiska, språket... Begäret är min fantasi om dig. Begäret är inte mitt. Det är en idé som en annan planterar, den jag åtrår. Jag begär. Men begäret är ett begär efter en annan. Lacan säger: Begäret är en annans begär. Åtskillnaden mellan begär och njutning är också åtskillnaden mellan språk och ord. Det talade, vad jag säger - språket, det du hör, lyssnar på. Det är vad DU hör att jag säger. Och du förstår. Och vi kommunicerar. I bästa fall för vi en dialog. Lacan: Kommunikation är att få tillbaka sitt eget budskap i omvänd form.

Vi kan ställa upp ett schema:

 två nivåer, ovanpå varandra; varje nivå har två horisontella begrepp som hör samman med varandra men är åtskilda från den motsatta horisontella uppställningen, ovanifrån nedåt och tvärtom:
 vi har alltså:

Det flyktiga, metanivån (övre delen): SPRÅK KROPP

Det eviga, grunden (undre delen): ORD KÖTT

ORD och KÖTT är bortom representation för att KROPP och SPRÅK är vad som representerar, mig för dig. ORD och KÖTT är och skulle med Lacan kunna karakteriseras som det reala – det reala är vad som inte kan konceptualiseras, symboliseras (symbolen är bara kompensationen för en frånvaro); det reala är alltid på sin plats. SPRÅK och KROPP är representationen, en ständigt föränderlig kedja av förskjuten mening, vad vi med Lacan skulle säga är imaginärt och symboliskt.
Språk och kropp är allt som är utbytbart, förgängligt och föränderligt. Det hör till metanivån, alltså spekulationens och osäkerhetens. Att vi talar och knullar är samma sak. Det är sitt eget självändamål, en evig kontinuation av födelse och död, förfall och misslyckande, tiden, sammandragning och tömning. Språk och kropp är inte människans sanning – vad hon säger och hör, äter och tömmer tarmarna, vaknar och somnar, föds och dör... Sanningen är en bas och även om sanningen inte finns är köttet och ordet sant. Det är vad språket inte kan beskriva, dess omedelbarhet är en odisputabel närvaro. Kroppen är ett drenagesystem, köttet är erotiken, det sublima, det sköna – nakenhetens gudomlighet. Ordet som inget språk kan uttala är i Köttet, det är också vad vi kallar själ. Ingen kan säga vad själen är. Men själen är den som sätter Köttet i rörelse, en evig grund, liksom Köttet. Själ och Kött förintas inte, själen fortgår, Köttet återuppstår, säger visdomen större än vi kan veta. The rest is silence. Eller Tro. ”...en tro som aldrig kan förvandlas till vetande.” skriver Bo I. Cavefors, mer specifikt, om den kristna tron i Helvetet.

Kåtheten... det är vad som förenar oss. Men när jag njuter, njutningen är bara min. Och du, njuter för dig själv. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. Det finns ingen sexuell relation mellan dig och mig för att vi njuter var och en för sig, var och en av eget kött – med varandra och inte av varandra. Därför finns det ingen sexuell relation.

Någonting träder in här, större än den sexuella relationen, hur den än må vara eller icke vara, det tränger in och töjer ut; någonting som garanterar min och din njutning – Köttet. Var och en av oss bär Köttet inom sig. I Köttet är vi ett, var och en. Köttet är inte enbart stumt, inte enbart ett material. Det är guden inkarnerad. I Köttet finns Ordet. Ordet är det som talar till oss. Detta genomströmmande av njutning, igenom oss, denna kraft som är min, skickas genom mitt Kött. Varifrån? Från Ordet. Det är Ordet som talar - när det går för oss, när vi kommer. Schelling vet vad han menar när han i Die Weltalter talar om ”krafternas orgasm” (Orgasmus der Kräfte). Ordet.

Det talar till oss i köttet.



Bo I. Cavefors.
A portrait by William Zarate. 1.11.2012.


Köttet är en andlig princip – här och nu, inkarnation, en gång för alla. Anden är i köttet. Anden är andningen, tanken, viljan.

Njutning – jouissance; Lacan liknar jouissance med Guds ansikte. Det kanske är Guds ansikte vi ser i Terese av Avillas extatiska ansiktsuttryck, av Bernini. Vad går hon på? undrar Lacan. Ordet talar i hennes Kött. Ängeln mittemot den heliga Terese i Berninis mäktiga stenhuggarkonst ler av glädje. För att, när ängeln ser jouissance, ser ängeln Guds ansikte. Gud är i köttet, Ordet, inkarnerat.

I mitt Kött pågår en mässa. Ordet talar. Kraft, ström, gudomlig men i mig i mig i mig. Ordets Kött skakas av en kraft som kroppen så imbecillt spyr ut – semen. Jag talar Ordet när mitt ansikte förvrids i njutning – afasi – och jag är Guds ansikte.

Alla plågor och smärta som drabbar min kropp, piskan och hårda slag och knivskarpa sår förmår inte ta ifrån mig den njutning som Köttet ger mig, ordets kött, när Ordet talar till mig, i mitt Kött – korsfästelsens mystik...

Köttet talar, ordets kött.


Copyright©Ervik Cejvan, Malmö 2010.