GÖRAN PERSSONS VÄGAR OCH VAL

Bo I.Cavefors
PERSSON HAN KAN ALLT FÅ TILL DET…

Göran Persson: Min väg, mina val.
Bonniers 2007.

Mången memoar har jag läst under årens lopp. Utgivna och outgivna. Men maken till det självförhärligande Göran Persson ägnar sig åt i denna hans första memoar – det lär säkerligen följa fler versioner decennierna framöver – har jag aldrig läst. de Gaulle var förvisso medveten om sina avgörande insatser för ett Europa befriat från nationalsocialism och Hitlervälde, när han publicerade sina memoarer, men befrielsegeneralens franskt pompösa statsmannaattityd smälter som en vällagrad camembert i sommarsolen mot Perssons grandiosa bild av sig själv.

Det börjar redan i pojkåren: ingen är så intelligent som Persson, så läsbegåvad, så slagfärdig, så politiskt motiverad som Persson. Persson behärskar sitt auditorium, han är ledaren, han är hård men samtidigt öm, i sitt innersta. Journalister och även politiska motståndare till Persson har under alla dessa maktberusande år utnämnt honom till en stor retoriker… Retoriker? Jag har faktiskt hört ett stort antal tal Persson framfört och nu läst memoarerna… Men: retoriker? Nej. Det finns många retorikskolor. Perssons retoriska konststycke är möjligen att han saknar retorisk begåvning. Om man inte kallar advokatyr och att vara slängd i käften, för retorik.

Persson är skicklig på att utelämna för honom pinsamma episoder i livet: varför ingenting om hans ständiga smitande från arbetsuppgifterna som gavs honom under värnplikten och varför ingenting om karamellsnattandet i godisbutiker. Det är karaktärsdrag som skulle ge en mer nyanserad bild av Stålmannen Persson.

Persson tycks vara övertygad om att det är ren och skär avundsjuka när människor inom och utom Det Statsbärande Partiet kritiserar honom för att ha köpt gården Torp och blivit en i alla fall icke utfattig bonde. Är inte detta att driva konspirationsteorierna väl långt och att undervärdera medborgare han regerat över ett antal år? Jag tror alla unnar Persson hans Sörmländska gård och önskar honom lycka till i framtiden, ungefär som när Ola Ullsten önskade de sparkade arbetarna i Olofström Lycka Till när det begav sig med en borgerlig regering förra gången. Vad medborgare, politiska motståndare och möjligen mediefolk reagerar emot är inte att Persson blivit gårdsägare utan därför att han så uppenbarligen sviker de ideal han säger sig ha kämpat för sedan pojkåren hemma hos mamma och pappa i Vingåker. Det är inte Torp utan Svek som upprör. På sid. 124 skriver Persson om, som han ser det, Jan Nygrens svek när han tackade nej till att bli partiledare. Man bör tacka Ja när Rörelsen Kallar. Persson: ”Sådan är moralen i rörelsen.” OK, det låter fint och det ÄR fint. Persson är duktig, retoriskt duktig skulle väl hans fans kalla det, när det gäller att anklaga partikamrater för att svika moralen i rörelsen, men gör ett undantag för sig själv. Uppriktigt sagt: det känna obehagligt, det känns oroväckande. Det ger mig en aning om vad en person som Persson skulle kunna åstadkomma i ett samhälle med en annan ideologisk orientering, i ett samhälle där man ropar efter Ledaren, efter Führern.

Det mest arroganta i Perssons arroganta memoar finner jag på sidorna 169-170. Persson skriver: ”I mitt barndomshem var två medlemskap fullkomligt givna: medlemskapen i Svenska Kyrkan och i Svenska Byggnadsarbetareförbundet ifrågasattes aldrig. Medlemmar i socialdemokratiska arbetarepartiet var vi däremot inte, den tillhörigheten var mer grundläggande än så. / Socialdemokratin var en del av familjens identitet. Det behövdes inget medlemskap för att visa var vi hörde hemma.” Detta är advokatyr och skitsnack på lägsta nivå. Är det inte istället självklart att man är medlem i en organisation som är ”en del av familjens identitet”? Märk också att Persson skriver Svenska Kyrkan och Svenska Byggnadsarbetareförbundet med stora Anfanger, men icke så vad gäller socialdemokratiska arbetarepartiet. Det är förmodligen denna dialektik mellan verklighet och Perssons drömvärld den före detta statsministern menar när han skriver (s.170) att han med tiden kom att utveckla en egen pedagogik som bland annat innebar att han vid föreläsningar brukade avsluta med två frågor: ”Är vi överens? Har ni förstått?”. Svaren borde redan då, i Sörmland för några decennier sedan, ha blivit: Nej, Herr Persson, vi äro icke överens emedan att vi ej hava förstått.

+

Recensionen tidigare publicerad i Folket i Bild / Kulturfront (nr 10 - november - 2007).


Copyright©Bo I. Cavefors 1007.