30.9.06

WHAT MAKES A WAR JUST?

Woodstock Forum
Crucial Questions:
What Makes A War Just?
What Makes Peace Possible?


Wednesday, October 4, 2006
8:00 p.m.
Reception and book signing to follow
The Bunn Intercultural Center Auditorium
Georgetown University
37th & O Streets, NW
Washington, DC 20057
Admission Free
Parking Available (use Canal Road entrance)

THE PURPOSE
In the months prior to the US invasion of Iraq, when everyone was talking of war – would it happen? should it happen? – the U.S. Jesuit provincials were having a similar conversation. They were concerned, however, about clarity regarding what constitutes a just war in our time. Their desire for a deeper understanding led to a one day symposium on Catholic Traditions on Peace and War. Furthermore, they wanted the fruits of the symposium to reach a wider audience. The result is the book, Just War, Lasting Peace: What Christian Traditions Can Teach Us (Orbis Books, 2006). The purpose of this forum is to further expand the discussion. Ongoing serious conversations seem crucial in light of our national security doctrine which emphasizes preemptive war and preventive war. Equally important is an exploration of ways individuals and groups can engage in peacemaking.
THE MODERATOR
Dolores R. Leckey is a senior fellow at the Woodstock Theological Center and is the general editor of Just War, Lasting Peace: What Christian Traditions Can Teach Us. She is the former executive director of the Secretariat for Family, Laity, Women and Youth at the United States Conference of Catholic Bishops where she served for twenty years.
THE PANELISTS
John Kleiderer is the policy analyst for the Office of Social and International Ministries at the U.S. Jesuit Conference and is a contributing editor of Just War, Lasting Peace.
Mary Ann Cusimano Love is on the political science faculty of The Catholic University of America. She spoke at the 2003 symposium on the contemporary just war position and is one of the authors of Just War, Lasting Peace.
Marie Dennis is executive director of the Maryknoll Office for Global Concerns and is vice president of Pax Christi International.
Mark Mossa, S.J., is a student at the Weston Jesuit School of Theology in Cambridge, MA. He previously taught philosophy at Loyola University in New Orleans and served as a summer intern at America magazine. He is a contributing editor of Just War, Lasting Peace.
Robert Royal is president of the Faith & Reason Institute in Washington, DC. He is a member of the Common Ground Initiative. His presentation at the 2003 symposium appears in Just War, Lasting Peace.
THE QUESTIONS
* What are the three parallel traditions on war and peace? What, if any, are the points of convergence and divergence?
* Can any or all of the three perspectives really affect policy makers, especially in efforts to curtail terrorism?
* How can religion which has been at the heart of so many wars illuminate a new path to peace?
A reception and book signing will follow the Woodstock Forum.
The Woodstock Theological Center is grateful for the collaboration of the Office of the President of Georgetown University in sponsoring this Woodstock Forum.
For more information, visit Woodstock Theological Center.

28.9.06

SCHOTTENIUS OM EKMAN


Bo I. Cavefors
EKMAN/SCHOTTENIUS : de dolda symbolernas mysterium

Bok:
Maria Schottenius Den kvinnliga hemligheten. En studie i Kerstin Ekmans romankonst. Bonniers förlag 1992.

Jag har varit tveksam till Kerstin Ekmans författarskap men frestad till omvändelse efter att i ordets positiva bemärkelse ha indoktrinerats med Maria Schottenius intelligenta, nyfikna och provocerande bevisföring och analys av Ekmans fyra stadsromaner, Häxringar, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus.

Schottenius läsning av Ekmans romanserie kring ett spökhus i Katrineholm är en litteraturvetenskaplig prestation av ett slag som sällan skådas vid svenska universitetsinstitutioners mot omvärlden avskärmade ensamceller. Djupdykningen i texten och vad som står mellan textraderna blir desto intressantare eftersom Ekmans författarskap förankras i europeiskt kontinentala kulturtraditioner. Det visar sig vara möjligt trots att romanerna är skrivna i Sverige och handlar om svenskar i Sverige, det vill säga i en historisk verklighet där änglar och djävlar inte visat sig sedan Karl XI gick ur tiden, trots att den lutherska statskyrkan fram till vår tid hade ensamrätt på domedagspredikningar.

Maria Schottenius, född 1953, tidigare redaktör för BLM, numera kulturredaktör vid ett annat Bonnierföretag, Dagens Nyheter, publicerar naturligtvis sina böcker på Bonniers, förlaget, menar att Ekman är en litterär mystiker, trots att ”gestaltandet av det mystiska” sker ”på ett dolt plan” och mystiken glider ner i undertexten. Att definiera Ekman som mystiker är emellertid långsökt. Jag hoppas i det följande kunna lägga fram goda skäl för min skepsis.

Mystik må finnas i Ekmans undertext, men dold förmår den varken spränga normer eller mönster, vilket är varje äkta mystikers inre tvång och målsättning. Sökandet efter den helige Graal eller efter kinesiska spåmäns stickor och strån i I Ching förblir utanpåverk, intellektuellt fyrverkeri, om läsaren behöver tillgång till resurserna vid en smärre detektivbyrå eller universitetsfilial för att finna dem.

Schottenius vill visa Ekmans ”andra möjliga världar” och upptäcktsresan är välplanerad och väl genomförd. Men Ekmans ”många dimensioner” är måhända resultatet mer av flitiga bokstudier (Jung, Swedenborg och Bibeln) än ett återskapande av t ex den jungianska analysmetoden. C.G.Jungs uppfattning om gudagestalters allmängiltighet för människan under årtusenden kan naturligtvis tjäna som utgångspunkt för ett resonemang kring Ekmans uppfattning av kvinnans roll som modergudinna, men därav följer inte med säkerhet att Katrineholmsromanerna bjuder på en ”andlig och historisk djupdimension”. Man kan med Schottenius fråga sig ”vem som analyserar och vad som analyseras”.

Ekmantexternas mytologiska ”djup” är visserligen i samklang med den Jung som likt Swedenborg startar karriären som vetenskapsman och slutar livet som skärskådande iakttagare av den metafysiska verklighet som finns bortom det av döden begränsade livet, men andliga upplevelser och religiösa uppenbarelser är individfixerade och kan förmedlas till utomstående endast om mottagaren/mottagarna exalteras och försätts i ett andligt tillstånd, som gör henne mottaglig för metafysiska upplevelser.

För att åstadkomma den effekten är Ekmans analyser alltför ”dolda”, texterna alltför kalla, alltför kvasianalyserande. Däremot återskapar Ekman i sina djupdimensionella Katrineholmsvisioner ångest och kval, förvandlingen av bröd och vin till kött och blod och kalkens betydelse i kristen gudsgemenskap, med hjälp av stadens ärkeänglar, Gabriel och ”Vitmålarn” Mikael. Vem är han?

Vitmålarn Mikael målar endast med vitt, och Schottenius har haft lyckan att i gnostiska Filippusevangeliet upptäcka att där berättas om Herren, som gick ut i Levis färgeri, tog 72 färger, kastade dem i pytsen för att när han tar upp dem upptäcka att ”alla var vita” – och inte jeansblå. Det låter rimligt och bör tas på allvar, men när Ekman kallar en av huvudpersonernas dotter för Maria de Lourdes, närmar sig författarinnan det kitschiga och skrattretande.

Schottenius håller emellertid huvudet kallt och konstaterar – efter en utförlig rekapitulation av mjölnardottern Bernadette Soubirous möte med jungfru Maria i Lourdes i södra Frankrike – att Ekmans religiösa föreställningar går ”i varandra”, att hednisk tro och kristen tro är i ”kontamination”. Tyvärr påpekar Schottenius inte att vid ett sådant religionshistoriskt förhållningssätt kan varje historia, diktad eller grundad på verklig erfarenhet, förvandlas till falsk mystik och metafysik.

Kerstin Ekmans mystik är ”väl dolt” skriver Schottenius och menar att författarinnan i ”det avseendet” återfinns i ”mystikernas tradition”. Det kan, som tidigare sagts, ifrågasättas. Också den välvilliga Schottenius tvekar, ett ögonblick, när Swedenborg dras in i romanernas dödsmysterier och talar då försiktigt om att Ekmans beskrivningar av Anne-Maries upplevelser ”ser ut att”, att man ”bör”, osv.

Med andra ord, det finns ”ingen entydig värld, ingen bevisbar verklighet” sedan fysikerna 1927 tvingades byta verklighetsuppfattning. Gnostikernas idé är att Han finns i oss själva över alla tider och de flesta fysikaliska teorier, och Schottenius tar skickligt Maria Magdalena till hjälp – kvinnan och aposteln som ”fick kunskap om Alltet”. Som tjänar är andra mediterar, som revolterar mot kyrkans patriarkat, som förvandlas från hjon till Helig Ande, som vädrar ut jordisk stank och öppnat fönstren för himmelsk väldoft – för att visa att det goda är symbiotiskt med det onda, att ljus följer på mörker, att människan och mänskligheten är splittrad. Men vad återstår av metafysisk verklighet, om Gud ersätter köttsliga fäder, om inte längre mötet mellan liv och död är ett ögonblick ”i det tomma rummet”?

Djupet i sig är mysteriet framför andra, valets möjlighet (Kierkegaard) och mötet med självet (Jung). Analytikern Schottenius hamnar till slut hos karmeliten Johannes av Korset; ”valet” och ”självet” är i själva verket Gud: ”Endast genom symbolen kan det omedvetna nås och uttryckas” (Jung).

Schottenius menar att religionspsykologin i Ekmans romaner komponerats med ”hjälp av bland annat maskerade myter”, att detta är ”en medveten komposition”. Ja, och just därför förlorar, menar jag, kompositionen sin litterära och metafysiska verkan. Vad som skett genom väl uträknad medvetenhet kan aldrig stimulera andras, i det här fallet romanläsarnas, undermedvetna sökande efter ”valet”, ”självet” och Gud.

Ekmans textvärld blir efterhand ”alltmer sakral”, skriver Schottenius, dock utan att samtidigt konstatera att det som är alltför sakralt, det vill säga alltför komplicerat och osjälvständigt, heller aldrig kan ge en trovärdig bild av den jungfruliga Maria som befruktas av den Helige Ande.

Schottenius skriver att Maria, madonnan, ”är en BILD av modern, men inte den VERKLIGA modern”. Hos Ekman byter den treeniga gudomen kön, från manligt till kvinnligt: Gud är moder och inte fader, Maria de Lourdes en fruktbarhetsgudinna. Altaret förvandlas till spis – inte tvärtom – och fysiskt verklig mat, köttbullar och rotmos, blir också människans andliga föda.

Kanske det, i sekulariserade samhällen, men i det ekmanska sammanhanget tror jag att Schottenius läser Hjalmar Gullbergs dikt Maka dig undan Maria, väl ensidigt. Gullbergs ”vi” avser inte endast grekiska gudars och gudinnors sorg över förlorade barn, utan också Gullbergs egen och vanliga medborgares sorg och längtan efter tröst i Kristus Jesus, när han skriver: ”Och det säger vi: / tro inte du har ensamrätt till sonen”.

Schottenius missar också en religionshistorisk poäng genom att hävda att Maria, Jesu moder, väcker ”känslor av underkastelse hos kristna kvinnor”. Tro mig, snarare förhåller det sig tvärtom. Kristna kvinnor ser Maria som skydd och inspirationskälla mot den patriarkaliska världens krav på kvinnans underkastelse.

Kvinnan med ”intellektuella förutsättningar och anspråk” må hamna utanför såväl det ekmanska Katrineholm som samhället i övrigt, men det beror knappast på Jesu moder, snarare – med Schottenius formulering – på män ”med maktanspråk, de som bygger staden” – såväl Malmö som den himmelska staden – och som blir ”komiska hos Kerstin Ekman, oavsett parti”.

Schottenius studie i Kerstin Ekmans romankonst presenteras under rubriken Den kvinnliga hemligheten. Men, vad är kvinnlighet? Och vad är så himla hemligt i den kvinnliga hemligheten? Schottenius menar att visserligen har inte 1800-talets fattiga arbetarkvinna mycket gemensamt med vår tids välbeställda medelålders kvinna – ett tveksamt påstående – men att det finns en minsta gemensamma nämnare just i ”det kvinnliga”, i kvinnokroppen, ”med moderskapets möjlighet” och att ”i detta ligger kärnan i Kerstin Ekmans romanserie”. Denna goda realism i Ekmans romaner bryts enligt min mening sönder av Ekmans ”jungianism”, och därför kan texterna inte tydas och analyseras utifrån Jungs ”syn på människan och hennes bestämning: naturen”.

Eftersom Ekman analyserar drömtydaren Jung, kan Ekmans drömtydningar inte analyseras ”jungianskt”. Hur gör man då? Kanske hjälper trollkarlens stav. Schottenius åkallar Mandrake och Moses, som ”med stavens magiska kraft slår vatten ur klippan, och räddar sitt törstande folk”, men det finns också andra män med spiror: kungar, biskopar och marskalkar. Och vad är en trollkarls stav? Varje mans phallos?

Schottenius skriver att i Ekmans En stad av ljus är gränsen ”ofta diffus mellan det som är äkta och det som är charlataneri”, att ordet ”ingenting” blir i ”motsats till vad det låter, fyllt av innebörd”, kvinnliga hemligheter och kvinnliga mysterier. Det som sker i romanerna ”sker i hemlighet”, det må sedan gälla liv eller död, himmel eller helvete. Alternativa tillstånd och världar är i själva verket ”en enda” och förblir så antingen Schottenius förlitar sig på Jung, kvantfysik och Bibel.

När Schottenius slår fast att tolkningspotentialen ”bjuder FLERA alternativ”, är det onekligen ett understatement. Kerstin Ekmans romaner är kanske i första hand självporträtt, splittrade och oroande; endast i Ekmans rum ”där innanför” ryms skatten av ”hemlig kunskap, exklusivt given och exklusivt erhållen”; en katrineholmsk Graal, gnostisk, visdom eller alkemistiskt guld för den som äger skatten, som känner den, som förförts av den, men kattguld för oss andra. Sorry.


Illustration: Patrick James Michel Téceremoni med vatten, minta och socker. Tuaregpojke, Mali.

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Tiden nr. 5-6, 1992, samt i Barometern den 10.4.1992. Här obetydligt aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2006

27.9.06

GUIDO ZECCOLA : DIKT



Guido Zeccola
DIKT


långfredagen har alltid fascinerat mig
kyrkorna är tomma

gud är borta
en frånvaro som krossar
tungt är tungt, konkret som världens smärta
i döden är gud mer närvarande än i sin reella
närvaro

det är denna icke-närvaro som är guds existens
skuggan, mysteriet
det stora mysteriet är inte ordet
döden är mysteriet, hans död

helig är inte gud
hans död är helig, hans död

tystnaden som halleluja.
den slitna och plågade kroppen som läggs i graven
stenen
skriket, strax före döden
de sista orden är blasfemiska
en förbannelse
före döden
hans sista ord: varför har du övergivit mig?
natten
natten bestrålar natten
det är i kränkningen den älskades frånvaro kan uppfattas som närvaro
tecknet är en abstrakt dröm, hypotesen är det eviga rummet mellan de älskande
ett rum utan liv
barnet kränks
trubbig skugga skapar blind flykt in i oss själva

överge drömmarnas släckta signallykta
skogens tunga andedräkt smakar vin

osäkra gester är som älvor i vinets dunkel
sexuella orgier
metallgaller
grovt hjärtliga plågor
natten är skrik


Illustrationen: del av målning av Caravaggio


Copyright©Guido Zeccola 2006

26.9.06

TILMAN SPENGLER FRILÄGGER LENINS HJÄRNA


Bo I. Cavefors
TILMAN SPENGLER FRILÄGGER LENINS HJÄRNA

Bok:
Tilman Spengler Lenins Hirn. Rowohlt Verlag 1991.

Hösten 1991 ligger Tilman Spenglers roman om äventyrligheterna kring och med Lenins hjärna i topp på de tyska bestsellerlistorna, och fyrtio dagar efter publiceringen finns tredje upplagan på bokhandelsdiskarna.

I Spenglers bok om revolutionsfurstens hjärna dyker huvudobjektet upp först när historien nästan är färdigberättad, som kulmen på absurda händelser från förra seklets första årtiondens exalterade europeiska historia. Lenins Hirn är en briljant debutroman av en fyrtioårig sinolog och historiker, tidigare Carl Friedrich von Weizsäckers medarbetare vid Max Planck-institutet i Starnheim och sedan 1980 en av redaktörerna för Kursbuch.

Författaren nyttjar en mängd källmaterial och serverar faktauppgifterna med beundransvärd spiritualitet. Uppslaget att spinna vidare på temat hur den bolsjevistiska regimen efter Lenins död kallar Berlinprofessorn Oskar Vogt till Moskva för att undersöka och analysera ledarens hjärna, är lysande och ger Spengler möjlighet att också berätta en rad andra människors levnadsöden och foga in dem i ett politiskt-filosofiskt sammanhang som läsaren uppfordras att själv reflektera över.

Oskar Vogt (1870 – 1959) är under 1900-talets tre första decennier en uppskattad och trendtillvänd hypnotisör, psykolog och neurolog som hamnar på ekonomiskt grön kvist sedan han engagerats av stålmagnaten Friedrich Alfred Krupp som husläkare. Med Kruppstiftelsens pengar bygger Vogt i Berlin en institution för hjärnforskning. Hjärnorna ställs till professorns förfogande av stadens sjukhus samtidigt som det inom institutionens källarväggar uppföds försöksdjur, framför allt hundar.

Spengler ger ingående beskrivningar av den tvivelaktiga hanteringen med djur plågade i vetenskapens burar; som typfall nämner han hur ett marsvin, genom att få kraftiga slag mot huvudet och efterhand som medvetandet avtar efter sex månaders tortyr, reagerar med epileptiska anfall när försöksledaren knappt hörbart knäpper med fingrarna. Under första världskriget kompletteras hundar, marsvin och apor med sårade soldater vilka uppmanas skriva under en förbindelse om att de efter ”det döden inträtt” till institutionens läkare överlämnar ”total förfoganderätt över hjärnan”.

Med erfarenhet från arbetet med detta hjärnmaterial strimlar Vogt Lenins hjärna i 30 000 skivor. Till vad nytta?

Vogtkollegernas respekt och avund gentemot fanatikern och erotomanen Vogt grundas bland annat på dennes sentens om att elitism sitter i hjärnan, att hjärnan skapar eliter. Innan Tilman Spengler låter Vogt resa till Moskva med skalpeller, borrar och bensågar i bagaget visar han med hjälp av historiska tablåer samhällsklimatet hjärnprofessorn arbetar och lever i, det expansiva Tyskland under 1910-talet, första världskrigets normlöshet och därefter 1920-talets öppna samhälle med fritt experimenterande ej endast med politiska ideologier utan även vad gäller konst, filosofi, medicin, sociologi, sexualitet och psykologi. Dåraktiga idéer bekostas av mecenater med fyllda pengapungar; Krupp är en bland många. Även om experimentens inriktning radikalt förändras efter 1933 fortsätter extrema idéer vinna gehör bland politiker och mecenater i skuggan av och understundom i skydd av konfrontationerna mellan seklets båda totalitära ideologier, nationalsocialismen och den marxistiskt-leninistiska marxismen.

Vidsynthet innebär att även tokstollar ges, bör ges, svängrum. Så på något underligt sätt kan man konstatera att regimerna i Moskva och Berlin var ”vidsynta”.

Vogts psykopatologiska tes var att den mänskliga hjärnan under vissa omständigheter predestineras till att påbörja en utvecklingsprocess som leder till kriminalitet, medan under andra omständigheter samma hjärna genom en likartad process leder till genialitet.

V. I. Lenin ligger för döden. Ilbud går till Hamburg, München, Leipzig och Stockholm, till professorerna Nonne, Bumke, Strümpell och far och son Henschen (Stockholm), vilka med specialtåg, i salongsvagnar och Rolls Royce-eleganter forslas till Moskva och inkvarteras i en till Paris flyktad sockerbarons villa, för att under några dagar undersöka, diagnosticera och ordinera vad som göras kan för att förlänga världsrevolutionärens liv. Trots gulaschfurstliga honorar lyckas inte sällskapet inresta specialister med detta – Lenin dör. Då anses tiden mogen för Vogt att träda i funktion. Professorn är som Lenin född i april 1870 och Vogts gode vän, den sovjetiske neurologen Bechterev, ser detta som ett gott stjärntecken för att man samtidigt som Lenins genialitet fastställes och bokförs skall använda undersökningsresultaten till att dela in mänskligheten i raskategorier efter principerna genial/icke-genial, kriminell/icke-kriminell, osv.

Med dessa historier från makaber verklighet vill Spengler visa möjliga konsekvenser som krav på totalt fri forskning kan leda till, i det här fallet hur idéer om genialitet och elitism logiskt hamnar i nationalsocialisters och kommunisters skilda men i mycket överensstämmande världsbilder. Denna pseudovetenskapligt förankrade människofientliga syn bygger på skrupulöst förakt för humanitära värden, och Spengler citerar ur ett brev till nationalsocialisternas inrikesminister Frick från Max Planck hur det forskningsinstitut han leder är ”villigt att systematiskt stå i Rikets tjänst vad gäller den rashygieniska forskningen”. Vogts institution har vid det laget hamnat i onåd hos SS och SA och förflyttats till Schwartzwald där det tydligen var möjligt att arbeta och förbli relativt obefläckad.

Frågan är: har mänskligheten någon glädje av att känna färgen på enskilda individers hjärnsubstanser, hur de grå, vita och gulorange cellerna uppför sig innanför hjärnbarken? Är det motiverat att försöka ta reda på varför den ene skriver dikter, den andre blir vansinnig, den tredje kämpar för världsrevolutionen, den fjärde nöjer sig med att vattna gräsmattan och den femte föredrar att knulla? Spenglers kombination av autentiskt material och fritt fantiserande förtydligar den filosofiska och filosofihistoriska problematiken i vår tid, då Lenins rike fallit sönder och samman, statyerna sågats vid socklarna och det höjs röster för att liket skall ned i vigd jord.

Spenglers stundtals våldsamt roliga bok handlar således om hur det var möjligt att, under ett sekel då de flesta ansåg sig vara pragmatiskt förnuftiga och framstegsvänliga, de dummaste myter, tvångsföreställningar och idiotiska ideologier alltifrån marxism-leninism till liberalism och nationalsocialism förhäxade miljarder människor. Var 1900-talets framträdande kvinnor och män, hela hopen, ett gäng förbrytare? Eller: genier? Hitlers och Stalins status förefaller flertalet historiker och andra psykoanalytiker vara överens om, men hur förhöll det sig med Lenin? Var han ett geni eller är det som Vogt skriver i protokollet, sedan han förvandlat Vladimirs förkrympta hjärna till studerbara skivor, att de celler vilka indikerade att ryska revolutionens fader var syfilitiker hade sig ”signifikant erweitert”?

Följdfrågan som kan ställas och som, om möjligt, bör besvaras, men som författaren Spengler smiter ifrån, är hur samhällen och människor kan undvika att än en gång låta sig bedras och utnyttjas av politiska ideologer och av vetenskapens hallickar.



Artikeln tidigare publicerad i Barometern (9.1.1991) och Svenska Dagbladet (17.1.1991). Här något aktualiserad.

Tilman Spenglers bok Lenins hjärna utkom på svenska i Ulrika Wallenströms översättning på Bonniers förlag, 1992.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006

25.9.06

FONTANE VID FRONTEN


























Bo I. Cavefors
FONTANE VID FRONTEN


Bok:
Carl von Clausewitz, Theodor Fontane, u.a. …wahr muss es sein. Militär und Journalismus in zwei Jahrhunderten. E.S. Mittler & Sohn, Herford und Bonn 1991.
 

Det tyska förlaget E.S. Mittler & Sohn har sedan starten 1789 givit ut några tiotusentals böcker och tidskrifter om militärhistoria, militärpolitik och krigskonst. Förlaget firade – senkommet – 1991, tvåhundraårsjubiléet med dokumentären …wahr muss es sein… Jubileumsbokens essäer handlar om mycket – alltifrån problemet militär humor till råd till frilansjournalister att skaffa sig kunskaper inte endast om klassiska strategiteorier utan även om modern vapenteknik och om aktuella terrängförhållanden, men framför allt handlar bokens essäer om motsättningarna mellan militärmakt och journalistik. Bland medarbetarna finns klassiker som strategisnillet Carl von Clausewitz, litteräre finsmakaren Helmut von Moltke, militärläkaren Friedrich Schiller, romanförfattarna Theodor Fontane och Arnold Zweig, och bland nutida vetenskapsmän, militärer och journalister bla Peter Scholl-Latour, Gerhard Friedrich Winfried Vogel, Adelbert Weinstein (en av grundarna av FAZ), Gerd Schmückle och Frits Peter Hoppe.

Många kulor har sedan 1789 avlossats i spänningsfältet mellan det hierarkiska militära systemet byggt på principer om order och lydnad och författningsrättsligt grundad pressfrihet. Skillnaden mellan militärjournalistik och journalistik om militärpolitiska och militärstrategiska problem är lika uppenbar som att båda verksamheterna är beroende av yttrandefrihet för korrekt och initierad inre och yttre rapportering.

Den populäre, populistiske preussiske fältmarskalken Blücher uppmanar under frihetskriget 1811-1815 journalisten Joseph Görres att efter slaget vid Waterloo skriva sanningen: ”Ich nehme alles auf mir, aber das sage ich Sie: wahr muss es sein!”. Gerhard Friedrich, född 1921, elev till Karl Jaspers och Paul Böckmann, professor i historia och psykologi men även författare till vetenskapliga arbeten om Adalbert Stifter, Robert Musil, Max Frisch och Ernst Jünger medverkar i antologin med en utmärkt essä om Theodor Fontane och fångar med en kniptångsrörelse hela problematiken i relationen militärmakt/journalistik.

Romanförfattaren, teaterkritikern och journalisten Fontane är under 1800-talets senare hälft en av Tysklands främsta opinionsbildare, välkänd och aktad också utanför landets gränser. Fontane upptäcker landskapets skönhet i Mark Brandenburg, han är mästare i att beskriva människor och miljöer och han är en ytterst kunnig rapportör från tre stora och framgångsrika tyska krig, 1864, 1866 och 1870-1871. Utan kännedom om dessa segrar är det omöjligt att förstå den nationella och enskilda tyska reaktionen på 1900-talets båda militära nederlag.

1945 innebär inte endast att man kapitulerar inför motståndarna, utan att armén förlorar ansiktet. När mardrömmen är över finner man att omvärlden anser att soldaterna medvetet och okritiskt tjänstgjort under en överbefälhavare som var kriminell. Samtidigt som segrarmakterna anklagar tyska folket för kollektivskuld till nationalsocialismens illdåd utmålas soldaterna som djävulens frivilliga redskap. Aldrig tidigare i militärhistorien har ett folk och en armé utsatts för en liknande kollektivdom och det innebär att såväl besegrade som segrare börjar söka i historien efter katastrofens orsaker. Många menar att spåren leder till Fredrik den Store och dennes far, att arvet från det gamla Preussen är huvudansvarigt för världens lidanden. Preussen och den preussiska armén, den aggressivt militära andan bär hundhuvudet för kulminationen med det nazistiska Wehrmacht.

Tyskland kapitulerar villkorslöst 1945 och upphör att existera som självständig stat. Generalerna som undertecknar kapitulationen fängslas, döms och hängs som krigsförbrytare. Tysk krigshistoria är tillsvidare slutskriven men det är fel att tro att katastrofens följder därför övervunnits. Nederlaget 1918 spökar fortfarande och till detta kommer att den enskilde soldaten 1945 stämplas som förbrytare, som ett villkorslöst redskap i det nazistiska ledarskapets blodbesudlade händer när han i stället borde ha vägrat lyda order.

Vid krigsslutet 1945 menar segrarmakterna att Tysklands stridskrafter skall byggas upp utan anknytning till preussiska traditioner, men efter hand inser den militära ledningen det nödvändiga i att anknyta till tidigare soldatgenerationer för att skapa kontinuitet. Trots detta utmärktes/utmärkes efterkrigstidens Bundeswehr av brist på traditionsmedvetande och man uppmärksammar i ringa grad att den preussiske soldaten förkroppslighade soldatandans bästa egenskaper. Vilken armé, vilket land skulle inte vara stolt över att kunna hänvisa till förebilder som von Clausewitz, Scharnhorst, Gneisenau och Moltke. Trots trohetseden till kungen var preussiska armén starkt knuten till folket, yttre disciplin stod i ett paradoxalt motsatsförhållande till soldatens/officerens inre frihet. Intellektuell rörlighet frodades bakom uniformsklädd yttre ofrihet, soldaten accepterade att viljans frihet under vissa omständigheter och av yttre tvång måste ge vika får hård disciplin och absolut lydnad, men att patriotisk hängivenhet och självutplånande pliktkänsla inte ödmjukar människan, utan ger henne kraft att nå utöver sig själv. Fontane skriver om två gamla soldater av detta slag, majoren von Stechlin och generalen von Poggenpuhl.

I ett brev 1896 till dottern försäkrar Fontane att han på varje slagfält funnit hjältemod och att hjältemodet sällan utgått ifrån plikt och fanatism knuten till fursten, härskaren eller diktatorn, utan varit uttryck för preussisk ansvarskänsla gentemot familj, hembygd och stat. Mot livets slut fjärmar sig Fontane alltmer från Wilhelm II och menar att när denne försöker trava på i Fredrik den Stores stövlar bör han i stället göra på stället marsch och blicka bakåt mot Fredrik Wilhelm I om det skall bli möjligt att rädda borgerliga fri- och rättigheter för framtiden. En preussisk kungs uppgift är att bryta adelns makt och Fontane instämmer i Friedrich Nietzsches ”Umwertung aller Werte”.

Också i dagens Tyskland är Fontane en av de mest lästa författarna. Som samhällskritisk journalist är han i hög grad militärpolitiskt kritisk. Fontane rapporterar initierat om arméns förehavanden. Efter att ha deltagit i kriget mot Danmark 1864 konstaterar han att det är omöjligt att göra en korrekt stridsbeskrivning utan att känna geografin; han reser sålunda till slagfälten i Böhmen 1866 och till Frankrike 1870 och 1871. När Fontane efter tolvs år skrivbordsarbete är klar med krigsskildringarna anklagas han för att vara fientligt inställd till den preussisk-tyska krigspolitiken, till armén och till Bismarck, men i själva verket är han helt införstådd med den preussiska politiken samtidigt som han står främmande inför Bismarcks absolutism och argumenterar mot den förda politikens negativa inslag.

Det storslagna med Fontanes krigsskildringar är att han till skillnad från andra rapportörer och analytiker skriver med erfarenheter från frontens båda sidor, avstår ifrån nationalistiska tongångar och noga prövar såväl Preussens/Tysklands som motståndarnas åsikter innan han bildar sig en egen uppfattning. Fontane bemödar sig att ge en saklig och korrekt beskrivning av skeendet; trots att det i hans krigshistoriska rapporter inte finns hysteriska fördömanden av motståndarna kan ingen tvivla på journalistens patriotiska sinnelag. Fontane skriver tusentals sidor med kritiska synpunkter på den preussiska militärledningens ageranden därför att hann han är övertygad om det rättfärdiga i att Preussen gått ut i dessa krig. Fontane visar hur medmänsklighet och soldatanda kan förenas.

Efter tre vunna krig blommar tyskt självmedvetande och det offentliga livet militariseras. Andan som härskar i en armé som vunnit tre krig är onekligen annorlunda än stämningen som råder i en armé som förlorat två krig, och Fontane som alltid har falkögat öppet för det skrattretande i exalterat militärt utanpåverk vänder sig föraktfullt mot folkets fögudning av arméns reservlöjtnanter när han påstår att det i Preussen finns sex idoler och en favoritidol, att ”det Vitzlipützli des preussischen Cultus, ist der Leutnant, der Reserve-Offizier! Da haben Sie den Salat”.

Ett av Fontanes favoritämen är engelsk balladdiktning. Kontakterna med öriket är många. I brev till vännen James Morris skriver Fontane att han är övertygad om att Tysklands framtid kommer att bestå av krig och kamp. Moltke gör samma analys och menar att strider Tyskland vunnit under ett halvtannat år tvingas man försvara med svärd i hand under det kommande halva århundradet, dvs från 1900 till 1950. Båda analytikerna är realister och inser att det icke-tyska Europa aldrig kan tolerera en stark och sammanhållen mellaneuropisk makt. Fontane påpekar för Morris att engelsmännen är lika ologiska som fransmännen när de inte vill inse att Tyska Riket är en realitet, att man aldrig kan vrida klockan tillbaks till de århundraden då Preussens armé rivaliserade gentemot andra tyska staters arméer, att världen måste väna sig vid att Tyskland kommer att vinna nya segrar men också gå nya nederlag till mötes.

Efter Tysklands två militära nederlag under 1900-talet gäller samma förtröstan inför framtiden som Helmut von Moltke skildrar i ett resebrev från Spanien när han beskriver hur araberna i Sevilla efter nederlaget visserligen låter sig döpas till kristna men i generation efter generation, också sedan moskéerna byggts om till kristna kyrkor, bekänner sig till Allah och hans profeter och ”försvarar sina gamla seder och bruk”.
Illustration: Tidstypisk bild av tysk krigsreporter under 1830-talet.


+
 
Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 16 juli 1991. Här obetydligt renoverad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006

24.9.06

WERKELID OCH HYCKLERIET

Bo I. Cavefors
WERKELID, ETT VERKLIGT LIDANDE…

En gång i tiden betraktades Svenska Dagbladet, ej endast av egna skribenter, som de skickliga pennornas tidning. Den senaste av de kulturredaktörer som fyllde måttet på insikt om vad som var värt att publicera för att uppfylla förväntningarna på vad en tidning som alltid borde kunna hänvisa till Heidenstam och Böök, var Ingmar Björkstén, numera tyvärr död. Sedan kom en kulturredaktör som inte var en Fredrik Bööks jämlike trots sina egna och dåvarande SvD-ägares förhoppningar om att han var det, och sedan kom och sedan kom och sedan kom… Werkelid!

Sent omsider skall syndaren vakna. Rubriken på Werkelids söndagskrönika (24.9.06) är: ”Valet att underhålla får konsekvenser”. Iochförsig sanning, men exakt den verksamhet som prioriterades vid den avslutade Bokmässan i Göteborg, och som fördöms av Werkelid i söndagens krönika, har varit signum för Svenska Dagbladets kultursidor under Werkelids session som kulturredaktör. Förstärkt tendens, som man säger på aktiemarknaden.

Exakt, just så är det, men vilka konsekvenser drar Werkelid av att ha förvandlat Svenska Dagbladets kultursidor till underhållning? Inga. Tvärtom försöker kulturredaktören anpassa sig till den (eventuella) nyordningen efter Alliansens valseger, och skriver: ”Medierna är inte den enda plats där en diskussion kring yttrandefriheten har berättigande”. Nog så sant, men papperstigrarnas ägare, chefredaktörer och kulturredaktörer nekar se att utvecklingen, ej endast den tekniska utan även mentaliteten, och förmågan att tillgodogöra sig information genom nya former av media, skapat ett nytt samhälle, lika revolutionerande som när Ford ersatte Hästen…, men sedan kommer det verkliga werkelidshyckleriet: ”…till exempel i bokförlagsutgivning och annan kulturutövning”, och Werkelid hänvisar till en annan hycklare, Staffan Waldemar Holm, som vid kulturredaktionen vid Svenska Dagbladets förfrågan om vad teaterdirektören önskar av kommande höstprogram vid landets teatrar, utbrister (nej nej nej, det är inte kulturaktivisten Frk Susegård i Grönköping som piper till): ”Allt som inte följer denna jävla tendens mot politiskt korrekt feel good-teater!”. Och detta säger Holm! Revolution på barndaghemmet, som man trodde sig uppnå, på sina håll, under det glada 1970-talet. Finns det ingen undre gräns för slaverimentalitet?

Werkelids slutkommentar till söndagens krönika är: ”Vinden blåser så.”. Werkelid följer vinden.

Hur många årslöner eller bonuspoäng eller avgångsvederlag behövs det för att skaffa en ny kulturredaktör till Svenska Dagbladet?

Copyright©Bo I. Cavefors 2006

22.9.06

G.RONALD MURPHY S.J. : THE HOLY GRAIL



G.Ronald Murphy S.J.
Gemstone of Paradise: The Holy Grail in Wolfram's Parzival

Thursday, September 28, 2006
Book Discussion at 6:30 p.m.

Searching for the Holy Grail and freeing the Holy Sepulcher were reasons given for the crusades, but the most popular story of the Holy Grail in the 13th century opposed the crusades, according to a new book by Father Ronald Murphy, S.J., professor of German at Georgetown University.

"Gemstone of Paradise: The Holy Grail in Wolfram's Parzival," a new book from Oxford by G. Ronald Murphy, S.J., will be featured at the National Press Club.

Parzival, Father Murphy believes, was intended as an argument against continued efforts by Latin Christians to recover the Holy Sepulcher in Jerusalem by force of arms. In Wolfram’s story, warring Christians and Muslim brothers are brought together in peace by the power of Wolfram’s Holy Grail—a stone that the Jesuit professor believes still exists.

Has Father Murphy really found the Holy Grail? Find out in this exciting and informative evening.

The story of the Holy Grail comes to us from several medieval romances, and not just the stories that inform "The Da Vinci Code." This is a book about Wolfram von Eschenbach's Middle High German romance "Parzival," written around 1200, that scholars generally consider the most complex and beautiful of them all.

This evening will be your introduction to Father Ron Murphy -- a captivatingly fascinating German professor who has long been a student favorite at Georgetown -- and his research into the mysterious origins of the Grail.

In the Eric Friedheim National Journalism Library, National Press Club.

The event includes a discussion, Q&A session and book signing.

The event is free and open to everyone.
Please reserve at 202.662.7129 or email
opus@press.org
Books will be provided for sale and signing by Barnes & Noble
Since this is a fundraiser to benefit the Eric Friedheim Library, no outside books are allowed.

20.9.06

BENN, GOTTFRIED, I OPASSANDE KOSTYM

Bo I. Cavefors
BENN I OPASSANDE FLOTT FÖRLAGSKOSTYM

Introduktionsskrivandet är en problematisk förlagssysselsättning, som bör skötas med finess. Om man av någon anledning finner skäl för en introduktion till en översatt roman eller diktsamling, bör introduktionen begränsas antingen till rena faktauppgifter om författaren och historien bakom verket, eller skrivas av en person, helst av översättaren själv, som inte skyggar för att presentera författaren i helfigur.

I Sverige har det tyvärr blivit så att man gärna avpersonifierar en kontroversiell författare, det gäller även recensionsverksamheten, därför att man tycks mena att läsaren inte skall oroas eller störas eller påverkas i arbetet med att skapa sig en egen uppfattning om verket. Detta märkliga fenomen i svenskt litteraturlandskap gäller naturligtvis i hög grad författare icke stöpta i normalitetsmall: antingen snabbar, eller snarare snubblar man över vad man tror kan verka stötande, som Célines fascism, Burroughs och Pasolinis pojksex, eller så gör man det helomvända, koncentrerar informationerna om författaren och hans verk till vad man tror läsarna finner avskyvärt: Jünger och Pound som exempel. Denna inställsamma och bigotta attityd/rädsla blir lika banal och vilseledande som när Lyrikvännen publicerar ett specialnummer om Pasolini och knappast ens berör vad som är avgörande för hans verk i sin helhet, nämligen homosexualiteten. Exemplen kan mångfaldigas.

Detta som bakgrund till artikeln Benn i opassande flott förlagskostym (rubriken satt av LO-tidningens kulturredaktör, Bengt-Olov Linder).


Bok:
Gottfried Benn Dikter och Brevarium
Urval och tolkning av Peter Handberg
Norstedts förlag 1995

Läser svenska förläggare böckerna de ger ut? I dagarna (anm.: våren 1995) publicerar Norstedts förlag en mycket vacker volym med dikter av den tyske författaren Gottfried Benn (1886-1956).

Urval och tolkning av Peter Handberg. När ett mindre antal tolkningar publicerades i Lyrikvännen (1993:1) påpekade jag här i LO-tidningen (1993:23), att det var "välgjorda tolkningar". Omdömet står fast, men måste kompletteras. Urvalsprinciper kan alltid diskuteras. Jag tycker Handberg borde ägnat mer uppmärksamhet åt Benns tidigaste diktning.

I förordet skriver Handberg om Benns tre hustrur men nämner inte med ett ord författarens alla andra kärlekshistorier överskuggande stora kärlek till den sjutton år äldre

Else Lasker-Schüler. Det var en kärlek, en själarnas och kropparnas förening som förenade dem även när de var skilda åt, genom decennierna, livet ut.

Benns kärleksdikter till Else Lasker-Schüler är epokgörande i 1900-talets europeiska diktning: "Du hast Ähren an Deinen Hut, Dein Nacken ist braun von Makkabäuerblut".

Lidelserna är evigt brinnande och brännande mellan den 26-årige militärläkaren, obducenten och horornas förtrogne och den 43-åriga punkaren, som kallar honom allt möjligt alltifrån Tiger till barbar och Kung. Med stort K. Kort sagt: denna kärlekssaga nämner Handberg inte med ett enda litet ömsint ord i det illa skrivna förordet. Ja, illa skrivna.

Ett exempel: Handberg skriver: "läppar som taktfast skrek ut sina hatramsor…". Det var inte läpparna som skrek ut hatramsor, det var något mycket mer, något mycket värre, något mycket mer och totalt, det var människor.

Gottfried Benn var de extraordinära situationernas diktare, men "verkligheten" var sannerligen inte "underlägsen dikten" som Handberg påstår. Det förhöll sig exakt tvärtom. Benns hundratals, kanske tusentals, professionellt genomförda och väl protokollerade obduktioner, det goda handlaget med kirurgiverktyg och opiumsprutor - för eget bruk - uppenbaras och bekräftas med expressionistisk glöd i dikter som brinner av sexualitet, droger, död och extas.

För Benn var verkligheten inte underlägsen dikten, i stället lyckades han förvånansvärt ofta med konststycket att genom dikten beskriva verkligheten. Däri ligger hans storhet och inser översättaren inte denna fundamentala förutsättning för Benns diktning, blir naturligtvis introduktionen ytlig och tolkningarna grå. I efterskriften till 1922 års upplaga av Gesammelte Schriften utvecklar Benn idéerna kring det "lyriska Jag" som är prioriterande för hans världs- och konstfilosofi om "ordets makt" och om "dikternas transcendentala realitet".

Med andra ord: de sargade och döda kropparna i bårhusens kylkammare var aldrig någonting som "stack bjärt i ögonen på Benn", som Handberg skriver. Benns nihilism - man kan inte, som Handberg, tala om Nietzsches "analys av nihilismen" utan endast om Nietzsches utlevelse och kännedom om nihilismen - är en kreativ del av den sexualitet, av det bruk av kokain, heroin och opium som under 1910-, 20- och 30-talen är en inte särskilt uppseendeväckande verklighet i Benns kretsar, såväl utanför som innanför kaserngrindarna. Det är utifrån denna position det då unga avantgardets gudfader Benn attraherar Klaus Mann. Och det är i den allmänna uppbrottsstämning som präglar Weimarrepubliken, det är möjligt förklara Benns halvårslånga förälskelse i Hitlerrörelsen, 1933.

När Benn upptäcker sitt misstag och därefter upptäcker att ragnaröken inte skingras trots att han spottar på elden, stannar han trots allt kvar i Tyskland för att försöka rädda vad som räddas kan. Det var inte ofarligt, varken för Benn eller för Ernst Jünger. Båda fick publiceringsförbud och trakasserades i största allmänhet. Mindre modiga män, som kulturbyråkraterna Heinrich Mann och Alfred Döblin föredrog att gå i exil för att undvika få skit under naglarna.

När ett svenskt förlag äntligen kostar på Gottfried Benn några tiotusentals kronor är det trist att han presenteras under villkor som möjligen var acceptabla under 1950-talet, då turbulensen efter Andra Världskriget var okontrollerbar och känslosam. Dessutom är förpackningen så elegant som vore innehållet ett antal dikter av Fru Lenngren. Men vad man finner, tack och lov, mellan de särade pärmarna är explosiva hälsningar från 1920-talets horläkare.

Illustrationer: 1) Gottfried Benn, med.kand. 1912; 2) Gottfried Benn, med.dr. 1930; 3) Else Lasker-Schüler, självporträtt 1912.

Artikeln, här något renoverad, tidigare publicerad i bl.a. LO-tidningen (1995:14) och Barometern (11.4.95). Inledningen nyskriven.

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2006

19.9.06

PETER ROSEI : DER MANN, DER STERBEN WOLLTE...



Bo I. Cavefors
FÖRFATTARE PÅ VERKLIGHETSFLYKT


Bok:
Peter Rosei Der Mann, der sterben wollte samt einer Geschichte von früher. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1991.

I romanen Rebus uppträder den österrikiske författaren Peter Roseis alter ego som journalist i trenchcoat och med notisblock försedd i vilket händelser och iakttagelser av människor han möter bokförs, fotografiskt exakta bilder från vardagens Wien.

Rosei skildrar verklighetens desperata skeenden, fysiskt och litterärt är trenchcoatmannen en vandrande främling på väg mot ouppnåbara mål. Som Peter Handke vandrar han genom städer och landskap (Rosei, född 1945, jurist och författare gjorde sig först känd som landskapsskildrare…) men är som denne en del av naturen, himlen och jorden. I metafysisk mening är Rosei aldrig delaktig av grändernas, de snåriga skogarnas, växternas, vägarnas och dygnens rytm. Berättarjag i romanen Der Mann, der sterben wollte… är en man på flykt, en dagdrömmare; författaren S. bortser från verkligheten för att i stället beskriva rummet i rummet, det som döljes bakom det som synbart är.

Roseis författare S. frågar sig varför han skriver – en fråga flertalet författare avstår ifrån att ställa sig – och varför han plågas av att tvingas skriva – ett masochistiskt drag gemensamt för många författare. Han ”måste skriva boken färdig”, förlagets lektör kräver dessutom ”tätare” texter. Romanstoryns eskapism stegras i självanalysen om författarens, om författares, väg till färdig roman. Roseis bok är en handbok för författare om författeri.

De absurda äventyren startar i Albaniens hamnstad Durras där författaren S. inspireras till bokens titel. Resan går vidare till Triest och därifrån med fartyget Speranza till Venedig. Under resans gång läggs detalj till detalj i den påbörjade romanen. I lagunstaden möter S. industrimannen Beyer och dennes hustru Marianne, som han förälskar sig i, hennes ögon med gula och gröna strimmor. Bakom maktmänniskan Beyers mask av arrogans och dominans och auktoritet döljs lidanden och sjukdom.

Manuskriptet växer i författarens arbetsrum, hotellrum. Nya personer och händelser författaren S. möter på sin ogenomtänkta färdväg, tillkommer: Torberg, chef för inköpsavdelningen vid multinationella bolaget Eisanfaust AG, desavoueras av koncernchefen Daimler. Nederlag följer på nederlag, hustrun kallnar. Torberg flyr den borgerliga tillvaron, söker som författaren S. asyl i hotellrum, en flykt som emellertid endast leder in i nuets och framtidens återvändsgränder.

Så dubbleras motiven i Roseis roman och författaren Rosei är som författaren S. på ständig jakt efter personer, händelser och platser som passar in i handlingen. För att inspireras av och lära sig ekvationens summa läser de kriminalromaner; den sjuke Torberg återspeglas i den sjuke Beyer, den hårdhjärtade förläggaren står modell till Torbergs tuffa affärsmoral, osv. Pusselbit fogas till pusselbit, en duschkabin placeras i hörnet i Torbergs hotellrum, kinden är vit och barnsligt rund, Mariannes höfter liknar två gravstenar. Platser, tider och människor gestaltas i en inre och en yttre värld, gränserna suddas ut mellan fiktion och fysisk närvaro.

Författaren S. får, av klart påvisbara skäl, ingen fason på romanen. Inspirationen trilskas. Han irrar mellan Amsterdam och Paris, älskarinnan Marianne återkommer inte efter ett besök hos sin döende man vars ansikte förvandlats till papier maché och som när S. senast mötte honom, på en bar i Amsterdam, för att inte stinka dränkt in sig med Moschus, en parfym tillverkad av testiklar.

Så småningom klarnar konturerna av människor, attityder och händelser. Facit. Peter Rosei avslutar historien om författaren S. med en kort berättelse om tillfällighetsarbetaren Karl, född i det k.(u.)k.-monarkin Österrike-Ungern och vuxen medborgare i den kortlivade republik som halshöggs 1938 genom Anschluss till Tyska Riket.


Karl är en olärd man, suput, hamnarbetare, kypare. 1914 kallades han in under fanorna. Krigsupplevelserna knäckte honom. Han sändes till fronten i Isonzo-dalen. Kamraterna föll i blod och träck för kejsare och fosterland. Hustruns gråtmilda brev var hälsningar från en annan och för Karl allt obegripligare civilistvärld.

Under slaget mot italienarna upplever Karl hur hans överordnade, en judisk Kaiserjägerlöjtnant borrar bajonetten genom en alpjägares hals. Den grå mössan med orrtuppsfjäder, den gröna alpinisthatten, bajonettstålet, den smutsiga snön, allt präglas in hos Karl som under denna snabba minut av liv och död, hans livs viktigaste minut, kniper ihop ögonen för att undkomma sanningen och verkligheten.

Löjtnanten överser med Karls drickande, överger honom inte och anställer honom efter krigsslutet i sitt företag. 1938 hämtar nationalsocialisterna löjtnanten. Karl besöker honom i koncentrationslägret. ”Hur var resan?”, frågar löjtnanten. ”Jag kommer snart tillbaks”, säger Karl och ger därmed svaret på vad författaren S. försöker förmedla i den bok han håller på att skriva men som förmodligen aldrig blir färdigskriven, nämligen att jorden är rund, tiden evig och människan alltid på vandring mot det okända, att avtalade möten, löften om återseende, är som budskap skrivna i sanden, de utraderas av stormen och glöms av evigheten.

Recensionen publicerad i Finanstidningen den 1-3 juni 1991. Här något uppdaterad.
Fotot: Peter Rosei 1990.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1991, 2006

16.9.06

SCHULENBURG - KONSERVATIV VÄNSTERREBELL



Bo I. Cavefors
EN KONSERVATIV VÄNSTERREBELL


Bok:
Ulrich Heinemann Ein konservativer Rebell. Fritz-Dietlof Graf von der Schulenburg und der 20. Juli. Siedler Verlag, Berlin 1990.

Karl Jaspers propåer om att en aristokratisk elit borde spela den politiska huvudrollen i ett demokratiskt efterkrigstyskland, dvs Västtyskland efter 1945, visade sig orealistiska. Under Weimarrepubliken är adeln fortfarande dominerande maktfaktor inom förvaltning och försvar men med Konrad Adenauer inträder en ny era och genom den fd borgmästaren i Köln förkroppsligas borgerskapets, dvs den parlamentariska demokratins seger över stat och samhälle. Den positionen var inte alldeles självklar vid krigsslutet; till skillnad mot adel och arbetare tog borgerlig medelklass föga del i motståndet mot nationalsocialismen, ej heller vid krigets slutskede då det för alla var uppenbart att Tyskland under Hitlers regim gick mot katastrof.

Borgerskapets abstinens hade sina undantag, som Adenauer och Carl Friedrich Goerdeler, men den psykologiska beredskap som krävdes för att bjuda nationalsocialismen motstånd fanns framför allt inom det deklasserade proletariatet och inom den maktsugna men vingklippta adeln.

Merparten 20-julimän var adliga officerare och tjänstemän samt konservativa fritänkare som Ernst Jünger. Medlemmar av det traditionella tyska ledarskiktet finner sig under Weimarrepubliken ha åtskilliga gemensamma värderingar med dem som då karakteriserades som ”hetsporrar” inom officerskåren. Båda grupperingarna blir under Hitlerregimen socialt marginaliserade och drivs in i en identitetskris som leder till att man strävar efter en samhällsordning som lånat drag av en idealiserad förmodernistisk värld. 20-julimännens utopiska planer för Tyskland efter Hitler förutsätter att nationalsocialisternas tjänstemannapolitik raseras och att Wehrmacht åter stängs för män som inte tillhör de traditionella makteliterna. En av Hitlers tvångstankar var att avfeodalisera officerskåren och politisera statens tjänstemän.

Fritz-Dietlof Graf von der Schulenburg, född 1902, tillhörde en sedan 1200-talet välkänd nordtysk släkt som fram till 1945 var en av Preussens största jordägare. Likt merparten av klassvänner är han rotlös i den efterkejserliga världen och i studentexamensuppsatsesn 1918 med titeln Wie lässt sich die Forderung ’Mehr Goethe’ begründen?, målar han framtiden i dystra färger. Schulenburg menar att längtan efter kunskap och sanningslidelse gått förlorad i Tyskland efter 1918, att människorna förblindats av egoism och längtan efter sinnliga fröjder, habegär efter pengar och ägodelar, att lögner och bedrägerier härskar över samhälle och människor.

Redan som ung intresserar sig Schulenburg för socialpolitiska frågor, han studerar ingående markreformer och socialpolitik, han skriver artiklar och inlagor till myndigheterna om jordbrukarnas skuldsättning och solidariserar sig med den radikale reformatorn Adolf Damaschke som hävdar att frågan om jordfördelning och billiga men bra bostäder blir ”tyska folkets ödesfråga”. Damaschke kämpar för reformer som förvandlar jordbruksproletärerna till markägare eftersom detta är enda vägen att neutralisera klasskampen. Sambandet mellan folklig agrarromantik och social harmoni fascinerar Schulenburg. Under universitetstiden skälls han för ”den röde greven” trots att han tar avstånd från marxismen och i likhet med socialdemokraten August Winning ser socialdemokratiska SPD som hemvist för stelbent byråkrati behärskad av partibossar.

Schulenburg uppfattar Weimarrepubliken som takorganisation för ”Interessenten und Funktionäre”, att förvaltningen blivit tummelplats för partier som sinsemellan delar ämbetena, att statens tjänstemän förvandlats från preussiskt oegennyttiga trotjänare till partibossarnas undersåtar och att de fungerar som blodlösa förvaltningstekniker. Tjänstemannaväldet, eller med Oswald Spenglers ord ”tjänstemannaaristokratin”, blir under Weimarrepubliken för merparten konservativa och nykonservativa huvudmålet för angreppen mot den bestående ordningen. Rättshistoriker som Carl Schmitt och Arnold Koettgen anser att denna attityd bereder väg för den kommande diktaturen, att kombinationen historiens myter och Spenglers och Jüngers framtidsvisioner tjänar som stenbrott för den nya ordningen. Schulenburgs offerberedskap och längtan efter social samhörighet med andra än de vänner han finner inom sin egen klass, motiverar honom att arbeta för detta nya samhälle. Denna kvasidemokratiska öppning mot andra samhällsklasser utmärker mellankrigstidens Weimarhöger, det är mode att emotionellt identifiera sig med folket för att gemensamt skapa ”folkgemenskap” mellan dem som styr och dem som styrs.

Carl Schmitt definierar teoretiskt gemenskapen mellan vänsterkonservativa och nationalsocialister som den ”sanna demokratin” till skillnad mot parlamentarismens ”leere Formalität” och det ”Registriersystem geheimer Abstimmung” han menar i praktiken ger diktatorisk fullmakt åt ”intressepartierna”.

Schmitt anser att statens ledning skall stå i folkets tjänst, att dess främsta mål är att skapa samhällelig homogenitet. Folket, skriver Schmitt, kan varken förhandla, diskutera eller argumentera, folket kan inte skapa samhälleliga regelsystem utan endast besvara framlagda frågeställningar med ja eller nej. Frågorna måste komma från en styrande överklass. Auktoritet från ovan och förtroende från folket.

Detta är i korta drag bakgrunden till Schulenburgs och nordtyska vänsterkonservativa gruppers sympati för NSDAP så som nationalsocialismen förkroppsligades av Gregor Strasser, partiets ledande vänsterteoretiker. Framför allt Strassers krav på ekonomiska reformer, bland annat bankernas förstatligande, intresserar Schulenburg. Strasser står dessutom för en utrikespolitik som starkt kontrasterar Hitlers expansionslusta. Strasser riktar spjutspetsen mot den kapitalistiska västvärlden och önskar nära samarbete med Sovjetunionen och de ”unga folken” i Östeuropa. Detta överensstämmer märkligt nog med ambitionerna inom Förbundsrepubliken i början av 1990-talet. En politik som snarare det socialdemokratiska partiet än det borgerliga CDU stod/står för.

Hitlers rysskräck, Führerns krav på tysk hegemoni över Europa för att på lika villkor ta upp konkurrensen med Storbritannien accepteras inte av Strasser och Schulenburg. Trots detta avståndstagande förkroppsligar Hitler för den preussiske feodalisten Schulenburg ”hela folkets kamp och lidanden”. Samtidigt betvivlar han emellertid att Hitler är den store statsman som kan forma, leda och genomföra de reformer som måste till för att förnya och befästa Tyskland som fri och oavhängig stat. Konflikten mellan Hitler och Strasser mot slutet av 1932 irriterar Schulenburg, men i sak ger han Hitler rätt och menar att Tysklands konservativa gjorde ett katastrofalt misstag när man lierade sig med regeringen von Papen. Troheten mot Strasser och dennes politik står trots allt fast och den inte sällan naive Schulenburg föreslår en kompromiss: Hitler som rikspresident och Strasser som kansler.

Den ambivalenta relationen till Hitler och fruktan för att även NSDAP förvandlas till ett ”bossarnas” maktförmaktensegenskullparti är början till Schulenburgs avståndstagande från nationalsocialismen. 1934/35 är han personlig assistent till gauleitern i Ostpreussen. 1937 utnämnes Schulenburg till polismästare i Berlin och 1939 till regeringschef i Schleisien. Konflikter med andra höga befattningshavare och tvivel om Hitlers och partiets förmåga att genomföra radikala ekonomiska och sociala reformer får Schulenburg att inse att han inte kan påverka utvecklingen, varför han anmäler sig till fronttjänst. Den slutliga brytningen med nationalsocialismen kommer 1942/43.

Schulenburgs utveckling från idealist till nationalsocialist och sedan till motståndsman kan endast förstås om man tar hänsyn till värderingar som varit vägledande för honom alltsedan ungdomsåren och som enklast kan sammanfattas under mottot ”allt för folket, inget genom folket”. Schulenburg misstar sig emellertid när han tror att detta elitistiska mål kan nås med hjälp av NSDAP. Under tjänstgöringen i Ostpreussen upptäcker den pliktmedvetne preussaren att nationalsocialistiska funktionärer sällan har erforderliga moraliska och ”tekniska” kvaliteter och när arméns överbefälhavare, Werner von Fritsch, desavoueras 1938, inser han att Hitler är ute efter total makt och av bland annat det skälet måste ha full kontroll över armén. Helt korrekt uppfattar Schulenburg detta som ett politikernas, partiets och bossarnas angrepp på staten.

Hitlers utrikespolitiska framgångar förvånar, kanske fascinerar Schulenburg och fördröjer den blivande kuppmannens slutliga avståndstagande, men sedan 1942 tillhör Schulenburg den oppositionsgrupp som är beredd till tyrannmord, något som till en början inger den djupt kristne protestanten Schulenburg moraliska betänkligheter. Under tretton samtal med Kreisaukretsens ledande medlemmar kommer Schulenburg till klarhet om det omöjliga i att reformera NSDSAP.

Fritz-Dietlof Graf von der Schulenburgs väg mot den 20 juli 1944 är en smärtsam process som återspeglas i dagböcker, brev och föredrag vilka bifogas som bilagor till Heinemanns biografi. Materialet rekapitulerar lärprocessen om hur en vänsterkonservativt traditionell preussare lockas och förhäxas av nationalsocialismens sociala och radikala idéer, men när sanningen går upp för honom att Strassers vänsterväg körts över genom Hitlers och partibossarnas makthysteri, förvandlas han till motståndsman och attentator, terrorist med dagens modeord.

Denne feodalt vänsterkonservative rebell, med klart uttalade sociala och ”folkligt” uppriktigt menade politiska ambitioner, är ett gott åskådningsexempel för attityder av politiskt-sociala ställningstaganden som under tiden mellan 1900-talets båda ”världskrig” dominerar tysk konservativ elit.


Schulenburg avrättades den 10 augusti 1944.


Illustration: Alfred Hrdlicka Plötzenseer Totentanz, del av större verk, 1969 - 1972.

Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift, nr 8-9/1991. Här obetydligt uppdaterad.

Copyright ©Bo I. Cavefors 1991, 2006

14.9.06

KULTUREN #3

Tidningen
KULTUREN #3
nu ute...

PETER LUCAS ERIXON

Bo I. Cavefors

PETER LUCAS ERIXON
TYSTNADENS FRIHET BLAND HJORTRONBLOM, LINGONRIS, KÄLLVATTEN OCH KÅDA

I boken Hemlandet (Bonniers, Stockholm 1991) återkommer Peter Lucas Erixon till en obestämd lappländsk ödemark där det yttre skeendet har sin början och sitt slut men det faktiska äventyret tilldrar sig i människans inre öde, dit hon alltid återkommer efter flykt bort från närvarande nutid.

Det första året på det århundrade som börjar med år 1900 är en förfärlig tid. Cyniskt sakligt, med illusionsfri bysantinsk brutalitet men samtidigt på ett fantastiskt och mjukt och sjungande språk berättar Erixon om människans tvångsanslutning till världen, om frihet som endast finns i drömmar.

Stenfinn och hans båda bröder ger sig iväg upp genom skogen med en ”följeman” som vägvisare och fadder.

Följemannen går med lätt packning medan bröderna bär de tunga bördor som är förutsättningen för att de skall kunna etablera sig som nybyggare.

Efter många dagars vandring når bröderna och följemannen sista vattnet och andra stranden. Stora vinden suger som en trombstöt in österifrån genom regnets hängmatta. Platsen bröderna beslutar sig för är en djuprund dalsänka i landskapet, med fjällen som skyddande murar. Det doftar ”hjortronblom, lingonris, kallvatten och kåda”.

Efter många års slavtjänst som dräng har Stenfinn flytt bebodda trakter. Bröderna är tveksamma medlöpare till detta svek mot trälens roll i världen, i hemlandet, att stanna där någon honom satt. Sedan föräldrarna slitit ihjäl sig vid försöken att rädda skörden undan ett för tidigt höstoväder utauktioneras småbarnen, Stenfinn och hans syskon, till bönder i trakten.

Sorgens och saknadens tystnad förvandlar Stenfinn till en utanförstående, en ensling som söker gemenskap och han finner den i ensamhetens tystnad, i tystnadens frihet. Röster finns ”endast som intill varandra liggande tystnader”; att tala blir möjligt först sedan han åt syskonen och sig själv rotat det hem de en gång förlorat.

Stenfinn finner en skaderiven yngling, den till fähusets förkammare förpassade som ber och väntar på något som leder honom bort från detta omänskliga något som inte är, som inte finns i verkligheten, i hans inre verklighet. Under hårda vintrar med knarrande snö lossar tvångströjan, Stenfinn andas den stora luften, det är som att ”andas Honom”, som om han ”andades Makten”. Gud är förlösning och tystnad.

Då, för nu lika länge sedan som när Stenfinn och syskonen mist föräldrar och hem, kommer ingenstans ifrån kvinnan som ständigt är på vandring, som söker sig till likar vilka även de har varken stuga eller get. Hon kommer någonstans och ingenstans ifrån ”söderut i världen”, som en evigt vandrande frälserska, fråntagen namn, hemort, ålder, utan tvingande eller tyngande arvsskuld, endast medveten om sin egen skuld, att ha dödat de tre barn hon fött men inte kunnat föda, minnen hon kunde ”med åren allt mindre glömma”. Med det barn hon låter leva, en flicka, försörjer hon sig under tjugo år som fähuspiga.

Denna flicka, Marja, år den kåta bondkvinna Stenfinn tjänar och som får hans kön att växa. Han ser hennes stora tunga hängande bröst med en blandning av smärta och eggelse. Förhållandet varar i mer än elva år, stegras till extas, till ”en flyktens handling”. Lustan förvandlas till viljan att straffa den som plågat honom, samlaget blir en dödsakt, en ”avrättningshandling”. Kvinnans njutningsfyllda kvidanden övergår i plågans djurlika läten. Stenfinn drivs av tvånget att döda men avhålles ifrån att verkställa dödsdomen eftersom drängstugan och kvinnans famn fängslar honom vid ovanans frihet.

När bröderna slagit sig ned i ödemarken inser Stenfinn att han ej genom yttre frihet finner den inre frihet han söker, livskänslan och ”livsvirveln” förblir frånvarande.

Den ene brodern rivs på fjället, den andra brodern flyr ödemarken och Stenfinns tystnad.

Efter vintern återkommer följemannen till brödernas stuga för att se hur det har gått för dem. Stenfinn är ensam kvar. Huden kring ögon och mun är torr och blek, håret tovigt och platt. Hatiskt sitter han tigande på en pall invid den kalla eldstaden, ser på följemannen med det in i vansinnets mörker drivna människodjurets tomma blick. Följemannen ger Stenfinn vatten, tvättar honom. När följemannen utsätts för den övergivnes svartnande ilska förstår han att Stenfinn “släppt in honom i sig”, att han är ”nere vid botten där han inte kan se, för att det är ogenomskinligt”.

Följemannen ger sig av och Stenfinn drar sig ned till gården där han tidigare tjänat, till Marja och hennes man, för att förgöra den han hatälskar. I gården bor nu en av Stenfinns systrar, sjuk och utslängd från det ställe där hon tidigare pigat.

Stenfinn binder det gamla paret vid hästens bakben, hugger järnslipet i hästens länd; över gårdstunet ljuder ”dova ljud av kropp mot jord, hovarna, hovarna, såren i hästens länd, hans vilda, skrämda gnäggningar, frustande, som il av ljud, djurljud, människoljud, strupläten, kvävningar, hovar i ansikten, och bort sprang den dragaren med två människor bundna strax under sina bakben, dundrande in i någon för länge sedan överstånden sommarnatt…”. Stenfinns egna skrik upphör ”då, plötsligt. Slut, slut var det: nu”.

Stenfinn tar den sjuka systern med till fjällbygget. När de kommer fram är hon död.

Ankja är nästa kvinna som tvingar Stenfinn till flykt. Också Ankja är en vandrande sökerska.. På fjällön har hon fött fyra barn. När hon åldras ger hon sig åter ut i världen. Ankja kommer till brödernas stuga. Efter två dygns väntan ser hon Stenfinn återvända med den döda systern, går in i stugan och förstår att hennes förnimmelse om att något står fel till i dalen, varit riktig.

Kvinnan tänder en brasa, ur elden kommer värme. I jorden lägger hon Stenfinns syster. Hösten är kall och människan ”kallad till bortgång men till fortlevnad”. I drömmen har Ankja sett ”hur fåfängt människofötter ändå trampar när marken ger sig av”. Tiden är knapp, det är tid att lämna stugan. Hon ger Stenfinn av det torkade köttet. De går ut på tunen, binder fast skinnsäckarna på dragarens rygg. De försvinner ner över slänterna mot vattnet på väg ut ur synhåll, över fjällkrönet, ”ut ur myrfloarna, in i skogsområdena” mot någonstans där det finns främmande trakter där man inte jagar redan sargade, mot någonstans där det finns läkedom mot den frihet som kräver att man lämnar vad man har.

I denna med mästerskap formulerade och intensivt genomlevda berättelse plockar Peter Lucas Erixon fram människor ur mänskligheten, ur det historiska sceneri där nya generationer alltid tvingas att med livet som insats slå sig fram till egna identiteter och ett eget Jag, ett Jag i ensamhet, utan gemenskap med andra, i tystnad. Som i Stendhals Rött och svart är också Peter Lucas Erixons hjälte en egoist, hjälteglorian vidgas med varje misstag Stenfinn gör sig skyldig till, med varje undergång han frambesvärjer och förgäves bekämpar med av förtvivlan sönderslagna blodiga knogar.

I Stenfinns uppgörelse med bödlarna, när han binder dem efter hästen, finns ingen nåd och ingen synd och ingen syndabekännelse i luthersk eller augustinsk mening. Stenfinn måste bort från det förgångna, bort från plikterna; även han har rätt till absolut egenvärde trots att omständigheterna han är en del av, som är en del av honom, vet berätta att en oskyddad ung människas möjligheter att finna sig själv endast kan förverkligas i en omgivning präglad av så sällsamma ting som kärlek och solidaritet. Stenfinn och berättaren Erixon flyr in i magins intimitet för att orka bära bördan av svaret som ges den förskjutne, att det endast finns en väg ut ur ledan och mörkret, att fly in i arkadiens fantasivärld, in i en tro utan dogmer, fri från tabun och förnedring, till den enda värld där egen vilja gäller.

När Stenfinn ger sig av till fjället drar han i olyckan med sig syskonen. Flykten till ödemarken är emellertid inget annat än en återvändsgränd, en ny ofrihet. Denna filosofiska analys om längtan efter total fri individualism i en skoningslös otid lockar läsaren till medlidande med någon om vilken vi egentligen inte vet om han är enbart offer eller delvis själv skyldig till den tid och verklighet han lever i. Peter Lucas Erixons berättelse handlar sålunda om varje ung generations till extas drivna längtan till gröna kammarns hemligheter, att förvandla öde land till blommande öken.

Artikeln tidigare publicerad i Signum, Katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle, nr.8, 1991.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006

ONDIT #1


"Att ta del av mystikens byggstenar kan inte vara en del av individens självförverkligande, lika lite som den ska fungera som eskapism. Det mystika språket är arkaiskt och stramt men likafullt undersökande och nybildande. Läsningen för individen mot det egna jagets död och en andra födelse in i Gud. I den mystika erfarenheten står det personliga ansvaret i centrum." Så presenteras antologin ONDIT, som är #1 i en "oregelbundet utkommande serie".

Rekommenderas eftersom här finner man ett brett spektrum av texter av och om mystiker, alltifrån Molnet (som enligt senaste rön faktiskt inte är "okänd", utan var kartusian), via Jacob Böhme, okänd rysk författare och Aleister Crowley till Marie-Louise Ramnefalk, Mårten Björk och Daniel Westerlund (som dessutom är antoligiredaktör tillsammans med Dan N. Andersson). Med flera...

För den i skilda teologier väl förfarne ges här en mängd nya infallsvinklar. Stimulerande. För sökaren: en gruva att gräva djupt i.

Ondit #1. Eolit förlag

13.9.06

GRILLPARZER - KEJSARENS ANARKIST



Bo I. Cavefors
KEJSARENS ANARKIST
Franz Grillparzer

”Jag kommer från andra tider och hoppas försvinna in i andra tider”, skriver Österrikes nationalförfattare Franz Grillparzer (1791 – 1872), Hofrat und Reichsrat, en dramatiker som likt Thomas Bernhard förgäves försökte förbjuda fosterlandets teatrar att spela hans pjäser. När Grillparzer förbereder total manuskriptdestruktion smusslas mästerverken undan av fröknarna Fröhlich och göms i kökskommoden bland kaffekoppar och matsilver.

Grillparzers biografiska data flimrar förbi, snabbt. Född i Wien den 15 januari 1791, död i samma habsburgska världsmetropol den 21 januari 1872. Juridikstudier. Fadern, advokat, dör 1809. Familjen lever därefter under små omständigheter. Franz Grillparzer städslas som tjänsteman vid Hofbibliothek och avancerar till direktör för hovets arkiv, en tjänst han innehar under tjugofyra dystra år. Arbetet är emellertid självständigt, politiskt riskfritt och ger gott tidsutrymme för författeri.

Porten till diktens slutna rum öppnas för Grillparzer under gymnasieåren. Han skriver ett katastrofalt dåligt drama, schillerpastischen Blanka von Kastilien.1818, med genombrottet Ahnfrau, öser han på med starka effekter, andar, fadermord och incestuösa komplikationer. Denna scenens fantastika följs av succéerna Sappho, trilogin Das Goldene Vlies samt de historiskt-politiska dramerna König Ottokars, Glück und Ende och Ein treuer Diener seines Herrn, ett anarkistiskt hålligång, ett pöbelns uppror som ”den trogne tjänaren” inte lyckas avstyra.


Vid premiären bleknar Franz I och dagen därpå presenterar Wiens polismästare censurmyndighetens, dvs kejsarens djävulskt smarta kupp: härskaren låter hälsa författaren att han exklusivt vill köpa in det förtjusande stycket till privatbiblioteket.

Ständiga konflikter med fursteslickaren Metternichs censorer demoraliserar Grillparzer. Komedin Weh dem, der lügt! gör fiasko och dramerna Libussa, Ein Bruderzwist in Habsburg och Die Jüdin von Toledo uppförs först efter författarens död 1872. Med det testamentariska spelförbudet hämnas Grillparzer på wienarna, men självcensuren ger också uttryck för författarens tvivel på sin förmåga att skriva.

Som det psykologiska dramats pionjär är Grillparzer elev till jesuiternas teaterteorier och barockens spanjorer som Calderón, Cervantes och Lope de Vega. När dramahjältarna agerar, huvudlöst kastar sig in i faran, utmanar ödet, möter döden, uppenbaras för dem desengaño, dvs avståndet mellan verklighet och skenverklighet, de inser att gudagåvan makt över andra och skeendet bjuds först när de desillusionerats tillräckligt och lärt att människan är ett villfarelsernas lamm som sällan, för att inte säga aldrig, borttager världens synd.

Thomas Mann menar att medan Wagners främsta förtjänst ligger i kompositörens förmåga att före Freud freudianskt kontradiktoriskt kombinera begreppen psykologi och myt så är Grillparzer de båda geniernas ännu mer genialiske läromästare i Das Goldene Vlies (Der Gastfreud, Die argonauten, Medea) som tematiskt liknar Wagners Ring-trilogi (Rhenguldet, Valkyrian och Siegfried) när han beskriver maktens förgänglighet, hur människa fjärmas från människa genom maktens inneboende korrumperande kraft.

Grillparzer står på kvinnans sida i Das goldene Vlies, tysk dramatiks första äktenskapsdrama. Författarens djupa insikter i kvinnligt psyke utmynnar i obarmhärtig kritik av mäns klichéartade kvinnosyn. Denna klart uttalade antipatriarkala syn finns också i dramerna Sappho, Des Meeres und der Liebe Wellen och i Libussa, där kvinnornas försök skapa ett kärlekskommunistiskt samhälle stupar på manlig stupiditet.

Arkivdirektören Grillparzers privatliv är lika grått som vardagsslitet bland dokument, pärmar och statsprotokoll. Endast 17 år gammal dränker sig yngste brodern i blå Donau och två år senare, 1819, tar den depressiva modern sitt liv. Ett par bröder proletariseras och några brorsöner kriminaliseras. Författarens komplicerade kärlekshistoria med Käthi Fröhlich leder inte till äktenskap men nära kontakt upprätthålles och mot livets slut hyr Grillparzer in sig hos den älskade och hennes tre systrar.

Bidermeiertillvaron bjuder vissa ljuspunkter, utlandsresor till Rom och Neapel, Paris (möte med Heine), London, Bryssel, Grekland och Konstantinopel och till Tyskland 1826 där Grillparzer samtalar med bla Goethe, Hegel, Mendelsohn, Tieck och Chamisso. Hegel häcklar Goethe för dennes romantiska syn på sitt namn som mytisk symbol för geniets överjordiskt extraordinära kosmosvandring, men inser att med Grillparzer skämtar man ICKE. Österrikaren hatar namnet han bär, står ovan och utanför ironins jaktmarker. När Grillparzer i Weimar sammanstrålar med Goethe ser han denne som en ”mytisk människa” och sig själv som splittrad och oduglig. Grillparzer gråter vid taffeln, bordsbrödet bryta till smulor vilka samlas upp av Goethe som av dem bygger en symbolisk pyramid.

I dramerna förevigar sig Grillparzer som en depressionernas generalmelankoliker med ett självhat så stort att det gränsar till självförnekelse, förintelse av Jaget, självmord. Han är skräckslagen inför destruktionsarvet och plågas av självömkan. I berättelsen Der arme Spielmann skildrar diktaren mästerligt psykologiskt-realistiskt sitt helvete. Grillparzers Selbsbiographie (1853) och dagböcker han regelbundet för från 1806 till in på sjuttiotalet är plågsamt oförsonligt självanalyserande dokument och visar psykologiska insikter. Grillparzer redogör ingående för depressioner, drömmar och en känslig människas främlingskap i världen. Knappt etthundra år senare ser Franz Kafka Grillparzer, Flaubert, Kierkegaard och sig själv som syskonsjälar. Inte minst den komplicerade kvinnosynen förenar dessa fyra tjänstemannaslavar.

Kejsar Franz I:s despotiska tjänstemän förvandlar Grillparzers tillvaro till en livslång Golgatavandring mot nederlagets korsfästelse men wienersonen förblir trots detta en hängiven och framstående byggare av habsburgmyten trots att han ser att intellektuell frihet är omöjlig i ett kejsardöme som långsamt rutschar bort från den josefinska upplysningstidens statsideal till en traditionalistiskt-religiös underground med folket fastnaglat vid dubbelörnens klor fram till monarkins bankrutt 1918. När Metternich 1839 ligger för döden skriver Grillparzer en nekrolog över denne ”legitimitetens Don Quijote”; Grillparzer sympatiserar med marsrevolutionärerna men distanserar sig från upproret när han inser att om revoltörerna kommer till makten upplöses den mångnationella habsburgstaten och atomiseras i krigiska och ensidigt nationella småstater. Inför en sådan möjlighet fasar Grillparzer; diktarens ideal är ett enat och förenat Europa där skilda kulturer samsas inom österrikiska monarkins ramar under tysk andlig ledning eftersom de sanna germanerna inte fösts samman i EN nation och därför representerar ett övernationellt kulturbegrepp. När det av Grillparzer föraktade Preussen omstruktureras till nationalstat bekräftas hans tes att humanister fångade av nationalistiska idéer alltid slutar som politiska bestar.


Grillparzer profilerar sig som äkta österrikisk klassiker, en katolskt konservativ revolutionär diktare starkt präglad av josefinismen och han försöker leda detta i bevis med dramaautobiografin Ein bruderzwist in Habsburg.

Dramats historiska bakgrund är denna.

Kejsar Rudolf II regerar under de oroliga åren före trettioåriga krigets utbrott 1576. Han drar sig undan världen för att studera astronomi. Brodern Mathias menar att Rudolf är en svag härskare. När kejsaren ger klarsignal för motreformationen utbryter uppror i Ungern och Siebenbürgern. Samtidigt står turkarna, dvs islam, vid Rikets gränser. Då tar Mathias kommandot över de österrikiska länderna, sluter fred med ungrare och turkar och ger större svängrum för ständerna.

Som psykolog och vältränad självanalytiker speglar Grillparzer den egna själens våndor i tvisten mellan bröderna Habsburg. Varats bejakande är en apologi om egna andliga värden och övertygelser. Likt Rudolf är Grillparzer gammal, envis, vis och ensam i det Wien som trots ömsesidigt misstroende ser författaren som auktoritet i konsten att förvandla verkligheten under den härskande dynastin till ett konstverk. Diktaren är som kejsar Rudolf II dömd och kallad att vara härskare och besitta den andliga kraft som krävs för att etiskt-andligt och kristet-religiöst rädda medborgarna in i en framtid och ett kosmos styrt av Gud.

Rudolfs inte alltid lättdefinierade karaktärsdrag avslöjas under samtalen med en av Grillparzer påhittad son, Don Cäsar. Denne fiktive son och inte brodern Mathias binder Rudolf vid självanalysens skampåle… vad nu det är… (här borde finnas en bättre beskrivning av vad som verkligen sker… ) men ok, huvudmotivet i dramat är ett gräl, långvarigt och djupt känt, ej mellan bröder utan mellan far och son. Centralt tema är de starka motsättningarna mellan två epoker, två generationer; två världsåskådningar konfronteras, löper in i varandra, berikar och bekämpar.

Don Cäsar är vad borgerligt präglade föräldrar skulle påstå, en stundom hållningslös ung man. I dagboken noterar Grillparzer att Rudolf ser Don Cäsar som representant för Tiden, Tidsandan och Framtiden. ”Att inte heller jag förstår mig på honom”, skriver Grillparzer, ”är min olycka”. Är MIN olycka! Don Cäsar förkroppsligar den moderna människan, varje tids ungdom, alla tiders ungdom; han förebådar nietzscheanen vars snabba, impulsiva uppträdande och oberäkneliga demoni starkt kontrasterar Rudolfs blida funderingar. Kejsaren är kemiskt fri från mefistodrag medan Don Cäsar är klippt och skuren som prototyp för den inte helt osannolika uppfattningen om den demokratiskt-onda människan. Extas och kåthet bränner honom. Don Cäsar är modernisten som avsvär sig Gud och Tro, som med vilja och ärelystnad ärolöst och stolt syndar och gläds.


Tråkmånsen Grillparzer är konstnär, irrationalist, samtidigt skrämd och förhäxad av Don Cäsar. Författaren vet av egen erfarenhet att lidelsernas erotiska och politiska låga plågar. När Grillparzer besvärjer det demoniskt onda lyser lidelsernas säregna svärta och fåfängans själssträngar dallrar när diktaren snabbt byter kostym och framträder som försvarsadvokat för lag och ordning. Grillparzers två poler är två själar han bär inom sig, den fromme Rudolf och den liderlige Don Cäsar.

Grillparzer inser motvilligt att Don Cäsar är framtidens man. Scenerna med kvinnan i dramat visar en Don Cäsar som trånar efter att äga och dominera den älskade och älskande kvinnan men kraven övergår i kärlek och längtan efter Lukretia som människa, ”att lära känna henne för vad hon är och inte för vad hon förefaller vara”. Don Cäsar lever nietzscheanskt splittrat i ett samhälle i kris som inte är olikt våra dagars Sverige. Problemresonemangen kring krisen tro och metafysiska erfarenheter avslöjar honom som en pojke vars främsta förtjänst är en ungdom, ett kön som tyvärr snart är ett minne blott. Av brist på religiös vördnad och insikt tror sig Don Cäsar vara skapelsens krona. Det är han ej. Rudolfs valspråk är ”Inte jag, endast Gud”, men Don Cäsar ser saken annorlunda. För honom är Jaget det viktiga, han är ej endast i sartresk mening autonom människa utan en i sig själv skapad och skapande varelse, en anarkistisk frihetsfanatiker som avvisar Rudolfs auktoritativt farliga råd ”att tro på det som dina lärare tror på”. Don Cäsar strävar inte efter total visshet och torrt under galoscherna, religiöst-metafysiskt är han hemlös och lever i en värld befriad från objektiva sanningar och eviga värden. Don Cäsars självförhärligande leder enligt Grillparzer till ”vansinnesfeber”, desperation, nihilism och självdestruktivitet; pendeln slår mellan extremer, förgudning av Jaget slår över i förstörelselusta. Kampen mellan Rudolf och Don Cäsar är en strid mellan trons och otrons världar, det Goethe menar vara vad som främst präglar människans vara, då, nu och framledes. Grillparzer inser inte att Don Cäsars gudomliga tro på sig själv trots allt innebär större möjligheter att komma till verklig tro än Rudolfs oreflekterade traditionstro. I kristen mening kan man tala om kampen mellan Civitas Dei och Civitas terrena. Grillparzer skriver i metafysiskt-religiös mening om ”de yttersta tingen”.

Grillparzer framställer Rudolf som mer död än levande. Pöbeln, dvs folket, tvivlar på att han faktiskt existerar. Den kejserlige stjärntydaren värjer sig mot världens påträngande ondska och krav, vill ej störas i eremittillvaron, i sin andliga isolering, som förhoppningsvis även var ett andligt sökande. Det är uppenbart att Grillparzer genom Rudolf skildrar den egna tillvaron hos systrarna Fröhlich. Rudolf och Grillparzer är båda världsfrånvända män som lever i en revolutionär tid. Klockan kan inte vridas tillbaka men visarna kan fixeras vid fem i tolv. Andlighet är endast möjlig i ett Jag omgivet av ett stort tomrum som det gäller att genomleva och överleva. I denna onda tid pånyttföds personligheternas hemligeter, de utvaldas makt. Andens makt segrar över våldets makt. Grillparzer menar att Rudolfs religiösa tro ger kraft och makt av det mytiska slag som Ernst Jünger åsyftar när han definierar maktbegreppet som något som endast finns i själens innersta, i tanke och vilja. I dramat om bröderna Habsburg är det den skenbart döde Rudolf som i en orolig tid fylld av våld och skräck skapar oasen, den lugna punkt i stormens mitt utifrån vilken det är möjligt att skapa en ny ordning och en ny ro. Rudolfs skyddszon av eftertanke inbjuder till samling, tro och vilja. Till skillnad från Schillers Wallenstein åberopar sig Rudolf aldrig på yttre, högre, makt eftersom han menar att det är just han, han själv som representera denna makt av högre dignitet och andligt djup.

Förutsättningarna för Rudolfs makt är trons finfördelade rotsystem av respekt för det som varit, av ödmjukhet inför människa och natur och inför människans natur. Rudolf är ingen självförhärligande autonom hjälte utan i kristen mening en tjänande människa. Astronomistudierna är uttryck för viljan att finna insikt i en kejsares universella uppgift; stjärnorna återspeglar den gudomliga ordningen. För Rudolf existerar ingen snabbt ihoptråcklad ateologisk värld, endast från Gud avfallna och förvirrade människor. Rudolf är inte i platonsk mening ett med staten utan en av glädje och sorg präglad människa som i Kristi namn utropats till kejsare, homo religiosus OCH homo patiens.

Habsburgdramat är en cassandratragedi där kejsare och författare lider helvetets alla kval. Dramat handlar emellertid kanske framför allt om Don Cäsars framtid. Den dubbelsiffrigt chiffrerade och transparenta gestaltningen är författarens försök att psykologiskt förbereda åskådaren/läsaren och sig själv på apokalypsens möjligheter. Rudolfs monologer är fyllda med antydningar om det Nietzsche sade rent ut (och som kom till Dagens Nyheter med drygt hundra års försening), att Gud är död, att framtiden omvärderar alla värden, att människan kommer att hylla materialism och egocentricitet, att andlighet degenereras till poptro och att ”pöbelns herravälde” är den ”nya syndafloden”. Grillparzer antyder att det i denna nya värld kommer att gå illa för Don Cäsar. Ett trovärdigare och radikalare svar ger Antoine de Saint-Exupérys Lille Prins när han säger att visst är stjärnorna vackra men de ”påminner om en Blomma som man inte kan se”. Till skillnad från kejsar Rudolf och författare Grillparzer vet andens unga ädling att även ”öknen är vacker”.



Artikeln tidigare publicerad i BLM nr.5, 1991. Här obetydligt reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2006