BALDASSARE CASTIGLIONE

Bo I. Cavefors
ONDA HOVMÄN TJÄNAR ONDA FURSTAR

Under första hälften av 1400-talet emigrerade ett stort antal lärda greker till Italien sedan de grekiska akademikerna radikalt försämrats. Det östromerska riket befann sig på fallrepet. Samtidigt blommade kulturlivet i Italien, delvis tack vare de från Grekland utvandrade experterna på den antika litteraturen.

År 1438 kom Georgios Gemisthos Plethon från Konstantinopel till kyrkomötet i Ferrare. Han togs emot med stora förväntningar av de väntande italienarna. Plethos inflytande på italiensk humanism blev banbrytande och på hans initiativ skapade 1440 Cosmo de’Medici de florentinska akademier som genast blev högkvarter för humanism, platonism och nyplatonism. Vid akademierna konfronterades skolastik med hedendom.

Vid renässans hov intresserade man sig, i alla fall då och då, för konst och bildning. Humanisterna behandlades som adelsmän och inte som akademiker vilka finansmännen önskade se i helvetet. Humanister tjänade ej sällan levebrödet som furstarnas rådgivare. Vid sidan av bördsaristokratin formerades en andlig adel. Baldassarre Castiglione föddes in i det ena ståndet den 6 december 1478 i Casatico vid Mantua och dog så småningom i det andra ståndet. För eftervärlden är Castiglione framför allt känd som författare till Il Libro del Cortegiano, en lärobok i konsten att med goda råd uppträda till sin furstens belåtenhet.

Vad angår oss idag en så gammal och utsliten bok, en bok som handlar om renässansens hovliv. Tja, bortsett från att Catiglione var en välskrivande hovman och att all god litteratur är historieöverskridande, så är Castigliones bok även ett vittnesmål om en tid då furstar valde sina rådgivare för att ha dem som korrelatorer. Det finns nog ingen bok som bättre än Il Libro del Cortegiano ger en fullkomlig, fullständig, bild av renässansens samhällsliv, av de politiska och intellektuella ideal furstar och andra ansåg värda diskutera.

Castiglione skildrar ett hovliv öppet mot omvärlden, berett att vara till behag, villigt att värna om stil och varsamhet med språk och omdömen. Hovlivet präglades av esteticism. Kännedom om ”lettere”, dvs om den antika litteraturen och de språk den skrivits på hörde till allmänbildning och man ansåg att den moderna människan endast kan utvecklas om hon har kunskaper; endast då kan människan dra praktisk nytta av sin begåvning och sin fantasi. Detta övar men sig lämpligen i, menar Catiglione, genom samtal, samtidigt hänvisar han till pytagorerna och Sokrates, som lärde sig spela luta på gamla da’r, samt till skägget Leonardo da Vinci som för sin samtid var mest känd som musiker och pederast, när han, alltså Castiglione, kräver att hoven kräver att de vid hovet stationerade adelsmännen bör kunna handskas med åtminstone ett instrument för att klara livhanken när livet jäklas, ”rifrigerio de’fastidi”.

Är måleriet eller skulpturen, ”arte marmorea”, förnämligast? Castiglione föredrar måleriet eftersom konstnären där förfogar över så många uttrycksmöjligheter och färgvariationer. Varför denna upplysning? Jo: Castiglione hade vid hoven i Milano, Urbino och Mantua blivit god vän med många konstnärer. I Gonzagas borg i Mantua häckade bland andra bögar Raffael som Castiglione älskade och levde tillsammans med i Rom, innan han av oförklarliga skäl gifte sig. Bortsett från detta så var måleriet för esteten Castiglione en källa till evig glädje, ”causa die grandissimio piacere”. Det verkligt sköna, det mest fulländade fann Castiglione i porträttmåleriet, där individen fick tydligare karaktär än i den levande kroppen av blod, svett, tårar och skelettdelar. Jag tänker på nutida målare som Lucien Freud och Francis Bacon.

För Castiglione var ”bontà”, godhet, den viktigaste kardinalsdygden, nödvändigare än platonsk rättvisa. Hos Castiglione förenades antikens estetiskt-profana livshållning med den kristna etikens strängare krav på rättvisa; hans världsbild är en syntes av antikens och kristendomens uppfattning om gott och ont. Till skillnad från många andra av sin tids ”renässansmänniskor”, tex Gilles de Rais, var Castiglione i alla fall i teorin främmande för den ”Pathos der Distanz” som Nietzsche några århundraden senare krävde av ”övermänniskan”. Castigliones attityd var generös men samtidigt obarmhärtig: den hovman som tjänar en ond furste är själv ond och den hovman som tjänar en god furste är, eller blir, en god hovman; ”perchè ognum presume che chi serve ai sia bono e chi serve ai mali sia malo”.


Copyright©Bo I. Cavefors 2007.