27.6.07

TAGE LINDBOM

+
+
Bo I. Cavefors
TAGE LINDBOM

Bok: Tage Lindbom Konservatism i vår tid. Åtta idéhistoriska essäer. Förord av Johan Andersson Sundeen och Jonas de Geer. Norma Bokförlag, Borås 1996.

Socialdemokratiske renegaten Tage Lindbom (1909 – 2001) vandrade under decennier i den politiska öknen. Politiska ”sfärens” maktgrupperingar och massmedier gjorde i god demokratisk marschordning helt om, dvs vände ryggen till, och uteslöt den förmente icke-demokraten från det ”offentliga samtalet”. Förmodligen i onödan. Därför att i den ovan nämnda essäsamlingen framstår Lindbom mer som humanist och demokrat än som farlig anarko-konservativ revolutionär. I dag klibbar ett visserligen begränsat men högljutt antal anhängare fast vid Lindbom som blivit fixstjärna för nyfrälsta buddister, kristna, islamister, nyliberaler och ärkereaktionärer, kort sagt: Lindbom utnyttjas. Och inget kan han säga till sitt försvar. Lindbom är död, men förhoppningsvis längtar han likt Den Lille Prinsen till ökenbrunnens livgivande Vatten.

Var Lindbom muslim? Var Lindbom katolik? Var Lindbom även på sin ålders höst i hjärtat socialdemokrat? Var Lindbom en i gänget i möglet kring Timbro? Ingen vet. Lindbom visste det förmodligen inte själv. Vad som präglar hans skrifter och hans tänkande är inte saklighet, utan virrvarr.

Bokförläggaren René Coeckelbergs, min verklige vän under de, efter svenska mått mätt, turbulenta 1960-och 1970-talen, var öppen för många idéer, även tokiga sådana, och gav stort utrymme åt Lindbom i tidskriften Jakobs Stege. Det var detta material som 1996 förlades i bokform.

I förordet betonar Andersson Sundeen/de Geer att Lindbom ej endast bröt med socialdemokratin utan med hela ”modernismen”. I och för sig en horribel utgångspunkt om man vill röra sig bortom de kretsar vars fixstjärnor är Wilhelm II och Adolf Hitler. Nåväl. Lärjungarnas påpekande är dock viktigt eftersom just ett avståndstagande från ”modernismen” innebär att man måste ifrågasätta Lindboms konservatism. Modern konservatism (dvs från franska revolutionen och till idag…) är inte anti-modernistiskt utan snarare aktivistisk, icke-absolutistisk och, här och var, tex i Italien, korporativ (Garibaldi-Marinetti-Mussolini). Lindbom ger rikligt faktaunderlag för läsarens funderingar kring var författaren själv befann sig på den konservativa värdeskalan. Var Lindbom verkligen muslim? Numera påstås att även Goethe var muslim! Är jag muslim därför att jag rökte turkiska cigaretter i min ungdom? Kanske gjorde Lindbom som nyfrälst konvertit alla de sedvanliga religiösa och rituella överdrifterna för att stärka andras tro på den egna övertygelsen om sin nya tro. Jag upplever det som om Lindbom i sin besvikelse över socialismens (socialdemokratins) misslyckade försök att lösa praktiska samhällsproblem – arbetslöshet, klassutjämning och liknande – som oförmågan att ge samhälle och medborgare metafysiskt hållbara argument för solidaritet gentemot såväl människor som samhälle, genom idogt läsande samlat på sig en mängd konservativt tankegods som blir motsägelsefullt i händerna på en människa som rent allmänt är förbannad på Gamle Svarten och som därför, och kanske av andra skäl, inte förmår analysera konservatismens mystiska och mytiska inre sammanhang – förbindelselinjerna, skyttegravarna, den vid rätt tidpunkt beordrade eldgivningen.

Till sin yttre form är konservatism inte entydig. Vad som saknas i Lindboms reflektioner är en inre, djupt socialt rotad övertygelse av sådan kraft och så starkt förankrad i själ och hjärta, att han vågar spränga broarna han lagt bakom sig, för att bli verkligt fri, och ta sig in till betet på andra sidan gränsen, på minerat område, där ”fienden” i Carl Schmitts tappning härskar och avgör vad som är moraliskt och politiskt korrekt. Lindbom föredrar att agera inom det nyliberala ramverkets elittänkande. Acceptanter av radikalkonservatism, däremot, förkastar inte endast det liberala samhällets normer och gränser, utan spränger det demokratiska luftförsvaret i tusen bitar, medan Lindbom istället rör sig majestätiskt på sedan länge nedsumpade stigar. Lindboms ytliga kritik av socialism och liberalism har ingenting gemenskap med radikal konservatisms kritik av samma företeelser. Lindboms flummiga kritik finner man lika oartikulerad inom socialistiska och liberala kadrer. Det liberal-demokratiska och social-demokratiska maskineriet har rostad därför att smörjoljan förbrukades redan under rörelsernas första decennier vid makten. De nyliberala marxisterna har ömsat skinn: bytt Maokostymen mot aktieklippardressen och blivit kostymbögar.

+

Tage Lindbom skriver om Joseph de Maistre, Alexis de Tocqueville, Pierre-Joseph Proudhon, Constantin Frantz oh Juan Donoso Cortés. Det är i och för sig vackert, tänkt. En undran, dock: vad har Herrn Frantz i sällskapet att skaffa? Han var varken muslim eller katolik. Eller kanske hemlig pingstvän, utnämnd genom en hemlig fatwa av någon pingstpastor i Jönköping? Kanske finns Frantz med därför att Lindbom tyckte det var passande med en lutheran i sällskapet. Frantz var en oförlöst skrivbordstänkare utan fast förankring varken i konservativ metafysik eller i konservatism som maktbegrepp. Kanske känner Lindbom igen sig själv som en svensk Frantz när han skriver ”ingenting är enklare än att kritisera Frantz idéer”, att Frantz’ ”böcker är fyllda av bristfälligheter, oklarheter och ofta även motsägelser.”

Frantz och Lindbom – frågan är given: är konservatism i Donoso Cortés och Joseph de Maistres anda överhuvudtaget möjlig eller ens tänkbar i ett religiöst reformerat samhälle, eller i det politiska och religiösa virrvarr Lindbom presterar? I den ovan nämnda boken framgår inte var Lindbom anser sig höra hemma på den kristna stegen och ingenting som indikerar hans tillhörighet till varken islam eller woo-doo, ej heller någonting som knyter honom till judendom. Uppenbarligen är hans insikter i katolsk tro, mystik och historia begränsade. Detsamma tycks gälla övriga religioner och riktningar inom olika religioner. Är det möjligt begripa vad Donoso Cortés menar utan kännedom om och upplevelse av synd och nåd, helvete och himmel, av skärseldens rening och dödens mystik, allt sådant som opererats bort ur de reformerade kyrkorna och som har en helt annan innebörd inom judendom och islam och som definitivt inte existerar i de nyliberal/socialistiska sekulariserade samhällen där det i demokratisk ordning beslutats om att det varken finns synd eller skam och därmed ej heller möjligheten till förlåtelse. Utifrån denna brist på insikt menar Lindbom att Donoso Cortés ”ej alltid (är) noga genomtänkt” och att ”patriarkaliska förhållanden” (under Cortés uppväxtår) gav ”konservativa insikter”. Herregud, vilket larvprat. Lindbom faller i fällan att tala om konservatismen som ”patriarkalisk” och värdebegränsad. Med insikt i katolsk spiritualitet, kanske framför allt ignatiansk spiritualitet, borde även en lutheran, jude och muslim lätt kunna se likheterna mellan den unge Cortés strävan att integrera katolska kyrkan i samhället och den åldrande Cortés längtan efter klosterlivets meditativa ro.

När Lindbom ger en betraktelse över Proudhon och om arbetets och arbetarens villkor, förvånar det mig att han kan undvika att tala om Ernst Jüngers Der Arbeiter, kanske det främsta moderna konservativa ideologiska verket om arbetets moral och estetik. Lindboms begränsade referensramar ger begreppet konservatism diffusa gränser. Även Lindboms snörpning av ämnet till att handla om konservatism decennierna efter franska revolutionen, under 1800-talet, radar upp en mängd frågetecken. Lindbom förankrar inte konservatismen i katolska kyrkans spirituella traditioner från Augustinus till Ignatius och Pascal och han struntar i att nämna, än mindre analysera, tänkare av modernare snitt, utan vars idéer om vad konservativa värderingar och konservativt agerande innebär, det är omöjligt att få grepp om den svårfångade materien. Visar sig Lindbom medvetet obegåvad, för att skydda sin hemliga tillhörighet till islam? Eller insåg han att tron på islam, som man efter hans död prackar på honom, inte var förenlig med konservatism utifrån kristna värderingar? Är det därför man saknar en rad namn i Lindboms föreställningsvärld: bröderna Jünger, Heidegger, Carl Schmitt, Nickisch, Barrés, Baader, Camus, Mauriac och en inflytelserik tidskrift som Le Conservateur? Var finns Sorel och Mussolini och Evola? Det är inte så enkelt som Lindbom tycks hävda (s.171) att västerländsk konservatism förlorade ”sin konservativa profil” när konservativa grupper under striden med liberalismens företrädare lierade sig med ”repressiva” grupper ”som går under den gemensamma beteckningen fascistiska”. Dialektiken mellan förrevolutionär (franska revolutionen) absolutistisk konservatism, efterrevolutionär icke-absolutistisk konservatism, 1900-talets revolutionära konservatism och italiensk och spansk fascism, är visserligen komplicerad, men inte omöjlig att nysta upp. Lindbom gör det alltför lätt för sig därför att han till varje pris vill skydda sin egen, spektakulära och mestadels okunniga, uppfattning om konservatismens historia. I ljuset av Lindboms konvertering till islam blir det uppenbart varför han inte vill, eller kan, se såväl likheterna som skillnaderna mellan begreppen konservatism och humanism. Det förefaller som om den humanistiskt skolade före detta socialdemokraten spelar dubbelkonvertiten (kristendom, islam) åtskilliga spratt, som när Lindbom i kapitlet om Tocqueville, uppenbarligen med gillande, påpekar att fransmannen menade att i starka DEMOKRATISKA stater blir de enskilda människorna små, mycket små och mycket svaga, det vill säga att i demokratier är det endast de starka som förmår nyttja och utnyttja demokratins välsignelser (lägre fastighetsskatt, hushållsnära tjänster…). Tocqueville har helt rätt men Lindbom läser helt galet när han underförstått deklasserar ALLA former av stark stat. Här hade det varit av oskattbart värde om Lindbom fört resonemanget vidare, fram till Carl Schmitts tes om att endast starka stater förmår skydda svaga medborgare undan liberalismen roffarmentalitet. Förvisso försvarar Schmitt inte den demokratiska staten, som han, korrekt, anser vara i sak och i vilja ”odemokratisk”. I annat sammanhang talar Lindbom om att relationen mellan despot och folk, är negativ, men inser inte att det kan förhålla sig precis tvärtom, att despoten kan utöva sin despoti i skydd av folket, i folkets namn. Striden står sällan mellan despot och folk utan mellan despoten och andra makteliter. Förlorar despoten sin makt till en grupp elitister eller till ledaren för en elitär grupp, följer folket, och söker folket, skydd under den nye despoten. Cynism. Ja.

Tage Lindbom menar att konformismens spöke ”vandrar genom Europa”. Sorgligt nog är Europa idag en mycket tystare kontinent än när Lindbom skrev denna bok för tre decennier sedan, men detta faktum innebär självklart inte att den som känner för konservativa värderingar skall följa Lindboms råd ”att vara försiktig”. Förhållningssättet bör vara det rakt motsatta. Man bör ha siktet inställt på målinriktad stridsberedskap. Själva förutsättningen för en levande konservatism är att rätt avläsa tiden vi lever i, att inse att konservatism varken är historiskt eller antropologiskt konstant utan ständigt förnybar för att bli aktionsfähig under konkreta historiska perioder.

Vad gäller Lindbom: det hade varit intressantare om han inte skrivit om kristen konservatism, utan om islamsk konservatism, om islamsk humanism. För det finns väl sådant?



Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor nr 14, 1996. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 2007.
+
+




26.6.07

SVERIGE UT UR AFGHANISTAN!

+

+

Svenska soldater har inte i Afghanistan att göra!
SKRIV PÅ UPPROPET!


Uppropets text:

"Vart är Sverige egentligen på väg?

Sedan årsskiftet 2001/02 har Sverige trupper i Afghanistan. 250 soldater ingår i den Nato-ledda International Security Assistance Force, Isaf. Regeringen utvidgar nu den svenska militära insatsen.

Vi protesterar mot Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Det strider mot den traditionella svenska neutralitetspolitiken pch 200 års fredlig utrikespolitik.

I praktiken har Sverige, för första gången i modern historia, dragits in i ett krig där mänskliga rättigheter dagligen kränks och där civila dödas i dagliga bombningar.

USA har öppet förklarat att det inte respekterar Genèvekonventionen i Afghanistan och har som ockupationsmakt förhindrat att krigsförbrytare lagförs.

Isaf är ingen FN-styrka, utan en Nato-styrka, som sedan 2006 tagit över alltmer av USA:s "krig mot terrorismen".

Afghanerna behöver inte fler utländska soldater. De behöver mat, kläder, husrum, sjukvård och återuppbyggnadshjälp. De 700 miljoner kronor Sverige årligen satsar på trupperna i Afghanistan, borde användas till en kraftig ökning av den civila hjälpen.

Vi kräver:

Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan - öka den civila hjälpen!

Hans Alfredson, Ronny Ambjörnsson, Bo Cavefors, Peter Curman, Thage G. Peterson, Tom Heyman, Peter Hjukström, Gösta Hultén, Stefan Lindgren, Eva Moberg, Birger Schlaug, Maj-Britt Theorin, Margareta Zetterström.

Skriv på uppropet!
Det kan du enkelt göra via Internet - Afghanistansolidaritet.


Därifrån kan du också skriva ut namninsamlingslistor och hjälpa till att samla in namn.

I dagsläget har omkring 5000 svenskar skrivit på uppropet.

Broschyren kan beställas från Afghanistansolidaritet -
: 1 ex 10 kr, 2 ex 15 kr, osv.


Varför har du skrivit på uppropet?
Några citat från broschyren:

Ronny Ambjörnsson "Det förefaller ju också som om den svenska truppen kommer under amerikanskt befäl. Vems ärenden går vi då?"

Jan Guillou "När svenskarna i en ökande ström börjar komma hem i svarta plastsäckar klarnar förstås bilden. Först då kommer hela vidden av det absurda i den svenska krigsinsatsen i Afghanistan att synas tydligt."

Jan Hjärpe "...det alltmer uppenbara... att den svenska truppen kommer att ses som en del av den amerikanska krigföringen i Afghanistan och i Irak, med dess krigsförbrytelser...".

Gunnar Ohrlander "Slaget om Centralasien har börjat.".

Göran Palm "Av alla krigiska fredsmäklare är USA säkerligen sämst skickat att skapa fred i Afghanistan.".

Bo Cavefors "Framför allt har jag... ...engagerat mig i varför just britterna i någon sorts masochistisk iver utsätter sig för att förlora det ena kriget efter det andra, århundrade efter århundrade..".

Eva Moberg "Kan något vara mer naivt än att frivilligt bli en del av amerikansk krigföring i Afghanistan.".

Thage G. Peterson "Afghanistanuppropet är en vädjan till förnuftet.".


24.6.07

LIE OM GYGROR OCH ANDRA KACKLARE

+


A Midsummer-Night's Dream

+

+


Bo I. Cavefors
GYGROR OCH ANNAT SOM KACKLAR


Det var en gång… Jag skall berätta sagan om en sagobok lämplig som lektyr för den som vill försvinna in i en värld som är verkligare än den verkliga världen, en verklighet befolkad av troll och varsel, vättar, draugar, gygror och huldror och näck och nissar ( = Nils, tomte i pluralis). Boken handlar om en trolldom som ”lever inuti människorna som temperament, naturvilja, eruptiv kraft”, skriver den norske författaren Jonas Lie i förordet till sin bok Troll, som 1986 publicerades på svenska av det utmärkta men kortlivade Fripress förlag, som bland annat gav ut Pasolini.

Jonas Lie, född 1833, död 1908, 101 år efter att slaveriet upphävts i Storbritannien, vilket inte har med varken den här historien eller med Jonas Lie att göra, men som dök upp i minnet, oförhappandes. Sådant sker. Lie tillhörde fyrklövern som skapade Norges nynationella nationallitteratur. De tre andra var Bjørnson, Ibsen och Kielland. Enligt officiell litteraturhistorieskrivning. Men i själva verket var i det moderna självmedvetna Norge Henrik Wergeland lika storfurstelig när han öppnade fjordarna mot världen och lät kontinentens litterära jättevågor skvalpa in och skölja rent och desinficera det alltför norskt norska. Glöm ej heller författarduon Asbjørnsen och Moe med sina fantastiska sagor och aktualiserade folksagor!

Den norska nationalismen var olik det nationella självförhärligande som samtidigt och senare slog ångestklon i svensk litteratur, typ Strindberg. Efter några århundradens dansk överhöghet hade norrmännen missat chansen till självständighet och istället hamnat bakom den svenska gärsgårn. Grindslant erlades. Mången norrman fann det vara som att komma ur askan i elden och detta skapade en nationalism som var stridsglad och målmedveten ej endast politiskt utan även vad gällde språk, litteratur och kultur i största allmänhet. I Norge var det en allmänbildad och välutbildad tjänstemannaklass som ledde revolutionen. Nynorsk gav sammanhållning och identitet. Med sagor och folksagor skapades historisk legalitet. Ibsens dramer hade politisk sprängkraft inför den nya tiden, inför framtiden. Ej endast Norges framtid. Ibsens politiska och allmänkulturella påverkan internationellt har en helt annan dignitet och omfattning än Strindbergs försiktiga trevare till radikalism.

Jonas Lie, advokaten som blev författare på heltid. Under drygt ett par decennier bodde han, som på den tiden så många andra skandinaviska författare, utomlands, 24 år i Paris. Kanske var det denna i allmänhet frivilliga men understundom påtvingade landsflykt, exiltillvaro, som gödslade den skandinaviska litteraturens stormaktstid? Dock: Selma Lagerlöf kom aldrig längre bort från Mårbacka än till Falun och Lilla Idas Blommor. Tar man del av den år 2007 pågående debatten om svenska lyrikens hälsotillstånd bör man kanske önska att ett större antal av författarkollektivets medlemmar lämnade svenska torp och hyreslägenheter för ett långvarigt utrikesboende och därmed kontakt, långvarig kontakt, med människor med annan religiös tro, med andra politiska erfarenheter, med annan historisk bakgrund, med människor som lever under andra sociala förhållanden.

Vad gäller romanskrivandet: är den erbarmligt tråkiga svenska samtidsromanen ett resultat av författarnas självvalda isolering? Det räcker inte att kryssa runt på internationella författarkongresser, att färdas runt på några veckors stipendieresor för att förändras, förnyas och utvecklas.

Åter till Jonas Lie och hans gygror. Sagosamlingen Troll är inte en samling sagor i traditionell bemärkelse. I boken finns också dikter, en dikt som: ”Blomster så spröda / gula och röda / vianvang vianvang, sommarkvällar glöda.” Lie sjunger ihärdigt lovsånger till livet och kärleken, till fruktbarhet och trolldomsmystik. Men han glömmer inte människans behov av ångest och han berättar gärna om den verklighet som om den utsattes för ”en klar solstråle skulle spricka som ett troll”.

Jag har fastnat för tre sagor i denna underbara bok: Jorden drar, Lindelin och Ett hönshuvud. Totalt består boken av 19 sagor. Jorden drar handlar om ett ungt bodbiträde som gifter sig med handelsmans vackra dotter, men som bland klipporna i havsbandet möter trollpackan, en ung kvinna med skrattande ögon som sprutar smedjeskarpa gnistor, som har manligt breda skuldror och håriga armar. Henne möter bodbiträdet varje år dagarna före jul för att på julaftonen vända åter till familjen. Ett år beslutar han sig för att trotsa trollpackan och stanna hemma hos fru och barn, med påföljd att han under julaftonen blir ”blekare och blekare och vitare och vitare, som om blodet sjönk och sögs ur honom. ’Jorden drar!’ skrek han, och det kom en sorts skräck i hans ögon. Alldeles efteråt satt han där död”.

Lindelin är namnet på den vackra trollpacka som vandrar från man till man och som med örhänget, en stor grön sten, döljer sitt trollmärke, ett otäckt hårigt klipp i örat (dålig piercing…). Lindelin kunde likaväl vara skriven av en annan norrman, Roald Dahl.

Ett hönshuvet är en underbar satir om dåtidens norska radikalfeminister. Sagan handlar om den lilla lilla hönskycklingen som ”knappt hade kommit till världen förrän den reste sig upp med skalet på huvudet och kacklade och skrek”. Den lilla kycklingen vill inte sitta på pinnen under natten och sova, hon vill inte värpa och hon vill inte låta sig kommenderas och springa kökspigan till mötes för att få mat. Den lilla kycklingen vill bli en studerande höna, vill stå lika högt på gödselhögen som Tuppen, osv. Den lilla kycklingen börjar ”grubbla” – uttrycket är Jonas Lies och inte mitt – och beslutar sig för att ta reda på hur allt, absolut allt…, förhåller sig.

Den lilla kycklingen fann att äggen som hönorna värpte om natten togs om hand av kökspigan på morgonen och att skalen senare återfanns på komposthögen på andra sidan hönsgården. Den lilla kycklingen förstod dessutom, snart, att hönor nackades: ”De flaxade huvudlösa omkring och stötte mot mur och väggar”. Således beslöt den lilla kycklingen sig för att icke ruva och att icke bli nackad. Den lilla kycklingen insåg att enda sättet att frälsa världen, sig själv och de andra hönorna, var ”att hela hönssläktet helt enkelt vägrade att värpa”. Alltså rusade ”hon sanslöst runt i ring och ryckte pennfjädrar ur sin stjärt och tänkte att hon måste skriva för att rädda det kommande släktet från all denna plåga”.

Men världen snurrade på och allt gick sin gilla gång. Solen gick upp på morgonen och sjönk ner bakom horisonten mot kvällningen. Och den lilla kycklingen råkade ut för något som hon som radikalfeminist fann pinsamt men som tillhör sådant som dock sker: en morgon stod på komposthögen ”en ung tupp och sträckte på sig och gol mot den uppåtgående solen”. Då blev den lilla kycklingen ”stående orörlig och stirrade på dess undersköna härliga gestalt och resning”, en stor och svullen och illröd kam som pekade rakt upp mot himlen. Det var ”en dejlig dreng” skulle H. C. Andersen sagt - om han varit närvarande. Nåväl, sedan det skett som brukar ske, nämligen att den vackra ungtuppen knullat den lilla kycklingen, befann hon sig i ”ett härligt, bedövande töcken” och begrep – äntligen är man frestad tillägga – att ”hon blivit tuppens brud”. Vilket dock inte var någon garanti för att den lilla kycklingen, om kökspigan så önskade, blev nackad redan påföljande dag. Även bönder bör ha mat på bordet.




Artikeln tidigare publicerad i KvällPosten den 14 augusti 1986. Här obetydligt renoverad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1986, 2007.
+
+

19.6.07

THOMAS J. REESE, S.J. / What do we owe the Iraqi people?

+
+
On Faith question for the week of June 18, with response by Thomas Reese, S.J.

Question:
"Some political leaders say we need to get out of Iraq now. Others say we are obligated to stay and try to restore civil order and authority. What's the moral position? Is there one?"

What do we owe the Iraqi people?

In looking at Iraq, we need to ask two questions: What do we owe the Iraqi people, and what are we capable of delivering?

No matter what you think about the justification for initiating the Iraq war (I think it was unjustified), the issue of withdrawing is a separate question. Some Catholic ethicists (including the U.S. bishops and the Vatican) think that the U.S. has a moral obligation to fix things before it leaves. Others believe such a view is naïve—the U.S. is incapable of fixing Iraq and in fact is making maters worse.

Supporters of a continued presence say that once we invaded, we took on a moral responsibility to the Iraqi people to provide government services until a new government could provide them. As Colin Powel put it: “You break it, you own it.” That the Bush administration did not plan for this is one of its greatest failings.

Gerard F. Powers of the University of Notre Dame argues the case for staying in
“The Dilemma of Iraq” (America, March 6, 2007). As the former director of the Office of International Justice and Peace of the U.S. Conference of Catholic Bishops, Powers strongly opposed the war, as did the U.S. Catholic bishops and the Vatican.

But now he argues that “The United States has imposed itself on Iraq. It cannot, in good conscience, withdraw until it has exhausted the long-term process of helping Iraqis through a period of what the U.S. bishops [and the Vatican] call ‘a responsible transition.’” This will require rebuilding the infrastructure destroyed in the war and helping establish a security force capable of maintaining order.

Powers acknowledges that “An ethic of obligation must incorporate a hard-headed calculus of the efficacy of occupation.” But he says, “The futility of U.S. efforts must be very clear, however, in order to override the heavy obligations the nation owes the Iraqi people.”

He concludes, “The U.S. presence is no doubt contributing to the insurgency, but it would be worse if the United States embarks, as it might be doing, on a slow, quiet version of ‘cut and run.’ This could leave Iraq a festering, failed state that is a source of regional instability and global terrorism.”

The opposing view is articulated by Msgr. Robert W. McElroy in
“Why We Must Withdraw From Iraq” (America, April 30, 2007). He argues that continuing the war fails at least four of the just war criteria: just cause, right intention, last resort and reasonable hope of success.

Imposing a democracy on a country was never considered a “just cause” for war in the Catholic just war theory, he writes. Nor is preserving the reputation of the U.S. fulfilling the criteria of right intention. Nor have all diplomatic and other nonmilitary means been exhausted. Nor, he argues, has the U.S. defined achievable success in any concrete way.
McElroy complains that the war’s supporters say that those who support withdrawal must prove that withdrawal will not destabilize Iraq. “In Catholic thinking, the calculus is just the opposite,” he writes. “Those advocating continued military action in Iraq face the burden of proof not only to demonstrate that remaining in Iraq is clearly more likely to yield more good than evil, but also to show that such continued action meets the conditions imposed by just-war thinking.”

McElroy points to Vietnam to prove the folly of continuing the war. He notes that the U.S. remained in Vietnam for four years after the Tet offensive. “During those four years, more than 30,000 Americans and 480,000 Vietnamese soldiers were killed in action, double the respective numbers that had been killed in the four years before Tet.” And what did it accomplish?

I am old enough to remember the arguments surrounding the Vietnam war—the talk of a bloodbath and damage to U.S. prestige if we withdrew. At the time, I found these arguments convincing. I was wrong. The bloodbath after the war was nothing compared to the bloodbath of the war, and Communism fell despite the fact that we lost the Vietnam war.

Once again, I am scared by talk of a bloodbath, but I see no evidence that the U.S. military can force the Shiites and the Sunnis to get along. Ultimately, they will have to work it out on their own as they have for centuries. While Powers is correct that the U.S. has a moral responsibility to the Iraqi people, I do not think that this obligation can be effectively fulfilled by the U.S. military.

I think it is time to set a date certain for withdrawal. But who am I to make this decision? Rather let’s allow the Iraqi people to vote in a referendum on whether they want the U.S. to stay or not. They are better positioned to know whether we are helping them or hurting them.



Thomas J. Reese, S.J.
Senior Fellow, Woodstock Theological Center
Georgetown University
Washington, DC


Copyright©Thomas J. Reese, S.J., 2007.
+
+

18.6.07

KULTURKRITIK / # 2 - 2007

+
+
+
+

Det behövs inga multikapitalistiska finansiärer för att göra en bra tidskrift. Snarare tvärtom.

Det behövs inget glättat papper och stor distributionsapparat för att publicera och sprida bra artiklar. Snarare tvärtom.

Det behövs inga mediemoguler för att publicera intressanta åsikter, kunnig information, elegans och beläsenhet. Snarare tvärtom.
+
+
Läs internettidskriften
+
+
#2 - 2007 ägnas åt HIERARKIER
+
+

13.6.07

DURAS OM BARNETS KÄRLEK




Barns rätt till sexualitet
Böcker:
Marguerite Duras Älskaren från norra Kina. Översättning av Marie Werup. Bonniers 1993.
Bo Cavefors Barnsliga memoarer. Förlaget Svarta Fanor 1995.

Som kontrast till dokumentation av tyska nazirörelsens hetsjakt mot pojkars bögpraxis i Wandervogelgrupperna, är det hälsosamt att läsa Marguerite Duras självbiografiska roman om kärleken och den rena råa oförfalskade sexualiteten mellan en ännu icke 15-årig flicka och en dubbelt så gammal man, Älskaren Från Norra Kina. I denna passionshistoria från 1930-talet berättas om sensualismen i en sexuell relation mellan barn och vuxen. Marguerite Duras initierade själv den stora och livsavgörande kärlek som trots det oundvikliga avskedet från älskaren utvecklas och bekräftas till att nå bortom tid och rum.

Förläggaren Bonnier påstår i reklamtexten att Duras kärlek trotsar ”omvärldens traditioner”. Så är det inte alls. Ämnet är känsligt. Av någon outgrundlig moralism ljuger förlaget. Kärleken som Barnet (Duras’ alter ego) upplever var en del av kulturmönstret i franska Indokina. Duras kärlek och hennes berättelse visar att ej endast kinesiska traditioner utan också Barnets mor accepterar förbindelsen mellan Barnet och Kinesen med den ”gyllene färgen, rösten, det rädda hjärtat”. Rasism är ett begrepp som icke existerar i denna värld, i denna utomordentligt välskrivna roman om tolerans och kärlek. Barnet och Kinesen älskar i dödens närhet, obetingat och totalt, fysiskt och psykiskt. Kvidandet under samlaget, skriket vid orgasmen, glädjen och plågan att dö denna ”lilla död” har inget gemensamt med Martin Heideggers dödsvara eller med Sigmund Freuds dödslängtan (båda troligen obekanta med sexuell extas), utan kan, från västerländsk horisont sedd, snarare knytas till traditionen från tyska romantiker som Novalis, Heinrich von Kleist och sexualmystikern Georges Bataille. Vad skiljer öst från väst när det gäller knullandets estetik?

Barnet och Älskaren från norra Kina når ett tillstånd där Jaget förintas, förgörs, dör för att återuppstå: den goda orgasmen skapar nytt liv. Duras skriver: ”Smärtan tränger in i barnets kropp. Den är först stark. Sedan fruktansvärd. Sedan motsägelsefull. Som ingenting annat. Ingenting: det är först när smärtan blivit outhärdlig som den börjar försvinna”.

Barnet ger kroppens kärlek också till sin yngre bror och till den jämnårige Thanh. Barnets familj går långsamt under sedan fadern dött. Modern, Barnet och den yngre brodern terroriseras av den äldre brodern, opiummissbrukaren. Modern ger upp. Endast Barnet förmår skydda sig mot den mentala koma som utestänger de andra familjemedlemmarna från omvärlden. Denna acceptans av det individuella ödet är endast möjlig i toleranta samhällen. Dualismen mellan familjens självutplåning och Barnets erotiska upplevelser, hennes sexualitet, hennes behov av en annan människas kropp, ger Duras berättelse styrka: moderns och den äldre broderns andliga misär ger Barnets/Flickans/Duras’ kärlek till Kinesen intensitet och mentalt djup och ger henne styrka att dela med sig av sin förbjudna sexualitet även till den yngre brodern och till Thanh.

Bortom konventioner och lagfäst samhällsmoralism skriver Marguerita Duras om kärlekens mystik. Duras berättar om osårbar kärlek. Det är modigt och det är storslaget.


+ + +

Bo I. Cavefors (Ur: Barnsliga memoarer, Svarta Fanors Förlag 1995): ”Falsterbotåget dras av ånglok och vagnarna har öppna perronger med järngrindar med spolformade mässingsknoppar som handtag. Träbänkar. Kupéerna är rökfyllda. Svettiga tidningsläsande familjeförsörjare mellan tjugofem och åttio år pendlar mellan arbetet i Malmö och sommarvillan i Fotevik, Höllviken, Ljunghusen, Skanör eller Falsterbo. Ingen kör bil. Det är bensinransonering. Bilarna står uppallade i garage och källare eller i lador på gårdarna runt Malmö. Däcken har beslagtagits och ingår i den allmänna mobiliseringen.

Med tåget kommer hans styvpappa kommer tillbaks från arbetet vid femtiden på eftermiddagen. Hela dagen längtar han efter den stunden. Han tycker mycket om sin styvpappa och ser fram emot att tåget skall komma inångande på stationen i snigelfart sedan lokföraren tutat med ångvisslan vid vägkorsningen strax före banområdet.

Hans styvpappa hoppar av tåget och ger honom en kram och går i rask takt medan han själv cyklar vid sidan om och berättar vad han gjort under dagen. På pakethållaren finns Skånska Aftonbladet som hans styvpappa köpt i kiosken på Västra Stationen i Malmö. Han bjuder sin styvpappa på en pastill, ur pastillasken han köpt för dagspenningen. Gärna en Tulo, den lille halsläkaren, som hans styvpappa tycker om eftersom han fått för sig att just den tabletten hjälper honom mot rethosta, framför allt på morgnarna och framför allt på somrarna när han tvättat sig snabbt under vattenpumpen i köket innan han går ner till stranden för att snabbt bada och snabbraka sig och sedan snabbäta en snabbfrukost efter återkomsten till sommarvistet från badet i havet. Rethostan håller i sig till dess han klarat strupen med kaffe och en sked honung.

Promenaden från stationen till sommarvistet tar tio minuter. Gatorna är grusbelagda. Alléerna skymmer morgonsolen. Varje bil och cyklist som far förbi virvlar upp ett grusmoln som fastnar i hår och på kläder. Dagen är fylld av duschningar med iskallt vatten. Promenaden från stationen till sommarvistet är enda stunden på dagen han har sin styvpappa för sig själv och kan fråga om inte den unge lagerarbetaren som brukar låna ut sin trehjuling till honom för att leka spårvagn i koloniområdet där numera katolska kyrkan finns, hälsat till honom. När han och hans styvpappa kommer hem känner han spänningen mellan föräldrarna. Vid matbordet är hans styvpappa förändrad, inte längre honom lika nära som under promenaden. Går inte att prata med. Han känner sig utanför och undrar varför hans halvbror skall ha den knaprigaste spättan, alla de mjälla sparrisknopparna och de vackraste bären.

Han lär sig äta fort för att sedan snabbt kunna försvinna från matbordet. In i sin egen värld.

Ibland är hans styvpappa inte med det vanliga tåget, klockan ungefär fem på eftermiddagen.

Det är en sådan eftermiddag, när han är tio år (har fyllt i november året innan), en av de unga männen, som också åker med tåget varje dag mellan sommarvistet och arbetet i Malmö, slår följe med honom från stationen, lägger armen om hans axlar och smeker honom över nacken. De går en omväg över sanddynorna för att se på havet. Vid fyren knäpper den unge mannen upp hans byxor, ett par snäva grå sommarflanellbyxor, knäböjer framför honom och tar hans kuk i sin mun. Han möter den unge mannen flera gånger den sommaren och kommande somrar och han lär sig att njuta av att bli knullad, av kittlingen när den unge mannen smeker honom med sin tunga. Han tycker detta är skönt och det känns tryggt när den unge mannen håller honom om stjärten med sina varma händer. Och han blir medveten om sin makt över att älskaren, att en vuxen man ligger vid hans fötter.




Artikeln om Marguerite Duras tidigare publicerad i bla Barometern 28.9.1993. Här något omarbetad.

Texten om Bo Cavefors första möte med homosexualitet (här något omarbetad) är hämtad från den självbiografiska boken Barnsliga memoarer (1995).





Illustrationer:
Marguerite Duras i livets diverse faser.
Bo Cavefors som barn.


Copyright ©Bo I. Cavefors, 1993, 1995, 2006.

10.6.07

QUEERLITTERATURFÖREDRAGSDEBATTEN FORTSÄTTER...



Tidningen KULTUREN, nr. 16


Fortsättning på den göteborgskt strandsatta queerlitteraturföredragsdebatten...


Queerlitteraturdagen i Göteborg


Kulturen nr.15 samt Kulturens försäljningsställen


Kritisk röst mot Posörerna


Bloggkommentatorer


+


+

6.6.07

THOMAS NYDAHL OCH POSÖRERNA

+
+
För några månader sedan publicerade jag artikeln


Idag kom svaret från en av dunkelmännen, Thomas Nydahl...
+
+
+
+

4.6.07

KULTUREN / NR 15; 06 - 12.06.2007

+

+

NYTT NUMMER AV
TIDNINGEN
KULTUREN...



...läs en del bidrag på Kulturens website;


prenumerera;

informera dig om förlaget Hammarströms bokutgivning!



Tidningen KULTUREN säljes i följande
PRESSBYRÅ-butiker:
ALVESTA, Järnvägsstationen
BOLLNÄS, Järnvägsstationen
BORGHOLM, Västra Kyrkogatan 22
BORÅS, Bergslenagatan 9
BROMMA, Bromma Flygplats, Flygpl.infart 41
CHARLOTTENBERG, Helga Görlins Gata 1
ESKILSTUNA, Fristadstorget 3
ESLÖV, Stora Torget 8
FALKENBERG, Stortorget 1
GNESTA, Järnvägsstationen
GUSTAVSBERG, Gustavsbergs Centrum
GÄVLE, Drottninggatan 17
GÖTEBORG, Redbergsplatsen 1
GÖTEBORG, Postgången
GÖTEBORG, Chocolat Centralhuset, Nils Ericsonplatsen
GÖTEBORG, Navet, Lindholmspiren
GÖTEBORG, Nordstadstorget
GÖTEBORG, Centralstationen
GÖTEBORG, Centralstationen, Éntréhallen
GÖTEBORG, Drottninggatan 58
HALMSTAD, Centralstationen
HANINGE, Stores gränd 22
HAPARANDA, Norrskensvägen 4
HELSINGBORG, Stortorget 10
HELSINGBORG, Terminal 1 Centralhallen
HYLLINGE, Dragaregatan 7
HÄGERSTEN, Telefonplan
HÄSSLEHOLM, Centralstationen
HÖÖR, Nya torg 11
JOHANNESHOV, Gullmarsplan T-banan
JÖNKÖPING, Barnarpsgatan 36
JÖNKÖPING, Järnvägsstationen
JÖNKÖPING, A6, Kompanigatan 3
KALMAR, Stationsgatan 2A
KARLSKRONA, Ronnebygatan 49
KRISTIANSTAD, Västra Boulevarden
KRISTINEHAMN, Kungsgatan 40
KUNGSBACKA, Resecentrum, Storgatan
KUNGSBACKA, Kungsmässan, Borgmästaregatan
KUNGSÖR, Stora Torget
LIDINGÖ, Friggavägen 27
LINKÖPING, Centralstationen
LINKÖPING, Trädgårdstorget 4
LULEÅ, Storgatan 67
LUND, Centralstationen
LUND, Klostergatan 8B
MALMÖ, Södra Förstadsgatan 40B
MALMÖ, Centralstationen
MALMÖ, Södergatan 11
MALMÖ / STURUP, Sturups flygplats
MÄRSTA, Märsta Järnvägsstationen
MÖLNDAL, Brogatan 9
NORRKÖPING, Repslagaregatan 5 A
NORRKÖPING, Järnvägsstationen
NORRTÄLJE, Busstationen, Hantverkaregatan 18
NÄSSJÖ, Järnvägsgatan 9
PARTILLE, Partille Köpcentrum
RONNEBY, Järnvägsstationen
SKELLEFTEÅ, Nygatan 46
SKÄRHOLMEN, Storholmsgatan 2
SKÖVDE, Resecentrum
SOLNA, Centrumslingan, Postgången 38
STOCKHOLM, Sjukhusbacken 1
STOC KHOLM, Klarabergsgatan 23 T-planet
STOCKHOLM, Stora hallen
STOCKHOLM, Götgatan 17, Slussen T-bana
STOCKHOLM, Lugnets allé 2
STOCKHOLM, Kungsgatan 19
STOCKHOLM, Slussen Saltsjöbanan
STOCKHOLM, Liljeholmen T-bana
STOCKHOLM, Odenplan T-bana
STOCKHOLM, Nedre hallen
STOCKHOLM, Götgatan 31
STOCKHOLM, Gallerian, Hamngatan 37
STOCKHOLM, Huddinge Sjukhus C1
STOCKHOLM, Årstaängsvägen 21
STOCKHOLM, Alströmergatan 1
STOCKHOLM/ARN, Sky City Arlanda, Plazan
STOCKHOLM/ARN, Arlanda Terminal 5
STOCKHOLM/ARN, Arlanda Reguljär
STOCKHOLM/ARN, Arlanda Terminal 5 B-sidan
STRÖMSTAD, Torget
SUNDSVALL, Esplanaden 2
SVALÖV, Möllegatan 2
TROLLHÄTTAN, Torggatan 11 / Drottninggatan 3
UDDEVALLA, Torp 46
UDDEVALLA, Kampenhofsgatan 2
UMEÅ, Wictoriagallerian
UPPSALA, S:t Pehrsgatan 10
UPPSALA, Järnvägsstationen
VARBERG, Stationen
VELLINGE, Järnvägsgatan 2
VÄSTERÅS, Centralstationen
VÄSTERÅS, Vasagatan 15
VÄSTRA FRÖLUNDA, Näverlursgatan Bussterminalen
VÄXJÖ, Storgatan 7
VÄXJÖ, P G Vejdes Väg 15
VÄXJÖ, Storgatan
YSTAD S:t Kunts torg
ÖDÅKRA-VÄLA, Väla centrum
ÖREBRO, Centralstationen
ÖSTERSUND, Stationsplan, Järnvägsstationen



+
+
+

TRE BÖNER FRÅN IRLAND

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+

+
+

Böner från medeltidens Irland
Tolkningar från engelska av Bo I. Cavefors

O, Du Guds Son,
gör ett under med mig
och förvandla mitt hjärta.

För att förlossa mig
blev Du kött;
det var svårare
att förinta min ondska.

Det var Du
som uthärdade judarnas gissel
för att hjälpa mig;
Du, Marias älskade barn,
är Smedens
klockrena malm.

Det är Du
som skapat isen
och solens ljus;
det är Du
som blåst liv i floderna
och i flodernas laxar.

Att få valnötsträdet till blomning, Kristus,
är sannerligen inte lätt;
men tack vara Dig
sväller det vackra
axets korn.

O, Du Guds Son,
gör ett under med mig
och förvandla mitt hjärta.

Tadhg Óg Ó hUiginn (†1448)




Kristi kors, var framför mig och vägled mig,
Kristi kors, var bakom mig och skydda mig,
Kristi kors, kom till min hjälp, under mig och över mig,
när jag behöver det.

Kristi kors, möt mig i öster,
Kristi kors, skydda mig från bakhåll i väster,
Kristi kors, led mig alltid i norr
och i söder.

Kristi kors, högt i Himlen,
Kristi kors, djupt i jorden,
skydda kropp och själ från skador och sjukdomar.

Kristi kors, var med mig när jag sitter,
Kristi kors, var med mig när jag ligger,
Kristi kors, var min styrka
tills jag kommer till Himlens Härskare.

Kristi kors, var med min församling,
Kristi kors, var med min Kyrka.
Kristi kors i den kommande världen.
Kristi kors i denna världen.

Columcille (förmodligen), 1000-talet




Gud, Du eviga ljus, Du eviga Härlighet,
sant ljus som belyser alla människor
som finns i världen.
Din genomlysta härlighet
uppfyller himmel och jord,
omstrålar änglarna.
Din eviga glans visar
människorna Din rättfärdighet.
Ljuset, som utgår från mörker
och som mörkret inte kan stå emot:
Hör oss, hör oss, bönhör oss,
tänd i oss Din Kärleks eld.

Morgonbön från klostret Bobbio, grundat 612

+
+
Illustration: En Kartusian, Portals of Anguish, 1999.

Dikttolkningarna tidigare publicerade i Svarta Fanor (mailupplagan) 2002 samt i boken Tagelskjortan 2003.


Copyright©Bo I. Cavefors 2002, 2007.



+

2.6.07

"THE LATIN MASS IS COMING! " / Thomas J. Reese, S.J.

+
+
The Senior Fellow at Woodstock Theological Center,
Georgetown University, Washington, DC,
Thomas J. Reese, S.J.
posted to-day the following message:

“The Latin Mass is Coming! The Latin Mass is Coming!”

Much fuss is being made over the rumor that the Tridentine Mass is allegedly going to be “restored.” If anything happens, and it probably will, the decision will have more to do with power and politics than Latin and liturgy.

The issue is not Latin in the liturgy. Any priest can say the current Catholic liturgy in Latin. Nor is the issue the Tridentine or pre-Vatican II mass. Any priest, with the permission of his bishop, can say the Tridentine Latin mass.

The real issue is the power of local bishop to decide whether the Tridentine mass will be said in his diocese. Right now, a local bishop has the power to approve or not approve the use of the Tridentine mass in his diocese. Under current practice, a priest or a group of people petition the bishop to allow them to use the Tridentine mass. He then investigates the situation and decides on pastoral grounds whether it is a good idea or not. Often he will require that the petitioners state that they accept the new liturgy and Vatican II as legitimate.

Some bishops, especially in France, have said no because they judge that the petitioners reject the reforms of Vatican II and are divisive in their dioceses. If the pope issues a Motu proprio allowing the use of the Tridentine mass without the local bishop’s permission, he is basically saying that he does not trust the pastoral judgment of the bishops. Those who have been fighting the bishops over the Tridentine mass will celebrate this as a victory over the bishops.

Some in the Vatican, including Benedict, hope that allowing free use of the Tridentine mass will make possible reunion with Society of St. Pius X, the schismatic group started by French Archbishop Marcel Lefebvre. The leaders of the group, however, have indicated that their rejection of Vatican II goes way beyond the vernacular liturgy.

Some in the Vatican hope that greater use of the Tridentine mass will undermine support for the Lefebvrite leaders and bring some of the society’s members back into union with the Catholic Church.

Rumors that the Tridentine Mass was going to be made more easily available date back to the papacy of John Paul II. So far the bishops have been able to fight it off, but the record shows that when it is an issue of papal power versus episcopal power, the Vatican usually wins. Other than embarrassing the bishops and pastors who have opposed wider use of the Tridentine mass, the Motu proprio will probably have little effect since public opinion polls show overwhelming support for the new liturgy among Catholics.



Copyright©Thomas J. Reese, 2007.
+
+