ROBERT MAPPLETHORPE / Appendix till August von Platen

Appendix till artikeln om
August von Platen

Bo I. Cavefors
MAPPLETHORPE

Alexis Piron (1689-1773) skriver i dikten Ode à Priape:

Foutre des neuf gars du Pinde;
Foutre de l'Amant de Daphné,
Dont le flasque vit ne se guinde
Qu'a force d'ètre patiné.
C'est toi que j'invogue à mon aide,
Toi, qui dans les cons d'un vit roide
Lance le foutre à gros bouillons.
Priape, soutiens mon harleine,
Et pour un moment dans ma veine
Porte le feu de tes couillons.
Que tout bande, que tout s'embrase,
Accourez, Putains & Rimbauds.
Que vois-Je! Où suis-je! Ô douce extase!
Lex Cieux n'ont point d'objets si beaux.
Des couilles en blocs arroindies,
Des cuisses fermes & bondies,
Des bataillons des vites bandés,
Des culs ronds sans poil & sans crotes,
Des cons, des tetons & des mottes,
D'un torrent de foutre insondés.

Det krävs ingen Charlie för att bli hög när man är bög. Så sant. Detta förefaller vara även Pirons åsikt; att bli hög är att under skön extas famna vad som kommer i min väg, att låta den slaka kuken vakna upp under brännande sol, att sjunka ned på knä och omgiven av kraftiga lår suga av bataljoner ståkukar, skåda in i runda hårlösa stjärtar och drunkna i en störtflod grädde.

"Ge mig ett annat ord för kuk, ack Priapos", besvärjer J.W. von Goethe sjömännens storkukade skyddsgud, under Romvistelsen.

Robert Mapplethorpes fotografier, tillkomna tvåhundra år efter det Prion skrev dikten Ode à Priape, visar bögeriet som tidlöst, opåverkat av trender och politiska teorier, därför naturligtvis avskytt av trendriktiga heterosexualister och av följsamt teoretiserande ideologer. För att inte tala om statistikdemokrater.

Mapplethorpe är en diktande fotograf. De nakna männen på hans fotografier är litteratur, uppslagna, läsbara och förkroppsligande den existentielle våldtagaren, avsugaren; de är bröder till Jean Genets matroser i Querelle de Brest och skapar utanförskapets och längtans poesi, förbjuden kärleks poesi, kukens poesi -
"Querelle dovrebbe essere un film sulla poesia del cazzo", menar Bernardo Bertolucci apropå Rainer Werner Fassbinders film.

Samtidigt är det så att Fassbinders eleganta filmversion av Genets råa roman givit bögeriet status, en acceptans som i icke ringa grad stryper den revolutionära sprängkraften i Genets och Mapplethorpes konst.

Hos Mapplethorpe: sammetslena ögon, det vackra leendet, handens ömhet när den håller om en tjock kuk. Fotografierna har en social och politisk dimension där bögeriet ges ett självmedvetande och en moralkodex som är självklar i nattmörka parker, i bögsaunas och läderklubbar. Mapplethorpe visar samma förakt mot heterosexuella som Henry de Montherland och André Gide när de glatt åberopar medlemskapet i Académie Français för att skydda sig mot polisingripanden under jakten på pojkar.

"Jag är köttet, du är kniven", säger Illiadens tunisiske pojke till sin älskare.

Mapplethorpe illustrerar den homoerotiska litteraturen alltifrån gamla greker (Homeros) och Arabiens klassiska diktare till August von Platen, T.E.Lawrence, Klaus Mann, André Gide, Georges Bernanos, Jean Genet och Thomas Mann. Det övergripande förtydligandet är möjligt därför att fotografen medvetet avstår från psykologiserande dunkelhet och socialt engagemang. De mäktiga kukar Mapplethorpe reser framför kamerans objektiv blir upphetsande i det ögonblick jag går in i bilden, håller handen om min egen kuk, förvandlar mig till en del av fotografiet och låter mig bli cocaberusat hög och ex-tatiskt drömmer mig in i en skog av nakna män.

Mapplethorpes bögvärld är en väg bortom fjollors smink, puder, peruker, klänningar och högklackade skor. Mapplethorpes värld är en mycket manlig värld där män som är män älskar män som är män. Detta utmanar det heterosexuella samhället i betydligt högre grad än de homosexuella relationer där ena parten fungerar som kvinna. Mapplethorpes sexualitet handlar inte om blommor, bin, kondomer och sambolagstiftning utan om mäns inbördes relationer kring riter och offer, smärta och lustfylld extas, ofta improviserat men oftare ritualiserat och aristokratiserat, entydigt och mycket avlägset från Thomas Manns försagda: "Ack, Willo, vilket vapen".

Mapplethorpe är vår tids Thomas Chatterton, en diktare död vid sjutton års ålder år 1770. På internatskolan grundade Chatterton tillsammans med sängkamraten Thomas Cary och några andra pojkar det hemliga revolutionära sällskapet Spourting Club. Hos såväl Piron, Chatterton och Genet som hos Mapplethorpe finns ett avantgardistiskt raseri över moralens förfall, över de samhällens sammanbrott där dyrkan av kuk ersatts med förbrukning av konsumtionsplast. I författarnas texter och i Mapplethorpes fotografier återställes tidens jämvikt, visas det normala. I moraliska förfallsperioder - Pirons och Chattertons sjuttonhundratal, Genets och Mapplethorpes nittonhundratal - ses normalitet som revolutionärt, det normala som amoraliskt alltmedan den maktberusade etiska, estetiska och politiska asocialiteten ges legitimation av normalitet.

Mapplethorpe visar det normala: av Gud skapade stora svarta kukar.
Naturligtvis är denna normalitet upprörande i en tid då rikedomarna delas mellan grova hantlangare och förkrympta andar, vilka slösar det historiska och andliga arvet på meningslösheter, överdriven trygghet och kamp för kvinnans tillträde till prästämbetet.
Mot sin tids orättvisa samhälle ställer Chatterton sina erfarenheter från karmelit-klosterskolan, där han delar säng med en äldre och tre yngre pojkar och där han med sin stora kuk är älskad och intar en ledarroll.

På samma sätt härskar Mapplethorpes nakna män över betraktaren, med sina nakna kroppar och kön. Svarta pojkar och män i svart/vitt: "bloody beauty courage sweating rage" (Ntozake Shange).
Den exotiskt vardagliga verklighet Mapplethorpe serverar med hjälp av polaroidkameran, under sjuttiotalet, om läderbögars sado-masochism, utvecklas under åttiotalet till mer allmänt hållna och nedkylda porträtt av Patti Smith och Louise Nevelson, av barnen Cora och Magnus Bischofsberger, av blommor och stileben, där Mapplethorpe håller distans till objekten.

Helt annorlunda är Mapplethorpes bögfotografier av bögar där han reflekterar såväl fotografens och modellernas och mina egna partikulära relationer till världen, till naturen och till Gud. Mapplethorpe transformerar modellernas Jag till lyriska Jag och sitt eget vita Bögjag till ett svart Bögjag på samma sätt som jag själv längtar efter kukar i Paris och Neapel, medan neapolitanaren längtar efter unga män i Tunis, tunisiern ser fram emot att få suga av kolsvarta pojkkukar i Accra och ghanesen drömmer om blonda ynglingar från Skandinavien.

Bögeriets globalitet återspeglas i Mapplethorpes fotografier: längtan att bli den man icke är.

I denna lek med identiteter (Lek med identiteter är titeln på en bok av Nigel Dennis, med vinjett av Lucien Freud, jag gav ut 1960)absorberar Mapplethorpes fotografier spänningen mellan mörkt och ljust. Som hos målaren Caravaggio intar modellerna klassiska ställningar, agerar statyer, huden glänser - Mapplethorpe tecknar kropparna med sakral hängivenhet. Mapplethorpes fotografier är ej som Wilhelm von Gloedens (1856-1931) aktstudier endast estetiska produkter, utan även begärens objekt.

Sedan antiken är nakna gudar och atleter, senare den lidande och korsfäste Kristus och Michelangelos överjordiskt vackra män, normerande för den idela manskroppen, i smärta, extas och sexuell aktivitet. Gloedens och Mapplethorpes fotografier är arkaiserande, men medan Gloeden omger modellerna med mantlar, palmblad, tuniker, tigerfällar och kapitäler, skalar Mapplethorpe bort det mesta av denna rekvisita. Mapplethorpe visar det väsentliga, mannen som objekt för sexuell lust och aktivitet. Erotiskt attraktivt återger Robert Mapplethorpe mannens längtan efter kuk och genom detta trolleri förvandlas abstraktion till naket naturlig sinnlighet.






Artiklar om Robert Mapplethorpe har jag tidigare publicerat i Tidskriften Svarta Fanor #12-13/1996, i böckerna: Celibat & Erotik; Valpen möter Othello; ©Cave (samtliga utgivna av Johan Hammarström), samt som privattryck.


Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2007.