30.10.08

Johannes Flink ÅTERBLICK


Johannes Flink
Återblick
Ett avsnitt ur romanen Frilands Olycksfågel

”Enligt mellanvärldens fashionabla teorier kan det vara både en lesbisk och man-manlig fördel att födas med en inbyggd, biologisk strap-on. Jag har alltid upplevt det som mer komplicerat. Ja, faktiskt så komplicerat att jag är ganska säker på att jag skulle blivit totalt nedbruten om jag inte hade funnit min väg till Honom. Det vi gjorde var väldigt traditionellt. Likadana herrkostymer. Lärdom. Konversation. Konst. Cognac. Det var dyrt och möjliggjordes endast av Hans föräldrars rikedom - fadern var generalmajor och modern stammade från en gammal rik bayersk adelssläkt. Sexan på Östermalm som varje lördag stod till vårt oinskränkta förfogande, och inte minst faderns fantastiska bibliotek, kom att bilda bakgrunden för en passionshistoria vars intensitet överrumplade oss. Jag svarade på en annons, begav mig till adressen på Grafstrasse, konverserade en timme på franska om slaget vid Blennheim i en ofattbart stor matsal, och det stod klart att Majoren tyckte att jag var som klippt och skuren för jobbet. Sonen introducerades, en kortsnaggad, blond, blåögd, skälmsk men samtidigt skärpt ung man i stärkta byxor och sjömansskjorta, med de exakt rätta små fylligheterna på sin smidiga kropp, vars aptitretande blekhet kunde anas på de bara armarna - och det stod lika klart att jag accepterade. Med ett handslag som tog vid där de ”fasta” slutade bekräftades att jag nu var ”den här lilla slyngelns gouvernante”.


Fadern var extremt missnöjd med sonen, som verkligen var en bortskämd odåga och på grund av lathet oförmögen till allt utom att förföra folk. Elakheten, som var en framträdande egenskap, hade förenats med en underlig sorts känslighet som uteslöt alla former av ledarskap, vilket egentligen gjorde honom oduglig för varje syfte som majoren uppfattade som meningsfullt. Men majoren var av den gammeldags uppfattningen att vad som skall göras skall göras fullt ut, och om sonen skulle nödgas bli en kulturfjolla så skulle han ”fanimej” inte bli någon billig amatör utan tillhöra det verkliga toppskiktet. Alltså i klartext: om sonen skulle bli knullad i häcken skulle det vara representabelt, i egenskap av representant för släkterna X och Y, det skulle se stiligt ut och vara omgärdat av ett förlåtande, högkulturellt skimmer. Betygskraven på Danderyds Hemliga Homosexuella Elit-Gymnasium, stenhård dans- och idrottsträning och en frankofon guvernant (dvs. jag själv) stod således emellan den vackre ynglingen och en hämningslös, bedårande lyx. Jag beundrade honom redan från början eftersom han var så före mig på många områden, och trots hans delvis vidriga, rakt igenom ungmoderata karaktär var jag ungefär lika kritisk som en luffare som plötsligt befinner sig i Schlaraffenland - vilket när allt kommer omkring låg mycket nära sanningen.

Det var underförstått att jag och sonen inte fick ha nåt intimare samröre med varandra. I själva verket hade sonen i princip ”bortförlovats” med rektorn för DHHEG, ett arrangemang vars trohetsaspekt garanterades bl. a. av bevakningskameror i hemmiljön. Men detta störde mig till en början inte så mycket. Det här var på den tiden då jag fortfarande kallades ’femtekolonnare’ och var helt utstött från alla vänsterfraktionerna, vilka dessutom intagit en negativ hållning till allt vad nysyra hette. Vad jag hoppades på var att genom majoren knyta några användbara högerkontakter, för att sedan bli spindel i nätet när saker började röra på sig på bredare front. Det är klart att jag vid anblicken av den unge mannen hade associerat i vissa bestämda banor, men jag slog det ur hågen utan alltför stor besvikelse. Att bara undervisa honom och se honom en gång i veckan kunde vara nog så givande.

Majoren var sympatisk. När jag bytt om från herrkostym till klänning igen hade en vi en liten stund varje lördagkväll ”för oss själva”. Han talade om sina ungdomsminnen, då han varit stationerad i Roma, Cologne och Parigi. Efter en halvtimme eller så blev han upprymd och ville dansa. Die Leander sjöng från den gamla vevgrammofonen och bar oss fram genom den ödsliga salongen. Vid ”e-eld i blood, och sje-el i flammaa!” eller ”irgendwo und irgendwann – fängt auch die grosse Liebe an!” gav han med vänsterhanden ett hårdnat tryck bakom mig och slöt mig intill sig, men utan att för ett ögonblick förlora sin gentlemannamässighet. Märkbart tagen satt han och stirrade en liten stund i sitt whiskeyglas, förlorad i nostalgiska drömmerier. Sedan harklade han sig och förde mig mot dörren. Med lätt bugning och kyss vid hand sade han adjö till nästa ’angenäma lilla lördagskväll’. Klockan var tio och jag gick Trevlighetsgatan ned mot Ockertorget.”

Ibland missar Johanna och tänker i förfluten tid och summerar då hon borde befinna sig i nuet. Opportunismen dövar knappast sorgen men botar den värsta galenskapen. Hon hade varit så ledsen. Allt var för sent. Livet som en fest ägnad åt någon som dör just innan festen ska börja. Det blir aldrig detsamma mer. Damm på snäckskal. Tom lägenhet. Sprickor i taket. Oändliga minnen av Farmodern, Allmodern, som hon hamnade hos när föräldrarna skilde sig. Huset på kullen och mängder av eftersläpande, spiralgående tid. Vad vill Ni veta om trettitalets fabriker, fyrtitalets caféer, femtitalets landsbygd, Sir? Fråga Johanna. Och vad vill Ni veta om ett åttital som aldrig fanns? Fråga igen. Inte konstigt att träden började glöda och frihetens himmel blev alldeles för vid. I kärnan av allt fanns en stabil och frisk kunskap som en sorts varm nihilism. Men råttfällan hade slagit igen. Onkel Goldbach hade gissat rätt, Onkel Thüring likaså: oändligheten gick att tämja. Men den kunskapens äpplen är giftiga, och inget talade väl egentligen nånsin för att Johanna skulle avgiftas ?

”Med Honom gick jag igenom mitt livs första riktiga avgiftningskur. Han hatade mig, förstår ni, därför att Han såg mig som mystisk, eller rentav suspekt. Och kombinationen mellan detta hat och det absoluta förbudet mot fysisk kontakt öppnade Honom plötsligt och skoningslöst för en känsla som hade en chans på tusen att uppstå i en människa som Han: Han blev kär. Har du sett en människa du åtrår bli kär i dig? Det är för bra för att vara sant, men är ändå bara alltför sant. Hans händer som darrar i takt med dina egna hjärtslag, blicken som sänks, den elake unge Guden som rodnar och blir förlägen för första och kanske enda gången i sitt liv. Då blir du förstås själv kär och det blir viktigt, du stöter dig mot Hans fruktansvärda mänskliga brister och den där smärtan uppstår - den där smärtan som gör varje liten snuddning outhärdlig, och som kommer att vara din insats när Han väl har tagit av sig kläderna. Födelsedagsbarnet anländer lycklig till festen - inget blir någonsin detsamma mer.

Vad som hände var att vi fick vänta tills något tog hand om situationen utifrån. I enlighet med faderns instruktioner läste jag Joyce på franska medan Merce Cunningham dansade på en storbildsskärm framför bibliotekets neddragna gardiner. Han tvingades att möta mig på halva vägen, tvingades vara briljant för att fånga min hundraprocentiga uppmärksamhet. Till och med Hans elakhet genomgick en metamorfos och blev fullständigt sublim. Saker vi läste blev som kalkerpapper för våra sökande, pirrande samtal. Allt kunde laddas med antydningar. Det var en vacker, grym och ädel värld. Och så en lördageftermiddag gick strömmen!

Jag sätter mig bredvid honom på soffan. En första kyss, häftigt, i mörkret. Han tar av sig snabbt. Vi har kanske för bråttom? Eller är risken stor att strömmen går på nästan genast igen? Han är redan hård och ställer sig på alla fyra på soffan. Jag måste få dra lite på det, jag måste få känna hans huvud i mina händer, hårets sträva rikedom, rodnande kinder som bränner darrande fingrar. Är det tårar som lösgör oss från våra fästen? Är det leenden som möter varann? Nej det är nästan-tårar, bara salt svett som tränger fram. Det är inte leenden, det är ett allvar som är så ofattbart. Mitt grepp om honom och min rörelse med handen är som singlande papperslappar vid krigsslutet. Men sedan växer kriget igen. Det aggressiva. Att jag får ta hårt om Hans axlar och smeka över ryggen nedåt med mina brinnande händer är en omöjlighet. Varje kvadratcentimeter hud är en omöjlighet. Det är omöjligheten som gör mig så explosivt hård framåt. Han öppnar sig. Jag tar honom. Han tänker. Jag är säker på att han tänker.

När vi hade kommit klädde vi snabbt på oss och snyggade till i soffan. Precis när vi var klara och hade återintagit våra positioner slogs strömmen på igen. Han såg lite trumpen ut. ”Mais vraiment, Johannes, ce n’est pas juste!”, disait-il. ”Je sais”, disais-je, ”la prochaine fois!” Et en pretendant de lire dans le livre que j’avais sur mes genoux, j’ai dit: ”C’est égal maintenant, parce-que moi, je t’aime et toi, tu m’aimes, et tout s’arrangera pour nous!”. Et il l’a compris très bien. Et on s’est regardé dans la manière strictement reservée pour les amants. Le monde s’est tourné. Le nouveau monde s’est reveillé.”

Hon minns inte den sista fredagsnatten. Räknade väl stjärnorna ovanför trädkretsen på Place de Charles, mindes väl den där första gången, somnade väl i gräset. Trodde väl inte ens att Han skulle bli aktuell här. Men när hon vaknade insåg hon att Han var som en brygga, att representerade något som måste sammanfattas och avslutas för att det nya skulle kunna börja på allvar.


Bild och text:Copyright©Johannes Flink, 2008.
.
.

Poems by a Carthusian

.
.
Dikter av en Kartusian /
Poems by a Carthusian:



















28.10.08

Goetz & Muschg & Eberle

.


Rainald Goetz
klage
Schlucht 1

Suhrkamp Verlag
, Frankfurt 2008
429 S. ISBN 978-3-518-42028-7

Unverwischte Bilder, auf denen der Hass nicht das Zerstörte ist, nicht Präzision. Die Trottelwelt trotzdem nicht widerlegen, in ihr auch nicht mehr nicht miterleben, nicht schreckhaft aufflattern, nicht angstlos und nicht unabgehärtet. Nie vergessen, wie das geht. - - -

klage erschien zuerst als Blog auf der Internetseite der von Ulf Poschart für Deutschland damals gerade neu entwickelten Zeitschrift Vanity Fair.
.
+ + +
.

.
Adolf Muschg
Kinderhochzeit
Suhrkamp Verlag, Frankfurt 2008

580 S. ISBN 978-3-518-42032-4

Als Klaus Marbach das Kutscherhaus der Bühler-Villa im badischen Nieburg bezieht, um der Kooperation der Schweizer Industrie mit dem Nationalsozialismus auf den Grund zu gehen, wird der Verstrickung der Kriegsgeneration und diejenige ihrer Nachkommen sehr bald zu seiner eigenen, Imogen, die Letzte aus der Aluminium-Dynastie der Bühlers, protegiert seine Nachforschungen und bemächtigt sich zunehmend seiner Phantasie. - - -

+ + +

.
.
Beat Eberle
Die Welt in Hausen
Edition Isele, Eggingen 2008

176 S. ISBN 978-3-86142-420-8

Beat Eberle, geboren 1953 in Winterthur. Buchhändler und Verlagsvertreter. Lebt heute im Zürcher Unterland.

Wo sind all die Kommunarden und Hippie-Mädchen der 1960er und 70er Jahre hin? Wie war das damals, als man seine Zeit mit Sex and Drogs and Rock’n’Roll verbrachte? Wie ging die grüne Revolution weiter? Von diesen Themen handeln zahlreiche der hier versammelten Geschichten von Beat Eberle. Den Autor beschäftigen jedoch auch jene Fragen, die sich die einstigen rebellischen Jugendlichen heute stellen, wie z.B.: Was tun, wenn die letzten Illusionen nur noch Erinnerungen an damals sind oder wenn Brüche in der Biographie vieles fragwürdig erscheinen lassen?


Beat Eberle
WUT
(Die Welt in Hausen)

Meine Wut ist gross.

Ich will mich nicht rechtfertigen, aber nach einer Nacht in einer Polizei-Zelle kommt man in den Zwang sich rechtfertigen zu müssen. Wie vor einem Untersuchungsrichter-

Angefangen hatte es in meiner Jugend, als ich keine 1. Mai-Demonstration ausliess, Flugblätter vor Fabriken verteilte und in Wohngemeinschaften nächtelang über die richtigen politischen Strategien diskutierte. Irgendwann gegen Ende der siebziger Jahre war es vorbei: Ich begann Karriere zu machen, heiratete, zwei Kinder, irgendwann sogar eine Reihen-Einfamilienhaus. Alles in Butter. Das einzige, was mich irritierte, war meine Bundesfiche, die ich nach dem Fichen-Skandal angefordert hatte. Es standen fast alle meine Beteiligungen an politischen Gruppierungen und Demonstrationen bis ins letzte Detail drin, sogar die Nummer meines Postcheck-Kontos. Was fehlte, war mein Abstecher in den linken Buchhandel, als ich während zwei Jahren viele Leute der anarchistischen Szene Europas kennengelernt hatte.

Die beeindruckendste Begegnung: mit dem Verleger C., der in Schweden eine Art Suhrkamp Verlag betrieb mit den Texten der linken Debatte und Theorien; unter anderem erstmals auf deutsch, sämtlichen Texten der RAF, der „Roten Armee Fraktion“ oder „Baader-Meinhof-Bande“, wie es im Volksmund hiess. Der Mann musste in der „bleiernen Zeit“ dafür büssen. Durch Hausdurchsuchungen und Beschlagnahmungen in seinem Domizil in Südschweden entzog die schwedische Polizei, in Zusammenarbeit mit der deutschen, dem Mann seine wirtschaftlichen Existenz-grundlagen. Er versuchte, Fuss in der Schweiz zu fassen. Er engagierte mich als Fahrer, um ein Haus zu finden, möglichst ruhig und abgelegen. Er stieg standesgemäss im Baur au Lac oder im Zürichberg ab, ein damals etwa fünfundvierzigjähriger Mann, nicht sehr gross für einem Schweden, kurze graue Haare, blitzende blaue Augen, immer in einem langen schwarzen Mantel. Ich holte ihn im Hotel ab und fuhr ihn in meinem weissen VW-Käfer, Jahrgang 1966 mit „amerikanischen“ Stosstangen, durch die Region Zürich, March und Ausserschwyz, Aargau, Zürcher Oberland, bergauf, bergab. Auf manchen Fahrten hatte es noch Schnee auf der Strasse, der Auto rutschte, und er klammerte sich an den Beifahrersitz. Wir sprachen über die verschiedenen Formen von Rebellion, über die Rolling Stones, radebrechend zwischen Deutsch und English. Ein für mich alter Mann, der mich Jungen auf eine natürliche Art ernst nahm. Keine Moral. Nur zuhören und eigene Erfahrungen einbringen. Ich bewunderte ihn. Er stand da wie eine schwedische Birke und liess sich nicht unterkriegen…
.
+ + +
.

26.10.08

Vår Makt-konferens i Malmö 1-2 november 2008


Den 1-2 november
är det dags för
Vår Makt-konferens i Malmö.

Lokal: Pandora på S:t Gertrudsgatan 4.

Det blir en späkad vecka i Malmö, på måndagen efter Vår Makt börjar rättegången mot Malmö 26 med dagliga aktiviteter och fredagen den 31/10 är det en aktion som Allt åt Alla! ordnar mot privatisering av vården.

Lördag 1 november
12.00
Inledning: Pär Thörn läser en inledningsdikt. Presentation av Vår Makt.
Malmö 26 berättar om Malmö 26-rättegångarna som inleds måndag 3 november. Folkhögskolekursen "Makten på jobbet" presenteras.
13.00 StrejkskolaLär dig strejka! Alldeles för få har deltagit i en strejk, vilket är något vi vill ändra på. Därför kommer Frances dela med sig av sina erfarenheter från strejkerna på Stockholmsbagarn, Lucas prata om sina erfarenhet från strejker i tunnelbanan i Stockholm och Lina kommer att berätta om när hon och hennes arbetskamrater strejkade vilt i hemtjänsten.
15.00 Bortom strejken - Om konflikten i sjukvården under avtalsrörelsenFrån april till maj i år var Vårdförbundet ute i strejk. Lönekravet på 22.000 kr i minimilön uppfylldes inte. Missnöjda medlemmar har efter strejken lämnat Vårdförbundet och kritiken från golvet mot fackföreningens ledning har varit bitande. Men samtidigt så såg vi intressanta tendenser i samband med strejken, både i Sverige och i vårdstrejken som samtidigt pågick i Danmark. I Sverige organiserade ett gäng sjuksköterskor en kampanj för massuppsägning (Löneupproret) om inte kraven tillgodosågs, influerad av en liknande praktik som tillämpades under vårdstrejken i Finland 2007. I Danmark strejkade avdelningar som inte var uttagna i strejk vilt för att finna samtidighet. Hur såg praktiken ut i arbetarkollektiven under strejken? Vilka diskussioner fördes bland vårdarbetarna? Har det dragits lärdomar som kan peka bortom Vårdförbundets tandlösa strejk? Diskussion med Henrik Mellström (strejkande sjuksköterska och författare till den kritiska artikeln
Fejk-Strejk) och Robert (strejkande sjuksköterska).

Söndag 2 november
12.00 Fackligt, utomfackligt eller både och? Torfi Magnusson, tidigare redaktör för Syndikalisten, pratade på första Vår Makt 2003 om relationen mellan facklig och utomfacklig kamp. Nu fem år senare kommer han tillbaka och gör en återblick över de senaste fem åren. Hur har SACs fackliga reorganisering gått och vad tror han om framtiden?
13.30 Republikens avskum - Perspektiv på den franska förortsrevolten i november 2005. Flexibla arbetare i rörelse eller ännu ett bevis på hur kapitalets omstruktureringar försvagar proletariatet? Att dra några enkla slutsatser från den franska förortsrevolten i november 2005 är inte lätt. Det radikala lägret i Frankrike har fört hårda och polemiska diskussioner om hur man ska tolka händelserna. Fakta kvarstår; vi hör samma tickande bomb i de svenska förortsområdena och vi behöver bara se till händelserna i Ronna, Rosengård eller Norrebro för att förstå att samma tendenser återfinns globalt i alla storstäder. Ser vi uppkomsten av desperata och antisociala kamper när kapitalet genom automatisering utestänger och marginaliserar allt fler arbetare ur produktionsprocessen? Eller börjar den flexibla unga arbetaren revoltera i en kapitalism som gjort hela samhället till hans arbetsplats? Genom att utgå från händelserna i Frankrike 2005 kommer vi diskutera vad denna marginalisering betyder och vilka möjligheter som kommer ur den. KOLLA! benar upp begreppen.
15.00 Motståndarnas strategier. Hur tänker chefen och arbetsledningen? Vad har de för strategier? Henrik och Maja från Motarbetaren Malmö guidar oss genom managementteorier och lär oss om chefernas strategier. De går igenom vilka metoder företagen använder för att få oss att jobba mer och suga ut mer pengar från vårt arbete, samtidigt ger de förslag på motmetoder.
16.30 Kris, kommunism och kapitalI skuggan av den rådande finanskrisen går vi tillbaka till Marx för att reda ut begreppen. Kan kapitalismen förstås som en marknadsekonomi och som privatägande eller behöver vi en annan mer långtgående förståelse av kapitalismen? Vad innebär egentligen kapital och varför hamnar den kapitalistiska ekonomin i återkommande kriser? Är höjd produktivitet och en återgång till en mer reglerad kapitalism lösningen på krisen? Det är vad vi ska utreda i det här föredraget.


22.10.08

Måna Rezaijoff : 3 dikter



Måna Rezaijoff
3 DIKTER


1.
Jag också Isidore.
Jag odlar också miljontals insekter,
som vid ett lämpligt tillfälle
ska erövra oskyldiga,
tämja dem och göra dem ont,
likt ett straff
som utdelas i förtid.
Det ska utdelas innan,
innan de oskyldiga gjort sig skyldiga
till de vedervärdigheter
de är satta på jorden för att åsamka.
Min odling är dock mer blygsam,
den är inte lik din till utseendet
och erhåller ingen prakt,
varken 40 mil bred eller djup.
Den är listigt begravd i en källare
under ett hus
där jag bor,
äter och sover.
Dina plågsamma skapelser
finns också här
hos oss.
Men det var länge sen de
fick ordentligt med utfodring.
Nu är de svaga
och ingen minns deras styrka.
De vilar stillsamt i byggnadens vrår,
där de istället iakttar mina skapelser.
För i det här landet gör inte lusen
någon skada, i samma utsträckning
som kackerlackan.
De är den nya Guden vi tillber,
fruktar och dyrkar.
Guden vi försöker leva med
och efterlikna i våra egna liv.
Jag ger dem oskändade människohjärtan,
mestadels från kvinnor och barn
för att de ska känna igen stanken
av naivitet och oskuldsfullhet.
Det är dit de måste nå, med armar och klor,
så att kvinnorna föder död
istället för barn.


2.
Dina olika skepnader
är för mig
det mest självklara.
Dessa olika djur
du kan förvandla dig till
behöver inga skäl.
Deras beteende bottnar
i en instinkt.
För människan behöver djur
ingte några fler förklaringar.
Nu kan du mörda och förinta
dina medmänniskor, utan motiv.
Du kan låta dina käkar krossa ben,
slita bort köttstycken,
utan att förklara varför.
Inbillningen om att
djur som du kan tämjas,
straffas med ett bortslitet ben.
Jag gör rätt i att vara rädd,
för hajarna och för vildsvinen.
Deras kropp är bara en mask du bär
för att, på det mest njutbara sätt,
spilla blodet från människan.
Nu när jag vet
vem det är
som gömmer sig
bakom dessa monstruösa skapelser,
under deras späck, under deras skinn
vill jag inget hellre
än att förenas med denne.
Hur jag blir en del av honom
spelar ingen roll.
Nu längtar jag bara efter att
rädslan ska överge mig,
så att jag kan stå
mitt i det svarta havet, mitt i
den snärjande skogen
och vänta
på att bli hämtad,
i vänskap
eller i blod.


3.
Det onda kom från ingenstans.

Först inbillade jag mig
att det kom från det infernala
jag skrivit några timmar tidigare.
En smärta som förlamade
hela högra sidan av min kropp,
som ett straff för min pakt.
När jag förstod
att det var andra människor
som gjort mig ont,
lät jag deras blod
bli ett skonsamt bad.
Jag pressade in mina fingrar,
mina hela händer
i en krossad skalle,
för att dämpa värken.
Håret flätade jag
runt mina fötter
som vilade på en bädd av brosk
från knäskålarna
av en väldig, fet, ung kvinna.
Jag baddade mina tinningar
med hjärtat från en hjort.
Inget från människosläktet
skulle åtaga sig
av denna vikt.
Jag förbannar människan och hennes
tvångsmässiga barnafödande, hennes
orala stadie som sväljer all skönhet
med en stämma som spränger trumhinnor.
Er förintelse sköter ni bäst själva.
Jag lutar mig tillbaka,
i försäkran om vad som komma skall.


Copyright©Måna Rezaijoff, 2008.


17.10.08

Cavefors : raf-utgivning


henrik palm om raf-utgivningen
pål espen søbye om raf-utgivningen
pär thörn om raf-utgivningen
.
kommentar av andrea doria

CHINA - Insel-Almanach 2009 / INFORCHINA #7 2008



CHINA
Insel-Almanach auf das Jahr 2009
Zusammengestellt von Christian Lux und Hans-Joachim Simm
Umschlagsabbildung: Wang Yi Dong, The Bridal Chamber II, 1997
306 S.
Insel Verlag
, Frankfurt und Leipzig 2008
ISBN 978-3-458-17418-9

Die chinesische Literatur blickt auf eine 3000jährige Geschichte zurück, und meist war sie nicht nur Reflexion des Lebens und der Gesellschaft, sondern auch ein Politikum. Philosophische Abhandlungen, Geschichtsbücher, Gedichte, später auch Romane und Novellen sind die vorrangigen literarischen Genres. Der Insel-Almanach 2009 gibt mit exemplarischen Texten einen Überblick über die chinesische Literatur von den Anfängen über die Dynastien der Han, der Tang, der Song, der Ming bis zur Quing-Dynastie und zur Moderne des 20. Jahrhunderts. + Shijing, Xiang Yu, Sima Xiangru, Fu Xuan, Tao Quian, Meng Hoaran, Wang Wie, Li Bo, Du Fu, Bai Juyi, Li Shangyin, Su Shi, Li Quingzhao, Lu Yo, Guan Yunshi, Gao Qi, Feng Menglong, Wu Weiye, Xiang Hongzuo, Guo Moruo, Mao Zedong, Xu Zhimo, Wen Yiduo, Bing Xin, Dai Wangshu, Ai Quing, Bei Dao, Shu Ting, Gu Cheng, Liu E, Yuan Mei, Lu Xun, Lao She, Ding Ling, Ba Jin, Konfuzius, Laozi, Zhuangzi, Zhu Xi, u.a.
+
+
+
INFORCHINA
#7, Verano 2008
Director: Alberto Núñez, s.j.
Y Además:
De interés social Hu Jia - simbolo de la emergente sociedad civil china

9.10.08

Subaltern #2-2008



Tidskriften
SUBALTERN

# 2 - 2008
.
Tema: Novell
.
245x162 mm
96 s, hft
ISSN 1652-7046

Redaktör: Adam Persson
Johan Hammarströms Bokförlag
.
Texter:
Anna-Marie Berglund, Henrik Bromander, Ingrid Forsler, Beate Grimsrud, Magnus Hedlund, Leif Holmstrand, Jarboe, Mats Kolmisoppi, Refik Ličina, Stefan Lindberg, Jack Meyrold, Anna-Karin Selberg, Ida Säll
.
Illustrationer:
Peter Cederblom, Ingrid Forsler, Andreas Gavell-Mohlin, Peter Henning, Anna Jans, Nanna Johansson, Coco Moodyson, Lina Selander, Danilo Stanković, Per Svensson, Tobias Törnqvist, Jonas Örtemark, Emelie Östergren
.
.

Anna-Maria Ytterbom HENNES TITELLÖSA FEBRUARI...


.
.
.
Anna-Maria Ytterbom
HENNES TITELLÖSA FEBRUARI LÄGGER VIKT VID SAKER

.
Efterord av Anna Hallberg & Jörgen Gassilewski

Omslag & typografi: Martina Friis Hultman
.
OEI editör
Utgivning: September 2008
130x120 mm
80 sidor, hft.
ISBN 978-91-85905-03-4
+ + +
Tänk dig det mest banala av allt. Avkorta rymden över detta, tänk dig en vik-väg. Du klarar inte av det. Frågor om ordet "är", lösgjorda från objekt, de låtsas bära mening, formar bara ramverk för parenteser. Tänk för Guds skull på något annat. Allt kan man smita ifrån genom rymdens fettveck, bara inte det banala.
+ + +
Apoteket föreslår ett sår istället. Låts oss låtsas, tillsammans. Lätta upp i förväg innan pratet säras i det stora skiktade ingentinget. En rörelse vid sidan verkar betyda något. Undanflykter, kroppsförsök. Vi mår bra. Det här är rätta sättet att må bra, just här och nu, broschyren stärker allt jag säger.
+ + +

"WHISPERS OF IMMORTALITY" - London

.
.
.
.


.
.
.
.

8.10.08

THOMAS MILLROTH om CO HULTÉN


Thomas Millroth
CO HULTÉN
-
Stockholm 2008
Bandtyp: Inbunden
Omfång: 272 sidor
ISBN: 87896897

CO Hultén (f. 1916) hör idag till landets intensivaste målare. Hans stora dukar prunkar av färg, bräddfyllda av associationer i ett mycket vitalt personligt uttryck. Vi kan i dem finna spår till den i dag legendariska imaginisttiden i Malmö. Då denna avantgardegrupp formades i Malmö hade Hultén redan experimenterat några år. Snart intog han estetiska och konstnärliga positioner, han fann nya uttryck, tekniker och helt nya områden åt konsten. Han blev en internationell pionjär inom informell konst, artists´ books. Självklar medlem i COBRA-gruppen. Hulténs internationella perspektiv slog igenom på Galerie Colibri 1955-57 och tog sig uttryck i ett djupt intresse för Afrika.

"...en insatt och inkännande monografi, vars fokus hela tiden förblir konstnärskapet och konsten. - - - I kombination med Millroths eleganta prosa och ofta jazzinspirerade analyser förbinder den verkens och Hulténs aktiva nu med ett vitalt då, som kanske famför allt är perioden från omkring 1950 - med imaginisterna och COBRA-gruppen - till tiden med verk för offentlig miljö mot slutet av 1960-talet". / Måns Holst-Ekström i Sydsvenskan 22.10.2008.



7.10.08

Mattias Jeschko-Edberg om FÄLT av ANDRZEJ TICHÝ

.
.
Mattias Jeschko-Edberg
Fält av Andrzej Tichý

Bok: AndrzejTichý Fält, Bonniers 2008

En av de skrämmande insikterna med att ha arbetat som mediabevakare är vetskapen om styrkan på det mediaflöde vi lever i. I fem års tid läste jag 8 till 13 morgontidningar dagligen. Tidningsutdelarna och brevbärarna förde informationen till min dörr, efter att jag läst dem arkiverade jag tidningarna i en månad, för att till slut ta dem till pappersåtervinningen. En månad är en kort tid i en människas liv, men den samlade mängden information under samma tidsrymd är enorm. Långt mycket mer än vad vi kan hålla i huvudet.

I takt med att mediaflödet blir starkare och starkare, kanalerna blir flera och vi tar emot allt mer information, så minskar livstiden för den information vi tar åt oss. Vi måste tränga undan det som vi kommer ihåg för att kunna ta in den nya informationen som slår emot oss. En effekt av detta är att det är mycket som går oss förbi. Vi skymtar något för en kort stund som sedan förs bort i den strida strömmen. För att glömmas bort.

För författare och bokförlag är den en tröstlös kamp att försöka uppmärksamma den litteratur som de vill föra fram. En boks livstid har sjunkit dramatiskt de senaste decennierna. En bok får uppmärksamhet den dag då den släpps och alla större tidningar simultant publicerar sina recensioner. Bokhandlarna tar in några få exemplar av boken och när de exemplaren är sålda så ersätts den med en annan nysläppt bok.

Enstaka böcker lyckas leva lite längre genom att de blir omtalade. Inte nödvändigtvis på grund av lysande recensioner, utan på grund av vilken anledning som helst. Så länge deras namn yttras så får böckerna finnas kvar på bokhyllorna och därmed finnas i vår sinnevärld. Men för det stora flertalet böcker så kommer tystnaden och glömskan att omfamna dem snabbt. Dränkta av information som i sin tur kommer att svepa förbi oss så snabbt att vi bara uppfattar dess suddiga konturer.

En bok som riskerar att gå detta öde till mötes är Andrzej Tichýs bok Fält, (Albert Bonniers Förlag, 2008). Tyvärr.

Men det är så vår värld ser ut.

Fält har på det hela fått väldigt starka recensioner. De som har varit mer avvaktande har varit det på grund av allvaret, mörkret och det oväntade flödet i boken. Men det hade varit att avvisa boken på just de grunder som gör att vi måste läsa boken.

Boken är hänsynslös mot sin läsare, men djupt respektfull mot sina sönderfallande subjekt. Det inledande kapitlet är en beskrivning av hur de två huvudpersonerna Nadia och Nadir möts. Varje mening börjas med ett vi. Varje mening på nio sidor. Det gör att det första kapitlet genom repetition blir tungt och smärtsamt. Redan efter första sidan känner man att repetitionerna börjar skava hål på en som läsare. Där de flesta andra författare hade slutat för att inte kräva för mycket av läsaren, väljer Tichý att fortsätta i åtta sidor till.

Detta är inte att säga att Fält är en oläslig bok. Tvärt om, efter det inledande kapitlets betungande krav, så öppnar sig ett varmt flöde som når fram till den sista sidan. Det är en mörk värld som beskrivs från de två huvudpersonernas vardera position. Fast i samma utsträckning som det är en sammanfallande värld, är den lika poetisk. Trots den näst intill tröstlösa bild som målas upp, lyckas Tichý att aldrig släppa mänskligheten i det han beskriver.

Det absolut starkaste avsnittet är också det mest avskalade. I slutet av Fält lånar Nadia en fotobok som hon fått rekommenderad till sig. När hon sedan sätter sig ned och börjar att läsa i den, låter Tichý läsaren få del av en blank sida med bildtexten längst ned. I takt med att Nadia bläddrar vidare så konfronteras läsaren med ytterligare blanka sidor som endast innehåller en bildtext. Efter att ha exponerats av 250 sidor vackert skavande text är läsarens sinnen och fantasi så pass känsliga att bildtexterna är det enda som behövs för att färgstarka bilder skall målas upp i ens inre.

Det finns ingen direkt handling. De olika kapitlena ger korta inblickar i Nadias och Nadirs liv. Det som är syftet med boken, det som rör läsaren, är den sammantagna bilden som de olika inblickarna ger. Pragmatiskt sett är detta en brist eftersom vi som läsare blivit latare och latare: vi vill att någon håller oss i handen och leder oss genom en klart utstakad handling som inte skrämmer oss. Men samtidigt så är det just denna brist på partikulär handling men en övergripande rörelse som säger så mycket mer, som gör att vi måste läsa Fält.

Fält är Tichýs andra bok, hans debut Sex liter luft, (Albert Bonniers Förlag, 2005) fick också väldigt starka recensioner. Men till skillnad från många andra debutanter har Tichý fortsatt som om ingenting hade hänt. Han omnämns inte ofta på landets kultursidor, han har fortsatt att bo i Malmö, och han går i sin egen riktning.

Någonstans är det nödvändigt att Fält utspelar sig i Malmö. Fast boken kan inte reduceras till sin geografiska placering av handlingen. I mångt och mycket är det en samtida europeisk bok, som får mycket svensk litteratur till att se provinsiell ut. Men Malmö är den stad den är, och den ger upphov till en akut nödvändig litteratur som kräver att läsas. Om vi lägger till Kristian Lundbergs romansvit som började med Eldätaren, (Symposion, 2004), och även den novell som Tichý publicerade i Helsingborgs Dagblad: Mosippan goddam, (HD 2007-02-11), så får vi ett kluster med böcker som beskriver en fallande stad bebodd av kämpande människor.

Fält är inte ett domslut över dessa människor, men dock en respektfull berättelse om deras försök att hantera vardagen som maler ned dem. Det är vad dom förtjänar, och vi läsare bör för vår egen skulle sätta oss ned och ta del av denna berättelse. Vi bör för en kort stund försaka oss själva till förmån för andra.

+ + +

Lundberg, Kristian, 2004: Eldätaren; Brutus Östlings Bokförlag Symposion
Lundberg, Kristian, 2005: Grindväktaren; Brutus Östlings Bokförlag Symposion
Lundberg, Kristian, 2006: Malmömannen, Brutus Östlings Bokförlag Symposion
Lundberg, Kristian, 2007: Grymhetens stad; Leopard Förlag
Tichý, Andrzej, 2005: Sex liter luft; Albert Bonniers Förlag
Tichý, Andrzej, 2007: Mosippan goddamn, Helsingborgs Dagblad
Tichý, Andrzej, 2008: Fält; Albert Bonniers Förlag

Denna bokanmälan finns även på FRAGMENT!

Copyright©Mattias Jeschko-Edberg, Lund 2008



3.10.08

DET VAR PÅ CASPARS TID...


.
Bo I. Cavefors
DET VAR PÅ CASPARS TID...

År 1774 klär sig sensibla tyska gossar i blå kappa och gula byxor, som den stackars Werther. Samma år föds landskapsmålaren Caspar David Friedrich. Han växer upp, mognar, vandrar 1794 till Köpenhamn och professorn i historiemåleri, Nicolai Abraham Abildgaard, den ”nordiska renässansens” målarfurste, hängiven beundrare av barden Ossian. Friedrichs bildkoncept blir således patriotiskt-agitatoriskt (goda pedagoger sätter avtryck…), ungefär som Heinrich von Kleist beskriver det i Katechismus der Deutschen: „Eine Lustjagd, wie wenn Schützen / Auf der Spur dem Wolfe sitzen! / Schlag ihn tot! Das Weltgericht / Fragt euch nach dem gründen nicht!" Temat finns på Friedrichs Grabmale alter Heiden. Kleists aggressiva ton och Friedrichs revolutionära patos blir andlig kost för nationellt sinnade tyskar fram till dess att Grande Armée besegrats och Napoleons soldater släpar sig fram genom Tyskland med näsan vänd mot Frankrike. Poeter, filosofer och målare sticker pistolen under livremmen och går in i Landstormen. Fosterlandskärlek och erotisk lust. Friedrich uppmanar Dresdenborna till offerberedskap: ”Ni män, kära bröder, ni kvinnor, kära systrar, ni pojkar och flickor! Hör på mig, lyssna till mina ord!”. Samtidigt fullbordar han målningen Chausseur im Walde, där en eftersläntrande fransk soldat möter djävulen i gestalt av en mäktig, mörk, snötyngd granskog som omsluter honom lika häxlikt som ryska steppen tidigare svalt flertalet av hans kamrater i den oövervinnerliga kejserliga franska armén. Dödskram och dödskyss.

Patriotism har sin tid, politisk realism har sin tid, eftertanke har sin tid. Men makten hör av sig: Wienkongressen sätter punkt för tyska patrioters storvulna planer. I praktiken mister Deutsche Bund allt verkligt inflytande och degraderas till städgumma åt de tidigare härskande klasserna, åt restauration och den Heliga Alliansen. Medlemmarna i Burschenschaften blir de mest spektakulära motståndarna till Wienkongressens beslut. De klär sig i svart rock med röda slag och gula knappar, vilket retar gallfeber på etablissemanget som beskyller den tidens reclaimthestreetaktivister att provocera fram förutsättningarna till revolution. Makten skärper censurlagarna. I och med Wartburgfesten den 18 oktober 1817 skärps motsättningarna. De presumtiva upprorsmännen ställer krav på den fria tankens pånyttfödelse. Teologistudenten Karl Ludwig Sand, krigsfrivillig 1814, tar teserna på allvar och störtar iväg till den förmögne succéförfattaren August von Kotzebue, som anklagades för att vara rysspion och av tsaren årligen erhålla ett arvode av 15 000 rubel. Sand knackar på porten. När Kotzebue öppnar dörren stöter Sand en dolk i hans bröst och skriker: ”Hier, du Verräter des Vaterlandes”. Därefter försöker han ta sitt eget liv. Kotzebue dör. Sand överlever, döms till döden och hängs offentligt den 20 maj 1820. Några veckor senare införs vittgående undantagslagar, framför allt vad gäller studenter och universitetens fakulteter. Regeringarna i skilda tyska stater tar tillfället i akt att regionalt och lokalt vidta extrema säkerhetsåtgärder: ”Wir Friedrich Wilhelm, von Gottes Gnaden König von Preussen” beslutar att var och en som misstänkes deltaga vid förmodat landsförrädiska föreningars slutna möten, skall ställas inför krigsrätt med ”Königlich Preuss. Immediat-Untersuchungs-Kommission” som åklagarmyndighet. Knappt tio år senare går Dresdens julirevolution av stapeln – tre månaders försening, dvs i september. Caspar David Friedrich håller sig denna gång i schack men av brev framgår att han sympatiserade med revolutionärerna. Den 26 juni 1835 drabbas Friedrich av slaganfall. I början av 1836 kommer ett nytt anfall. Horisontlinjen bryts. Skuggorna kommer allt närmare. Molnen mörknar och målaren dör den 7 maj 1840, efterlämnande hustru och barn, 460 Riskdaler samt 20 Groschen. Loppisauktionen av penslar, dukar och annat inbringar 15 Riksdaler och 10 Groschen. Begravningen kostar 48 Riksdaler. Caroline är utfattig och hänvisad till socialhjälp men genom gode vännen Vasili Andrejewitsch Shukowskis förmedling (han har tidigare hjälp Friedrich sälja tavlor till ryska samlare) erhåller änka och barn en gåva från tsaren (av alla) på 150 Riksdaler.

I historiens ljus står det klart att furstarna och politikerna medvetet utnyttjade patriotiska medborgarrättsrörelser för egna syften inför befrielsekriget, men när Burschenschaftfolket och andra medborgare kräver frihet också för egen del, yttrandefrihet, osv, anar makteliten att det är fara å färde, dunder och bråk, och slår till med full kraft, skrupulöst. I detta regressiva läge fortsatte Friedrich måla som vanligt och sveper figurerna i gammeltysk dräkt med sammetsbarett och svart livrock, som i Zwei Männer im Betrachtung des Mondes, där två av Tysklands förlorade söner melankoliskt blickar in mot ett öde landskap. De är främlingar i eget land. Som den unge lidande Werther ensamma även i själens landskap. Döden förlöser erotisk längtan. Unga män kan ge sig av, kan ge sig hän, bort från världen, in i ljusets rike, in i kärleksakten med den döde eller döda älskade, för en evig bröllopsnatt i graven. Novalis’ Sophie var ett barn när kärleken öppnade henne för döden. Friedrich Rückert förlorade sina barn och förevigade dem i femhundra Kindertodtenlieder; Ernst och Luise, fem respektive tre år gamla, faderns ”liebsten und schönsten”, dör under scharlakansfeberepedemien 1833-1834. Möjligen låter det rått, men Novalis och Rückert kan i delvis tacka nära anhörigas för tidiga död för sin egen odödlighet. Detta gäller även målaren Friedrich. Tre av hans nio syskon överlever inte barnaåren, vilket under 1700-talet i och för sig inte var anmärkningsvärt, men moderns död 1781, då Caspar David är sju år, drabbar honom hårt och katastrofen fullbordas 1787 då den yngre brodern Christoffer drunknar när han försöker rädda storebror som under en skridskofärd trampat genom isen och hamnat i vattnet. För Friedrich blir följderna ett livslångt kvalfullt skuldmedvetande. Traumat förvandlas till vilja till självplågeri, Border-Line-symptom. Erfarenheter av död förvandlar romantikernas dödstematik till dödslängtan och längtan efter kyrkogården som kultplats. Denna svarta skräckromantik har sin mest geniale uttolkare i Friedrichs generationskamrat E.T.A.Hofmann (läs: Die Elixiere des Teufels).

Poeten Novalis dödslängtan leder till hans eget, till människans, inre, till någon form av självanalys, självinsikt. Målaren Friedrich lever med sin dödslängtan fastnaglad vid det religiöst formade landskapet. Studera Mönch am Meer och Abtei im Eichenwald… Dessa mänskliga melankoliska uppenbarelser, skuggor som söker sig in över gränslinjen som skiljer liv från grav, det dödens landskap där såväl livets som naturens normaltillstånd är likstelhet. Vitt, efterhand alltmer grönaktigt som djupa granskogar. Allt är hopplöst, utsiktslöst, oförlöst, totalt mörker – även likbärarna bleknar till spöken och försvinner in i sin egen skuggvärld. Målningarna, visionerna och insikterna leder inget vart, allt slutar i något obestämbart, möjligen diffus förhoppning om förlossning. Friedrichs målningar är dödsikoner och hans kristendom en enda horisontlös kommentar till protestantiska Bibelkommentarer, en klang- och jubelföreställning med dödsdanser, avancerade koreografier men i avsaknad av kors och troslära, en målarmässa där altartjänsten celebreras med Kristus Jesus frånvarande men med konstens gudinna som stand-in, deklamerande romantikerpoesi och bardverser i en verklighet där människa och natur strålar av fulländning och dödslängtan. Motsägelsefullt och föga logiskt. Enligt herrnhutarna Nikolaus Ludwig Graf von Zinsendorf och August Hermann Francke, bygger 1700-talets protestantiska pietism på de båda trosartiklarna om återfödelse och den troendes känsla av Gudsnärvaro. Denna individuella närhet kräver varken präst eller kyrka: avgörande är människans hängivenhet. När pietister ersätter kyrkan med natur, blir pietism i Baruch Spinozas mening panteistisk och man närmar sig ignatianskt katolsk spiritualitet, den troende finner Gud i alla ting, människan bör söka Gud i alla ting. Gud och natur är ett. Naturen är gudomlig. Naturen är inte enbart det gudomliga fingrets avtryck, utan i sig gudomlig, alla Guds ting vilar i sig själva i den troende och mottagliga människans riddarhjärta. Goethe/Werther talar om den älskade dalgången, om solen i zenit, om skogens dunkel och om solstrålarna som lyser upp skogshelgedomens inre. Werther sjunker behagfullt ned i det höga gräset vid bäcken, sluter ögonlocken och famnar sin älskade vän, världen.

Fortsättning följer, eventuellt.


Copyright©Bo I. Cavefors 2008.