23.10.10

Leif Holmstrand & Bo I. Cavefors / Dödens Ö / Galleri Ping-Pong samt BOKRECENSIONER

'
'
'

19 August · 19:00 - 21:00


Galleri Ping-Pong
Rådmansgatan 7
Malmö, Sweden

Det är dags
för en releasetillställning för
Bo I. Cavefors och Leif Holmstrands bok
”Dödens ö / Ganymedes och Hebe”
(formgiven av Pär Thörn).
'
Två dramatiska texter.
'
Den första (Cavefors: ”Dödens ö”, monologisk librettoform),
cirklar lyriskt sjungande kring döden
förstådd som begär och överskridelse,
kanske rör det sig om en besvärjelse eller bön.
'
Den andra
(Holmstrand: ”Ganymedes och Hebe”, mysteriespel för två aktörer
och en förinspelad röst),
fokuserar bland annat på det stumnade och
omöjliga i döden som sexuell erfarenhet.
'
Texterna kompletterar varandra,
omöjliggör varandra utan att något blir oskadliggjort.
'
Konflikt och förståelse.
'
Under kvällen kommer Pär Thörn att framföra improvisationsmusik.
Bo I. Cavefors och Leif Holmstrand kommer att läsa ur boken.
-
Tid: 19.00, 19 augusti 2010
'
+ + +
'
'
Recensioner:

Thomas Sjösvärd,
under rubriken "Utlevelse och distans"
i Tidningen Kulturen den 23 oktober 2010.
Mer HÄR!

+++

Ann Lingebrandt,
under rubrken "Dödsfixerad duo"
i Helsingborgs Dagblad den 19 oktober 2010.
Mer HÄR!

+++
'
Lars-Göran Söderberg, i
Tidningen Kulturen:
"Läs och förfäras, läs och ta till er, läs och förneka -
som undertecknad har gjort- men läs!"
Mer HÄR!
+
Anonym mailar angående Söderbergs recension:
"Oceanen av älskande kroppar är primärt inte en gestaltning
av erotik utan en stark djup bild av det hav som bär människorna
mot dödens ö. Jag blir osäker om det skulle kunna visualiseras
sceniskt, det kanske skulle krävas film. Åskådaren
skulle annars bli alltför fixerad vid det mest spektakulära,
det sexuella som ju är sekundärt. Det finns ett stående
problem med att använda sexualitet i
gestaltning: människor tror genast att det är pornografi,
ädel- eller annan.
'
Jag har måst läsa texten ett antal gånger. Den har flera bottnar.
En kritiker tolkade den sexuella utlevelsen som ett fåfäng
och förkastligt försök till bot mot dödsskräck.
Det skulle verkligen minst av allt fallit mig in
att läsa detta så. (Och om så, vad vore det förkastliga att lindra
dösskräck med sexuell utlevelse? Vem skulle ha mandat attdöma ut
den besvärjelsen med något som man inte skall ägna sig åt. Vilken
människa står över det mänskliga?)
'
I stället: när Sapfo har dött stiger "jag" in i riket hon tillhör, även om
hon inte är närvarande där. "Jag" möter henne inte där, hon är borta.
"Jag" möter sig själv - det vill säga, sitt egentlliga liv - på Dödens Ö. Det
är ett f'ält av paradoxer, det är kort sagt varandet i sig, olösligt.
För att "jag" skall kunna inta Sapfos plats, hennes ö, måste hon passeras,
besegras, som krigföring betraktat är det logik, det är bara enkel
invasion, men som varande betraktat? Igen: sexet och
kåtheten, hamnar lätt i hyperfokus närhelst
en publik konfronteras med orden och
bilderna för dem, men det innebär i detta fall en fokusförskjutning
som förvillar. Här är bortom all villa inte kvinna eller man, knappt
ens liv eller död, här är... något annat. Färden dit kräver
ofattbart mod, Man måste förbi smärtan, lusten, kopulerandet, förbi
kön och könsakt, förbi själva inpiskningen i döden, förbi
drömmen, törnena och de blommande rosorna, inte genom att fegt
passera vid sidan av det utan genom att våga passera fullt ut
igenom det: först där, först då, och bara vid slutet av just den
vägen: mors mystica - Något Annat."


17.10.10

Pedro Arrupe SJ : RELIGIOUS LIFE IN THE LIGHT OF THE GOSPEL

'
'
'
'
'
Pedro Arrupe SJ

RELIGIOUS LIFE IN THE LIGHT OF THE GOSPEL

- - -

The religious is one who as he went along encountered Christ, felt himself drawn (Jn 12,33) and followed him. The seen of the bansk of the sea of the Galilee (Mt 1, 16-20), the "come follow me" (Mt. 19-21) and the "leaving of everything" to follow him (Lc, 5, 11)has been reenacted at the centre of the world's stage, without interruption, for two thusand years.

And the fact of the matter is that wherever you find a true Christian you also find such an encounter, such a "following" and "staying with him".

The ways of "following" and "being with" him are, however, choises the Lord himself makes: "You ahave not chosen me, but I have chosen you" (Jn. 15, 16). And they are ways that colour the essential quality of the personal following-adhering, the personal renunciation-liberation.

The 2nd Vatican Council speaks of a "greater liberty" and a "greater closeness" (PC. 1), which, of course, do not imply human authorities, but, rather, signify outstanding generosity and the duty to exercise it. To bring to reality, but a free profession and by a complete and public dedication, the ideals of the Kingdom, as Christ himself lived them, and with that emphasis of total commitment that marks the Gospel summons - that is the challenge for every religious.

All religious (and all forms of the religious life that there have been and always will be in the Church) have this basic element in common - that of imitating Christ in this way. And they have a limitation in common too: no one of them can imitate him fully, for there is no end to the inexhaustible ways in which Christ may be imitated. It is precisely here that we find the source of the unity and the diversity of the religious families within the fold of the Church. All are drawn to the imitation of the same Christ from diverse and myriad angels , by grace, carism, that ultimately take there origin from the Spirit of the same Lord, and are recognized as such by the Church.
 

From: Pedro Arrupe SJ THE LIFE OF CHRIST, Madrid 1976.

14.10.10

Wästberg i världen / Recension : Bo I. Cavefors

'
'
Bo I. Cavefors
Wästberg i världen

'Bok:
Per Wästberg : Hemma i världen. En memoar / W&W 2010
..

 Recensionen publicerad i FOLKETiBILD (2010:10)

'
'
Per Wästberg var en av den ymniga och yviga skara europeiska medelklassmän som under 1960- och 1970-talen flaxade runt i Afrika på ett odefinierat eget eller annans uppdrag för att hjälpa de stackars afrikanerna finna sig själva, återuppliva sin historia, bli självständiga från kolonisatörer och annat otyg. Alltsammans mycket hedervärt om inte OM varit, att det efterhand som åren och decennierna flöt bort som floden drunknar i Victoriasjön, visade sig att den liberala attityden oftast intet annat var än försök att finna en väg och en förträningsmekanism som stillade den egna oron och osäkerheten inför en alltmer oförståelig och instabil värld. Afrika blev en bra förevändning för att komma till egen sjukdomsinsikt.


Av dessa skäl är Wästbergs ”memoar” en obehaglig bok. Dessa vita européer och nordamerikaner som menade sig vara en viktig ideologisk kader för att ”rädda” Afrika, få afrikanerna till att bli demokrater i västerländsk mening, som utan att bli tillfrågade ”la sig i” Afrikas angelägenheter. De skulle ständigt skjutsas hit och dit, diskutera och argumentera, de skulle göra hembesök hos de fattigaste av de fattiga, alla menade sig ha goda råd att ge i kulturer de inte förstod och än mindre var delaktiga av, vars politiska ”råd” oftast snarare förvärrade den spända politiska verkligheten och gav nykolonialismen utmärkta inkörsportar till det avkolonialiserade men nykolonialiserade Afrika. När denna besserwissrarnas historia kommer att skrivas blir den västerländska världsordningen än mer ifrågasatt av afrikanerna, än den är idag.


Wästberg skriver i sin ”memoar” om hustrur och älskarinnor (öppet men oengagerat), om sin släkt och om tusentalet andra människor. Det är roande att läsa personregistret. Det kräver viss möda att finna intressanta namn inom litteratur, vetenskap, konst och politik från åren 1966 till 1980 (den period memoarerna omfattar) som inte finns med i Wästbergs bok. Dock: jag slår upp namn som Lumumba, Nkrumah och Kenyatta och finner att de inte finns med i Wästbergs afrikanska verklighet (jo, Lumumba nämns när Wästberg berättar om en ung man som utgav sig för att vara Lumumbas son…). För övrigt finns alla rubriknamnen från de tjugofyra år memoarerna omfattar, med, svenska och icke-svenska. Till och med Castro och Tito, Grass och Ho Chi Minh. Förgäves letar jag efter namn som Kim Il Sung, Honecker och Mao. Ansågs de alltför opåverkbara av den västerländska medelklassismen?



Copyright©Bo I. Cavefors 2010



11.10.10

Bo I. Cavefors : Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

'
'

'

Bo I. Cavefors

Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

I Tyskland firar man i år (1988...) att det är 200 år sedan Arthur Schopenhauer föddes. I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka livsviljan, är filosofen om inte glömd så dock förgäten.

Låt mig presentera Arthur Schopenhauer med hjälp av Balthazar Gracian y Morales, född i Belmonte de Calatyud i Aragonien den 8 januari 1601 och död den 6 december 1658 i Tarazona.

Balthazar Gracian var filosof, författare, jesuit, predikant och professor. 1832 översatte Arthur Schopenhauer Gracians 1647 utgivna bok Oraculo manual y arte de prudencia, på tyska Hand-Orakel and Kunst der Weltklugheit (utgiven av Deutscher Taschenbuch Verlag, Munchen 1985, 182 s., DM 8.80).

Balthazar Gracian levde under en av den spanska kulturens rikaste och intellektuellt mest fruktbara perioder, Siglo de oro, som inledde 1500-talets renässans och fortsatte med 1600-talets barock och han skrev en rad berömda och inflytelserika arbeten. Några har behållit sin aktualitet in i vår tid, förutom Oraculo manual även den filosofiskt-satiriska romanen El Critic6n.

Arthur Schopenhauer upptäckte Gracians illusionsfria insikter om människors sociala och psykologiska villkor och fann i den spanske jesuiten en, som han tyckte, förträfflig föregångare till sin egen moralism. Därför översatte han Oraculo manual, en vishetens bok, en samling sentenser och maximer, aforismer, sammanställda av författarens gode vän Don Vincencio Juan de Lastanosa. Det är 300 korta stycken på temat världsvisdom och levnadskonst, med nära anknytning till Platons anspråksfullt ideala uppfattning om det fullkomliga. Gracian knyter an också till Aristoteles funderingar om det högsinnade (megalotymos). Också Gracian menade att människan måste sträva efter den fullkomliga skönheten, efter det värde som varar även när nyttans värnplikt satt sina spår. Estetik och god smak stod högt på Gracians prioriteringslista och han ansåg detta vara lika viktigt som etiken i våra liv, hur vi lever våra liv. Balthazar Gracian visste att den profana bildningen måste kombineras med viljan till form, att bildning utan estetik endast är halvbildning.

I aforism 87 skriver Gracian: ”Människan är född som barbar och endast bildning befriar henne från bestialitet.- Hån menar att vetandet är enbart ”klumpigt” om det inte presenteras med ”elegans”. Inte endast vårt vetande utan också vår vilja måste vara ”elegant”. I aforism 298 skriver Gracian att tre saker gör en man till gentleman, till världsman, att den ”gudomliga frikostighetens största gåvor är: ett fruktbringande geni, ett stort förstånd och därtill en upphöjd och angenäm smak …”

Gracians kloka råd är allmängiltiga. Människan måste alltid ha arrangerat det så att hon förfogar över reserver. Vi skall aldrig nyttja alla våra krafter eller all vår kunskap, utan istället alltid bereda medmänniskorna nya överraskningar, komma med än bättre råd, med än mer vetande, med ytterligare hjälp. På så sätt, skriver Gracian, främjar man sin ”återfödelse i tapperhet, i kunskap, i lycka, ja i allt. Man framträder ständigt med nya härliga förmågor och går som solen ständigt upp”.

Det krävs begåvning, mod och disciplin för att kunna följa Balthazar Gracians råd. Som Platon menar Gracian att människan skall i sig förena all fullkomlighet. Det medelmåttiga är icke att fördra. Människans mål skall alltid vara det högsta. Dock inte av egennytta, utan till Guds större ära.

Livet skall vara som ett fulländat konstverk. I aforism nr 93 kräver Gracian universalitet: ”en man som i sig förenar alla fullkomligheter, är mångfaldigad”.

Gracians livshållning överensstämmer med renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandolas, dvs. att vi är vår egen skapare och själv formar vårt liv som en bildhuggare med mejselns hjälp tvingar sin vilja på det oformade marmorblocket. Vi måste själva göra ett konstverk av den gudomliga materian, av våra liv.

Inte endast Arthur Schopenhauer utan också Friedrich Nietzsche var välbekant med den spanske jesuitens filosofiska mästerverk. Nietzsche yttrade sig endast negativt om Gracian och menade att denne liksom Pascal hade ”den ganzen griechischen Geschmack gegen sich”. Nietzsche ansåg att Gracian var alltför mycket kristen moralist. Grekbeundraren Nietzsche tyckte emellertid att också Sokrates var ogrekisk i sin moralism. Bortom gott och ont fann Nietzsche själv större tilltro i den sofistiska amoralismen. Gracian stod närmare de gamla grekerna än Zarathustradiktaren, som till skillnad från de grekiska tänkarna inte visste vad måttfullhet innebär. Gracian däremot beundrade uppriktigt antiken och skrev i aforism 300 att intet är ”mer älskvärt än enbart dygd och intet mer avskyvärt än enbart synd”.

Balthazar Gracian gjorde en exemplarisk sammanfattning av antikens och kristendomens visdom, men de kristet etiska kraven är tydligare och strängare hos Gracian än t.ex. hos den italienske kollegan 1500-talshovmannen Baldesar Castiglione, som i Il Libro del Cortegiano betonar estetiken på etikens bekostnad.

Arthur Schopenhauer kom i kontakt med Gracians bok under koleraepedemien kring 1830, samtidigt som han blev överbevisad om att hans eget epokgörande arbete Die Welt als Wille and Vorstellung icke föll samtiden i smaken utan förblev oläst och förkastat. Då framträdde den ”andre Schopenhauer”, som försökte acceptera livets alla obarmhärtiga krav. Han började skriva ned sina personliga erfarenheter och gjorde betraktelser över sig själv. Schopenhauer upplevde Oraculo manual i en atmosfär genomdränkt av de gamla grekernas livsdom kombinerad med livserfarenheterna från renässansrådgivare som Castiglione, Macchiavelli och Montaigne. Antikens klokskap trängdes med gammaltestamentliga visioner. Gracians pessimism och djupa och äkta barockanska misstroende mot denna världens storhet och härlighet, hans vetskap att man bör misstro människans handlande, bekräftade Schopenhauers egna erfarenheter. Den fritänkande filosofen fick ny kraft genom den kyrkotrogne professorn i retorik, metrik, litteratur, filosofi och teologi vid jesuiternas universitet. Den tidlösa visdomen hos Balthazar Gracian förvandlade Arthur Schopenhauer till en filosofi om vad han själv ansåg vara livets mening. Men Schopenhauers pessimism utan tro och utan hopp skulle Gracian ha betecknat som brist på ”skarpsinne och urskillningsförmåga” (aforism nr 49).

Det europeiska kulturarvet förenar Gracian och Schopenhauer samtidigt som det ger båda möjlighet att tolka det efter sin egen fria vilja. Båda visar spännvidden i den västerländskt andliga odling vi alltför länge och lätt låtit ligga i träda till förmån för tidens trendfilosofiska nulliteter.

Artikeln tidigare publicerad i TIDSKRIFTEN SIGNUM (1988:9)

Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2010.

7.10.10

Bo I. Cavefors : von Platen till raf

'
'


'
'
I von Platen till rafNya Svarta Fanor, möter vi den inre fienden så som makten alltid definierat den; det är avvikaren, kritikern och fritänkaren som är faran. Det är en berättelse om den politiska kulturen som utmanar rådande normer och som ifrågasätter överenskommelser vi aldrig tillfrågats om vi velat ingå.

I denna utgåva medverkar även Pål Espen Söbye, Pär Thörn och Henrik Palm med texter som går på djupet med Bo I. Cavefors’ kontroversiella utgivning av Röda Arméfraktionens (den så kallade Baader-Meinhofligan) samlade texter som utkom 1977.

-

Hazard & Palm Bokförlag
'
'
'
'

2.10.10

Dionysos Andronis : FINIS de Bo Cavefors

'
'











Dionysos Andronis

FINIS (2009) de Bo Cavefors

Ce grand chef d'oeuvre de Bo Cavefors vient s'ajouter à sa série de performances filmées. C'est lui-même l'auteur de cette performance corporelle qui a un titre français. Les quatre actants vont finir dans une impasse anticipée de passions et d'extase.

Le film est divisé en trois parties numerotées. Les dessins de biches et faons sont sur les trois débuts. Mais pourtant les trois suites ne seront pas du tout innocentes. Les quatres actants ne vont pas finir leurs prestations mais ils seront "finis" eux-mêmes.

Le dessin d'André Masson avec le personnage d'Acéphale sert d'introduction. Le même dessin a été utilisé par Kaganof pour ses livres et pour ses performances aussi. Il vient des années 30 et de la collaboration de Masson avec le magazine "Acéphale", édité par Georges Bataille.

La première partie commence avec les quatre corps masculins nus en tableaux vivants. Un homme masqué est allongé par terre. Nous n'allons pas tarder à comprendre que c'est Cavefors lui-même. Un coeur charnel gît sur le sol entre Cavefors et un jeune homme nu reste assis sur une chaise. Les deux autres restent debout. La musique de Martin Bladh commence à souffler lentement. La caméra se met à observer les parties des quatre corps.

Une voix masculine se livre à une confession de phantasmes homosexuels en anglais. La voix est modifiée et les images sont sautillantes. Cavefors au milieu de la troisième partie du film commence à se caresser. Un homme-gardien nu vient de lui enlever le bonnet noir couvrant sa tête. Ce bonnet noir sera maintenant introduit à la tête de l'homme assis. Les ombres des performers et de leurs jeux érotiques sont projetés sur les murs. Cavefors fouette le jeune assis et se met à se masturber.

Sans point culminant, les actants seront "finis" et "achevés" dans une impasse d'extase. Ils seront consolés avec le dessin de Masson qui revient à la fin des 27 minutes du film.

écrit par Dionysos Andronis