30.1.09

Stauffenberg


Bo I. Cavefors
VILJAN ATT MÖRDA EN DIKTATOR

Den 1 januari 1907, samma år som Claus von Stauffenberg föds, överlämnar Sir Eyre Crowe ett memorandum till sin chef den brittiske utrikesministern Sir Edward Grey. Crowe är brittisk medborgare men hans mor och hans hustru är tyskor. Barn- och ungdom tillbringar Crowe i Tyskland. Han menar själv att han är Storbritanniens främste Tysklandexpert och anser att tyskarna konsekvent och energiskt strävar efter total kontroll över Europa, militärt och ekonomiskt. Alla propåer från Berlin om överenskommelser och förslag till samarbete är endast skenmanövrer för att vilseleda den brittiska regeringen. Många inom utrikesförvaltningen ansåg Crowe vara en intellektuell svindlare vars fixa idéer förvandlades till handfast politisk råvara hos Grey. Men faktum är att Crowes åsikter präglade Storbritanniens tysklandspolitik ända till 1945, trots att liberalen Lloyd George och den konservative Winston Churchill (så länge han var i opposition...) lovordade Hitler (och Mussolini).

Men vad hade britterna några decennier tidigare att frukta av Bismarcks Tyska Rike? Militärt inget alls fram till mitten av 1930-talet. Ingen av Europas andra stormakter hade en så blygsam militär upprustning som Tyskland. Under åren 1905-1907 ökade Tsarrysslands armé med 40.000 man, Frankrikes med 20.000, Tysklands med endast 7.000. 1907 hade Ryssland 1.250.000 man under vapen, Frankrike 695.000, Tyskland 628.000 och Österrike 396.000. Tillsammans hade Tyskland/Österrike endast 1.000.000 man medan de allierade Frankrike och Ryssland ställde upp med nästan dubbla antalet. Frankrike hade med sina 43 miljoner invånare 70.000 man mer än Tyskland med sina 64,5 miljoner invånare.

Vid krigsutbrottet var differensen än större: Frankrike/Ryssland stod med 2.500.000 man mot Tyskland/Österrikes 1.250.000.

Visserligen var Tysklands nya Hochseeflotte såväl modern som talrik, men kostnaderna för att bygga marina enheter leddes av Storbritannien som satsade 17,80 Guldmark per capita och år: Frankrike 8,07, USA 5,86, Tyskland 5,82 och Österrike 1,89. Storbritanniens och Frankrikes flottor kostade tre gånger mer än Tyskland/Österrikes. Storbritanniens ängslan gällde makten över världshandeln. Decennierna efter 1880 upplevde Tyskland ett “ekonomiskt under”. Av ett “Volk der Dichter und Denker” hade det blivit arbetare, upptäckare, affärsmän och ingenjörer. Vid sidan av USA var Kejsardömet den ledande handels- och industrinationen. Inom kemisk industri, optik och elektroteknik var man totalt dominerande. Under de femtio åren från 1857 till 1907 steg Tysklands del av världshandeln från 8 till 12 procent. Samtidigt sjönk Storbritanniens andel från 24 till 18 procent. Det resulterade i att den brittiska regeringen bestämde att alla tyska varor som importerades till något land inom Samväldet skulle förses med beteckningen “Made in Germany”. Det fick bumerangeffekt: tyska varor blev världen runt begreppet för god kvalitet.

Den tyska utrikeshandeln steg mellan 1887 och 1907 med 250 procent medan den brittiska steg med endast 80 procent. Det var inte tysk militär styrka som skrämde Storbritannien utan tysk handel och industri. Därför försökte man från London inringa det wilhelminska Tyskland genom “entente cordiale” med Paris 1904 och genom överenskommelser med Ryssland 1907 om maktfördelningen i Afghanistan och Iran (följderna ser vi idag). Den politiska sensationen 1907 var att Valfisken och Björnen kommit överens, att järnringen drogs åt kring ett Tyskland som isolerades politiskt och militärt. Visserligen löd kejsarens stridsrop “Volldampf voraus!” när han tjugoårsjubilerade 1907 — arbetslösheten låg på knappt 2 procent — men utvecklingen på det internationella planet gick spikrakt mot konflikt.

+ + +

Några av officerarna inblandade i det statskuppsförsök som leder till attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 möts den 3 juli i Berchtesgadener Hof, bland dem chefen för arméns generalstab, generalöversten Kurt Zeitzler, som friställts av Hitler den 30 juni samma år, och generalen Erich Fellgiebel, vars uppgift det skall vara att se till att förbindelsenätet mellan de sammansvurna fungerar perfekt före, under och efter attentatet, men som nu erkänner att han inte har Wehrmachts Nachrichtennetz under full kontroll.

Ingen av de närvarande oroas av det ta i hög grad oroande besked och ingen anser det angeläget att rapportera det vidare till komplottens hjärna, samordnare och entusiast, översten Claus von Stauffenberg.

Den 20 juli 1944 står sedan fyra veckor 900.000 västallierade soldater med 180.000 fordon i Normandiet och Bretagne. På ostfronten pågår sedan tolv dagar den sovjetiska storoffensiv som leder till tyska arméns totala nederlag.

Klockan 06.00 lämnar Claus von Stauffenberg våningen vid Tristanstrasse i Berlin. Klockan 10.15 landar hans flygplan i Ostpreussen. Klockan 12.22 apterar Stauffenberg sprängladdningen som han 12.30 placerar under bordet i föredragningsrummet. Klockan 12.42 detonerar bomben, de 24 närvarande slås omkull, sju avlider omedelbart. Hitler överlever, endast lindrigt skadad i armen. Alarmet går men Stauffenberg lyckas passera spärrområdet och återkommer till Berlin klockan 15.30, helt övertygad om att attentatet lyckats och att kuppen kan fullföljas.

Under eftermiddagen, kvällen och natten ges order och kontraorder. Martin Bormann har fått trovärdiga informationer om att Hitler lever och aktiverar sina Gauleiter samtidigt som Stauffenberg försöker få de på förhand utsedda områdesmilitärbefälhavarna att agera. Undantagstillstånd proklameras och kuppen kan fullföljas i bl. a. Wien, Paris och Kassel.

Klockan 23.15 arresteras Stauffenberg, generalöversten Ludwig Beck, översten Werner von Haefter, generalstabsöversten Albrecht Ritter Mertz von Quirnheim och generalen Friedrich Olbricht, av den Hitlerlojale generalöversten Friedrich Fromm, som klockan 24.00 förklarar att han i Führerns namn hållit ståndrätt med de anhållna av vilka fyra dömts till döden, Quirnheim, Olbricht, Haefter och Stauffenberg.

Klockan 01.00 den 21 juli talar Hitler till det tyska folket från radion i Königsberg: “Deutsche Volksgenossen und Volksgenossinnen... Dessa förbrytare skall obarmhärtigt utrotas”. Diktatorn riktar sitt dråpslag mot vad han kallar terrorism och terrorister. Klockan 00.15 avlossar tio underofficerare vid vaktbataljonen Grossdeutschland de dödande skotten. Enligt två av exekutionskommandots deltagare ropar Stauffenberg när han faller: “Leve Tyskland...”.

Den namnkunnigaste av kuppmännen är Claus von Stauffenberg, men även hans tvillingbror Berthold är inblandad i attentatet mot Hitler och avrättas även han. Bröderna föds i Bayern den 15 november 1907. Familjen tillhör sedan tidig medeltid det schwabiska och frankiska Riksridderskapet men adlas inte förrän 1698.

Under 1800-talet beskärs kraftigt det politiska och samhällsekonomiska inflytandet för dessa släkter när de tyska territorialstaterna kommer att regeras av absolutistiskt sinnade furstar. De feodala adelsmännen förvandlas från självständiga, konservativa anarker i Ernst Jüngers mening, till hovmän, tjänstemän och yrkesofficerare. Stauffenbergs far tjänstgör under Bayerns sagokung Ludvig II, när Otto von Bismarck skapar den tyska nationalstaten.

Den blivande Hitlerattentatorn växer upp i gamla slottet i Stuttgart, sedan etthundra år huvudstad i ett kungadöme utropat av Napoleon, som slagit sönder det tusenåriga Heliga Tysk-Romerska Riket. Hos den württembergske kungen Wilhelm II är Stauffenbergs far riksmarskalk. Det passar honom utmärkt: glad, bildad, lättsamt konservativ i tanke och handling, men dock inte främmande för att karakterisera oslipade hovdamer som “dumma gäss”. Stauffenbergs mor är en motsatt karaktär: inåtvänd, opraktisk, avskyr hovlivet och drar sig in i en egen värld befolkad av Goethe, Shakespeare och samtida diktare. Fadern katolik, modern protestant.

När revolutionen når Stuttgart efter Tysklands sammanbrott vid första världskrigets slut, resignerar Württembergkungen och lämnar landet den 9 november 1918. Han bosätter sig på ett jaktslott. Hovdamerna grips av panik men riksmarskalken Stauffenberg håller huvudet kallt. Han ser varken röda fanor eller revolterande matroser på Stuttgarts
gator. Kungens frivilliga abdikation, oviljan att försvara sig och sitt land, defaitismen, sätter outplånliga spår hos de blivande furstemördarna Stauffenberg. Under åren som kommer opponerar de alltid mot reaktionära vänner som drömmer om en monarkistisk restauration.

Det är uppenbart att Claus von Stauffenbergs karaktärsdrag formas under ungdomsåren i det gymnasium och i den kadettskolmiljö som av tysk vänster beskylles för att ha skapat tysk militarism. Några korn av sanning ligger det kanske i detta, men bilden av den tyska gymnasieskolan och av kadettskolorna är mångfacetterad. Gymnasierna och kadettskolorna kläcker varken fanatiker eller chauvinister. Samtliga 20-juli-män har denna bakgrund. I gymnasiet läser de naturligtvis Goethe, Schiller och Hölderlin men också apokalypsfanatikern Oswald Spengler och diktaren och modernisten Rainer Maria Rilke. Och, naturligtvis, frontsoldaternas egen diktare, den omåttligt populäre Walter Flex, som gått ut som frivillig i första världskriget och som dör 1917, trettio år gammal, på ön Ösel. Flex’ idealistiska patos må idag tyckas överdrivet, men för 1920-talets ungdomar lät det sällan ihåligt. Flex levde litteraturen han skrev och inspirerade med den en hel generation tyska pojkar.

Claus von Stauffenberg tänkte bli cellist eller arkitekt. Samtidigt har han starka litterära intressen. Familjen och vänner blir därför förvånade när han väljer officersbanan. Till detta val bidrar säkerligen Walter Flex, men framför allt finns det andra erfarenheter som ligger bakom beslutet: kriget, Versaillesfreden, Weimarrepubliken. Stauffenberg menar
att endast genom att ställa sig i statens tjänst kan han påverka Tysklands framtid. Officersyrket är dåligt betalt och åren efter kriget dessutom föraktat av flertalet tyskar. Att nostalgiskt offra sig själv och det nationalistiska hjärtat för flyktade monarker är meningslöst. Endast de fältgrå soldaterna från tiden mellan 1914 och 1918 och vetskapen att segrarmakternas fredsvillkor är skamlösa diktat, sätter fart på officersambitionerna. Samtidigt menar Lenin att segrardiktaten skapat tyska förhållanden “under vilka en ekonomisk uppbyggnaden är omöjlig”, förhållanden “som utmärkes av total rättslöshet och förnedring”.

Utan denna bakgrund är det svårt att förstå Stauffenberg och hans generation av unga officerares inställning till Hitlers Tredje Rike, sådant det föreföll vara mellan 1933 och 1941. Stauffenberg och andra tyska ungdomar letar efter den “nya människan”. I princip och sak är det samma jakt efter identitet som europeiska ungdomar bedriver efter andra världskriget och som manifesteras i sextiotalets studentuppror och sjuttio- och åttiotalens ekologiska engagemang. Till skillnad från vår tids proteströrelser söker emellertid Stauffenberg och hans generation inte endast personlig frigörelse utan även nationell befrielse. Man skall inte vara tjänare och knekt utan kämpa mot dekadens och städernas utbredning på landskapets, på naturens bekostnad. Man vill gå ut i den orörda naturen och där börja ett nytt liv, ungefär som etthundra år tidigare inte endast Goethes unge lidande Werther, utan framför allt, och med samma revolutionära inställning, Büchners unge lidande Lenz.

Sådant är emellertid föga meningsfullt om man inte samtidigt skapar ett nytt rike, ett nytt Tyskland, som är jämställt med andra nationer. Denna patriotism knyter an till den nationalism som initierats av det klasslösa frontsoldatlivet under kriget. I detta nya Tyskland skall alla vara bröder. Det skall bli ett Tyskland som orkar stå emot inre och yttre fiender. Detta Tyskland skall vara sig självt nog, ett Folkhem, broderligt och antiimperialistiskt. “Vi älskar vårt folk; andra folk högaktar vi”, säger man. Den 9 oktober 1932 förkunnar Goebbels att Hitler skall förvandla Tyskland till “...en arbetarstat”.

Denna idealism passar bröderna Stauffenberg. De vandrar i skogar, berg och dalar. Sover under bar himmel. Vid lägerelden reciterar man såväl Hölderlin som soldatvisor, t. ex. den gamle patrioten Georg Herweghs dikt från 1848, Reiterlied:

Die bange Nacht ist nun herum,
wir reiten still, wir reiten stumm,
wir reiten ins Verderben.
Wie weht so scharf den Morgenwind!
Frau Wirtin, noch ein Glas geschwind!
vorm Sterben, vorm Sterben!´

Dessa ideal följer Stauffenberg livet ut. Hans tankar kretsar ständigt kring undergång, blod, svärd, frihet, fädernesland och död.

+ + +

Bröderna Stauffenberg, Claus, Berth och den yngre brodern Alexander, lär i Heidelberg känna diktaren Stefan George; också han en svårfångad individualist och intelligens som man sedan 1945 sett på med skepsis i Förbundsrepubliken Tyskland. Än idag menar många att Stefan George var Hitlers profet och läromästare, hjärnan bakom Tredje Riket, mannen som intellektualiserade nationalsocialismen så som rättshistorikern Carl Schmitt legitimerade den nationalsocialistiska staten. Det går inte att förneka att nazisterna nyttjar många av de uttryck och symboler som lanseras av kretsen kring George, där man talar om tusenårsriket och använder symbolen hakkorset (som för övrigt även var ASEA:s gamla varumärke). Men Stefan George är mer komplicerad än så. Samtidigt som Georges vän, den judiske professorn Friedrich Gundolf, öppet beundrar Joseph Goebbels, bekänner George under tjugotalet att han beundrar den modige Hitler som “vågar säga det torra borgerskapet sanningen”.

Stefan George står för en konservativ revolution som ifrågasätter allt inom konst och politik. Den melodin passar bröderna Stauffenberg. George predikar om det Nya Grekland, om ett pånyttfött Germania, Hellas arvtagare. Redan i gymnasiet fascineras bröderna Stauffenberg av hellenismen och av Alexander den Store. Men att bestiga Hellas ruiner har aldrig fört vidare till antisemitism. George vänder sig emot varje form av ideologisk fanatism, han bekämpar varje form av rasism, men han strävar efter distans — distans till såväl kristendom som till judendom, till marxism och till tidens vulgärdarwinism. Denna distans leder till elitärt förakt för den primitiva konsumtionsmaterialism som utmärker såväl kejsar Wilhelms Tyskland som Weimarrepubliken. Tekniska framsteg, hjältedyrkan, storhetsvansinne, varufetischism och populism är i Georges ögon — och hos bröderna Stauffenberg — intet annat än kultursurrogat för giriga och ansvarslösa kälkborgare. Civilisationskritiken består i sak av anklagelser mot okritisk framstegsoptimism. Georgeanhängarna står för en aristokratisk opposition gentemot det medelklassens herravälde som breder ut sig i väst och öst, såväl där kommunism som kapitalism regerar.

Stefan George dör i december 1933, som emigrant i Schweiz. Med tolv vänner bildar bröderna Stauffenberg hedersvakt vid mästarens dödsbädd.

+ + +

I sin bok In Stahlgewittern hävdar Claus von Stauffenbergs generationskamrat, tillika en av de sammansvurna kuppmännen, Ernst Jünger, att endast ur krigets blod, eld och förstörelse, kan fäderneslandet stiga renat och förnyat. Stauffenberg önskar sig ett klasslöst soldatkamratskap av det slag Jünger skildrar i boken från första världskrigets skyttegravar. Samtidigt drömmer äldre officerare inom generalstaben om en restaurerad monarki. Werner von Fritsch, senare överbefälhavare, kallar den socialdemokratiske presidenten Friedrich Ebert för “svinpäls”, men bland yngre officerare har sådant föga gehör. Där tar man istället fasta på Jüngers idéer om soldatsocialism.

Men vad är politiskt möjligt?

Socialdemokratin anser man vara alltför antinationell och pacifistisk och diskvalificerad genom undfallenhetspolitiken 1918 gentemot segrarmakterna. Alternativet till socialdemokrati är nationalsocialism. Nationalsocialisterna har fört in ett revolutionärt tonläge i den politiska debatten. Stauffenberg och många av hans generationskamrater letar efter politiker och politiska idéer som överbrygger klassgränserna. Hitler lovar dessa unga officerare att nationalsocialismen är enda vägen för att “slutgiltigt övervinna klassamhället och klasskampen”. Trots dessa löften leder det sällan till kollaboration mellan de unga officerarna och Hitler. Så ej heller i bröderna Stauffenbergs fall. Man Claus är inte heller vare sig monarkist eller demokrat, däremot djupt förtvivlad över de äldre officerarnas likgiltighet inför 6,5 miljoner arbetslösa (hur många miljoner arbetslösa finns det i dagens Förbundsrepublik?) och över det förnedrade Tyskland. Monarkin har, enligt Stauffenberg mening, bankrutterat 1918 och demokratin försuttit sista chansen mellan 1930 och 1932. Stauffenberg känner sig som en “folkets soldat”. Varför skall han då inte ställa sig till förfogande för en regering som inte endast stöds av folkflertalet utan som dessutom beundras av utländska statsmän, som den engelska liberalen och före detta premiärministern Lloyd George, som så sent som 1936 i Daily Express påstår att i Tyskland har “de gamla stort förtroende för Hitler”, att “de unga avgudar Führern”. Hitler är, fortsätter liberalen Lloyd George, “Tysklands George Washington, mannen som givit sitt land frihet”.

Under den här tiden besöker Stauffenberg Storbritannien och kommer då bland annat i kontakt med John Maynard Keynes’ skrifter. Keynes har tidigare skrivit positivt om Hitlers arbetsmarknadspolitik och hans ekonomiska teorier får stor betydelse ej endast för svensk socialdemokrati utan även för motståndsmännen kring Stauffenberg, framför allt för den socialdemokratiske före detta riksdagsmannen Julius Leber, som under åren 1943 och 1944 blir Stauffenbergs lärare i politiska, ekonomiska och sociala frågor.

+ + +

Under tiden sedan 1945 har sammansvärjningen och själva attentatet bedömts mycket olika. Det finns de som anser attentatet var amatörmässigt planerat och uruselt genomfört. Dessa kritiker menar att det var orealistiskt att tro att man genom att först i elfte timmen hiva tyrannen överbord, skulle kunna skapa utrymme till förhandlingar för en hedersam fred. Andra ser kuppmakarna som terrorister och landsförrädare.

Men var går gränsen mellan tyranni och landsförräderi? Mellan landsförräderi och statskupp?

Tyrannmord och statskupp är alltid ett förräderi gentemot tyrannens land, mot tyrannens operationsbas, men samtidigt är det den enda möjligheten att rädda landet från dess verklige landsförrädare, tyrannen.

Claus von Stauffenberg tog på sig ansvaret för sammansvärjningen eftersom ingen annan ville utföra det smutsiga hantverket. Stauffenberg var emellertid inte den födde attentatorn, som lätt förvandlar moral till heroisk primitivism.

Om Stauffenbergs attentat lyckats, om Hitler dött, om kupplanerna genomförts, hade förmodligen kriget förkortats med åtta månader. Och det hade inneburit att 124 tyska städer aldrig bombats sönder och samman — Dresden, Potsdam, Hamburg, Würzburg, Berlin hade inte totalförstörts. Kvinnor och barn hade förskonats och ingen fiendesoldat
hade satt kängorna på tysk mark. För Claus von Stauffenberg hade detta varit avsevärda framgångar, även om tiden efter kriget säkerligen blivit ytterst komplicerad för honom själv. Som brinnande patriot hade Stauffenberg aldrig accepterat Tysklands delning. Han hade aldrig kollaborerat med vare sig Sovjetunionen eller med “befriarna” från väst.

20-juli-männen var varken väst- eller östorienterade. De hade föga gemensamt med de blivande makthavarna i Bonn, representerade av Konrad Adenauer och de hade lika litet gemensamt med kommunistregimen i Östberlin. Det var deras moraliska styrka — och politiska svaghet.


Illustrationen: Alfred Hrdlicka. Ur: Plötzenseer Totentanz, 1969-1972.

Källor: Wolfgang Venohr Stauffenberg. Symbol der deutschen Einheit. Eine politische Biographie. Ullstein Verlag, Berlin 1986. / Peter Hoffmann Claus Schenk, Graf von Stauffenberg und seine Brüder. Deutscher Verlags-Anstalt, Stuttgart 1992. / Privata samtal.

Artikeln är ett sammandrag av artiklar ursprungligen publicerade i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1.Häftet 1989
samt 4.Häftet 1994
.

Artikeln finns även i min bok Kulturopium, Johan Hammarströms Bokförlag, 2004.


Copyright©Bo I. Cavefors, 1989, 1994, 2004, 2009.

27.1.09

sutcliffe jugend, irm, agent side grinder / fylkingen




'
'
'
'
'
'
'
'
'
'

'
Sutcliffe Jugend(uk)
IRM(norrköping)
Agent Side Grinder(sthlm)

Lördag 31 Januari kl.19.30-01.00
Fylkingen, Stockholm

Biljetter - 160 Kr - eller 08-85 54 43

Lördagen 31 Januari kommer det brittiska Power Electronics-bandet Sutcliffe Jugend till Stockholm och Sverige för en exklusiv spelning på Fylkingen. Bandet har funnits sedan 1982 men gjorde sitt första liveframträdande 2005. 2007 kom skivan This is the truth och de spelade under det året förband till Sonic Youth på deras Dont Look Back-konsert i London där Sonic Youth framförde Daydream Nation-skivan i helhet. 2008 kom Sutcliffe Jugend ut med skivan Pigdaddy som får räknas som en av deras starkaste skivor.

Under kvällen spelar även IRM från Norrköping med deras dark ambient/industrimusik. Mörkt, malande och oerhört vackert. Vackert men ändå oerhört farligt, lockande och frånstötande.

Från Stockholm/Bromma kommer Agent Side Grinder som under förra året kom med sin debut-Lp. En av förra årets bästa skivor alla kategorier. Den felande länken mellan Suicide, D.A.F., Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle. Räkna med ett set som innehåller analoga synthar, energi och vackra, svettiga kroppar.

Dj under kvällen är Fredrik Strage.

Bilden: Sutcliffe Jugend, New York 2006.

23.1.09

Hubert Fichte

' '

Bo I. Cavefors
Något om etnologen Hubert Fichtes homosexualitet,
om woo-doo och om afrikansk religiositet

Texten tidigare ej publicerad i denna utformning men delar av den i skilda sammanhang,
bland annat i den tryckta versionen av Svarta Fanor 1995, i Sundsvalls Tidning 1991, osv.

Hubert Fichte, född 1935 i närheten av Schwerin, var lika tjurskalligt tjockskallig som Jean Genet och Hans Henny Jahnn.

Vad menas?

Jo. Självporträttet Fichte tecknar i ett stort antal böcker kontrasterar anmärkningsvärt och knivskarpt mot Marcel Prousts bigotta fobier om världen bortom pojksovrumsfönstret. Visserligen är Fichte, som Proust, en eremit men han är en eremit och ensamvarg som icke föraktar det världsliga. Till skillnad från den parfymerade Proust rör sig skådespelaren och orosanden Fichte fritt mellan samhällsklasser och kulturer. Fichte är en diktande före detta jordbrukselev och fåraherde, en nomadiserande folklivsskildrare som nekades inträde vid Hamburger Akademie sedan det rapporterats om "förargelseväckande beteenden på offentlig plats". Men andra utmärkelser läker såret, Hermann-Hesse-priset, Fontane-priset och det eftertraktade stipendiet till Villa Massimo i Rom.

Att böcker lever egenliv visar Fichtes aderton bokband med huvudrubriken Die Geschichte der Empfindlichkeit, som är en frisk tysk fläkt till Prousts unkna A la recherche du temps perdu. Innan första volymen publiceras dör emellertid upphovsmannen 1986, 51 år gammal. Redigeringen övertas av Gisela Lindemann och Torsten Teichert. Lindemann avlider 1988 och Teichert avskedas som lektör sedan han kritiserat förlagets Fichte-policy. Utgivare av de sista volymerna blir Ronald Kay och Wolfgang von Wangenheim, som delvis reviderar företrädarnas redigeringsprinciper.

Förutom det stort upplagda projektet Die Geschichte der Empfindlichkeit hinner Fichte med att ge ut en rad självbiografiska romaner, som Das Waisenhaus, Detlevs Imitationen, Versuch über die Pubertät och Die Palette.

+ + +

Fichte har beskyllts för mycket, men han går definitivt fri från misstanken att han skulle ha velat vara en del av den välmående och sittfläsksjuka kulturelit vid redaktioner och institutioner, som sliter ut byxbaken till dess pensionen eller döden avbryter spektaklet. Fichtes ideal och förebilder finner man istället i sådana miljöer och samhällsskikt som även etnologen Claude Lévi-Strauss, psykoanalytikern Jacques Lacan och språkfilosofen Roland Barthes och den totalt oplacerbare Georges Bataille sökte sig till, undersökte och beskrev. "I mina böcker rapporterar jag om experimentet att leva…", skriver Fichte. Det receptet följer han konsekvent med hjälp av ett språk som tack vara sinnliga kvaliteter och rituella former väl ansluter sig till de politiska och sociala verkligheter han besökt och beskriver. Fichte avvisar exotismen i dessa verkligheter. Det exotiska finns istället i språket, i den "människans samvaropoetik" som målas upp och där sexualitet, död, liv och religiositet härskar. Också statistik, meddelanden, ortsnamn och personnamn är integrerade delar av den litterära texten. Alla poesins rum är i Fichtes poetiska prosa också fyllda med etnografi: författaren kan språket och ritualerna, de dolda meddelandena. Fichtes etnografiska studier, intervjuer med bögar, afroamerikaner, konstnärer och psykiskt sjuka präglas av viljan att finna rötterna till det nuvarande och närvarande. Det gäller att frilägga traditionella mönster och traditioner. Vid sidan av korta distinkta frågesatser finns en substantiviserad prosa vad gäller faktamaterialet. För Fichte är adjektiv tecknet för dekadens.

+ + +

Hubert Fichte är antiidealist. Det framgår klart när han genom alter egot Jäcki i centrum ställer sin egen homosexualitet: "Helst vill Jäcki fråga varenda människa vad de gör i sängen… Allt annat är alltid detsamma och därför ointressant". Det finns ingen tillstymmelse till självironi när Fichte/Jäcki hävdar att han "vill gå i säng med alla män i hela världen". Ett hundratal hinner han avverka i Explosion. Roman der Ethnologie. Fichte struntar i att som Proust estetisera bögeriet. En erigerad bröstvårta, en mager pojkrygg, en fast välrundad mansrumpa, har framför allt sina nyttofunktioner. Bögeri är i första hand praktik, bögeri förenar i sig allt slags liv. Budskapet från bokpärm till bokpärm lyder: homosexualitet förenar raser och klasser; homosexualitet är praktiserad socialism.

Ett sådant påstående kan man vända ut och in på ett antal gånger men man kommer alltid fram till att Fichte menar att sexuell individualism dödar individen, att sexualitet snarare bör vara kvantitativ än kvalitativ: "tusen svarta män att suga, runka, knulla".

Nåväl. Sådant tillhör egentligen standardrepertoaren, men med Jäckifiguren skapar Fichte en gestalt som tillåter honom att tala om sig själv genom en annan person. Det ger etnologen/författaren möjlighet att förvandla verklighet till fiktiva drömmar, ej tvärtom. Barnsligt oskuldsfull vandrar Jäcki genom hav av sperma, blod och avföring. Det som är förefaller vara odrägligt är i själva verket paradisiskt. Fichte, denne schwerinske Parsifal finner förlossningens Graal i tusentals mansstjärtar. Han är obefläckad av all denna rikligt sprutande sperma och själv stiger han ren och vit som en svan ur nattsvarta mörkret. Fichte menar: universell erotik helar världen. Fichte kallar denna erotik bisexuell, androgyn, Fichte är man och kvinna, såväl aktiv som undergiven i det sexuella spelet. Den manliga kuken och den manligt-kvinnliga anus står för skilda värden och olikartade världar. Den manliga erotiken är anonym och kvantitativ medan den man-kvinnliga erotiken är exklusiv och kvalitativ. För Fichtes del: vid sidan av bögerotiken på järnvägstoaletter och i parker finns kärleken till genuskvinnan Irma. Trohet, diskretion. Irma ger Jäcki "den härliga frihet" han behöver för att överleva, för att kunna existera.

+ + +

Det finns en bakgrund. Det finns alltid en historia som föregår nuet. 1930 börjar Fichtes mamma intressera sig för antroposofi. Efter första världskriget skapar antroposoferna en på bred front upplagd reformrörelse i Tyskland. Hans Henny Jahnn, mammans vän och välgörare, grundar kollektivet Ugrino, men blir senare kritisk till verksamheten och tar avstånd ifrån den. Mamma Fichte stannar kvar. Sonen Fichte skriver att hans mamma ville bli "något stort, men blev maskinskriverska" - och föder en bastard. Sonen är fylld av hat och skuldkänslor till mamman när han skriver bastardens livshistoria, storyn om en tysk bastard. Vem är fadern? Fichte berättar om uppväxten på barnhem, om efterkrigsmisär och om de första framgångarna som skådespelare. Mamman framställs som misslyckad antroposof. Mamman var med stor sannolikhet en misslyckad antroposof. Mamman framställs som lömsk, avundsjuk, egoistisk. Det är sannolikt sant och riktigt. Hon läser ingen av sonens böcker och nekar ge honom de ledtrådar han behöver för att leta rätt på sin judiske far.

Allt detta är en trist och vanlig mor-son-relation men Fichte förvandlar mamman som negativt objekt till ett livsöde generellt brukbart: Jäcki "kan inte tänka sig att hans mamma någonsin fött" någon. Fichte menar att det är omöjligt att föreställa sig sitt ursprung, han är ofödd men lever. Det förflutna får mytiska dimensioner. Konsekvent nog står det på Fichtes gravsten ett citat från Empedokles: "En gång var jag en pojke, men jag var också en flicka, en buske, en fågel och en fisk, som dök upp ur det varma vattnet".

Mamman tiger alltså inför sonen om historien som föregår hans liv. Sonen tvingas upptäcka sig själv. Fichtes resor världen runt är ett sökande efter fadern genom mamman: Irma, Jäckis flickvän, är ett porträtt av Fichtes väninna, fotografen Leonore Mau, som mamman hatar. Leonore/Irma sliter sönder slöjorna och gör det möjligt för Jäcki/Fichte att stiga ned till "gudinnan Nanæ och blodbadet". Eller, för att citera Fichte som citerar Gottfried Benn: "Ich trage dich wie eine Wunde / auf der Stirn, die sich nicht schliesst". Fichte identifierar sig med Goethes Ifigenia och som pojke läser han in dramat och upplever det då som historien om ett "modermord". Önskedröm. Fichte ser sig som den ädle modermördaren som tvingas leva sitt liv långt från hemmets vaktande härold. Han hatar men han söker samtidigt själens kontakt med den frånvarande mamman. I Goethes drama står det: "So gab auch mich den Meinen endlich wieder / Und rette die, die du vom Tod errettet, / Vom Leben hier, dem zweiten Tod". Ungefär så överför Fichte Goethes text till berättelserna om sitt eget liv. Det som räddar den faderlöse halvjuden Fichte från nationalsocialisternas förintelsemaskineri, är moderns självvalda isolering. Eller: visserligen isolering men icke självvalda isolering för att rädda sonen? Men pojken är redan exilant och exilen fortsätter genom och under resor till Afrika och Sydamerika när sonen blir man. I woo-doo-prästinnan Ifigenia (om Goethe anat detta under sin språngresa till Italien…) i Casa das Minas återuppstår det tyska dramats Ifigenia. Ömhetens historia blir länken mellan borta och hemma. Det frånvarande återspeglas i det påtagligt närvarande. I den afro-amerikanska köttsligt påtagligt närvarande gudinnan Nanæ återskapas mamman.

+ + +

Åttahundrafemtiofyra sidor Explosion ger oss rapporter från Fichtes tre resor till Brasilien, 1968, 1971 och 1981. Dessa notiser, reportage, utskrifter av inspelningar, dagboksanteckningar, med mera med mera, ger ett splittrat intryck. Tusentals informationer. Inget klart och underskrivet bokslut trots att varje mening i sig är ett avslut. Balansräkning. Varje ny rad ett nytt ämne, en ny infallsvinkling, ny information. Minimaliseringen skapar enhet och storhet. I Brasilien finner etnologen Fichte helvetet, dolt under en tunn skorpa importerad "civilisation". I denna sköna dal dånar demonernas avgrundsvrål, där frodas dödskulturer, afrikanska riter och exhibitionism. Där äras myter och mytologier, kön och väsen och gudar. Där praktiseras satanism, sadism och magi. Över denna fanatiskt fantastiska och osannolika, men i högsta grad verkliga underground, välver sig kristendomens tunna himmel av tro och frälsningsförhoppning. Jäcki vill veta om detta är Paradiset - himlen som lyser himmelsblått över det nattsvarta helvetet - och som etnologer, journalister och andra parasiter på vad människan bär inom sig och bör få vara befriad från att få avslöjat, jagar han demoner, protokollerar myter och fotografer riter. Bryter tabun. Låter fotoblixtarna blixtra under eukaristin. Men - och det är det mest väsentliga - till skillnad från andra etnologer och journalister och…, bjuder Fichte ut sig själv som offer och offergåva. Detta är mitt bröd, detta är mitt blod. Genom att aktivt delta i katt-och-råtta-leken med prästinnan som anordnar rituella blodbad och genom att dricka medicinmannens medvetandeförstörande örtdekokter lämnar Fichte terrängen för vad som i grundskolan kallas etnologi.

Fichte kan naturligtvis inte frigöra sig från det egna Jaget i detta uppgående i den reella verkligheten. Men trots all inlevelse, utlevelse och medverkan förblir han en utomstående, en spion och iakttagare. En regionalt förankrad protestant i en övegripande världsvid katolicism. Fichte är medveten om detta och beskriver Jäcki som en främling som utnyttjar och profanerar skilda kulturer istället för att förstå dem och integrera dem i den egna tron. Gud står över allt. Fichte dyker ned i Brasiliens sociala skräckvärld, favelas och katastrofer, redogör för tortyrredskap och hur man offrar hönor och människor. Själv bor han på lyxhotell. Och här smyger sig in tvivlet på Fichtes uppsåt. Är inte också han en av dessa turister i helvetet? Det är lätt att esteticera och estetiskt fascineras av aparta kulturer och som hedersgäst delta i planlagda övningar. Det är svårare att besluta sig för att bli permanent utövare av dem. Med annan liknelse: det är lätt att på bönpallen önska sig den mediterande munkens liv, avskild från världen, helt inställd på att tjäna Gud, men svårare att ta det avgörande steget för att förverkliga bönerna på bönpallen. Eller: det är lätt längta efter att andra visar kuken, svårare att bjuda ut sin egen.

Fichte förhåller sig i sak till sakfrågan, som andra etnologer, det vill säga: frågande. Som andra diktare använder han den lämpligaste språkformen för att beskriva det som skall beskrivas. Ej sällan är språkets kvalitet viktigare än det beskrivna objektet. Som därmed/därför subjektiviseras. Språket förvandlar bagateller till storheter. Sådant är Fichtes språk men han är medveten om att sådant språk, sådan litteratur, inte återger verkligheten utan skapar verklighet.

Vad gör Fichte i denna situation, när han finner sig själv fångad i litteraturens lögnfabrik?

Fichte blir estetiskt extatisk. Som estetisk ritual är Fichtes litteratur oändlig, utan slut, en oavslutad extas. Fichte driver upp tempot genom att reducera stilen och han behärskar knepet med mästerskap också när det förflackas till stereotyper, även när det sjunker ned till kitsch och klatsch. Men genom språket förmedlar Fichte nästan alltid, viktig information. Han rapporterar från Tredje Världen och från verkligheten i efterkrigstidens Västtyskland. Fichte föraktar det som endast är dekorativt. Hans texter är sakbeskrivningar, förhållandefacit. Han koncentrerar informationen till en rad, till ett enda ord och detta får texten att vibrera. Strävan att förena vetenskap och litteratur ger Fichtes lyriska rapporter smarta drag av overklighet. Men det handlar aldrig om fiktion. Det handlar alltid om verklighet. Denna poetologi, denna språkets programmering av kätterska påståenden påverkar också idag skönlitterära författare och professionella etnologer. Fichte har bildat skola. En otänkbar tanke, för honom själv. Fichtes överdrifter och krav på diktens frihet har visat sig vara det rätta medlet för att återge verkligheten. Fichte avsvär sig tillvaron för att istället hänge sig åt den gloire universelle Raymond Roussel talar om.

+ + +

Mycket möjligt att människorna på Haiti är så toleranta så att även woo-doo-präster öppet kan leva ut sin homosexualitet. Eller är det så att det haitiska samhället är så intolerant så att endast woo-doo-präster öppet vågar vara bögar i den religiösa blandningen av afrikanska gudar, katolicism, frimureri, spiritism och indianska ritualer.

Den afrikanske teologen Bénézet Bujo, från Zaire, menar, helt riktigt, att Gud uppenbarar sig på skilda sätt i olika kulturer. Detta är knappast något nytt. Den brasilianske teologen Luis A. de Boni talar dessutom om en folkets teologi, att afroamerikanska religioner inte endast förmår skapa en sammanhållande kulturell och religiös identitet utan dessutom ger medlemmarna människovärde och en känsla av att vara oberörbara. De svarta slavarna uppfattade sig själva som de vita herrarnas "res", sak, ting, som en brukbar vara. Det gällde även innan slavhandeln kom att domineras av européer, när afrikaner, av afrikaner, sedan urminnes tider såldes som slavar till arabländer och till svarta furstar i Afrika. Mot detta icke-värde som människa skyddar woo-doo-prästens förböner. Slavens personlighet, själ och hjärta, Jaget, står efter initiationsriten under prästens beskydd och inflytande.

+ + +

För att förstå afro-amerikanska religioner krävs en viss kunskap om afrikansk religiositet. Fichte missar chansen att fördjupa woo-doo-religionerna bortom riter och extas helt enkelt därför att afrikansk religiositet är honom obekant.

"Svart är jag och vacker… Min moders söner blev arga på mig och satte mig att vakta vingården. Min egen vingård vaktade jag inte", står det i Höga Visan (1:5). Under de senaste århundradena har afrikanens öde alltför ofta varit att tvingas försumma sin egen vingård för att slava på främmande herrars vingårdar i Afrika, som slavar, som soldater i fronttjänst i europeiska krig. Prostitution i mer än en bemärkelse.

Varför blev det så? Det finns också en annan och mer framgångsrik och traditionsbärande afrikansk historia, i norr och söder, i väst och öst, men den är bortglömd, de afrikanska imperierna sönderslagna, folken splittrade. Det räcker att påminna om det ghanesiska imperiet som sträckte sig från det nuvarande norra Nigeria i söder till Mauretanien i norr, från länderna vid Sydatlanten i väst till Chad i öst. Och det är tyvärr så att kristen mission i svarta Afrika alltför ofta bidragit till att livsviktiga kulturformer, konstyttringar och religiösa riter helt försvunnit eller mist sina ursprungliga sociala funktioner. Det bör dock påpekas att det också funnits och finns katolska missioner som tar inkulturation på allvar. Socialisation spelar nämligen också idag en betydande roll i afrikanska samhällen. Medan man i europeisk medeltid fortfarande talade med Augustinus om credo, ergo sum, jag tror alltså finns jag, för att sedan i upplysningstidens anda konvertera till filosofiska begrepp som cogito, ergo sum, jag tänker alltså finns jag, så är denna fixering vid det egna Jaget främmande för människor i det svarta Afrika, där man tänker och lever samhälleligt och samvaron existerar i social kontext, det vill säga communico, ergo sum, att Jaget endast finns till och är en del av den sociala omgivningen. Individen ser sig framför allt som en del av samhällets totalitet. Inför denna livsform står de importerade religionerna ofta främmande och hjälplösa. Under den panafrikanska kongressen i Nairobi 1976 konstaterades att "importerad kristendom aldrig kan stilla afrikanens törst efter spiritualitet". Svarta afrikaner uppfattar ofta icke-afrikansk liturgi som tråkig. Missionskristendomen har därför i stor utsträckning förblivit en söndagsreligion. Resultatet är att tillvaron för afrikanerna inte förbättrats utan radikalt försämrats under de århundraden europeiskt/amerikanskt missionsarbete bedrivits i Afrika. Detta trots att påven Leo XIII redan 1880, med Sancta Dei Civitas, krävde att missionen inte endast skulle sträva efter att befria människorna från synd och själens skuggor utan framför allt undervisa i människokärlek.

Kulturimperialistisk missionsmetod är paternalistisk. Det "faderliga" missionerandet kräver att varje rit och varje religiös åsikt måste godkännas av västerländskt skolade kyrkliga hierarkier. Först sedan 'hedningarna' drivits till tabula rasa är de i sann mening kristna. Detta är naturligtvis en i högsta grad okristen inställning och i princip har Katolska Kyrkans attityd radikalt förändrats efter Andra Vatikankonciliet 1962-1965. Enligt konciliets riktlinjer skall människors tidigare religiösa riter varken ändras eller missbrukas eftersom även bland 'hedningarna' finns goda seder och bruk, vilka kan positivt påverka kristendomen. Utifrån denna förnuftiga inställning har framför allt vid teologiska fakulteten vid Kinshasas universitet skapats en afrikansk teologi där man utgår ifrån att det finns ett gemensamt kristet arv som förenar västerländsk teologi med svarta afrikaners ärvda gudsuppfattning. I praktiken har det emellertid visat sig att när svarta teologer försöker omsätta Andra Vatikankonciliets teorier i vardaglig verklighet, stöter de på enorma problem, som kravet på celibat för präster och ordensfolk. Det är för många afrikaner ett oacceptabelt påbud. När celibatet okritiskt accepteras av afrikanska teologer uppfattas detta som knäfall inför vit teologi. Därtill kommer att polygami accepterades av Augustinus som i Contra Faustum Manichæum bland annat skriver att det är ett misstag att tro att en man inte kan ha sexuella relationer med flera kvinnor, att "de som menar så inte förstår hur andra människor tänker", det vill säga att av tradition och med sunt förnuft finns det ofta starka skäl för polygami.

Kulturkrocken mellan kristen mission och afrikansk kultur är en följd av att missionärer och de kyrkliga hierarkierna i missionärernas hemländer blundar för Tomas ab Aquinos kloka ord om att människan ständigt förändras, utvecklas: "Natura autem hominis est mutabili". Därför krävs det dialog för att komma fram till en afrikansk, inkulturerad kristendom, en Confessio Africana. En av svårigheterna för meningsfylld dialog är fundamentala skillnader mellan afrikanska och europeiska filosofiska traditioner. Hur förena europeiska matematiskt-naturvetenskapliga modeller med afrikansk symbolfilosofi? För den svarte afrikanen är symboltänkandet entydigt och enhetligt. Symbolfilosofi visar på enheten mellan språk och ande, mellan språk och liv. Symbolerna reducerar inte verkligheten och är inte ersättningar för någonting annat och främmande utan fördjupar verkligheten och det närvarande. Detta leder till harmoni och enhet. Symbolen är inte ett ord utan handling, symbolen är i sig den handling som beskrives. Att strunta i eller att inte vilja förstå symbolspråket och de dimensioner det erfarenhetsmässigt ger, resulterar i att västerlänningen står totalt främmande inför afrikanskt självmedvetande, kalla det gärna stolthet. Magi och symboler är oupplösligt förenade i den mytiska världsbild som tekniskt övermodiga västerlänningar ställs inför i det svarta Afrika. Symboler som uttrycker myternas sanningar är varken subjektiva eller objektiva, inte materiella och inte andligt-ideella, utan sådana enheter som i en relationsförankrad verklighet förenar ytterligheter. Därför är ofta det kristna budskap som förmedlas av missionärer obegripligt i afrikansk kultur. Bibeln och muntligt överförda religiösa föreställningar kan endast förstås om de uttrycks symboliskt. Det gäller för viktiga händelser i en människas liv, som dop och eukaristi, synder, födelse, Kristi uppståndelse. Myten finner sin egen sanning genom symbolen.

Den västerländske missionären, och etnologen, kan endast förstå denna afrikanska teologi och filosofi om han/hon låter avmytologisera sin egen tro. Därefter kan han/hon bli mottaglig för det relativitetsteoretiska och det symboliska tänkande som präglar afrikansk religiositet. Då är det dags för dialog. Svarta afrikaner menar att de förråder sina förfäder och förlorar den livskraft som utgår från dem, om de överger fädernas tro. Även i länder där afrikaner övergått till den nya läran och går till bikt och mässa regelbundet, vänder man sig också till fetischprästerna, som är förfädernas jordiska representanter. Mot detta reagerar en del missionärer med avsky. Aposteln Paulus accepterade emellertid religiösa måltider som offer till Gud och såg dem som en väg till kristen tro.


Ett annat problem är Jesus från Nasaret. Han var inte svart afrikan. Han är för svarta afrikaner en judisk främling, en historisk relikt som levde för tvåtusen år sedan. Inkarnationsmedvetandet kan i Afrika inte upplevas genom traditioner eller genom av traditionen skapad kultur. Det måste inläras. För afrikanen är Jesus ingen mytisk gestalt utan en historisk företeelse vars storhet propageras av missionärer och kolonisatörer. Först då Jesus genom insatser för människors väl och ve skapar sin egen auktoritet blir han en del av svarta afrikaners livsrytm och dödsmedvetande. Afrika måste därför uppleva inkarnationen genom inkulturation för att befria sig själv och se Gud i allt som sker och är. Först då blir Jesus Kristus antropologiskt relevant. Symbolen Jesus blir Kristus först då han framstår som befriare och föredöme, när han i nuet upplevs som afrikan. Budskapet och kristen etik handlar inte om lagar och fastställda normer utan om fri jesuansk livsmakt. Jesus befriaren står inte utanför utan ovan lagen. Det kristna budskapet måste i Afrika, om det skall ha framgång, inte ersätta och förbjuda vad som varit utan befria från slaveri i alla dess tusentals former och fungera förlösande. Afrikanen skall inte kultsubsumeras, en helighet kan inte ersättas av en annan helighet. Jesus är ingen reformator. Vad som var och är måste förbli giltigt även i framtiden men relativeras genom Jesus livskraft och därmed få nytt innehåll. Jesus var radikal i sin kritik mot politisk makt och mot staters totalitetsanspråk över människor. Utan att därför avvisa staten krävde han livsrum för människorna. Med detta som utgångspunkt kan afrikanens livsmakt förvandlas till kärleksmakt. Afrikanen skall inte behöva förråda sina etiska insikter för att uppleva kristen kärlek som befriande. Av tradition erfar svarta afrikaner Gud, eller gudar, i alla ting.

+ + +

Den här utvikningen till det reella Afrika behövs för att placera Fichtes etnologiska rapporter på rätt nivå.Han är uppenbart obekant med afrikansk religiositet sådan jag här beskrivit den. Det kan bero på att han dessutom har ganska luddiga uppfattningar om kristna teologier överhuvudtaget. Fichtes synfält är begränsat men därför inte mindre intressant. I böckerna Die schwarze Stadt och Psyche förtydligar Fichte bilden av hur den självbiografiska romanfiguren Jäcki formas till att bli en del av världarna inom afro-amerikanska religioner. Hemligheter öppnas för den som aktivt söker sig dit. I denna betydelse är Fichtes författarskap religiöst och inte så främmande för nutidens människor som han själv tycks tro. Det som binder samman Fichte med religiösa människor är övertygelsen om det möjliga i att närma sig sitt ursprung, inte genom vetenskap och darwinism utan efter existentiella upplevelser. Således avvisar Fichte klokt nog psykoanalys som ett medel att förstå människan. Livets hemligheter, kulter, riter kring Gud, könsorgan, dans och musik återspeglar och uppenbarar de eviga sanningarna. Utan dikt gives ingen religion, menar Fichte. Det vill säga: utan tro gives ingen religion. Därför måste den som vill tala om livets hemligheter, om människans ursprung och mål, bli diktare. Fichte föredrar etnopoesi framför etnologi. Han förtydligar etnologiska sanningen genom etnopoetiska grepp. Etnopoeten Fichte pressar sig in i världen trots att han tillhör samhällets outsiders. I New York, på Haiti, i Dakar, Lomé och Marrakesh lever han bland utstötta och när han intervjuar de föraktade, öppnar de sig för honom. Fichte söker den ömhetens historia han själv aldrig upplevt, därför att han vet att den döljer oläkbara sår. I boken Hamburg Hauptbahnhof beskriver han böglivet i St. Pauli och andra delar av Hamburgs city. Ombyggnaden av järnvägsstationen ger Fichte möjlighet till nostalgiska återblickar av en underground i döende. Lusten och lustan tynar bort. När Jäcki fyllt femtio har han varit med om det mesta och väntar sig intet av framtiden. Fichte parallelliserar till Set och Gilgamesh, till Michelangelo och Shakespeare, till August von Platen och Thomas Mann. Själv känner sig Jäcki/Fichte trefaldigt stigmatiserad: som bastard, bög och jude. Endast böckerna han skriver håller honom vid liv. Materialsamlandet är livet och världen. Händelserna i boken Der Kleine Hauptbahnhof oder Lob des Strichs tilldrar sig vintern 1961. Ingen vandrar längre längs Helgoländer Allee. Livet på Reeperbahn är overkligt som livet i gamla stumfilmer. Bögbaren Schwarzen Katers stampublik åldras och polischefen står med andra exhibitionister och blottar sig vid muren i parken mellan Alster och Neuer Lombardsbrücke. Böglivet är som alltid promiskuöst. Jäcki kuksuger sig fram genom buskarna vid järnvägsstationen, kryssar fram mellan dansare från Staatsoper och matroser: "Jäcki beundrade alla männen vid Alster. / Han upptäckte något speciellt hos var och en. / Och vad som gjorde varenda en av dem begärlig". Som afrikanen med en kuk tjock som en Coca-Cola-flaska och 28 cm lång. Den "doftade kakao och kaktus". Och "den blonde svensken".

+ + +

Jean Genet: "När jag är tillsammans med någon, ljuger jag". I en essä om "kärlekens språk" hänvisar Fichte till Genets Querelle, apokalypsens ängel, och menar att matroser och hav är synonymt med mord. Vad menas med "mord" i detta sammanhang? Naturligtvis, generellt, att havet är en av de förnämsta brottsplatserna, men framför allt sexuellt och i synnerhet homosexuellt. Mannen som klär sig som matros utan att vara matros, gör det inte av försiktighet, för att leda "spanare" på villospår utan därför att förklädnaden, masken, son déguisement, är en del av ritualen som hör till brottet, mordet, "mordet", den sexuella aktiviteten, att dra ner matrosbyxorna och bjuda ut rumpan är en viktig del av den totala riten, lika viktig som själva knullandet. Det handlar om en föreställningsvärld, att bli den man de facto är, offer och villebråd.

Vid ett sammanträffande frågar Fichte Genet varför han aldrig mördat på riktigt och Genet svarar att han istället skriver böcker. Denna sublimering är också bögens utväg i samhällen där alla ideologier, från kommunism till nazism och vad som däremellan finns av borgerlig prydhet, förvägrar bögen det man även i de mest rasistiska samhällen tillåter färgade och judar, nämligen kärlek, rätten till ömhet. I sådant tidsläge ger Genet sina litterära verk en social och politisk dimension, écrivain engagé, och skapar hos romanfigurerna och inom läsarna av romanerna ett mod och ett självmedvetande som möjliggör bögens coming out. Berättelserna fungerar därför att författaren avstår från att psykologisera, politisera och socialisera. Homosexualitet är, menar Fichte, klasslös och icke-rasistisk. Genet och Fichte ser bögens sexualitet etnologiskt, jämförbar med afrikaners religiösa riter och med matrosens rituella villighet. Proletären är lika åtråvärd som fursten. Inte ens Bertolt Brecht vågade på de revolutionära bräder vilka är ett surrogat för att uppleva världen i världen, bryta detta tabubelagda ämne. I skådespelet om Edward II (1924) dör den kunglige bögen fridfullt. I verkligheten fördes ett glödande järn upp i hans ändtarm.

Skarpa är Fichtes angrepp mot dem vilka professionellt sysslar med sexuell diskriminering. Det är kompromisslösa texter med skärpa och polemisk kraft. Fichte svär dyrt och heligt att i efterkrigstyskland placera bögeriet i högsäte. Han kräver att homosexualitet respekteras. Vältaligt och med dråpliga exempel beskriver Fichte de heterosexuellas attacker mot det homosexuella samhället. Litteraturprofeten Hans Mayer liknar Fichtes korståg mot böghatarna vid autodidaktens, proletärens, oförmåga att förändra samhället. Den tesen kan diskuteras men Fichtes kamplitteratur är, oavsett om den förändrar eller påverkar samhället eller ej, något av det bästa som skrivits i Tyskland efter 1945.

+ + +

Fichtes författarskap binder kontextuellt samman minnesbilder med litterärt och arkaiskt-mytiskt material. Längtan efter ömhet korresponderar med en antropologi som i alla tider och i alla kulturer format relationen barn-mor. I Fichtes självbiografiska alter ego Jäcki återspeglas det mytiskt-överpersonliga. Det nuvarande bygger på det förgångna. Den som glömmer kopplingen mellan litteratur, liv och religion, bryter med traditionerna. Författare som inte är medvetna om detta skriver ingen bra litteratur. När Orfeus återkommer från underground och efter förlusten av Eurydike avstår från kvinnor för att som andra grekiska gudar ägna sig åt vackra gossar, föregår han med gott exempel menar sentida ättlingar som Fichte, Genet, Cocteau, Mann… Eller, varför inte Thomas Chatterton, född i Bristol den 20 november 1752. Död vid sjutton års ålder.

Som Fichte växer Chatterton upp på anstalt och sedan vid en internatskola där han delar bädd med äldre och yngre pojkar. Den välutrustade femtonåringen Chatterton är en förträfflig älskare. När han tvingas lämna sovsalen slår det råa livet emot honom. Dikterna Chatterton skriver är som Fichtes etnopoetiska rapporter, hatfyllda protester mot omvärlden. Chatterton rör sig i samma kretslopp som François Villon, Arthur Rimbaud och Fichte när han parafraserar en flickas kärleksbrev:

My loving Dear I send thee this
To tell thee what I want to piss.
Pray let me speak the matter blunt
I want to stretch my narrow Cunt.
But if you frown and turn away
Go with the devil ance the Hay.
Pray send me back a swelling Pick
To touch my Matters to the quick.
But if you Roger cannot fill
The water brook that turns my Mill.
Go fuck Green Sickness Girl and Wenches
On Bulls, in Lanes on Tombs on Benches…

Eller "Upp med kuken" som punkare ett par århundraden senare sprayar på väggarna till Hauptbahnhof i Hamburg. Det är sannerligen annorlunda tongångar än när den store filosofen, Sartre alltså, uppmanar bögen Genet att uppsöka en psykoanalytiker. Fichte ser likt Homeros homosexualitet som ett privilegium, som en gudarnas gåva.



Ett urval av Hubert Fichtes böcker. Samtliga utgivna av S. Fischer Verlag, Frankfurt:

Xango. Die afroamerikanische Religionen. Bahia, Haiti, Trinidad
Das Waisenhaus
Die Palette
Versuch über die Pubertät
Detlews Imitationen

I serien Die Geschichte der Empfindlichkeit:
Hotel Garni
Der Kleine Hauptbahnhof der Lob des Strichs
Homosexualität und Literatur. Polemiken I
Homosexualität und Literatur. Polemiken II
Psyche
Die Schwarze Stadt. Glossen
Explosion. Roman der Etnologie
Hamburg Hauptbahnhof. Register
Die Geschichte der Nanæ

Copyright©Bo I. Cavefors 2009.

21.1.09

OXÖGAT / #12. / KlasLundström om Kulturrådet...

'
OXÖGAT #12.

Pressmeddelande 21 januari 2009
UTÅT TALAR KULTURRÅDET OM ATT UPPMUNTRA NYTÄNKANDE TIDSKRIFTER - MEN BAKOM LYCKTA DÖRRAR ÄR VERKLIGHETEN EN HELT ANNAN, MENAR ANTI.

Webbtidningen Anti var en av de 32 nättidskrifter som sökte Kulturrådets kulturstöd för verksamhetsåret 2009. I sitt beslutsunderlag skriver Kulturrådet att de prioriterar nättidskrifter "av god kvalitet som av referensgruppen bedöms bidra till den offentliga debatten" och "som presenterar unikt material".
Kulturrådet har även "bedömt den enskilda nättidskriftens ekonomiska behov, finansieringen av verksamheten samt om nättidskriftens ägare bör kunna ge ut nättidskriften med egna eller andras medel".

Beslutet tas av en referensgrupp med journalister och kulturskribenter. I dag (21.1.09)tillkännagav Kulturrådet sin bedömning: 0 kr till Anti.- Jag kan inte annat än ta beskedet som en byråkratisk provokation. Hur Kulturrådet kommer fram till att Sveriges mest unika debattidning kan drivas utan en endaste krona i bidrag framstår som en gåta, kommenterar Antis chefredaktör och ansvarige utgivare, Luka Vestergaard, beskedet. - Våra texter kräver något mer av läsaren, kanske har kulturrådets referensgrupp inte förstått att det vi skriver är helt unikt i sitt slag, tillägger han. Webbtidningen Anti har drivits helt ideellt ända sedan starten 2005. Det har fått tidningen att flera gånger reagerat på ett kulturstöd som de inte anser tillfaller rätt "nytänkande tidningar".

Enligt Klas Lundström, debattredaktör på Anti, är det anmärkningsvärt att en politisk tidning lyckas överleva så länge utan några pengar. - I offentlighetens ljus talar företrädare för Kulturrådet om mer pengar till nättidskrifter, men bakom lykta dörrar är verkligheten en helt annan. Där har man mage att bortprioritera tidskrifter som verkligen uppfyller kravet på kvalitet och nytänkande, säger Klas Lundström, redaktör för Anti.

+ + +

Anm.: I referensgruppen har följande personer ingått: Arne Ruth, publicist och ordförande i referensgruppen, Dilsa Demirbag-Sten, frilansjournalist och författare, Stockholm, Viktoria Jäderling, kritiker och redaktör, Stockholm, Anders Hjerten, bibliotekarie, Säffie, Gunilla Kindstrand, journalist, Hudiksvall, Karin Månsson, kulturredaktör ör Arbetarbladet, Gävle, Djordje Zarkovic, förläggare och översättare, Göteborg.

OXÖGAT / #11. / Thomas J. Reese, S.J. : Inauguration Day essay

'
OXÖGAT #11.

THOMAS J. REESE, S.J.
Inauguration Day essay: Big hopes, bigger problems

As Barack Obama prepares to assume the office of the president, the nation and the world wait with hopes that far exceed anything that is humanly possible to fulfill. The world longs for peace, yet there is war in Iraq and Afghanistan; Osama bin Laden is still at large; Africa is torn apart by tribal factions; India and Pakistan are threatening one another; and Israel bombs Palestinians in response to attacks from Hamas. Oh yes, don’t forget the icecap is melting.


And that is just foreign policy.

Meanwhile, the economy is in free fall. Despite the lowest interest rates in history for banks, it is hard to get a loan from any of them. Unemployment is rising; retail sales are collapsing; foreclosures are at unprecedented levels; consumer and governmental debt is too high; the auto industry requires a bailout; and losing 30 percent of your portfolio is considered normal. The only thing keeping the system from total collapse is foreigners’ willingness to loan the U.S. government money at low interest rates because they can’t find any safer place to put their money.

Obama is expected to fix all of these problems and return us to “normal” within a year. If it takes longer than a year, he will be considered a failure.

In some ways, Obama has become a victim of his own success. As a campaigner, he inspired thousands of people to become active in the political process. His speeches gave hope to people who had been disillusioned too many times by politicians whose personal or political failings had seemed like betrayal. His success has been a political miracle. We want another miracle.

Obama acknowledged these unrealistic expectations when at the Al Smith Dinner, he joked, “Rumors to the contrary, I was not born in a manger.”

And yet, come Jan. 20, he is going to have to act without any hesitancy in dealing with the problems on the president’s desk.
Obama plans major cuts to taxes and spending on infrastructure and other projects. The competition for this money has already begun.


Everyone wants a share. The stimulus package has to be huge to get the economy going again, but it has to end before inflationary expectations push up interest rates. This would have been much easier if we had not run up debts during the good times. Instead, we spent like drunken sailors on wars, tax cuts and consumer items.

American politicians and citizens never accepted the second half of Keynesian economics. Keynes prescribed deficit spending during economic downturns, but he also recommended surpluses and paying down debt during good times. The greatest failure of the Bush administration was its failure to be fiscally responsible, the one thing Republicans could be depended on to be in the past. Hoover at least did not double the U.S. debt during the roaring ’20s.

In mid-December, a small group of Catholic activists met with the Obama transition team. They too had their wish list based on Catholic social teaching and a commitment to the common good: international development and trade, health care reform, comprehensive immigration reform, domestic policy and poverty reduction, and the environment.

Their proposals make sense in terms of short-term stimulus (poor people spend additional money quickly because they have to) and long-term consequences (improved health care and environment). They also make sense in terms of justice and the common good. The poor received little attention during the campaign, which was all about the middle class. Reminding politicians and citizens about the poor is a responsibility of churches and religious organizations.

But Obama’s greatest challenge is to convince us that things cannot return to the way they were. What America really wants is a booming economy where consumers can spend without thinking or remorse. They want homes purchased for a couple hundred thousand dollars to be worth a million when they want to sell. They want a stock market that continues to go up. They want cheap gas and big, fast cars. They want cheap goods from China and good jobs at home.

Can Obama tell us that those days are over? No, he can’t. It would be political suicide because we are not ready to hear the truth. For example, for more than 30 years, every economist worth his degree has said that we need to increase taxes on oil and gasoline in order to encourage conservation and efficiency. But no politician has been willing to take on the American consumer. Obama’s first priority is to get the economy growing again even if it is growing in the wrong direction.

When Franklin Roosevelt took over at the beginning of the Great Depression, he recognized that if he failed, the world could turn to either fascism or communism as its alternative. If America fails in the face of the current economic meltdown and global warming, there will be alternatives available. China presents the authoritarian capitalist model, where freedom is sacrificed for stability and growth. Religious fundamentalism in Islam presents another model: authoritarian equalitarianism, where freedom is sacrificed for a sense of equality.

Americans prize freedom, but as John Paul II constantly reminded us, with freedom comes responsibility. America has been irresponsible with its freedom, its power and its wealth. We are beginning to pay the price of that irresponsibility. To think that we can resurrect ourselves in a short time after years of foolishness is evidence that we still don’t get it. We have not confessed our sins, let alone repented.

What is needed is a religious conversion, which will not come out of Washington. Sadly, the churches are so consumed with internal fights that they have little energy for preaching the Gospel, and yet that is what is needed: love of neighbor, sacrifice, poverty of spirit. How do we move from an economy based on our vices (greed, covetousness, gluttony, lust) to an economy based on virtue?

In the meditation on the “Temporal King” in the Spiritual Exercises, St. Ignatius presents an inspiring human leader who promises to lead his followers to victory. Who would not follow such a leader? But he does not stop there. Ignatius asks: How much more worthy of consideration is Christ our Lord? As we watch our new temporal leader being sworn into office, we can ask what we can do to help him be successful, and the answer might be surprising. It might include opening our hearts to another leader who has been there all the time.

+ + +
Jesuit Fr. Thomas J. Reese is senior fellow at the Woodstock Theological Center at Georgetown University in Washington.


18.1.09

Marcel Beyer FLUGHUNDE






Bo I. Cavefors
GOEBBELS: ”JAG HÖR DE RARA SMÅ RÖSTERNA…”


Bok: Beyer, Marcel Flughunde. Roman

Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1995


På ett av de beryktade dagboksbladen skriver Joseph Goebbels, Hitlers propagandaguru: „Ich höre die süssen Stimmschen, die mir das Liebste auf der Welt sind. Welch ein Schatz, welch ein Besitz! Gott erhalte ihn mir!“

Marcel Beyer nyttjar Goebbels rörande ord om den sköna känslan av att höra de egna barnens små rara röster, som motto till sin roman Flughunde (1995). Det var författarens första bok efter debutromanen Menschenfleisch som tre år tidigare snabbt förde den år 1965 födde författaren upp på ledande plats bland Tysklands då unga författare. Beyer befäste positionen med Flughunde. Tillsammans med Durs Grünbein och prosaisten Norbert Gstrein blev Beyer det tredje namnet i trojkan som vid mitten av 1990-talet förnyade tyskspråkig skönlitteratur.

Flughunde handlar om Hermann Karnau, den person i Tredje Riket som tillhörde Führerbunkerns vaktmanskap och som var först med att informera de västallierade om Hitlers död. Bokens titel anspelar på ett fladdermusartat djur, en flygande hund med sällsynt väl utvecklad hörsel, som en av Karnaus vänner tagit med till Tyskland från ett besök på Madagaskar. Karnau är en aktiv medlöpare som om sig själv säger att han är ”en människa, om vilken det inte finns något att berätta”. Karnau säger också att han ser sig själv ”som en dövstum”, att han inte känner igen sin egen röst på inspelningar, därför att den där låter alltför barnslig. Orden och meningarna stämmer inte överens med röstens ljusa tonläge.

Hermann Karnau är sjukligt fixerad vid människoröster, han är en ”rösttjuv” som stjäl människors röster och bannlyser in dem på vaxrullar, fonografrullar och magnetband. Grammofonskivenålen ristar djupa skär in i historien. His Masters Voice blir en akustisk mardröm ej endast för Goebbels och hustrun Magda, utan även för de sex barnen, vars förnamn börjar med bokstaven H, som i Hitler, Helga, Hilde, Helmut, Holde, Hedda, Heide, och för Karnau själv, fram till det ögonblick då barnen mördas av föräldrarna och föräldrarna begår självmord. De närgångna samtal Karnau spelar in med de ovetande Goebbelsbarnen och Helgas fortlöpande kommentarer genom hela romanen, är de enda mänskliga reaktioner och yttranden där kropp och röst stämmer överens.

Karnau lägger de inspelade rösterna i ett ljudarkiv. Den bisarra idén att spela in och föreviga mänsklighetens samlade artikuleringsresurser, alltifrån dagligt tal till andning, stön, viskningar, rosslanden, för att föreviga den mänskliga röstens allrasommest ohörbara flämtanden, förvandlar Karnau till en framstående röstsorterare, en kallhamrad expert, en cyniska samlare som smyger sig på människor med sonder och gömda mikrofoner för att dokumentera och arkivera skri av smärta och tortyroffrens sista rosslingar.

Karnau är den mest förfärlige romanhjälten i tysk efterkrigslitteratur (fram till 1995, i alla fall…), tätt följd av Patrick Süskinds doftmonster Grénouille. Beyer placerar röstsorteraren Karnau mitt i det hitlerska skräckriket, där specialistens akustiska talanger tillvaratas av propagandaministern Goebbels för att skapa maximal effekt på högtalaranläggningarna vid masshypnotisörens mammutföreställningar. Inom ramarna för verksamheten vid specialenheter inom SS genomför Karnau, dessutom, i KZ-läger framgångsrika röstförsök innan han mot slutet av april 1945 drar in i Führerbunkern i Berlin för att fullfölja och avsluta experimenterandet i samband med morden på de sex Goebbelsbarnen.

Beyer framställer Tredje Riket som ett mediefenomen, som en uppenbarelseform av akustisk propaganda personifierad genom akustikern Karnaus demongestalt, endast överröstad av den äldsta Goebbelsdotterns röst, den åtta- till tolvåriga Helga, vars röst tonar fram som en oskuldens milda motröst till det skrikande övermonstret Goebbels. Ur detta perspektiv lyckas Beyer genom det kloka barnet skölja över ordsvallet från propagandaministern även när denne på Berlins Sportstadion nedkallar det ”totala kriget” över mänskligheten. Beyer visar hur politisk cynism mycket väl låter sig förenas med ett lyckligt familjeliv, men hur denna privata sfär, som alla politiker säger sig vilja skydda inte kan skyddas inför den stora och slutgiltiga katastrofen.

Med Flughunde tog Marcel Beyer risken att i sagoton bre på med inblickar om Tredje Rikets skräckmagi, om hur Rödluvan lockas in i vargens trollkrets. Författaren låter fantasin spela samtidigt som han dokumenterar historiska fakta kring Hitlers helvetesvärld inom Rikskansliets bunkermurar. Det är en förfärande roman om hur verkligheten manipuleras med hjälp av språkliga och akustiska experiment. Beyer sätter i centrum språket och rösten som förförelseinstrument och frågan författaren ställer borde intressera varje medieintresserad medborgare: blir människan med varje inspelat, konserverat och avlyssnat ljud bestulet på en del av sig själv?

Hermann Karnau är en av de stora gestalterna inom det specialfack av litteraturhistorien som handlar om människor utan spegelbild, en själlös maskinist/tekniker som tack vare Edisons uppfinning kvalificerade sig till att bli medievärldens avgudade skräckfigur. Den förment opolitiske fanatikern Karnau berövade den mänskliga rösten dess egenvärde, dvs personlighet och mänsklighet.

Artikeln tidigare publicerad i papperstidningen Svarta Fanor nr 11 (1996), samt ungefär samtidigt framförd i radioprogrammet OBS!. Här obetydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2009.

17.1.09

OXÖGAT / #10. / Per Svensson om romanen Gömda...

'
OXÖGAT #10.

Under rubriken Sanningen - en gömd historia tar Per Svensson ett generalgrepp på turbulensen kring Liza Marklunds roman Gömda och avslutar så här (Sydsvenskan 17.1.2009): "Men om Gömda nu är en roman, vars kvarvarande legitimitet skulle vara just att den säger något på en 'generell nivå'? Varför har då Liza Marklund valt, eller skapat, just en verklighet där det allt dominerande hotet mot omisstänksamma svenska kvinnor är svartmuskiga män från mellanöstern och det svenska samhällets oförmåga att försvara kvinnor mot dessa män?

- - -

Lite pinsamt måste det vara för Piratförlaget, vars delägare Jan Guillou gjort sig känd som en energisk fiende till all islamofobi, att en av dess potboilers (stadiga inkomstkällor) förmodligen gjort mer för att sprida och bekräfta klichébilden av 'araben' än någon annan svensk bok i modern tid."


14.1.09

Adolf Wölfli (1864 - 1930)


Bo I. Cavefors
ADOLF WÖLFLI
'
Böcker:
Bettina Hunger, Michael Kohlenbach, Roman Kurzmeyer, Ralph Schröder, Martin Stingelin, Hubert Thüring Porträt eines produktiven unfalls – Adolf Wölfli. Dokumente und Reserchen. Verlag Stroemfeld/Nexus, Basel 1993.

Elka Spoerri, Jürgen Glaesemer Adolf Wölfli. Museum of Fine Arts, Bern 1976.

Michel Beretti, Armin Heusser Der letzte Kontinent. Bericht einer Reise zwischen Kunst und Wahn. Ein Bilder- und Lesebuch mit Materialien aus dem Waldau-Archiv. Limmat Verlag, Zürich 1997.

Dårhuset Waldauers sjukhusledning karakteriserar 1911 Adolf Wölfli (1864-1930) som ett ”kasserat olycksfall“. Denna modernismens solitära outsider lever från vagga till grav som samhällets randfigur: otuktsförsök, fängelse, nytt otuktsförsök, livslång internering på psykiatrisk anstalt.

På tjugofemtusen manusblad återskapar Wölfli sin Golgatavandring. I sjukhuscellen spränger han biografin och färdas över hav och land, per järnväg och luftballong, med hjälp av blyertspennor och färgkritor. Wölfli navigerar med hjälp av tidskrifter och reseskildringar.

Naturligtvis kan Wölfli inte klassificeras vetenskapligt. Varken av psykiatrins avantgarde eller av förment djuplodande psykoanalytiker. Ej heller av konsthistorikerna. Sedan Walter Morgenthaler 1921 publicerade monografin Ein Geisteskranker als Künstler, överbjuder fackidioterna varandra för att placera Wölfli i det egna herbariumet. Men Wölfli är ej ens skuggan av ”fallet Wölfli”, utan en svårfångad personlighet, ett ”olycksfall” endast för dem som mäter människor efter standardiseringsmått. Själv beräknade Wölfli olycksfallets fallhöjd: ”Die vorliegenden Un=glücks=Fall=Ziffern genau zusamgezählt ergivt nun insgesamt, folgendes Resultat: Exakt 412,5 Kilometer Fall=Linie oder, nahetzu, 86 Stund“. Fallhöjden är således lika med modernismens fallhöjd, mätt med lodet Wölfli tillhandahåller för att visa hur djupt det är möjligt att tränga in i Varat.

Under den trettiofemåriga interneringen följer Wölfli modernismen och det moderna samhällets tekniska och merkantila utveckling. I ett oändligt antal konstverk återspeglar patienten tidens dårskaper, olycksfall och katastrofer. Wölflis Von der Wege bis zum Graab, korresponderar utmärkt med Walter Benjamins analyser av samma tidsperiod. Wölflibildernas och Wölflitexternas chockverkan åstadkoms genom flitigt nyttjande av tidskriftsmaterial och av den distans till verkligheten konstskaparen påtvingats. Wölflis verksamhet blir mer konturskarp än den verkliga verklighet normalmedborgaren lever i och är en del av.

Under decenniernas gång har Wölfli kommit att framstå som urtypen av kreativ dåre i de myter som väves av begreppen schizofreni och konstnärligt skapande. Men det finns en annan verklighet än psykoanalytikernas, nämligen den verklighet som var Wölflis när kantonen Bern moderniserade fattigvården under 1800-talets andra hälft. Om detta skriver Bettina Hunger i antologin Porträt eines produktiven unfalls… Hunger och hennes medförfattare plockar ut Wölfli från Waldau till den råa politiska verklighet som tvingade in honom på anstalten.

+ + +

Adolf Wölfli interneras på livstid på Waldau, 1895. Dessförinnan tjänar han till dagens salt och bröd, som daglönare. När Wölfli inte är arbetslös tvingas han stjäla för att överleva. Den typen människor sätter sällan spår varken i historien eller i litteratur och konst. För att bli erkänd som konstnär har världen krävt att Wölfli klassas som dåre. Endast inom sjukhusområdet gavs hans begåvning fria tyglar. Det var emellertid ett privilegium grundat på att Morgenthaler tillhörde en släkt som av tradition var socialt engagerad och hjälpte fram unga konstnärer. En annan och möjligen viktigare förutsättning för Wölfli att förverkliga sin kreativa begåvning, var att hans egen och den kriminellt belastade familjen Wölflis förhistoria, infogas i det nya samhället, i det borgerliga industrisamhällets liberala välgörenhetsfaiblesse för underklassare som dömts till tukthus och dårhus.

Wölflis far, Jakob Wölfli, kommer till världen 1818, i Steffisburg i kantonen Bern. Då härskar hungersnöd. Året innan dör mer än ettusen människor av svält. Skörden slår fel den kalla och regniga sommaren 1816. Livsmedelspriserna stiger. Samhället förändras och 1831 kommer liberalerna till makten. Samhällets auktoritet flyttas från bygemenskapen och slottsgemaken till kantonregeringen. Ancien Régime förlorar sista resterna av makt till den nationellt tänkande, men sällan rättänkande, staten. Å ena sidan innebär det möjligheter att söka arbete inom hela kantonen: privat ägande och privat företagsamhet prioriteras. Å andra sidan innebär den borgerliga revolutionen att, när bysamhället förvandlas till industristat, de sociala förhållandena radikalt försämras för människor som inte av egen förmåga förmår ta tillvara friheterna. De nya makthavarna skärper straffen för enkla stölder – till exempel för stöld av potatis och eldningsved. Från 1830-talet och fram till sekelskiftet mellan 1800-tal och 1900-tal placeras alla fattiga och bostadslösa människor på tukthus och dårhus. Utvecklingen mot privatisering och kommersialisering innebär att en betydande del av befolkningen mister socialt existensberättigande.

Den ekonomiska revolutionen i kantonen Bern skapar en aldrig tidigare skådad fattigdom. De nyfattiga har ingen plats i det nydemokratiska Schweiz. Jordbrukets modernisering leder till att kantonen inte längre är självförsörjande med potatis, mjölk och ost. 380 osterier använder istället mjölken för att tillverka ostar som går på export.

Industrialisternas optimism svalnar emellertid när den allt fattigare befolkningen 1847 inte ens har råd att köpa mjölken som blivit över sedan exportostarna tillverkats. Detta år avlider paret Wölflis andre son, Gottlieb, tre år gammal.

De fattiga hungrar. De rika blir rikare.

1810 tilldelas 11 000 människor, eller 4,8 procent av kantonen Berns befolkning, socialbidrag. 1846 har antalet stigit till 31 000, eller 8.6 procent. Många utvandrar. Likheterna med situationen i Irland är slående. Wölfli skriver om sin egen familjs längtan efter Nordamerika, med förhoppning att på ”fremd’r Erde” finna ett ”bessere Heimat”.

När liberalerna 1831 påbjuder den så kallade ”folksuveräniteten”, ägnar man inte en tanke åt kantonens underklass. De fattiga anses inte ”myndiga”. Proletärerna ägnas i bästa fall medlidande, samtidigt som de sätter skräck i makteliten eftersom pöbeln kan bli ohanterlig.

Under Ancien Régime stadgar fattigdomslagarna att bygemenskapen tar hand om den som inte kan försörja sig själv. Fattighjonen äter vid de rikas bord; förvisso ovälkomna men dock som gäster. Under liberalernas fattigdomsförordningar, som stadfästes under 1840-talet, är utbyggnaden av gamla och nybyggnationer av anstalter, fängelser, mentalsjukhus och uppfostringsanstalter, effektiva interventionsåtgärder för att lägga locket på vad man är medveten om kan vara ett revolutionärt initialskede.

Familjen Wölfli tillhör den nygamla underklassen. 1872 är straffanstalten Burg Thorberg ett familjehotell där fader Jakob sitter i sällskap med sönerna Johann Jakob och Karl Gottlieb. Domstolarna börjar i högre utsträckning än tidigare döma kriminella till mentalvård istället för fängelse. Läkare och jurister har tagit över ansvaret som tidigare vilade på bygemenskaperna. Fattighjon ses inte längre som ett gudsstraff; de fattiga betraktas istället som asociala.

Målet för Adolf Wölfli är att bryta denna djävulskretsgång, att bli hedervärd medborgare bland andra socialt fungerande medborgare. För läkarna vid Waldau berättar Wölfli att han under interneringen på fängelset St. Johannsen genom den Helige Andes förmedling lägrat en ”Frauchen”. Visionen förföljer Wölfli under årtionden. Läkarna anser det vara ren paranoia, men i verkligheten beskriver Wölfli endast den enda reella möjlighet som stod honom till buds till ett samlag i ett samhälle från vilket han var absolut utstött. I kvinnovisionen artikulerar Wölfli drömmen om en egen familj. Med fantasikvinnan Elise äger han gods och jord och tillsammans avlar de barn med goda framtidsutsikter.

Wölfli blir genom sitt konsekventa agerande ett omöjligt juridiskt objekt. Dock inser läkarna, trots evinnerligt psykologiserande, att Wölfli lever i och genomlever en livsprocess över vars förlopp han ej är herre. Där juristerna ser en obotfärdig asocial, upptäcker läkarna individen Wölfli. När han efter två försök till otukt med barn straffas till livstids förvaring på Waldau, begränsas det sociala nätverket till läkare och vårdare. Istället för att umgås med jämnåriga av båda könen tvingas Wölfli umgås med endast sig själv, bortom varje kommunikation med yttervärlden. Han skriver, tecknar och målar. Ensamheten i sig själv är den nollpunkt som ger överlevnadschans för en skapande människa som klassificerats som vansinnig. Wölfli står utanför det moderna industrisamhälle han skildrar i ord och bild och återupprättar, inom sig själv, den gamla bygemenskapen. I ensamcellen skapar Wölfli, med energi och utifrån givna förutsättningar, ett liv i rikedom. Den ensamma, förvirrade och asociala fattiglappen förvandlas till en skapande och arrogant konstnär som tvingar omvärlden att se honom som erkänd mästare och exklusiv outsider. Wölfli uppmärksammas av tidens konstexperter som karakteriserar honom som en ”ursprünglich Produktiver”. På Waldau är han värd för gäster från de bästa kretsar. Dessutom tjänar han pengar. Wölfli säljer tavlor för tre Franken styck.

Historien om Adolf Wölfli är mindre myten om dåren som geniförklarad konstnär, nej det är mer som sagan om underklassaren som hinsides dårhusets murar tvingar intellektuella makteliter till underdånig underkastelse.


Bilder av Adolf Wölfli:
Felsenau, Bern, 1907.
Irren-Anstalt Selima, 1911.
Victoria u. Skt. Adolf II, 1921.

Artikeln tidigare publicerad i papperstidskriften Svarta Fanor, 1995:4. Här obetydligt uppgraderad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2009.

13.1.09

OXÖGAT / #9. / Bo I. Cavefors om Myrdal och Omar

'
OXÖGAT #9.

I en intervju i Folket i Bild (11.1.09 - internetupplagan) säger Jan Myrdal att palestinerna behöver en ledare som Nasser eller Khomeini: "Det saknas en Nasser, eller Khomeini". Vid Maos alla blommande blommor, är det något palestinierna INTE behöver så är det en Nasser eller Khomeini - Nasser, en loser vars enda tillgång var ett välsmort munläder; Khomeini, en våldsteolog som sände tusentals pojkar in i döden under Irans krig mot Irak, som rekommenderade stening av otrogna kvinnor, som krävde att homosexuella pojkar skall hängas. Och så vidare... Vad palestinierna behöver är en Gandhi, men skall man tro Mohamed Omars otaliga och motsägande tolkningar av Koranen, lär en muslimsk "gandhi" vara en omöjlighet. Å andra sidan verkar Omars tolkningar av Koranen mest vara lösryckta och osammanhängande citat från Wikipedia.

Stöd Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA)

Videoklipp: Homosexuality in Iran - Death by Hanging.

PS. Mohamed Omars blogg Dr.Alazerius, är nu (15.1.09) nedlagd.


Bo I. Cavefors

Viktor Rosdahl





'
'
'
'
'
'
'
'
'
SJÄLVPORTRÄTT FRÅM NOBELVÄGEN

Viktor Rosdahls utställning är en kärlekshistoria som opererar bland rebeller och fältbiologer, bland husockupanter och småbarnsföräldrar, bland fritänkare och misantroper, bland graffitimålare och kommunpolitiker. Det förflutna och nuet står skuldra vid skuldra. Rosdahl skapar täta kopplingar mellan konst, myt och politik. Utgångspunkten kan vara en utopisk idé eller den inneboende berättelsen i ett upphittat föremål. Målningarna som stundtals gränsar till skulptur innehåller konsthistoriska, samhällspolitiska och ideologiska kommentarer utifrån ett personligt perspektiv.

Viktor Rosdahl's exhibition is a love story that operates amongst rebels and field biologists, among house occupants and young parents, among freethinkers and misanthropists, among graffiti painters and municipal politicians. The past and the present stand shoulder to shoulder. Rosdahl creates tight connections between art, myth, and politics. The point of departure can be a utopian idea or the story within a found object. The paintings, which occasionally are developing into sculpture, offer art historical, socio-political, and ideological comments from a personal perspective.

Welcome to the opening Thursday 15th, 5-8 pm.

CHRISTIAN LARSEN

Hudiksvallsgatan 8, 1 tr, 113 30 Stockholm, Sweden, +46 8 30 98 30
January 15 - February 15, 2009 : Wednesday - Friday 12 - 6 pm, Saturday-Sunday 12 - 4 pm

OXÖGAT / #8. / Margot Wallström...


OXÖGAT #8.


MARGOT WALLSTRÖM (s) får 5 miljoner kronor i avgångsvederlag från EU.

Där ser man - åter ett exempel på proletariatets seger över kapitalismen.


Bo I. Cavefors

12.1.09

Moskauer Konzeptualismus

'
okno - Fenster zur russischen Kultur
'



OKNO Ausstellungsraum Oberdorfstrasse 2, 8001 Zürich, 1.Stock

'
Wegen grossem Interesse verlängert bis 24. Januar 2009!
Moskauer Konzeptualismus
'
Viktor Pivovarov, Ein Zimmer voll Gedanken,
Buntstift/Tusche auf Papier, 21 x 30 cm, 1999
'
Gezeigt werden Werke von:
Erik Bulatov - Ivan Chuikov - Ilya Kabakov -
Eduard Gorokhovski - Igor Makarevich - Viktor Pivovarov -
Dmitri Prigov

Die Ausstellung ist jeweils am Donnerstag und Freitag von 15 – 18 Uhr und am
Samstag von 14 – 17 Uhr geöffnet.

Übrige Wochentage gerne auf Anfrage (044 253 1865 oder