CLAES HYLINGERS DAGAR OCH NÄTTER

Bo I. Cavefors
HYLINGERS DAGAR OCH NÄTTER

Bok: Claes Hylinger NYA DAGAR OCH NÄTTER. Bonniers 1988.


Minnet av Gustav III är lika starkt bundet till Svenska Akademien som det litterära arvet från Alfred Jarry vägleder patafysikerna och det Ärevördiga Sällskap som står under Hans Härlighets överhöghet.

Claes Hylinger var i alla fall 1988 Sällskapets ambassadeur i Skandinavien. I boken Nya dagar och nätter förmedlar författaren ljuvliga dofter av djupsinnigt poänglösa banaliteter i patafysisk traditionalism, som ”Uti min faders trädgård / finns rosor och tulpan / och många andra blommor som jag / tyckte om som barn”. Banaliteten upphöjd till skön konst och filosofi. I de citerade raderna finns också en patafysisk programförklaring om barnet i den vuxna människan, om den ständigt pånyttfödda värld som breder ut sig för den som vill ”lyssna till en fågel / som sjöng en fågelsång”. Vad annars.

Claes Hylinger skriver en skenbart elementär prosa, han behärskar till fulländning den sublima upprepningens konst och författarens älskvärda förmåga att sluta en berättelse utan att tillhandahålla något formellt avslut, skapar ett chocktillstånd som tvingar läsaren att själv formulera och mentalt bygga upp ett förhållande till texten. Läsarens relation till Hylingers författarskap blir därmed oerhört individuellt, ungefär som när fågeln sjunger en fågelsång: är texterna roliga, satiriska eller allvarliga?

Som alla seriösa författare talar Hylinger om de stora livsfrågorna, om de poänglösa och evigt olösta gåtorna liv och död, hat och kärlek, lycka och olycka. I novellen En vacker fransyska pläderar han för sin frihet att som författare ha rätt att manipulera världen och människorna: ”I detta universum skriver jag alltså ett kåseri om en vacker fransyska, i ett annat avstår jag, i ett tredje blir det refuserat av förlaget…”.

I en annan novell talar Hylinger om författarskapets inre villkor och liknar tillståndet vid leopardens ”mjuka gång, dess blixtsnabba attacker och dess djärva luftsprång”. Leoparden kräver tjugo timmars sömn varje dygn för att det oproportionerligt lilla hjärtat skall orka med djurets muskulösa kropp. Hylinger arbetar också han med begränsade uttrycksmedel och bearbetar noga materialet innan han lägger ned bytet, offren är väl valda: ”Diktarens och konstnärens hjärta är i likhet med leopardens hjärta för litet för allt han skall släpa på”.

Nya dagar och nya nätter lockar läsaren att meditera över den egna vardagliga banalitetens basvaror. Hylingers skalpell ristar i våra fördomar, ovanor, fobier och förutfattade åsikter om världen och människan. När författaren besöker krogen Sicilia i Göteborg tycker han sig i bordsgrannarna se italienare, en ”svartmuskig far med två döttrar”, där fadern ”tillhör den magra typen med ihåliga kinder och begynnande flint. Som hämtat ur ’Cykeltjuven’”. Efterhand som lasagnen försvinner ner i magarna och tiden skrider framgår emellertid att mannen och de båda döttrarna kommer från Norge. Genast övergår författaren/kommentatorn/iakttagaren/besserwissern till att se trion som typiska representanter för folket i de djupa norska dalarna, där man ”stöter på just sådana här seniga karlar med mörk skäggbotten, glesnande hår och djupt liggande ögon. Den norske odalmannen ser ofta sådan ut.”

Hylinger kombinerar mångtydighet med enkelhet, det djupsinniga med det banala. Naiviteten i hans berättelser, i hans prosa, blottlägger den förvirrade värld som omger oss. Ridån dras upp och Kejsaren poserar naken. Lika milt som H.C.Andersen skjuter Hylinger giftpilar mot det avoga och onda och förvandlar nonsensdiktandet till skön konst, som i Mölndalsvisa: ”God dag! Mitt namn kan kvitta, / min ålder är tjufem. / Min fästmö heter Britta / och Mölndal är mitt hem.” I tio verser spelas upp ett livsöde lika utförligt och igenkännande och genomarbetat som i en femhundrasidig kärleksroman med proletära inslag. Det handlar om hur ”ensamhet så trogen” förvandlas till ”smek och pussar / och sill och brännevin” när den man vars namn kan kvitta kommit dithän att han kan sjunga att ”varje natt jag sussar / ihop med min blondin”.

I Hylingers hundrasidiga samling finns några två-tre-radiga snabbporträtt av vänner till författaren, bla Bengt Holmqvist, ”konstnären” och Magnus Hedlund. Hylinger markerar gränslinjen mellan att vara och tro sig vara när han beskriver Gerard Bonnier, som ”liten och blek, iförd en enkel trenchoat” gör entré på det förlagsparty som anordnats av ”Börsmiljonären” som ”köpt ett litet bokförlag”.

Man skall inte låta lura sig av Hylingers milda tonläge. Han opererar skickligt, snitten kan vara svåra upptäcka. Ärren förblir outplånliga..



Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet, 14 oktober 1988.
Här endast obetydligt uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.