AUGUST VON PLATEN

Bo I. Cavefors
Karl August Georg Maximilian Graf von Platen-Hallermünde

Skandalen är oundviklig och sippa lyrikläsare sätter morgonsupen i vrångstrupen när de 1821 i August Graf von Platens nyutkomna diktsamling Ghaselen läser: "Ich bin wie Weib den Mann". Men utan liberalen Heinrich Heines våldsamma angrepp på greven, hade skandalen reducerats till viskningar i lönndom och med säkerhet snabbt varit glömd och ur världen om den inte dokumenterats och därmed blivit historia. Häxmästaren Heine ser till att den intellektuella halvvärldens förråd av invektiv utökas, när han i elfte kapitlet i Bädern von Lucca fullständigt hämningslöst angriper von Platen. Ingen läsare av Heines smädeskrift (som han påstod såldes i 6000 exemplar medan förläggaren Cottas efterlämnade bokföring visar 1200 sålda exemplar) kan undvika förstå vem som åsyftas, den homosexuelle von Platen, som på ett för tiden enastående modigt sätt, i Ghaselen, öppet erkänner sitt bögskap. Lärda kommentarer och litteraturhistorisk spårhundnos är icke-behövliga tillgångar för att begripa vad dikterna handlar om, kärlek mellan män. För uppkomlingen Heine är von Platens adelskap, förädlat med homosexualitet, typexemplet på aristokratisk dekadens.

+ + +

August von Platens homosexualitet skadar hans rykte som författare. De tre främsta diktsamlingarna - Ghaselen (1821), Lyrische Blätter (1821) och Sonette aus Venedig (1825) - får endast inom en begränsad krets rätt status, det vill säga, att von Platen endast av de invigda, ses som von Goethes jämlike.

Den förste professionelle litteraturhistoriker som tar tag i det känsliga ämnet, är Hubert Tshersig, som 1907 i Das Gasel in der deutschen Dichtung und das Gasel bei Platen kommenterar sina företrädare i det akademiska ämbetet och menar att dessa medvetet lagt ut villospår när de hävdat att von Platens förälskelse i unga och vackra män, var "endast maskerad". Genom att förneka von Platens homosexualitet menar Tshersigs företrädare att de bemödat sig om att göra greven salongsfähig. Tshersig inser och anser att det sannerligen inte är tal om "maskerad" när den olycklige von Platen skriver om sitt bögeri.

Efter Tshersigs insats dröjer det till 1930 innan någon vågar aktualisera och återupprätta von Platen, officiellt. Thomas Mann gör då, i sin sedermera berömda föreläsning om homosexualitet och von Platen, som i sak handlar om Thomas Mann själv, ett försök att hävda von Platens och andra författares rätt att vara bög utan att detta skall påverka bedömningen av deras litterära verksamhet. Thomas Mann menar att von Platens "maskerad" endast består däri att författaren använder sig av den persiska versformen för att ge litterär gestalt åt egna upplevelser av homosexuell kärlek. Den persiska ghaselen - vars främsta representant är Hafis, Hwage Schams o’d-Din Mohammed - och den arabiska ghaselen är, som den europeiska renässans-sonetten, det legitima uttrycket för att beskriva kärlek mellan män och pojkar. Detta kan, naturligtvis, också uttryckas på annat tungomål, som när Gustaf Fröding i dikten En Ghasel skriver:

Förgäves skall jag böja,
skall jag rista
det gamla och obevekligt
hårda gallret
- det vill ej tänja sig,
det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt
och nitat gallret,
och först när själv jag krossas,
krossas gallret.

I Sverige är August von Platen förebild för Fröding och Vilhelm Ekelund, men framför allt påverkas, ett sekel efter von Platens död, den tyske diktaren Stefan George och kretsen kring honom, där en av de ledande männen var Claus von Stauffenberg som planerade och genomförde - det tyvärr misslyckade - attentatet mot Hitler den 20 juli 1944.

+ + +
Bögens utanförskap är von Platens stora trauma, som ständigt upptar hans tankar, vilket dock ej innebär att hans diktning är varken ensartad eller långtråkig. Tvärtom. I dagboken skriver von Platen den 18 juni 1818: "O wie ist dieser Wiederspruch in mein Wesen gekommen? Wenn die Natur diese Liebe verbeut, warum hat sie mich also gebildet?".

Homosexuell kärlek skapar samtidigt lycka och skräck; inte skräck inför den homosexuella praktiken, men skräck för att bli avslöjad, hånad och föraktad. Riskerna att bli avslöjad, hånad och föraktad, är påtagliga. Von Platen är ständigt förälskad, sommaren 1818 i Eduard Schmidtlein, i Würzburg: en historia som slutar sällsynt olyckligt. Hösten samma år säger pojken upp bekantskapen med von Platen efter ett kärleksbrev från denne, som författaren i dagboken betecknar som "den största synden i mitt liv". Pojkens svarsbrev är hårt och elakt; relationen mellan von Platen och Schmidtlein kom sannolikt aldrig längre än vad som var normal umgängesform män emellan under denna tid, i dessa kretsar, famntag och kyssar.

Mer handfast och konkret är det sexuella spelet mellan von Platen och den unge studenten - kemi - Justus Liebig och, senare, 1829, i Ancona, kärleken mellan von Platen och konsthistorikern Carl Friedrich von Rumohr. I författarens dagböcker passerar under ett par decennier ett otal antal förälskelser, med intensifierad aktivitet sedan von Platen placerats i kadettskola i München för att senare förflyttas till stallet med pager som stod till hovets förfogande samtidigt som de fick utmärkt utbildning i diverse intellektuella sysselsättningar samt i konsten att lyfta glas och släp. Von Platen finner sig väl tillrätta i denna miljö men den snabba omsättningen av förälskelser innebär att han avspisar sitt livs enda verkligt besvarade kärlek, Joseph von Xylander. Så småningom inser von Platen detta, ångrar sig - men då är det för sent - och diktar 1810 i dagboken:

O Xylander!
O Entzücken!
Süsses Sehnen,
Theurer Name,
Schöner Freuden
Holder Ton!

Under pagetiden börjar von Platen läsa Torquato Tasso men är fortfarande inte medveten om att han är "homosexuell" - begreppet var tack och lov inte uppfunnet. Före franska revolutionen är kärleken mellan män och mellan män och pojkar inte något som var värt särskild uppmärksamhet i von Platens kretsar och när efter franska revolutionens pryderi kyrkorna övertar rollen som pryderiets förvaltare, karakteriseras bögeri antingen som en sjukdom eller som kriminellt.

Von Platen kände sig varken sjuk eller kriminell och hans homokärlek under ungdomsåren handlar varken om att suga kuk eller att knulla andra pojkar, utan om blöta blickar, kramar, kyska kyssar; sådana ömhetsbetygelser vimlade det av i den tillgängliga Sturm-und-Drang-litteratur som skrevs av göttingar, Schiller och Goethe. Därför var von Platens homoerotiska relationer till bland andra Mercy von d'Argenteau och prins Anselm von Öttingen-Wallenstein inga hemligheter och de som fantiserade om att de unga männen ägnade sig åt analsamlag hade med största sannolikhet rätt men kunde ändock intet göra eftersom i Bayern "sodomi" var avskaffat som straffbar handling, tack vare juristen Anselm von Feuerbach som tagit intryck av Code Napoléon. Napoleon I var, som bekant, bisexuell.

+ + +
Innan August von Platen blir löjtnant och lärt sig infanteriets tre stridskomandon - 1)Ton! 2)Fertig! 3)Feuer! - lyssnar han under några terminer till filosofen Friedrich von Schellings föreläsningar: han blir en av filosofens favoritelever. Mystikern von Schelling förmedlar till von Platen de homoerotiska persiska mystikernas livsvisdom. Utifrån insikt om dessa erfarenheter av bögens erotiska praxisföreträde framför det heterosexuella manssamhället, formar von Platen sitt liv och sin lyrik. Homosexuell frihet som erotisk och poetisk emancipation accentueras starkt i von Platens andra samling ghaseldikter. Förmodligen uppmuntrad av sin karismatiske lärare lär han känna sig själv och vågar alltmer frimodigt vara sig själv, att acceptera sin "natur". Von Platen intensifierar studierna i persiska språket och litteraturen, i persisk filosofi och historia och blir efterhand en framstående expert, som lekman, men accepterad och ofta beundrad av den professionella vetenskapande eliten. Persisk panerotism står alltmer i förgrunden för von Platens ghaseldiktning, den extraordinära kombination av religiöst och erotiskt medvetande som von Platen är den förste att, på tyska, ge litterär form.

Samtidigt som von Platen ger uttryck för sina erfarenheter av traditionell orientalisk erotisk poesi, anknyter han till traditionell kristen mystik, inkluderande korsfästelse och Guds Moder Maria. Panerotisk kosmologi och förlossarens lidanden och triumfer signalerar författarens gemenskap med dem han älskar. Framför allt inslaget av kristen tro ger den antiklerikale diktarens dikter orientaliskt homoerotisk fullkomning: den älskade är samtidigt gudomlig och en kärlekens kättare.

Kombinationen erotik och religiös insikt betonar i von Platens diktning homossexualitetens förhöjning av det andliga Varat. Det finns i dessa von Platens dikter nära frändskap med den mest betydande italienske poeten efter renässansdiktarna, Giacomo Leopardo, som ej levt det liv han levde om hans kärlek till den unge tjänaren, napolitanaren Antonio Ranieri, ej varit total, medveten, övergripande, homosexuellt hårdhänt aktiv, aristokratiskt dekadent - den tidens skinheadbög - för att tala med renlevnadshelgonet Heine.

Hubert Fichte är den förste sentida bögättlingen som energiskt stridit mot den gängse uppfattningen om von Platen när han i sina egna, sista arbeten, vid mitten av 1980-talet, tvingas försvara sitt eget bögeri, som beskylldes för att favorisera dödslängtande dekadens. Som hos Fichte är hos von Platen homosexuella relationer ständigt utbytbara och själva könsrollen underordnad - något som av heterosexuella uppfattas som utopiskt. Till skillnad från Fichte tvingas den för sin tid öppne von Platen till kamoflage - dock ej till "maskerad" - trots att det homosexuella Jaget alltid är oantastat, när författaren skriver om "Rose" och "Nachtigall", om "Pfeil und Scheibe", om "Leib" och "Geist", om "Mann" och om "Weib". Von Platens erotiska icke-religiösa drömtillvaro blir emellertid till utopi när han förlorar kampen mot "tidens rationalism och brist på tro". Utvecklingen går i rakt motsatt riktning, mot ett snöpt borgarsamhälle i såväl det nymornade kejsardömet Tyskland som i borgarkungens Frankrike och i den nybildade italienska nationalstaten. Von Platens estetiska sublimering av erotiskt-religiöst kätteri är en sista försvarsmur byggd på minnet av kätteriets klassiske bögprofet, Johann Joachim Winckelmann. I den trettioandra venezianska sonetten, An Winckelmann, skriver von Platen:

Dir ist das Licht des Göttlichen entglommen
Im Werk der Heiden, die es reich gespendet;
Den himmlich ist, was immer ist vollendet,
Und Christus selbst gebietet: Seid vollkommen!

När von Platen skriver denna dikt, i Venedig, i mars 1826, har det förflutit ett antal hårda - men för författaren homosexuellt befrämjande - år, efter den frivilliga landsflykten från hedningen Heines intrigerande och från moraltanternas uschanden. Von Platen är anpassad till de friare umgängesformerna i Venedig, Florens, Neapel, på Sicilien och i Rom. Redan under ett tidigt besök i Frankrike, som trupplöjtnant vid tyskarnas invasion 1815, hade von Platen kommit i kontakt med Alexis Pirons Ode à Priape (se vidare om detta ode till kukens lov i min essä om Robert Mapplethorpe), men förfasats av den sado-masochistiska tonen. Von Platen var mer på samma våglängd som Anakreon, där kärleken till pojkar och pojkar emellan är mild och ljuv homoerotism.

 



Frågan en sentida läsare ställer sig är om det var läsningen av Piron som avskräckte von Platen till action med alla de många förälskelserna? Först ankommen till Italien lossnar det och poeten kan börja ägna sig åt sådant han tidigare, sedan tonåren, endast drömt om. De höga idealen om själens och kroppens förening förvandlas raskt till hälsosamt rå verklighet, till anonyma möten och snabba avsugningar i mörka gränder och skuggande parker. Men trots detta kan von Platen inte förlika sig med tanken att verserna skall handla om reella upplevelser. Som ett tidens barn skiljer poeten mellan den himmelska och den jordiska kärleken och tiger om den senare, trots att han vid Spanska Trappan i Rom möter brunbrända pojkar som bjuder ut sig som modeller, sällan för att enbart porträtteras av målare. Casanova berättar om hur han 1760 ertappat Winckelmann in flagranti med en pojke vid Spanska Trappan. Goethe kunde under sitt Rombesök 1787 rapportera hem till Weimar om att kärlek mellan män inte var en okänd företeelse i Påvens stad, att diktaren haft "de skönaste upplevelser av detta som vi annars endast vet något om genom den grekiska litteraturen…".

Sextio år innan von Platen anlänt till Neapel var Casanova på plats och skrev om prinsen av Francavilles "nakna, halvvuxna pojkar, som simmar i en bassäng" och som alla är "den kärleksfulle prinsens älsklingar". Så okomplicerat såg man på bögeri före den fördärvliga franska revolutionen. Trots den italienska förlösningen fanns kvar von Platens tvivel på den egna identiteten, hemhörigheten, som kommer väl till uttryck i Emil Zilliacus 1) tolkning av en av von Platens sonetter:

Bland dessa berg där evigt alpsnön glänser
jag tänker tyst på allt jag fått försaka.
Men ej mot Tyskland blickar jag tillbaka
och knappast framåt mot Italiens gränser.

Ack, efter drömda kransar sträckes handen
att pannans feber svalka, men förgäves;
av tunga suckar ofta bröstet häves,
som kunde suckar släcka orosbranden!

Var finns en själ, som sorgen ständigt sparar?
Och den, som flyr sin väg till världens ände,
skall ändå livets gyckelbilder dyrka.
En tröst förblir dock min: att jag bevarar
mitt sinnes jämvikt under allt elände
tack vare själens värdighet och styrka.

+ + +

August von Platen föds den 24 oktober 1796 som son till en utfattig adelsman, anställd vid det kungliga landsortsresidenset Ansbach. I god tid till tvåhundraårsjubiléet publicerades den femte och sista volymen 2) med författarens brevväxling till och mellan diverse vänner och bekanta. Utgivningen till de fyra tidigare volymerna har sin besynnerliga historia. Första volymen publiceras 1911. Den fjärde volymen publiceras 1931. 1933 kommer Hitler till makten och därmed är det slut med friheten att officiellt syssla med von Platens bögeri och litterära kvarlåtenskap. Den avslutande femte volymen utgår ifrån samma redigeringsprinciper som legat till grund för utgivningen av de fyra första volymerna. Men, vad viktigare är, det offentliggjorda materialet förnyar von Platens aktualitet, vilket innebär att han kan återta platsen som Goethes jämlike. Dessutom är breven i femte volymen av stor betydelse för att ge en nyanserad och hel-täckande bild av den unge författaren, som dog, endast trettionio år gammal, den 5 december 1835, i kolera, ironiskt nog på flykt undan koleraepidemin, på Sicilien, där han begravdes.

+ + +

Efter bråket med Heine tystnar von Platen. Produktionen blir allt sparsammare efter 1830 när huvudkällan till hans poesi, "skönheten", det vill säga homoerotik, dragits i smutsen av kollegan. Endast efter erotiskt starka upplevelser, som när von Platen 1832 i Neapel träffar en vacker pojke, vars namn vi ej känner men som av föräldrarna tvingas gå i kloster, vaknar författarens lust att skriva, som de 14 graciösa ghaseler han tillägnar den älskade, däribland denna:

Diese Bäume, dise Blüten
Mögen unsre Liebe hüten,
Von der Menschen uns verbergen,
Die nur Neid ond Nebel brüten;
Diese kurze Augenblicke
Mögen uns den Schmerz vergüten,
Den die Trennung bald herbeiführt:
Möcht' ein Gott ser doch verhüten!
Dir erwarten Klosterzellen,
Mich verhaften Schiffs-Cajüten.

En annan av von Platens sista nära vänner - utan sexuell relation - är den unga geniet Wilhelm Waiblinger, som lät meddela vännen att han knullat 23 sicilianskor i följd, men tvingats lämna den tjugofjärde år sitt öde, oknullad, eftersom skeppet skulle avsegla från Messina tidigare än beräknat. Efter åtta blodstörtningar, i nära följd, avled den knappt tjugoårige Waiblinger, i Rom, före von Platen, och begravdes på den protestantiska kyrkogården efter en insamling bland tyska kolonins medlemmar. I ett brev från 1827 skriver Waiblinger att hans "älsklingsumgänge sedan fem veckor är den förträfflige greve von Platen... ...som också han lurats av Cotta, men vi skrattar åt det hela".

Denne Cotta var samtidigt fader och son Cotta, bokförläggare i Stuttgart, specialister på att finna undanflykter för att uppskjuta publiceringen av antaget manuskript: tryckeriets underkapacitet eller censurens argusögon. Andra flitigt förekommande namn i den femte brevvolymen, liksom i Peter Bumms utmärkta biografi 3) är bröderna Frizzoni, alltid beredda till ekonomisk hjälp och själslig tröst och den gamle gode vännen Friedrich von Fugger, även medlare mellan författaren och förläggarfamiljen Cotta, när så kräves. 1834 skriver von Platen till von Fugger:

Lockt es nicht auch dich ins Weite,
Wo kein Zwang das Herz entstellt?
Wandern möcht ich, dir zur Seite,
Dir zur Seite, durch die Welt!

Dikten handlar inte om Fugger, men kunde ha gjort det. Det är en dikt till och om en annan av von Platens kärlekar.

+ + +

Innan von Platen flyr koleran i Neapel, till Sicilien, väntar han på brev från pojken som tvingats gå i kloster. Poeten väntar förgäves och han skriver sin sista ghasel:

Deine flatterhafte Seele
Wird vom Schönen leicht bestochen.
Alle meine Wünsche lodern,
Alle meine Triebe kochen!
Wenn zu Staub ich ganz verbrannt bin,
O so sammle meine Knochen!

August von Platen finner en sista fristad hos Don Mario Landolina-Nava, på Sicilien. När efter en tids sängliggande von Platen avlider, skriver Landolina till Giovanni Frizzoni om hur älskad författaren var av dem alla, inte minst av tjänarna "vars diverse tjänster intill det sista tilltalade honom".

Med hjälp av österriske konsuln på ön, en sicilianare, organiserar baronen en snabbegravning av von Platen. Begravningsföljet startade den 6 december, tjugofem timmar efter von Platens död. I täten gick dubbla led av tjänare "in gala funebre", därefter kom Landolinas begravningskaross med den enkla kistan insvept i ett täcke för att dölja dess något sämre kvalitet. Fyra pager i svart gick vid var sin sida av kistan och två pager satt på vagnen, vid kistan. Därefter kom konsuln, i österrikisk uniform, i sällskap med Landolina, i sorgekläder. Sist de båda begravningsarrangörernas familjer samt fotfolket, vänner av skilda slag.

Till historien hör att det är troligt att von Platens lik ej låg i kistan som sänktes i jorden i Landolinas slottspark, eftersom, när en främling avled på orten, efter någon av alla de tarmsjukdomar som fanns att välja mellan, så placerade man - av rädsla för koleran - liket i en säck som med kalk brändes utanför stadsporten. Det är troligt att så skedde även med von Platen. Om så skedde, skedde det snabbt och i hemlighet.

Begravningen av von Platen var helt utan kristna ceremonier. Det störde honom säkerligen inte. Istället gladdes han förmodligen åt att kistan följdes av sex vackra italienska pojkar istället för av, om han dött och begravts i München, ett antal professorer med Schelling och Friedrich Thiersch i spetsen.

I en av sina sista sonetter uttrycker von Platen det så här:

Mir, der ich blos ein wandernder Rhapsode,
Genügt ein Freund, ein Becher Wein im Schatten,
Und ein berühmter Name nach Tode.

Å andra sidan fick von Platens mamma från Friedrich von Schelling ett av litteraturhistoriens finaste kondoleanstelegram: "Nej, ärade grevinna. Ni skall sannerligen inte klaga! Modern till en son som omges av en sådan gloria, som decennium efter decennium, från århundrade till århundrade, kommer att stråla, skall inte begråtas. - - - Vi, hans vänner, kommer att göra allt som står i vår makt, för att ära hans minne".

+ + +

Noter.

1) Sonetter och sånger. Antologi. Tolkningar av Emil Zilliacus. Holger Schildts Förlagsaktiebolag, Helsingfors 1921.

2) Der Briefwechsel des Grafen August von Platen. Fünfter und abschliessender Band. Herausgegeben von Peter Bumm. Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1995.

3) Peter Bumm August Graf von Platen. Eine Biographie. Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1990.
Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor i tidskriften Svarta Fanor 1996:10. Här något reparerad. August von Platon behandlas även i böckerna Tagelskjortan (2003), Celibat & erotik (2004) samt Valpen möter Othello (2005), samtliga utgivna av Johan Hammarström.


Copyright©Bo I.Cavefors, Malmö 1996, 2007.