30.5.08

NERO CLAUDIUS - GEORGES BATAILLE - BO I. CAVEFORS - ARYAN KAGANOF - MARTIN BLADH / info 2

INFO NR.1




Bo I. Cavefors
LIBERTY AND EQUALITY

Summer 1956. Jacob and me. We loved each other since we was twelve. Now: twenty years old. London. I am back in town after a year or more in Uppsala, Sweden. Military service. Jacob back in London after a journey to the old Empire, Ghana. He is on way through the door to Royal Academy of Dramatic Art and I on way down the stairs, to meet my love in the foyer. We kiss each other on the cheeks. Jacob comes from his lawstudies. I have had a sweaty day together with Mr. John Fernald, who is staging The Caucasian Chalk Circle, by Bertold Brecht. First time Brecht is played in London. The Times write that "Mr. Fernald's team responded well". And The Daily Telegraph, with the head-line 74 In Cast Of Brecht Play, writes that the performance was "a good pupils' play; but it must have meant very hard work for Mr. Fernald as director". Exactly. So it was. But now: Jacob and I: deep-kissing. Love. Possible here at RADA. We walk Gower Street to Museum Street, have a speedy check in to the antiquarian department at Collett's Chinese Bookshop. Soon again on the road… we turn in, to right, on New Oxford Street. More and more passionate kisses. We fleet along Poland Street, have the idea to buy some toys to Cecilia, but give up. Then: Regent Street, Royal Academy on Piccadilly Street. Burlington Arcade (many kisses), and there in one shop time to buy more egyptian cigarettes from Andron (Speciales), H.A. Georgopulo & Co, Cairo, and, in another shop, Charbonnel et Walkers, chocolate-creams (our most loved was Pomponette, Moulée and Amande). And: from the Arcadian directly the right way to Mr. Bertram Rota, the antiquarian bookseller on Vigo Street (I bought Criterion from 1914). Kisses. Again. Can’t stop it. Then to right New Bond Street and then to left Grosvenor Street, and then and there: the embassy at Grosvenor Square. The lift to the third floor, a beautiful apartment, “Stars-and-Stripes” behind the desk, and we get some beautiful and with fine artistery folded packets with cocaine, white and fine as italian meal from the Podelta. And so: to our beloved butcher round the corner for warm wellroasted beaf, pickled cucumbers, bread. Strong mustard. And so to our Park-Street-flat, the fourth floor. There is a lift, slow. Again, we are kissing, must do it. And hugs. I fondle Jacob’s teats under his jacket. My hands down, his leatherbelt, his rump. I love it. He love it, to have my fingers in his glory hole. The keys, ok, the flat! Wow. To hell with black shoes, black socks, black trousers and jackets, white shirts and upper-class-ties. Roastbeaf and bread on the table. Pale and Ballantine. We smoke our cigarettes, windows open, the warm breeze catch the curtains. All the sounds from Park Street, people, cars, birds from Hyde Park. All these sounds as a dark cloth outside the curtains. I slumber in the armchair. Read, a lot, in the Criterion, some lines, unconcentrated, some fragments of an Unpublished Work by James Joyce, page 489: "Duff-Muggli, who now may be quoted by very kind arrangement, first called this kind of paddygoeasy partnership the odyssean or tetrachiric or quadrumane perplex”, What!? Difficulties with my concentration. You understand? At the same time: Jacob boll his body round and: his breast down and the rump up. His black skin. He stretch, the back, the shoulders, the blackblue thighs, he rock with the rump, lean the head to the pillow, the right arm directly to the jacket hanging on the chair beside the bed, and from the jacketpocket he take two of these very fine artistery folded packets with cocain. We take it. Expiration. Relax. The cigarettes… finito. No more roastbeaf. Still Ballantine. My foots on the edge of bed. I stretsch my back. My hands on my cock. Hardjacking. Jacob and his legs. It is very clear. Fine lines in the fog. Coca and cock are married. Whisky. Our boddies explodes as solitaire objects among furnitures, beddings, pictures and books. All is smelt as a richly coloured ocean.


The billows run high. The body is sweet. To hug. To look at. Jacob is absolutely still but must raise the rump to give space for his bigger and bigger cock. His black skin, but deep in his rump it was more and more white. Even when I not touch him I can in my fingers and in my tongue feel how it is to kiss the silky hair on his rump. How his rump react, how his body tremble in every limb when my tonguetip tickle him. I stand up from the chair and get to Jacob and fucked him. And fucked him. We really loved. At nine-o’clock we get out of bed. Douche. Nightlife. A private performance. Very much naked and action, on the stage, beside the stage.

+ + +

It is Jacobs and my liberty, freedom and equality I try to create in my three plays, produced as a kind of performance-theatre, The leper hermit in the town Aosta, De Sade and the Japanese, and Revolt in the Casbah. My theatre is closed for the world around. The theatre must be a world of freedom where you can do exactly what you must do. On the stage you are absolute supreme and have all power. The audience, the public, the Public Opinion, the High Commissar for the Authorities, has to leave the theatre if they don’t like our creativities; they can hiss off the performance, but they can never kill my ideas, my intentions, my seriousity.

In these three plays the actors act naked, no clothes, only a whip, military boots, tattoos, paints, and so on. Even a catholic play as The leper hermit in the town Aosta, by Xavier de Maistre, must be played with clearly showed erotic meanings, sometimes with really sexual actions. In De Sade and the Japanese the religious problematic and the political dimension is actualized with quotations from Ulrike Meinhof and Michel Foucault. Revolt in the Casbah is a very homosexual play with really actions.

The word has the central position in these three plays, but the word must be transformed into realities, into action, and that can only be done if clothes and stage-properties are out! Naked bodies, naked words, naked readings, no furnitures on the stage. The word, the will, the man, must be what is essential. Is this decadence? Yes it is a theatre decadence. Religious, political, sexual. My ideas of a Decadence Theatre reflect our time, our society.

Decadence? Yes, cocain give our five senses a greater sensibility when we try to get the sound of life, the vibrations, swollen cocks, ecstatic and poignant explosions of whips, blood and sperm, to get a feeling of that our bodies still alive. Seldom or never you get such theatre to-day. Sensitivity and sensuality has been killed by sociology, psychology and psychoanalysis. That’s the result when people departs from their cravings of metaphysics, when you forget the Greek tragedies. A new theatre must be a revival of the Renaissance-dramas in dark colours, ritual actions as reflections of the sadomasochistic need of orgies. Free from rhetoric it’s possible to re-create the relations between erotic and Cross, between love of Christ and suffering of the Cross, between the sexuality and sadomasochism. Art is the way for intensification, for a more rigourous acting. That’s not to profane religious faith and rites. The eroticism comes from the wounds of Christ. That’s all. I have to do it.





Copyright©Bo I. Cavefors, 2008

GAMLA NORÉNARE

Bo I. Cavefors
GAMLA NORÉNARE

Bok: Jörg Drews (utg.) Dichter beschimpfen Dichter. Die ultimative Sammlung aller Kollegenschelten. Reclam Verlag, Leipzig 1994.

Vem kan förolämpa en författare på det effektivaste och mest fantasifulla sättet om inte en annan författare?

Förläggare säger sällan något positivt om varandras insatser. Författare är sinsemellan om möjligt än djävligare.

Vore litteraturkritiker lika kritiska mot vad som publiceras som författare är gentemot helgon ur de egna leden vore litteraturhistorien annorlunda skriven. Och slagfältet broderat med fler lik än hjältar.

Kanske är det dock fel att låta sig roas av dessa scener från slakthuset. I alla fall om de är gnälligt elaka. Alfred Döblin om Hermann Hesse: ”Långtråkig och citronsur”; Georg Forser om Goethe: ”Synd på tryck och papper”; James Joyce om Goethe: ”Plattitydernas stormästare”.

När författarna är kritiska ( läs: hatar andra författare) är det möjligen dikterat av oförmågan att i alla fall ögna igenom egna misslyckanden, som när Franz Grillparzer apropå Shakespeare menar att sonettskrivandet ”överlåter man åt litteratörer med strutsmage”.

Uppenbarligen är det svårt för en del författare att erkänna sitt beroende av andra författares verk, inklusive gamla greker och moderna klassiker. Mest märkbar är avogheten mot andar i tiden, som när Ezra Pound kallar Bernard Shaws författarmödor för ”sillmjölke” och Virginia Wolf ”tackar Gud” för sitt ”brittiska blod” och för att hon kommit undan med att endast ha lärt känna E.P. av ”den amerikanska rasen”.

Då och då inträder fred mellan författarna, dock sällan förorsakad av tolerans utan snarare av tvånget att ingå kompanjonskap och allianser för att sno förläggarna på högra honorar, för att av preventiva skäl dunka varandra i ryggen samt för att attackera politiska makthavare och författarförbundsnomenklaturan.

Pluralism är ett okänt begrepp på den litterära marknaden och ordproducenter emellan. Vad som gäller är självmedvetande, i alla fall självöverskattning. Hugo von Hoffmansthal om Thomas Mann: ”Jag vet att han är obildad och jag vet att han är dum, men tidigare visste jag inte att han dessutom är ett våp”.

Trots allt är ju författare inte sämre än oss vanliga människor, som ju är tillräckligt tråkiga som vi är. Författare lever i en social situation, möjligen i social isolering, där det bör råda absolut tystnad, ordning och reda, där ingen förändring får ske som kan störa tron på att man själv är alla tiders största begåvning. Det gällde också för till exempel Walter Benjamin, som beklagade att ”den dag lär komma” då även han skulle tvingas trycka sina alster ”i deras sällskap” – och därmed menades den exiltidskrift Heinrich och Klaus Mann startat i Belgien.

Andens giganter låter sig varken psykologiseras eller objektiviseras, men nog borde även litteraturkritiker ha modet att i likhet med Friedrich Dürrenmatt skriva saker som: ”Günter Grass är alltför ointelligent för att skriva så tjocka böcker”, eller som Gerhart Hauptmann påstå att ”August Strindberg hade samma olyckliga kärlek till författarskapet som Don Quijote till riddarskapet”.


Artikeln tidigare publicerad i Svensk Bokhandel nr 27, 1994. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1994, 2008.

29.5.08

WILLIAM BLAKES PROFETIA OM EUROPA

'
'


Bo I. Cavefors
WILLIAM BLAKES EUROPAUTOPI

Bok: William Blake Europa, en profetia. Förlaget Bakhåll, Lund 1994.

Sverige blev en del av Europa, mer på riktigt så att säga, exakt tvåhundra år efter det att britten, författaren, mystikern och visionären William Blake 1794 publicerat sin pamflett om ett framtida Europa, Europa, en profetia. 1994 gav det lundensiska undergroundförlaget Bakhåll ut Blakes skrift i svensk översättning av romanförfattaren Peter Glas, alias förlagets förläggare Örjan Gerhardsson.

Det är en vacker och vältryckt bok med Blakes fantastiska illustrationer, korrekt återgivna i den jordbruna ton som gör att man inte riktigt vet om de överdrivet, nästan giacomettiskt långsträckta figurerna tillhör verkligheten eller är en del av sagovärlden.

Om Sverige numera tillhör Europa, vart hör Europa? Inte kan det vara så illa att Europa enbart är en liten utbuktning på den asiatiska kontinenten, barbariets västligaste och mest civiliserade utpost? Ja och nej. Europas historia är onekligen påtagligt verklig med krig, farsoter, folkvandringar och missväxt av lika förödande slag som frodats på det asiatiska kärnlandet, men Europa är dessutom en sagolik verklighet där vetenskap, filosofi och kristen mystik fötts, frodats och påverkat hela världen. Att europasuget efter makt, mer makt mer makt, kanske mer skadat européerna än de folk européerna koloniserat, visar på det självbefläckande drag, det självplågeri, den lusta till flagellation som präglar Europa.

William Blake försöker få vågskålen väga jämnt. I denna profetiska diktsvit om Europa talar han om ”eldsflammor tunga / runt Albions väktares lemmar”, han talar om att Albions ”kött förtärs” och att ”skrik och vrål, klagan och jämmer” strömmar upp mot Albions, det vill säga mot det brittiska hemlandets ”molniga himlar”. Men samtidigt konstaterar William Blake att ”hela naturen känner i varenda åder den stora festen / tills morgonen öppnar den östra porten”. Inför denna förnyelse från den kinaröda österns sol gäller det att värna om ”Frankrikes röda vingårdar” och varna för såväl ”gyllne vagnar, rasande, med röda hjul drypande av blod”, som lejon vilka piskar ”med sina vredgade svansar” och tigrar som kastar sig över bytet och dricker ”det röda flödet”. Här gäller det, menar Blake, att rusta sig med mod i barm och kasta sig in i kampen med ”ett stridsrop som skakar hela världen till dess yttersta gräns”. Och det är väl ungefär exakt vad européerna gjort under de båda århundraden som förflutit efter det Blake publicerade sin bok med illustrationer av honom själv.

Märkligt, men Blakes visioner visar samtidigt på en apokalyptisk framtid, sedd ur brittiskt sjuttonhundratalsperspektiv, och den samtida svenska verkligheten år 1994 då svenskarna och deras hövdingar börjar ge sig i kast med en kontinent som lever på minnen och erfarenheter av en rad av Blakes favoriter, som Paracelsus, Swedenborg och Böhme. Utifrån den trion mystiker skapar Blake ett eget galleri av gudar och gudinnor. Och Blakes centrala tema, motsättningen mellan man och kvinna, ges en visionär framtidstro om att konflikten är olösbar och därför bör läggas till handlingarna den dag Europa och européer uppnått ett idealtillstånd av total frihet, där äktenskapet är en löjlig formalitet och sexuallivet utformas efter vars och ens önskemål. I detta William Blakes Europa avlas av diktens gudar och gudinnor pigga ungar som Orc, revolutionens helige ande, och Rintrah, vredens och våldets profet.

William Blake, som levde mellan 1757 och 1827, var en beläst man och med hjälp av marginalanteckningar i böcker han ägde kan man sluta sig till hur han kom fram till sin egen syntes och sina egna tankar om hur det Europa, som på sjuttonhundratalet hade kört fast i historisk kökkenmödding skulle kunna förvandlas till en kontinent sjudande av liv och äventyr, naturligtvis med hjälp av en gammal grek som Platon, en mystiker som Swedenborg, en hermetiker som Paracelsus och en upplysningsfilosof som Rousseau, som dock för säkerhets skull piskade sina egna barn.

Blake upplevde verkligt stora förändringar i Europa, med franska revolutionen som det allt annat överskuggande misslyckandet. Under Blakes tid förvandlas Europa från en feodalt styr kontinent till en kontinent där nationalstater bildas och utvecklas jämsides med sociala och industriella revolutioner och där kyrkornas dogmer ifrågasätts alltmer. Men, och det är viktigt, samtidigt är Europa en kontinent där de bojor som brytes, för stora befolkningsgrupper ersättes av ett nytt slaveri, löneslaveriet, industriproletariatet. Europa förvandlas till ett klassamhälle med materialism och kapitalism i högsätet. Penningen dyrkas mer än Gud.

Denna frusterande period i Europas historia återskapas med ord och bilder av William Blake. Det är, för att tala med översättaren Peter Glas, ”ett Europa i skälvning”. Blake manar till uppbrott. Det gäller att befria själen från tvångströjor. Nu är tillfället inne för att riva, rasera och bygga nytt. Blake gör upp notan med sin samtids samhällsaktörer samtidigt som han tycker sig se goda möjligheter för ett nytt Europa om rätt människor tar tillfället i akt och ingriper i skeendet. Det är väl ungefär där vi fortfarande befinner oss.


Texten tidigare framför i radions program OBS! den 15 december 1994. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2008.


OE, EUROJAPAN

'
'
Bo I. Cavefors
OE, EUROJAPAN


[Artikeln publicerades (i bl.a. Barometern 9.12.1994) med anledning av att Kenzaburo Oe fick Nobelpriset 1994. I detta fall föredrar jag att inte uppdatera artikeln.]

Årets Nobelpristagare i litteratur, japanen Kenzaburo Oe, skriver en prosa som starkt påminner om konventionell europeisk romanprosa à la Thomas Mann, James Joyce och Günter Grass. Oe är i hög grad en europeisk författare.

Följdriktigt är socialisten Oe i sitt hemland en främmande och kontroversiell fågel, som agerar vid sidan av etablissemanget, trots att även socialisterna är ett maktcentrum, ett statsbärande parti.

Sedan ungdomen är Kenzaburo Oe i opposition till såväl den tidigare Meijiförfattningen som den ännu i kraft varande författning som tvingades på Japan efter Kapitulationen. I stället för kejsaren, Tennu, menar Oe att Japan bör styras av en folkvald statschef.

Hur långt Oes vänstersympatier idag sträcker sig, är svårt att avgöra. Uttalanden i diverse sammanhang ger en splittrad bild. Efter återkomsten från en Kinaresa 1960 lovprisar han Mao Tse-tung som ”Asiens store filosof och politiske ledare”, som givit Oe och andra orientaler ”stolthet och själ”. Också i dag företräder Oe en asiatisk, ej en ensidigt japansk, nationalism, som förenar kommunister och högerradikaler när de hävdar asiatiska länders rätt till ”kulturkamp” mot forna europeiska och nordamerikanska imperialister.

I Japan är Oe och hans författarskap kontroversiellt. I Europa är allt det Oe representerar konventionell rosavänsterism. Och i denna paradox bör man rimligen söka det främsta skälet till Oes Nobelpris. Till skillnad mot den betydligt frappantare författarkollegan Yukio Mishima – suicid genom Seppuko 1970 – är Oe en författare vars romaner utmärkt passar in i det europeiska kulturklimat som i hög grad lever och frodas på insatser av Mann, Joyce och Grass, japanen Oes favoriter.

Under det senaste året har Oe emellertid vid ett flertal intervjuer påpekat att han nu fördjupar sina kunskaper i västerländsk historia, framför allt genom att läsa och analysera europeiska mystiker som Mäster Eckart och Jakob Böhme. Oe inspireras av kristen mystik trots att han är icke-troende. Förhoppningsvis leder detta till att Oe blir en av de få Nobelpristagare som utvecklas och förändras och som förnyar sitt författarskap efter det att dynamitpengarna satts in på bankkontot.

Den kejserligt-schintoistiske antikristne Mishima menade att en politisk handling måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar även om den teoretiskt är starkt bunden till litteratur och filosofi, som hos Louis-Ferdinand Céline, Martin Heidegger och Ezra Pound. Den tidigare Wagnerföraktaren Oe berättar, att han vid ett besök i Wien för något år sedan ”berusades” av Wagners musik.

Oe förefaller således närma sig den gamle ovännen och antagonisten Mishima när han letar sig fram till japansk mystik – men tar omvägen över europeisk mystik.

Tills vidare får litteraturintresserade nöja sig med vad Oe de facto publicerat. I sitt hittillsvarande författarskap är han existentialist; skriver om människor som ofrivilligt hamnat i eller som medvetet försatt sig i extrema situationer. Författaren iakttar romangestalterna in i minsta detalj, deras själar och sexualitet.

Bakgrunden till detta författarskap är denna: Kenzaburo Oe föds 1935 i byn Ose på den sydjapanska ön Shikoku. Fadern, fattig bonde, dör när Kenzaburo är nio år. När pojken är tio år gammal ockuperas ön av amerikanska soldater som bjuder på Coca Cola, skänker bort seriemagasin och inför demokrati.

Några år senare börjar Oe studera vid Tokyos universitet. Han läser bland annat franska språket och specialiserar sig på Jean Paul Sartre, men håller sig borta från den franske filosofens uppfattning att människans problem är metafysiska och litterärt bör gestaltas utifrån en allmängiltig politisk situation eller världsåskådning. Oe gör tvärtom; redan i de tidigaste romanerna utgår han ifrån sitt eget livs katastrofer.

I den mest kända och oftast översatta romanen Mardrömmen, är allt direkt knutet till personen Kenzaburo Oes privata avgrunder, återspeglade genom författarens alter ego, hjälten Fågeln, som lyckas lirka sig ur även till synes olösliga konflikter.

Fågeln blir far till ett hjärnskadat barn, en son. Först beslutar Fågeln att döda barnet och lämnar det till ett sjukhus med skamfilat rykte, känt för att medvetet låta svårt sjuka nyfödda svälta ihjäl. Men Fågeln ändrar sig, hämtar barnet och låter operera det på ett annat sjukhus. Barnet överlever, fadern övervinner sina kriser, den vanskapte sonen, alkohol, misslyckad lärarkarriär. I detta yttre händelseförlopp utspelas det inre skeendet hos Fågeln när han försöker fly själens kaos och sina sociala misslyckanden genom att söka upp en älskarinna från studenttiden. De ligger med varandra, dricker whisky. Oe handskas med denna berättelse i berättelsen ungefär som Henry Miller eller Saul Bellow skulle kunna tänkas ha gjort. Oe har nämligen när han 1964 skriver romanen Mardrömmen ännu ej börjat intressera sig för mystiker och mysticism: stilen är kylig, kall, konkret.

Smärta, vrålet, är avgrundsdjupt och där finns ingen barmhärtighetens nåd trots att romanens slut pekar fram mot möjligheten av en positiv utveckling för sonen och för relationen mellan fadern och sonen. Skeptikern Oe noterar denna möjlighet, men när fadern äntligen börjar älska sitt hjärnskadade barn är kärleken lika tunn som den morgondimma som ofta återkommer som metafor i Oes romaner.

Efter Mardrömmen har Oes författarskap helt koncentrerats till att beskriva sonen Hikaris utveckling fram till det lyckliga slutet. Våren 1994 firar Hikari succé som komponist; han och fadern har tillsammans övervunnit handikappet. Den utslagne är vinnare.

Tragedin slutar i dur. Oe anser att han därmed avslutat en period av sitt liv och sitt författarskap. Priset för detta trettio år långa engagemang har säkerligen varit högt, även ekonomiskt. Eller är det Oes politiska ställningstaganden som gör att hans böcker i Japan endast säljes i 30 000 exemplar, medan yngre kolleger når upplagor på 500 000 exemplar? Förmodligen ändrar Nobelpriset på detta.



Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2008.

27.5.08

PHÄNOMENOLOGIE DES THEATERS von Jens Roselt


Jens Roselt
PHÄNOMENOLOGIE DES THEATERS

Verlag Wilhelm Fink, München 2008
ISBN 978-3-7705-4615-6


Die potenzielle Doppeldeutigkeit wurde in der Schauspieler schon früh thematisiert. So hat der französische Schauspieler Benoit Constant Coquelin (1841-1909) den Schauspieler als "double personality", als eine Art Doppelwesen, bezeichnet. In seinem zunächst auf English erschienen Aufsatz Acting and Actors von 1887 begründet er diese Doppelheit damit, dass Schauspieler sowohl Spieler als auch die gespielten Instrumente seien. Auch diese theoretische Unterscheidung kann nichts darüber hinwegtäuschen, dass die schauspielerische Leistung nie von der individuellen Persönlichkeit eines Schauspielers abstrahiert werden kann. Die Beurteilung von Schauspielern wird nämlich dadurch heikel, dass dabei "die Verachtung der Kunst immer zugleich die Person streift." Was Johann Jakob Engel hier in seinem Ideen zu einer Mimik von 1785 über die Verachtung der kunst sagt, gilt allerdings auch für deren Beachtung. Schauspieler sind Attraktionen. Der anblick des Menschen auf der Bühne kann eine Wirkung entfalten, die durch Erotik, Scham oder auch Ekel gekennzeichnet ist und wegen ihrer Unmittelbarkeit stets aus dem ästetischen Rahmen zu fallen droht. Wer sich über die Darstellung eines Schauspielers äussert, spricht nicht nur über ein Kunstprodukt, sondern zugleich über einen individuellen Menschen, der vor den Augen der Zuschauer seine Kunst ausübt. Ästehetische und etische Aspekte können dabei nicht komplett getrennt werden, Schauspieler sind Macher und Gemachtes in einer Person.

23.5.08

NERO CLAUDIUS - GEORGES BATAILLE - BO I. CAVEFORS - ARYAN KAGANOF - MARTIN BLADH / info 1

'
'
What an artist the world loses in me
Qualis artifex pereo
Nero
'
'
'

21.5.08

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 16

'
'

NEW!
'
MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS PRESENTS:
THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION.
A PASSION PLAY IN THREE ACTS
DEDICATED TO FRANCIS BACON
'
dvd video 60 minutes
cd audio 50 minutes
12 page booklet
'
Stockholm 2008
'
Firework Edition Video
'

19.5.08

SUBALTERN #1 - 2008

'
'
'
SUBALTERN #1 - 2008
'
Ur innehållet: Alexander Trocchi – de inre rymdernas kosmonaut, en författarintroduktion; Institutet och teaterns självbild; arbetsvägran – André Gorz in memoriam (1923–2007); nyskriven lyrik; deltagarkultur/verklighetsspel; drömmaterial behandlat som profetior; ny bildkonst; tjeckisk expressionism – ur Hermann Ungars De lemlästade; The Sweet Gene calls – transsexuell Mick Jagger-dyrkare i telefonsvararkollaps; ur André Bretons antologi för den svarta humorn m.m.
'
Medverkande: Eva Ström, Mats Söderlund, Fredrik Wiklund, Kristian Carlsson, Sara Hallström, Vanja Larberg, Ludvig Uhlbors, Marja-Leena Sillanpää, Arthur Isfelt, Mårten Björk, Martin Bergqvist, Ann Hallström, Elias Wraak, Andreas Nilsson, Vendela Fredricson, Lina Hagelbäck Brask, Martin Bladh, Daniel Westerlund, Interacting Arts, Martin Jacobson, Ragnar Persson, Susanne Johansson, Marcus William Nilsson, Annika Carlsson, Peder Alexis Olsson, Christer Blomqvist, Clara Dackenberg.
'
Redaktör: Adam Persson
'
Mer information HÄR hos
Bokförlaget h:ström

10.5.08

MARTIN BLADH - BO I. CAVEFORS - GALLERI 21 - INFO #3

'
'
Anders E. Larsson skriver
"Manslemmen intar en central del
i såväl Bacondramat, som i ett annat av utställningens verk,
om romaren Heliogabalus, men den fungerar inte här
- och det tror jag är viktigt för förståelsen av Bladh-Cavefors verk -
som en maktsymbol: om än genom historien tillskriven attribut
som skuld och skam, så är den i första hand ett njutningsmedel."
'
Britte Montigny skriver
i Skånska Dagbladet den 21 maj 2008, detta:
"...Kristus martyrium tolkas i termer av modern dekadens.
...rondkoppar fyllda med passionsdramats vatten, vinäger och blod
leder fram till en dvd där
aktörerna gestaltar människans hejdlösa vältrande i
grymhet, sex och lidande."
(Tyvärr finns in Montignys recension på tidningen website.)
'
Recension i Helsingborgs Dagblad, 20 maj 2008.
Karin Westeman:
"...jag sitter kvar och tittar på hela filmen,
jag kunde ha gått men jag gör det inte."
+

VÄLKOMNA
till
GALLERI 21
Rådmansgatan 5, 21146 Malmö
på Vernissage / Release
Fredagen den 16 maj
klockan 18.00 - 22.00

Den nya
GRYMHETENS TEATER DEKADENS
av och med Martin Bladh & Bo I. Cavefors

1:
Film med
Martin Bladhs & Bo I. Cavefors
action utifrån
FRANCIS BACONS
TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE
Medverkande: Johan Adolphi, Peter Andersson, Martin Bladh,
Lars Bosma, Bo I. Cavefors, Erik Jarl, Jacob Ohlin, Michael Oretoft

2:
Collage av Martin Bladh
TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE
HELIOGABALUS
GILLES DE RAIS

3:
Urval tidningssidor av Bo I. Cavefors SVARTA FANOR

Öppet:
16 maj 18.00-22.00
17 maj 14.00-20.00
18 maj 16.00-20.00
19 maj 16.00.20.00
23 maj 16.00-20.00
24 maj 14.00-20.00
25 maj 16.00-20.00

Lägsta ålder: 15 år

Curator: Jacob Ohlin
'
'

9.5.08

GEIST #11, 12, 14 / METHOD

'
'








GEIST no. 11, 12, 14 / 2007 - 2008

Method
Contents:
Introduction
Magnus Bärtås / Talk Talk - On Method and the Story of the Work
Saul Albert
Tone Hansen / Everything That Is Temporary Must Be Removed
Jan Kenneth Weckman / Method as a Notion Within Artistic Practice and Its Research - and Art as Research
Kira Carpelan / Dilemma of Becoming
Roy Ascott / Distance Makes the Art Grow Further: Distributed Authorship and Telematic Textuality in La Plissure du Texte
Boris Nieslony / History, Occasion and Facts of the Art of Begegnung
Hinrich Sachs
Kim Einarsson / Nameless Acting
Susanne Clausen / Labour and Love
Frans-Josef Petersson / Utdrag ur en korrespondens
Sarat Maharaj / No-How; stopgap notes on 'method' in visual art as knowledge production
Jonas (J) Magnusson & Cecilia Grönberg / "...and yet there is method in it."
Pekka Kantonen / About Method
Lea Kantonen / Shared Expertise in Fieldwork, Research Process, Artistic Presentation and Representation
Mike Bode & Staffan Schmidt / Off the Grid: Changes Through Travel and Self-definitation
Katja Grillner / Reflecting, Writing, and Forgetting: Method in Art- and Design-based Research
Emma Kihl
Hanna Dagerskog & Andreas Mangione / Road Runner's Press Takes a Look at Kista Science City
Gavin Jantjes in Conversation with Svetlana Kopystiansky
Maja Hammarén / "MOTA OLLE I GRIND". Att skilja på metod och undanflykt, Irga!
Report


Editors: Fredrik Ehlin, Andjeas Ejiksson, Oscar Mangione
Publisher: Andjeas Ejiksson


Mail


Info


8.5.08

BATAILLE, BLANCHOT, GREENE OCH ANDRA KÖNETS MYSTIKER

'
'

Bo I. Cavefors
BATAILLE, BLANCHOT, GREEN OCH ANDRA KÖNETS MYSTIKER

Denna artikel publicerades ursprungligen på danska i tidskriften Fredag 1991:30, Gyldendal Forlag, København.
På svenska har samma text (med rubriken ...afrikanskans blåsvarta bröstvårtor och arabpojkens lena hud) publicerats i tidskriften Ord och Bild 1991:3, i tidskriften Svarta Fanor 1995:8-9, samt i min bok Celibat & Erotik utgiven 2004 på Johan Hammarströms Bokförlag.


Hermann Kesten, Josept Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ett hyreshus vid Rue Vaneau i Paris 7:e arrondissement. I samma lägenhet bor, senare, Julien Green, med älskaren och adoptivsonen Eric Jourdan. Där skriver Green sina mästerverk, svarta romaner, fantastiska visioner av det ockulta, av det fantastikrika. Lidelsefulla bekännelseskrifter.

Likt Kafka är Green en hemlös ensamvarg. Han skriver avgrundsdjupt demoniska böcker om människans synder, om skuld och erotiska specialiteter. Green har, som Bernanos, Mauriac och Pasolini, till huvudtema Kyrkans lära om att människan är fördärvad och endast genom dopet kan förlösas från det onda. Den praktiserande katoliken Green protesterar mot denna Vatikanförankrade teologi, som hårt drabbade Pasolini, och menar att människan själv är det onda, det sjuka som strävar efter makt, ägodelar och räntor. Maktbegäret förstör ideal människan intellektuellt och religiöst extatiskt vet är en del av Gudsarvet som gavs henne i begynnelsen. Människan fjärmar sig från det som är kristet och fransiskanskt, från friheten hon själv kan välja eller förkasta och från friheten det är att vara Guds barn, att stå fri från jordiska värderingar och oavhängig av trånaden efter makt. Människans maktberusning ligger som gröngul galla över samhällets institutioner, Kyrkan inberäknad, menar Green. Hoppet finner han hos den helige Francesco av Assisi; den gudomliga helgongloria som belyser den Helige Francesco, lyser runt varje människas huvud, även om det sällan är märkligt, synligt. Green berättar om Stalin som en gång sagt att endast om han diktatoriskt kunde städsla fyrtio Francesco av Assisi vore det möjligt rädda Ryssland. Stalins dröm ärvdes av Solsjenitsyn.

Ont och gott samsas på samma planhalva. Religiös och erotisk extas leder till insikt om det egna Varat. Insikt om det onda, om att synden i kristet teologisk mening låter Paradiset stråla klart med trolldomsglans som motpol till det gudomliga, är en del av synden, av synden som utgår ifrån Gud. Rimbaud följer Pascal när denne i sitt divertissement summerar frestelserna som leder bort från Gud. Baudelaire och Green accepterar denna filosofi men de ser längre än så, bort mot oändligheten där bekännelser till såväl kärlek som tro, till erotik och frihet, till extas och död, är det rena vatten vari det sanna dopet sker.

När Sartre talar om Saint Genet, om den heliga Genet, menar han att denne storkukade bög bär drag av fransiskansk helighet. Green, nådens diktare, förhäxad av synd och skam, av Helvetet, menar att ett liv utan Gud är absurt, att människan måste igenom skärselden, den bästa vännen och det värsta lidandet. Skärselden är samtidigt glädje och obeskrivlig pläga. Tveksamt för Sartre men självklart för Greene, är Gud närvarande i varje människa. Greens Gud är icke-rationell och Sartres "gud" är Varats svarta hål. För Green är kyrkomystiker som Francesco av Assisi, Teresa av Avila, Johannes av Korset och Ignatius av Loyola vägvisare till Gud och de gör världen förståelig och uthärdlig
.
 


Georges Bataille och Maurice Blanehot är som Green erotikens och trons mystiker. Green talar ofta, men Batille talar aldrig om helgonblivandet som en värdig väg för den som vill förkunna det goda budskapet. Bataille analyserar istället människans inre tystnad. I Varats meningslöshet ser han en uppmaning till att inte förtvivla eller resignerat Skrattet är hans arvedel. Bataille rekommenderar ingen terapi, ingen hednisk kukkultur, ingen ars erotica; Bataille inbjuder invigda till vänskap med bibehållen egen suveränitet. Extas är för Bataille inte ett medel till individuell befrielse; i extas finns ångest. Vällust och ångest sköljer över människan när hon i skräck förlorar Jaget. Ernst Jüngers In Stahlgewittern handlar om detta. Dödsfascination innebär att Jagets potens stärkes då människan förlorar fast mark under fötterna och träder in i den horisontlösa världen. Människan födes till en värld av subjekt och objekt, Varat är kontinuitivt från livet in i dödens värld. Övergångens orgasm är sanitidigt ett erotiskt och ett religiöst-mystiskt rus.

Bataille avvisar all engagemangslitteratur eftersom den leder till att såväl författare som litteratur nyttjas av makter vilka förråder människans, konstens, extasens, innersta väsen. Människan som vill bevara sitt egenvärde låter sig inte reduceras till pusselbit. Lycka, förlösning och kamp för frihet kan endast ske om författaren, filosofen, konstnären och människan i allmänhet bekänner sig till den frihet hon givits av Gud, som hon bär inom sig. När författare leder läsare mot politiska, sociala, religiösa och vetenskapliga mål, reduceras litteraturen till autencitetens, suveränitetens skugga.

Bataille, Blanehot, Junger och André Malraux, ser lycka i excessen; även Nietzsche, Genet, Gide, Cocteau, T.E.Lawrence, Green, Pasolini, Gombrowitz, Klaus Mann och många andra vet att uppskatta det apokalyptiska ruset i undergångens ögonblick, då erotisk och mystisk extas skapar det totala utanförskap som samtidigt är dödsglädje. Att utlämna sig själv, att gå utanför sig själv betyder alltid Jagets död, den med livssperma exploderande kukens inträde i Nirvana.

Hos såväl tyska romantiker, som Novalis och von Kleist, som hos Nietzsche, är smärtans höjdpunkt identisk med vällustens klimax då Jaget dör och den människa som är emot förintandet, förintas.

Att överträffa sig själv, att uppnå det som icke anses uppnåbart och övervinna sig själv för att med hänförelse offra sig själv, besudla sig, det är att förenas med Gud, menar många mystiker. Så icke Bataille, möjligen Blanchot, säkerligen Green. Bataille och Blanchot finner intet eller föga bortom det som är här och nu. De förblir i sig själva och avvisar asketiska vägar såsom varande icke-suveräna vägar till extas. Hos Bataille är filosofien tydligare än hos Blanchot, men även denne vet att transcendensens mål endast nås med medel som kräver ett definitivt överskridande av alla gränser, att alla hämningar bör plöjas ned i myllan. Blanchot är mer tveksam än Bataille om gränsernas art och karaktär. Blanchot är den store frånvarande i detta sekels franska litterartur och filosofi, en metafysiker som möter friheten avklädd varje förklädnad, en näst intill okänd man som få känner och än färre räknar till sina vänner, en dödens estetiker och analytiker som med och i sina verk, med öppen ögonspringa, vågar möta Varat. Den kristna metafysiska tron på kärleken som förutsättning för att Vara, för människans inre frihet, förhållandevis samstämmigt applåderad av Augustinus, Descartes och Kant, är även för Blanchot ett av tillvarons stora mysterier. Att människans metafysiska medvetande dessutom bör tjäna uppgiften att stärka hennes motståndskraft mot yttre påtryckningar ägnade att begränsa hennes frihet, framgår av den tyske filosofen Rüdiger Safranskis böcker Wieviel Wahrheit braucht der Mensch? och Ein Meister aus Deutschland. Heidegger und seine Zeit.

Endast fragment av Blanchots omfattande författarskap har publicerats på svenska. Även i Tyskland är han relativt okänd trots att positionen där borde vara likvärdig med Jüngers och Heideggers starka ställning i Frankrike. Blanchot, som flitigt medarbetade i Sartres och Batallies tidskrifter och som in i märgen känner de Sade, Mallarmé, Lautréamont, Hölderlin, Michaux, Heidegger och René Char, har varit och är alltsedan trettiotalet en ytterst viktig interpretor i fransk filosofisk teoridiskussion. L'arrét de mort bör läsas och kan förstås på två skilda nivåer, dels som en rak och förhållandevis okomplicerad historia om kärlek och död, dels som en filosofisk betraktelse om metafysikens irrgångar. Författarens alter ego, berättaren, i den första av bokens två avdelningar, ser den unga döda kvinnan "så levande" som vore hon "redan som huggen i sten. Det var då jag såg hennes händer. De var lyckligtvis inte knäppta, men när de låg där på filten, lite snett, stelnade i en sista krampaktig rörelse som förvridit fingrarna en aning, verkade de så små, nästan tillintetgjorda av den sista tafatta ansträngningen, alltför svaga för den ofattbara tvekamp som denna beundrade människa utkämpat, att jag för ett ögonblick övermannades av sorg".

Hos Bataille balanserar erotiken på gränsen till könets mystik under människans förberedelser för mötet med döden, han älskar döden villkorslöst och hänsynslöst, Varat glädes vid gränsöverskridandet; Blanchots dödsmystik är mer svårfångad, omvänd surrealism, människorna i L'arrét de mort går ut och in i händelsen, vandrar genom yttre och inre rum. Blanchot talar om ögonblick och händelser, om skeenden så fruktansvärda att han inte kan återge dem här och nu, först senare. Men tillfället återkommer aldrig. Mysteriet kan inte beskrivas men samtidigt som författaren de facto indirekt berättar om det som sker bortom det som synes ske så är sorgen över att "ha brutit tystnaden - - - gränslös", trots att detta att ha "brutit tystnaden" inte innebär "vad man skulle kunna tro".

Total visshet om transcendensens mål och medel "kräver ett definitivt överskridande av alla gränser, att alla hämningar plöjes ned i myllan". Dialektiken i L'arrét de mort och författarens ontologiska relation till materialet ingår i en klassisk tradition inom litteratur och konst alltifrån tidig romantik till 1980-talets postmodernister och dagens nyromantiker. För Blanchot är stor litteratur detsamma som distanserad litteratur. Berättelsen skall ha ett genomgående motiv som i sig består av ett flertal begrepp inordnade i en icke-konceptualiserbar motpol till huvudtemat, la parole plurielle. Världen och dödens värld är hos Blanchot en icke-värld, konstruerad av tankar och språk.

Nietzsche talar om en evig återkomst och den icke-dialektiska pluralitet Blanehot praktiserar med sitt gränsöverskridande då förnuftet förvandlas till spel i det spel där världen är ogenomskådbar litteratur, är texter utan förtexter, utan ursprung, utan inre samband.

Blanehots écriture blanche är ett anonymt och neutralt subjektlöst språk där Varat försvinner, där döden är en icke-död med Gud och Människa som likvärdiga partners. I L'arrét de mort njuter den unga kvinnan av att "tvinga döden till rent spel och större äkthet", samtidigt som läkaren kommer till korta med morfinsprutor och ordinationer. Den döden är en del av livet, en samspelt deltagare i maktspelet om tullhandlingarnas giltighet vid gränsöverskridandet. Med berättarens hjälp återkallas den unga kvinnan till livet, själsstyrka ger henne "makt att låta döden vänta så länge hon vill".

I Blanchots romaner och berättelser återskapas författarens beroende av seklets litterära rikslikare, Joyce, Proust, Camus, dadasurrealister, tyska expressionister och fransk noveau roman. Berättaren i L'arrét de mort befinner sig på stadiet mellan hallucination och verklighet, rusar som en jagad kokainist mellan älskog och möten med den väntande döden. Likt Bataille och Jünger ser Blanchot lycka i excesserna i undergångens ögonblick, i det apokalyptiska ruset, men medan för Bataille den erotiska och mystiska extasen ger det totala utanförskap som är dödsglädje, då detta att utlämna sig själv också är att gå utanför sig själv för att uppleva Jagets död, fäster Blanchot sin operativt kyliga blick på döden för att analysera offret: "...om jag rör vid en hand, så som jag gör nu, om min hand ligger under denna hand, så är den handen mindre kall än min, men denna lätta kyla är djup, inte den svaga spridningen från en yta, utan något genomträngande, omslutande, man måste följa det ut i en gränslös rymd, ett tomt och overkligt djup där det inte finns någon väg tillbaka till kontakt med det yttre". Detta blanchotska förslag till förlösning avvisar Bataille och hävdar att det inte finnes något bortom det som är. Blanchot saknar Batailes lidelse och extas och bländas ej som denne av de himlens blixtar ur vilka skapas svart erotik och helig eroticism. Berättaren i L'arrét de mort säger att den som "villigt ger sig hän åt kylan finner i den välbehaget, ömsintheten och friheten hos ett riktigt liv" . Likt Bataille är Blanchot en mystiker utan Gud - de är båda mystiker som längtar efter Gud. I "rummet" finnes varken "skugga eller minnen, varken dröm eller djup", skriver Blanchot, men samtidigt vet han att rummet vibrerar av liv, ett påtagligt levande liv som "trycker sin kropp emot min" och, fortsätter han, den som "inte begriper detta", må "komma hit och dö. Ty detta liv gör till lögn det liv som skyggat för det".
 

Det är varken mörkret eller döden som är skrämmande, utan gränsområdet, den av Någon dragna linje som skiljer två världar från varandra. Som Marguerite Duras i Hiroshima, mon amour, kastar sig Blanchot mellan förfluten tid och nuet. Den filosofiska frågan är möjligen existentiell men det handlar djupare sett inte om existens utan om att existera, för att med förnuftet i behåll "varje gång min grav öppnar sig, uppväcka en tanke mäktig nog att återkalla mig till livet".

Detta är vad Mallarmé kallar postkulturell verklighet, när det anonymt neutrala icke-jaget subjektlöst går in i döden. Blanchot talar om människans oförmåga och brist på beredskap att tillgodogöra sig litteratur när den erbjudes utanför bokpärmar, det vill säga att människan alltför sällan förverkligar och levandegör filosofi och metafysik i sitt liv och i sin död.

+ + +

Blanchot är iakttagare, Bataille passivt aktiv. Även de andra, tidigare nämnda författarna och filosoferna, är involverade i extasdramat och vet att gränsen mellan hallucination och verklighet å ena sidan och extas och verklighet å andra sidan, är hårfin och ofta skönjbar endast med hjälp av droger.

Bataille korsar ej sällan Nietzsches pilgrimsvandring till Taormina. Det heliga och det suveräna och det meningsfullt dionysiska jag-förnekandet ser Bataille som människans strävan mot Jagets totalitet, identitet och fullkomning. Bataille är en ovanligt insiktsfull analytiker och kommentator av Nietzsche. För att rätt och meningsfullt förstå Nietzsche måste lärjungen "vara" Nietzsche.

Vad är att "vara" Nietzsche?

Mer än något annat är det att, i brist på möjligheten att kroppsligt förflytta sig bakåt i tiden, genom den tyske fotografen Wilhelm von Gloedens fotografier med nakna sicilianska pojkar, resa till staden Taormina på Monte Tauros sluttningar.

När filosofen tröttnat på baselborgerskapets tissel-tassel jagar han i Taomiina arkaiskt vackra bronsglänsande nakna kroppar, suggoda kukar och rundade pojkstjärtar. Där finner Nietzsche sin Zarathustra. I en pojke upptäcker masochisten sin Övermänniska. När Nietzsche talar om det omöjliga i att skilja kropp från själ utgår han ifrån erfarenheterna som bög.

Eftervärldens svårigheter med Nietzsche är att enslingen aldrig engagerar sig för någon konkret uppgift. Hangår aldrig med i demonstrationståg för världen eller för kvinnans emancipation. Denna suveränitet implicerar ett non serviam, ett avståndstagande från varje tjänande handling eller givmilt given gentjänst som icke står i masochistisk relation till sadism. Detta räddar Nietzsche från att bli slav, servil, knekt.

Oron för framtiden är grunden för varjemoral, varje disciplin och varje försök att rycka människan bort från insikten att individens suveränitet består i att inse var hon befinner sig och att inte veta vart hon är på väg.

Till skillnad från motspelaren Sartre avvisar Bataille tidsengagemang. Vänskapen med Blanchot blir meningsfull först sedan vännen uppmanat honom att leva som vore han Nietzsches Zarathustra, den sista människan, som också är den vackraste människan. Inre erfarenheter är för Blanchot det svar som väntar människan när hon beslutat sig för att endast ställa frågor, endast ana gåtors svar. Att inget veta leder människan in i tomhetens och intets natt, in i den erotiska och mystiska extasens totala icke-existens.

Bataille söker själens andliga upplösning, förintandet av varje "sannings" värden, upphävanded av alla auktoriserade filosofier. Uppmanad av Blanehot läser han Heideggers verk och bekänner sig till tyskens erfarenheter av det icke motsägbara, att upphävandet av skillnaden mellan subjekt och objekt, att övervinnandet av medvetandet och uppfattningen att det existerande som en form av meddelanden, är den verkliga kommunikationen mellan själar och tider.

Varat som Tid. Tiden är nu. Nietzsche vill i nuet läka och hela den av psykologiserande och humanistiska slaktare styckade, fragmenterade människan. Om människan överlever beror på om hon förmår skilja sin sanna identitet från kälkborgarens förnuft, nyttighetsmoral och meningsfyllda liv.

Människan är en dåre, sin egen gud, en pellejöns, en dostojevskijsk idiot. I Nietzsches verklighet och i Batailles återskapande av Nietzscbes verklighet är människan universums dåre, en gudomliga dionysisk vansinnig och helig människa som existerar till fullo först sedan hon övervunnit Varat. Då är hon fri och endast sin egen slav, en Övermänniska.

Nietzsches filosofi är i sig extas, en orgie om människans möjligheter till total frihet. William Blake talar om himlens och helvetets bröllop, att frihet är att praktisera det onda; Bataille uppfattar Nietzsches vilja till makt som vilja till det onda. Nietzsches eviga återkomst innebär inte ett monotont återupprepande av det ständigt återkommande, likartade, likvärdiga, utan är ett försök att ständigt förbli i sig själv, koncentrerad i sitt inre. Återkomsten är i extasens ögonblick i sig självt mediet att nå målet, makten över sig själv genom en extatisk orgasm, det ögonblick då liv och död förenas, då det goda och det onda smälter samman.

Bataille och Blanchot ser inte lustans väg som automatisk upprepning av lidelsemas trauma. Däri skiljer de sig från de Sade och Genet. Filosofernas mål är den generösa och utplånande extasen. Batailles mystik är inte inre meditation och eremitliv utan djup och öppen kommunikation och konfrontation. I solen inkameras ren och svart energi. Himlens blixtar belyser svart erotik. Pasolini visste vad det handlar om. Ett annat exempel: Klaus Manns förhäxade fascination inför Rilkes änglaallegorier av vilka han skapar narcistiskt transfigurativa fantasibilder med vars hjälp det blir möjligt för honom att pejla in sig på suicid utifrån konibinationen religiös identitet, erotisk extas och död. Klaus Mann tar emot Rilkeängeins budskap att det är rätt och riktigt att längta efter såväl döden som livet, att oro och dödslängtan är fröjd och totalitet, att den vackra utbåtsmatrosen Henk, med kåtigt randig sjömansblus och härlig kuk, är en del av vännen Ernst Tollérs själv - valda död i amerikansk emigration. Vällusten är i sig meningsfull, ett mystiskt och mytiskt rättfärdigande för Mann att som en hund strö sin säd för vinden.

+ + +

Batailles språk är rent och klart. Hos Blanehot är språket kyligt och avvaktande. Bataille skriver om sexualitet, sadornasochism, voyeurism, exhibitionism och oral-anala lekar utan obscenitet samtidigt som de svarta pilar hans hjärta, hjärna och kuk avfyrar, med precision når det kultiverade samhälle som lever högt och framgångsrikt med hjälp av det språk Bataille av raffinerad ondska avstår ifrån.
 
 

Bataille skriver om Lust, om Kuk och om Fitta. Bataille avskyr konsumtionshedonism och räntepromiskuitet - han talar sig varm för en allt genomträngande Lidelse. l läsarens själ och kropp väcker Bataille lustan till extas och heligt horeri. I hans romaner är språket änglalikt rent men leder läsaren rakt in i vällustens och den dödens suveräna obscenitet som intet har att göra med Kierkegaards bleka död, med Heideggers intellektualism eller med Freuds dödsfröjd. Inte med orden men genom Ordet polerar Bataille marmorhårda kukar; i dödens ögonblick låter han mannen njuta orgasmens martyrium.

Bataille och Blanchot blir inte mindre trovärdiga därför att de använder det kultiverade språk de vet att läsaren själv aldrig använder. Kvinnans och mannens kön förvandlas i extasens ögonblick till vad de verkligen är, fitta och kuk, till saft och flödande sperma, spända bröstvårtor och trånga pojkstjärtar. Batailles heta och Blanchots kyliga prosa retar och irriterar läsaren till egen förlösning, att med författarens texter som avstamp av egen kraft och med egen fri vilja söka sig till mysterierna, till extasen. Samspelet mellan metafor och metonymi innebär att orgasmens mystik får full genomslagskraft först då den uppfattas utan icke-hedonistiska omskrivningar. Stora vackra kukar och smidiga fittors kyssgoda läppar, den afrikanska kvinnans blåsvarta bröstvårtor och arabpojkens lena hud är erotikernas mystiska verklighet. Utan detta brutala språk hos den som läser Batailles och Blanchots kultiverade prosa, blir "varje slag av erotism" (Barthes) omöjlig. Författarna kräver att läsaren själv formulerar sina erfarenheter, att läsaren förvandlar litteratur till verklighet.

Stålblanka kukar med harmyntade huvuden i naken väntan på orgasmens och dödens frälsning, fångade i mannens mun eller av kvinnans blygdläppar, är hos såväl Genets sköna matroser, hos bögar som Klaus Mann, Green, Gide, Lawrence, Pasolini, Nietzsche, det eukaristiska offer som föräras Gud, Himlens postillon d'amour mellan liv och död.


Fotnot.
Blanchotcitaten är hämtade ur den svenska utgåvan av L'arrét de mort, Döden väntar, i översättning av Thomas Andersson och Johan Larsson, Umbra Solis förlag, Lund 1990.

Övrig rekommenderad litteratur, som ej nämnes i artikeltexten:
Georges Bataille L'anus solaire; Histoire de l'aeil; La notion de dépense; La bleu de ciel; L'experience intérieure; La coupable.
Maurice Blanchot L'entretien infini; Thomas I'obscur, Le très haut.
Julien Green Mont-Cinère; Les Pays lointains; Journal.
Ernst Jünger Der Arbeiter; Auf dem Marmor-Klippen.
Klaus Mann Tagebücher 1936- 1937; Tagebücher 1938-1939.
Friedrich Nietzsche Also sprach Zarathustra.

Collage av Bo I. Cavefors, 2008.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1991, 1995, 2004, 2008
.

7.5.08

Oei, #37 & #38

'
'

Oei
(R)Ed.est.
NR. 37 & NR. 38
2008

Redaktörer för detta nummer av Oei:
Karl Larsson
Franz Josef Petersson
(Jonas (J) Magnusson)

6.5.08

PETER LUCAS ERIXON : "...hans sträva tunga"

'


Bo I. Cavefors
…HANS STRÄVA TUNGA
Bok: Peter Lucas Erixon Väktaren vid tröskeln. Bonniers 1994.

Sakta men säkert byggde Peter Lucas Erixon under nittonhundranittiotalet upp positionen som en av landets mest intressanta unga prosaister. Romanen Hemlandet från 1991, är ett språkligt mästerverk, en berättelse genomsyrad av fjällvärldens mystik, om ensamhet och förtrogenhet med de gamlas klokhet och det förflutnas myter. I Hemlandet beskrivs varje generations till extas drivna längtan till gröna kammarns hemligheter, hur förvandla öde land till blommande öknar.

Erixon var under nittionhundranittiotalet en proletärförfattare i tiden såtillvida att människorna han skrev om, på samma sätt som forna tiders proletärer, befann sig utanför de etablerade maktapparaternas samhälle, samtidigt som de var och är en del av samhället, ja i själva verket samhällets starkaste nerv och därför dess svagaste länk. Erixons älskande människor i Väktaren vid tröskeln lever sitt anarkistiska liv bortom etablerade normer men i djup samklang med sina egna krav och sin längtan efter frihet.

Frihet är nyckelordet i Peter Lucas Erixons författarskap, en frihet som ofta endast kan förverkligas i drömmar och genom drömmar som krackelerar när de konfronteras med det brutala ljuset. Kärlek är dröm och verklighet. Erixons båda älskande män drömmer om kärlek men går ett steg längre, de förverkligar den kärlek som faller utanför ramarna för vad som kan anses vara typiskt, normativt, för livet i en liten norrländsk by där alla ser, hör och tror sig veta allt om den andre. I ett sådant getto, som också är ett andligt vakuum, bryts ensamheten och tystnaden endast av ljud och människor som kommer någon annanstans ifrån, av grammofonskivans Puccini, av främlingen, av sommargästen.

Flyktig är kärleken, den goda orgasmens ögonblick, smärtans triumf över det obeständiga. Men det finns en kärlek som bryter sig ut ur ögonblickets extas: kärleken mellan tjugoåringen Jonas och byns medelålders polisman. Jonas blundar och säger, när de ligger med varandra: ”Jag tycker om tystnaden mellan oss”. Han går över gränsen väktarna vid byns trösklar vaktar. Han förändrar sitt liv, ”situationen han var i”. Marken gungar under honom men hungern efter den äldre mannens kärlek, behoven och nyfikenheten segrar. Jonas följer drömmen in i verklighet. Det finns liv i honom. Han har en vilja. Han vill kyssa mannen, han vill ”hålla sina händer på den särskilda platsen mellan armhåla och midja” och han ”smakade hans saliv och slickade hans sträva tunga”.

Väktaren vid tröskeln är ett mästerverk om hur en ung man upptäcker sin homosexualitet och vågar förverkliga den. Erixsons roman är för övrigt en svårdefinierbar variant av skönlitteratur. Förutom kärleken mellan Jonas och Gregor, polisen, händer ingenting förutom det ingenting i vilket de andra byborna förtvinar. Endast de båda älskande bryter sig ut ur det givna mönstret. Deras revolt är en mjuk revolution som inte stör byns sömn. Ser man längre än till den norrländska svartskogens trädtoppar är det emellertid en revolution som långsamt men säkert förvandlar människor och samhällen. De maktlösa skapar sin egen makt: Jonas och Gregor är sin egen kärlek.



Artikeln tidigare publicerad i Reporter, 1994/4, april. Här något reparerad.


2.5.08

MARTIN BLADH - BO I. CAVEFORS - GALLERI 21 - INFO #2

'

Martin Bladh och Bo I. Cavefors
VERNISSAGE OCH RELEASE
GALLERI 21
Rådmansgatan i Malmö
FREDAGEN DEN 16 MAJ KLOCKAN 18.00 - 22.00
Öppet perioden 16/5 - 27/5
Åldersgräns för tillträde: 15 år
Mer information HÄR!
Curator: Jacob Ohlin