29.9.09

Johannes Flink om Qualis artifex pereo - Finis




Johannes Flink i
Tidningen Kulturen:

Qualis artifex pereo - Finis

"På Fylkingen, under Styx- och Fylkingen-eventet Huvudets container, visades andra och avslutande delen av Bo Cavefors och Martin Bladhs kortfilmssvit Qualis artifex pereo. Titeln kommer från kejsar Neros sista ord och betyder ungefär: "Vilken konstnär förlorar inte världen i mig?". Första delen spelades in sommaren 2008 i Malmö med Aryan Kaganof som regissör och fotograf, andra delen sommaren 2009 i Norrköping med Peter Anderson och Lars Bosma som fotografer. Båda filmerna i sviten kommer att publiceras på Styx förlag i form av en dubbel-DVD med booklet om inspelningarna.

Delen som visades på Fylkingen, Qualis artifex pereo - finis, börjar och slutar med en projektion av André Massons Acéphale-mannen till ljudet av en utdragen orgelton. Dessemellan utspelar sig ett rituellt spel i ett slutet rum, enligt en mörk och destruktiv mekanik. Handlingen kretsar kring sexuellt utnyttjade pojkar som i vuxen ålder blivit förövare. Cavefors och hans medhjälpare skapar en starkt laddad konst som många upplever som mycket obehaglig eller estetiskt frånstötande. Under filmens gång avlägsnade sig många ur publiken. I bakgrunden hörs en förvriden androgyn röst tala om sina erfarenheter. Samtidigt utageras olika fantasier och handlingar på scenen, omväxlande ömsinta och sadistiska. Hela tiden kvarstår en stark spänning mellan å ena sidan den råa, påträngande realismen i zoomningarna på olika kroppsdelar och kroppsvätskor, å andra sidan de religiösa och stiliserade referenserna till antika offerritualer. Cavefors går långt utanför de gängse normerna för att genomföra en uppriktig och hänsynslös undersökning av makten, driften, utsattheten och förlösningen."

Ensslin / Vesper : Notstandsgesetze... Briefe 68-69


>Notstandsgesetze von Deiner Hand<
Briefe 1968/1969
edition suhrkamp

27.9.09

Subaltern 2/2009 : Gnosticism och platonismens undre värld

Tidskriften Subaltern presenterar:

GNOSTICISM OCH PLATONISMENS UNDRE VÄRLD

Ola Wikander föreläser om de kaldeiska oraklen.

Religionsvetaren, författaren och översättaren Ola Wikander har med sina unika kunskaper i antika språk och äldre kulturer väckt stor uppmärksamhet med bland annat sina böcker I döda språks sällskap, som nominerades till Augustpriset 2006, samt nu senast Ett träd med vida grenar, om de indoeuropeiska språkens historia.

Med särskilt intresse för hermetism och gnosticism har han översatt De kaldeiska oraklen, en av den västerländska mysterietraditionens urtexter. Pia Niemi läser ur De kaldeiska oraklen.

VED/Mattias Nihlén framför musik för bouzouki och elektronik.

Samtidigt release för tidskriften Subaltern 2/2009.

Plats:
LOFTET – HEDMANSKA GÅRDEN, LILLA TORG, MALMÖ.

Tid:
ONSDAG 30/9 19.00

Arrangemanget ingår i kulturtidskriften Subalterns föreläsningsserie hösten 2009 i samarbete med ABF.

26.9.09

OXÖGAT / #21. - Keuschheit





Selig, die reinen Herzens sind

Befragt man Menschen, was sie mit dem Wort Keuschheit verbinden, stößt man meist auf eine gewisse Verlegenheit, bisweilen auch auf ein hilfloses Kichern.
- - -
Das Klischee, das noch in vielen Köpfen hängt, ist oft von Heiligenbildern geprägt: ein bleicher und hohlwangiger, schwächlicher und weltentrückter, feminin wirkender Jüngling, der mit verklärt-entzücktem Blick auf ein Kreuz oder die Jungfrau schaut, oder die allegorische Darstellung der Keuchheit als eingamauerter Frau, die nur noch ihr Haupt über der Zinne sehen lässt. Diese Darstellungen versperren einen Zugang zu dem, was Keuschheit sein kann. Ebenso ziehen manche Diskurse über das Thema, die einhergehen mit einer Abwertung der menschlichen Sexualität und mit ihr des Geschöpfichen überhaupt, eine wenig hilfreiche Spur durch die christliche Frömmigkeitsgeschichte. Wie also über Keuschheit sprechen, ohne in diese Fallen zu tappen?
- - -
Keusch und lauter zu sein, ein reines Herz zu haben, heißt nicht, sich nichts vorwerfen zu müssen, denn irgendwas hat man sich immer vorzuwerfen. Als Franziskus sah, wie sehr Bruder Leo über die Reinheit des Herzens ins Grübeln kam und wie sehr ihn verlangte, so rein zu sein wie klarstes Wasser, sagt er: "Ach, Bruder Leo, kümmere dich nicht zu sehr um die Reinheit des Herzens! Sieh auf Gott! Bewundere ihn! Freu dich, dass es ihn gibt, ihn, den ganz und gar Heiligen! [---] Die Trauer darüber, dass man nicht vollkommen ist und dass man den Sünder in sich entdeckt, ist ein noch menschliches Gefühl! Du musst den Blick höher, viel höher heben. Es gibt Gott, es gibt die Unendlichkeit Gottes und seine unwandelbare Herrlichkeit. Ein Herz ist rein, wenn es nicht ablässt, den lebendigen und wahren Herrn anzubeten."


Aus: Jesuiten 2009/3, München 2009. [Dominik Terstriep SJ]

Abbildung des Hl. Aloisius Gonzaga, Schutzheiliger der Jugend, unmitten von Lilien - Symbol der Keuschheit.

20.9.09

Antonia Lengers : Jesuiten in Hitlers Wehrmacht






Für die Jesuiten war die eigentliche, sie durch ihre Gelübde bindende Bezugsgruppe mit ihrem idealen Gruppenleitbild ihre Ordensgemeinschaft, d.h. die "Mitbrüder".
+
Die "Mitbrüder" war gemeinsam, daß sie sich verstanden als "Söhne" des "Hl. Vaters Ignatius", also ihres Ordensgründers.
+
Ein Jesuit pflegte selbst im Zweiten Weltkrieg den persönlichen Kontakt zu seinen "Mitbrüdern" - egal, wo diese ansässig waren und wirkten und unabhängig vom Verhältnis der Staaten zum NS-Reich, seien dies neutrale oder verbündete Staaten oder gar Kriegsgegner. Ein deutscher Jesuit und Soldat besuchte seine "Mitbrüder" daher auch in Frankrecih, Belgien, Polen oder im Rußland eingegliederten Litauen. Dabei bleibt zu bedenken, daß auch die dortingen jungen Jesuiten zum Kriegsdienst in ihren Ländern eingezogen waren, also "Feinde" oder "Verbündete" waren.

Die Jesuiten trennten scharf zwischen "Mitbrüdern" und soldatischen "Kameraden", zwischen einem "besseren Deutschland", für das sie kämpfen wollten, und dem "Dritte Reich".
+
Im Sommer 1941 wurde sie aufgrund eines Geheimbefehls Hitlers aus dem aktiven Dienst in der Wehrmacht mit der Bezeichnung "nicht zu verwenden", entlassen.

Antonia Lengers
JESUITEN IN HITLERS WEHRMACHT
Kriegslegitimation und Kriegserfahrung

224 s., mit 66 bisher unveröffentlichten Dokumenten.
Paderborn, München, Wien, Zürich 2009.
ISBN 978-3-506-76805-6

19.9.09

Bo I. Cavefors : VARFÖR BOKUTGIVNINGEN ÄR SOM DEN ÄR...






Bo I. Cavefors
VARFÖR BOKUTGIVNINGEN ÄR SOM DEN ÄR…
Ingress: I Dagens Nyheter publicerade Torsten Ekbom den 5 mars 1971 en förträfflig artikel om skräpets utbredning på förlagens redaktionsbord och på dagstidningarnas kultursidor. Det sporrade mig att vidga resonemanget, att exemplifiera Ekboms påståenden.
Den artikeln, mitt svar, som följer nedan, i originalskick, publicerades i Dagens Nyheter den 25 mars 1971.
Idag, trettioåtta år senare, är det lätt konstaterat att ingenting förändrats, möjligen att något som 1971 var ett beklagligt tillstånd man trodde kunde övervinnas, idag förvandlats till kulturpolitiskt allmängods.
Till denna tragedi kommer det såpoperamässiga i att Bonniers dessutom lagt under sig en alltmer dominerande del av dagspressmarknaden, alltifrån Dagens Industri till informationsflödet över Skåne, där idag, ett landskap med en miljon invånare (var åttonde svensk är faktiskt skåning…) som, om man inte bor i nordvästra delen av landskapet, kring Helsingborg och Ängelholm, tvingas, ja, faktiskt tvingas, ta till sig de bonnierska svaren på hur det står till i världen, via Sydsvenskan, Kvällsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, osv.
Vad sker med en kulturredaktion som är så integrerad i ett större projekt?
+ + +
Extraingress: Den här gamla artikeln inklusive ingressen ovan skulle inleda den nionde volymen av Svarta Fanor, men den volymen lär aldrig utkomma.
+ + +
Bo Cavefors
VARFÖR BOKUTGIVNINGEN ÄR SOM DEN ÄR
Då och då finns det anledning att skriva små inlägg till Dagens Nyheters Kultursida. Tyvärr kommer de aldrig in – förmodligen av samma orsaker som att det översätts alltför få titlar till svenska av kvalificerad utländsk litteratur, medan skräpet breder ut sig. Detta är något som Torsten Ekbom så riktigt påpekar. En utomordentligt sann artikel om svensk förlagspolitik under de senaste åttio åren, eller mer.
Dock, enligt min mening, beaktar Ekbom inte två förhållanden som visserligen kan förefalla motstridiga, men inte är det, eftersom de fungerar i ett småliberalt och dessutom provinsiellt samhälle som vårt.
Det ena är att Torsten Ekbom och de flesta andra betraktar bokförlagen som fristående gentemot andra samhällsfunktioner, som en på piedestal stående företagsform som progressivt l e d e r samhällsutvecklingen. Så kan det naturligtvis vara. Så har det varit, och så är det fortfarande i vissa länder, men ej i Sverige.
Låt oss t ex betrakta Albert Bonniers Förlag. Inte med några onda, avundsjuka eller ens kritiska blickar, utan bara placera förlaget på dess plats i samhället och dess allmänna och politiska ambitioner. Det är ingen kritik att då konstatera att grundaren av det förlaget (eller av de förlag som genom uppköp i mycket hög grad i verkligheten bildar själva stommen till den kulturella institution som Bonniers anses utgöra) och hans efterföljare på ledande funktioner inom förlaget haft en klar politisk och etisk uppfattning och målsättning. I Bonniers fall en liberal och allmänt borgerlig ambition. Det är då självklart att förlaget, även om det är ganska vidsynt vad gäller publiceringsprofilen, i h u v u d s a k ger ut litteratur som i stort sett stödjer förlagsledningens allmänna ambitioner. En förlagspolitik som drivs efter sådana linjer skapar självfallet en borgerlig andraklassproduktion. Snedvridningen på bokmarknaden i sin helhet blir markant, eftersom det förlagets huvudsakliga konkurrenter haft samma målinriktning.
Det är således inte förvånande att svensk bokproduktion har varit och är stereotyp.
Den andra orsaken till att svensk bokutgivning är som den är beror på framför allt:
a) pressens politiska och etiska inriktning med samma förtecken som förlagens samt kultursidornas brist på kvalificerade medarbetare,
b) utbildningsväsendets i huvudsak borgerliga och ensidigt anglosaxiska inriktning.
+ + +
Det är kanske förmätet att komma med egna erfarenheter, men jag tror att de exemplifierar situationen ganska konkret, eftersom det då rör sig om författare och böcker som i de flesta andra länder befinner sig i en position som är rakt motsatt den svenska (det räcker att titta på hur det står till i Danmark).
Ger man t ex ut Vergilii död av Hermann Broch, som både är ett centralt litterärt mästerverk och dessutom en översättningsprestation, så uppmärksammas detta inte i pressen av framför allt två skäl:
c) den tidigare nämnda bristen på kvalificerade medarbetare, vilket inte betyder att det inte finns personer som skulle kunna skriva mycket bra om t ex den boken, men de får av någon anledning aldrig medarbeta i tidningarna,
d) som en följd av c), att tidningarnas sidor översköljs av en kvasiintellektuell bråte, där vilket inhemskt skräp som helst (och svenska författare som skriver bedrövligt finns det många av) får företräde framför utländskt (eller svenskt när det förekommer) värdefullt material, just därför att sidfyllnaden består av c).
Konkret: Karl Marx Kapitalet har recenserats i två av de ”stora” tidningarna, Aftonbladet och Sydsvenskan. Varför inte i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Handelstidningen [Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning], osv? Det måste ju faktiskt finnas en orsak? Är författaren/boken för okänd? För obetydlig? För perifer? Dålig? Politiskt och vetenskapligt ointressant? Eller är verkligen t ex Bertil Ohlins artiklar bättre?
Exemplen kan mångfaldigas: varför Jacques Werup men inte Pablo Neruda, varför vilken Bonnierdebutant som helst, men inte Vladimir Holan, varför Karl-Erik Lagerlöf men inte Walter Benjamin, varför Jolo men inte E H Carr, varför Gunnar Brandell men aldrig Harry Järv (framför allt inte i AB), varför vilken jäkla kvasiteoretiker som helst, men inte Gunnar Gunnarson, osv, osv.
+ + +
Orsakerna till det ensidiga litteratururvalet vid universiteten är i princip likartade tidningarnas och förlagens agerande, även om här på studenternas egna initiativ skett betydande förändringar under de senaste åren. För att fortfarande använda näraliggande exempel, så har visserligen de här författarna fått in en fot bland kursböckerna, men varför är de inte konsekvent använda i Sverige, när de är det i de flesta andra länder: Roland Barthes, Walter Benjamin, Ezra Pound, F R Leavis, D H Lawrence, Georg Lukács, Karl Marx, Louis Althusser, A G Frank, Harry Magdoff, W G Domhoff, E H Carr, de Saussure, osv, osv, osv.
Orsakerna till allt detta är klara. Men det finns ett men, och det är det verkligt intressanta. Hela detta motstånd från vad man anser vara samhällets maktcentra är tydligen helt betydelselöst när det gäller att finna en väg från producent till konsument. Upplagorna på sådana här författares böcker är bättre än på motsvarande borgerlig litteratur, som har samhällets stöd. Det måste innebära att det här i landet försiggår en intensiv studieverksamhet vid sidan av de officiella institutionerna och vid sidan av den officiella undervisningen inom de officiella institutionerna – utanför maktcentras kontroll. Det intressanta blir när maktcentra och den kvasiintellektuella eliten på allvar finner sig lockoutade.
Maktförskjutning eller bokbål och censur?
Copyright©Bo I. Cavefors 1971, 2009.

17.9.09

Wilhelm Klein SJ : Über das Martyrium



Wilhelm Klein SJ
(1889 - 1996)

Was ist das Martyrium?

Ein äußeres Zeichen. Ein erschütterndes, äußeres Zeichen. Ein sinnliches Zeichen ist das Martyrium. Ein blutiges Zeichen. Foderunt manus meas et pedes meos. Dinumeraverunt omnia ossa mea, sie haben meine Hände und Füße durchbohrt, sie haben alle meine Gebeine gezählt. Alle Sinne des Menschen leiden. Da ist nur noch ein Wurm und kein Mensch, der Spott der Leute. Die Zivilisation und Technik der Menschen macht ungeheure Fortschritte. Alle diese Fortschritte kommen auch dem Martyrium zugute. Es bleibt sinnliches, blutiges Zeichen.

Was ist Martyrium?

Frage die Märtyrer von Rom.
Frage die Märtyrer von Japan.
Frage die Märtyrer von England.
Frage die Märtyrer von Rußland, China, Ungarn, Polen, Deutschland.
Ja, ein äußeres Zeichen von unübersehbarer Zeichenkraft, auch wenn Radio, Zeitungen und alle Nachrichten schweigen.


[28. Mai / 1961]

Buch: Wilhelm Klein SJ Wilhelm Klein in Rom, Bonn und Münster. Vorträge und Aufzeichnungen. Viertes "Sonderheft des 110. Jahrgangs 2001, Katalog - Correspondenzblatt", Hildesheim 2001.

Karl Rahner SJ : "Das ist mir einfach zu radikal, viel zu radikal!"

16.9.09

OXÖGAT / #20. - Wilhelm Klein SJ : Hegel meinte...



Wilhelm Klein SJ (1889 - 1996) : "Wer weiß schon, was Hegel meinte, als auch er von 'Geist' sprach!? War er eher Theologe, als welchen er sich gerne verstand, oder war er Philosoph? Vielleicht erfasste er intuitiv (aber wer kann das sagen?), dass man, wenn man spricht, die Welt des 'Geistes' verlässt und in die Welt des 'logos' eingeht, des Begriffs, des Wortes, der Sache. Ja denn auch die 'Sache' wird durch den 'logos' vermittelt, durch das Denken, das Wort, und wird so erst 're-al' [res - real]. Alles in der Welt ist Frucht des 'logos', rational."


Buch: Giueseppe Trentin Das ͈Mariengeheimniss" in den Handschriften von Wilhelm Klein. Echter Verlag, Würzburg 2006. / Giuseppe Trentin In principio. Il "mistero di Maria" nei manoscritti di Wilhelm Klein. Messagero di S.Antonio - Editrice, Padova 2005.

15.9.09

Steve Sem-Sandbergs THERES - några kommentarer

Bo I. Cavefors
THERES, ETT SJÄLVPORTRÄTT?

Sedan 1960-talet präglas världspolitiken av vad de som just för ögonblicket sitter på makttaburetterna, kallar terrorism. Dessförinnan var det huvudsakligast Hitler som utnämnde terrorister, tex Claus von Stauffenberg och hans kamrater, och kolonialmakterna, tex Frankrike om algeriska befrielsekämpar och britterna om män som Nkrumah och Kenyatta.

Sedan 1980-talet har terroristetiketten som politisk undanmanöver, för att medborgarna skall vända bort blicken från reella politiska, sociala och ekonomiska problem, närmat sig inflationsstatus.

Även till vardags hyfsat intelligenta författare och journalister har dragits med i drevet, kanske för att tjäna en hacka på det upphaussade intresset; men eller mindre medvetet eller omedvetet blir de då viktiga kuggar när det gäller för maktcentra att sprida felinformation och snurriga analyser.

Steve Sem-Sandbergs roman Theres blev, när den utkom på Bonniers 1996, en sådan del av etablissemangets kamp för att bevara politiskt status quo. Jag är övertygad om att Sem-Sandberg inte såg det så, utan menade att han gav en psykogiskt möjlig bild av Ulrike Meinhof. Det var ett godtroget och misslyckat försök att skildra Meinhofs förvandling från fredsaktivist till raf-terrorist. Men Sem-Sandberg missade poängen eftersom han aldrig frågade sig: genomgick Meinhof en sådan förvandling? För övrigt: kan man inte vara fredsaktivist även i rollen som ”raf-terrorist”?

I stället för att placera raf i ett historiskt, politiskt och filosofiskt sammanhang som rörde sig i vidare cirklar än den understundom alltför spektakulära terroristverksamheten, spär Sem-Sandberg på myterna om Meinhof, Baader, Ensslin och andra raf-medlemmar som psykopater, sociala outsiders, naiva och i behov av psykiatrisk vård. Samtalsterapi på ett tidigt stadium och raf hade aldrig blivit vad det blev. Sänd ett gäng psykologer, psykiatriker och terapeuter till Baskien, Irak, Afghanistan, Sumatra, Palestina, Thailand, Kosova, Serbien, osv och livet återgår världen runt till lekskolenivå.

Som Stefan Aust försöker Sem-Sandberg i Theres ”rekonstruera” raf-verksamheten. Båda gör sig till självutnämnda experter och båda misslyckas, helt enkelt därför att den konfortabilitetens vänster som var deras hemvist – Sem-Sandberg som en av Svenska Dagbladets kulturredaktörer – inte gav utrymme för att tillerkänna raf, eller ens Meinhof som person, politisk legitimitet.

Vad menas med politisk legitimitet?

Såväl raf som andra ”terroriströrelser” och ”befrielsefronter” använde sig under 1900-talet ofta av en socialistisk och/eller marxistiskt inspirerad jargong, medan, däremot, de politiska, sociala och humanitära målen snarare var nationalistiska och kulturkonservativa. Likt flertalet ”rekonstruktörer” och terrorismanalytiker som använt Aust som förebild och minröjare på icke-minerad mark, förmår ej heller Sem-Sandberg skilja mellan begreppet terrorism för staten och begreppet terrorism mot statsmakten. I sak arbetar ”terroristerna” i alla de länder jag tidigare nämnt (samt i ett tjogtal andra länder, tex i Mexico) för staten, för medborgarnas statslegitimitet och de bekämpar den politiska maktelitens våldsapparater som av nomenklaturen användes mot staten, för att skydda egna och alltmer monopolliknade särintressen och maktstrukturer. Staten försvagas och enskilda gruppers makt stärkes. Eller för att tala med den tyske rättshistorikern Carl Schmitt: endast starka stater skyddar svaga medborgare. Detta innebär att även traditionellt konservativa krafter kan solidarisera sig med ”terroristers” aktiviteter.

Med kunskap om, eller med erfarenheter från kampen mot Hitler, var det inte svårt se faran för ett nytt tvångssamhälle när den politiska koalitionen mellan socialdemokrater och gammal nazism växte fram i det alltmer välmående, nej dästa är ett bättre ord, och förborgerligade efterkrigstyskland på båda sidor Muren.

Tyvärr har Sem-Sandberg dessutom den dåliga smaken att ta moraliska skamgrepp då och då, som när han skriver att döden hos raf-medlemmarna ”inte utlöser mer än några stilla penisryckningar över middagskaffet”. Det är kvalificerad vulgärjournalistik och troligen en attityd som idag kan tänkas vinna gehör hos quislingregimen i Bagdad.

Jag recenserade Steve Sem-Sandbergs bok i KvällsPosten (29.3.1996) och skrev då ungefär som ovan, samt att jag, bortsett från ”åtskilliga invändningar”, ansåg boken ”mycket läsvärd som roman”! Som roman! Jag menade 1996 att författaren var ”en skärpt analytiker”, men att ”diagnosen var fel ställd. När frågorna felformuleras förtydligas visserligen det politiska kaos världen lever i, men svaren uteblir.” När jag nu läst om boken finner jag ingen grund för att utnämna Sem-Sandberg till skärpt analytiker och inte ens som roman är boken läsvärd.

Drivkraften till varför författare som Aust och Sem-Sandberg ägnar sig åt att försöka analysera och beskriva terrorism och terrorister, ligger i djuppsykologins nattsvarta mörker.



Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2007, 2009.

11.9.09

STEFAN HAMMARÉN : Ett e-postkort II fr. H;fors

Stefan Hammarén

Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt och ville höra om mitt senaste författarskap. Hon var i sällskap med sin trogne vapendragare till bror, som &:så var sedvanligt vänlig och korrekt som han brukade i mitt sällskap. Men själve nocturnermäster Jon Blund var mer lumpen än så nog, förty så visade Emma opp, det var värre än ett slagträ, sin lilla dotter, och jag måste hålla inne med frågan om det även var min dotter gemensamt gjord eftersom det ämnet vore varit tabu förstod arme jag senslagen vara tyst i min förundran, även om det förstås var Jon Blund Blundermans dotter. Barnet såg något originellt ut. Emma såg mycket stolt ut över henne att tillstryka, hon strålade direkt om sig. Med svår ögontår tyckte jag den lille var underbart barnvacker fastän hennes hår mest påminde om enkelpoet Göran Greiders värsta ståuppteser fastän inte grått förstås utan mera rött, och tänderna var lite hur det kom sig, på sidledes verkade en käkehalva när hon skrattade åt mig. Jag sa att hon är vacker likt sin mor, himmelska groda, illa, det borde jag inte fått säga trots allt, inget enda om ”vackert” ville Emma höra från min gapliga mund, så hon surnade med ens omgående åter, och visiten var över på sekunden omedelbart. Jag vaknade och kunde icke annat än förstås gråta. Så lumpet av den där herrne Blund ett övergrepp.


Allra om så molniga dagars höra och av regnsjuka dar, de höstlika här, månens brott hänt nu som jag på ävennättningsstället i herrna zombiehufvudstaden H;fors midnatt efter här är, på markplan ligger i källgolv på vid grannhusets till Berghälls monumentala grå kyrka med grövsta fyrkantiga torn ihop beläget med en kyrkobyggnaden och av stenblock nästan större än trädgårdsbord vara det, vid H;fors kyrkoheredesämbetet ligger som har ett stort höghus för sitt själva ämbetet, hur helst ingen zombie har tagit i sin hand över skuldra mig under hela dagen, ehuru många är skådade fler och jag förföljd av en en vilken ett stycke senare trampade på en ofångad klöslös katt som därav afslöjade sig om sitt opptåg hände, förskräckligt. Men på bussen fanns en antizombie, en estnisk tätatätska som aldrig tidigare varit i tombiehufvudstaden och skulle till sitt möte, var så livfull, talade så högt i sin mobil att opptog hela omnibussens koncentration, hon målade ut zombiestaden jämt, och var så orolig slutligen när bussen verkade så försenad enligt henne, sa med världens samlade röst, äla vaan katoa, prinssi, försvinn nu bara inte prinsen, fastän det var rösten som talade för henne till den grad. Vem möter hon inte sedan på terminalen, om inte värsta zombien själv, stackars människa. Ändå hade jag önskat henne lycka till på bussen, för satt helt framför henne och vände mig om och berättade när hon kommer fram. Jag kom ock till hufvudstaden kommen av privata skäl, samt för fint humgänge, och inte minst för att käka färgglad strimlig möjlkskak med sugrör nästan dagen lång fastän aldrig ändå förstås blir precis så, och dricka fläderblomssaft, på kvällen käka en tallriksstor jätteskorpmjölsbiff à la Janco Uspavanko Äijämöinen, bara att förlägga tänderna i, och så af de affärsmässiga skäl kom jag även det på dagen, i tanke att få utvärderat och låta ondersöka mitt unika, Finlands unikaste frimärke jag kom på enär en hel natt lekt med min tandmätare, och fick en opptäckt, ett märke som inte finns katalogiserat överhuvud trots att goda filatelister i över etthundraen år alla sina hår och könsprydnader jagat opptäckter och katalogiserat allt tänkbart, det om min allra oerhörda förhoppning om Finlands sällsyntaste märke, helst inte då må få av grusad förhoppning verkligen, alltså allt om det blir det enda kända med denna sin unika tandning.


När Storfurstensnordömet Finlandfis hade haft tidigare under 1800-talet egna frimärken i egen valuta penni och mark frankera, men vid den senare vilda förryskningen hamnat sadla om till blott rysk valuta, med posten som ett politiskt slagträ, svarade finnarna med ett hemligt sorgemärke, ritat av den nationalromantiska konstnäréren Akseli Gallen-Kallela, ett enkelt intetsägande svart märke med Suomi Finland lejonalt, som alla fosterlandstrogna skulle tilläggsfrankera sina brev med, som retade formligen gallan på den galna storryska guvernörsförvaltningen, vilken beordrade postverket att förbjuda all vidarebefordran fram av brev med detta erbarmliga sorgemärke, näst en etikett, men varje trotsig och fosterländsk posttjäsnteman ändå missade och glatt förde vidare som expressförsändelse, dög hos somliga t.o.med som enda frankering lagt, ryssarna backade snart något, godkände åter nu finsk valör på sidan av den ryska på ryska designade märken för inrikes bruk i Finland, infördes 1901, fastän det alltjämt förblev strängt förbjudet att använda i inhemsk valuta angivna märken för utrikesförsändelser, men för inrikesposten var det däremot skyndsamt att trycka upp nya märken, då inga märken fanns nu med den egna valutan, först gjordes en s.k. nödutgåva på dåligt tryck, sedan genast en första och andra provisorieopplaga redan samma år, sedan togs en "berlinerplåt" av samma märke som finns i tvenne olika kända tandvariationer, iofsex i stort av helt värdelösa märken normalt. Provisorieopplagan trycktes även på ett privat tryckeri i H;fors, på dåtida Tilgmanns stentryckeri, nog kända för bra jobb, och de anställda där stal genast ark som hade kasserats, och de hade tandats privat och de gick ofta igenom i posthantering oopptäckta, sägs även mera att det var fråga om postterrorister vilka ville skamfila postväsendet redan dåliga rykte, vete fåglarna, hade ock märket just i den tandning som mitt funna märke har på sina långsidor på höjden, så inte av samma ändå, inte av den valuta heller som är känd bland de stulna arken. Dock har mitt märke inte heller den kännspaka karakteristik som provisorieopplagan (eller nödopplagan för den delen), vissa ramar i märket skiljer sig med lite bredare marginal, fastän ibland kan det ändå vara lite svårt att afgöra enär varje märke i en plåt är lite individuellt graverade i plåten (förlagan), varför skillnaderna kan om det vill sig vara mindre eller större sinsemellan än mellan olika opplagor t.o.med. Ytgångspunkten hos mig ock, av indikationen ifråga, att det måste röra sig om berlinerplåtens kvalitet, en boktryckutgåva. Mitt märke har dock även en annan egenhett &:så, en papperskvalitet som är tjockare och kornigare än de andra märkenas i för denna typ, vad jag jämfört med. Den stora frågan för mig, om det tryckts en för filatelin okänd (del)opplaga, till postens bruk, pappret tyder ju på det, att en egen skild opplaga faktiskt av något slag, inte något som bara är fel tändat blivit, eller kan det vara någon experimentprodukt som bara kommit ut felaktigt, ingen riktig delopplaga på tjockare papper, möjligen som aldrig släpps ut, men som någon på tryckerit än igen stulit ark av och använt. Skulle ock posten ha släppt ut det, ingått i en tryckleverans fastän så råkat ha annat papper och märkligare nog, även egen tandning, denna 14 1/4 x 14 1/2 istället för 14 ¼ x 14 eller av 14 1/4 x 14 3/4, eller av den olovligt tandade som har enbart 14 1/2 och som då är kända i annan valör, vore mitt märke nog vara otroligt efterfrågat bli bland filatelister. Dock, i Ryssland finns det rikt med märken med tandningen 14 1/4 x 14 1/2, kan mitt ha tandats där? Skulle det vara t.ex. ett franskt eller t.o.med österrikiskt frimärke, för att inte tala om tyskt, eller ryskt mötsvarande okänt märke, skulle priset på det bli så där kanské minst jätte100 000 euro, märken som det ändå finns av, av ändå några stycken kända, i stora frimärksländer kan pris så gott ligga på t.&.med horribla 100 000 euro mer, utan att någon blinkar, säljs köps saligt med en axelryckning. Om mitt märke då är det enda kända sexemplaret! Himmel gott vara. Men i lilla pruttiga made in Finlande, när av frimärken med mycket sällsynt förekomst, t.ex. med utgåva avvikande tandning från det normala, eller med avvikande felaktig vattenstämpling, som ändå av posten släppta ut på marknaden, eller som zeppelinmärket med feltrycket årtalet 1830 istället för det då aktuella 1930 som kom ut i blott måttlig åtkomst innan posten opptäckte det otroliga och drog in det omgående (vilket dock inte hindrat postmuséet från att senare byta en del av dessa märken mot andra rariteter de saknat, med samlare), ligger priset nu på några tusen euro sådana, högst ogärna över fyra tusen, snyft, så stor beskillnad på kalla 100 000 netto, eller om det vore röra sig rentave om rena hundrafemtiotusen ifall, möjligen tvåhundratusen ute i världens centra, men då när märken ropas här för fyratusen har det ock rört sig om sådana som ändå cirkulerar ibland till försäljning. Hur reagerar de finska stofila filatelisterna, eller större utländska samlare av lyxFinland, om det kommer till försäljning ett tidigare okänt märke, när kom det ens senast ett helt okänt, blir mystik ju, hysteri, helt galna, kåta, svårt tagna, blir de jätteivriga nog som järven dårar, blådårar, rena ruset på att få äga det enda kända sexemplaret. Guldsmeden Fabergé som på sin tid hade den genom tiderna allra finaste samlingen av finländska frimärken, otroligt fina oppsättningar av de första märkena på brev, som numera är utspridda världen över och på postmuséer, skulle ha blivit stormgalen, gett mig ett stort, det finaste påskägget minst, avstått det mot märket bakom ryggen på kejsaren av gudsnåde själv, ja om han levt nu och tiden varit förhålla sig. (Familjen Fabergé flydde undan den ryska revolutionen, de har nu sommarvilla på en holme här nära och de har i tre generationer vunnit (S)Kitöloppet här utanför, sonen, eller var det möjligen sonsånen, till guldsmeden som blev en legend med att vara oslagbar på båttävlingen på 1950-60-svaret, hans dotter även ganska bra var senare. Och Fabergé den äldre hade lyckats hals över hufvud vind för islock under stora strapatser smuggla undan sin mycket kända och enorma frimärkssamling från mördarrödgardisterna och att den skulle fallit i händerna på dem, kom slutligen äntligen på en stor kälke över Finska viken medan närmast hela sin guldsmed som han däremot fick lämna där borta i öst kvar. ) Vore då dagens filatelister kunna bli lika lyriska här om mitt märke, eller vara de snåla väsen &:så istället, alla större samlare har ock med ödesdiger och aningslös spänning väntat på nya okända märken, det är inte alls vardagsmat hamburgare niga precis aptitligt, tvärtom är den finländska filatelien aktiv, väldigt utforskande, undersökt allt tänkbart, och tandningar hör till det i regel undersökta och helt lätta att konstatera redan för nybörjare. Varianter finns det förstås alltid av hur mycket som helst lite oändligt, och av afarter med, en annan sak helt som det, men om det rör sig om en skild opplaga, eller utgåva, om en generell skillnad så tydlig, och framför allt ännu om det rört sig om ett teknikval som tandningen onekligen vill vara, som posten fått tryckt och sålt, då en sak skild, genererar opphetsat intresse hos de största samlarna och mest kräsna filatelisterna, när man börjar tala om ett skilt märke så. Tolkningsmöjlighett finnes dock allt. Nu vore allt bero på hur experterna vill tolka det, vad man kan anta om märket och dess förekomst. Jag for knäsvag till Kottby i H;fors, till min snara sena hovleverantör. Förrut har han gode katalogförläggaren och handlanden där sagt mig, att märket måste först få ett äkthetsintyg och efter det skall det komma in i alla tänkbara cataloger, inte bara i den som de själva förlägger. Dock får det troligen inget pris angivet i katalogerna, när aldrig sålts ju, utan ett streck för det närmast ovärderliga. Men kommer det i internationella cataloger, och i de finska och nordiska, kanské även nämns i andra branschskrifter, då märker alla äldre farbröder habegär i sig som vilka så glatt tänkt sig innan att de redan har Finland komplett helt, att ändå saknar ett reellt märke från den såväl intressanta tidsperioden när finska frimärken och post var ett politiskt slagträ i kampen och om integriteten mot det ryska överväldets mening, och även de slösaktiga ryska filatelisterna kan bli galna i det, de som är ökända att bjuda mycket frikostigt och i rena urförtjusningen ryta upp på auktioner, skrattar gott när de ropar överpriser, och ropar t.o.med över sig själva för att vara roliga gubbar. Och kanské måste albumsförlagen tryckta ny frimärksalbum snart, designa om den där vissa sidan t.o.med, med ny sida eller tillläggssida för detta märke, fastän eg. ganska idiotiskt löjligt enär det bara finns ett känt märke och en enda som kan ha det. Kanske kommer alla galna penningstinna farbröder bli till sig nu, skakade, knäsvaga, skapade för att gå igenom alla sina gömmor och astronomiska samlingar, köpa elektroniska tandmätare och mäta till lust och leda, finns det plötsligt hundra stycken likadana, rasar värdet ner till 4000 från hundrafemtiotusen, eller ändå att de aldrig ändå finner ett ytterlige sexemplar och förblir impotenta, rysligt nedslagna, förblir väl än mitt ex här det enda funna i alla tider, att alla andra gått tidens förgängelse i rök. Av en viss unik tandning som opptäcktes så sent som på 1960-svaret på ett visst frimärke från tjugotalet, har numera ett femtio kända exemplar, värdet ligger till enbart några tusen euro när det inte mera är det enda påträffade fyndet. Mitt märke har emellertidelag ett litet stick, någon ful enveten envis galen blomfluga död för troligen hundresex år sedan lagt blygt gadden sin igenom i ena kanten, och en tand är lite grand kort. Märket är stämplat 1903 uppochned hufvudstadligt H;fors 10, vilket spelar fan ingen jävla ynka roll för prissättningen så länge det är det enda. Den ämnerikansk-finska blodläkaren verkar dock slutligen efter så där minst femhundra blodprov litertals ha gett opp hoppet för tillfället om att få göra sin opptäckt och konstatera sig ha funnit (hos mig) en för medicinen hittills okänd, okonstaterad faktor 8-sammansättning i blodet, nästan som en egen blodgrupp fastän inte så stort, och hennes kollega, en professor som ändå var värre och drog ut min tunga till säkert 20 cmeter lång och glodde på den som en dåre länge tills släppte tillbaka den som ett gummiband att den nästa strittade neråt halsstrupen på mig klunk , medan hans kandidat höll om mitt arma hufvud, men om jag nu icke har ett världens unika blod, möjligen ett Finlands unika frimärke, fastän helt säkert som jag nog skrifver i tre skarabéerböcker om hittills okända hemska skalbaggsarter häva och om introduktionen av dem gå på. Unikt som det skola vara så det förslår. Detta tror jag är det unikaste man kan få i finländsk filateli, som icke någonsin kommer att kunna visa upp något lika extra som ”den gula 3skillingen” av Swedens absolut enda vars begynnelsesaga inte är helt säker heller den. Nog vad sa då herrn i Kottby om saken? En alltid strikt herre, lite småclurisk, mycket mer talförd och folköndervisande i affären än att skulle gilla skriva e-mails. Vad tror du? Saker brukar ju vanligtvis falla oerhört platt ner, inte sant. Luftslottens potemkinkulisser är i varje fall en stund fagra saker när har obelisker och maskaroner säga.


Innan det, det råkar av en annan tillfällighett varit Frimärkets dag idag den niånde septembra, och man kunde få bref stämplade på postcontoret 10, hufvudposten med en speciell stämpel dagen till helt ära, så jag passade på därom det och besökte även Postmuséet där invid, tog det i egenskap av den kulturjournalist jag är, skola vara, och fick en professionell privat guidning, på ett mycket intressant museum det förstås, vilka fantastiska montrar, eggande samlingar och kulisser och montagéer de har, oppsättning efter uppsättning. Nu här skall ock icke jag ändå mer trötta ut dig om frimärken, börjar räcka en aning. Passade förstås lite på och fråga hur muséet ifråga köper in helt unika objekt som inte ens de har från tidigare. Guidén, muséets talesman och språkrör tilllika, förutom att hon sa att jag pratar riktigt bra finska, mer smickrande än sant, bad även deras expert kika på märket. Nå, vad djävulskt ovampyriskt som bitit sina förextrade tänder i mitt märke förutom den obetydliga luddiga blomflugegadden? Jag tror i varje fall nog nog någon galen dåtida poetfan postat sina ansatta amorietter och sin kärlekssaga med detta frimärke till sin kärleksomutliga cvinna och troligt av musa, helt blankt de ovetande om märkets egenskaper och då aldrig hyser heller en aningen om senare åverkan på människohjärna, och varför hon dansflickan inte eldade opp det personliga brevet emottaget förstod inte ens amor i sammanhanget när det lilla stycket läste det i sin rejektion för alla tider, bekommer oss nu berörda djupt, hälsningar i tidens framtand give, allting är sagt hälsningar. Muséfrimärkslektorn såväl trädkottbyståthållarn var enhetligt till sig själv ifråga om allt stiga, vad annat ens när jag anländer komma så glatt vara, hur det som jag, huru jag det, i huruvida världens, och de ett visste inte äga sagt en revolutionettens barm här vad de helt kunde tro detta för, jag är förstumningen, sant dåndimpe om. Blivit förd till ett rum, bakrum, och där finner hon kvinnan inte mindre än fem ark med detta märke, jag trodde jag dör, och någon har verkligen skrivit i hörnet för hand, med urgammal handstil 14 ½. Jag mäter, kan inte fatta att de kan ha så många ark, å andra siden inte så illa nödvändigtvis, då finns det ju i varje fall, och, sedan värre blott plockar hon fram någon urgammal jättefinlandssamling donerad från Sverige, och där fanns det också som stämplat, postat från en massa orter i tiden och det stod 14 ½. Jag dog igen. Åkte zombie till Trädkottby ju sedan, han där säger på en sekund att det inte är 14 1/2, har helt ordinär tandning. Jag dog igen. Visade min tandmätare, han säger att det är en billig dålig reklamtandmätare, jo den har fel i hufvudet, tandmätaren har fel i huvudet. Och den som skrivit på arken på muséet likaså. Jag ohrkar inte ens mera säga sagt att mitt märke ändå har en annan papperskvalitet, och en rysk bokstav som fått ett smärre feltryck, ändå ointressant. Fan så helvetes helvetesuperskithelvetejävlar också. Märket är värt typ 50 cent. Mitt manifest härefter, att jag tänker aldrig mer yrka på att vara unik eller vara behäftat med något unikt eller att vore inneha något helt unikt. Det bara inte går ju. Åkte tillbaka, självfallet utan att betala bussbiljett.

Inget vill någonsin bli som man tänkt sig, hon på bussen fick knappast prinsen. Jag fick tre biffar av Janco, men ingen skorpmjölsbiff. Mjölkskaken blev även, kanské allt tillräckligt skakigt än då. Jag har rökt idag vattenpipa med mint, ganska pyton. Och mitt snälla följe till Kottbyn, som åkte tillbaka innan jag, såg på hemvägen, en kräfta som kom dragande på trottoaren. Även Janco avslöjar groteska saker om sitt liv. Skulle jag sett kräftan som kom promenerande, hade du inte trott, tänkt bara att jag låtsas vara författare. Sådant i H;fors. Och här i höghuset dödstyst, bara inte zombierna andstromar det. Ser här på gästdatorn ett brev från gode h;ström, skarabéertrilogien kan tydligen komma bli lite försenad, kanske ges ut i etapper fastän den nog borde släppas på en gång.



/ Stefan



Copyright©Stefan Hammarén, 2009.


Ill.: Man Ray Observatory time.

10.9.09

Björn Gustavsson om "Memoarer"



Björn Gustavsson
Sundsvalls Tidning 10.9.2009

Sparsmakat om självförbrännande

Bo Cavefors: Memoarer

Styx Förlag

Bo Cavefors har länge behandlats som persona non-grata i svenskt kulturliv.

Många minns säkert skandalen då hans framgångsrika förlag Cavefors (som gett ut bland annat Nietzsche, Marx, Dali och Pasolini) stormades av polis och försattes i konkurs; detta eftersom han hade dristat sig att publicera texter skrivna av medlemmar i den tyska terrororganisationen Röda armé-fraktionen.

Bo Cavefors är en man som pendlar mellan extremer; mellan anarkistiskt radikalt och katolskt konservativt; mellan sensibelt litterärt och vågade teaterföreställningar med ohöljt homoerotiska skeenden på scenen, utan dess like i Sverige (snarare à la berlinskt avantgarde i källarmiljö).

Författaren, förläggaren och konstnären Bo Cavefors har nu utkommit med en sparsmakad liten memoarvolym, som är ytterst välskriven, dunkelt suggestiv och med minnen från barndom och vuxenår där huvudpersonen gett sig hän erotik, konst och litteratur med samma självförbrännande intensitet.

Den i dag 74-årige Cavefors berättar öppenhjärtigt om sin utlevelsefulla homosexualitet. Här odlas ett hypersensibelt outsiderperspektiv, påminnande om både Pasolinis och Lars Noréns. Den senare omnämns i ett intressant avsnitt: den unge Norén vänder sig 1961 till Bokförläggare Herr Bo Cavefors med nyskrivna tonårsdikter. Sammantaget: modigt, annorlunda och intressant på ett närmast drabbande sätt.

6.9.09

head container at fylkingen september 11, 12



Head container at fylkingen

[September 11, 12]

Warmly welcome to head container at fylkingen 18pm to 01am the 11th and 12th.


Participating artists, poets, musicians and other. johannes flink, nanok, johanna gustafsson fürst, tove forsblom, markus ekeblad, mikael grahn, joanna rytel, kristoffer lindfors, ulrika gomm, linda spjut, jonas enander, marja-leena sillanpää, helena boberg, mattias forshage, gisela schink, sten hanson, c.m. lundberg, kaarina ormio, stina stigell, plastic dirt, adrian von pricht, bo i. cavefors, en 1/2-kokt i folie, bröderna neumann, mia andrée, goz mongo alliance, the ray pacino ensemble, guest curator jan åman presenting AIDS3D and special guests, gobi blaze, tectonic ox, janne liljekvist, mats rosén, eva engström, johannes bergmark, osiris & the return of dr. mexico, firas haki, emma lundenmark, daniel lofthagen, karl eklund, iris causevic, marta bencivenni, siri ekblad, victoria brännström.


FYLKINGEN SEPTEMBER 11, 12 HEAD CONTAINER

SEPTEMBER 11 – 18pm-01am

18. film: Eva Engström

19. Janne Liljekvist & Mats Rosén

20. Sten HansonGobi Blaze

21. The Ray Pacino Ensemble – Ett dygn: script, direction: Markus TibblingSiri Ekblad

22. Plastic Dirtfilm: Play Girl – Joanna Rytel

23. Marja-Leena Sillanpää - guest curator Jan Åman presents AIDS3D and special guests

00. Grammatica Obscura - sound/image: Johannes Flink, text: NanokOsiris & the rise of Dr. Mexico

01. Lofthagen


SEPTEMBER 12 - 13pm-17pm
BOOKFAIR with the following publishing houses:
oei, modernista, bokbål, rönnells, saatuma kustantamo, firework, sphinx, diskret förlag, niklas belenius förlag, surrealistförlaget, diabolik, storno, styx ..+readings by C.M. Lundberg, Nanok, Mattias Forshagesound: Johannes Bergmark, TTFR.


SEPTEMBER 12 – 18pm-01am

18. film: Ganzfeld – Jonas Enander, Johannes Bergmark

19. Emma Lundenmark

Tectonic Ox

Film Q2 - Bo I. Cavefors

20. film: The Mine - Ulrika Gomm, Goz Mongo Alliance

21. Karl Eklund, En 1/2-kokt i folie, Bröderna Neumann

22. Adrian von Pricht, Victoria Brännström, Firas Haki

23. Helena Boberg, Grammatica Obscura - sound/image: Johannes Flink, text: Nanok

00. Osiris & the rise of Dr. Mexico, Lofthagen


installations/objects/paintings: Johanna Gustafsson Fürst & Tove Forsblom, Kristoffer Lindfors, Gisela Schink, Stina Stigell, Kaarina Ormio, Iris Causevic, Markus Ekeblad, Mia Andrée and more.


2.9.09

A Carthusian : Godotism



+
+
+
+
+
+
+
+
+
+


A Carthusian

GODOTISM

One thing's for sure: sceptics will not cease
To wait! You sharpen words yet miss the point.
You see trees, leaf and bark; the woods
You do not see, the magnitude of the whole.
Little minds put God to the test; he wins
By not responding. "Believe to understand."
Believe not and nothing's clear. The sheer
Size of the world provokes amazement but not
In you. Mean-minded you cannot revere.
Sceptics straddle the fence, a sterile herd.
Proud you've cast out fear, that holy awe
That waits humbly, gives time for wonder to speak.
Life's complexities inspire a pause,
A deeper delving for truth, a prayer for light.
Instinctive goodness reveals the creative mind:
"Brood of vipers though you be you give
Not scorpions to your sons." Has God less love?
He who inclined the human heart to good
Does his incline to evil? Common sense.
Is light but mockers make light of it, prefer
To twist the truth, confound with cleverness.
The lowly who love knock and will be heard.
Mockers create then stifle in the absurd...

To Bo Cavefors

(First published in Iron Jungle of Hate, 2005)

A Carthusian
The Silence of the Lotus
Collected Poems 1964 - 2008


Analecta Carthusiana (257)
Institut für Anglistik und Amerikanistik
Universität Salzburg, 2009

The watercolours of the Charterhouse of St. Hugh, Parkminster: Dom Luis de Pont.
+
+
+


42 dikter av En Kartusian publiceras i
Se Gud!
Kartusianmunkar beskriver kontemplationens väg
I översättning och tolkning av Bo I. Cavefors.