27.9.07

BURROUGHS - ACK JA!



Bo I. Cavefors
BURROUGHS – ACK JA!

Bok: William S. Burroughs Queer Svängd. AWE Gebers 1988.

Einar Heckscher presenterar en utomordentligt välgjord översätttning av William S. Burroughs roman Queer Svängd. Det enda som inte är bra är översättningen av titeln, även om den är korrekt så där till en kvarts av en helhet. Queer, som nästan alltid uttalas felaktigt i vårt kära fosterland, betyder något mycket mer än ”svängd”, nämligen ”konstig”, ”värdelös”, för att inte säga det rent ut: ”idiotiskt”. När några av dagens feminister, även i de bästa universitetskretsar, gärna kallar sig själva och sin verksamhet för ”queer”, så börjar man ju undra… Nåväl nu gäller det Burroughs och hans bok och då kan man förslagsvis ändra attityd och tolka ordet ”queer” som ”kraft”, ”aggression”, tja varför inte ”bögpotens”. Hur som haver, feminist eller antifeminist, ordet ”svängd” är totalt utanför varje tänkbar tolkning.

Men det var i sig storslaget att Burroughs roman publicerades på svenska så snabbt efter originalets offentliggörande 1985. Men Queer Svängd var ingen nyskriven roman ens 1985. Tvärtom. Det är författarens andra roman efter debuten Tjacket, skriven redan vid 1950-talets morgonrodnad men av censurskäl, sägs det, ej utgiven då.


queer



Queer Svängd handlar om Lees och Allertons jakt efter drogen yage i Ecuador och i andra latinamerikanska länder med Mexico City som hållplats för avgång och ankomst. William S. Burroughs motiverades till att skriva den här romanen sedan hustrun Joan vådaskjutits i september 1951. Incidenten förändrade Burroughs liv. Och hans författarskap. Och den bakgrunden, inbillar jag mig, har lika stor del i den avancerat senarelagda utgivningen som de nordamerikanska censurlagarna.

Det framgår också indirekt av Burroughs mycket intressanta och personliga förord, där han beskriver bakgrunden till människorna och händelserna i det Mexico City som välkomnade honom mot slutet av 1940-talet. Mexico City var en stad där droger, prostitution och alkohol bestämde livsrytmen, en totalt asocial stad, om man vill se det så, eller, med Burroughs ord, en stad där alla ”behärskade konsten att sköta sig själva och skita i andra”, där ingen väntade sig ”kritik från en främling” och därför ingen heller kom sig för med att ”kritisera andras beteenden”.

Asocialt eller mänskligt, det är en definitionsfråga. Burroughs föredrog själv det senare alternativet.

Queer Svängd är en roman om depression och undergång. Huvudpersonen Lee kämpar med, kanske skall det vara mot…, abstinens och förgäten kärlek till Allerton. I förordet konstaterar Burroughs att han aldrig blivit författare, i varje fall inte den författare han blev, om det inte varit för hustruns död just då och på just det sätt som skedde. Full insikt om detta kom han motvilligt fram till först mot livets slutskede, medan han skrev förordet till den ur medvetandet tydligen rejält förträngda ungdomsromanen Queer Svängd. Joans död blev inledningen till en livslång kamp, där Burroughs ”inte haft något annat val än att skriva sig fri”.

Som i Tjacket visar William S. Burroughs i Queer Svängd prov på det mästerskap som senare slog igenom i Den Nakna Lunchen. Burroughs arbetade sig upp till att bli Mastern i en genre där författarna hänsynslöst självutlämnande skär med machokniven i köttet. Men hos Burroughs finns trots det grova och outhärdligt grymma, också en kolossal mjukhet, ömhet, när han skriver om kärlek. Kärleken mellan Lee och Allerton är en vacker saga i en ond värld, trots att också den blir destruktiv därför att den trots allt blir obesvarad.

Den ene prinsen älskar den andre prinsen, men den vita hästen som för dem bort till Paradiset saknas. Trots allt: vi får oss till livs en maskulint viril kärlek, ljusår bortom fjollors glitter och glam.

William S. Burroughs skiljer sig från den hänsynslöse Kerouac och från den självömkande Miller, på många plan, genom den djupare människoskildringen, den djupare människokännedomen, miljöbilderna, det som sådant aldrig presenterade men dock som sådant ständigt närvarande socialpolitiska engagemanget, stilen, språket, den sköna medmänskligheten, kort sagt, William S. Burroughs är den främste författaren av dem alla. Men samhället, som räds att se sanningen om sig självt såsom i en spegel, dvs i vitögat, förvisar tyvärr Burroughs till den knarkande och knullande underground där han givetvis OCKSÅ hör hemma, men samtidigt förvägrar man honom rätten att inta sin plats bland det surrealistiska förra århundradets stora US-författare.



Recensionen tidigare publicerad i KvällsPosten 10 april 1988. Här obetydligt ansad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007.


26.9.07

MARTIN BLADH : STUDIES FOR THE CRUELTY THEATRE OF DECADENCE

+
+
THE CRUELTY THEATRE OF DECADENCE
Three actions by Martin Bladh & Bo I. Cavefors:

Francis Bacon, Gilles de Rais, Heliogabalus



THE GALLERY
Studies by


+
+
+

25.9.07

GEIST #10 / KOSMOS

+

Geist arrangerar i samarbete med Polska institutet och Modernista en Kosmoskväll med paneldebatt, film och argentinsk tango. Karl Dunér (dramatiker), Martina Lowden (författare) och Anna-Karin Selberg (författare) kommer att samtala om Gombrowicz' roman Kosmos. Samtalet leds av Leonard Neuger och Stefan Ingvarsson. Deltar gör även redaktionen för Geist. Geist nr. 10 kretser kring Gombrowicz' roman Kosmos och tar fasta på hur den undersöker och tolkar världen.

23.9.07

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 6

++




FRANCIS BACON
TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE

Ett passionsdrama i tre akter, är det första av de normalitetsfria actions som presenteras av
Martin Bladh &
Bo I. Cavefors.

De båda andra actions analyserar
Heliogabalus och
Gilles de Rais.

Bacondramat utges som dvd+cdFirework Editions vid kommande årsskifte.Vid inspelningen på Fylkingen, Stockholm, 9 september 2007, medverkade Martin Bladh (Martin), Bo I. Cavefors (Bo), Johan Adolphi (Naken Man=Piskmannen), Jacob Ohlin (Naken Man), Michael Oretoft (Läkare/Bödel).


Utdrag ur Francis-Bacon-manus:

Akt 2

Tid: cirka 25 minuter.

Musik (Martin Bladh+Erik Jarl): orgeltonen från Akt 1 ligger kvar men utökas med IRMs Sebastian (instrumental, hög volym).

Bildprojektion: mittpanelen (ensam naken man på säng) av Francis Bacons Three Studies for a Crucifixion.

Strålkastare lyser upp sängen som placerats bakom mikrofonstativet. Sängen är bäddad med vita lakan, kuddar och täcken. På sängens gavlar sitter rampbelysning, som tänds när Akt 2 inledes – association: en teaterscen (en scen på scenen), ett offeraltare, martyrium: Kristus/Sebastian; slaktdjur, peep show, blodröda ridåer.

Martin ligger naken i sängen; dessutom en suspensoar med intorkade blodfläckar.
Martins kroppsställning imiterar Baconmålningen.

På Martins bröst ligger en tarmkanal fylld med avföring.

Vid sängens huvudände står en Medaktör (Michael) iförd vit overall, plasthandskar och munskydd som skydd mot smittohärd – association: läkare, bödel, obducent, likplockare efter en tsunamikatastrof.

Bakom Medaktören finns ett enkelt, litet, bord.

På bordet finns: 10 blodbehållare innehållande totalt 5 liter blod (association: en fullvuxen människa innehåller ca 5 liter blod), 1 plastslang med 1 tratt. 1 tvättsvamp indränkt i vinäger.

Medaktören tvättar sina händer med den vinägerindränkta svampen. Medaktören stoppar in slangen i Martins mun. Medaktören häller blodet från behållaren ner i tratten som via slangen leder in i Martins mun. Martin för in sin högra hand i tarmkanalen; knådar den varsamt, sensuellt. Till en början låter Martin blodet rinna ut ur munnen och ned i sängen på ett odramatiskt sätt. Efter varje liter går Medaktören fram till sängen och rengör Martins mun med den vinägerindränkta svampen. När 2 liter avverkats blir aktionen mer intensiv och våldsam: Martin kräks och spottar ut blodet, som stänker åt alla håll. Martin knådar tarmkanalen allt mer ovarsamt tills den spricker och avföringen rinner ut i sängen.

Avslutningsvis tvättar Medaktören sina händer med den vinägerindränkta svampen.

Den Nakne Mannen (Jacob) följer skeendet, går mot aktens slut fram till sängen, tar
Martins högra hand, kysser den, knäböjer och förblir i den ställningen under resterande tid av akt 2 och under hela akt 3 (som sörjande vid foten av korset).

Under hela andra akten fortsätter Bo och Piskmannen (Johan) sitt agerande. Ömsesidig onanering, kyssar, smekningar, samlag. Meditativt, drömmande, icke-aktivt. Yogaställning. Efter knull reser sig Piskmannen upp, tänder en cigarett, askar på Bo. När Martins agerande blir alltmer intensivt och våldsamt blir även Bos och Piskmannens agerande mer intensivt. Samlag.

Ljuset slocknar.
Musiken tystnar.


Akt 3

Tid: cirka 10 minuter.

Bildprojektion: Francis Bacons Three Studies for a Crucifixion, höger panel (korsfäst djur/människokadaver).

Intensiv ljuskälla lyser upp Martins livlösa kropp i sängen, Medaktören (Michael) har täckt över hans ansikte med en vit trasa (association: en offentlig avrättning: ”evisceriato”, ett lustmord; Jack The Rippers sista offer Mary Kelly, en spektakulär olycka).

Efter några minuter lämnar Piskmannen (Johan) Bo, går fram till sängens vänstra sida, tar Martins vänstra hand i sin hand, knäböjer och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Piskmannen och den Nakne Mannen smetar in sina ansikten, bröstkorgar och armar med den ”heliga” lekamen – blod, kött, avföring. De begraver slutligen sina ansikten i sängens lakan och täcken.

Stillhet.

Ett par minuter före tredje aktens slut reser sig Bo upp, går fram till sängen och lägger sig bröst mot bröst på Martin, och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Stillhet – en levande skulptur.

Alternativt går Bo fram till sängen, den Nakne Mannen och Piskmannen reser sig upp, bjuder ut sina kukar till Bo som suger av dem och smetar in sperman på sin kropp (association: Eadweard Muybridges The Human Figure in Motion (nakna brottare), 1887; Francis Bacons Two Figures, 1953 och Two figures in the Grass, 1954).

Bos förinspelade röst av Uppror i Kasban:
”Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism. I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster. Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott. Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar. Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar. Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?”

Samtidigt med läsningen av Uppror i Kasban ett öronbedövande oljudskollage av IRM (omarbetad version av Stage Lights) som dock dämpas och regleras gentemot uppläsningen. När Bos röst ekat ut når volymen klimax.

Musiken tystnar.
Ljuset slocknar.

+ + +

Bilder: Martin Bladh.

Copyright©Martin Bladh & Bo I. Cavefors 2007.

ETT LODJUR I VÄNTAN / PETER LUCAS ERIXON



Bo I. Cavefors
ETT LODJUR I VÄNTAN

Bok: Peter Lucas Erixon Slagruta, Författarförlaget 1988.

Peter Lucas Erixon föddes 1962, uppvuxen i Jämtland. På foto från tiden kring slutet av 1980-talet verkar han vara en vältränad ung man som man lätt kan föreställa sig går långa dagsmarscher i de norrländska markerna. Han har markerad haka, breda ögonbryn och näsvingar, starka och välvårdade tänder. Kindknotorna skapar symmetri åt ansiktet. En vacker hals, ett tydligt adamsäpple. Collegetröjans bård blir till segerkrans runt författarens huvud. Leander Engströms akvarell Nybygge vid Aktsek, som är omslagsbild, visar ett ljust och öppet landskap med en gård, men inga människor. Det är denna norrländska idyll där mörka händelser utspelas som alla leder fram till domens dag, som Peter Lucas Erixon skriver om i novellsamlingen Slagruta.

Människorna i Erixons noveller lever alla längst upp i det glesbyggda Norrland. Det är en geopolitisk utgångspunkt som är förträfflig för en realistisk författare som Erixon; ett träd är inte endast ett träd som vi kan se med våra ögon och ta på med våra händer, det har också en historia bakåt i tiden och framåt i tiden, det växer och utvecklas, det dör och återuppstår, det påverkar sin omgivning och det påverkas av sin omgivning.

Denna mångdimensionella realism är den verkliga realismen, därför att den tillför den påtagliga verkligheten dolda dimensioner och dem förutan vore den påtagliga verkligheten omöjlig.

Hos Peter Lucas Erixon blir Norrland därför inte som hos tex Sara Lidman och Torgny Lindgren, en kuriositet, något exotiskt. Erixon rör sig försiktigt i det norrländska landskapet, han lägger inte beslag på det. Med en stilkänsla som en liten gud skriver Erixon om allmängiltigt filosofiska, moraliska och religiösa frågor. Han utgår ifrån en realistiskt uppfattad urtid som historiskt inte behöver ligga mer än etthundra år tillbaka i tiden, men som för dagens människor kan förefalla stå närmare den faktiska urtiden än gränsa till vår egen tid.

I novellen Kristina Johanna på väg mot sommaren, skriver Erixon om den sockersjuka gamla kvinnan på ålderdomshemmet som komaliknande, drömlikt, återupplever sin ungdom som vallflicka. Novellen Yttersta dagen är litterärt sett samlingens sämsta novell, men trots det en bra avslutning därför att människans och jordens undergång är ett genomgående tema i boken. Men jorden återuppstår och några människor överlever, därför att ”människan kan i yttersta belägenhet leva också av ingenting”.

I novellen Påsk sker en familjeuppgörelse mellan tre bondsöner, där två inordnar sig i den småborgerliga storstadsmiljön medan den tredje, hemmasonen, ”stollen”, som ”sålt tasken åt räven”, inväntar föräldrarnas död för att därefter kunna leva ett eget liv. I Att försöka straffa ödet, skriver Erixon om flickan som under några hektiska höstskördsmånader upplever åtrån och kärleken, men älskaren försvinner och hennes livslånga hat till mannen som övergav henne bryter ut i ett vansinnesdåd, en massaker på två oskyldiga hästar som får tungorna avskurna och förblöder. ”Så var hennes straffpredikan. Och hon hade velat skrika högt och gällt – men skriket var en frusen rännil förgiftat vatten.”

Allt detta är mycket bra, men det är med titelnovellen Slagruta Peter Lucas Erixon visar sin begåvning. Det är en mytisk självbiografi där författaren förflyttar sig tillbaka till ett tidigare liv som han nu återupplever som den 26-årige Peter Lucas Erixon när han söker upp den hydda, den gård, där han och hans familj bodde för hundra år sedan på klippan på ön i fjällsjön i ödemarken nio mil norrom den nordligaste byn . Här utspelas urtidsdramat, efter jordens undergång och före jordens undergång.

En kvinna har med sina båda pojkar, den ene sex år och den andre fortfarande i behov av bröstet, sökt sig bort från människorna. Av vilka skäl framgår inte, men på något sätt har hon naturligtvis upplevt domedagen, sin egen domens dag som tvingat henne ut i ödemarken, bort från gemenskapen i gården. På klippan på ön bygger kvinnan upp en ny tillvaro, getter, bark, lavar, mossor och förtvinade grönsaker. Det är en allegori om människans vilja till överlevnad, att jorden alltid delar med sig av sina skatter, även om de kan förefalla obetydliga; att människan ”kan i yttersta belägenhet leva också av ingenting”.

Kvinnans samhälle växer med nya människor, som söker sig dit eller som av en slump hamnar på ön. De vanliga konflikterna spelas upp. Här finns ont och gott, klokhet och dårskap, besatthet och målmedveten strävan. Med Ooldens ankomst börjar allt brytas ned sedan det först genomgått en hektiskt vanvettig utveckling med nybyggnation och promiskuitet där den starke tilltvingar sig den sjuka, totalitära makten. Oolden var ”ett offer och en jagad – ändå blev han själv en jägare, en jägare och en offerletare och en plågare. Så också i dessa mjuka, vackra människor bor det oerhörda odjuret, människans oigenkännliga andra sida”.

I ösamhället formas en religion med egna gudar, getterna offras och de döda människornas kroppar sänks ned i den avgrundsdjupa bergskrevan. Novellen Slagruta handlar om att leva trots att den ständigt närvarande döden är förutbestämd att vinna kampen; döden vinner kampen men den slutliga och allt överlevande segern är människans, hon som uthärdar dödens närvaro under hela sitt liv, ofta under otroligt ovärdiga förutsättningar.

Peter Lucas Erixon har en mycket ljus livsuppfattning och därför är Leander Engströms akvarell ett så utmärkt riktmärke för att ta sig in i den öde värld författaren beskriver. Erixon är medveten om människans mörka bottnar och jordens svarta historia och kan därför se att ”såväl mark som himmel, vatten som de fåtaliga träden, luft, stenar – allt är absolut blått. Absolut dimblåfärgat”.

Jag föreställer mig att Peter Lucas Erixon om sextio år har en soltorkad hy med djupa fåror som stramar till över kindknotorna och att de mot huvudet tätt liggande öronen, än mer än på det foto som visar honom som 26-åring, skapar intrycket av ett lodjur i väntan på tillfälle till språnget in i den inkarnerade människans urtida framtid.



Recensionen tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning den 7 september 1988.



Copyright©Bo I. Cavefors 1988, 2007


20.9.07

HÄXOR OCH TERRORISM















+


+
+


Bo I. Cavefors
HÄXOR OCH TERRORISM

Socialantropologer konstaterar att trolldom förekommit, förekommer och kommer förekomma, i alla samhällsformer. Romarkejsaren Konstantinus (337-336 f.Kr.) bestraffade svart magi med döden. Dock: först 1293 nämns sattyget med sitt rätta namn och ett drygt århundrade senare (1419) för första gången i en domstext, i Luzern. När kristna kyrkan bekämpade hedendom baserade man den teologiska argumentationen på senantikens doktriner om att trolldom i princip ej var ett utslag av människans fria vilja utan endast möjlig genom individens (ofrivilliga) uppgående i en demon, förslagsvis djävulen. Läran om möjligheten att ingå pakt med satan övertogs av kyrkofadern Augustinus (345-430) vars demonlära snabbt slog igenom inom skolastik och nyttjades när man torgförde allehanda teorier om magi och trolldom. Medeltidens mest inflytelserike teolog, Thomas ab Aquino (1225-1274), var den främste budbäraren. Då, efter niohundra år av segerrik kristendom spelade hedendom inte längre konkurrentens roll, så TabA kunde tillämpa demonteorierna – formulerade i pacta expressa och pacta tacita – när det gällde att bekämpa de delar av folktro som ur kristen synvinkel framstod som vantro.

Den påvliga inkvisitionens kamp mot häxor och trolldom inleddes under 1200-talet, men denna kyrkliga sidoverksamhet övertogs snabbt av statliga myndigheter, av den världsliga inkvisition där klerikern snabbt kom att spela en alltmer undanskymd roll medan åklagarrollen övertogs av juridiskt kunniga män tillsatta av furstarna. Domare och bisittare var lekmän, lika olyckligt då som nu. Välkonsoliderade samhällen som de habsburgska rikena, det wittelsbachska Bayern, stadsrepubliken Venedig och Gustav II Adolfs och drottning Kristinas Sverige förskonades från alltför omfattande häxhysteri därför man satte större tilltro till sakkunskap än hysteriska utbrott. Häxprocesserna initierades ofta av pöbeln. Kyrklig hierarki och världsliga furstar försökte i allmänhet lägga sordin på upphetsningen eftersom en rasande mobb kan bli svårhanterlig.

Erasmus och diverse andra teologer kritiserade långt före Luther vantron som bredde ut sig inom kyrkan. Efter reformationen fördes kampen vidare inom den romersk-katolska kyrkan av de motreformatorer som bekämpade såväl kyrkliga som världsliga häxprocesser. Samtidigt intensifierades verksamheten med häxbränningar inom de reformerade kyrkorna. Luthers egna texter på temat är många och motsägelsefulla. Stundom hävdar han att häxor inte kan flyga, stundom att de kan flyga korta sträckor och stundom att de endast kan flyga med djävulens hjälp. Luther var övertygad om djävulspaktens och häxornas sanna existens. Under reformatorns tid i Wittenberg brändes fyra kvinnor och stränga förordningar om trolldom stadfästes i Würtemberg, Kursachsen och Kurpfalz.

I det katolska Europa var häxbränning oftast en statsrättslig och ej en kyrkorättslig handling.

Detta är bakgrunden till den kamp för människovärde och människokärlek som senare skriver in jesuitpatern Friedrich Spee von Langenfeld i europeisk medeltidshistoria och ger honom platsen som pionjär för mänskliga rättigheter - även enligt nutida rättsuppfattning.

Friedrich Spee föddes den 15 februari 1591 i Kaiserswerth, norr om Düsseldorf. Han var elev vid jesuitgymnasiet i Köln och därefter ordensman med förhoppning om missionsuppdrag i "fjärran länder". Av detta blev emellertid intet. Istället blev Friedrich Spees livsgärning av sådant slag så att den även i dagens politiska värld, fylld av människojakt, terroristhysteri och "häxbränningar", bör mana till efterföljd.

Friedrich Spee var en begåvad jesuit, poet och moralteolog. Han besökte sjuka och fattiga och kom som biktfader i kontakt med hundratals kvinnor anklagade och ofta dömda för häxeri. Spee var radikal vad gäller evangeliets efterlevnad men avvisade varje form av rigorism. Plågade människor fanns det gott om i 30-åriga krigets efterföljd. Det var inte riskfritt att som Spee föra deras talan. Han utsattes för mordförsök och fick livslånga skador. Befolkningen led av svenska härars härjningar, plundringar, bränningar och rånmord. Dessutom pest och svält. Spee utsatte sig för risken att bli anklagad för häxeri om han försvarade kvinnor anklagade för häxeri. Häxdomskommissarierna splittrade familjer och släkt, religionen förvanskades, fritt tänkande förhindrades och vetenskapligt arbete låg i träda.

I första hand drabbade häxjakten spågummor och barnmorskor samt människor med kroppsliga defekter och de fattigaste bland de fattiga. Spee var övertygad om att oskyldiga spärrades in, torterades och kastades på bål. Spee kritiserade offentligt häxprocesserna. Han menade att processerna var att återgå till samma juridiska förfarande som praktiserades under Neros tid då kristna provocerades till att förfölja andra kristna. För att påverka opinionen skriver Friedrich Spee stridsskriften Cautio Criminalis.

Reaktionerna på boken blev häftiga. Den räddhågade biskopen i Paderborn menade att boken var "liber pestilentissimus", ytterst fördärvlig och krävde att Spee skulle kastas ut ur jesuitorden. Så skedde ej. I boken attackerar Spee häxförföljelserna med korrekta, lättfattliga och slagkraftiga argument. Spees bok förändrar historien och leder katolska kyrkan ut ur teologiska återvändsgränder. Styrkan i Spees argument räddar tusentals människor från att mista livet på bålet. Spee förändrar rättspraxis.

Under kampen mot häxprocesserna utvecklas Spee till den provokatör han tidigare anklagats för att vara. Vad han vill är att läxa upp makthavarna och säga dem sanningen: "Vad som felas de stora herrarna och vad som felas dem som äger allt". Han menar att "lärda män och prelater högre upp i hierarkin", byråkrater och politiker, inte har förmågan att "urskilja", saknar samhällelig praxis och strävar efter ännu mer pengar för egen del. "Inkvisitorer och domare" är okritiska och vet inte vad som är verklig rättvisa. Bödlarna (i vår tid detsamma som, tex, okritiska och/eller maktkära journalister) är suputer, liderliga och i största allmänhet opålitliga varelser. De har en "oerhörd brist på kännedom" om såväl processrutiner, lagens mening och enskilda ärendes karaktär och bakgrund.

Spee hävdar att domstolarna med tortyr tvingar anklagade att bekänna praktiskt taget vad som helst och att när "någon bekänner döms hon, men bekänner hon ej torteras hon så länge så att motståndet bryts och hon slutligen bekänner. Fortsätter hon emellertid att neka, trots ännu mer tortyr, så påstår man att hon är tokig och därigenom i själva verket skyldig och därför förtjänar döden på bålet…".

Cautio Criminalis är ett utmärkt dokument om mänskliga rättigheter och om mänsklig värdighet. Heinrich Böll skriver i essäsamlingen Aufsätze-Kritiken-Reden att den Helige Dominikus, grundaren av den orden som stod till tjänst med flertalet inkvistitorer, "har heligförklarats, men ej en annan ordensman, Friedrich Graf von Spee, som predikade och skrev om häxbränningarna. Dominikanerna har så gott som alltid 'klarat sig', men snillen som Friedrich Spee endast sällan; de 'kloka' ordensmännen var i allmänhet mästare i anpassning, de var alltid 'i tiden' och många gånger mer än så, de var 'moderna', vilket betyder att de alltid befann sig på ett behagligt avstånd från skönhet och poesi; de var aldrig som poeten Spee otröstliga, de hade alltid ett tröstens ord och välsvarvade predikningar tillhands."

Till omvärldens förvåning och i någon mån skräck blev de världsliga häxprocesserna alltfler efter 1560. Det finns klara belägg för sambandet mellan lägre nederbörd och det ökade antalet brända kvinnor. Under den stora häxjakten på 1590-talet var drygt 90 procent av de anklagade kvinnor. I Danmark avrättades under perioden 1536-1639 mer än 2000 människor, i Norge 500 och i Sverige samma antal. I Dalarna brändes 1669 70 kvinnor och 15 barn, i Ångermanland 1674-1675 ett sjuttiotal kvinnor. Den sista svenska häxprocessen genomfördes 1763, men slutade i frikännande.

Tron på magin, att med hjälp av hemliga medel uppnå mål som överstiger mänsklig fattningsförmåga, att erfara något som ligger bortom människans erfarenhetspotential, var den dualism mellan utomjordiska magiska dimensioner och jordisk verklighet, som ledde fram till häxprocessena. Det handlade om en verklighet och dess motsats, att det goda är vitt och det onda svart. Därmed stod inkvisitionens verksamhet i strid med kristen teologi, där man poängterar svårigheterna att skilja ont från gott, att endast Gud och inte människan kan skilja ogräset från vetekornet (Matt. 13:24-43).

Efter några århundraden började de världsliga makterna göra boskillnad mellan häxeri och trolldom. Till häxbilden hörde att människan var i pakt med djävulen, flyger till orgier på valborgsmässonatten, har samlag med satan, lär sig svart magi. Trolldom däremot är en konst som utövas av människan utan djävulens medverkan, om man har vetskap om vissa formler och har förmågan att ställa sig antingen i det godas eller i det ondas tjänst med hjälp av växter, döda djur och andra föremål.

Även i vår tid förekommer häxbränningar och häxprocesser mot oskyldigt anklagade, allt i syfte att vända opinionens uppmärksamhet bort från egen skuld, mot människor med annan hudfärg, tro eller sexualitet, osv. Aktuellt exempel i traditionell kolonialliberal anda är Lars Vilks ”mohammedhundar”. Det är inte Vilks som riskerar utsättas för ”häxprocess”. Albert Camus reagerade mot vår tids politiska häxprocesser med vad han i L'homme révolté (1951) talar om som sitt "grekiska medvetande". Med detta menar Camus inte att han vill "åter till grekerna", men det är inte tal om ett historiskt återvändande till livsformer utan en längtan efter en förnyelse av grekiska moralbegrepp. Endast då kan, menar Camus, stora andar som Jesus, Buddha, Platon, Aristoteles och Augustinus bli människors ledstjärnor in i framtiden.

Camus var en Medelhavsmänniska som tillbringade sitt vuxna liv i Paris. På samma sätt som Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra gör rent hus med myter som behärskar tiden han lever i, förkastar Camus i L'homme révolté alla former av imperialism och kolonialism, inkluderande hegelianism, marxism, kommunism och nationalsocialism. Nietzsche såväl som Camus företräder en moral där allt är tillåtet och allt är möjligt. Det är en form av "terrorismideologi" där maktens dialektik och slaveriets dialektik befruktar vartannat och står i tecknet av att "låta sig dödas eller segra". För den som skyggar inför något av dessa båda alternativ, finns den tredje vägen - att bli slav.

När Camus efter andra världskriget intensivt sysslade med temat terrorism, konstaterade han att våld visserligen bör undvikas men aldrig kan uteslutas. Camus är medveten om att han förenklar problemet ”våld”, men samtidigt är han medveten om att den vanligaste formen av terrorism under 1900-talet är statsterrorism.

Som Fjodor Dostojevskij menar Camus att bejakandet av våldshandlingar är förutsättningen för att djupare förmå analysera extremproblem som befinner sig inom gränsområdet mellan liv och död. Kan statsterrorism bekämpas med andra medel än outsiderterrorism? För Camus är Dostojevskijs fadermördare Ivan Karamasov i första hand en revoltör mod Guds ordning, en terrorist som strimlar den tunna huden mellan sanning och lögn, mellan vetande och tro, mellan moral och omoral. Terroristens omoral förvandlas till sanningsmoral.

Skillnaden mellan Dostojevskij och Camus består i att ryssen ser gränsöverskridandet som nödvändigt därför att han anser att terrorism är liktydigt med att självdisciplin är en utopi, medan Medelhavsmänniskan Camus kräver moralisk disciplin även av den som tar avstånd från Gud. När Guds lagar sättes ur kraft som svar på terrorister som åberopar sig på Guds lagar, och inga andra domare gives än de av människor tillsatta, kan endast moralisk självdisciplin motverka att begreppet "allt är tillåtet" urartar. Dostojevskijs väg till självkännedom leder via terrorn till tron. Camus alternativ har sin grund i författarens vetskap om att den statsterrorism Dostojevskij upplever i Ryssland under 1860-talet, lever vidare i sovjetisk statsterrorism etthundra år senare. Den filosofiska frågan förblir obefläckad: när bör en terrorist börja sitt arbete och när han bör han avsluta det för att övergå i botgöring? Terrorism är en extrem form av revolt/revolution där konsekvenserna, men sällan slutresultatet, kan avläsas omgående genom sprängdegens, bombens, det dödande skottets, dolkens, verkan. Camus konstaterar att terrorism är en form av action som strävar mot ett tillstånd bortom revoltens/revolutionens specificerade politiska, ekonomiska, sociala mål. Motstståndsterrorism strävar mot "total frihet" för det egna agerandet. Statsterrorism leder till samhällen med inskränkt frihet för den enskilde.

Frågan blir: vad utmärker människan i rollen som motståndsterrorist? Svaret Camus ger, lyder: gränsöverskridande människor säger Ja till det de med sitt Nej vill betvinga, besegra, slå sönder. Istället för ett slavsamhälle accepterar terroristen spontant och utan förbehåll metafysiskt, historiskt och religiöst klart definierade mänskliga behov, erfarenheter och drömmar. Terrorhandlingen löser människan från transcendental inåtvändhet, lösgör individen från ensamhet och ger henne ett "värde". När terrorhandlingen utförs blir "slaven" medveten om sitt värde och sin makt över den/det som förslavat honom. Den undertryckte identifierar sig så starkt med omständigheterna som klassat honom som slav så att han transcenderar i sitt eget öde människans historia.

I berättelsen om sin egen barndom i fattigdom i Algeriet bryter Camus den onda cirkel där terror bekämpas med terror. Slavens negativism förvandlas till tron på en lycklig framtid: "Solen får mig att tro att allt som sker under solen är av godo; solen lär mig att allt inte är historia. Livet förändras, men inte världen" (Essais, 1965). Le Premier homme (1994) är en sammanfattning av författarens livslånga tvång att lämna "Paradiset" för att revoltera och terrorisera, men också om tvånget att återvända till Paradiset, till barndomsminnena på Rue de Lyon i Alger, till det nakna rummet med de vitkalkade väggarna och den stumma modern som år efter år sitter på samma stol, tvinnande näsduken mellan sina knotiga händer.

Camus skildrar återvändandets glädje till Algeriets hetta, fattigdom, oskuld och enkelhet. I en av de sista dagboksanteckningarna talar han om sitt främlingskap inför kulturen och om den "naturliga skönhet" som offrats för att ge plats åt industrisamhällets teknik och vetenskap. Hjälten, den första människan, förlöses genom att återvända till modersskötet, till de fattiga människornas Eden, till det passiva liv, till den anspråkslöshet som i ett överkomplicerat samhälle endast kan uppnås genom någon form av terrorhandling. Camus beskriver den orättvisa och ojämna kamp där det är fattiga familjers öden att spårlöst kastas ut ur historien.

Camus dröm om Arkadien och om vägen dit via terrorhandling, må vara naiv, men Camus människor är inte upplysningsprofeter och de har aldrig indoktrinerats med den fria marknadens liberala mysterier. När århundrade efter århundrade klyftan vidgas mellan rika och fattiga, mellan vi och dem, mellan välutbildade och okunniga, visar det sig att Camus beskrivning av verkligheten förvandlas till visionär verklighet. Vad kan en terrorist göra i den situationen? Camus, denne europeiserade nordafrikan, deklarerade frankt att han härstammade från och vill återvända till fattigdomen, till den historielösa värld där människor lever ovetande om intellektualismens och marknadens frestelser, att kampen endast kan sluta på ett sätt: att döda eller att låta sig dödas.



Illustration av Alfred Kubin, 1920.
+
+

Den här artikeln har - i längre format och i skilda former - under senare decennier publicerats i bl.a. Svenska Dagbladet, Sundsvalls Tidning, KvällsPosten och Paulus.




Copyright©Bo I. Cavefors 2007.

16.9.07

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 5




GILLES DE RAIS

är den tredje av de normalitetsfria gestalter under de senaste tvåtusen åren, som presenteras som teateractions av

Martin Bladh & Bo I. Cavefors.



De båda andra actions analyserar
Heliogabalus och målaren Francis Bacon.


Utdrag ur Gilles-de-Rais-manus:


"Bo (till afrikanen): 'Alltså, älskling, du frågade mig i natt om en viktig sak, men just när jag av naturliga skäl inte kunde svara dig, eftersom jag just njöt av att ha din härliga kuk långt inne i min rumpa. Du frågade hur det kom sig att jag blev Gilles de Rais favoritpojke. En märklig historia. En typisk 1400-talsstory. Jag är född 1420. Jag kom till de Rais när jag var tio år, drygt, och min Mästare, ja, jag skulle vilja säga min Lärofader i konsten att älska med män, dog 1440. Det var tio vidunderliga år, inte alltid av sådan art så jag vill återuppleva vad som pågick i de Rais borgar och slott, men… Men… vi som tillhörde aristokratin mördades aldrig. De Rais skar aldrig av oss kuken sedan han knullat oss. Tillhörde vi gosskören i hans slottskapell hade vi en mängd förmåner. Kunde till och med röra oss fritt utanför borgen eftersom förmånerna, inte minst de Rais ömhet mot oss när han knullade oss, var tillräcklikgt för att vi skulle återvända. Vi älskade honom faktiskt, var fascinerade av honom. Dessutom var han vår Överbög som visste allt om hur man använder kuken till vad den är skapt för. Hur hamnade jag hos de Rais? Min far ledde mig rakt in i de Rais pojkharem. Min far var som alla furstar på den tiden – totalt ointresserad av alla andra söner utom den äldste sonen, arvtagaren. Vi andra skickades bort till fattiga släktingar, kloster och skolor. Min far var, som du ju vet, hertig av Berry, det gamla kungariket vid Loire. Bretagne och Havet och de goda relationerna till Hovet i London, var vår värld. Paris låg längre bort och Påven fanns i Avignon. Var livet i Paris och i Påvens Avignon helt inriktat på rikedom och älskarinnor, så var Hovlivet i London, och hemma hos oss, av tradition koncentrerat till skönhet, konst, litteratur och vackra kukar. Det var min farfar, Johan II, Den Gode kallad, som sponsrade den oerhört vackra bönboken Les Très Riches Heures. Vi rörde oss inom en krets av feodalfamiljer som hade gott om pengar och andra rikedomar, som satsade stort på konst, arkitektur, kläder och litteratur. Många av dessa familjer skulle under 1600-talet förlora rikedomar, anseende och smaken för skönhet. Merkantilismen tog bondemarknaderna i besittning. Hantverkarna organiserades i skrån. Furstens makt att såväl knulla pojkar som att styra samhället mot tillstånd av balans mellan tro och häretism, mellan rikedom och fattigdom, mellan vi och dem, inte bara ifrågasattes utan bekämpades intensivt av filosofer som trodde sig vara greker i allt utom att njuta av unga pojkars kroppar. Kyrkans auktoritet var i botten, så vi förde helt enkelt över en del av den heliga mässans riter till våra orgier med könsorgan och kroppar. Goda seder och kultur var vanligare förekommande än idag. Att dyrka kuken såväl estetiskt som funktionellt, tillhörde god uppfostran. En fellatio istället för en kram unga riddare emellan, uppskattades också av dem som såg på. Det var innan Frankrike blivit den förskräckliga nationalstat det är idag. Vi väntar alla på den franska revolutionen, som, även om det lär dröja några hundra år, kommer att ge fritt fram för den verkliga omoralen hos bönder och bourgeoisie, dvs lögner, avundsjuka och förtal. Min far, Johan, hertig och härskare av Berry, hade stridit för Påvens makt och ära mot de ogudaktiga, tillsamman med Jeanne d’Arc och Gilles de Rais. Eftersom han älskade pojkar, helst vita i hyn, det fanns också danskar i hans pojkarmé, blev han förälskad i Jeanne d’Arc och ännu har ingen bevisat motsatsen till ryktet inom familjen och bland våra vänner att när striderna avslutats, nattens mörker lägrat sig över soldaternas tält, så rumpknullade min far den vackra krigerskan. Naturligtvis avrättades hon när hon inte kunde skydda sin sexualitet genom att segra i strider. Det sägs till och med att min farfar föredrog hennes anus framför de pojksoldater han alltid omgav sig med. - - - Jag var yngste son till hans son, Johan av Berry, en känd och aktad bög, krigare och kulturmecenat. Som traditionen bjöd så ärvde min äldste bror allt: titel, pengar, egendomar och makt. En av mina bröder blev kartusianmunk, en annan legosoldat, ett par av mina bröder fick till uppgift att sköta om släktens slott och jordbruk. Pojkarna giftes bort i tidig pubertet. Och jag… Ja, jag hade redan när jag var tio-elva år bjudit ut mig till de manliga tjänare och livvakter som gärna knullade furstesonens rumpa. Jag brukade ställa mig i det spetsbågeformade valvet till ett av slottstornen, dra ner de trånga byxorna, lyfta på skjortan och visa rumpan. Jag brukade ta tag med båda händerna om stjärthalvorna och sära på skinkorna så att det för den som så önskade bara var att knulla mig direkt. Jag tyckte det var ganska häftigt att bjuda ut mig just i spetsbågevalvet eftersom det på något sätt blev en förlängning av mina särade stjärthalvor. (Afrikanen skrattar förälskat.) Du skrattar, men jag har alltid förhöjt njutningen med att bli knullad genom sådana där extrapoänger. Nåväl. Vad skulle min käre bögfar göra med mig. Naturligtvis visste han allt eller i varje fall det mesta om mina njutningar. Så han sände mig som page till Gilles de Rais, mycket väl medveten om att där skulle jag få så mycket jag kunde önska mig av vad den borgen kunde bjuda, alltifrån pojkar i min egen ålder, till gamla riddare och krigsmän… och… naturligtvis, förhoppningsvis, också få smaka på Gilles de Rais egen, mycket stora kuk och härligt svidande piska. Det var ett allmänt samtalsämne bland kultureliten, till vilken såväl min far som de Rais hörde, att min blivande älskare hade en kuk som närmade sig de trettio centimetrarna. Alltså såg jag fram emot att bli väl emottagen. Jag fick ta med mig ett par av mina egna tjänare, den ene en pojke i min egen ålder, den andra en redan erfaren riddare på några och tjugo år. Samtidigt gick det rykten om att de Rais torterade och mördade ett stort antal av de pojkar han raggade upp i byarna som tillhörde någon av hans borgar. Jag kunde snart efter min ankomst konstatera att det var helt korrekt. de Rais lockade fattiga och föräldralösa pojkar på drift, till borgen, låste in dem i ett rum, klädde av dem nakna, lät dem plågas i ovisshet om vad som skulle ske med dem. Plötsligt eller efter flera veckor fördes de in i hans sovrum, en och en eller en fyra-fem-sex stycken, piskades, ja torterades och knullades på alla tänkbara sätt. de Rais skar av deras kukar och lade dem i en låda för att bevara dem. Han styckade pojkarnas kroppar och lät dem flyta med flodvattnet som flöt genom borgens källarvåning. Jag vet detta eftersom jag sett det med egna ögon. Eftersom jag var de Rais favorit och på grund av min börd kunde jag fritt gå ut och in i hans privata rum, jag kunde gömma mig i hans sovrum och se dessa arkebuseringar. Men jag kunde vid andra tillfällen se hans ömhet och kärlek, hur han sakta och oerhört erotiskt förde in sin stora kuk i pojke efter pojke efter pojke och hur detta blev den stora kärlekshändelsen i deras liv. Själv hade jag förmånen att dela hans bädd hela nätter, ja dagar och veckor i sträck, ensam eller tillsammans med andra pojkar och äldre tjänare och livvakter, som visserligen knullade mig och de andra pojkarna brutalt och som det för en utomstående betraktare skulle förfalla ursinnigt, men ett ursinne som i själva verket styrdes av viljan att ge oss maximal njutning. När du och ni andra knullar mig, var och en efter sin kuk, så är det för mig Himmelriket, även om det gör ont när de största och grövsta kukarna förefaller nå ända in till hjärteroten…'."



Boktitel:

Martin Bladh & Bo I. Cavefors

GRYMHETENS TEATER DEKADENS





Utgivning: december 2007


12.9.07

HERMANN LÖNS - HEIDEDICHTER





Bo I. Cavefors
HERMANN LÖNS - HEIDEDICHTER

Hermann Löns, född 1866, succéförfattare med djur och natur som specialitet. 1914 anmäler han sig, 48-årig, som frivillig till den tyska Kejserliga armén. Efter ett par månaders fronttjänst föll han, i strid, den 26 september 1914. Någonstans i trakterna av Witry-les-Reims.

Dagboken Hermann Löns skrev, som menig soldat, försvann vid krigsslutet 1945. Endast få läste den dessförinnan. Endast få hade möjlighet läsa den dessförinnan. I början av 1980-talet kom Karl-Heinz Janssen, reporter vid tidningen Die Zeit, dagboken på spåren: originalet hade 1976 skänkts till Dortmunder Stadt- und Landesbibliothek av Lönsbiografen Wilhelm Deimann. 1986 publicerades Löns krigsdagbok, kompletterad med biografiska, bibliografiska och historiska kommentarer, Hermann Löns: Leben ist Sterben, Werden, Verderben (Orion-Heimreiter Verlag, Kiel).

Ung pojk: Hermann Löns studerade på lägre akademisk nivå zoologi, bosatte sig i Hamburg och arbetade samtidigt som journalist. Blev snabbt framgångsrik med naturskildringar från Lüneburgheden. 1902 konverterar han från katolicism till den Luthersk Läran. I Nordtyskland var Löns då och är fortfarande starkt bunden till begreppet Heimat och i den egenskapen har han hyllats av dem alla, företrädare för det kejserliga Tyskland, för den pacifistiska Weimarrepubliken, för det nazistiska Hitlertyskland och sedan 1980-talet av ”die Grünen”. Löns böcker har tryckts i miljonupplagor, Mein Grünes Buch (1901), Mümmelmann (1909) och bondekrönikan Das zweite Gesicht (1911). Löns lyrik har tonsatts så ofta så man undrar vad det är som fascinerar så ohämmat. Visan Kleinen Rosengartens (1911) av drygt 340 kompositörer.

I och med att krigsdagboken publicerades 1986 fördjupades bilden av Löns. Hos denne märklige man, född i ett fattigt hem med tyrannisk far och tretton syskon. Vardagen för Löns: strävhet och hetta, svårmod och öppenhet men också behovet av ensamhet i skogen, på heden, i skyttegraven. Hermann Löns: dandy och författare, en Heide-dichter och Volksliedsänger som lockar fram de sentimentala förmågorna hos läsare och lyssnare. I hans texter finns erotisk spänning, den hårfina skillnaden mellan banalitet och erotism som också utmärker dessa bögande Wandervögel vilka på ett mystiskt och mytiskt vis symboliserar och samtidigt är själva atomkärnan i tysk historia och kultur.

Löns dog en s.k. hjältedöd – på västfronten intet nytt. Många av hans levnadstecknare menar att Löns aktivt sökte döden, att han hungrade under Todessehnsucht, att denne Casanova in Loden var så invecklad i kärleksaffärer att döden på slagfältet befriade honom från den tredje livsledsagarinnan, Ernestine Sassenberg. Senare forskningar visar att relationen var hållbar. Suicidplanerna från 1911 tillhörde det förflutna.

Den erotiserande skogsdandyn från Lüneburgerhedarna drevs till fronten av samma skäl som hundratusentals andra tyska män, av en nästintill religiös tro på det Nya Riket, på en ny värld med Tyskland som ledande nation, världsalltet styrt av kejsare och förborgerligade socialdemokrater. Även litteraturens egen storinkvisitor, Thomas Mann, blev ett lättfångat offer för krigshysterin och skrev 1914: ”Erinnern wir uns des Anfangs – jener nie zu vergleichenden Tage, als das nicht mehr für möglich Gehaltene hereinbrach! Als sittliche Wesen – ja als solche hatten wir die Heimsuchung kommen sehen, mehr noch: auf irgendeine Weise erscheint…“.

Hermann Löns litteraturhistoriska kringflackande blev att efter hand som tiderna förändrades, symbol för skilda riktningar, alltifrån Blut-und-Boden-diktning till pacifism. I krigsdagboken noterar han osentimentalt de moderna vapnens skådespel. Makthavare i Tredje Riket tog det till intäkt för att placera Löns i den egen hagen, men det faktum att de ställde ut en avskrift av krigsdagboken i en monter på ett militärmuseum bevisar knappast att författaren (död 1914…) var nazist. Av dagboken framgår klart att Löns var av det slags patriot som i krigssituationer snabbt förvandlas från fredsivrare till försvarsvän, typ medlemmar i det tyska socialdemokratiska partiet vid krigsutbrottet 1914. Naturvännen Löns förvandlade naturen till slagfält: ”Es rauscht wie eine Brandung über mir”. Han är detaljernas älskare och låter åska, regn och artilleriets dova muller bli till ett jüngerskt Stahlgewitter. Löns hör kanonmullret som ett ”Fabriklärm”. I krigsdagboken blandas naturintryck med iakttagelser från den värld som är naturens fiende, människans industriprodukter, krigsmaskineriet. Det blå stålet blandas med landskapets gröna nyanser. Gudstotaliteten fascinerar Löns, men han lånar sig sällan till billig patriotism: det han upplever i skyttegravarna av krigets brutalitet är alltför barbariskt för att bli förhärligat. Likt Ernst Jünger vet Löns allt om krigets hårda ansikte, stridernas helveten… och det ljuva livet bakom fronten. Båda reflekterar gränsöverskridande över kriget, men esteticerar aldrig verkligheten. Men det finns en moralisk attitydskillnad mellan krigsupplevelserna hos den 24-årige Jünger och den betydligt äldre Löns. Medan Jünger i In Stahlgewittern ger oss krigets ikonografi, så vet Löns kanske mer om döden och dödandets filosofi. Båda inser på ett tidigt stadium att kriget är rena vanvettet. Löns konstaterar att kriget är ”Ein Schweineleben” fyllt av ”Leichen, Leichen, Leichen”, medan Jünger i In Stahlgewittern snabbt växlar från en upptakt i ”Rosen-und-Blut” till skildringar av dödsångest. Hos båda finns kombinationen svineri och subtila iakttagelser/observationer, som när Löns berättar om hur mitt under eldgivning fältväbeln Sarstedt håller ”Vortrag über Staphyliniden”. Såväl Löns som Jünger är intresserade av vackra kvinnor och Löns tänker på den flicka han iakttog under marschen från förläggningen till fronten: ”Reizende, schlanke junge Frau, ganz deutsch und sauber, stellt sich neben mich und sieht meine Schmiesse an”.

I In Stahlgewittern, som i dagböckerna från andra världskriget, påpekar Ernst Jünger att det faktiskt finns berättigade krig, om önskvärdheten av sådana furstemord vilka leder till människors frihet och överlevnad. Detta är även Löns attityd, men han stannar hellre upp vid reflektioner kring naturens tillstånd, som i Bétheny den 13 september 1914: ”Himmel ist blau und weiss. Sonne fällt durch die jungen Schwarzkiefern und Fichten. Hagebutten und Mehlbeehren. Die Espen schwanken“; eller blandar intrycken: „Wir kneipen Bier, Wein, Schnaps, Zigaretten (non plus) und immer Kaninendonner, Oleanderblüten, Taubengegurre, Schwalbengezwitscher und Kanonendonner“.




Menige soldaten Löns hörde till det 73:e infanteriregementets 4:e kompani, vilket ingick i den 10:e armékåren i den 19:e divisionen av den 38:e brigaden. 4:e kompaniet kom under ett senare skede av kriget att ledas av den unge löjtnanten Ernst Jünger. Löns kvarlevor fördes till en massgrav. Efter krigets slut blev han en av den tyska ungdomens nya idoler och de krävde att kvarlevorna skulle begravas i det hedlandskap mellan Västpreussen och Västfalen Löns skildrat i böckerna. Hur finna Löns kvarlevor i en massgrav? Ett nästintill arkeologisk problem. Problemet löstes, ansåg man, 1932, då bonden Jules Sohier i närheten av Loivre fann en halvt förruttnad soldatstövel. Man grävde vidare och fann även ett skelett. Detta skelett jordfästes på en soldatkyrkogård och fick gravnummer 2128. Ungefär samtidigt kom Hitler till makten och den nazistiske kulturfunktionären Friedrich Castelle såg sitt livs chans att avancera. Under 1920-talet hade han redigerat Löns samlade verk, vilka utgivits av förläggaren Heinz Sponholtz. De båda männen ansåg det bevisat att det var Löns kvarlevor den franske bonden funnit och att vad som fanns kvar av diktaren skulle, i fosterlandets namn, forslas till hembygden. Fortfarande var det, trots allt, troligare att Lönn fanns kvar bland kamraterna i massgraven. Men den 8 maj 1934 meddelades i Völkische Beobachter att man vid en noggrann undersökning av grav 2128 funnit ett identitetsmärke vars nummer överensstämde med det nummer Löns tilldelats som frivillig och som angavs i rullorna i Berlin-Spandau. Sanningshalten i detta påstående går inte att kontrollera eftersom Spandauer Amt av de allierade invasionsstyrkorna totalbombades vid andra världskrigets slutskede. Det existerar emellertid ett svårtydbart fotografi av skelettet i grav 2128 som visar ett identitetsmärke som inte går att identifiera. Der Volksbund Deutsche Kriegsgräbefürsorge i Kassel, förklarade den 30 maj 1962 att man inte med säkerhet kunde klarlägga ”ob es wirklich der Heidedichter Hermann Löns gewesen ist”. 1934 stördes ingen av sådan ovisshet. Hitlerska Rikets Regering beslöt att Löns föregivna kvarlevor skulle återbördas, returneras, till Fosterlandet.

Den av Castelle föreslagna begravningsplatsen visade sig vara reserverad för militära övningar. Det brådskade med att finna en ny plats, begravningsfirman från Düsseldorf var på väg från Frankrike med kistan med skelett och stövel. Tragikomiken blommade ut när zinkkistan, i väntan på att situationen utreddes av militära och partistatliga administrationer, måste förvaras på ett hotell. SA ställde upp med hedersvakt, men Lönns släktingar tvivlade på skelettets äkthet och konsulterade författarens tandläkare för besiktning av tandställning, plomber och rotsystem. Det hela började urarta, så PARTIET ingrep. Gauleitern över Ost-Hannover, Otto Telschow, kontaktade Reichspropagandaminister Joseph Goebbels och sedan Hitler givit klartecken förde en grupp SA-män morgonen den 30 november 1933, utan att först meddela ortens präst, kistan med de föregivna kvarlevorna efter Hermann Löns, till en på förhand iordningställd gravplats i närheten av Barrl utefter vägen Soltau-Hamburg. Naziregimen hoppades att lugn och frid skulle sänka sig över diktaren, men då kom rykten i omlopp att Löns var jude och omskuren. Förlaget Sponholtz skyndade att publicera familjen Löns stamträd samt ett intyg från Reichstelle für Sippenforschung i vilket intygades att ”Löns ist deutscher Herkunft und frei von jüdischem und farbigem Blutseinschlag…”.

Den av Löns stundtals övergivna men överlevande hustrun Lisa övertalade Rikskrigsministern von Blomberg att övertala Hitler att ny begravning skulle ske på statens bekostnad och omges med alla tänkbara militära och civila hedersbetygelser. Den 10:e armékåren representerades av det nyuppsatta 22:a artilleriregementet, vars befälhavare var den Walther von Seydlitz som sedermera som general skulle uppleva nederlaget vid Stalingrad och från sovjetisk fångenskap mana till uppror mot Hitler. Men vid tiden för Hermann Löns tredje begravning var det fortfarande 1930-tal och SA låg i fejd med de professionella officerarna eftersom dessa stått för fot gevär när Hitler ansåg sig tvungen skjuta en rad höga SA-ledare. Alltså protesterade SA mot von Blombergs inblandning i Lönns begravning. Stabschefen vid SA, Victor Lutze, tillika Oberpräsident för Hannover, förbjöd representanter för Partiet och till Partiet anslutna organisationer att delta vid sorgehögtiden. I närvaro av släkt och representativa delar av tyska armén drog den 2 augusti 1935 en förspänd lavett kistan till Tietlinger Forst i den naturskyddade delen av Lüneburgheden. Bonden Wilhelm Asche hade skänkt markbiten till Staten.

Hermann Löns har förblivit ett sorgebarn för tyska litteraturhistoriker. Han var den folkkäre diktaren som var ekolog långt innan det blev populärt att vara det i mer intellektuella kretsar. Han var nationalisten som beskylldes för att ha varit nazist trots att han dog redan 1914. Han var ensamvargen som förenade kvinnodyrkan med natursvärmeri. Han fascinerades av krigets brutalitet och älskade friden på heden. Kanske anar Löns eftervärldens problem med att förvalta det litterära arvet efter honom när han i krigsdagboken den 15 september 1914 skriver: ”Wenn man nur wüsste, wie es mit uns stände, und wenn man geniessbares Brod und Wasser hätte und nicht bei jeder Gelegenheit unnützt grob behandelt würde”.




Artikeln tidigare publicerad som understreckare i Svenska Dagbladet den 8 maj 1987. Här obetydligt renoverad.



Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.



11.9.07

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 4


INFORMATION 4

DEN NYA GRYMHETENS TEATER / TEATER DEKADENCE + + + PROGRAM TILL DEN PRIVATA FÖRESTÄLLNINGEN PÅ FYLKINGEN DEN 9 SEPTEMBER 2007, KLOCKAN 17.00 - 19.00, AV MARTIN BLADHS OCH BO I. CAVEFORS' TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE + + + ETT PASSIONSDRAMA I 3 AKTER TILLÄGNAT FRANCIS BACON. + + + AKTÖRER: MARTIN BLADH, BO I. CAVEFORS, JOHAN ADOLPHI, JACOB OHLIN. MICHAEL ORETOFT. + + + MUSIK: MARTIN BLADH & ERIK JARL. + + + KAMEROR: PETER ANDERSSON & LARS BOSMOA. + + + TACK TILL LEIF ELGGREN OCH KENT TANKRED. + + + INSPELNINGEN, MED 6 KAMEROR OCH ETT TRETTIOTAL ÅSKÅDARE (MINIÅLDER 17 ÅR), AVKLARAD EFTER SEDVANLIGA TEKNISKA INCIDENTER.



8.9.07

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 3

+


INFORMATION 3


INSPELNING SÖNDAGEN DEN 9 SEPTEMBER 2007 PÅ FYLKIINGEN, STOCKHOLM, AV MARTIN BLADHS & BO I. CAVEFORS' PASSIONSDRAMA I TRE AKTER, TILLÄGNADE FRANCIS BACON: TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE. + + + FÖRESTÄLLNINGEN/INSPELNINGEN PRODUCERAS SOM DVD/CD AV FIREWORK EDITIONS. + + + BACONDRAMAT ÄR DET FÖRSTA AV 3 GRYMT DEKADENTA OFFERDRAMER: TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE, GILLES DE RAIS SAMT HELIOGABALUS, VILKA PUBLICERAS I BOKFORM AV HAMMARSTRÖMS BOKFÖRLAG. + + + SÅVÄL DVD/CD/BOOKLET SOM BOK UTKOMMER I DECEMBER 2007.

3.9.07

DELIUS' RAPPORT OM MOGADISCHU 1977



Bo I. Cavefors
RAPPORT OM MOGADISCHU

Bok: Friedrich Christian Delius Mogadischu Fensterplatz. Rowohlt Verlag, Reinbek 1987.

Friedrich Christian Delius är idag (2007) en uppburen, väl läst och mångfaldigt prisbelönt författare. Delius föddes i Rom 1943, vilket iochförsig är ett intressant födelseår, för en tysk, i Rom. Il Duce hade då ännu inte tappat kontrollen över vad som skedde i stövelriket. Men vad förstår en nyfödd baby.

Under 1980-talet gav Delius, redan innan han publicerade Mogadischu Fensterplatz, ett par verkligt intressanta romaner, Ein Held der inneren Sicherheit och Adenauerplatz, vilket kan tolkas olika. Delius tog i dessa romaner och i Mogadischu Fensterplatz, upp aktuella politiska temata och skapade ett mellanting mellan realism och fiktion där hans psykologiska skarpsinne, dvs hans förmåga att gestalta människors inre upplevelser av frustrerande händelser i den politiska vardagen, ger romanerna en dimension utöver vad som kanske objektivt kan sägas vara sanningen, intet annat än sanningen, och kanske just därför är sanningen. Delius skildrar den politiska verklighet som drabbar enskilda människor, men som enskilda människor sällan eller aldrig kan påverka.

Mogadischu Fensterplats skildrar kapningen 1977 av ett Lufhansaplan på väg från Mallorca till Frankfurt – som efter diverse mellanlandningar i stället hamnar i Mogadischu.

1977 var ett aktivt terroristår med kidnappningen av Schleyer, morden på Raspe, Ensslin och Baader, samt kapningen av Lufthansaplanet Landshut. Huvudperson i romanen är den drygt tjugoåriga biologen Andrea Boländer, ensam kvinna på hemväg från semester på Mallorca. Delius starka sida, den psykologiska gestaltningen av människor i pressade, extrema situationer, är också i denna roman påfallande. Han ger trovärdighet åt passagerarnas blandade känslor inför de fyra terroristerna – ”så länge man förhandlar skjuter man inte”. Mycket intensivt upplever läsaren känslan av att sitta vid fönsterplats med händerna över huvudet – ”Hands up! Don’t move! Hands up!” – och genom en springa in den neddragna rullgardinen försöka få en skymt av händelseförloppet utanför planet vid mellanlandningar och i slutmålet Mogadischu.

Delius ger en förtätad skildring av oron bland passagerarna och den påträngande, kvävda aggressionen mellan dem. Det är olidligt varmt i planet, dramat varar i 106 timmar. Ingen av de nittio flygpassagerarna kan påverka händelseförloppet, de kan inte reagera, visa känslor och ge uttryck för sin oro. Hos dem finns till slut endast uppgivenhet inför ödet, inför dödens ovilja att göra slut på lidandet: ”Jag överdriver inte om jag säger att jag var död, att jag dog flera gånger under dessa fem dagar”, påminner sig Andrea Boländer när dramat är slut och avdramatisering är enda möjligheten att kunna leva med minnet av vad som skett. Men i planet vill hon protestera och frågar sig vilka som är de verkliga mördarna: ”Vem dödar oss? De som spränger oss i luften eller de som inte kan rädda oss härifrån?” Passagerarna tycker sig vara brickor i ett politiskt spel, ”Mit uns wird Politik gemacht”. Till slut befrias de av den (väst)tyska antiterrorstyrkan GSG-9. Andrea minns dramats upplösning som kaos, panik och därefter journalisternas hyeneri: ”Jag var för dem en attraktion - - - de gjorde business av mig”. Hon känner sig utnyttjad, förödmjukad, missförstådd.

Delius tar inte ställning för eller emot terroristerna. Han observerar, analyserar. Författaren kritiserades i västtysk press för att han inte entydigt avgjorde skuldfrågan om terrorismen, dess utövare, dess offer och dess orsaker. Man anklagade honom för att vara icke-historiker, för att alltför vagt distansera sig från den subjektiva verkligheten sådan den tedde sig för Andrea Boländer, som när hon iakttog en av de kvinnliga terroristerna upptäckte ”allt mindre av hat i hennes anletsdrag”. Trots skräcken och våldet ser Andrea terroristerna också som palestinska frihetskämpar. Mordet på Lufthansakaptenen går ganska spårlöst förbi. Det bagatelliseras inte, men minimeras. Ingen av passagerarna protesterar. Inte heller när barnen skiljes från föräldrarna protesterar passagerarna. Alla lever med samma fara för sitt eget liv: ”Sov, sov, tills allt är över! Låt bli att se vad som sker. Glöm, förträng…”.

Friedrich Christian Delius har med denna roman försökt tränga bakom terrorismens myter. Han blottlägger journalisters sensationsrapportering, han sätter fingret på det politiska dubbelspelet. Delius skapar trovärdiga porträtt av människor utsatta för högexplosivt psykiskt och fysiskt tryck. Hans roman kan användas som avstamp för en seriös debatt om terrorism. Under de senaste trettio åren har det publicerats ett nästintill oräkneligt antal böcker om ”terrorism”, ett kvasivetenskapligt sammelsurium av halvkvädna visor skrivna av hemvävda ”terroristexperter” vid universitet och massmedia. Till skillnad från denna massproduktion av hypoteser och förment insiderinformation är Delius bok synnerligen informativ och balanserad.



Artikeln tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet, 8.12.1987. Här något aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.