+
+
+
+
Bo I. Cavefors
HITLERS TEOLOGI
NY BOK! Rainer Bucher Hitlers Theologie.
HITLERS TEOLOGI
NY BOK! Rainer Bucher Hitlers Theologie.
ISBN 978-3-429-02985-2. € 16.80
Hitlers teologi! Finns det verkligen en ”Hitlers teologi”? Ja, tyvärr, i högsta grad. Den mig veterligt första vettiga analysen har just publicerats av Rainer Bucher, född 1956, katolik, professor i pastoralteologi och pastoralpsykologi vid Karl-Franzens-Universität i Graz.
Hitlers teologi var ”osmält” och hans Gud ett monster som inte hade en aning om varken nåd eller barmhärtighet, men Hitlers teologi var ”praktisk”, den gav konkreta, politiskt och socialt påtagliga resultat. Således finns det alla skäl att ta den på allvar, att analysera den och placera den i sitt historiska sammanhang, menar Bucher. Hitlers teologi utgjordes inte av nyckfulla infall, nej den var väl genomtänkt och konsekvent alltifrån Min Kamp till slutstriderna om Berlin.
Ett av många skäl till att Hitler-teologin blev framgångsrik var att katolska kyrkan inte på ett tidigt stadium insåg att den nationalsocialistiska rörelsens konsolidering måste motarbetas, förhindras. Trots att katolska kyrkan i mångt och mycket alltid varit ett ”rivaliserande lojalitetscentrum” till varje form av statsmakt blev tyska katoliker till långt in på 1940-talet, även de som inte var nationalsocialister, lojala mot staten, oavsett vilka människor och/eller vilka rörelser som härskade över den sekulära maktapparaten. Till all olycka hade kyrkan dessutom goda relationer till diktaturerna i bla Italien, Polen, Portugal, Spanien och gav aktivt stöd åt det fascistoida ”Ständestaat”-Österrike. Allt detta, som numera är historia (en historia som efter Andra Vatikankonciliet officiellt analyseras och diskuteras, bland annat för att ge kyrkan vägledning inför framtida utmaningar) ger obehagliga associationer till dagens muslimska värld när i alla fall i egna ögon seriösa islamska trosbekännare hävdar att mer än nittio procent av muslimerna fördömer den sortens terrorism där terrorister kastar bomber och förgör sig själva i kampen mot den kristna västvärlden, men samtidigt är lojala mot islamska terroriststater där dödsstraff utdöms, där man tillämpar stening, tortyr och avhuggna händer för ringa förseelser, där det finns varken religions- eller yttrandefrihet. Stater typ Iran, Saudi-Arabien, Indonesien, Sudan, med flera.
När man talar om Hitlers teologi är det omöjligt undvika reflektionen att naziriket hade goda förbindelser med Stormuftin av Jerusalem, det Muslimska Brödaskapet och andra företrädare för dåtidens islam. Vad betydde detta för Hitlers Gudstro? Vad som förvånar mig är att muslimer i diasporan idag inte aktivt agerar mot regimerna i dessa terroriststater istället för att klandra vad de kallar den västerländska dekadensen. Talesmän för islam, oavsett om de lever i exil eller inte, är inte trovärdiga när de fördömer den så kallade ”terrorismen” så länge de accepterar att makteliten i islamska stater utövar statsterrorism mot de egna medborgarna genom att tortera, mörda och lemlästa dem.
Mer som överraskar i Buchers bok är när författaren utförligt beskriver Hitlers klara avståndstaganden från nyhedonismen – typ Rosenberg, Ludendorff, Dinter, Lanz o.a. - som Hitler betraktade som flum. Hitler insåg redan när han skrev Min Kamp att han måste distansera sig från dessa sekterister, dels därför att han föraktade dem och dels därför han visste att de aldrig skulle accepteras av normaltysken, som var van vid en form av kristna kulter vilka kunde omvandlas till hitlerteologiska kulter med nationalsocialistiska förtecken. Bucher menar att Hitler – och nationalsocialismen – egentligen inte var modernismens fiende utan lanserade en form av modernism där Hitler förenade de antikapitalistiska dragen inom modernismen med en Gudstro som förutsättning för hitlermodernismens teknologi och industriella utveckling.
Hitler betraktade sig livet igenom som kristet religiös, hans Gudstro var stark och han byggde sin teologi och sitt politiska agerande på ”försynen”, Vorsehung. Hitler ansåg sig vara Guds redskap för att rädda den ariska rasen, för att rädda Tyskland från moraliskt och etniskt förfall, för att skapa ekonomisk och politisk stabilitet, osv. Mönstret känns igen idag inte bara inom islam utan även från den reaktionära kristenhet som fört den nuvarande USA-presidenten till makten. Det existerar en obehaglig samstämmighet om Gud som skarprättare mellan pastorn i Visby, presidenten i Washington och kungen i Riad.
Hitlers teologi förvandlas under 1920-talet till en politisk religion som efter 1933 blir alltmer komparabel med Hitler som individ, Führer. Hitler är, utifrån sin specifika uppfattning om Gud, konsekvent när han hävdar att när han arbetar på sitt livsverk så är det på Guds uppdrag: ”Jag menar att jag idag handlar i den Allsmäktige Skaparens anda. När jag tar avstånd från judarna så kämpar jag för Herrens verk” (Hitler i Min Kamp, 1925). Försynen har givit honom uppgiften att ”befria världen från en sammansvärjning, som på ett skrupulöst vis underordnar folkets lycka den egna egoismen”. Detta sisyfosarbete krävde en organisation som var målinriktad - alla medel tillåtna - och som var diktatoriskt gudsinspirerad. Också här faller i ögonen likheterna mellan Hitlers delvis uppnådda mål och strängt islamska staters praxis.
Copyright©Bo I. Cavefors 2008
Hitlers teologi! Finns det verkligen en ”Hitlers teologi”? Ja, tyvärr, i högsta grad. Den mig veterligt första vettiga analysen har just publicerats av Rainer Bucher, född 1956, katolik, professor i pastoralteologi och pastoralpsykologi vid Karl-Franzens-Universität i Graz.
Hitlers teologi var ”osmält” och hans Gud ett monster som inte hade en aning om varken nåd eller barmhärtighet, men Hitlers teologi var ”praktisk”, den gav konkreta, politiskt och socialt påtagliga resultat. Således finns det alla skäl att ta den på allvar, att analysera den och placera den i sitt historiska sammanhang, menar Bucher. Hitlers teologi utgjordes inte av nyckfulla infall, nej den var väl genomtänkt och konsekvent alltifrån Min Kamp till slutstriderna om Berlin.
Ett av många skäl till att Hitler-teologin blev framgångsrik var att katolska kyrkan inte på ett tidigt stadium insåg att den nationalsocialistiska rörelsens konsolidering måste motarbetas, förhindras. Trots att katolska kyrkan i mångt och mycket alltid varit ett ”rivaliserande lojalitetscentrum” till varje form av statsmakt blev tyska katoliker till långt in på 1940-talet, även de som inte var nationalsocialister, lojala mot staten, oavsett vilka människor och/eller vilka rörelser som härskade över den sekulära maktapparaten. Till all olycka hade kyrkan dessutom goda relationer till diktaturerna i bla Italien, Polen, Portugal, Spanien och gav aktivt stöd åt det fascistoida ”Ständestaat”-Österrike. Allt detta, som numera är historia (en historia som efter Andra Vatikankonciliet officiellt analyseras och diskuteras, bland annat för att ge kyrkan vägledning inför framtida utmaningar) ger obehagliga associationer till dagens muslimska värld när i alla fall i egna ögon seriösa islamska trosbekännare hävdar att mer än nittio procent av muslimerna fördömer den sortens terrorism där terrorister kastar bomber och förgör sig själva i kampen mot den kristna västvärlden, men samtidigt är lojala mot islamska terroriststater där dödsstraff utdöms, där man tillämpar stening, tortyr och avhuggna händer för ringa förseelser, där det finns varken religions- eller yttrandefrihet. Stater typ Iran, Saudi-Arabien, Indonesien, Sudan, med flera.
När man talar om Hitlers teologi är det omöjligt undvika reflektionen att naziriket hade goda förbindelser med Stormuftin av Jerusalem, det Muslimska Brödaskapet och andra företrädare för dåtidens islam. Vad betydde detta för Hitlers Gudstro? Vad som förvånar mig är att muslimer i diasporan idag inte aktivt agerar mot regimerna i dessa terroriststater istället för att klandra vad de kallar den västerländska dekadensen. Talesmän för islam, oavsett om de lever i exil eller inte, är inte trovärdiga när de fördömer den så kallade ”terrorismen” så länge de accepterar att makteliten i islamska stater utövar statsterrorism mot de egna medborgarna genom att tortera, mörda och lemlästa dem.
Mer som överraskar i Buchers bok är när författaren utförligt beskriver Hitlers klara avståndstaganden från nyhedonismen – typ Rosenberg, Ludendorff, Dinter, Lanz o.a. - som Hitler betraktade som flum. Hitler insåg redan när han skrev Min Kamp att han måste distansera sig från dessa sekterister, dels därför att han föraktade dem och dels därför han visste att de aldrig skulle accepteras av normaltysken, som var van vid en form av kristna kulter vilka kunde omvandlas till hitlerteologiska kulter med nationalsocialistiska förtecken. Bucher menar att Hitler – och nationalsocialismen – egentligen inte var modernismens fiende utan lanserade en form av modernism där Hitler förenade de antikapitalistiska dragen inom modernismen med en Gudstro som förutsättning för hitlermodernismens teknologi och industriella utveckling.
Hitler betraktade sig livet igenom som kristet religiös, hans Gudstro var stark och han byggde sin teologi och sitt politiska agerande på ”försynen”, Vorsehung. Hitler ansåg sig vara Guds redskap för att rädda den ariska rasen, för att rädda Tyskland från moraliskt och etniskt förfall, för att skapa ekonomisk och politisk stabilitet, osv. Mönstret känns igen idag inte bara inom islam utan även från den reaktionära kristenhet som fört den nuvarande USA-presidenten till makten. Det existerar en obehaglig samstämmighet om Gud som skarprättare mellan pastorn i Visby, presidenten i Washington och kungen i Riad.
Hitlers teologi förvandlas under 1920-talet till en politisk religion som efter 1933 blir alltmer komparabel med Hitler som individ, Führer. Hitler är, utifrån sin specifika uppfattning om Gud, konsekvent när han hävdar att när han arbetar på sitt livsverk så är det på Guds uppdrag: ”Jag menar att jag idag handlar i den Allsmäktige Skaparens anda. När jag tar avstånd från judarna så kämpar jag för Herrens verk” (Hitler i Min Kamp, 1925). Försynen har givit honom uppgiften att ”befria världen från en sammansvärjning, som på ett skrupulöst vis underordnar folkets lycka den egna egoismen”. Detta sisyfosarbete krävde en organisation som var målinriktad - alla medel tillåtna - och som var diktatoriskt gudsinspirerad. Också här faller i ögonen likheterna mellan Hitlers delvis uppnådda mål och strängt islamska staters praxis.
Copyright©Bo I. Cavefors 2008
Posts
1 comment:
Onekligen intressant.
Post a Comment