JULIA KRISTEVA SOM FRÄMLING INFÖR SIG SJÄLV

Bo I. Cavefors

JULIA KRISTEVA : FRÄMLINGAR FÖR OSS SJÄLVA

Bok: Julia Kristeva Främlingar för oss själva. Fackgranskning och intervju med Kristeva, Ebba Witt-Brattström. Översättning av Ann Runnquist-Vinde. Natur och Kultur 1992.

Julia Kristeva doktorerade i hemlandet Bulgarien men begav sig samma år, 1966, till Paris, där hon förblivit. Hennes karriär och hennes uppföljning av strukturalisterna Levi-Strauss, Barthes och Althusser och de litteraturvetenskapliga intertextualisterna Derrida och Riffaterre, talas det inte lika mycket om 2008 som 1992. Skada. Kristeva har bland mycket annat gjort strålande analyser av Celines och Sollers författarskap, för att exemplifiera det imaginära, det revolutionära språkets genomslagskraft i suggestivt verkande skräck- och kärleksskildringar.

Kristevas bok Främlingar för oss själva är en något annorlunda bok men i högsta grad även politiskt aktuell bok. Den handlar om invandrarens, om främlingens främlingsskap men även om urinvånarens främlingsskap inför invandraren. Historiken alltifrån Erasmus, Diderot, Kant och Herder till Hoffmann, Freud, Nabokov och Camus är pedagogisk och beaktansvärd men kanske aningen svårtolkad. Som invandrare är Kristeva kanske alltför försiktig. Men skalar man bort reflektionerna kring bland annat Freuds definition av ”heimlich/unheimlich” och annat psykologiskt lösgodis och koncentrerar uppmärksamheten kring Kristevas självupplevda erfarenheter som främling i Frankrike, relaterat till filosofernas uppfattningar om främlingsskap respektive nationellt medvetande, så är denna bok sällsynt viktig i den tydligen evigt pågående debatten kring invandrare, asylanter, gästarbetare och politiska flyktingar, eller med ett ord: främlingar.

Kristeva menar att främlingen ofta är en människa som för ett kringflackande liv på grund av ”ett hemligt ofta honom själv okänt sår”, att det finns en symbios mellan främlingens känsla av total frihet och av att han är löst från banden till hemland, familj och egna traditioner. Det är ett våghalsigt påstående som förmodligen inte accepteras av politiska flyktingar, eller av flyktingar som flytt från svält och socialt kaos, men Kristeva har rätt när hon hävdar att i sak gäller påståendet även den frivillige främlingen vilken likt Kristeva själv rör sig i samhällets, i socialisationens utkanter och där inte sällan blir pionjär, en specialist som introducerar nya tankar och idéer, som frigör sig från sexualtabun och från ”lingvistiska hinder”.

Kristevas egna erfarenheter kommer framför allt från det fransosa livsrummet och hon menar att trots utbredd fransk rasism har främlingen större möjlighet att bli accepterad i Frankrike än i ett Tyskland som bokstavligen vilar på lagrarna från Herders Volksgeist. Även det ett våghalsigt påstående. Jag vill hävda att just Herders och tyska romantikers nationalism, förankringen i jord, blod och språk är nödvändig om urinvånaren ska kunna uppbåda den styrka det krävs för att acceptera främlingens anspråk på egen identitet och värdighet. Felaktigt hävdas i politiska partiers vulgärpropaganda att nationalism står i motsatsställning till internationalism och till samhällen styrda utifrån kosmopolitiska värderingar. Jag har varit bosatt utanför Sverige i fyrtio år, mer än halva livet och tror jag anar vad Kristeva menar med främlingskapet inför oss själva. Nämligen: i den schizofrena vardagsverkligheten finns ständigt närvarande konfliktrisken mellan främlingen och urinvånaren, mellan urinvånarens främlingsfientlighet och främlingens arrogans gentemot urinvånaren och värdlandet. Kristeva är kanske alltför försiktig när hon försöker klargöra främlingens skyldigheter som främling. För att det judiskt-kristna budskapet om öppet hus för den som är hemlös skall fungera inte endast som filosofisk spekulation eller som religiöst förankrat påbud, krävs att främlingen förmår frigöra sig från merparten av de värderingar, attityder och traditioner han för med sig från hemlandet han lämnat och vars politik, traditioner eller sociala situation inte sällan varit skäl nog till att han avsvurit sig jord, blod och språk.

I de mer politiskt-konkreta avsnitten diskuterar Kristeva främlingens medborgerliga rättigheter. Med konkretisering av hennes egna psykoanalytiska och filosofiska idéer leder boken in på aktuella frågor som rösträtt, rätten till arbete och bostad, problemet kring överdrivet ambitiös hemspråksundervisning som snarare skapar getton och förstärkt främlingskap än integration, osv.

Julia Kristevas varning för främlingens vänner, alltifrån de ”sköna själar” som anser sig tvungna idka välgörenhet, till ”faderliga beskyddare, paranoiker och perversa som var och en har sin utvalda främling”, är befogad.



De tre fotografierna med Marcel Marceau i hans action Domptören är tagna av en av de få geniala teaterfotograferna, Beata Bergström, vid Marceaus föreställning på Dramaten, Stockholm, under 1950-talet. När jag gav ut min introduktionsföreläsning vid RADA, French Mimic Theatre, fick jag ett antal fotografier av BB; här tre av dem.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, 1992/5. Här uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2008.