NSDAP - ETT FOLKPARTI

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+

Bo I. Cavefors
NSDAP – ETT FOLKPARTI
Vilka valde Hitler?

Bok: Jürgen W. Falter Hitlers Wähler. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1991.

Artikelförfattare talar i allmänhet och entydigt om att arbetare sällan röstade på NSDAP. Jürgen W. Falters slutsats är en annan och han börjar med att konstatera att SPD ”förborgerligats” redan mot slutet av 1800-talet och så tidigt som under 1920- och 1930-talen ej längre kunde betraktas som ett ”vänsterparti”. Trots att arbetarklassen svarade för nästan hälften av röstberättigade medborgare fick de båda klassiska arbetarpartierna SDP och KPD år 1933 gemensamt endast 27 procent av rösterna. Minst en tredjedel av arbetarna måste således ha lagt sin röst antingen på NSDAP eller på något av de borgerligt demokratiska partierna – eller röstskolkat. Falter hävdar att 1932 är 28 procent av NSDAP-väljarna arbetare men av detta följer naturligtvis inte att Hitler leder ett arbetareparti, utan att ”rörelsen” är just det som Führern och Goebbels envist hävdar, ett ”folkparti” med god anslutning från samtliga sociala miljöer och klasser och där den enda skillnaden finns på det konfessionella planet. Detta innebär att medelklassen, inkluderande manschettproletärer inte är genomsnittligt högt representerade bland NSDAP-väljarna, medan det motsatta gäller för tjänstemän inom statlig, regional och kommunal förvaltning. Detta överensstämmer väl med den interna partistatistik över medlemmarnas sociala tillhörighet och förklarar det stora antalet sympatisanter vid högskolor och universitet. Man bör minnas att bortsett från Fürern själv så var merparten av NSDAP-toppen akademiker.

En av de mer efterhängsna myterna om nationalsocialisternas rekryteringsbas handlar om partiets genomslagskraft bland arbetslösa. Falter visar övertygande att bland partiets medlemmar är de arbetslösa klart underrepresenterade samtidigt som väljarstrukturen har ”utomordentligt hög stabilitet”. Ingen yrkesgrupp dominerar entydigt även om ”byråkraterna” inom samhällsförvaltningarna är välrepresenterade. Falter menar att starkare än ”något annat parti i Weimarrepubliken närmar sig NSDAP genom anhängarnas sociala tillhörigheter idealet för ett mass- eller folkparti”.

Fram till 1932 stiger arbetslöshetssiffrorna i Weimarrepubliken parallellt med ökningen av antalat NSDAP-sympatisörer/väljare, vilket emellertid inte innebär att det är de arbetslösa som lägger sina röster för Hitler. NSDAP-väljare blir istället de arbetare och tjänstemän som har kvar sina arbeten men fruktar att arbetslösheten också skall drabba dem. Som belägg för detta finns en mängd säkerställt statistiskt material. I Sachsen-Thüringen, tex, och i Berlins innerstad är arbetslösheten som störst i riket, men just i dessa och liknande områden är nationalsocialisternas valframgångar under genomsnittet medan KPD ligger betydligt över genomsnittet. Däremot har NSDAP höga väljarsiffror i områden där familjerna är högt skuldsatta med lån till egna hem och småjordbruk. Falter ser dessa väljares val av NSDAP som en rationell reaktion mot Weimarrepublikens ekonomiska misslyckanden.

I vår nutid, som alltmer börjar likna den ekonomiska regressionen i weimartidens Tyskland, kan åtskilligt läras om hur social oro, arbetslöshet och allmän frustration över en politik som struntar i medelmedborgarens ekonomi, kan nyttjas demagogiskt.

Falter menar att nationalsocialisternas valframgångar 1932 och 1933 inte borde kommit som överraskning för motståndarna. Regional- och kommunalvalen åren dessförinnan visar klara tendenser. I Sachsen tredubblas NSDAP-väljarna från 1929 till 1930 och i många andra valkretsar fördubblas antalet. Värt notera är att medan NSDAP får knappt 30 procent av det totala antalet röster, hämtar man hem 50-60 procent av rösterna vid högskolor och universitet. Inom KPD-pressen kommenterar man att ”ungdomarna gärna väljer antikapitalistiska och antiparlamentariska partier”.

Från vilka samhällsgrupper hämtas NSDAP-väljarna? 1930 kommer var tredje röst från konservativa DDP och liberala DVP och var tionde NSDAP-väljare hade två år tidigare, 1928, röstat på socialdemokratiska SDP. Trenden fortsätter fram till Hitlers maktövertagande 1933 samtidigt som partiet/rörelsen lyckas morna soffliggarna: var femte NSDAP-väljare hade inte röstat alls under de näraliggande tidigare valen.

Falter tillbakavisar den belgiske socialisten Hendrik de Mans påstående (1932) att kvinnor oftare än män föll för Hitlers charm och demagogi. I protestantiska valkretsar entusiasmerades kvinnor i lika hög grad som män, men i katolskt dominerade valkretsar valde kvinnorna sällan extremistparter till höger och vänster. Det innebar att det katolska Zentrum bättre än andra borgerliga partier lyckades hålla partiapparaten förhållandevis intakt också åren efter 1933.

Nationalsocialisternas positioner förskjuts från söder till norr mellan 1928 och 1930. Vid maktövertagandet 1933 väljer drygt hälften av valmanskåren i nordöstra Tyskland NSDAP medan endast en tredjedel av valmanskåren i landets västra delar föredrar Hitler framför Zentrum.

Med utgångspunkt från sociala och ekonomiska strukturer i regioner och kommuner visar Falter att NSDAP hade störst framgångar i jordbruksområden med små protestantiska församlingar, medan Hitlerrörelsen upplevde diasporans ensamhet i katolskt orienterade jordbruksbygder. Det konfessionellt splittrade Tyskland ger klart utslag vad gller anslutningen till partiet. Under den kulturkamp som initierades av Bismarck på 1800-talet etablerades Zentrumpartiet som ett ”politischer Auktionsausschuss” för den katolska minoriteten. Under kejsartiden spelar partiet ingen avgörande politisk roll, den fasen inleds först efter 1918 då Weimarrepubliken kommer till.

Mer framgångsrik är Hitler i det protestantiska Tyskland. Vid alla riksdagsvalen från 1928 och framåt finns det ”ett klart positivt och ytterst starkt statistiskt samband mellan antalet evangeliska väljare och nationalsocialisternas valframgångar”, konstaterar Falter. I juli 1932 får NSDAP i protestantiska områden 41 procent av rösterna, i katolska områden knappt 16 procent. Vid det ödesdigra riksdagsvalet 1933 är relationerna 50 respektive 30 procent.

Få förnekar att den karismatiske Hitler var nazisternas främste röstfiskare. Ett NSDAP utan Hitler är otänkbart. Men trots det finns det andra skäl än personen Hitler till att partiet tar makten 1933. Redan i partinamnet lyckas rörelsen knyta an till presumtiva sympatisanter – NSDAP, det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. De enda värdeladdade ord som saknas är ”demokrati”, ”front” och ”ny”. Vid riksdagsvalet 1928 får NSDAP 810 000 röster, 2,6 procent. Skicklig propaganda (se artikeln Hitler och propagandan), en karismatisk ledare, ett tidsanpassat politiskt/ekonomiskt program samt ett politiskt-konkret partinamn leder fram till att rörelsen 1930 kammar hem 6 500 000 röster, dvs 18,3 procent av det totala antalet avgivna röster. 1928 hade partiet inte kommit in i den tyska riksdagen om man tillämpat 4-procentsspärr. 1930 är Hitlers parti riksdagens näst största, större än kommunistpartiet och större än det katolska Zentrum. Framgångarna fortsätter trots små ekonomiska resurser och en urusel tidningspress. 1932 blir NSDAP landets största parti med 13 800 000 röster, 37,4 procent. Det är jämförbart med SPD:s (socialdemokraternas) andel av valmanskåren fyrtiofem år senare, 1987. I mars 1933 får NSDAP 17 000 000 röster. Det motsvarar CDU:s (kristdemokraternas) och CSU:s (kristligtsociala unionens) sammanlagda antal väljare 1987.

Hitler fick inte ensam majoritet i den tyska riksdagen, men det var oväsentligt. Viktigt, också propagandamässigt, var att han fick dubbelt så många röster som socialdemokraternas SDP.

Artikeln tidigare publicerad i 3 delar i Finanstidningen den 17, 18 och 19 december 1991. Här obetydligt uppdaterad. Problematiken är densamma.

Jürgen W. Falter: se Wikipedia

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2008.