Bo I. Cavefors
HITLER OCH PROPAGANDAN
Bok: Gerhard Paul Aufstand der Bilder. Die NS-propaganda vor 1933. Verlag J.H.W.Dietz Nachf., Bonn 1991.
Den allmänna uppfattningen om Tredje Riket präglas i hög grad av de bilder nationalsocialisterna själva producerade med marscherande SA-kolonner, fladdrande hakkorsfanor, fanatiska mötestalare och jublande massor. I varje standardverk om nationalsocialismen hävdas att dess propaganda under ”kamptiden” var lika välorganiserad och verkningsfull som efter 1933.
Varnande röster för en så förenklad syn på Hitlers väg till maktens höjder hördes dock på tidigt stadium; Wilhelm Reich, Ernst Bloch och Walter Benjamin påpekade att det är riskabelt att använda sig av Goebbels manipulationsmaterial för att belysa partiets propaganda och därav dra slutsatsen att det var historiemanipulation som bäddade för partiets/rörelsens explosionsartade framgångar.
I boken Aufstand der Bilder av Gerhard Paul – författaren är född 1951 - visas med vetenskaplig pregnans hur det faktiskt förhöll sig. Paul undersöker förutsättningarna för nazipropagandan inför riksdagsvalet 1933, han skildrar uppbyggnaden av Reichspropagandaleitung, rekonstruerar rikspresidentvalet 1932 och analyserar ett antal målgrupper och specialinriktade kampanjer. Paul dechiffrerar – mycket viktigt för den som vill lära… - nationalsocialisternas bildstrategier och visar hur emotionsladdade ORD, i bildformat och bildestetiskt återgivna, på varenda valaffisch, segrar över de demokratiska partiernas ”torra språk”.
Värt lägga på minnet: NS-propagandan före 1932 var dåligt organiserad och underfinansierad. De beryktade industrimiljonerna existerade inte, pengarna för att föra Hitler till makten kom huvudsakligen genom inträdesavgifter från massmöten med Führern himself och Goebbels. Partiets huvudfiender är under ”kampåren” varken kommunister eller judar utan socialdemokratin, det katolskt borgerliga Zentrum samt det genomkatolska Bayerischer Volkspartei. Kommunister och judar spelar en biroll i propagandan 1930-1933. Efter valframgången 1930 dämpar man de antisemitiska tongångarna för att inte störa relationerna till sympatisörer i andra länder. Primär målgrupp fram till 1932 är arbetarklassen, inte borgerskapets medelklass. Partiet strävar mot en icke-marxistisk socialism. Efter 1932 blir NSDAP ett ”folkparti” och lanserar idén om det klasslösa ”folkhemmet”.
Den stora valsegern 1930 uppnås utan större propagandainsatser. Pauls kanske något förbluffande tes är att majoriteten av NSDAP-väljarna valde Hitler utan att ha tagit del av partiets tryckta propaganda och informationsmaterial. Det som gällde var: massmöten, Hitlers blå ögon och det faktum att han var en karismatisk folkmötestalare. Paul konstaterar att propagandaapparaten, vad gällde reklam, affischer, tidningar, flygblad osv, även 1933 gick för halv fart på grund av kronisk brist på pengar. Det fanns inte, som såväl marxistisk som borgerlig fascismforskning hävdar, några tyska storindustrimän som satsade miljoner på Hitler & Co. Nationalsocialisterna hade under ”kampåren” ej heller tillgång till det då nya radiomediet utan fick förlita sig på massmöten.
”I sanning är propaganda ett fruktansvärt vapen i experters händer”, skriver Hitler i Min kamp. Politikern som egentligen ville bli konstnär blev diktator med konstnärliga ambitioner. Genom Albert Speer vet vi att Hitler även i livets slutskede ser sig som konstnär trots att han inte längre målar och tecknar utan förbereder ett apokalyptiskt allkonstverk, Europas undergång. Den sceniska ritualen, i Hitlers ungdom, med uppmarscher och demonstrationer av Wiens arbetare, gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det som fascinerade den blivande diktatorn var propagandan som politisk-estetisk inscenering, en konstform likvärdig med teater, musik, dans och måleri. Propaganda är att lära människor överträffa sig själva, vilket Hitler insåg på ett tidigt stadium. En nations styrka raggar man inte upp i salongerna, skriver Hitler 1923, utan ”i den breda massans näve, hjärna och vilja”.
Nationalsocialisterna utvecklade en sinnets och sinnlighetens teknokrati. De hade omfattande kunskaper i ämnet masspsykologi. Hitler citerade gärna Gustave Le Bons tes om ”massan” som ett ”kvinnligt väsen”, mottagligt för suggestion. Redan 1920 skriver partitidningen Völkischer Beobachter om massuggestion och politik. Bilderna från partiets massmöten präglas av nationalsocialisternas estetiska fenomenologi. 1933 berättar Goebbels för Kurt Furtwängler hur man inom NSDAP vid förverkligandet av framtidens tyska politik ”känner sig som konstnärer”.
Gerhard Paul lyckas åskådligt visa skillnaderna mellan statspropagandan i Tyska Riket och NSDAP-propagandan under åren före 1933. Han pekar på betydelsefulla olikheter mellan Hitlers ”känslopropaganda”, Goebbels ”angreppspropaganda” och Strassers ”upplysningspropaganda”, trots att alla tre har samma mål, arbetarens ”renationalisering”. Paul ifrågasätter gällande rangordning i den NS-propagandans fiendehierarki vi vant oss vid. Trots Hitlers fixering vid en biologisk historiesyn koncentreras den antisemitiska hetspropagandan till ekonomiska frågor; alltså inte juden som jude utan jude som ekonomisk makthavare, bankir, industrialist, osv. Pressens och framför allt Der Stürmers religiösa och biologiska antisemitism är inte representativ för partiet. Endast perifert sysslar Goebbels propagandaavdelning med ”Lösung der Judenfrage”. Propagandistiskt är systemfrågor viktigare när man suggererar fram uppfattningen att Weimarrepubliken är ett nationellt missfoster skapat av judar. Nationalsocialisterna profiterar på en antisemitism som är gångbar bland väljarna inom praktiskt taget samtliga demokratiska partier och i alla samhällsklasser. Exempel: kommunistpartiet, KPD, producerar och sprider i massupplagor affischer med judiska ”bossar” och Preussens socialdemokratiska inrikesminister kräver att ”oönskade östjudar” interneras i koncentrationsläger.
För många av dagens ungdomar är det obegripligt att ett okänt antal människor av rasistiska, religiösa eller politiska skäl gasas ihjäl och att miljontals soldater offras utan att det bland de hemmavarande leder till massprotester, upplopp, revolt och revolution. Kunde vansinnesutbrottet ha förhindrats? Vad kan man göra för att scenariot inte upprepas? Gerhard Pauls bok är en viktig länk i beviskedjan om varför nationalsocialisterna kom till makten och om hur en karismatisk demagog drog förbannelse över ordet när han missbrukade det för att förverkliga sin dröm om att förvandla världen till konst.
HITLER OCH PROPAGANDAN
Bok: Gerhard Paul Aufstand der Bilder. Die NS-propaganda vor 1933. Verlag J.H.W.Dietz Nachf., Bonn 1991.
Den allmänna uppfattningen om Tredje Riket präglas i hög grad av de bilder nationalsocialisterna själva producerade med marscherande SA-kolonner, fladdrande hakkorsfanor, fanatiska mötestalare och jublande massor. I varje standardverk om nationalsocialismen hävdas att dess propaganda under ”kamptiden” var lika välorganiserad och verkningsfull som efter 1933.
Varnande röster för en så förenklad syn på Hitlers väg till maktens höjder hördes dock på tidigt stadium; Wilhelm Reich, Ernst Bloch och Walter Benjamin påpekade att det är riskabelt att använda sig av Goebbels manipulationsmaterial för att belysa partiets propaganda och därav dra slutsatsen att det var historiemanipulation som bäddade för partiets/rörelsens explosionsartade framgångar.
I boken Aufstand der Bilder av Gerhard Paul – författaren är född 1951 - visas med vetenskaplig pregnans hur det faktiskt förhöll sig. Paul undersöker förutsättningarna för nazipropagandan inför riksdagsvalet 1933, han skildrar uppbyggnaden av Reichspropagandaleitung, rekonstruerar rikspresidentvalet 1932 och analyserar ett antal målgrupper och specialinriktade kampanjer. Paul dechiffrerar – mycket viktigt för den som vill lära… - nationalsocialisternas bildstrategier och visar hur emotionsladdade ORD, i bildformat och bildestetiskt återgivna, på varenda valaffisch, segrar över de demokratiska partiernas ”torra språk”.
Värt lägga på minnet: NS-propagandan före 1932 var dåligt organiserad och underfinansierad. De beryktade industrimiljonerna existerade inte, pengarna för att föra Hitler till makten kom huvudsakligen genom inträdesavgifter från massmöten med Führern himself och Goebbels. Partiets huvudfiender är under ”kampåren” varken kommunister eller judar utan socialdemokratin, det katolskt borgerliga Zentrum samt det genomkatolska Bayerischer Volkspartei. Kommunister och judar spelar en biroll i propagandan 1930-1933. Efter valframgången 1930 dämpar man de antisemitiska tongångarna för att inte störa relationerna till sympatisörer i andra länder. Primär målgrupp fram till 1932 är arbetarklassen, inte borgerskapets medelklass. Partiet strävar mot en icke-marxistisk socialism. Efter 1932 blir NSDAP ett ”folkparti” och lanserar idén om det klasslösa ”folkhemmet”.
Den stora valsegern 1930 uppnås utan större propagandainsatser. Pauls kanske något förbluffande tes är att majoriteten av NSDAP-väljarna valde Hitler utan att ha tagit del av partiets tryckta propaganda och informationsmaterial. Det som gällde var: massmöten, Hitlers blå ögon och det faktum att han var en karismatisk folkmötestalare. Paul konstaterar att propagandaapparaten, vad gällde reklam, affischer, tidningar, flygblad osv, även 1933 gick för halv fart på grund av kronisk brist på pengar. Det fanns inte, som såväl marxistisk som borgerlig fascismforskning hävdar, några tyska storindustrimän som satsade miljoner på Hitler & Co. Nationalsocialisterna hade under ”kampåren” ej heller tillgång till det då nya radiomediet utan fick förlita sig på massmöten.
”I sanning är propaganda ett fruktansvärt vapen i experters händer”, skriver Hitler i Min kamp. Politikern som egentligen ville bli konstnär blev diktator med konstnärliga ambitioner. Genom Albert Speer vet vi att Hitler även i livets slutskede ser sig som konstnär trots att han inte längre målar och tecknar utan förbereder ett apokalyptiskt allkonstverk, Europas undergång. Den sceniska ritualen, i Hitlers ungdom, med uppmarscher och demonstrationer av Wiens arbetare, gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det som fascinerade den blivande diktatorn var propagandan som politisk-estetisk inscenering, en konstform likvärdig med teater, musik, dans och måleri. Propaganda är att lära människor överträffa sig själva, vilket Hitler insåg på ett tidigt stadium. En nations styrka raggar man inte upp i salongerna, skriver Hitler 1923, utan ”i den breda massans näve, hjärna och vilja”.
Nationalsocialisterna utvecklade en sinnets och sinnlighetens teknokrati. De hade omfattande kunskaper i ämnet masspsykologi. Hitler citerade gärna Gustave Le Bons tes om ”massan” som ett ”kvinnligt väsen”, mottagligt för suggestion. Redan 1920 skriver partitidningen Völkischer Beobachter om massuggestion och politik. Bilderna från partiets massmöten präglas av nationalsocialisternas estetiska fenomenologi. 1933 berättar Goebbels för Kurt Furtwängler hur man inom NSDAP vid förverkligandet av framtidens tyska politik ”känner sig som konstnärer”.
Gerhard Paul lyckas åskådligt visa skillnaderna mellan statspropagandan i Tyska Riket och NSDAP-propagandan under åren före 1933. Han pekar på betydelsefulla olikheter mellan Hitlers ”känslopropaganda”, Goebbels ”angreppspropaganda” och Strassers ”upplysningspropaganda”, trots att alla tre har samma mål, arbetarens ”renationalisering”. Paul ifrågasätter gällande rangordning i den NS-propagandans fiendehierarki vi vant oss vid. Trots Hitlers fixering vid en biologisk historiesyn koncentreras den antisemitiska hetspropagandan till ekonomiska frågor; alltså inte juden som jude utan jude som ekonomisk makthavare, bankir, industrialist, osv. Pressens och framför allt Der Stürmers religiösa och biologiska antisemitism är inte representativ för partiet. Endast perifert sysslar Goebbels propagandaavdelning med ”Lösung der Judenfrage”. Propagandistiskt är systemfrågor viktigare när man suggererar fram uppfattningen att Weimarrepubliken är ett nationellt missfoster skapat av judar. Nationalsocialisterna profiterar på en antisemitism som är gångbar bland väljarna inom praktiskt taget samtliga demokratiska partier och i alla samhällsklasser. Exempel: kommunistpartiet, KPD, producerar och sprider i massupplagor affischer med judiska ”bossar” och Preussens socialdemokratiska inrikesminister kräver att ”oönskade östjudar” interneras i koncentrationsläger.
För många av dagens ungdomar är det obegripligt att ett okänt antal människor av rasistiska, religiösa eller politiska skäl gasas ihjäl och att miljontals soldater offras utan att det bland de hemmavarande leder till massprotester, upplopp, revolt och revolution. Kunde vansinnesutbrottet ha förhindrats? Vad kan man göra för att scenariot inte upprepas? Gerhard Pauls bok är en viktig länk i beviskedjan om varför nationalsocialisterna kom till makten och om hur en karismatisk demagog drog förbannelse över ordet när han missbrukade det för att förverkliga sin dröm om att förvandla världen till konst.
Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet, den 8 januari 1991 (obs: på den tiden då Ingmar Björkstén var kulturchef...). Här något uppdaterad.
Posts
No comments:
Post a Comment