HERMANN HESSE

Bo I. Cavefors
HERMANN HESSE

Vid maj månads slut 1895 skriver Hermann Hesse att han redan i fjortonsårsåldern förstod att ”diktens individualism” måste till om dikten ej endast skulle bestå av ”klingande rim och rytm”. Resultat: få författare förenar som Hesse europeisk kulturpessimism med metafysik. Det utomjordiska, nya himlar och nya härligheter hägrade för hädaren Hesse, denne själens trädgårdsmästare, sonen till en Indienmissionär som efter återkomsten till Tyskland reds av maran att ha tvingats ut ur det mytomspunna paradiset. Bandet är brutet och fågeln är fri var faderns älsklingspsalm och de orden kan tjäna som motto också för den 1877 födde sonen, för Hermann Hesses utveckling från pojke till ung man. Banden bryts, även familjebanden bryts, oskuld förvandlas till skuldmedvetande och först efter stor plåga befrias fågeln och ”blir vilse i världen”. Den sensible och överbegåvade Hermann Hesse placeras på internatskolor, uppfostringsanstalter och mentalsjukhus. Pojken förlorar livsglädjen och tidigt och nihilistiskt skådar han rakt igenom och ödelägger alla floskler om föräldrars kärlek och förböner.

När gossen Hermann Hesse genomgår den apokalyps som känns som om den vore livets undergång och han genomlever helvetet för att härda till sig förmågan att tränga in i nya himlar och upptäcka den frodiga jord över vilken fågeln kan flyga som fri fågel, då möts han inte endast av föräldrarnas oförstånd, kanske omedvetet, föräldrar vill ju alltid väl, eller kanske dock inte alltid, och av deras rigida religiositet. Men i detta hemmets helvete finns också föräldrarnas tålamod och kärlek. Hesse återvänder ofta till barndomens ”äng med sina otaliga detaljer”. Kärlek till naturen blir hos honom tidigt ett försök till flykt bort från blygheten han känner inför främmande människor. Den ensamme stäppvargen fostrar sig själv.

I en vacker liten bok med titeln Göppinger Gedenkblätter (Verlag Herwig, Göppingen 1977) får man med hjälp av ett antal brev en förklarande bild av Hermann Hesses uppväxt. Det är brev från sonen till föräldrarna, från rektorer och läkare till föräldrarna och brev mellan engagerade släktingar. Suicidhot och oförmåga att acceptera auktoriteters tryck växlar med hängiven beundran för och tillit till auktoriteter som själva är personligheter, som också de bär sina individuella öden att vara ensamvargar med en blandning av förtvivlan och galghumor. Hesses kännedom om och förtrogenhet med själens och naturens mysterier, den genomborrande skarpblicken för människors beteenden snittar upp och blottlägger dolda djup. Obarmhärtigt redogör han i dessa brev, skrivna under första hälften av 1890-talet för sin egen själs skrymslen när han söker det ovanliga, det icke tillåtna; det abnorma, det dekadenta, det urartade, för att definiera med uttryck som idag används på Expressens nyliberala kultursidor och av islamska moralister. Hitler som kulturprofet är återuppstånden år 2008.

Mot slutet av maj 1895 skriver den artonårige Hesse till Ernst Kapff, en av sina lärare, de i början av artikeln citerade raderna om diktens individualism. Samtidigt ser han skolgången vid internatet Bad Boll som en ”kärlekshistoria”, en tid då revolutionärt uppbrott och ”överdriven munterhet” avlöstes av den värsta ”världssmärta”, men att då, 1895, är allt sådant överståndet och han har funnit sitt ”diktarjag”.

Illustrationen: Hermann Hesse Ägyptenland, 1920.
Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen, den 1 april 1992. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1992, 2008.