MATTIAS JESCHKO-EDBERG : REFLEKTIONER KRING PINKVILLE

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Mattias Jeschko-Edberg
REFLEKTIONER KRING PINKVILLE

På femårsdagen av invasionen av Irak sände BBC en radiodokumentär om My Lai.

I december 1969, nio månader efter massakern gjorde Pentagon en undersökning av vad som skett. 400 vittnen intervjuades och deras vittnesmål bandades. Sedan arkiverades materialet och gömdes, vilket gjorde att Löjtnant Calley visserligen dömdes, men bara för att sedan benådas - och vi kunde fortsätta leva. Nu har delar av det glömda materialet flutit upp till ytan igen. Vi har glömt bort att det var tre byar som utplånades. Två militära kompanier var involverade i aktionen, inte ett. Soldaterna hade fått explicita tillåtelser att döda allt. Calleys försvar gick ut på att radera ut Nürnbergrättegångarna. Att bara vara en del av maskineriet var åter acceptabelt. För att kunna döda icke-människor avsade vi oss vår moraliska auktoritet. Detta fortsätter i Irak, samtidigt som vår försvarsindustri säljer vapen till en ockupationsmakt som institutionaliserat tortyr av misstänkta. Men vi ser inget av detta i den svenska medieströmmen. Charlotte Perelli vann schlagerfestivalen. Det var vad vi tvingades koncentrera oss på. Annonsörerna betalade.

Radiodokumentären inleds med en varning om att delar av innehållet kan vara stötande. Men frågan är vad som är stötande. Min misstanke är att det som är stötande inte är massakern, utan vår spegelbild i den. När vi stirrar på den torra jorden som suger upp blodet från offren, ser vi för en kort stund oss själva. När jorden ätit sig mätt kan vi inte längre se oss som spegelbilder. Kvar finns mardrömmarna.

Det som tvingar oss tillbaks till verkligheten är en gammal kvinnas röst: "Första gången de besökte oss gav de barnen godis, andra gången gav vi dem vatten, tredje gången dödade de alla, förstörde allt." 504 vietnameser dödades.

Bakgrunden till massakern är numera bortglömd. I sektor My Lai fanns stora områden av free-fire zones. Där fick allt dödas, utan urskiljning. I bokstavlig mening. Vad än som befann sig inom en free-fire zone var fientligt och därmed tillåtet att utrota. Bodycount räknades. Döda kroppar var eftertraktade, skapades.

Slutresultatet är summan av de mål som sattes upp. Taskforce Baker hade ett uppdrag: Search and destroy. Alla som påträffades skulle anses vara VC. Operationen pågick i 4 timmar. Vi hör en röst som rättfärdigar hur han avrättade ett barn med att pojken ändå skulle ha dött på grund av uppdraget soldaterna var på. Massvåldtäkter av kvinnor och flickor, bebyggelsen brändes ned, boskapen dödades. Efteråt beskrev medierna operationen som en framgång. Ytterligare 90 civila mördades av ett annat kompani i en närliggande by.

Överste Henderson, ansvarig för Taskforce Baker, ljög när Pentagon undersökte vad som skett, talade inte om offren som civila utan som icke-stridande. När Pentagon för allmänheten presenterade resultaten av undersökningen urvattnades språket i ett försök att mildra opinionen mot kriget.

När ljudet av radiodokumentären tystnar tar ljudet av den brusande medieströmmen över. Charlotte Perelli får hjälp av en körsångerska som står bakom scenen. Vi låter våra kroppar domna så att vi slipper känna. 42 människor har sprängts ihjäl i Karbala. Sverige ska tillsammans med ett antal Nato-länder köpa tre militära transportflygplan. För Sverige blir kostnaden 1,5 miljarder kronor under de fyra första åren. Därefter kommer planen att kosta 200 miljoner kronor per år i underhåll.

Vad kan vi lära oss genom att följa våra fotsteg tillbaka till My Lai? Svaret är det vi vill undvika: vi påminner oss om vad vi är kapabla till. Vi ser att vi håller på med samma scenuppsättning i Irak som i Vietnam. Vi rör oss tillbaka mot traumat. Metodiskt följer vi Freuds anteckningar, men någonstans hoppas vi att utgången denna gång blir annorlunda. I detta finns tragiken: förnekelsen av att vi format världen med våra blodiga händer, att vi dekorerat marken med inälvor, gör att allt troligen kommer ske igen.


Copyright©Mattias Jeschko-Edberg, Lund 2008.