TYSK EFTERKRIGSLITTERATUR...

Bo I. Cavefors
TYSK EFTERKRIGSLITTERATUR OCH DET ABRUPTA SLUTET

Under trettiofyra år producerades litteratur i två tyska stater, Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) och Tyska Demokratiska Republiken (DDR). Idag är denna dubbelt bokförda tyska efterkrigslitteratur historia, ett färdigskrivet kapitel med abrupt slut. Vad som återstår är att genom krokodiltårarna summera författarnas politiska och moraliska förhållningssätt till en absurd värld, att likt Hans Sachs i Richard Wagners Mästersångarna i Nürnberg konstatera att ”vad tyskt och äkta är vet ingen mer”.

De båda Tysklands litteratur förlorar i politisk betydelse och ställs öga mot öga med vardagens verklighet i samma ögonblick Muren rivs och gränsen öppnas. Författarnas texter kan efter detta inte längre bedömas utifrån extrema inomtyska förhållanden. Det är osäkert om verk av författare som Heinrich Böll, Günter Grass, Arno Schmidt och Peter Weiss överlever den epok de format. Det är inte omöjligt att denna litteratur förvandlas till söndervittrade minnesmärken över en historisk period alla önskar glömma.

Vilka tyska efterkrigsförfattares verk kommer i framtiden räknas till det stortyska kulturarvet? Att DDR-litteraturen åren efter Murens fall fick extrem uppmärksamhet och obarmhärtigt nagelfarits betyder inte att den litterärt, filosofiskt och etiskt är högtstående och garanterar författarna en plats i tysk litteraturhistoria. Perioden mellan 1960 och 1990 karakteriseras i såväl BRD som DDR av ensidighet och isolering. Utgivningen 1990 är en återspegling av vad som skrevs 1960. Uwe Johnson, Martin Walser, Siegfried Lenz, Günter Grass, Heinrich Böll är och var författare utan direkt relation till äldre kollegor som Thomas Mann, Elias Canetti och Hermann Hesse. Peter Weiss är därvidlag ett undantag genom sin nära vänskap med Hesse. Något generellt sett hade flertalet av dessa författare föga intellektuell gemenskap med författare som Ernst Jünger, Albert Drach, Thomas Bernhard och Hermann Burger vilka medvetet undvek att låta sig deformeras av djävulsdramatiken kring pro et contra DDR.

Medan västtysk litteratur dominerades av Gruppe 47 skapade Sovjetmakten i DDR genom Gruppe Ulbricht ett koncept för det nya Tyskland som byggde på kontinuiteten från Weimarrepubliken och de författare som befunnit sig i exil i Moskva och annorstädes. Weimarrepublikens sammanbrott låg endast tolv år tillbaka i tiden och sedan 1935 hölls de skilda antifascistiska rörelserna i fast grepp under Folkfrontens fana. Konsekvent uppföljning av mellankrigstidens aktiviteter och generösa honorarpolitik lockade ledande intellektuella som Bertolt Brecht, Ernst Bloch, Johannes R. Becker, Erich Arendt, Arnold Zweig, Stephan Hermlin, Stefan Heym och många andra att välja DDR framför Adenauers borgerliga Förbundsrepublik. Samhällsengagemanget med teoretisk-marxistisk anknytning i dramer, romaner, dikter och filosofiska verka förvandlades förhållandevis smärtfritt till socialistisk realism à la DDR. Hegel, dialektisk materialism, tysk-klassicistisk humanism och filosofi hävdades officiellt vara inspirationsfenomen till den östtyska statsformen och därmed kunde landets litteratur betraktas som statslitteratur och författarna som tjänstemän i statsapparaten.

Tvångströjan passade givetvis inte dem som med socialism och marxism menade frihet och inte tvång. Betydande författare och filosofer som Wolf Biermann, Uwe Johnson och Ernst Bloch lämnade den statssocialistiska skutan. Andra stannade kvar och hävdade att DDR stod för en ”antifascism” som garanterade att landet inte skulle bli ett alltför lätt byte för den ”imperialistiska kapitalism” som köper sig massornas lojalitet genom skendemokratiska reformer. Östtysklands fascismteori utgick ifrån att i ett längre perspektiv segrar alltid socialismen.

I såväl BRD som DDR var 1960-talet litteraturens blomstringsperiod. Gränsen mellan de båda Tyskland var hermetiskt tillsluten. Man var övertygad om att de båda staterna under överskådlig tid skulle gå skilda vägar. Under en period, ett par decennier, publiceras Heinrich Bölls, Günter Grass’, Martin Walsers, Peter Weiss’, Uwe Johnsons och Hans Magnus Enzenbergers viktigaste arbeten. I dessa verk formas det specifikt västtyska persongalleri som karakteriseras av ett naivt kollektivskuldbegrepp som visar författarnas självöverskattning som ställföreträdande botgörare. Än idag hävdar Grass att denna självplågarroll var tyska författares främsta uppgift under efterkrigstiden, trots att det sedan länge är helt uppenbart att den litteratur som skrevs utifrån sådana ambitioner ledde rakt in i helvetets återvändsgränd. Författarna skildrade Tredje Riket ur sitt eget, dvs ur barnets perspektiv och gjorde därmed misstaget att beskriva samhällets och medborgarnas erfarenheter av det förgångna som en spegelbild av personliga upplevelser. I båda Tyskland bortsåg författarna ifrån att efterhand åren förflöt, decennium lades till decennium, växte nya generationer upp. Merparten tyska medborgare är födda efter 1945.

Detta sociologiska, psykologiska och historiska missgrepp leder under 1980-talet till att Gruppe 47-litteraturen blir en isolerad företeelse, som Peter Handke, Rainald Goetz, Norbert Gstrein, Lutz Rathenow, Barbara Köhler, Bert Pappenfuss-Gorel, Angela Krauss, Thomas Böhme, Dethlev Opits, György Sebastyén, Inge Merkels och flertalet övriga betydande yngre författare (anm. 1990!) står främmande inför. I Versuch über die Jukebox skriver Handke att 1989 gick mot sitt slut ”så underbart lätt” att för dem som fötts under en historielös tid var 1989 ”Historiens år”. Handke menar att förändringarna i Europa inleder en ny tideräkning, att 1900-talet fram till 1989 är historia och minnen, medan vad som sker efter 1990 ger tillräckligt material att skriva om i de då verksamma författarnas livstid. DDR-författarna anklagas för att lydigt ha ställt in sig i ledet hos landets politiska makthavare för att kunna njuta av privilegier i stället för att skriva om social misär, politisk korruption och ofrihet och ekonomiskt kaos. Ibland framfördes åsikten att ej heller Peter Handke beskrev det politiska läget i sitt hemland, Österrike. Liknelsen haltar betänkligt eftersom författarna i DDR, till skillnad från kollegerna i det tysktalande Västeuropa, påverkades av makthavarna att skriva i en traditionell realistisk berättarstil och idealisera den socialistiska realismen.

I romaner, dikter och dramer av författare som bröt med den honeckerska kommandokulturen är det dock möjligt få klara besked om realiteterna i DDR. Flertalet östtyska författare var tyvärr opportunister och fanatiker. DDR var en genomorganiserad totalitär stat där alla som opponerade mot husfaderns tyranni förpassades ut i den sociala öknen, blev randfigurer i nomenklaturans stipendiesalonger. Det är verk skrivna av författare som Uwe Johnson, Volker Braun, Günter Kunert, Rainer Müller, som hade mod att drömma om ett humanare samhälle än DDR, som ger DDR-litteraturen historisk legitimitet. De knyter an till Lessing, Hölderlin, Büchner och von Kleist. Under 1970-talet kom dessa författare på kollisionskurs med samtiden. Man hånade dem för deras tyska idealism och krävde att de anpassade sig till fransk strukturalism och tysk socialrealism. I detta politiska och litterära klimat menade Rainer Müller att han som dramatiker endast kunde leverera tomma sidor.

”Det finns vissa likformighetsidéer som ibland griper stora andar men som ofelbart slår hårt mot de små”, skriver den sarkastiske Montesquieu i Om lagarnas anda. Hermann Kant var från början och intill det bittra slutet en av DDR-statens mest hängivna kulturpolitiker, en författarfunktionär och partigängare som efter sammanbrottet likt Christa Wolf utsattes för stark kritik, hånfull och skadeglad sådan. Kant menar (Rheinischer Merkur/Christ und Welt, 19 oktober 1990) att den reellt existerande socialismens fiasko i Östeuropa och Sovjetunionen inte innebar att drömmen om det goda socialistiska samhället försvannt, att ”saken är mer komplicerad än så”. Samtidigt inser han att det kommer att dröja ”utomordentligt länge” innan socialismen åter kan bli en politisk, kulturell och ekonomisk maktfaktor.

Kant menar att kapitalets seger innebär att socialisterna ihärdigare än någonsin måste ställa kapitalismens företrädare mot väggen och kräva svar på frågor om hur de ämnar förvalta samhället. Kant ser angreppen mot Christa Wolf och hennes bok Was bleibt. Erzählung (Luchterhand Literaturverlag, Frankfurt am Main 1990) som ”infamt och ytterst orättvist” samtidigt som han sörjer DDR-staten, beklagar förlusten av social trygghet och kontrollerad bokmarknad, att de f d DDR-kamraterna ”inte gjort sig förtjänta av” att konfronteras med Konsalik i landets boklådor. Den sociala trygghet Kant talar om existerade emellertid endast inom ett kulturellt fridlyst område garanterad av en stalinism som inte endast Hermann Kant utan även Christa Wolf och Stefan Heym aldrig tog avstånd ifrån.

Man sörjde förlusten av en socialistisk utopi byggd på individualistisk arrogans och på ”massornas” underdånighet. Västtyska intellektuella som Günter Grass som kritiserade den tyska återföreningens former, glömmer att till skillnad från intellektuella i Östeuropa och Sovjetunionen ställde sig östtyska författare endast i undantagsfall på folkets sida. När Stefan Heym hävdar (Svenska Dagbladet den 6 november 1990) att han var en av dem som på Alexanderplatz ”förkunnade: Vi är folket!”, motsäger detta verkligheten. Heym försökte istället övertyga dem som hörde honom att han var en av det socialistiska Utopias få överlevande, att ”folket” äntligen måste lära sig att vandra ”den rätta vägen”.

När Heym ironiserade över ”folkets” krav på bättre bostäder och varor visade han en sällan skådad likgiltighet inför icke-privilegierades livsvillkor. När Heym beklagar att endast ”den ena parten”, dvs DDR, vid återföreningen tvingas ge upp sina ämbeten, polis och domare, frågar man sig om intellektuella i f d DDR överhuvudtaget insåg realiteterna med den verksamhet som stod under skydd av landets ämbetsmän, Stasipolis och politiska folkdomstolar. Det som bekymrade Stefan Heym och andra intellektuella i väst och öst var att revolutionen i DDR brakade loss utan socialt revolutionär romantik, i ett ideologiskt tomrum. De framhärdar i det längsta med idén om en ”demokratisk socialism”, dock utan att beskriva den i politiska och ekonomiska termer. Det är inte endast så som Karl-Heinz Bohrer skriver i tidningen Merkur (1989:12) att Östtysklands intellektuella intill det bittra slutet gav sitt stöd åt makthavarnas folkförtryck, utan man fortsatte göra det även sedan diktaturens svartaste sidor visats upp inför en alltmer förbluffad allmänhet.

Günter Grass menar att ”efter Auschwitz” har Tyskland ingen rätt till återförening. Den f d medlemmen i DDR:s kommunistparti, Franz Xaver Kroetz tyckte å andra sidan att Östtyskland var honom lika främmande som Mongoliet, en åsikt som Marcel Reich-Ranicki gav sitt gillande medan Martin Walser protesterade och hävdade att ingen, inte ens författare, kan förneka historien, undertrycka sitt historiska medvetande. För egen del vägrade Walser att delta vid historiens likvidering.

Christa Wolf alluderar i Was bleibt till Hölderlins ”Was aber bleibet, stiften die Dichter”. Författarinnan identifierar sig med DDR, tar emot privilegier och utmärkelser och publicerar sina böcker i fiendelägret Förbundsrepubliken. I Was bleibt frågar hon hur framtiden kommer att gestalta sig för medborgarna i DDR om ingen förändring sker inom det politiska och ekonomiska systemet. Skall kamraterna bevaka varandra och istället för att tillåtas leva i socialistisk frihet tvingas leva i socialistisk ångest? Wolf ställer frågorna 1979, tre år efter Wolf Biermanns ”Ausbürgerung”, men tio år innan Erich Honecker och hovet kring honom tvingas retirera. Frågan är varför Wolf inte publicerade texten tidigare. Kunde hon inte eller ville hon inte? Naturligtvis kunde samma västtyska förlag som gav ut Was bleibt 1990 ha publicerat boken 1979. Uppenbart är att Christa Wolf inte var beredd betala priset för en offentlig protest så länge regimen satt säkert i sadeln.

Kritiken mot Wolf var häftig inte på grund av författarinnans feghet, den delar hon just då med merparten östtyska kolleger, utan därför att hon tidigare låtet sig lovprisas för sitt moraliska mod. När Wolf publicerar Was bleibt, sedan Honecker försvunnit som skyddsherre och väktare, bearbetar hon den ursprungliga texten men förmår fortfarande inte analysera det skedda, identifiera sig själv, sitt tidigare och sitt dåvarande förhållningssätt till makten i DDR. Likt Stefan Heym framhärdar Wolf i att den marxistiska socialismens väg är den enda rätta, den enda tänkbara, att den måste fullföljas till dess Utopia uppnåtts och människans Entfremdung övervunnits. Samtidigt klagar Christa Wolf över sitt eget existenstiella främlingskap och avslöjar en märklig utveckling mot romantisk identifikation av Jaget bort från det socialistiskt kollektiva ideal hon med läpparna bekänt och bekänner sig till. De klart uttalade politiska målen överensstämmer inte med författarinnans inre vilja.

De destruktiva dragen i Heyms och Wolfs relationer till kollektivet, det må sedan gälla det stalinistiska DDR eller det kapitalistiska framtids-BRD, kontrasteras i Volker Brauns bok Bodenloser Satz (Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1990). Braun, född 1939, var i ungdomen partimedlem men kan redan 1977 i Unvollendete Geschichte berätta om sina konflikter med den reala socialismen. Författaren är van vid hårt kroppsarbete vid kombinatet Schwarze Pumpe. Han upplever hur staten, Partiet, inte endast kräver arbete för den lön man betalar utan vill att även människans själ skall bli en integrerad del av produktionen så att totaliteten av människa, arbete, samhälle, hem och arbetskamrater leder till isolering istället för till närhet och värme.

Till skillnad mot Wolfs Was bleibt är Brauns Bodenloser Satz en avgrundsdjup avskedssång till ett DDR vars statsmaskineri massakrerade människor och natur. Berättelsen skrevs i november 1988, drygt ett år före revolutionen. Handlingen tilldrar sig i och kring de miljöförstörande brunkolsbrotten utanför Leipzig. Parallellt återges kollektivets och individens verklighet, hur byn och landskapet bryts ned, förstörs, förintas, hur människor och kärlek går under, hur maktlösa älskande fördrivs från den smala landremsa, den gnutta natur de tidigare tillåtits älska och älska på, njuta av och med. Individens utrymme, svängrummet för den enskilde blir allt mindre, trängre. Grävskoporna skyfflar obarmhärtigt undan de sista jordresterna av en förstörd värld. Oskyldiga människor lämnas kvar oskyddade, fråntagna sin hembygd och sin identitet. Braun menar att inget är viktigare för människan än hennes förhoppningar om en bättre framtid, glädjen över framgång och kärlek. Berättelsen är ett prosapoem, samtidigt ett begravningstal över en mardrömslik samhällsordning och en extatisk kärleksförklaring till kärleken. Volker Brauns minnesruna över DDR är i varje ord, i varje mening och bokstav en öppen, naken och osminkad redogörelse över situationen för människor och natur i det socialistiska drömsamhälle som i bokstavlig mening ruttnade inifrån. Braun är en lidande diktare, en profet som vet att varje politiker och finansman, oavsett ideologisk tillhörighet, kommer att störtas och i fallet dra med sig folket och landet, om han inte älskar sin hembygd och dess människor.

Volker Brauns prosa är en dubbeleggad kniv när han beskriver ett DDR utan framtid och hopp, ett land med skogar, åkrar, ängar, sjöar och tiotusentals år gamla hedar som inte ens de gamla sachsiska bankirerna och brukspatronerna men väl den reella socialismens ideologer och praktiker lyckades förinta (en förintelseprocess som övertagits av nutidens bankirer, industrialister och finanspolitiker… anm. 2008). Den sista striden återstår, människornas och historiens hämnd för den förlorade och brända jorden. De sista skall vara de främsta, kamrat, ”det är fullbordandet, planens fullbordan”, skriver Braun. Människans heder kräver att man gräver ”upp landet igen”. Sanningen måste fram även när den är obehaglig.

I denna kompromisslöshet, i denna positiva tro att det trots allt fortfarande är möjligt forma en framtid som knyter an till historien före 1933, som läker såren som åstadkoms av nationalsocialistiska och socialistiska diktaturer, i denna tro på människan som individ återföds den tyska litteraturens förlorade heder.

Artikeln tidigare publicerad som Dubbelstreckare i Svenska Dagbladet den 10 februari 1991. Här endast nödvändigt uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2008.