MATTIAS JESCHKO-EDBERG : HUR ETT KONSENSUS PRODUCERAS

Bakgrund:
Följande text skickades till Sydsvenska Dagbladet som svar på Kenneth Hermeles artikel Tortyrens paradox (2008-03-04), en större kultursidesartikel som utmynnade i ett pragmatiskt försvar av tortyr. Min svarsartikel skickades in samma dag som Hermeles artikel publicerades på kultursidorna. Först dagen efter, och efter ett påminnelse-mail till kulturredaktionens chef, blev jag meddelad om att det inte fanns plats för min artikel. Tre dagar efter att Hermeles artikel publicerats, fördes en kort blänkare av Jan Hjärpe in på kultursidorna.

Genom att vägra ta en seriös fortsättning på den diskussion som startades på Sydsvenska Dagbladets kultursidor, har man målat upp en bild av att det finns ett generellt akademiskt konsensus för tortyr, där den ende som opponerar sig är en känd islamolog. Genom att använda sin makt till att initiera och avsluta en debatt på detta sätt, för man den offentliga debatten ett steg närmare accepterandet av användandet av tortyr inom demokratins ramar. / M.J.-E.


Mattias Jeschko-Edberg
MUMLANDET OM TORTYR

Den samtida diskurs som förs angående demokratiska staters användande av tortyr kännetecknas av ett mumlande. Tyvärr så fortsätter Kenneth Hermele detta mumlande i sin artikel Tortyrens paradox, den 4.3.2008. Hermele har lyssnat på diskussionen om de svåra frågorna, och slutsatsen blir ett fördömande av tortyren samtidigt som att den accepteras: "Slutsatsen är att vi måste inse att även en demokrati kommer att använda tortyr för att freda sig mot en större oförrätt. Men vi bör inte klä sådana metoder i rättfärdighetens namn genom att göra dem lagliga."

Även om detta kan vara en intellektuellt kittlande position att inta, är den samtidigt djupt problematisk av flera anledningar. Den diskussion som Hermele redogör för, och som leder fram till hans egen slutsats, har brister som behöver pekas ut.

För det första sätter man upp fiktiva scenarion för att rättfärdiga tortyr. Den vanligaste hypotetiska berättelsen är den om en tickande bomb som kan stoppas om man torterar en misstänkt terrorist. På detta sättet kan man motivera vad som helst, det handlar bara om att måla upp ett tillräckligt stort hot som måste förhindras. För det andra så kopplas detta till en historisk blindhet. Hermele refererar till Die Zeit som gav ett motargument till det tickande-bomb scenariot genom att säga att Västtyskland i så fall skulle ha torterat RAF-fångar för att rädda Hanns Martin Schleyer. Faktum är att RAF-fångar blev torterade i fängelset. Mig veterligen blev ingen människas liv räddat genom den tortyren. För det tredje undviks obstruerande argument mot tortyr genom att selektivt plocka bort dem. Hermele hänvisar till den akademiska diskussionen: "Man bryr sig inte om den kniviga frågan om torterade verkligen lämnar värdefulla uppgifter [...]". Genom att välja bort ofördelaktiga frågor, så får man det svar man vill ha. För om man hade varit tillräckligt hederlig, och låtit frågan om huruvida torterade talar sanning stå kvar bredvid det fiktiva scenariot om den tickande bomben, hade man varit tvungen att erkänna att det är väldigt otroligt att den misstänkta terroristen skulle lämna sanningsenlig information som skulle kunna förhindra att bomben briserade. För frågan om ifall tortyr producerar värdefull information är ingen knivig fråga, det är en icke-fråga.

Men ingenting av detta är nytt. Vi vet om detta. Vi kämpar bara frenetiskt för att få lov att få fortsätta tortera, samtidigt som vi vill behålla vår självbild som moraliska varelser. Vi kan se detta i vår ovilja till att erkänna att många demokratier har nyttjat sig av tortyr när det gagnat dem. De metoder som nu förts fram som nya förhörsmetoder, är egentligen gamla tortyrmetoder med en lång tradition inom det demokratiska systemet.

Den bästa översikten för detta smutsiga fält är Darius Rejalis Torture and Democracy, (Princeton University Press, 2007). I det 800-sidiga verket visar Rejali på hur olika typer av politiska system använt sig av olika typer av tortyr. Han visar även på vilka olika användningssätt tortyr har, och hur tortyren förändras med målet. Den viktigaste slutsatsen med boken är att när det gäller tortyrmetoder som inte lämnar spår, är det de demokratiska länderna som har legat på framkanten när det gäller utvecklingen av nya metoder. Framför allt var det länder som Storbritannien och Frankrike med stora kolonier som som introducerade de nya metoderna vid 1900-talets början. Ett nedslående exempel som Rejali ger är att Frankrike använde elektrisk-tortyr i Vietnam bara två år efter västvärldens moraliska resning vid Nurnbergrättegångarna.

Men det viktigaste bidraget Darius Rejali ger oss är att han lägger fram oklanderliga svar till de hypotetiska frågor som tortyrens försvarare ställer. Inför argumentet att tortyr kan rädda oskyldiga, visar Rejali på att till exempel under Slaget om Alger, så torterades 15 oskyldiga civila för varje verklig FNL-medlem. Inför argument om att tortyr ger pålitlig information, visar författaren på att informationen om att Irak skulle ha tränat Al Qaeda medlemmar kom från Ibn al-Shaykh al-Libi, som förts från Afghanistan av CIA till Egypten där han torterades. Denna falska information blev senare ett av huvudargumenten för ett krig som har kostat 100 000-tals människoliv.

Frågan som till slut står kvar är: Måste vi inte ifrågasätta alla dogmer, även den angående vårt motstånd mot tortyr? Måste vi inte vända på alla stenar i en föränderlig värld? Och svaret är: Visst, det är bra att ifrågasätta, men då måste det göras på ett intellektuellt hederligt sätt. Det måste även göras i det empiriska landskap som frågan handlar om. Man kan inte diskutera tortyr utan att faktiskt titta på tortyrens metodik och historik. Men framför allt, måste man acceptera att man vid dagens slut, fortfarande bara har pläderat för tortyr. Och det finns inget ärofyllt i det. Bara tortyroffer.


Copyright ©Mattias Jeschko-Edberg 2008. Frilansskribent.