KATAKOMB NR 1, 2, 3 & 4 samt SADISTISKT FÖRNUFT

KATAKOMB NR 1, 2, 3 & 4 / 1992-1993
samt SADISTISKT FÖRNUFT av Bo I. Cavefors

[Introduktion. Tidskriften Katakomb utkom med nr 1, årgång 1, år 1992, med Kristian Lundberg och Håkan Sandell som redaktörer och förläggare. Nr 1 var ett Artaud-nummer. Innehållsförteckningen såg ut så här: Bo Cavefors Uppror i Kasban, Antonin Artaud Heliogabalus – eller den krönte anarkisten (övers. Jan Henrik Swahn), Antonin Artaud Gauguins stol (övers. Thomas Tibern), Jacques Prevel Senare anteckningar om Artaud (övers. Anders Cullhed), Anders Wahlgren Jag levde inte för at dö, André Gide Föreställningen på Vieux-Colombier (övers. Roger Fjellström), Antonin Artaud Frihet frihet frihet frihet (övers. Roger Fjellsrtröm), Emil Kléen Ett minne, Lukas Moodysson Kadish, Haquin Spegel Emblem nummer nitton.

Katakomb nr 2 och 3 och 4 - även nu med Kristian Lundberg och Håkan Sandell som redaktörer och förläggare - hade samlats till Katakombs Kalender 1993 under rubriken Ymnighetshorn & Apokalyps. Innehållsförteckningen är värd att återge: Bo Cavefors Sadistiskt förnuft, Rubén Aguilera Den sköna döden, Clemens Altgård Vortex och cornucopia, Jean Richepin Happy zigzags, Cecilia Hansson Att iscensätta Gud. Hugo Ball och katolicismen, Henrik Braun Illustration, Else Lasker-Schüler Georg Grosz, Magnus Holmqvist ur Omen-dikter, Per-Eric Söder ur Stalingrad, Per Linde Skàlholt, 1062, Henrik Braun Illustration, Jan Henrik Swahn Dödens kärra, Åke Andersson Den blå rosen, William Williams Skapelsens källa, Percival Kättersk medeltid och nutid – en betraktelse, Olaus Magnus Om anledningen till att de levande varelsernas säd inte är svart, utan vit, Lars Bölla Jag och Paul P., Bo Cavefors Jimi Hendrix Message of Love, Michael Strounge Den främmande staden, Erling Kittelsen ur Hon, Bo Cavefors In-i-döden-romantiker, Fredrik Wegraeus Apokalypsens kultur, Magnus Holmqvist Fördömda poeter.
Sadistiskt förnuft återges här nedan…]

Bo I. Cavefors
SADISTISKT FÖRNUFT

Vid gryningen den 2 juli 1789, medan näktergalen sjunger i lunden vid Malmöhus vallgrav, befriar revolutionärer markisen de Sade ur Bastillien. Därefter arbetar han som citoyen Sade i det radikalt sansculottiska utskottets section de piques. Som motståndare till dödsstraff tvingas han avgå efter två dagars presidentskap och döms själv till döden. Robespierre störtas och de Sade räddar livet. Från fängelset ser han hur under trettio dagar 1 800 offer förs till schavotten för att nackas. Etthundratjugo dagars excesser i Sodom krävde endast trettio människoliv.

Den gudomlige markisens tro på en framtid i barbari interpreterar grekiska myter. de Sade säker allt livs nollpunkt, den ursprungliga frid mellan människa och natur som i upplysta samhällen sprängts av emancipatoriskt oförnuft och förvandlats till en relation där subjekt och objekt söker döden tillsammans.

Som när Stefan George-lärjungen Claus von Stauffenberg försöker spränga Hitler i luften.

Eller som när trumpetaren Chet Baker förärar funny Valentine ett tvåminuterlångt solo.

Eller som när James Dean korsar vägen med sin Porsche Spyder den 30:de september tre år senare.

Allsmäktigt förnuft förvandlar de Sade till rök och aska. Förnuftets seger är ideologiskt trams skapat av maktintressenter. Ideologikritik byter skepnad till ideologi och utsättes för ideologikritik. Det är poängen i de Sades historia om Justine och Juliette. Antitesens seger över förnuftet. Oskulden Justines kval och lidanden i kloster, i tjänst hos barnamördare och falskmyntare. Systern Juliettes liv i last och gudlöshet leder till socialt erkännande. Nietzsche känner igen sig – att konsekvent, systematiserat ratio alltid endast är formalia. Kant misstar sig när han påstår att förnuftet är ledstjärna för den som söker sann moral. Varken frågan om Guds existens eller om dekalogens föreskrifter kan förstås med förnuftet. Inte ens den som med sofismers hjälp filosoferar kring philosophie mitré kommer längre än den Helige Thomas när han fördömer varje handling där någon dödar någon annan.

Markisens logik och anti-förnuft är sanna hjältar i upplysningsäpplets kärnhus. Juliettes och Justines chronique scandaleuse ett homeriskt epos där sista mytologiska täckelset faller. de Sade ser viljan till makt inte som förnuftsimmanent utan som en del av människans sexuella drifter. Han är ideologikritikernas kritiker men samtidigt själv ideologikritiker, även när han uppträder som religionskritiker. Med hjälp av naturvetenskap och filosofi punkterar markisen tron på Gud och han gör det med historisk-empirisk precision som avslöjar honom som gammal elev vid en jesuitskola, väl insatt i kyrkohistoria och heliga texter. Frimodigt kastar sig de Sade in i diskussioner med skolastiker och försöker motbevisa deras teser i refutatios med än mer sofistikerad argumentsslughet. Men han håller sig inte till kylig avhandlingsprosa utan slirar ut i förolämpande tirader mot den oheliga alliansen mellan rökelse och spira när han beskriver Bartolomeinatt och inkvisition.

Möjligen är det dialektiskt motsägelsefullt att den gudlöse libertinen de Sade blir upphetsad av att häda Gud. Georges Bataille ser det annorlunda och anser att just sådant är en verklig illusionsfri välsignelse. de Sade är medveten om konflikten och förklarar den med att blasfemi alltid är ett tillåtet litterärt medel för att ge texten must och färg och fantasin luft under vingarna. Därför förser han romanerna med vad många menar vara perverterade redogörelser för kyrkliga riter som bikt, mässa, bröllop, dop och begravning. Som jakobinerna utnyttjar de Sade kyrkans språk för att ge innehåll åt sitt eget gudsförnekande språk. Den kyrkliga retoriken praktiseras framför allt av Juliettes älskare, som tror på en ond Guds vars högsta förnöjelse det är att lämna över sina offers själar till djävulen.

de Sades satanism är gnostisk, resultatet av en troende som är besviken men fortfarande omedvetet söker Gud. de Sades blasfemi är en under ateismens mask dold bön till Gud om nåd. de Sade är teologins malgré leui, en svart Messias. I boken A la recontre de Sade ser Maurice Blanchot markisen som den onde guden som dialektiskt spelar ut övermänniskan som ett av Gud förnekat missfoster för att därefter blottställa Gud förnekad av naturen och som till slut förnekar också naturen när han själv uppträder som förnekelse. de Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats totala kollaps, mässor för en ofullkomlig Gud. Gnostiskt påverkad är också Justine-älskarens förgudning av den onde när han inser att skapelsen är ett misslyckande. För älskaren är den gudfruktiga Justine typexemplet på officiell gudstro där religiös upplevelse och extasens ursprungliga krafter förkvävs. Mot detta representerar den gudlöse libertinen en subversiv gudsupplevelse och sexuellt extatiska erfarenheter; inget okänt eller ökänt fenomen ens hos kyrkans officiellt erkända helgon- Bataille talar om sambandet mellan eros och religion, att båda livsformerna leder till extatisk Jagförlust. Till total och suverän självutplåning.

Markisens sado-masochism är en protest mot ett paradis som intet annat är än en värld utan människor, en samvaro utan mänskliga lidelser, en motvärld till H.G. Wells Horror vacui, ett jävulskt försök att förbättra världen genom att förvandla den till ett ruin-landskap. de Sade utmanar Luther, Calvin, Hegel, Fontane, Broch, Mann och Döblin, men ingen antar utmaningen, inte ens den radikale historieskeptikern Lessing vågar attestera markisens gudomliga frälsningsplan för en bättre värld. Apokalypsen är en återvändsgränd; vi övertalas återvända till beprövade överlevnadsstrategier för att undvika undergången. de Sade ser förintelsen som inledningen till något nytt, så även de tyska vederlöpare som 1535 kastar sig in i orgier med blod, eld och religiös extas.

de Sade talar i sin diktning om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det inte endast ur sådana tårar och drömmar extremt goda excesser blommar?

Ulrike Meinhof skriver om ”Akt der Befreiung im Akt der Vernichtung”. Terrorism som massmedial produkt skapar ängslan och möter samma motreaktion som de Sades orgieteater. Aktörerna själva kan hänvisa till Wells: ”Eftersom allt är som det är återstår oss inget annat än att leva som om det inte vore så”.

En Längre version av Sadistiskt förnuft finns på FRAGMENT!

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.