VAD ONT HAR FRIEDRICH VON SCHLEGEL GJORT?

Bo I. Cavefors
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ KARL WILHELM FRIEDRICH VON SCHLEGEL?

I en tid då döda postmodernister lever ett osaligt liv och frankfurtskoliter är helt ute ur bilden och tiden, kan det vara lägligt lansera Friedrich Schlegel (1772-1829) som under sina femtiosju levnadsår utförde ett intellektuellt storverk som en oförstående samtid och eftervärld föga förmått uppskatta: tusentals essäer, aforismer, recensioner. Det mesta kongenialt. Det mesta inspirerat av andlig äventyrslusta och normal intellektuell nyfikenhet.

Schlegel rör sig fritt inom diverse ämnesområden alltifrån gamla grekers diktning och filosofi till sanskrit, indiska vishetslärare, medeltidens och renässansens diktning, Shakespeare, Böhme, Spinoza och den samtida Goethe. Schlegel återuppväcker glömda författare och böcker, lanserar debutanter, inspirerar, dömer och fördömer. Han är utomordentligt begåvad, skamlöst förbisedd av samtiden, umgicks i ungdomen med planer på att ta livet av sig. Inte underligt: ”Den förste i den nya tiden som förstår tidens hemligheter”, skrev Novalis.

Inte ens i den del av Tyskland som är ett kulturland och normalt tar väl hand om sina klassiker, är Schlegel återuppväckt. Sexbandsutgåvan av Kritische Schriften und Fragmente förändrade på detta förhållande endast marginellt och korttidsbestämt. Schlegel är och tycks förbli en av de bortglömda storheterna från goethetiden. Huvudsakligen beror det på att liberaler och i sina egna ögon progressiva intellektuella motarbetat en rehabilitering eftersom Schlegel tog steget från att ha varit republiken till att bli monarkist. Dessutom förfasar sig protestanterna över att pastorssonen konverterade till katolicism och pryda katoliker skyggar som kastrerade hingstar inför Schlegels erotiskt-filosofiska roman Lucinde. Antisemiterna avskyr Schlegel eftersom han gifte sig med en judinna, tio år äldre och frånskild dessutom. Preussarna förargar sig över Schlegels positiva inställning till Österrike och beskyller honom för att ha försökt österrikisera Tyskland. För österrikarna är den i Hannover födde Schlegel en främmande fågel, trots tjugo år i Wien kallar man honom fortfarande för ”den tyske idealisten”, vilket vid Donau är detsamma som opålitlig drömmare. Radikalerna ser Schlegel som reaktionär och de djupt reaktionära kan aldrig överse med att han gjorde sitt inflytande gällande när det gällde att rädda radikaler undan lagens långa arm. Ingen tålde, ingen tåler att detta geni till skillnad från liberaler, radikaler och allmänt flummiga inte, som även Novalis hoppades, ville stifta en ny religion, varken andlig eller politisk sådan.

Det säger sig självt att en man som utsattes och utsättes för så mycket spott och spe inte kan vara endast ett flarn av tiden, att vad han skrev och hävdade inte kan vara utan värde, likgiltigt. Detta gäller framför allt vad den äldre och konservativare Schlegel åstadkom. Kvarlåtenskapen består ej endast av Lucinde och analyserna av Goethes Wilhelm Meister, där finns även essäer om estetik, politik, religionsfilosofi, stats[makt]teorier, idéhistoria och då aktuell samhällskritik. En betydande del av detta livsverk publicerades inte förrän efter 1945!

Schlegel är utan tvekan en av de stora tyska tänkarna. Märkligt är det att idépolitiska historiker alltid tar ett snabbt skutt förbi honom trots att han är en av de mest originella teoretikerna när det gäller att knyta samman vad som kan knytas samman av kristendom, nationalism och konservatism. Dessutom är Schlegel engagerad talesman för ett nära intellektuellt, ekonomiskt och socialpolitiskt samarbete mellan Tyskland och Frankrike. Det målet arbetade han också praktiskt för när han mellan 1802 och 1804 i Paris gav ut tidskriften Europa. Men i första hand är Schlegel kritiker. I andra hand diktare. Dock: med ett effektivt språk för han upp kritiken till poesins höjder. Han lär oss att en kritisk essä, en filosofisk betraktelse eller en historisk överblick måste ha drag av poesi för att av läsaren kännas trovärdig. Som kritiker ser sig Schlegel som diktningens tjänare samtidigt som han hävdar att kritiken har ett egenvärde som litterär form.

Friedrich Schlegel dog i Dresden. Med gåspennan i hand. Han höll på med att skriva Philosophie der Sprache und des Wortes. Hans sista ord var: ”…das ganz vollendete und vollkommene Verstehen”. Tidigare hade Schlegel publicerat en essä med titeln Über die Unverständlichkeit och det var just detta som drev honom, att bli förstådd om än ej uppskattad, som läsare, som erotiker, som litteraturkritiker, filolog och historiker. För etthundranittio år sedan skrev Schlegel: ”Tysklands enande måste ske på det inre planet och med fantasi”. Den drömmen är fortfarande, 2008, intet annat än en dröm. Schlegel talade inte om väst och öst, han menade syd och nord.

Artikeln i annan form tidigare publicerad i Finanstidningen den 17.10.1990.

Använd litteratur: Friedrich Schlegel Kritische Schriften und Fragmente, Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1989.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2008