DIE CHARITÉ IM DRITTEN REICH

'

'

Sabine Schleiermacher / Udo Schagen (Hg.)
Die Charité im Dritten Reich. Zur Dienstbarkeit medizinischer Wissenschaft im Nationalsozialismus

Verlag Ferdinand Schöningh
ISBN 978-3-506-76476-8

'

Photo: Hörsaal der Universitätsfrauenklinik, 14.März 1941: Festveranstaltung zum 70. Geburtstag des Gynäkologen Prof. Dr. Walter Stoeckel.

Die nationalsozialistische Medizin verkehrte das ärztliche Ethos vom Heilen in das der Ausgrenzung und Vernichtung. Sie lieferte dem NS-Regime Kriterien für die Trennung zwischen »höherwertigen« und »lebensunwerten« Menschen, für Rassenbiologie und Rassenhygiene, für Zwangssterilisierung und Menschenversuche, für eine Vertreibungen legitimierende Geomedizin. Ihre Vertreter stützten die Ziele nationalsozialistischer Gesundheits- und Hochschulpolitik und beteiligten sich freiwillig und aktiv an menschenverachtenden und menschenvernichtenden Forschungen im Zeichen des »wissenschaftlichen Fortschritts«.

Gegenstand des Buches, das exemplarischen Charakter beanspruchen kann, sind die Mitglieder der Berliner Medizinischen Fakultät, an die schon vor 1933 die berühmtesten Ärzte und Wissenschaftler des Deutschen Reiches berufen worden waren.

Dargestellt werden u.a. die Vertreibung von Fakultätsmidgliedern, das wissenschaftspolitische Engagement Ferdinand Sauerbruchs, das eugenische Danken des Gynäkologen Walter Stoeckel, die Untersuchungen an Hingerichteten durch Hermann Stieve, die Vorstellungen zu Sterilisation und »Euthanasie« der Psychiater Karl Bonhoeffer und Maximinian de Crinis, die menschenverachtenden Versuche Georg Bessaus an Kindern. aber auch die liberale Weltanschauung des Pharmakologen Wolfgang Heubner.

In der medizinischen Fakultät stieß der NS-Staat weniger auf Ablehnung als auf bereitwillige Unterstützung. Wie in den verschiedenen, hier vorgelegten Aufsätzen gezeigt wird, nahmen die Vertreter medizinischer Wissenschaft eine durchgehend unterstützende und fördernde Rolle gegenüber dem nationalsozialistischer Staat ein. Ein Großteil von ihnen begrüßte den autoritären und nationalistischen Kurs und mobilisierte sich selbst aus freien Stücken für das NS-Regime.

NSDAP - ett folkparti. Vilka valde Hitler?

Hitler och propagandan

Hitlers teologi

DEKADENS - VEMS?

"Han är skön som förmågan att dra in klorna hos rovfåglarna;

eller som osäkerheten i muskelrörelserna hos sår

i baknackens mjukdelar;

eller kanske snarare som denna evighetsråttfälla som

ständigt spänns på nytt av det fångna djuret självt,

som i oändlighet kan fånga gnagare på egen hand

och till och med fungera gömd under halmen;

och framför allt som det tillfälliga mötet mellan en symaskin

och ett paraply på ett operationsbord!"

Ur: Maldorors Sånger av Isidore Ducaesse, Greve Lautréamont.

I översättning av Carl-Henning Wijkmark (Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1972).

Collaget Dekadans: vems? av Bo I. Cavefors, 2008.

Copyright©Bo I. Cavefors 2008.

HÖLDERLIN : HYPERION / EMPEDOKLES

'

'Hölderlins Hauptwerke Hyperion und

Empedokles, sämtliche Aufsätze und Übertragungen

in neuer textkritischer Gestalt, erstmals mit

umfassenden Einzelkommentaren zur

Tradition von Hölderlins Dichtung und ihren

Verbindungen zur Literatur und

Philosophie seiner Zeit.

'

Herausgegeben von Jochen Schmidt

uin Zusammenarbeit mit Katharina Grätz.

'

1.514 Seiten.

'

Deutscher Klassiker Verlag

TIBET OR NOT TIBET

TIBET OR NOT TIBET

PER ERIK LJUNG & LAL LALEŞ / OM ATT PUBLICERA

Fredag 28 mars 2008, kl 18.00

'

Att publicera - erfarenheter från marginalen,

ett samtal mellan

Per Erik Ljung, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och

Lal Laleş, bokförläggare, poet och lärare i Diyarbakir.

'

Signal

Södra Skolgatan 31,

entré: Barkmansgatan, 214 22 Malmö

THE BOY WITH THE BELT

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

'

Bo I. Cavefors
THE BOY WITH THE BELT

Pup often takes the bike to meet his stepdad at the Falsterbo train, which steams into the station at about five in the afternoon. Sometimes, Pup waits in wain.

It is on just such an afternoon, when he’s ten years old (his birthday was in November), that one of the young men who also ride that same train every day between their summer houses and their work in Malmö leaves the station with him, puts his arm around his shoulder and strokes his neck. They take a detour among the sand dunes to watch the sea.

At the lighthouse, the young man unbuttons Pup’s trousers, a pair of tight grey flannel summer slacks, knees down in front of him and takes his cock in his mouth. Pup meets this young man several times that summer, and the summers that follow, and learns to enjoy being fucked, and the tickle of the young man’s tongue. It feels good, and it feels safe when the young man holds his butt in his warm hands. And Pup becomes aware of his power of the lover, that a grown man is before his feet.

A few years later, when Pup now in a boarding school on the southern outskirts of London, meets Jacob and Michael, who are both his age, he quickly grows into a more varied homosexuality. And he learns to love the whip, whipping and being whipped before they fuck and suck cock, kiss and hug. The need for whipping just comes to them. None of the boys have seen a whip, other than their parents’ riding crops, and never have they thought that a riding crop could also be used to whip queer boys on their butts. Without a riding crop, the belt becomes their natural tool when they want to show each other their love in a more forceful fashion. Pup loves the smacking sound when the belt is drawn from the loops of Michael’s trousers and hits the butt. It hurts so good!

On leave from school, when Pup visits his mother in Malmö, he goes into the bushes by the birdcages in Palace Park for gay sex, There too he craves the belt before he is sucked off or fucked or strokes men’s hairy chests, kneeling to worship and stroke and suck their cocks.

Faggotry fast becomes his routine for ecstasy, for beauty; it’s impossible to resist the desire to use or to be used by a grown man’s body.

What separates Pup’s cock-chasing from the boy prostitutes who are not gay, but do it for the money? Morally, ethically, there’s nothing that separates the street boys from the mama’s boys. For Pup and other gay boy it’s the sexual experience, the taste of semen, men’s bodies of flesh and blood, that’s irresistible. For the boy prostitute the sex takes a back seat to the money, but he too enjoys the break from is lonely, daily jerk-off sessions.

Does Pup tell his mother that he’s having sex with grown men? Of course not. He knows it would turn the world turned upside-down, there would be tears, he would have to reveal everything. He knows he would never take that kind of commotion. He doesn’t want to see his mother cry. He doesn’t want to be humiliated in front of his stepdad. He knows he is intelligent enough to know what he’s doing is right, because he enjoys it. With every visit to the park his confidence grows. He grows.

As Pup, Jacob and Michael, now ninteenish, have finished school, and they have gay sex and offer themselves up in Hyde Park, just a few stone’s throws from Park Street, where they share an apartment, they become competition to the other young prostitutes their age who now lose market share to these well-groomed upper-class boys who don’t come to the park to make money but to offer themselves up for their own pleasure, a need, and so are also more inventive, more free. At the same time, many of the men who come to the park looking for young dicks prefer the regular prostitutes. Technically, Pup and his friends too are prostitutes when they’re in the park out of lust, in total freedom, open to new experiences, new variations. And they love the mystique of the park after dark, the shadows of the men hunting them down, the naked bodies, the sounds of the city, the wet grass.

Earlier published in Destroyer, Journal of Apollonian beauty and Dionysian homosexuality, #6, 2008.


Copyright©Bo I. Cavefors 2008.

BOEL SCHENLAER : KÄRLEK SOM FOBI

Boel Schenlaer
KÄRLEK SOM FOBI
Dikter
PS. Förlag, Stockholm 2008

BESVÄRJELSE
Trots din återkommande bedjan om
att min tillblivelse bör äga rum
någon annanstans någon annangång
ligger jag kvar bredvid dig i din säng.

Med täcket draget över oss båda
behöver vi inte stänga omvärlden ute.
Människornas fulla liv nere på gatan
stojar bort min upprinnande hemlöshet.

Intimiteten skissar en anad
horisontlinje av fallande mörker.

PostScriptum förlag BESTÄLLNING HÄR!

KATAKOMB NR 1, 2, 3 & 4 samt SADISTISKT FÖRNUFT

KATAKOMB NR 1, 2, 3 & 4 / 1992-1993
samt SADISTISKT FÖRNUFT av Bo I. Cavefors

[Introduktion. Tidskriften Katakomb utkom med nr 1, årgång 1, år 1992, med Kristian Lundberg och Håkan Sandell som redaktörer och förläggare. Nr 1 var ett Artaud-nummer. Innehållsförteckningen såg ut så här: Bo Cavefors Uppror i Kasban, Antonin Artaud Heliogabalus – eller den krönte anarkisten (övers. Jan Henrik Swahn), Antonin Artaud Gauguins stol (övers. Thomas Tibern), Jacques Prevel Senare anteckningar om Artaud (övers. Anders Cullhed), Anders Wahlgren Jag levde inte för at dö, André Gide Föreställningen på Vieux-Colombier (övers. Roger Fjellström), Antonin Artaud Frihet frihet frihet frihet (övers. Roger Fjellsrtröm), Emil Kléen Ett minne, Lukas Moodysson Kadish, Haquin Spegel Emblem nummer nitton.

Katakomb nr 2 och 3 och 4 - även nu med Kristian Lundberg och Håkan Sandell som redaktörer och förläggare - hade samlats till Katakombs Kalender 1993 under rubriken Ymnighetshorn & Apokalyps. Innehållsförteckningen är värd att återge: Bo Cavefors Sadistiskt förnuft, Rubén Aguilera Den sköna döden, Clemens Altgård Vortex och cornucopia, Jean Richepin Happy zigzags, Cecilia Hansson Att iscensätta Gud. Hugo Ball och katolicismen, Henrik Braun Illustration, Else Lasker-Schüler Georg Grosz, Magnus Holmqvist ur Omen-dikter, Per-Eric Söder ur Stalingrad, Per Linde Skàlholt, 1062, Henrik Braun Illustration, Jan Henrik Swahn Dödens kärra, Åke Andersson Den blå rosen, William Williams Skapelsens källa, Percival Kättersk medeltid och nutid – en betraktelse, Olaus Magnus Om anledningen till att de levande varelsernas säd inte är svart, utan vit, Lars Bölla Jag och Paul P., Bo Cavefors Jimi Hendrix Message of Love, Michael Strounge Den främmande staden, Erling Kittelsen ur Hon, Bo Cavefors In-i-döden-romantiker, Fredrik Wegraeus Apokalypsens kultur, Magnus Holmqvist Fördömda poeter.
Sadistiskt förnuft återges här nedan…]

Bo I. Cavefors
SADISTISKT FÖRNUFT

Vid gryningen den 2 juli 1789, medan näktergalen sjunger i lunden vid Malmöhus vallgrav, befriar revolutionärer markisen de Sade ur Bastillien. Därefter arbetar han som citoyen Sade i det radikalt sansculottiska utskottets section de piques. Som motståndare till dödsstraff tvingas han avgå efter två dagars presidentskap och döms själv till döden. Robespierre störtas och de Sade räddar livet. Från fängelset ser han hur under trettio dagar 1 800 offer förs till schavotten för att nackas. Etthundratjugo dagars excesser i Sodom krävde endast trettio människoliv.

Den gudomlige markisens tro på en framtid i barbari interpreterar grekiska myter. de Sade säker allt livs nollpunkt, den ursprungliga frid mellan människa och natur som i upplysta samhällen sprängts av emancipatoriskt oförnuft och förvandlats till en relation där subjekt och objekt söker döden tillsammans.

Som när Stefan George-lärjungen Claus von Stauffenberg försöker spränga Hitler i luften.

Eller som när trumpetaren Chet Baker förärar funny Valentine ett tvåminuterlångt solo.

Eller som när James Dean korsar vägen med sin Porsche Spyder den 30:de september tre år senare.

Allsmäktigt förnuft förvandlar de Sade till rök och aska. Förnuftets seger är ideologiskt trams skapat av maktintressenter. Ideologikritik byter skepnad till ideologi och utsättes för ideologikritik. Det är poängen i de Sades historia om Justine och Juliette. Antitesens seger över förnuftet. Oskulden Justines kval och lidanden i kloster, i tjänst hos barnamördare och falskmyntare. Systern Juliettes liv i last och gudlöshet leder till socialt erkännande. Nietzsche känner igen sig – att konsekvent, systematiserat ratio alltid endast är formalia. Kant misstar sig när han påstår att förnuftet är ledstjärna för den som söker sann moral. Varken frågan om Guds existens eller om dekalogens föreskrifter kan förstås med förnuftet. Inte ens den som med sofismers hjälp filosoferar kring philosophie mitré kommer längre än den Helige Thomas när han fördömer varje handling där någon dödar någon annan.

Markisens logik och anti-förnuft är sanna hjältar i upplysningsäpplets kärnhus. Juliettes och Justines chronique scandaleuse ett homeriskt epos där sista mytologiska täckelset faller. de Sade ser viljan till makt inte som förnuftsimmanent utan som en del av människans sexuella drifter. Han är ideologikritikernas kritiker men samtidigt själv ideologikritiker, även när han uppträder som religionskritiker. Med hjälp av naturvetenskap och filosofi punkterar markisen tron på Gud och han gör det med historisk-empirisk precision som avslöjar honom som gammal elev vid en jesuitskola, väl insatt i kyrkohistoria och heliga texter. Frimodigt kastar sig de Sade in i diskussioner med skolastiker och försöker motbevisa deras teser i refutatios med än mer sofistikerad argumentsslughet. Men han håller sig inte till kylig avhandlingsprosa utan slirar ut i förolämpande tirader mot den oheliga alliansen mellan rökelse och spira när han beskriver Bartolomeinatt och inkvisition.

Möjligen är det dialektiskt motsägelsefullt att den gudlöse libertinen de Sade blir upphetsad av att häda Gud. Georges Bataille ser det annorlunda och anser att just sådant är en verklig illusionsfri välsignelse. de Sade är medveten om konflikten och förklarar den med att blasfemi alltid är ett tillåtet litterärt medel för att ge texten must och färg och fantasin luft under vingarna. Därför förser han romanerna med vad många menar vara perverterade redogörelser för kyrkliga riter som bikt, mässa, bröllop, dop och begravning. Som jakobinerna utnyttjar de Sade kyrkans språk för att ge innehåll åt sitt eget gudsförnekande språk. Den kyrkliga retoriken praktiseras framför allt av Juliettes älskare, som tror på en ond Guds vars högsta förnöjelse det är att lämna över sina offers själar till djävulen.

de Sades satanism är gnostisk, resultatet av en troende som är besviken men fortfarande omedvetet söker Gud. de Sades blasfemi är en under ateismens mask dold bön till Gud om nåd. de Sade är teologins malgré leui, en svart Messias. I boken A la recontre de Sade ser Maurice Blanchot markisen som den onde guden som dialektiskt spelar ut övermänniskan som ett av Gud förnekat missfoster för att därefter blottställa Gud förnekad av naturen och som till slut förnekar också naturen när han själv uppträder som förnekelse. de Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats totala kollaps, mässor för en ofullkomlig Gud. Gnostiskt påverkad är också Justine-älskarens förgudning av den onde när han inser att skapelsen är ett misslyckande. För älskaren är den gudfruktiga Justine typexemplet på officiell gudstro där religiös upplevelse och extasens ursprungliga krafter förkvävs. Mot detta representerar den gudlöse libertinen en subversiv gudsupplevelse och sexuellt extatiska erfarenheter; inget okänt eller ökänt fenomen ens hos kyrkans officiellt erkända helgon- Bataille talar om sambandet mellan eros och religion, att båda livsformerna leder till extatisk Jagförlust. Till total och suverän självutplåning.

Markisens sado-masochism är en protest mot ett paradis som intet annat är än en värld utan människor, en samvaro utan mänskliga lidelser, en motvärld till H.G. Wells Horror vacui, ett jävulskt försök att förbättra världen genom att förvandla den till ett ruin-landskap. de Sade utmanar Luther, Calvin, Hegel, Fontane, Broch, Mann och Döblin, men ingen antar utmaningen, inte ens den radikale historieskeptikern Lessing vågar attestera markisens gudomliga frälsningsplan för en bättre värld. Apokalypsen är en återvändsgränd; vi övertalas återvända till beprövade överlevnadsstrategier för att undvika undergången. de Sade ser förintelsen som inledningen till något nytt, så även de tyska vederlöpare som 1535 kastar sig in i orgier med blod, eld och religiös extas.

de Sade talar i sin diktning om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det inte endast ur sådana tårar och drömmar extremt goda excesser blommar?

Ulrike Meinhof skriver om ”Akt der Befreiung im Akt der Vernichtung”. Terrorism som massmedial produkt skapar ängslan och möter samma motreaktion som de Sades orgieteater. Aktörerna själva kan hänvisa till Wells: ”Eftersom allt är som det är återstår oss inget annat än att leva som om det inte vore så”.

En Längre version av Sadistiskt förnuft finns på FRAGMENT!

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.

HERMANN HESSE

Bo I. Cavefors
HERMANN HESSE

Vid maj månads slut 1895 skriver Hermann Hesse att han redan i fjortonsårsåldern förstod att ”diktens individualism” måste till om dikten ej endast skulle bestå av ”klingande rim och rytm”. Resultat: få författare förenar som Hesse europeisk kulturpessimism med metafysik. Det utomjordiska, nya himlar och nya härligheter hägrade för hädaren Hesse, denne själens trädgårdsmästare, sonen till en Indienmissionär som efter återkomsten till Tyskland reds av maran att ha tvingats ut ur det mytomspunna paradiset. Bandet är brutet och fågeln är fri var faderns älsklingspsalm och de orden kan tjäna som motto också för den 1877 födde sonen, för Hermann Hesses utveckling från pojke till ung man. Banden bryts, även familjebanden bryts, oskuld förvandlas till skuldmedvetande och först efter stor plåga befrias fågeln och ”blir vilse i världen”. Den sensible och överbegåvade Hermann Hesse placeras på internatskolor, uppfostringsanstalter och mentalsjukhus. Pojken förlorar livsglädjen och tidigt och nihilistiskt skådar han rakt igenom och ödelägger alla floskler om föräldrars kärlek och förböner.

När gossen Hermann Hesse genomgår den apokalyps som känns som om den vore livets undergång och han genomlever helvetet för att härda till sig förmågan att tränga in i nya himlar och upptäcka den frodiga jord över vilken fågeln kan flyga som fri fågel, då möts han inte endast av föräldrarnas oförstånd, kanske omedvetet, föräldrar vill ju alltid väl, eller kanske dock inte alltid, och av deras rigida religiositet. Men i detta hemmets helvete finns också föräldrarnas tålamod och kärlek. Hesse återvänder ofta till barndomens ”äng med sina otaliga detaljer”. Kärlek till naturen blir hos honom tidigt ett försök till flykt bort från blygheten han känner inför främmande människor. Den ensamme stäppvargen fostrar sig själv.

I en vacker liten bok med titeln Göppinger Gedenkblätter (Verlag Herwig, Göppingen 1977) får man med hjälp av ett antal brev en förklarande bild av Hermann Hesses uppväxt. Det är brev från sonen till föräldrarna, från rektorer och läkare till föräldrarna och brev mellan engagerade släktingar. Suicidhot och oförmåga att acceptera auktoriteters tryck växlar med hängiven beundran för och tillit till auktoriteter som själva är personligheter, som också de bär sina individuella öden att vara ensamvargar med en blandning av förtvivlan och galghumor. Hesses kännedom om och förtrogenhet med själens och naturens mysterier, den genomborrande skarpblicken för människors beteenden snittar upp och blottlägger dolda djup. Obarmhärtigt redogör han i dessa brev, skrivna under första hälften av 1890-talet för sin egen själs skrymslen när han söker det ovanliga, det icke tillåtna; det abnorma, det dekadenta, det urartade, för att definiera med uttryck som idag används på Expressens nyliberala kultursidor och av islamska moralister. Hitler som kulturprofet är återuppstånden år 2008.

Mot slutet av maj 1895 skriver den artonårige Hesse till Ernst Kapff, en av sina lärare, de i början av artikeln citerade raderna om diktens individualism. Samtidigt ser han skolgången vid internatet Bad Boll som en ”kärlekshistoria”, en tid då revolutionärt uppbrott och ”överdriven munterhet” avlöstes av den värsta ”världssmärta”, men att då, 1895, är allt sådant överståndet och han har funnit sitt ”diktarjag”.

Illustrationen: Hermann Hesse Ägyptenland, 1920.
Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen, den 1 april 1992. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1992, 2008.

EN KARTUSIAN : PETER, VAGABONDEN

En Kartusian
Peter Vagabonden
/ Peter The Tramp

Peter kom in i vårt liv
Två gånger om året, då han regelbundet
Gästade framför allt religiösa
Gemenskaper i södra England.
På sina håll fick han arbete i trädgården,
Betalt, mat och några nätters vila.
Han deltog i deras religiösa verksamhet,
Även den långa ortodoxa påsken som,
Berättade han för mig, avslutas med en fest med
Helstekt oxe klockan fem. Han sov några timmar
Och for sedan vidare på sin cykel.
Han såg vild ut men var i verkligheten
Artig och ordfast. När ett föräldralöst barn
Skulle döpas blev han djupt rörd och skötte
Om det praktiska förarbetet. Han älskar Gud
Och frågar mycket om religiösa
Ting medan jag sköter om hans fötter,
Han har blemmor och klipper aldrig tånaglarna.
Jag känner mig hedrad att få förrätta hans blygsamma
Mandatum. Han berättar att han älskar att stanna
På en kulle för att se på solnedgången och
Tänka på Gud. Jag vet att jag är
Nära en människa Gud älskar.
Jag tänker ofta på hans 'avsikter', hans 'vittnesmål'
Om livet. Gud förde Peter runt i
Den underbara södern, där Han i luften lämnat
En doft av parfym; den underbara vällukten av Kristus.
Jag gråter medan jag skriver detta. Han var så älskvärd,
Peter, vagabonden.

Översättning från engelska: Bo I. Cavefors

Dikten ingår i boken SE GUD! Kartusianer beskriver kontemplationens väg. Andra upplagan. Rosengårdens Förlag.

I boken presenteras ett urval kartusiansk mystik, från ettusentalet till nittonhundratalet, samt 42 nyskrivna dikter av En Kartusian. Urval, introduktion samt översättning av Bo I. Cavefors.

Copyright©En Kartusian samt Bo I. Cavefors 2005, 2007, 2008.

NSDAP - ETT FOLKPARTI

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+

Bo I. Cavefors
NSDAP – ETT FOLKPARTI
Vilka valde Hitler?

Bok: Jürgen W. Falter Hitlers Wähler. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1991.

Artikelförfattare talar i allmänhet och entydigt om att arbetare sällan röstade på NSDAP. Jürgen W. Falters slutsats är en annan och han börjar med att konstatera att SPD ”förborgerligats” redan mot slutet av 1800-talet och så tidigt som under 1920- och 1930-talen ej längre kunde betraktas som ett ”vänsterparti”. Trots att arbetarklassen svarade för nästan hälften av röstberättigade medborgare fick de båda klassiska arbetarpartierna SDP och KPD år 1933 gemensamt endast 27 procent av rösterna. Minst en tredjedel av arbetarna måste således ha lagt sin röst antingen på NSDAP eller på något av de borgerligt demokratiska partierna – eller röstskolkat. Falter hävdar att 1932 är 28 procent av NSDAP-väljarna arbetare men av detta följer naturligtvis inte att Hitler leder ett arbetareparti, utan att ”rörelsen” är just det som Führern och Goebbels envist hävdar, ett ”folkparti” med god anslutning från samtliga sociala miljöer och klasser och där den enda skillnaden finns på det konfessionella planet. Detta innebär att medelklassen, inkluderande manschettproletärer inte är genomsnittligt högt representerade bland NSDAP-väljarna, medan det motsatta gäller för tjänstemän inom statlig, regional och kommunal förvaltning. Detta överensstämmer väl med den interna partistatistik över medlemmarnas sociala tillhörighet och förklarar det stora antalet sympatisanter vid högskolor och universitet. Man bör minnas att bortsett från Fürern själv så var merparten av NSDAP-toppen akademiker.

En av de mer efterhängsna myterna om nationalsocialisternas rekryteringsbas handlar om partiets genomslagskraft bland arbetslösa. Falter visar övertygande att bland partiets medlemmar är de arbetslösa klart underrepresenterade samtidigt som väljarstrukturen har ”utomordentligt hög stabilitet”. Ingen yrkesgrupp dominerar entydigt även om ”byråkraterna” inom samhällsförvaltningarna är välrepresenterade. Falter menar att starkare än ”något annat parti i Weimarrepubliken närmar sig NSDAP genom anhängarnas sociala tillhörigheter idealet för ett mass- eller folkparti”.

Fram till 1932 stiger arbetslöshetssiffrorna i Weimarrepubliken parallellt med ökningen av antalat NSDAP-sympatisörer/väljare, vilket emellertid inte innebär att det är de arbetslösa som lägger sina röster för Hitler. NSDAP-väljare blir istället de arbetare och tjänstemän som har kvar sina arbeten men fruktar att arbetslösheten också skall drabba dem. Som belägg för detta finns en mängd säkerställt statistiskt material. I Sachsen-Thüringen, tex, och i Berlins innerstad är arbetslösheten som störst i riket, men just i dessa och liknande områden är nationalsocialisternas valframgångar under genomsnittet medan KPD ligger betydligt över genomsnittet. Däremot har NSDAP höga väljarsiffror i områden där familjerna är högt skuldsatta med lån till egna hem och småjordbruk. Falter ser dessa väljares val av NSDAP som en rationell reaktion mot Weimarrepublikens ekonomiska misslyckanden.

I vår nutid, som alltmer börjar likna den ekonomiska regressionen i weimartidens Tyskland, kan åtskilligt läras om hur social oro, arbetslöshet och allmän frustration över en politik som struntar i medelmedborgarens ekonomi, kan nyttjas demagogiskt.

Falter menar att nationalsocialisternas valframgångar 1932 och 1933 inte borde kommit som överraskning för motståndarna. Regional- och kommunalvalen åren dessförinnan visar klara tendenser. I Sachsen tredubblas NSDAP-väljarna från 1929 till 1930 och i många andra valkretsar fördubblas antalet. Värt notera är att medan NSDAP får knappt 30 procent av det totala antalet röster, hämtar man hem 50-60 procent av rösterna vid högskolor och universitet. Inom KPD-pressen kommenterar man att ”ungdomarna gärna väljer antikapitalistiska och antiparlamentariska partier”.

Från vilka samhällsgrupper hämtas NSDAP-väljarna? 1930 kommer var tredje röst från konservativa DDP och liberala DVP och var tionde NSDAP-väljare hade två år tidigare, 1928, röstat på socialdemokratiska SDP. Trenden fortsätter fram till Hitlers maktövertagande 1933 samtidigt som partiet/rörelsen lyckas morna soffliggarna: var femte NSDAP-väljare hade inte röstat alls under de näraliggande tidigare valen.

Falter tillbakavisar den belgiske socialisten Hendrik de Mans påstående (1932) att kvinnor oftare än män föll för Hitlers charm och demagogi. I protestantiska valkretsar entusiasmerades kvinnor i lika hög grad som män, men i katolskt dominerade valkretsar valde kvinnorna sällan extremistparter till höger och vänster. Det innebar att det katolska Zentrum bättre än andra borgerliga partier lyckades hålla partiapparaten förhållandevis intakt också åren efter 1933.

Nationalsocialisternas positioner förskjuts från söder till norr mellan 1928 och 1930. Vid maktövertagandet 1933 väljer drygt hälften av valmanskåren i nordöstra Tyskland NSDAP medan endast en tredjedel av valmanskåren i landets västra delar föredrar Hitler framför Zentrum.

Med utgångspunkt från sociala och ekonomiska strukturer i regioner och kommuner visar Falter att NSDAP hade störst framgångar i jordbruksområden med små protestantiska församlingar, medan Hitlerrörelsen upplevde diasporans ensamhet i katolskt orienterade jordbruksbygder. Det konfessionellt splittrade Tyskland ger klart utslag vad gller anslutningen till partiet. Under den kulturkamp som initierades av Bismarck på 1800-talet etablerades Zentrumpartiet som ett ”politischer Auktionsausschuss” för den katolska minoriteten. Under kejsartiden spelar partiet ingen avgörande politisk roll, den fasen inleds först efter 1918 då Weimarrepubliken kommer till.

Mer framgångsrik är Hitler i det protestantiska Tyskland. Vid alla riksdagsvalen från 1928 och framåt finns det ”ett klart positivt och ytterst starkt statistiskt samband mellan antalet evangeliska väljare och nationalsocialisternas valframgångar”, konstaterar Falter. I juli 1932 får NSDAP i protestantiska områden 41 procent av rösterna, i katolska områden knappt 16 procent. Vid det ödesdigra riksdagsvalet 1933 är relationerna 50 respektive 30 procent.

Få förnekar att den karismatiske Hitler var nazisternas främste röstfiskare. Ett NSDAP utan Hitler är otänkbart. Men trots det finns det andra skäl än personen Hitler till att partiet tar makten 1933. Redan i partinamnet lyckas rörelsen knyta an till presumtiva sympatisanter – NSDAP, det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. De enda värdeladdade ord som saknas är ”demokrati”, ”front” och ”ny”. Vid riksdagsvalet 1928 får NSDAP 810 000 röster, 2,6 procent. Skicklig propaganda (se artikeln Hitler och propagandan), en karismatisk ledare, ett tidsanpassat politiskt/ekonomiskt program samt ett politiskt-konkret partinamn leder fram till att rörelsen 1930 kammar hem 6 500 000 röster, dvs 18,3 procent av det totala antalet avgivna röster. 1928 hade partiet inte kommit in i den tyska riksdagen om man tillämpat 4-procentsspärr. 1930 är Hitlers parti riksdagens näst största, större än kommunistpartiet och större än det katolska Zentrum. Framgångarna fortsätter trots små ekonomiska resurser och en urusel tidningspress. 1932 blir NSDAP landets största parti med 13 800 000 röster, 37,4 procent. Det är jämförbart med SPD:s (socialdemokraternas) andel av valmanskåren fyrtiofem år senare, 1987. I mars 1933 får NSDAP 17 000 000 röster. Det motsvarar CDU:s (kristdemokraternas) och CSU:s (kristligtsociala unionens) sammanlagda antal väljare 1987.

Hitler fick inte ensam majoritet i den tyska riksdagen, men det var oväsentligt. Viktigt, också propagandamässigt, var att han fick dubbelt så många röster som socialdemokraternas SDP.

Artikeln tidigare publicerad i 3 delar i Finanstidningen den 17, 18 och 19 december 1991. Här obetydligt uppdaterad. Problematiken är densamma.

Jürgen W. Falter: se Wikipedia

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2008.

MATTIAS JESCHKO-EDBERG : REFLEKTIONER KRING PINKVILLE

+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Mattias Jeschko-Edberg
REFLEKTIONER KRING PINKVILLE

På femårsdagen av invasionen av Irak sände BBC en radiodokumentär om My Lai.

I december 1969, nio månader efter massakern gjorde Pentagon en undersökning av vad som skett. 400 vittnen intervjuades och deras vittnesmål bandades. Sedan arkiverades materialet och gömdes, vilket gjorde att Löjtnant Calley visserligen dömdes, men bara för att sedan benådas - och vi kunde fortsätta leva. Nu har delar av det glömda materialet flutit upp till ytan igen. Vi har glömt bort att det var tre byar som utplånades. Två militära kompanier var involverade i aktionen, inte ett. Soldaterna hade fått explicita tillåtelser att döda allt. Calleys försvar gick ut på att radera ut Nürnbergrättegångarna. Att bara vara en del av maskineriet var åter acceptabelt. För att kunna döda icke-människor avsade vi oss vår moraliska auktoritet. Detta fortsätter i Irak, samtidigt som vår försvarsindustri säljer vapen till en ockupationsmakt som institutionaliserat tortyr av misstänkta. Men vi ser inget av detta i den svenska medieströmmen. Charlotte Perelli vann schlagerfestivalen. Det var vad vi tvingades koncentrera oss på. Annonsörerna betalade.

Radiodokumentären inleds med en varning om att delar av innehållet kan vara stötande. Men frågan är vad som är stötande. Min misstanke är att det som är stötande inte är massakern, utan vår spegelbild i den. När vi stirrar på den torra jorden som suger upp blodet från offren, ser vi för en kort stund oss själva. När jorden ätit sig mätt kan vi inte längre se oss som spegelbilder. Kvar finns mardrömmarna.

Det som tvingar oss tillbaks till verkligheten är en gammal kvinnas röst: "Första gången de besökte oss gav de barnen godis, andra gången gav vi dem vatten, tredje gången dödade de alla, förstörde allt." 504 vietnameser dödades.

Bakgrunden till massakern är numera bortglömd. I sektor My Lai fanns stora områden av free-fire zones. Där fick allt dödas, utan urskiljning. I bokstavlig mening. Vad än som befann sig inom en free-fire zone var fientligt och därmed tillåtet att utrota. Bodycount räknades. Döda kroppar var eftertraktade, skapades.

Slutresultatet är summan av de mål som sattes upp. Taskforce Baker hade ett uppdrag: Search and destroy. Alla som påträffades skulle anses vara VC. Operationen pågick i 4 timmar. Vi hör en röst som rättfärdigar hur han avrättade ett barn med att pojken ändå skulle ha dött på grund av uppdraget soldaterna var på. Massvåldtäkter av kvinnor och flickor, bebyggelsen brändes ned, boskapen dödades. Efteråt beskrev medierna operationen som en framgång. Ytterligare 90 civila mördades av ett annat kompani i en närliggande by.

Överste Henderson, ansvarig för Taskforce Baker, ljög när Pentagon undersökte vad som skett, talade inte om offren som civila utan som icke-stridande. När Pentagon för allmänheten presenterade resultaten av undersökningen urvattnades språket i ett försök att mildra opinionen mot kriget.

När ljudet av radiodokumentären tystnar tar ljudet av den brusande medieströmmen över. Charlotte Perelli får hjälp av en körsångerska som står bakom scenen. Vi låter våra kroppar domna så att vi slipper känna. 42 människor har sprängts ihjäl i Karbala. Sverige ska tillsammans med ett antal Nato-länder köpa tre militära transportflygplan. För Sverige blir kostnaden 1,5 miljarder kronor under de fyra första åren. Därefter kommer planen att kosta 200 miljoner kronor per år i underhåll.

Vad kan vi lära oss genom att följa våra fotsteg tillbaka till My Lai? Svaret är det vi vill undvika: vi påminner oss om vad vi är kapabla till. Vi ser att vi håller på med samma scenuppsättning i Irak som i Vietnam. Vi rör oss tillbaka mot traumat. Metodiskt följer vi Freuds anteckningar, men någonstans hoppas vi att utgången denna gång blir annorlunda. I detta finns tragiken: förnekelsen av att vi format världen med våra blodiga händer, att vi dekorerat marken med inälvor, gör att allt troligen kommer ske igen.


Copyright©Mattias Jeschko-Edberg, Lund 2008.

JULIA KRISTEVA SOM FRÄMLING INFÖR SIG SJÄLV

Bo I. Cavefors

JULIA KRISTEVA : FRÄMLINGAR FÖR OSS SJÄLVA

Bok: Julia Kristeva Främlingar för oss själva. Fackgranskning och intervju med Kristeva, Ebba Witt-Brattström. Översättning av Ann Runnquist-Vinde. Natur och Kultur 1992.

Julia Kristeva doktorerade i hemlandet Bulgarien men begav sig samma år, 1966, till Paris, där hon förblivit. Hennes karriär och hennes uppföljning av strukturalisterna Levi-Strauss, Barthes och Althusser och de litteraturvetenskapliga intertextualisterna Derrida och Riffaterre, talas det inte lika mycket om 2008 som 1992. Skada. Kristeva har bland mycket annat gjort strålande analyser av Celines och Sollers författarskap, för att exemplifiera det imaginära, det revolutionära språkets genomslagskraft i suggestivt verkande skräck- och kärleksskildringar.

Kristevas bok Främlingar för oss själva är en något annorlunda bok men i högsta grad även politiskt aktuell bok. Den handlar om invandrarens, om främlingens främlingsskap men även om urinvånarens främlingsskap inför invandraren. Historiken alltifrån Erasmus, Diderot, Kant och Herder till Hoffmann, Freud, Nabokov och Camus är pedagogisk och beaktansvärd men kanske aningen svårtolkad. Som invandrare är Kristeva kanske alltför försiktig. Men skalar man bort reflektionerna kring bland annat Freuds definition av ”heimlich/unheimlich” och annat psykologiskt lösgodis och koncentrerar uppmärksamheten kring Kristevas självupplevda erfarenheter som främling i Frankrike, relaterat till filosofernas uppfattningar om främlingsskap respektive nationellt medvetande, så är denna bok sällsynt viktig i den tydligen evigt pågående debatten kring invandrare, asylanter, gästarbetare och politiska flyktingar, eller med ett ord: främlingar.

Kristeva menar att främlingen ofta är en människa som för ett kringflackande liv på grund av ”ett hemligt ofta honom själv okänt sår”, att det finns en symbios mellan främlingens känsla av total frihet och av att han är löst från banden till hemland, familj och egna traditioner. Det är ett våghalsigt påstående som förmodligen inte accepteras av politiska flyktingar, eller av flyktingar som flytt från svält och socialt kaos, men Kristeva har rätt när hon hävdar att i sak gäller påståendet även den frivillige främlingen vilken likt Kristeva själv rör sig i samhällets, i socialisationens utkanter och där inte sällan blir pionjär, en specialist som introducerar nya tankar och idéer, som frigör sig från sexualtabun och från ”lingvistiska hinder”.

Kristevas egna erfarenheter kommer framför allt från det fransosa livsrummet och hon menar att trots utbredd fransk rasism har främlingen större möjlighet att bli accepterad i Frankrike än i ett Tyskland som bokstavligen vilar på lagrarna från Herders Volksgeist. Även det ett våghalsigt påstående. Jag vill hävda att just Herders och tyska romantikers nationalism, förankringen i jord, blod och språk är nödvändig om urinvånaren ska kunna uppbåda den styrka det krävs för att acceptera främlingens anspråk på egen identitet och värdighet. Felaktigt hävdas i politiska partiers vulgärpropaganda att nationalism står i motsatsställning till internationalism och till samhällen styrda utifrån kosmopolitiska värderingar. Jag har varit bosatt utanför Sverige i fyrtio år, mer än halva livet och tror jag anar vad Kristeva menar med främlingskapet inför oss själva. Nämligen: i den schizofrena vardagsverkligheten finns ständigt närvarande konfliktrisken mellan främlingen och urinvånaren, mellan urinvånarens främlingsfientlighet och främlingens arrogans gentemot urinvånaren och värdlandet. Kristeva är kanske alltför försiktig när hon försöker klargöra främlingens skyldigheter som främling. För att det judiskt-kristna budskapet om öppet hus för den som är hemlös skall fungera inte endast som filosofisk spekulation eller som religiöst förankrat påbud, krävs att främlingen förmår frigöra sig från merparten av de värderingar, attityder och traditioner han för med sig från hemlandet han lämnat och vars politik, traditioner eller sociala situation inte sällan varit skäl nog till att han avsvurit sig jord, blod och språk.

I de mer politiskt-konkreta avsnitten diskuterar Kristeva främlingens medborgerliga rättigheter. Med konkretisering av hennes egna psykoanalytiska och filosofiska idéer leder boken in på aktuella frågor som rösträtt, rätten till arbete och bostad, problemet kring överdrivet ambitiös hemspråksundervisning som snarare skapar getton och förstärkt främlingskap än integration, osv.

Julia Kristevas varning för främlingens vänner, alltifrån de ”sköna själar” som anser sig tvungna idka välgörenhet, till ”faderliga beskyddare, paranoiker och perversa som var och en har sin utvalda främling”, är befogad.



De tre fotografierna med Marcel Marceau i hans action Domptören är tagna av en av de få geniala teaterfotograferna, Beata Bergström, vid Marceaus föreställning på Dramaten, Stockholm, under 1950-talet. När jag gav ut min introduktionsföreläsning vid RADA, French Mimic Theatre, fick jag ett antal fotografier av BB; här tre av dem.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, 1992/5. Här uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2008.

PETRI / SJÖBERG : RESAN TILL SACHALIN

Bo I. Cavefors
PETRI / SJÖBERG : RESAN TILL SACHALIN

Bok:

Kristian Petri (text) och Martin Sjöberg (foto) Resan till Sachalin. Norstedts 1992.

År 1952 lovordar Artur Lundkvist i Vallmor från Taschkent, Stalins Sovjetunion. Allt finner han positivt, vackert, välmående. ”Fabrikerna andas triumf” heter det i Lundkvists bok, konstaterar Kristian Petri i sin egen bok, Resan till Sachalin, författarens färd i Tjechovs fotspår etthundra år efter den ryske diktarens pilgrimsresa till de förvisades helvete, ön Sachalin, norr om Japan, så långt österut det är möjligt komma i såväl det dåtida som i det nutida ryska imperiet.

Som många generationskamrater inser inte svärmaren Lundkvist att Stalins terror faktiskt överträffade Hitlers massmördande; femtio miljoner avrättade var den officiella siffran 1992. Gravarna Petri passerar under resan från Moskva, genom Sibirien via Irkutsk till Sachalin och blommorna som pryder gravarna, är ”som om det pågick ett ständigt sökande bakåt efter alternativ som en gång valdes bort”.

Anton Tjechovs rapport från Sachalin och redogörelserna för fångarnas förhållanden, listorna med namn, brott, strafftider, upplevelserna av slavarbete och av urusla sanitära förhållanden, mottogs av de stillasittande litteraturkritikerna i Moskva och St. Petersburg med sura miner eftersom man av Tjechov väntat sig mer dramatik och mindre saklighet. Under 1870-talet hade den idealistiske agronomen Michail Mitsul publicerat en bok om jordbruket på Sachalin och givit en paradisisk bild av den avlägset belägna besittningen. Tjechov reagerade på Mitsuls bok om tsarens lyckoland som Petri reagerade på Lundkvists rapport Stalins paradis.

Kristian Petris och fotografen Martin Sjöbergs resa till Sachalin är intressant som journalistisk prestation eftersom ön sedan andra världskriget var hermetiskt tillsluten för besökare ute i andra ärenden än att skydda makthavarna i Kreml. Inte ens spioner ansåg resan värd för ett besök i Sachalin. Väsentligt är därför att Petri och Sjöberg ger impressionistiska ögonblicksbilder från en vakumvärlds miljöer och människor i avsaknad av konkret och realistisk uppfattning om världen utanför det egna helvetet.

Vad är lycka och lidande? Tjechov menade att kineser är bättre husdjur än tama åsnor. Chefen vid Sachalins ungdomsfängelse skyller eländet på det ekonomiska läget och konstaterar att det vanligaste brottet bland värstingarna är bilstöld. Petri påminner sig fotografier han sett av tsartidens fångar med rakade huvuden, grova grå kläder och kraftiga svarta kängor; så är också den gorbatjovska erans ungdomsbrottslingar klädda. Sibiriens vildäppelträd, röda fläderbärsbuskar och svarta lärkträd förvandlas på Sachalin till doftlösa rosor; blommor ”luktar inte på Sachalin”, säger stadsarkivarien i Jozjno-Sachalinsk, Alexander Kostanov.

De som tidigare predikat breznjevtidens centralistiska folkförsörjningspolitik lovordar 1992 nyliberal marknadsekonomi, välkomnar hälsosam arbetslöshet – butiksbiträdena blir artigare – och stigande priser, färre bröd till den fattige och fler liter vodka till den rike. Politisk nomenklatura byter åsikter men behåller makten. På Sachalin intet nytt, så ej heller i Moskva eller Stockholm. På en svårkontrollerad utpost som Sachalin blir sådana tendenser tydligare och får kanske större genomslagskraft än i centralare och av omvärlden mer beroende delar av detta märkliga och mäktiga imperium, omöjligt att härska över utifrån andra förutsättningar än en diktators totala makt. Kalla det sedan kommunism, fascism eller nyliberalism, skit samma; ibland kallas det demokrati.

Fångarnas ögon och rakade skallar associerar Petri till landskapet som omger murarna; den ”ödsliga naturen finns i dessa människor; också i deras handlingar”. De intagna i Staradubskaja har ”en sällsam stolthet”, ingen synlig skam, ”ingen väjer med blicken”. Sjöbergs fotografier, overkliga som kolorerade svart-vita bilder, nakna i puritansk detaljrikedom, är som tjechovska mardrömmar om hasande steg och kedjors tunga rassel. Fångarna är rituella offer i detta skådespel som påminner om hur man förr i tiden på Sachalin fångade en björn, band den vid en påle och dödade detta djursebastian genom att ”männen sköt med pilar tills andningen upphörde”. Då offrade man till guden Pal ni vook, som bor i bergen. Vem offrar man till idag?

Så har den långsmala ön Sachalin, norr om japanska Hakkaido, sedan 1600-talet tjänat som offerplats för otrogna tjänare som opponerat sig. Kristian Petris och Martin Sjöbergs dokumentation är en i vredesmod återhållsam redogörelse för hur brott och straff uppfattas i en politisk och filosofisk kultur som lever ståtligt med hjälp av militär makt och diplomatisk list. Den som vill se liknelsen i mer globala dimensioner, har läst denna text rätt.

Martin Sjöbergs fotografi är från Korsakov på Sachalin.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, nr 15 / 1992. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2008.

MARTIN BLADH & BO I. CAVEFORS / INFORMATION 15 / Revolt in the Kasbah

+
+
+
+
+
+


+
Martin Bladh & Bo I. Cavefors Francis Bacon. A Passionplay in three acts related to Three Studies for a Crucifixion by Francis Bacon

From the third act:
Revolt in the Kasbah by Bo I. Cavefors

The empire of the great moguls were stronger then ever: immoral power had been transformed into morality, ethic replaced by rhetoric. The freedom being degraded into the right of being supervised and the society was ruled by two classes, the ruling class and the classless ones that didn’t even have any mutual belonging.

Only true moral can replace the morality and join the classless ones in the struggle against the immorality which the great moguls proclaim as morality, where the unwillingness towards humanity was clouded by a shameless exposing of pitiless humanism. In a situation like this the Kasbah has to be liberated and the beige clad people delivered to be united with the classless ones, the outcasts, so that love becomes love, my brother my brother, my sister my sister.

The banners of the revolution are fluttering and the charismatic, flexible, young tiger leads the army of the infected and unwanted towards victory. When the sun rises in the east, when a new day dawns after the night has been endured, he brings together aids victims, blackheads, skinheads, disabled and cripples, Jews and Arabs, excluded bureaucrats, starving seniors, fools and terrorists, unemployed tiger cubs and all those that’s have been hidden behind the training suits body armour. There he stands; legs wide apart, jeans unzipped; pulled down, caressing his yellow brown thighs, stretching his beautiful cock, exposing the solid ribcage, giving the word for departure.

With twigs thrashing their backs, the leather straps flogging their naked buttocks, following the intense bellow of trumpets the crowd of flagellants march through the Kasbah gates. Wearing fool’s motleys, with nails and lips tarnished in black, with green eyelids, with rings in their ears and around their ankles, with hair flaming in all the colours of the rainbow, with moist wide open vulvas filled to the brim with lingonberry sprigs and blossoming heather, with beauteous cocks which heads are swollen as mellow blue plums, tempting every famished bird to pick its beak bloody. The army of the tiger marches out of the city, over the meadows, through the forests, away from society’s tentacles, escaping the politicians purging bath of rosary water and she-ass milk. They leave the society that denounce them, that reject them, and through organised debauchery experience a new night’s ecstasy, where sublimation is replaced by orgasms as mighty as the cock in the same moment the juice gushes out to flood swollen lips.
What can police and security companies, great moguls, rubber batons, teargas and water canons do against an army of sufferers, where every new affliction increases the ecstasy, makes the pain more sweeter, when death delivers and collective dying reconciles.
The Marquise de Sade speaks about a must which shock civil masochists, but is it not these tears of passion that make extremely good excesses grow.

Translation by Martin Bladh.

Francis Bacon. A Passionplay in three acts related to Three Studies for a Crucifixion by Francis Bacon©Martin Bladh&Bo I. Cavefors, 2007, 2008.Copyright©photographs:Peter Andersson and Lars Bosma 2007, 2008.

AFRIKANSK TEOLOGI

Bo I. Cavefors
AFRIKANSK TEOLOGI

En nutida brittisk kartusian skriver i dikten The Shulamite / Sulamiten (i min översättning): ”Jag är svart / som Kedars tält. / Jag är svart / som skuggorna / på bergen under natten. / Jag är bränd av solen, / och mörk som kurtinerna / runt Salomos tron. / Jag är en ros från Saron, / dalens lilja. / Hans röst är min spegel / och Hans röst är sanning. / Som en gasell eller / unghäst / kommer Han till mig, / springande över bergen, / och Han ropar: / "Stå upp min sköna och kom!" / Hans rop tränger rakt in i hjärtat; / i mitt hjärta / finns Hans vackra ansikte…”

I Höga Visan (1:5) står det: ”Svart är jag och vacker… Min moders söner blev arga på mig och satte mig att vakta vingården. Min egen vingård vaktade jag inte.”

Raderna i Höga Visan om den vackra afrikanskan och kartusianens dikt om Sulamiten berättar det afrikanska tålamodets historia: under de senaste århundradena, än idag, är afrikanens öde att tvingas försumma sin egen vingård för att tjäna på andra herrars vingårdar, som slav hos araber, som slav på den amerikanska kontinenten, som soldat i europeiska krig. I boken Schwarz bin Ich und schön gör den numera pensionerade professorn i dogmatik och ekumenisk teologi, Gotthold Hasenhüttl (född 1933), rent hus med europeisk teologiimperialism i det svarta Afrika. Simpelt och klargörande konstaterar Hasenhüttl att missionen i det Afrika som finns söder om Sahara starkt bidragit till att livsviktiga kulturformer, konstformer och religiösa riter försvunnit eller mist sina ursprungliga sociala funktioner. När kristna kyrkors imperialism under de senaste decennierna avtagit har rollen som besserwissrar övertagits av islams representanter. För afrikanen är det som att hamna ur askan i elden. Afrikanens tålamod prövas än en gång.

I det svarta Afrika spelar socialisation en betydande roll, trots alla imperialistiska religionsintrång. Medan man under europeisk medeltid fortfarande talade med Agustinus tunga om credo-ergo-sum, för att under upplysningstiden konvertera till filosofin kring begreppet cogito-ergo-sum, så är denna egotrippade fixering vid det egna Jaget främmande för svarta afrikaner - generellt sett. I det Afrika som finns söder om det islamska nordafrika, tänker och lever man istället samhälleligt, dvs socialt och gemenskapen fungerar i sin sociala kontext, dvs communico-ergo-sum. Jaget finns till som ett ego men är samtidigt en del av den sociala omgivningen, familj, släkt, vänner: den enskilda individen är en del av samhällets totalitet. Alltså raka motsatsen till den multinationella kapitalismens individualism, som vid konfrontation med det afrikanska communico-ergo-sum klart blottar sin fascistoida liberalism.

Kristen mission anlände till Afrika redan under 1400-talet och den första afrikanske biskopen, son till fursten av Mhaza, utnämndes 1518. Trots 600 års missionerande bekänner sig idag merparten afrikaner till olika naturreligioner. I islamska länder, tex Mali, utgör de kristna några få procent av befolkningen. Samtidigt finns det på kontinenten tusentals kristna sekter och lokalt förankrade ”kyrkor”. Inför alla denna religiösa aktivitet står etablerade kristna samfund ofta hjälplösa. Redan vid den Panafrikanska kongressen i Nairobi 1976 konstaterades att ”importerad kristendom aldrig kan stilla afrikanernas törst efter spiritualitet”.

Svarta afrikaner uppfattar ofta mässan/gudstjänsten och liturgin som långtråkig. Missionskristendomen har i stort sett förblivit en söndags- och högtidsreligion Det är obegripligt att efter århundradens missionsarbete, som inkluderar sjukvård och undervisning, har afrikanens tillvaro inte förbättrats, snarare tvärtom. Predikandet om kärlek uppfattas inte som seriöst. Islams framgångar på kontinenten vrider åt tumskruven ännu ett snäpp, framför allt när man i en del länder börjar införa islamsk rättsskipning. För etthundra år sedan högg den belgiska administrationen av handen för tjuvaktiga småförseelser. Detsamma sker i dag i länder med islam som statsreligion och profeten Mohamed som religionslärare. Mot detta kan ställas välvilliga kristna försök att förändra attityd och praktik: 1880 krävde påven Leo XIII i Sancta Dei Civitas att missionen ej endast borde sträva efter att befria människan från synd och själens skuggor, utan framför allt undervisa i människokärlek. Idag har de kristna kyrkorna föga att sätta emot varken den internationella kapitalismens effektiva destruktionsarbete när det gäller att utnyttja människor och naturtillgångar, eller islamsk fundamentalism/lagstiftning.

Den traditionella kulturimperialistiska och paternalistiska missionsmetoden – som krävde att varje rit och varje religiös åsikt måste godkännas av västerländskt skolade kyrkliga hierarkier - har för länge sedan övergetts av katolska kyrkan. Paradoxalt nog har resultatet blivit att biskopar och kardinaler med afrikanskt ursprung alltför ofta är mer paternalistiska än påven. Positivt är dock att katolska kyrkans relationer till Afrika förändrades radikalt i och med Andra Vatikankonciliet 1962-1965. Enligt konciliets riktlinjer skall människors tidigare religiösa riter inte ändras eller missbrukas eftersom även bland ”hedningarna” finns goda seder och bruk som kan positivt påverka kristendomen. Det är en form för umgänge, förståelse och respekt som jesuiterna predikade redan under 1500-talet, dvs inkulturation. Utifrån denna förnuftiga inställning påbörjades under 1970-talet vid teologiska fakulteten vid Kinshasas universitet en afrikansk teologi där man försökte nå fram till en symbios av västerländsk teologi och svarta afrikaners gudsuppfattningar. I praktiken visade det sig emellertid att när svarta teologer omsatte Andra Vatikankociliets teorier i vardaglig verklighet stötte man på enorma problem. Exempel: katolska kyrkans krav på celibat för präster och ordensfolk är för flertalet afrikaner en totalt oacceptabel dogm. När celibatet okritiskt accepteras av afrikanska teologer, präster och biskopar uppfattas detta som ”knäfall” inför västerländskt ”vit” teologi. De som talar sig varma för en afrikansk teologi stödjer sig också på att polygami accepterades av Augustinus, som i Contra Faustum Manichaeum skriver att det är ett ”missförstånd” att hävda att en man inte kan ha sexuella relationer med flera kvinnor, samt att de ”som menar så inte förstår hur andra människor tänker”, dvs att i tradition och av socialt förnuft finns det ofta goda skäl för polygami. Just i detta har islam en fördel framför kristendomen när det gäller att attrahera potentiella konvertiter. Å andra sidan är den afrikanska kvinnans traditionellt starka ställning inom familj och i den sociala omgivningen, något som islam har svårt att hantera.

Kulturkrocken mellan kristen mission och afrikansk kultur har medfört att kristna afrikaner avstår från att ingå äktenskap som välsignats av kyrkan. För att komma fram till afrikansk, inkulturerad kristendom, en Confessio Africana, krävs dialog. Tyvärr är olikheterna stora mellan afrikanska och västerländska filosofiska traditioner. Hur förena europeiska matematiskt-naturvetenskapliga modeller med afrikanska symbolfilosofier? För afrikanen är symboltänkandet entydigt och enhetligt, symbolfilosofier skapar enhet mellan språk och liv. Symbolerna reducerar inte verkligheten och är inte ersättning för någonting annat, utan en fördjupning av uppfattningen om verkligheten, en kunskap som leder fram till enhet och harmoni. Symbolen är inte ett ord utan en handling där det sker som beskrives. En action. Det finns ett klart släktskap mellan detta afrikanska symbolspråk som/och handling, och Martin Bladhs och mina actions kring Heliogabalus, de Rais och målaren Francis Bacon. Att bortse ifrån eller att inte vilja förstå symbolspråket och erfarenhetsdimensionerna resulterar i total oförståelse inför afrikanens självmedvetande och medvetna symbolhandling.

Magi och symboler är oupplösligt förenade i den mytiska världsbild som tekniskt övermodiga västerlänningar ställs inför i det svarta Afrika. Men symboler som uttryck för myternas sanningar är varken subjektiva eller objektiva, inte materiella och inte andligt-intellektuella utan de enheter som i en relationsförankrad verklighet binder samman ytterligheterna. Det kristna budskapet så som det förmedlats av missionärer in i nutid är obegripligt i afrikansk kultur. Bibeln eller muntligt överförda religiösa traditioner kan endast förstås om de gestaltas symboliskt. Det gäller för dop och eukaristi, syndernas förlåtelse och Kristi uppståndelse, på samma sätt som det gäller för afrikanska initiationsriter, dödsbegrepp och förfädersdyrkan. Myten finner sin egen sanning genom symbolen och i verkligheten.

Den europeiske missionären och förkunnaren av islam kan endast förstå denna afrikanska teologi och filosofi om han totalt avmytologiserar sin egen tro och gör sig mottaglig för det relativitsteoretiska och symbolistiska tänkandet. Kristus Jesus och profeten Mohamed är, så länge de inte genom handling bevisar sin afrikanitet, ointressanta. Svarta afrikaner, och jag menar verkligen svarta afrikaner därför man i denna sak verkligen kan tala om merparten afrikaner söder om Sahara oavsett folktillhörighet, menar att den som överger sin ärvda tro samtidigt förråder sina förfäder och förlorar den ”livskraft” som utgår ifrån dem. Även i länder där afrikaner tvingas övergå till den nya läran, kristendom eller islam, och går till bikt och mässa under förmiddagen eller citerar Profeten vid bönen, vänder man sig när kvällen kommer till fetischpräster, förfädernas jordiska representanter. Dagens ”missionerande” islamister reagerar med samma avsky som äldre tiders kristna missionärer mot denna ”otro”. Men för såväl den ur kristen synpunkt häretiska islam som ur kristen synvinkel bör man minnas att Paulus accepterade alla religiösa måltider, även ”hedningarnas”, som gudaoffer och såg dem som en väg till religiös frihet.

Predikan och föredrag, monologer, är för svarta afrikaner en uttrycksform som användes av människor i stor nöd eller sorg; människor talar om sig själva och med sig själva för att rädda själen från lidande. Det omvända: under riter (eukaristi/mässa) talar afrikanen i dialogform om konkreta valsituationer för att placera händelsen i religiös kontext. Det finns således en specifik afrikansk kristologi, men för många kristna afrikaner är Jesus en främling, en jude av samma folk som idag bedriver aktiv och framgångsrik propaganda för islam (det är en tanke som borde gro i den eviga konflikten mellan israeler och palestinier), alltså representant för ett folkgrupper som under årtusenden behandlat afrikanen som slav, som föraktat och föraktar den svarta huden. Jesus är i det afrikanska konceptet en historisk relikt som levde för tvåtusen år sedan, ointressant eftersom inkarnationsteorin i Afrika inte kan upplevas genom traditionen eller genom en av traditionen skapad ritkultur, utan måste inläras, indoktrineras. Jesus och Mohamed är för afrikanen inga mytiska gestalter utan historiska företeelser vars storhet helt bygger på berättelser som berättas av kristendomens och islams företrädare. Är dessa företrädare trovärdiga eller ej? Sällan. Först då Jesus, eller den kroppslige Mohamed, genom insatser för människors väl och ve skapar sin egen auktoritet blir de delaktiga av den afrikanska livsrytmen och av afrikaners dödsmedvetande. Afrikanen måste uppleva inkarnationen genom inkulturation för att befria sig själv och se Gud i vad som sker. Först då blir Kristus Jesus antropologiskt relevant. Symbolen Jesus blir Kristus först då han framstår som befriare och föredöme, när han i nuet upplevs som afrikan.

Kristen etik handlar inte om genom (liberalt sekulär) lagstiftning fastställda normer utan om fri jesuansk livsmakt. Jesus befriaren står inte utanför lagen, han befinner sig ovan lagen. Det kristna budskapet kan i Afrika inte ersätta vad som varit och vad som är, men kan bli en väg bort från slaveri och vantro. Det är idiotiskt tro att människan kan kultsubsumeras, en helighet kan aldrig ersättas av en annan helighet. Jesus var radikal i sin kritik av politisk makt och mot statens totalitetsanspråk över människor och därmed i en diametral position till islamsk lagfundamentalism. Utifrån det jesuanska frihetsbegreppet kan afrikanens livsmakt förvandlas till kärleksmakt; afrikanen behöver inte förråda sina etiska insikter för att konkret uppleva kärleken och det kristna kärleksbudskapet som befriande. Afrikanen kan erfara Gud, dvs alla gudar i den ende guden, i alla ting. Gudsrelationen blir direkt, präster, medicinmän och imamer överflödiga. Utifrån en sådan gudsuppfattnig blir det meningslöst skapa riter och rituella former kring gudomligheten. Gud avvisar aldrig människan. Människan tar inte emot Guds ”gåvor”; människan erfar Gud i egenskap av gud. En sådan afrikansk gudsbild kan positivt bidra till västerländsk kristen teologi och den kan bli ett effektivt vapen mot islamsk fundamentalism, även i Europa.

Rekomenderad bok: Gotthold Hasenhüttl Schwarz bin Ich und schön. Der theologische Aufbruch Schwarzafrikas. Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 1991.

Recension av Hasenhüttls bok publicerades i Sundsvalls Tidning den 21 augusti 1991. Recensionen här omstrukturerad, aktualiserad och utvidgad.

Bild 1: The Shulamite, 1990-talet, av en brittisk Kartusian.
Bild 2: Mansfigur, 1800-talet, trä överdragen med tunn koppar, från furstedömet Kom, ungefär nuvarande Kamerun, tidigare del av imperiet Ghana.

Copyright©Bo I. Cavefors 1991, 2008.

LUTHERSSONDOSSIERN

Lutherssondossiern : Tankeoreda i Tankesmejda

DESTROYER #6

destroyer - journal of apollonian beauty and dionysian homosexuality

#6 - new - content: leader, media, letters, obsession, photo reportage, real-life story, do it yourself, artist (georg weise), photo reportage (marc andré), artist (sidney smith), photo books, column (bo i. cavefors : the boy with the belt), thomas böhme.

publisher & editor: karl andersson.

DESTROYER

HITLER OCH PROPAGANDAN

 

 

 

 

Bo I. Cavefors
HITLER OCH PROPAGANDAN
Bok: Gerhard Paul Aufstand der Bilder. Die NS-propaganda vor 1933. Verlag J.H.W.Dietz Nachf., Bonn 1991.
Den allmänna uppfattningen om Tredje Riket präglas i hög grad av de bilder nationalsocialisterna själva producerade med marscherande SA-kolonner, fladdrande hakkorsfanor, fanatiska mötestalare och jublande massor. I varje standardverk om nationalsocialismen hävdas att dess propaganda under ”kamptiden” var lika välorganiserad och verkningsfull som efter 1933.

Varnande röster för en så förenklad syn på Hitlers väg till maktens höjder hördes dock på tidigt stadium; Wilhelm Reich, Ernst Bloch och Walter Benjamin påpekade att det är riskabelt att använda sig av Goebbels manipulationsmaterial för att belysa partiets propaganda och därav dra slutsatsen att det var historiemanipulation som bäddade för partiets/rörelsens explosionsartade framgångar.

I boken Aufstand der Bilder av Gerhard Paul – författaren är född 1951 - visas med vetenskaplig pregnans hur det faktiskt förhöll sig. Paul undersöker förutsättningarna för nazipropagandan inför riksdagsvalet 1933, han skildrar uppbyggnaden av Reichspropagandaleitung, rekonstruerar rikspresidentvalet 1932 och analyserar ett antal målgrupper och specialinriktade kampanjer. Paul dechiffrerar – mycket viktigt för den som vill lära… - nationalsocialisternas bildstrategier och visar hur emotionsladdade ORD, i bildformat och bildestetiskt återgivna, på varenda valaffisch, segrar över de demokratiska partiernas ”torra språk”.

Värt lägga på minnet: NS-propagandan före 1932 var dåligt organiserad och underfinansierad. De beryktade industrimiljonerna existerade inte, pengarna för att föra Hitler till makten kom huvudsakligen genom inträdesavgifter från massmöten med Führern himself och Goebbels. Partiets huvudfiender är under ”kampåren” varken kommunister eller judar utan socialdemokratin, det katolskt borgerliga Zentrum samt det genomkatolska Bayerischer Volkspartei. Kommunister och judar spelar en biroll i propagandan 1930-1933. Efter valframgången 1930 dämpar man de antisemitiska tongångarna för att inte störa relationerna till sympatisörer i andra länder. Primär målgrupp fram till 1932 är arbetarklassen, inte borgerskapets medelklass. Partiet strävar mot en icke-marxistisk socialism. Efter 1932 blir NSDAP ett ”folkparti” och lanserar idén om det klasslösa ”folkhemmet”.

Den stora valsegern 1930 uppnås utan större propagandainsatser. Pauls kanske något förbluffande tes är att majoriteten av NSDAP-väljarna valde Hitler utan att ha tagit del av partiets tryckta propaganda och informationsmaterial. Det som gällde var: massmöten, Hitlers blå ögon och det faktum att han var en karismatisk folkmötestalare. Paul konstaterar att propagandaapparaten, vad gällde reklam, affischer, tidningar, flygblad osv, även 1933 gick för halv fart på grund av kronisk brist på pengar. Det fanns inte, som såväl marxistisk som borgerlig fascismforskning hävdar, några tyska storindustrimän som satsade miljoner på Hitler & Co. Nationalsocialisterna hade under ”kampåren” ej heller tillgång till det då nya radiomediet utan fick förlita sig på massmöten.

”I sanning är propaganda ett fruktansvärt vapen i experters händer”, skriver Hitler i Min kamp. Politikern som egentligen ville bli konstnär blev diktator med konstnärliga ambitioner. Genom Albert Speer vet vi att Hitler även i livets slutskede ser sig som konstnär trots att han inte längre målar och tecknar utan förbereder ett apokalyptiskt allkonstverk, Europas undergång. Den sceniska ritualen, i Hitlers ungdom, med uppmarscher och demonstrationer av Wiens arbetare, gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det som fascinerade den blivande diktatorn var propagandan som politisk-estetisk inscenering, en konstform likvärdig med teater, musik, dans och måleri. Propaganda är att lära människor överträffa sig själva, vilket Hitler insåg på ett tidigt stadium. En nations styrka raggar man inte upp i salongerna, skriver Hitler 1923, utan ”i den breda massans näve, hjärna och vilja”.

Nationalsocialisterna utvecklade en sinnets och sinnlighetens teknokrati. De hade omfattande kunskaper i ämnet masspsykologi. Hitler citerade gärna Gustave Le Bons tes om ”massan” som ett ”kvinnligt väsen”, mottagligt för suggestion. Redan 1920 skriver partitidningen Völkischer Beobachter om massuggestion och politik. Bilderna från partiets massmöten präglas av nationalsocialisternas estetiska fenomenologi. 1933 berättar Goebbels för Kurt Furtwängler hur man inom NSDAP vid förverkligandet av framtidens tyska politik ”känner sig som konstnärer”.

Gerhard Paul lyckas åskådligt visa skillnaderna mellan statspropagandan i Tyska Riket och NSDAP-propagandan under åren före 1933. Han pekar på betydelsefulla olikheter mellan Hitlers ”känslopropaganda”, Goebbels ”angreppspropaganda” och Strassers ”upplysningspropaganda”, trots att alla tre har samma mål, arbetarens ”renationalisering”. Paul ifrågasätter gällande rangordning i den NS-propagandans fiendehierarki vi vant oss vid. Trots Hitlers fixering vid en biologisk historiesyn koncentreras den antisemitiska hetspropagandan till ekonomiska frågor; alltså inte juden som jude utan jude som ekonomisk makthavare, bankir, industrialist, osv. Pressens och framför allt Der Stürmers religiösa och biologiska antisemitism är inte representativ för partiet. Endast perifert sysslar Goebbels propagandaavdelning med ”Lösung der Judenfrage”. Propagandistiskt är systemfrågor viktigare när man suggererar fram uppfattningen att Weimarrepubliken är ett nationellt missfoster skapat av judar. Nationalsocialisterna profiterar på en antisemitism som är gångbar bland väljarna inom praktiskt taget samtliga demokratiska partier och i alla samhällsklasser. Exempel: kommunistpartiet, KPD, producerar och sprider i massupplagor affischer med judiska ”bossar” och Preussens socialdemokratiska inrikesminister kräver att ”oönskade östjudar” interneras i koncentrationsläger.

För många av dagens ungdomar är det obegripligt att ett okänt antal människor av rasistiska, religiösa eller politiska skäl gasas ihjäl och att miljontals soldater offras utan att det bland de hemmavarande leder till massprotester, upplopp, revolt och revolution. Kunde vansinnesutbrottet ha förhindrats? Vad kan man göra för att scenariot inte upprepas? Gerhard Pauls bok är en viktig länk i beviskedjan om varför nationalsocialisterna kom till makten och om hur en karismatisk demagog drog förbannelse över ordet när han missbrukade det för att förverkliga sin dröm om att förvandla världen till konst.

Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet, den 8 januari 1991 (obs:  på den tiden då Ingmar Björkstén var kulturchef...). Här något uppdaterad.