ERNST JÜNGER - SUBTIL JAKT

+

+

Bo I. Cavefors
ERNST JÜNGER – DEN MEDITATIVE RESENÄREN

Böcker:
Ernst Jünger Der Waldgang, Cotta’s Bibliothek der Moderne, Klett-Cotta, Stuttgart 1986
Ernst Jünger Zwei Mal Halley, Klett-Cotta, Stuttgart 1987
Artikel: Ernst Jünger Die Blumen lieben sich ohne Berührung, Rheinischer Merkur, 6. März 1987


För varje decennium, de senaste etthundra åren, som är på väg in i evigheten, har Ernst Jünger befäst positionen som en av samtidens stora tyska författare och filosofer. Protesterna när han 1983 tilldelades staden Frankfurt am Mains (före 1945 och idag endast Frankfurt…) Goethepris, drog snabbt ett löjets skimmer över protestanterna. Kontroversiell har Jünger (född 1895) alltid varit, redan när han som 18-åring rymde hemifrån för att söka sig till franska Främlingslegionen i Afrika. Kontroversiell i den förment demokratiska Weimarrepubliken, kontroversiell hos Hitlers paladiner, kontroversiell i efterkrigstidens tyska Förbundsrepublik. Med egna ord är Jünger en ”Waldgänger”, en skogsman van att vila vid milan, för vilken allt motstånd är subjektivt: under sitt mer än etthundraåriga liv (död 1998) bekämpade han de makter vilka, av taktiska och djupt kända skäl, med odefinierade frihetsbegrepp tvingar in människor i politiska system, men samtidigt anade han att människan av egen kraft, trots detta våld mot hennes själ, kan leva och överleva tack vare friheten som finns i hennes ”Eigentum”, i människans innersta väsen, i hennes intellektuella förstånd, i hennes kroppsliga kärlek.

Jünger som filosofisk-politisk partisan var alltid redo till kamp för den frihet som med ”skogen” som operationsbas framgångsrikt kan utkämpas mot alla former av makt och maktarrogans. Detta tema återvände han till mot slutet av sitt liv, i essän Die Blumen lieben sich ohne Berührung, som först publicerades i Rheinischer Merkur.

Ernst Jünger, en evigt meditativ resenär, i inre och yttre bemärkelse redan när han anlände till Afrika på flykt undan intolerabel far och intellektuellt gyttjig omvärld. Litteratur som följeslagare på den vingliga färden till den svarta kontinenten och litteratur förblev hans kamrat livet ut, också på en av de sista resorna, till Sumatra i april 1986. I dagboken, Zwei Mal Halley, berättar han om hur han för andra gången i sitt nittioettåriga liv tilläts studera kometen Halley.

Jünger uppfattade den egna existensens oförklarliga Vara som ett parallellspår till kometens bana. Resedagboken Zwei Mal Halley är författarens loggbok om de jämna slagen i ett äventyrligt hjärta; loggboken är ingen dokumentation över vad som tilldragit sig under perioden mellan de båda tillfällen kometen visat sig under Jüngers liv, däremot ett instrument avsett fixera de punkter utefter vilka kursen riktats hos vad man skulle kunna tro var en cynisk nihilist men som i verkligheten var en melankolisk katolik.

Under Sumatraresan läser Jünger Eckermanns samtal med Goethe och Jules Renards dagböcker. Han kommenterar Georg Büchners sällsamma öde, sådant det gestaltade sig efter publiceringen av Der Hessische Landbote (”Friede den Hütten! Krieg den Palästen!”), denna antifurstliga pamflett som, till skillnad från Machiavellis Furstespegel, verkligen satta eld under rumpan på makthavaren och hela det sorgliga släptåget av undersåtar för vilka ”der Fürstenmantel ist der Teppische”.

Büchner gick i landsflykt och dog i Schweiz 1837. Pamflettens förläggare, fd latinskolerektorn och prästen Friedrich Ludwig Weidig, hamnade i fängelse och i fängelset dog han två år senare. Allmoge som fått upprorsskriften i sina valkiga nävar inlevererade snällt exemplaren till polisen för att inte råka i klammeri med ”rättvisan”, med ungefär samma fåniga formulering som dagens stadsborgare hävdar att den som inte är en bov behöver inte rädas övervakningskameror. Büchner blev helt övertygad om folks dumhet. Med den erfarenheten och sårad av sitt eget ödes sabelhugg skrev han mästerverket om Woyzeck, analfabetenRaskolnikov.

Ernst Jünger menade att Georg Büchner gjorde alltför stor affär av skillnaderna mellan fattig och rik. Klarare uttryckt: för att lindra världens och människors nöd finns det andra medel att tillgripa än klassisk klasskamp. ”Die Not wechselt ihr Gesicht”, som Jünger formulerar det; ”skogen” blir lösenordet för ”das Abseits”, för människor som vill bevara sin värdighet. Om detta handlar Jüngers lilla eldfängda bok Der Waldgang, som utgavs första gången 1951, sex år efter Tysklands nederlag i andra världskriget. Boken har kvar sin politiska sprängkraft. Jüngers recept på hur ett effektivt motstånd kan organiseras, står sig. Med facit i hand kan man konstatera att Jünger inte underskattade maktens arrogans. I boken använder han en av yttre omständigheter påtvingad (segrarmakternas kollegiala ockupation av det besegrade Tyskland) litterär stil för att skydda den skogstillvaro han sökt sig till. Abstraktionsnivån är hög och kan tjäna såväl som handbok för en stadsgerilla (tex raf) som lärobok vid en filosofisk diskurs över motståndets metodik genom olydnad och defensivstrategi. En jüngersk ”Waldgänger” uppmanar till politiskt handlande gentemot den europeiska nihilism, i den genomsekulariserade och nivellerade värld där existentiella frågor knappast längre existerar. Jünger uppmanar sina läsare att försöka bevara, värna om sin mänsklighet och sin medmänsklighet: ”Die Blumen lieben sich ohne Berührung; die Fische wallen entfernt voneinander mit leichten Flossenschlägen und leuchtendem Farbenspiel. Das grenzt an Musik.“


Illustrationen av Walter Linsenmaier ur Ernst Jüngers bok Subtile Jagden, 1985.

Artikeln (här uppdaterad) publicerades våren 1987 i diverse tidningar, bla i Hufvudstadsbladet den 17.6.1987.


Copyright©Bo I. Cavefors 1987, 2007.
+