+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Bo I. Cavefors
LOGIK, ETT RENT SAMVETE, EN ÄDEL HANDLING: ERNST JÜNGER
Böcker:
Ernst Jünger Siebzig verweht IV. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995
Günter Figal & Helmut Schwilk (utg.) Magie der Heiterkeit. Ernst Jünger zum Hundertsten. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995
Über Ernst Jünger. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995
Ernst Jüngers förlag, Klett-Cotta, eller snarare förlagets ägare Ernst Klett, gav till författarens etthundraårsdag ut en rad böcker av och om densamme, däribland en volym med dagboksanteckningar från tiden 1986-1990. De båda andra här noterade böckerna är antologin Über Ernst Jünger, med bidrag av äldre Jüngersympatisörer som förläggaren Ernst Klett, André Gide, Hermann Hesse, Ernst Niekisch och Alfred Andersch, flertalet, av naturliga skäl, döda, sedan länge, samt en antologi, Magie der Heiterkeit, där ett antal något yngre författare och litteraturhistoriker som Botho Strauss, Gottfried Boehm, Peter Sloterdijk, Rüdiger Safranski, Ulrich Schacht och Heimo Schwilk, kalfatrar det hundraåriga föremålet.
Hundraårsdagen blev även milstolpe för ett sjuttiofemårigt författarskap. Det fanns 1995 och det finns idag, 2008, all anledning att reflektera något kring Jüngers kanske viktigaste verk, På Marmorklipporna, 1939. Av flera skäl viktigt, inte minst därför att det är en motståndsbok som skrevs innanför nazitysklands slutna gränser, av en författare som inte befann sig i exil utomlands utan som förskansat sig i en inre exil (läs Jüngers roman Eumeswil). Onekligen en utsatt position. Jünger föredrog att uppleva katastrofen på scengolvet, inte från salongsplats. Jünger skrev en bok om helvetet inifrån helvetets glödande kärna. Jünger var en författare som stannade kvar, som befann sig på samma plats som bokens läsare tvingades befinna sig. Till skillnad från andra av exilförfattare skrivna motståndsböcker, fanns På Marmorklipporna tillgänglig i Tyskland. Man bör således inte underskatta och kan knappast överskatta Ernst Jüngers betydelse för motståndet mot naziregimen under en period då tysk nationell socialism är mycket framgångsrik, ekonomiskt, socialt, utrikespolitiskt, maktpolitiskt. Jüngers bok fanns också tillgänglig när tusenårsriket brakade samman, när alla fördämningar brast.
I dag, 2008, är På Marmorklipporna fortfarande ett utmärkt exempel på Jüngers visionära klarsyn, när han allegoriskt talar om Hitlerregimens barbari och skriver att enda möjligheten till opposition – innan tyrannmordet verkställes – är att vara stoisk; motstånd genom ”reine Geistesmacht”. Jünger ger receptet för överlevnad: kombinationen äventyrlig aktivitet, dvs terror och ett anarkiskt icke-deltagande. Det är ur denna livshållning – intellektuella renhållning - konservativ anarkism spirar.
I sak förhöll det sig som så att efter nittonhundratjugotalets jüngerskt revolutionärt återblickande författarskap utgav han 1932 aktionspamfletten Der Arbeiter, lärobok för Tysklands nationellt konservativa revolutionärer. I boken utgår Jünger från sina erfarenheter som officer under första världskriget och drar politiska konsekvenser av dessa erfarenheter, men efter Hitlers makttillträde 1933 fjärmar han sig från den politiska stridslinjen, inser att kampen måste föras med andra medel än argument. Till brodern Friedrich George Jünger skriver han året därpå: ”Det revolutionära stadium vi gått in i kan endast hanteras genom mer omvälvande krafter än retorikens, litteraturens och ideologiernas – vårt innersta sätts på prov. Nu måste var och en själv lyfta på locket och visa vem man är. - - - Logik, ett rent samvete, en ädel handling, ja, också detta att neka delta i vidrigheterna, det är sådant som kommer visa sig vara just de skarpladdade vapen som blir allt farligare ju mindre man deltar i striden”. ”Att neka delta i vidrigheterna” innebar för Jünger att utkoras till nationalsocialisternas ärkefiende, vilket Joseph Goebbels beklagade medan en råare koryfé i partihierarkin redan vid utgivningen av Der Arbeiter ansåg att Jünger befann sig i ”Zon der Kopfschüsse”.
När På Marmorklipporna publicerats försökte rikstyska tidningar tiga ihjäl boken. Så har alltid klyftig kritik behandlats av statisk statsmakt. Förlaget räknade kallt med att boken inte skulle förbjudas eftersom partistrategerna och partiideologerna av död och pina inte ville, inte förmådde inse att den bild Ernst Jünger tecknar av NSDAP handlar om just dem, om småpåvarna, analysexeperterna, prognosmakarna, eftersägarna av Guruns tirader. Därför: boken trycktes utan trycktillstånd på papper rekvirerat och avsett för helt annan litteratur.
Drömlandskapet, mardrömslandskapet (Jüngers äldste son sändes, efter att i Hamburg ha deltagit i marinsoldaters uppror mot naziregimen, till första stridslinjen vid Carraramarmorbrotten – Italien – i tyskarnas desperata försök att hejda den allierade invasionen – och dog, naturligtvis). Detta stenlandskap återkommer Jünger till i Heliopolis och Eumeswil, ett landskap som starkt kontrasterar till drömmarnas landskap av jord och hav, till en värld fristående från tid och rum, ett drömlandskap. Drömlandskapet och mardrömslandskapet är i marmorklippsboken skapelser ägnade vilseleda censuren, men framför allt ger de en samlad bild av Jüngers ahistoriska attityd till det pågående skeendet, hans reaktioner till kampen mellan de dödgrävande makterna och de reella och verksamma och vinnande makthavarna från skogar och sumpmarker, från slätter och hav, från den verklighet där historiens urformer regelbundet regenereras. Historia in nuce.
Jüngers praktfulla skildringar av en vid avgrundens rand dödshotad men dock än så länge levande kulturs undergång, är iakttagelser med tydligt markerad distans när han jämför det Tusenåriga Tyska Riket med Herakleitos åsikt att människosläktet och kosmos måste förnyas, återuppstå ur askan sedan allt förintats av eld och flammor. I klartext talar Jünger om Tredje Rikets undergång i termer av Romerska Rikets uppgång och fall. Nero, Caligula, Alexander, Heliogabalus. Som kontrast till Hitlers Rike tecknar Jünger bilden av det Rike, av den skog där Eremiten lever i samklang med naturen. Idealbilden är existentiellt trovärdig, Jünger förtydligar och bekräftar den när han några år senare i dagboksanteckningarna från det av sina landsmän ockuperade Paris förvandlar tid till tidlöshet och transcenderar historien. François Mitterand hade helt rätt när han i hyllningsartikeln till Jüngers etthundraårsdag, i Frankfurter Allgemeine Zeitung (29.3.1995) talade om Jünger som ”en fri människa”.
Den 14 juli 1990 skriver Ernst Jünger i dagboken om hur han dagen innan, fredagen den 13, längtat bort från hemmet i Wilfingen, bort till ”ganz wo anders”. Mot sådan längtan hjälper ej ens en flaska Burgunder eller en god konjak. Istället krävs modet att vandra vägen Golgata och knipsa tre vallmoblommor: ”Die Zeit war günstig; kein Wölkschen am Horizont”. När kvällen nalkas är blommornas mjölk brunbränd; Jünger skördar en dos homeopatpreparat och färdas snart och snabbt genom galaxer och landskap med städer där endast husens brandmurar återstår efter bombmattorna – över Dresden och Berlin, Frankfurt och Würzburg… Drömlikt reser Jünger med ”dem Skelett einer Eisenbahn”; genom det sönderslitna vagnsgolvet ser han utslitna och förvridna järnvägsräls och mellan dem grönt gräs, ”das die Augen tröstete”. Tåget rusar, allt går snabbare och snabbare, det gröna transcenderas, försvinner och förvandlas till syllar och järnklämmor, ”die Farbe musste raus”. Resans mål visar sig vara ett hotell i Francos Spanien där resenären Jünger samtalar med en annan resenär, ovisst vem, om Carl von Clausewitz. Drogdrömmen visar Jüngers starka förankring och starka förtröstan i första världskrigets upplevelser och att denna förankring och denna förtröstan hos nihilisten Jünger är katolskt inspirerad. Jünger visste att världen och tiden befinner sig i ett drömtillstånd, att Nåden finns där de religiösa krafter finns som är samtidigt genomskinliga och ogenomskådbara. ”Gudarna lever”, skriver Jünger och fortsätter, men ”Templen är rivna och vi vet ej längre ens namnen på många av dem som där en gång tillbads. Gudarna är dödliga men detta säger ingenting om gudarnas väsen och hemligheter”. Jünger menar att Gud och kristendomen är företeelser som kan dö, försvinna, ersättas av något annat. Men tiden är nu och katolska kyrkan är den institution som bäst bevarar det historiska transcendentala arvet. Vi är tidsvittnen till detta, men kan inte påverka vad som sker. Inga böner, miljarder böner hjälper inte mot gudarnas sanningar. Vad som sker inför våra ögon, i våra hjärtan och i våra hjärnor är att gudarna ändrar gestalt. De riter med vilka gudarna äras och den kultur som omger dem präglar människans kulturer i vilka hon lever, men allt detta, allt detta, är underordnat naturens, tidens och historiens lagar. Nya Kyrkor kommer att byggas på de raserade och glömda templens platser, som Canterbury följer Stonehenge. Gudarnas återkomst anas men det är inte möjligt veta var, hur och när de kommer, men ”de måste komma, utan gudar finns det ingen kultur”. När de gamla gudarna gått i graven och innan nya gudar transcenderats till gestalter av blod och kött gives det ett interregnum, en mellanperiod, en mix av det som håller på att dö och av det som ligger i födslovåndor.
”Att somna är att vakna”, skriver Ernst Jünger i Das Abenteuerliche Herz (1929) och den 28 november 1988 noterar han i dagboken att ”kamrat Fischer” skall jordfästas följande dag. Fischer anmälde sig som frivillig 1914 och tjänstgjorde mot livets slut som Jüngers arkivarie. Jünger konstaterar att han tilldelats rollen som ”Türschlüsser”. Vad som återstår är glömskan, ja, egentligen ”borde man sätta sig ned för att vila innan man lägger sig ned för sista vilan”.
Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor 1995:7. Här något uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008.
LOGIK, ETT RENT SAMVETE, EN ÄDEL HANDLING: ERNST JÜNGER
Böcker:
Ernst Jünger Siebzig verweht IV. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995
Günter Figal & Helmut Schwilk (utg.) Magie der Heiterkeit. Ernst Jünger zum Hundertsten. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995
Über Ernst Jünger. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1995
Ernst Jüngers förlag, Klett-Cotta, eller snarare förlagets ägare Ernst Klett, gav till författarens etthundraårsdag ut en rad böcker av och om densamme, däribland en volym med dagboksanteckningar från tiden 1986-1990. De båda andra här noterade böckerna är antologin Über Ernst Jünger, med bidrag av äldre Jüngersympatisörer som förläggaren Ernst Klett, André Gide, Hermann Hesse, Ernst Niekisch och Alfred Andersch, flertalet, av naturliga skäl, döda, sedan länge, samt en antologi, Magie der Heiterkeit, där ett antal något yngre författare och litteraturhistoriker som Botho Strauss, Gottfried Boehm, Peter Sloterdijk, Rüdiger Safranski, Ulrich Schacht och Heimo Schwilk, kalfatrar det hundraåriga föremålet.
Hundraårsdagen blev även milstolpe för ett sjuttiofemårigt författarskap. Det fanns 1995 och det finns idag, 2008, all anledning att reflektera något kring Jüngers kanske viktigaste verk, På Marmorklipporna, 1939. Av flera skäl viktigt, inte minst därför att det är en motståndsbok som skrevs innanför nazitysklands slutna gränser, av en författare som inte befann sig i exil utomlands utan som förskansat sig i en inre exil (läs Jüngers roman Eumeswil). Onekligen en utsatt position. Jünger föredrog att uppleva katastrofen på scengolvet, inte från salongsplats. Jünger skrev en bok om helvetet inifrån helvetets glödande kärna. Jünger var en författare som stannade kvar, som befann sig på samma plats som bokens läsare tvingades befinna sig. Till skillnad från andra av exilförfattare skrivna motståndsböcker, fanns På Marmorklipporna tillgänglig i Tyskland. Man bör således inte underskatta och kan knappast överskatta Ernst Jüngers betydelse för motståndet mot naziregimen under en period då tysk nationell socialism är mycket framgångsrik, ekonomiskt, socialt, utrikespolitiskt, maktpolitiskt. Jüngers bok fanns också tillgänglig när tusenårsriket brakade samman, när alla fördämningar brast.
I dag, 2008, är På Marmorklipporna fortfarande ett utmärkt exempel på Jüngers visionära klarsyn, när han allegoriskt talar om Hitlerregimens barbari och skriver att enda möjligheten till opposition – innan tyrannmordet verkställes – är att vara stoisk; motstånd genom ”reine Geistesmacht”. Jünger ger receptet för överlevnad: kombinationen äventyrlig aktivitet, dvs terror och ett anarkiskt icke-deltagande. Det är ur denna livshållning – intellektuella renhållning - konservativ anarkism spirar.
I sak förhöll det sig som så att efter nittonhundratjugotalets jüngerskt revolutionärt återblickande författarskap utgav han 1932 aktionspamfletten Der Arbeiter, lärobok för Tysklands nationellt konservativa revolutionärer. I boken utgår Jünger från sina erfarenheter som officer under första världskriget och drar politiska konsekvenser av dessa erfarenheter, men efter Hitlers makttillträde 1933 fjärmar han sig från den politiska stridslinjen, inser att kampen måste föras med andra medel än argument. Till brodern Friedrich George Jünger skriver han året därpå: ”Det revolutionära stadium vi gått in i kan endast hanteras genom mer omvälvande krafter än retorikens, litteraturens och ideologiernas – vårt innersta sätts på prov. Nu måste var och en själv lyfta på locket och visa vem man är. - - - Logik, ett rent samvete, en ädel handling, ja, också detta att neka delta i vidrigheterna, det är sådant som kommer visa sig vara just de skarpladdade vapen som blir allt farligare ju mindre man deltar i striden”. ”Att neka delta i vidrigheterna” innebar för Jünger att utkoras till nationalsocialisternas ärkefiende, vilket Joseph Goebbels beklagade medan en råare koryfé i partihierarkin redan vid utgivningen av Der Arbeiter ansåg att Jünger befann sig i ”Zon der Kopfschüsse”.
När På Marmorklipporna publicerats försökte rikstyska tidningar tiga ihjäl boken. Så har alltid klyftig kritik behandlats av statisk statsmakt. Förlaget räknade kallt med att boken inte skulle förbjudas eftersom partistrategerna och partiideologerna av död och pina inte ville, inte förmådde inse att den bild Ernst Jünger tecknar av NSDAP handlar om just dem, om småpåvarna, analysexeperterna, prognosmakarna, eftersägarna av Guruns tirader. Därför: boken trycktes utan trycktillstånd på papper rekvirerat och avsett för helt annan litteratur.
Drömlandskapet, mardrömslandskapet (Jüngers äldste son sändes, efter att i Hamburg ha deltagit i marinsoldaters uppror mot naziregimen, till första stridslinjen vid Carraramarmorbrotten – Italien – i tyskarnas desperata försök att hejda den allierade invasionen – och dog, naturligtvis). Detta stenlandskap återkommer Jünger till i Heliopolis och Eumeswil, ett landskap som starkt kontrasterar till drömmarnas landskap av jord och hav, till en värld fristående från tid och rum, ett drömlandskap. Drömlandskapet och mardrömslandskapet är i marmorklippsboken skapelser ägnade vilseleda censuren, men framför allt ger de en samlad bild av Jüngers ahistoriska attityd till det pågående skeendet, hans reaktioner till kampen mellan de dödgrävande makterna och de reella och verksamma och vinnande makthavarna från skogar och sumpmarker, från slätter och hav, från den verklighet där historiens urformer regelbundet regenereras. Historia in nuce.
Jüngers praktfulla skildringar av en vid avgrundens rand dödshotad men dock än så länge levande kulturs undergång, är iakttagelser med tydligt markerad distans när han jämför det Tusenåriga Tyska Riket med Herakleitos åsikt att människosläktet och kosmos måste förnyas, återuppstå ur askan sedan allt förintats av eld och flammor. I klartext talar Jünger om Tredje Rikets undergång i termer av Romerska Rikets uppgång och fall. Nero, Caligula, Alexander, Heliogabalus. Som kontrast till Hitlers Rike tecknar Jünger bilden av det Rike, av den skog där Eremiten lever i samklang med naturen. Idealbilden är existentiellt trovärdig, Jünger förtydligar och bekräftar den när han några år senare i dagboksanteckningarna från det av sina landsmän ockuperade Paris förvandlar tid till tidlöshet och transcenderar historien. François Mitterand hade helt rätt när han i hyllningsartikeln till Jüngers etthundraårsdag, i Frankfurter Allgemeine Zeitung (29.3.1995) talade om Jünger som ”en fri människa”.
Den 14 juli 1990 skriver Ernst Jünger i dagboken om hur han dagen innan, fredagen den 13, längtat bort från hemmet i Wilfingen, bort till ”ganz wo anders”. Mot sådan längtan hjälper ej ens en flaska Burgunder eller en god konjak. Istället krävs modet att vandra vägen Golgata och knipsa tre vallmoblommor: ”Die Zeit war günstig; kein Wölkschen am Horizont”. När kvällen nalkas är blommornas mjölk brunbränd; Jünger skördar en dos homeopatpreparat och färdas snart och snabbt genom galaxer och landskap med städer där endast husens brandmurar återstår efter bombmattorna – över Dresden och Berlin, Frankfurt och Würzburg… Drömlikt reser Jünger med ”dem Skelett einer Eisenbahn”; genom det sönderslitna vagnsgolvet ser han utslitna och förvridna järnvägsräls och mellan dem grönt gräs, ”das die Augen tröstete”. Tåget rusar, allt går snabbare och snabbare, det gröna transcenderas, försvinner och förvandlas till syllar och järnklämmor, ”die Farbe musste raus”. Resans mål visar sig vara ett hotell i Francos Spanien där resenären Jünger samtalar med en annan resenär, ovisst vem, om Carl von Clausewitz. Drogdrömmen visar Jüngers starka förankring och starka förtröstan i första världskrigets upplevelser och att denna förankring och denna förtröstan hos nihilisten Jünger är katolskt inspirerad. Jünger visste att världen och tiden befinner sig i ett drömtillstånd, att Nåden finns där de religiösa krafter finns som är samtidigt genomskinliga och ogenomskådbara. ”Gudarna lever”, skriver Jünger och fortsätter, men ”Templen är rivna och vi vet ej längre ens namnen på många av dem som där en gång tillbads. Gudarna är dödliga men detta säger ingenting om gudarnas väsen och hemligheter”. Jünger menar att Gud och kristendomen är företeelser som kan dö, försvinna, ersättas av något annat. Men tiden är nu och katolska kyrkan är den institution som bäst bevarar det historiska transcendentala arvet. Vi är tidsvittnen till detta, men kan inte påverka vad som sker. Inga böner, miljarder böner hjälper inte mot gudarnas sanningar. Vad som sker inför våra ögon, i våra hjärtan och i våra hjärnor är att gudarna ändrar gestalt. De riter med vilka gudarna äras och den kultur som omger dem präglar människans kulturer i vilka hon lever, men allt detta, allt detta, är underordnat naturens, tidens och historiens lagar. Nya Kyrkor kommer att byggas på de raserade och glömda templens platser, som Canterbury följer Stonehenge. Gudarnas återkomst anas men det är inte möjligt veta var, hur och när de kommer, men ”de måste komma, utan gudar finns det ingen kultur”. När de gamla gudarna gått i graven och innan nya gudar transcenderats till gestalter av blod och kött gives det ett interregnum, en mellanperiod, en mix av det som håller på att dö och av det som ligger i födslovåndor.
”Att somna är att vakna”, skriver Ernst Jünger i Das Abenteuerliche Herz (1929) och den 28 november 1988 noterar han i dagboken att ”kamrat Fischer” skall jordfästas följande dag. Fischer anmälde sig som frivillig 1914 och tjänstgjorde mot livets slut som Jüngers arkivarie. Jünger konstaterar att han tilldelats rollen som ”Türschlüsser”. Vad som återstår är glömskan, ja, egentligen ”borde man sätta sig ned för att vila innan man lägger sig ned för sista vilan”.
Artikeln tidigare publicerad i Svarta Fanor 1995:7. Här något uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment