Måna Rezaijoff : 3 dikter

Måna Rezaijoff
3 DIKTER


1.
Jag också Isidore.
Jag odlar också miljontals insekter,
som vid ett lämpligt tillfälle
ska erövra oskyldiga,
tämja dem och göra dem ont,
likt ett straff
som utdelas i förtid.
Det ska utdelas innan,
innan de oskyldiga gjort sig skyldiga
till de vedervärdigheter
de är satta på jorden för att åsamka.
Min odling är dock mer blygsam,
den är inte lik din till utseendet
och erhåller ingen prakt,
varken 40 mil bred eller djup.
Den är listigt begravd i en källare
under ett hus
där jag bor,
äter och sover.
Dina plågsamma skapelser
finns också här
hos oss.
Men det var länge sen de
fick ordentligt med utfodring.
Nu är de svaga
och ingen minns deras styrka.
De vilar stillsamt i byggnadens vrår,
där de istället iakttar mina skapelser.
För i det här landet gör inte lusen
någon skada, i samma utsträckning
som kackerlackan.
De är den nya Guden vi tillber,
fruktar och dyrkar.
Guden vi försöker leva med
och efterlikna i våra egna liv.
Jag ger dem oskändade människohjärtan,
mestadels från kvinnor och barn
för att de ska känna igen stanken
av naivitet och oskuldsfullhet.
Det är dit de måste nå, med armar och klor,
så att kvinnorna föder död
istället för barn.


2.
Dina olika skepnader
är för mig
det mest självklara.
Dessa olika djur
du kan förvandla dig till
behöver inga skäl.
Deras beteende bottnar
i en instinkt.
För människan behöver djur
ingte några fler förklaringar.
Nu kan du mörda och förinta
dina medmänniskor, utan motiv.
Du kan låta dina käkar krossa ben,
slita bort köttstycken,
utan att förklara varför.
Inbillningen om att
djur som du kan tämjas,
straffas med ett bortslitet ben.
Jag gör rätt i att vara rädd,
för hajarna och för vildsvinen.
Deras kropp är bara en mask du bär
för att, på det mest njutbara sätt,
spilla blodet från människan.
Nu när jag vet
vem det är
som gömmer sig
bakom dessa monstruösa skapelser,
under deras späck, under deras skinn
vill jag inget hellre
än att förenas med denne.
Hur jag blir en del av honom
spelar ingen roll.
Nu längtar jag bara efter att
rädslan ska överge mig,
så att jag kan stå
mitt i det svarta havet, mitt i
den snärjande skogen
och vänta
på att bli hämtad,
i vänskap
eller i blod.


3.
Det onda kom från ingenstans.

Först inbillade jag mig
att det kom från det infernala
jag skrivit några timmar tidigare.
En smärta som förlamade
hela högra sidan av min kropp,
som ett straff för min pakt.
När jag förstod
att det var andra människor
som gjort mig ont,
lät jag deras blod
bli ett skonsamt bad.
Jag pressade in mina fingrar,
mina hela händer
i en krossad skalle,
för att dämpa värken.
Håret flätade jag
runt mina fötter
som vilade på en bädd av brosk
från knäskålarna
av en väldig, fet, ung kvinna.
Jag baddade mina tinningar
med hjärtat från en hjort.
Inget från människosläktet
skulle åtaga sig
av denna vikt.
Jag förbannar människan och hennes
tvångsmässiga barnafödande, hennes
orala stadie som sväljer all skönhet
med en stämma som spränger trumhinnor.
Er förintelse sköter ni bäst själva.
Jag lutar mig tillbaka,
i försäkran om vad som komma skall.


Copyright©Måna Rezaijoff, 2008.