.
Bo I. Cavefors
DET VAR PÅ CASPARS TID...
År 1774 klär sig sensibla tyska gossar i blå kappa och gula byxor, som den stackars Werther. Samma år föds landskapsmålaren Caspar David Friedrich. Han växer upp, mognar, vandrar 1794 till Köpenhamn och professorn i historiemåleri, Nicolai Abraham Abildgaard, den ”nordiska renässansens” målarfurste, hängiven beundrare av barden Ossian. Friedrichs bildkoncept blir således patriotiskt-agitatoriskt (goda pedagoger sätter avtryck…), ungefär som Heinrich von Kleist beskriver det i Katechismus der Deutschen: „Eine Lustjagd, wie wenn Schützen / Auf der Spur dem Wolfe sitzen! / Schlag ihn tot! Das Weltgericht / Fragt euch nach dem gründen nicht!" Temat finns på Friedrichs Grabmale alter Heiden. Kleists aggressiva ton och Friedrichs revolutionära patos blir andlig kost för nationellt sinnade tyskar fram till dess att Grande Armée besegrats och Napoleons soldater släpar sig fram genom Tyskland med näsan vänd mot Frankrike. Poeter, filosofer och målare sticker pistolen under livremmen och går in i Landstormen. Fosterlandskärlek och erotisk lust. Friedrich uppmanar Dresdenborna till offerberedskap: ”Ni män, kära bröder, ni kvinnor, kära systrar, ni pojkar och flickor! Hör på mig, lyssna till mina ord!”. Samtidigt fullbordar han målningen Chausseur im Walde, där en eftersläntrande fransk soldat möter djävulen i gestalt av en mäktig, mörk, snötyngd granskog som omsluter honom lika häxlikt som ryska steppen tidigare svalt flertalet av hans kamrater i den oövervinnerliga kejserliga franska armén. Dödskram och dödskyss.
Patriotism har sin tid, politisk realism har sin tid, eftertanke har sin tid. Men makten hör av sig: Wienkongressen sätter punkt för tyska patrioters storvulna planer. I praktiken mister Deutsche Bund allt verkligt inflytande och degraderas till städgumma åt de tidigare härskande klasserna, åt restauration och den Heliga Alliansen. Medlemmarna i Burschenschaften blir de mest spektakulära motståndarna till Wienkongressens beslut. De klär sig i svart rock med röda slag och gula knappar, vilket retar gallfeber på etablissemanget som beskyller den tidens reclaimthestreetaktivister att provocera fram förutsättningarna till revolution. Makten skärper censurlagarna. I och med Wartburgfesten den 18 oktober 1817 skärps motsättningarna. De presumtiva upprorsmännen ställer krav på den fria tankens pånyttfödelse. Teologistudenten Karl Ludwig Sand, krigsfrivillig 1814, tar teserna på allvar och störtar iväg till den förmögne succéförfattaren August von Kotzebue, som anklagades för att vara rysspion och av tsaren årligen erhålla ett arvode av 15 000 rubel. Sand knackar på porten. När Kotzebue öppnar dörren stöter Sand en dolk i hans bröst och skriker: ”Hier, du Verräter des Vaterlandes”. Därefter försöker han ta sitt eget liv. Kotzebue dör. Sand överlever, döms till döden och hängs offentligt den 20 maj 1820. Några veckor senare införs vittgående undantagslagar, framför allt vad gäller studenter och universitetens fakulteter. Regeringarna i skilda tyska stater tar tillfället i akt att regionalt och lokalt vidta extrema säkerhetsåtgärder: ”Wir Friedrich Wilhelm, von Gottes Gnaden König von Preussen” beslutar att var och en som misstänkes deltaga vid förmodat landsförrädiska föreningars slutna möten, skall ställas inför krigsrätt med ”Königlich Preuss. Immediat-Untersuchungs-Kommission” som åklagarmyndighet. Knappt tio år senare går Dresdens julirevolution av stapeln – tre månaders försening, dvs i september. Caspar David Friedrich håller sig denna gång i schack men av brev framgår att han sympatiserade med revolutionärerna. Den 26 juni 1835 drabbas Friedrich av slaganfall. I början av 1836 kommer ett nytt anfall. Horisontlinjen bryts. Skuggorna kommer allt närmare. Molnen mörknar och målaren dör den 7 maj 1840, efterlämnande hustru och barn, 460 Riskdaler samt 20 Groschen. Loppisauktionen av penslar, dukar och annat inbringar 15 Riksdaler och 10 Groschen. Begravningen kostar 48 Riksdaler. Caroline är utfattig och hänvisad till socialhjälp men genom gode vännen Vasili Andrejewitsch Shukowskis förmedling (han har tidigare hjälp Friedrich sälja tavlor till ryska samlare) erhåller änka och barn en gåva från tsaren (av alla) på 150 Riksdaler.
I historiens ljus står det klart att furstarna och politikerna medvetet utnyttjade patriotiska medborgarrättsrörelser för egna syften inför befrielsekriget, men när Burschenschaftfolket och andra medborgare kräver frihet också för egen del, yttrandefrihet, osv, anar makteliten att det är fara å färde, dunder och bråk, och slår till med full kraft, skrupulöst. I detta regressiva läge fortsatte Friedrich måla som vanligt och sveper figurerna i gammeltysk dräkt med sammetsbarett och svart livrock, som i Zwei Männer im Betrachtung des Mondes, där två av Tysklands förlorade söner melankoliskt blickar in mot ett öde landskap. De är främlingar i eget land. Som den unge lidande Werther ensamma även i själens landskap. Döden förlöser erotisk längtan. Unga män kan ge sig av, kan ge sig hän, bort från världen, in i ljusets rike, in i kärleksakten med den döde eller döda älskade, för en evig bröllopsnatt i graven. Novalis’ Sophie var ett barn när kärleken öppnade henne för döden. Friedrich Rückert förlorade sina barn och förevigade dem i femhundra Kindertodtenlieder; Ernst och Luise, fem respektive tre år gamla, faderns ”liebsten und schönsten”, dör under scharlakansfeberepedemien 1833-1834. Möjligen låter det rått, men Novalis och Rückert kan i delvis tacka nära anhörigas för tidiga död för sin egen odödlighet. Detta gäller även målaren Friedrich. Tre av hans nio syskon överlever inte barnaåren, vilket under 1700-talet i och för sig inte var anmärkningsvärt, men moderns död 1781, då Caspar David är sju år, drabbar honom hårt och katastrofen fullbordas 1787 då den yngre brodern Christoffer drunknar när han försöker rädda storebror som under en skridskofärd trampat genom isen och hamnat i vattnet. För Friedrich blir följderna ett livslångt kvalfullt skuldmedvetande. Traumat förvandlas till vilja till självplågeri, Border-Line-symptom. Erfarenheter av död förvandlar romantikernas dödstematik till dödslängtan och längtan efter kyrkogården som kultplats. Denna svarta skräckromantik har sin mest geniale uttolkare i Friedrichs generationskamrat E.T.A.Hofmann (läs: Die Elixiere des Teufels).
Poeten Novalis dödslängtan leder till hans eget, till människans, inre, till någon form av självanalys, självinsikt. Målaren Friedrich lever med sin dödslängtan fastnaglad vid det religiöst formade landskapet. Studera Mönch am Meer och Abtei im Eichenwald… Dessa mänskliga melankoliska uppenbarelser, skuggor som söker sig in över gränslinjen som skiljer liv från grav, det dödens landskap där såväl livets som naturens normaltillstånd är likstelhet. Vitt, efterhand alltmer grönaktigt som djupa granskogar. Allt är hopplöst, utsiktslöst, oförlöst, totalt mörker – även likbärarna bleknar till spöken och försvinner in i sin egen skuggvärld. Målningarna, visionerna och insikterna leder inget vart, allt slutar i något obestämbart, möjligen diffus förhoppning om förlossning. Friedrichs målningar är dödsikoner och hans kristendom en enda horisontlös kommentar till protestantiska Bibelkommentarer, en klang- och jubelföreställning med dödsdanser, avancerade koreografier men i avsaknad av kors och troslära, en målarmässa där altartjänsten celebreras med Kristus Jesus frånvarande men med konstens gudinna som stand-in, deklamerande romantikerpoesi och bardverser i en verklighet där människa och natur strålar av fulländning och dödslängtan. Motsägelsefullt och föga logiskt. Enligt herrnhutarna Nikolaus Ludwig Graf von Zinsendorf och August Hermann Francke, bygger 1700-talets protestantiska pietism på de båda trosartiklarna om återfödelse och den troendes känsla av Gudsnärvaro. Denna individuella närhet kräver varken präst eller kyrka: avgörande är människans hängivenhet. När pietister ersätter kyrkan med natur, blir pietism i Baruch Spinozas mening panteistisk och man närmar sig ignatianskt katolsk spiritualitet, den troende finner Gud i alla ting, människan bör söka Gud i alla ting. Gud och natur är ett. Naturen är gudomlig. Naturen är inte enbart det gudomliga fingrets avtryck, utan i sig gudomlig, alla Guds ting vilar i sig själva i den troende och mottagliga människans riddarhjärta. Goethe/Werther talar om den älskade dalgången, om solen i zenit, om skogens dunkel och om solstrålarna som lyser upp skogshelgedomens inre. Werther sjunker behagfullt ned i det höga gräset vid bäcken, sluter ögonlocken och famnar sin älskade vän, världen.
Fortsättning följer, eventuellt.
Copyright©Bo I. Cavefors 2008.
Bo I. Cavefors
DET VAR PÅ CASPARS TID...
År 1774 klär sig sensibla tyska gossar i blå kappa och gula byxor, som den stackars Werther. Samma år föds landskapsmålaren Caspar David Friedrich. Han växer upp, mognar, vandrar 1794 till Köpenhamn och professorn i historiemåleri, Nicolai Abraham Abildgaard, den ”nordiska renässansens” målarfurste, hängiven beundrare av barden Ossian. Friedrichs bildkoncept blir således patriotiskt-agitatoriskt (goda pedagoger sätter avtryck…), ungefär som Heinrich von Kleist beskriver det i Katechismus der Deutschen: „Eine Lustjagd, wie wenn Schützen / Auf der Spur dem Wolfe sitzen! / Schlag ihn tot! Das Weltgericht / Fragt euch nach dem gründen nicht!" Temat finns på Friedrichs Grabmale alter Heiden. Kleists aggressiva ton och Friedrichs revolutionära patos blir andlig kost för nationellt sinnade tyskar fram till dess att Grande Armée besegrats och Napoleons soldater släpar sig fram genom Tyskland med näsan vänd mot Frankrike. Poeter, filosofer och målare sticker pistolen under livremmen och går in i Landstormen. Fosterlandskärlek och erotisk lust. Friedrich uppmanar Dresdenborna till offerberedskap: ”Ni män, kära bröder, ni kvinnor, kära systrar, ni pojkar och flickor! Hör på mig, lyssna till mina ord!”. Samtidigt fullbordar han målningen Chausseur im Walde, där en eftersläntrande fransk soldat möter djävulen i gestalt av en mäktig, mörk, snötyngd granskog som omsluter honom lika häxlikt som ryska steppen tidigare svalt flertalet av hans kamrater i den oövervinnerliga kejserliga franska armén. Dödskram och dödskyss.
Patriotism har sin tid, politisk realism har sin tid, eftertanke har sin tid. Men makten hör av sig: Wienkongressen sätter punkt för tyska patrioters storvulna planer. I praktiken mister Deutsche Bund allt verkligt inflytande och degraderas till städgumma åt de tidigare härskande klasserna, åt restauration och den Heliga Alliansen. Medlemmarna i Burschenschaften blir de mest spektakulära motståndarna till Wienkongressens beslut. De klär sig i svart rock med röda slag och gula knappar, vilket retar gallfeber på etablissemanget som beskyller den tidens reclaimthestreetaktivister att provocera fram förutsättningarna till revolution. Makten skärper censurlagarna. I och med Wartburgfesten den 18 oktober 1817 skärps motsättningarna. De presumtiva upprorsmännen ställer krav på den fria tankens pånyttfödelse. Teologistudenten Karl Ludwig Sand, krigsfrivillig 1814, tar teserna på allvar och störtar iväg till den förmögne succéförfattaren August von Kotzebue, som anklagades för att vara rysspion och av tsaren årligen erhålla ett arvode av 15 000 rubel. Sand knackar på porten. När Kotzebue öppnar dörren stöter Sand en dolk i hans bröst och skriker: ”Hier, du Verräter des Vaterlandes”. Därefter försöker han ta sitt eget liv. Kotzebue dör. Sand överlever, döms till döden och hängs offentligt den 20 maj 1820. Några veckor senare införs vittgående undantagslagar, framför allt vad gäller studenter och universitetens fakulteter. Regeringarna i skilda tyska stater tar tillfället i akt att regionalt och lokalt vidta extrema säkerhetsåtgärder: ”Wir Friedrich Wilhelm, von Gottes Gnaden König von Preussen” beslutar att var och en som misstänkes deltaga vid förmodat landsförrädiska föreningars slutna möten, skall ställas inför krigsrätt med ”Königlich Preuss. Immediat-Untersuchungs-Kommission” som åklagarmyndighet. Knappt tio år senare går Dresdens julirevolution av stapeln – tre månaders försening, dvs i september. Caspar David Friedrich håller sig denna gång i schack men av brev framgår att han sympatiserade med revolutionärerna. Den 26 juni 1835 drabbas Friedrich av slaganfall. I början av 1836 kommer ett nytt anfall. Horisontlinjen bryts. Skuggorna kommer allt närmare. Molnen mörknar och målaren dör den 7 maj 1840, efterlämnande hustru och barn, 460 Riskdaler samt 20 Groschen. Loppisauktionen av penslar, dukar och annat inbringar 15 Riksdaler och 10 Groschen. Begravningen kostar 48 Riksdaler. Caroline är utfattig och hänvisad till socialhjälp men genom gode vännen Vasili Andrejewitsch Shukowskis förmedling (han har tidigare hjälp Friedrich sälja tavlor till ryska samlare) erhåller änka och barn en gåva från tsaren (av alla) på 150 Riksdaler.
I historiens ljus står det klart att furstarna och politikerna medvetet utnyttjade patriotiska medborgarrättsrörelser för egna syften inför befrielsekriget, men när Burschenschaftfolket och andra medborgare kräver frihet också för egen del, yttrandefrihet, osv, anar makteliten att det är fara å färde, dunder och bråk, och slår till med full kraft, skrupulöst. I detta regressiva läge fortsatte Friedrich måla som vanligt och sveper figurerna i gammeltysk dräkt med sammetsbarett och svart livrock, som i Zwei Männer im Betrachtung des Mondes, där två av Tysklands förlorade söner melankoliskt blickar in mot ett öde landskap. De är främlingar i eget land. Som den unge lidande Werther ensamma även i själens landskap. Döden förlöser erotisk längtan. Unga män kan ge sig av, kan ge sig hän, bort från världen, in i ljusets rike, in i kärleksakten med den döde eller döda älskade, för en evig bröllopsnatt i graven. Novalis’ Sophie var ett barn när kärleken öppnade henne för döden. Friedrich Rückert förlorade sina barn och förevigade dem i femhundra Kindertodtenlieder; Ernst och Luise, fem respektive tre år gamla, faderns ”liebsten und schönsten”, dör under scharlakansfeberepedemien 1833-1834. Möjligen låter det rått, men Novalis och Rückert kan i delvis tacka nära anhörigas för tidiga död för sin egen odödlighet. Detta gäller även målaren Friedrich. Tre av hans nio syskon överlever inte barnaåren, vilket under 1700-talet i och för sig inte var anmärkningsvärt, men moderns död 1781, då Caspar David är sju år, drabbar honom hårt och katastrofen fullbordas 1787 då den yngre brodern Christoffer drunknar när han försöker rädda storebror som under en skridskofärd trampat genom isen och hamnat i vattnet. För Friedrich blir följderna ett livslångt kvalfullt skuldmedvetande. Traumat förvandlas till vilja till självplågeri, Border-Line-symptom. Erfarenheter av död förvandlar romantikernas dödstematik till dödslängtan och längtan efter kyrkogården som kultplats. Denna svarta skräckromantik har sin mest geniale uttolkare i Friedrichs generationskamrat E.T.A.Hofmann (läs: Die Elixiere des Teufels).
Poeten Novalis dödslängtan leder till hans eget, till människans, inre, till någon form av självanalys, självinsikt. Målaren Friedrich lever med sin dödslängtan fastnaglad vid det religiöst formade landskapet. Studera Mönch am Meer och Abtei im Eichenwald… Dessa mänskliga melankoliska uppenbarelser, skuggor som söker sig in över gränslinjen som skiljer liv från grav, det dödens landskap där såväl livets som naturens normaltillstånd är likstelhet. Vitt, efterhand alltmer grönaktigt som djupa granskogar. Allt är hopplöst, utsiktslöst, oförlöst, totalt mörker – även likbärarna bleknar till spöken och försvinner in i sin egen skuggvärld. Målningarna, visionerna och insikterna leder inget vart, allt slutar i något obestämbart, möjligen diffus förhoppning om förlossning. Friedrichs målningar är dödsikoner och hans kristendom en enda horisontlös kommentar till protestantiska Bibelkommentarer, en klang- och jubelföreställning med dödsdanser, avancerade koreografier men i avsaknad av kors och troslära, en målarmässa där altartjänsten celebreras med Kristus Jesus frånvarande men med konstens gudinna som stand-in, deklamerande romantikerpoesi och bardverser i en verklighet där människa och natur strålar av fulländning och dödslängtan. Motsägelsefullt och föga logiskt. Enligt herrnhutarna Nikolaus Ludwig Graf von Zinsendorf och August Hermann Francke, bygger 1700-talets protestantiska pietism på de båda trosartiklarna om återfödelse och den troendes känsla av Gudsnärvaro. Denna individuella närhet kräver varken präst eller kyrka: avgörande är människans hängivenhet. När pietister ersätter kyrkan med natur, blir pietism i Baruch Spinozas mening panteistisk och man närmar sig ignatianskt katolsk spiritualitet, den troende finner Gud i alla ting, människan bör söka Gud i alla ting. Gud och natur är ett. Naturen är gudomlig. Naturen är inte enbart det gudomliga fingrets avtryck, utan i sig gudomlig, alla Guds ting vilar i sig själva i den troende och mottagliga människans riddarhjärta. Goethe/Werther talar om den älskade dalgången, om solen i zenit, om skogens dunkel och om solstrålarna som lyser upp skogshelgedomens inre. Werther sjunker behagfullt ned i det höga gräset vid bäcken, sluter ögonlocken och famnar sin älskade vän, världen.
Fortsättning följer, eventuellt.
Copyright©Bo I. Cavefors 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment