Johannes Flink
Återblick
Ett avsnitt ur romanen Frilands Olycksfågel
”Enligt mellanvärldens fashionabla teorier kan det vara både en lesbisk och man-manlig fördel att födas med en inbyggd, biologisk strap-on. Jag har alltid upplevt det som mer komplicerat. Ja, faktiskt så komplicerat att jag är ganska säker på att jag skulle blivit totalt nedbruten om jag inte hade funnit min väg till Honom. Det vi gjorde var väldigt traditionellt. Likadana herrkostymer. Lärdom. Konversation. Konst. Cognac. Det var dyrt och möjliggjordes endast av Hans föräldrars rikedom - fadern var generalmajor och modern stammade från en gammal rik bayersk adelssläkt. Sexan på Östermalm som varje lördag stod till vårt oinskränkta förfogande, och inte minst faderns fantastiska bibliotek, kom att bilda bakgrunden för en passionshistoria vars intensitet överrumplade oss. Jag svarade på en annons, begav mig till adressen på Grafstrasse, konverserade en timme på franska om slaget vid Blennheim i en ofattbart stor matsal, och det stod klart att Majoren tyckte att jag var som klippt och skuren för jobbet. Sonen introducerades, en kortsnaggad, blond, blåögd, skälmsk men samtidigt skärpt ung man i stärkta byxor och sjömansskjorta, med de exakt rätta små fylligheterna på sin smidiga kropp, vars aptitretande blekhet kunde anas på de bara armarna - och det stod lika klart att jag accepterade. Med ett handslag som tog vid där de ”fasta” slutade bekräftades att jag nu var ”den här lilla slyngelns gouvernante”.
Fadern var extremt missnöjd med sonen, som verkligen var en bortskämd odåga och på grund av lathet oförmögen till allt utom att förföra folk. Elakheten, som var en framträdande egenskap, hade förenats med en underlig sorts känslighet som uteslöt alla former av ledarskap, vilket egentligen gjorde honom oduglig för varje syfte som majoren uppfattade som meningsfullt. Men majoren var av den gammeldags uppfattningen att vad som skall göras skall göras fullt ut, och om sonen skulle nödgas bli en kulturfjolla så skulle han ”fanimej” inte bli någon billig amatör utan tillhöra det verkliga toppskiktet. Alltså i klartext: om sonen skulle bli knullad i häcken skulle det vara representabelt, i egenskap av representant för släkterna X och Y, det skulle se stiligt ut och vara omgärdat av ett förlåtande, högkulturellt skimmer. Betygskraven på Danderyds Hemliga Homosexuella Elit-Gymnasium, stenhård dans- och idrottsträning och en frankofon guvernant (dvs. jag själv) stod således emellan den vackre ynglingen och en hämningslös, bedårande lyx. Jag beundrade honom redan från början eftersom han var så före mig på många områden, och trots hans delvis vidriga, rakt igenom ungmoderata karaktär var jag ungefär lika kritisk som en luffare som plötsligt befinner sig i Schlaraffenland - vilket när allt kommer omkring låg mycket nära sanningen.
Det var underförstått att jag och sonen inte fick ha nåt intimare samröre med varandra. I själva verket hade sonen i princip ”bortförlovats” med rektorn för DHHEG, ett arrangemang vars trohetsaspekt garanterades bl. a. av bevakningskameror i hemmiljön. Men detta störde mig till en början inte så mycket. Det här var på den tiden då jag fortfarande kallades ’femtekolonnare’ och var helt utstött från alla vänsterfraktionerna, vilka dessutom intagit en negativ hållning till allt vad nysyra hette. Vad jag hoppades på var att genom majoren knyta några användbara högerkontakter, för att sedan bli spindel i nätet när saker började röra på sig på bredare front. Det är klart att jag vid anblicken av den unge mannen hade associerat i vissa bestämda banor, men jag slog det ur hågen utan alltför stor besvikelse. Att bara undervisa honom och se honom en gång i veckan kunde vara nog så givande.
Majoren var sympatisk. När jag bytt om från herrkostym till klänning igen hade en vi en liten stund varje lördagkväll ”för oss själva”. Han talade om sina ungdomsminnen, då han varit stationerad i Roma, Cologne och Parigi. Efter en halvtimme eller så blev han upprymd och ville dansa. Die Leander sjöng från den gamla vevgrammofonen och bar oss fram genom den ödsliga salongen. Vid ”e-eld i blood, och sje-el i flammaa!” eller ”irgendwo und irgendwann – fängt auch die grosse Liebe an!” gav han med vänsterhanden ett hårdnat tryck bakom mig och slöt mig intill sig, men utan att för ett ögonblick förlora sin gentlemannamässighet. Märkbart tagen satt han och stirrade en liten stund i sitt whiskeyglas, förlorad i nostalgiska drömmerier. Sedan harklade han sig och förde mig mot dörren. Med lätt bugning och kyss vid hand sade han adjö till nästa ’angenäma lilla lördagskväll’. Klockan var tio och jag gick Trevlighetsgatan ned mot Ockertorget.”
Ibland missar Johanna och tänker i förfluten tid och summerar då hon borde befinna sig i nuet. Opportunismen dövar knappast sorgen men botar den värsta galenskapen. Hon hade varit så ledsen. Allt var för sent. Livet som en fest ägnad åt någon som dör just innan festen ska börja. Det blir aldrig detsamma mer. Damm på snäckskal. Tom lägenhet. Sprickor i taket. Oändliga minnen av Farmodern, Allmodern, som hon hamnade hos när föräldrarna skilde sig. Huset på kullen och mängder av eftersläpande, spiralgående tid. Vad vill Ni veta om trettitalets fabriker, fyrtitalets caféer, femtitalets landsbygd, Sir? Fråga Johanna. Och vad vill Ni veta om ett åttital som aldrig fanns? Fråga igen. Inte konstigt att träden började glöda och frihetens himmel blev alldeles för vid. I kärnan av allt fanns en stabil och frisk kunskap som en sorts varm nihilism. Men råttfällan hade slagit igen. Onkel Goldbach hade gissat rätt, Onkel Thüring likaså: oändligheten gick att tämja. Men den kunskapens äpplen är giftiga, och inget talade väl egentligen nånsin för att Johanna skulle avgiftas ?
”Med Honom gick jag igenom mitt livs första riktiga avgiftningskur. Han hatade mig, förstår ni, därför att Han såg mig som mystisk, eller rentav suspekt. Och kombinationen mellan detta hat och det absoluta förbudet mot fysisk kontakt öppnade Honom plötsligt och skoningslöst för en känsla som hade en chans på tusen att uppstå i en människa som Han: Han blev kär. Har du sett en människa du åtrår bli kär i dig? Det är för bra för att vara sant, men är ändå bara alltför sant. Hans händer som darrar i takt med dina egna hjärtslag, blicken som sänks, den elake unge Guden som rodnar och blir förlägen för första och kanske enda gången i sitt liv. Då blir du förstås själv kär och det blir viktigt, du stöter dig mot Hans fruktansvärda mänskliga brister och den där smärtan uppstår - den där smärtan som gör varje liten snuddning outhärdlig, och som kommer att vara din insats när Han väl har tagit av sig kläderna. Födelsedagsbarnet anländer lycklig till festen - inget blir någonsin detsamma mer.
Vad som hände var att vi fick vänta tills något tog hand om situationen utifrån. I enlighet med faderns instruktioner läste jag Joyce på franska medan Merce Cunningham dansade på en storbildsskärm framför bibliotekets neddragna gardiner. Han tvingades att möta mig på halva vägen, tvingades vara briljant för att fånga min hundraprocentiga uppmärksamhet. Till och med Hans elakhet genomgick en metamorfos och blev fullständigt sublim. Saker vi läste blev som kalkerpapper för våra sökande, pirrande samtal. Allt kunde laddas med antydningar. Det var en vacker, grym och ädel värld. Och så en lördageftermiddag gick strömmen!
Jag sätter mig bredvid honom på soffan. En första kyss, häftigt, i mörkret. Han tar av sig snabbt. Vi har kanske för bråttom? Eller är risken stor att strömmen går på nästan genast igen? Han är redan hård och ställer sig på alla fyra på soffan. Jag måste få dra lite på det, jag måste få känna hans huvud i mina händer, hårets sträva rikedom, rodnande kinder som bränner darrande fingrar. Är det tårar som lösgör oss från våra fästen? Är det leenden som möter varann? Nej det är nästan-tårar, bara salt svett som tränger fram. Det är inte leenden, det är ett allvar som är så ofattbart. Mitt grepp om honom och min rörelse med handen är som singlande papperslappar vid krigsslutet. Men sedan växer kriget igen. Det aggressiva. Att jag får ta hårt om Hans axlar och smeka över ryggen nedåt med mina brinnande händer är en omöjlighet. Varje kvadratcentimeter hud är en omöjlighet. Det är omöjligheten som gör mig så explosivt hård framåt. Han öppnar sig. Jag tar honom. Han tänker. Jag är säker på att han tänker.
När vi hade kommit klädde vi snabbt på oss och snyggade till i soffan. Precis när vi var klara och hade återintagit våra positioner slogs strömmen på igen. Han såg lite trumpen ut. ”Mais vraiment, Johannes, ce n’est pas juste!”, disait-il. ”Je sais”, disais-je, ”la prochaine fois!” Et en pretendant de lire dans le livre que j’avais sur mes genoux, j’ai dit: ”C’est égal maintenant, parce-que moi, je t’aime et toi, tu m’aimes, et tout s’arrangera pour nous!”. Et il l’a compris très bien. Et on s’est regardé dans la manière strictement reservée pour les amants. Le monde s’est tourné. Le nouveau monde s’est reveillé.”
Hon minns inte den sista fredagsnatten. Räknade väl stjärnorna ovanför trädkretsen på Place de Charles, mindes väl den där första gången, somnade väl i gräset. Trodde väl inte ens att Han skulle bli aktuell här. Men när hon vaknade insåg hon att Han var som en brygga, att representerade något som måste sammanfattas och avslutas för att det nya skulle kunna börja på allvar.
Bild och text:Copyright©Johannes Flink, 2008.
.
.
Återblick
Ett avsnitt ur romanen Frilands Olycksfågel
”Enligt mellanvärldens fashionabla teorier kan det vara både en lesbisk och man-manlig fördel att födas med en inbyggd, biologisk strap-on. Jag har alltid upplevt det som mer komplicerat. Ja, faktiskt så komplicerat att jag är ganska säker på att jag skulle blivit totalt nedbruten om jag inte hade funnit min väg till Honom. Det vi gjorde var väldigt traditionellt. Likadana herrkostymer. Lärdom. Konversation. Konst. Cognac. Det var dyrt och möjliggjordes endast av Hans föräldrars rikedom - fadern var generalmajor och modern stammade från en gammal rik bayersk adelssläkt. Sexan på Östermalm som varje lördag stod till vårt oinskränkta förfogande, och inte minst faderns fantastiska bibliotek, kom att bilda bakgrunden för en passionshistoria vars intensitet överrumplade oss. Jag svarade på en annons, begav mig till adressen på Grafstrasse, konverserade en timme på franska om slaget vid Blennheim i en ofattbart stor matsal, och det stod klart att Majoren tyckte att jag var som klippt och skuren för jobbet. Sonen introducerades, en kortsnaggad, blond, blåögd, skälmsk men samtidigt skärpt ung man i stärkta byxor och sjömansskjorta, med de exakt rätta små fylligheterna på sin smidiga kropp, vars aptitretande blekhet kunde anas på de bara armarna - och det stod lika klart att jag accepterade. Med ett handslag som tog vid där de ”fasta” slutade bekräftades att jag nu var ”den här lilla slyngelns gouvernante”.
Fadern var extremt missnöjd med sonen, som verkligen var en bortskämd odåga och på grund av lathet oförmögen till allt utom att förföra folk. Elakheten, som var en framträdande egenskap, hade förenats med en underlig sorts känslighet som uteslöt alla former av ledarskap, vilket egentligen gjorde honom oduglig för varje syfte som majoren uppfattade som meningsfullt. Men majoren var av den gammeldags uppfattningen att vad som skall göras skall göras fullt ut, och om sonen skulle nödgas bli en kulturfjolla så skulle han ”fanimej” inte bli någon billig amatör utan tillhöra det verkliga toppskiktet. Alltså i klartext: om sonen skulle bli knullad i häcken skulle det vara representabelt, i egenskap av representant för släkterna X och Y, det skulle se stiligt ut och vara omgärdat av ett förlåtande, högkulturellt skimmer. Betygskraven på Danderyds Hemliga Homosexuella Elit-Gymnasium, stenhård dans- och idrottsträning och en frankofon guvernant (dvs. jag själv) stod således emellan den vackre ynglingen och en hämningslös, bedårande lyx. Jag beundrade honom redan från början eftersom han var så före mig på många områden, och trots hans delvis vidriga, rakt igenom ungmoderata karaktär var jag ungefär lika kritisk som en luffare som plötsligt befinner sig i Schlaraffenland - vilket när allt kommer omkring låg mycket nära sanningen.
Det var underförstått att jag och sonen inte fick ha nåt intimare samröre med varandra. I själva verket hade sonen i princip ”bortförlovats” med rektorn för DHHEG, ett arrangemang vars trohetsaspekt garanterades bl. a. av bevakningskameror i hemmiljön. Men detta störde mig till en början inte så mycket. Det här var på den tiden då jag fortfarande kallades ’femtekolonnare’ och var helt utstött från alla vänsterfraktionerna, vilka dessutom intagit en negativ hållning till allt vad nysyra hette. Vad jag hoppades på var att genom majoren knyta några användbara högerkontakter, för att sedan bli spindel i nätet när saker började röra på sig på bredare front. Det är klart att jag vid anblicken av den unge mannen hade associerat i vissa bestämda banor, men jag slog det ur hågen utan alltför stor besvikelse. Att bara undervisa honom och se honom en gång i veckan kunde vara nog så givande.
Majoren var sympatisk. När jag bytt om från herrkostym till klänning igen hade en vi en liten stund varje lördagkväll ”för oss själva”. Han talade om sina ungdomsminnen, då han varit stationerad i Roma, Cologne och Parigi. Efter en halvtimme eller så blev han upprymd och ville dansa. Die Leander sjöng från den gamla vevgrammofonen och bar oss fram genom den ödsliga salongen. Vid ”e-eld i blood, och sje-el i flammaa!” eller ”irgendwo und irgendwann – fängt auch die grosse Liebe an!” gav han med vänsterhanden ett hårdnat tryck bakom mig och slöt mig intill sig, men utan att för ett ögonblick förlora sin gentlemannamässighet. Märkbart tagen satt han och stirrade en liten stund i sitt whiskeyglas, förlorad i nostalgiska drömmerier. Sedan harklade han sig och förde mig mot dörren. Med lätt bugning och kyss vid hand sade han adjö till nästa ’angenäma lilla lördagskväll’. Klockan var tio och jag gick Trevlighetsgatan ned mot Ockertorget.”
Ibland missar Johanna och tänker i förfluten tid och summerar då hon borde befinna sig i nuet. Opportunismen dövar knappast sorgen men botar den värsta galenskapen. Hon hade varit så ledsen. Allt var för sent. Livet som en fest ägnad åt någon som dör just innan festen ska börja. Det blir aldrig detsamma mer. Damm på snäckskal. Tom lägenhet. Sprickor i taket. Oändliga minnen av Farmodern, Allmodern, som hon hamnade hos när föräldrarna skilde sig. Huset på kullen och mängder av eftersläpande, spiralgående tid. Vad vill Ni veta om trettitalets fabriker, fyrtitalets caféer, femtitalets landsbygd, Sir? Fråga Johanna. Och vad vill Ni veta om ett åttital som aldrig fanns? Fråga igen. Inte konstigt att träden började glöda och frihetens himmel blev alldeles för vid. I kärnan av allt fanns en stabil och frisk kunskap som en sorts varm nihilism. Men råttfällan hade slagit igen. Onkel Goldbach hade gissat rätt, Onkel Thüring likaså: oändligheten gick att tämja. Men den kunskapens äpplen är giftiga, och inget talade väl egentligen nånsin för att Johanna skulle avgiftas ?
”Med Honom gick jag igenom mitt livs första riktiga avgiftningskur. Han hatade mig, förstår ni, därför att Han såg mig som mystisk, eller rentav suspekt. Och kombinationen mellan detta hat och det absoluta förbudet mot fysisk kontakt öppnade Honom plötsligt och skoningslöst för en känsla som hade en chans på tusen att uppstå i en människa som Han: Han blev kär. Har du sett en människa du åtrår bli kär i dig? Det är för bra för att vara sant, men är ändå bara alltför sant. Hans händer som darrar i takt med dina egna hjärtslag, blicken som sänks, den elake unge Guden som rodnar och blir förlägen för första och kanske enda gången i sitt liv. Då blir du förstås själv kär och det blir viktigt, du stöter dig mot Hans fruktansvärda mänskliga brister och den där smärtan uppstår - den där smärtan som gör varje liten snuddning outhärdlig, och som kommer att vara din insats när Han väl har tagit av sig kläderna. Födelsedagsbarnet anländer lycklig till festen - inget blir någonsin detsamma mer.
Vad som hände var att vi fick vänta tills något tog hand om situationen utifrån. I enlighet med faderns instruktioner läste jag Joyce på franska medan Merce Cunningham dansade på en storbildsskärm framför bibliotekets neddragna gardiner. Han tvingades att möta mig på halva vägen, tvingades vara briljant för att fånga min hundraprocentiga uppmärksamhet. Till och med Hans elakhet genomgick en metamorfos och blev fullständigt sublim. Saker vi läste blev som kalkerpapper för våra sökande, pirrande samtal. Allt kunde laddas med antydningar. Det var en vacker, grym och ädel värld. Och så en lördageftermiddag gick strömmen!
Jag sätter mig bredvid honom på soffan. En första kyss, häftigt, i mörkret. Han tar av sig snabbt. Vi har kanske för bråttom? Eller är risken stor att strömmen går på nästan genast igen? Han är redan hård och ställer sig på alla fyra på soffan. Jag måste få dra lite på det, jag måste få känna hans huvud i mina händer, hårets sträva rikedom, rodnande kinder som bränner darrande fingrar. Är det tårar som lösgör oss från våra fästen? Är det leenden som möter varann? Nej det är nästan-tårar, bara salt svett som tränger fram. Det är inte leenden, det är ett allvar som är så ofattbart. Mitt grepp om honom och min rörelse med handen är som singlande papperslappar vid krigsslutet. Men sedan växer kriget igen. Det aggressiva. Att jag får ta hårt om Hans axlar och smeka över ryggen nedåt med mina brinnande händer är en omöjlighet. Varje kvadratcentimeter hud är en omöjlighet. Det är omöjligheten som gör mig så explosivt hård framåt. Han öppnar sig. Jag tar honom. Han tänker. Jag är säker på att han tänker.
När vi hade kommit klädde vi snabbt på oss och snyggade till i soffan. Precis när vi var klara och hade återintagit våra positioner slogs strömmen på igen. Han såg lite trumpen ut. ”Mais vraiment, Johannes, ce n’est pas juste!”, disait-il. ”Je sais”, disais-je, ”la prochaine fois!” Et en pretendant de lire dans le livre que j’avais sur mes genoux, j’ai dit: ”C’est égal maintenant, parce-que moi, je t’aime et toi, tu m’aimes, et tout s’arrangera pour nous!”. Et il l’a compris très bien. Et on s’est regardé dans la manière strictement reservée pour les amants. Le monde s’est tourné. Le nouveau monde s’est reveillé.”
Hon minns inte den sista fredagsnatten. Räknade väl stjärnorna ovanför trädkretsen på Place de Charles, mindes väl den där första gången, somnade väl i gräset. Trodde väl inte ens att Han skulle bli aktuell här. Men när hon vaknade insåg hon att Han var som en brygga, att representerade något som måste sammanfattas och avslutas för att det nya skulle kunna börja på allvar.
Bild och text:Copyright©Johannes Flink, 2008.
.
.
Posts
