'
Bo I. Cavefors
PÅ KONSTUTSTÄLLNING MED HITLER
”Propaganda, Propaganda, Propaganda. Nur Propaganda zählt.”
Adolf Hitler, 1923
Bok: Robert S. Wistrich (Vorwort von Luke Holland) Ein Wochenende in München. Kunst, Propaganda und Terror im Dritten Reich. Insel Verlag, Frankfurt am Main und Leipzig 1996.
Den engelska utgåvan av denna bok, Weekend in Munich. Art, Propaganda and Terror in the Third Reich, publicerades av Pavilion Books, London 1995.
I början av 1990-talet visade brittiska TV-kanalen Channel Four den dokumentära amatörfilmen Good Morning, Mr Hitler!, som egentligen borde heta Grüss Gott, Herr Hitler, eftersom det var så Führern välkomnades av sin förläggare Adolf Müller. Grüss Gott är faktiskt något helt annat än Good Morning, har en annan dimension, om man säger så.
Filmen handlar om en weekend i München, 14-16 juli 1939, den tyska konstens högtidsdagar då naziregimen ville visa vad som inte är Entartete Kunst. Expressens nutida konstkritiker borde varit där. Stillbilder från filmen, som TV-redigerats av Luke Holland, publicerades i bokform på engelska 1995 och följande år på tyska av Insel Verlag, med omfattande kommentarer av den israeliske historieprofessorn Robert S. Wistrich.
I och för sig finns det inga sensationella nyheter i denna bok. Walter Benjamins slogan att ”fascism är politikens esteticering” bekräftas av Wistrich. Mannen som tog amatörfilmen, Hans Feierabend, tillhörde Münchens amatörfilmklubb. Han filmade i färg. I boken publiceras bilderna för första gången, 57 år efter tilldragelsen. Filmen var varken beställd eller senare manipulerad av det goebbelska propagandaministeriet. När Feierabend framkallat filmen försvann den i byrålådan och visades efter krigsslutet endast för några vänner och ett par brittiska ockupationsofficerare.
Feierabends film redovisar Tredje Riket ur ett annat perspektiv än vad vi är vana vid, antingen naziregimen sedd genom propagandamaskineriets färgade glasögon eller dess motsats, nazistiskt propagandamaterial manipulerat av motståndarna för att få fram rakt motsatt effekt, hat och förakt istället för entusiasm.
Feierabendfilmens färger ger åskådaren en psykedelisk tripp till det förgångna, till en värld som formligen skiner av livslust och glädje, av oskuld. Det är oroande och aningen chockerande för alla oss som när vi var barn och unga män vant oss vid att filmer som handlar om naziriket vanligtvis var antingen för eller emot, antingen Riefenstahl eller segrarmakternas bilder från koncentrationsläger. Feierabends soliga film kombineras med, kontrasteras emot Wistrichs intervjuer med människor som levde vad man idag kallar det goda livet under den tyska konstens stora dagar i München i juli 1939; inblickar i nationalsocialismens vardag. Filmens bilder och Wistrichs kommentarer påminner om att den ”vanlige medborgaren” (ett begrepp som under Hitlertiden automatiskt uteslöt judar, zigenare, homosexuella, psykiskt och fysiskt handikappade, kommunister, frimurare, jesuiter m.fl. ur ”gemenskapen”) dock levde under ganska drägliga omständigheter, fridfullt och harmoniskt. Vackra kläder, glada barn, rödmålade läppar.
Denna skenbara oskuldsfullhet måste man balansera mot regimens förbrytelser, man måste tyda dubbelheten i det politiska systemet. Å ena sidan den totala övervakningen och uteslutningen av vissa medborgargrupper; å andra sidan den tysta acceptansen hos den medborgargrupp som onekligen bildade majoritet och som inte behövde frukta övervakningen eftersom man inte tillhörde någon av de förföljda grupperna och därför snarare såg övervakningen som ett skydd av egna intressen. I dagens Sverige är det ofrånkomligt att associera till regeringens och oppositionens acceptans av att FRA får absoluta befogenheter till övervakning. Den nästan totala uppslutningen (1 NEJ-röst!) kring kontrollsystemet är skrämmande och bekräftar alla småparanoida misstankar om att det är något sjukt med dagens parlamentariska partidemokrati. Kan det överhuvudtaget kallas för ”demokrati” när partipiskan är avgörande för hur enskilda människor/riksdagsledamöter skall agera/reagera? Konkret innebär FRA-beslutet att samtliga riksdagsledamöter, oavsett parti, ålder, samhällsklass, kön eller sexuell läggning i praktiken gjort sig själva till landsförrädare. Inte ens bögarna (varken de öppna bögarna eller smygbögarna) vågade rösta NEJ trots att de vet, eller bör veta, att i förlängningen kommer FRA-aktiviteterna även användas emot homosexuella. Det är väl bara Bildt och Bodström som kan ha en cynism till hands för den utvecklingen.
Frågan blir då: varför är riksdagens ledamöter och, naturligtvis såväl den förra som den nuvarande regeringen, så angelägna att få igenom denna lag. Knappast för att man är så naiva eller så urbota dumma så man tror man fångar varken verkliga eller förmenta terrorister med hjälp av FRA. Är det inte istället så att FRA-övervakningen och propagandan om alla dess förtjänster, har samma syfte som utmärkte övervakningen av enskilda medborgare och speciella grupper medborgare, i det nationalsocialistiska Tyskland? Att eleminera alla möjligheter för vissa samhällsgrupper att ens komma i närheten av ”makten” och att säkerställa den egna gruppens framtida maktinnehav inom gruppen. Samhället skall konsolideras, eller snarare cementeras, i den form det har idag. Kollen blir total på att inga inbrytningar sker i den politiska verklighet som är dagens. Att det finns attraktionskraft för stora befolkningsgrupper i denna hänsynslösa attityd, är uppenbart. Den oerhört suggestiva kraften i nazistisk ideologi gav lätt utlopp för känslor som inte bör underskattas. Vad gäller konsten, så var nazisterna ingalunda först med att gå till angrepp mot den konst man ansåg vara politiskt subversiv. Redan mot slutet av 1800-talet utvecklades ett koncept där ”dekadens” och ”Entartung” användes som begrepp för den moderna utvecklingen av europeisk kultur och europeiska livsformer.
Avsikten med att 1939 ställa ut tysk konst i München var att visa tyska medborgare vilka monstruösa perversiteter naziregimen befriat dem från, för att istället visa vad äkta, sunda, nationalsocialistiska konstnärer kunde åstadkomma. Men, som Hitler påpekade, så var det tyvärr inte särskilt mycket, bortsett från Arno Brekers homoerotiska mansskulpturer och Paul Mathias skandalomsusade målning med Lea och Svanen – som inköptes av Führern ur egen kassa.
Det är mot denna bakgrund av bruna skjortor och blå himmel man bör se Hans Feierabends utomordentligt pregnanta bilder från julidagarna 1939. Vid sidan av Goebbels propagandafilmning av upptåget (i svart/vitt eftersom ministern fått för sig att inga filmfärger i världen kunde ge rättvisa åt nazistisk uppvisning av makt och ordning), dyker Feierabend upp med sin 16 mm Bolex kamera, laddad med Kodachrome.
När filmforskaren vid Münchner Filmarchiv, Alexander von Dülmen, mot slutet av 1980-talet finner filmen hemma hos en av Feierabends söner, är den i förvånansvärt bra skick. Färgerna är skarpa, konturerna tydliga. Filmen visar München i feststämning, smyckade gator och torg, historiska byggnader, dansgrupper i Englischen Garten, förberedelser och själva Paraden med stora vagnar, medeltida riddare och ryttare à la Guilloufilm, blonda jungfrur med Valkyriaflätor, söta flickor klädda som grekiska nymfer, småbarn med blomsterkorgar, kvinnor i vackra sommarklänningar och pastellfärgade hattar, vanligt folk, alla, ja alla frotterar sig med Hitler och andra nazipampar som fridfullt spankulerar runt i folkmängden, småpratar och skrattar. Hitler är klädd i sin bruna partiuniform, inklusive dem rödblonda välansade mustasch kvinnor lär ha blivit så förhäxade av. Führern förefaller vara synnerligen tillfreds med tillställningen. Det enda som fattades var ny, bra och naziinspirerad konst.
Distansen och kontrasten till och mellan Feierabends filmbilder och den officiella nazifilmen från dessa soliga julidagar, är betydande. I Goebbels svartvita variant visas Hitlers intåg till marschmusik. Det är fanfarer och folkmassans jubel. Höjda högerarmar och Hitlers småilskna blick. Mot denna organiserade masshysteri står Feierabends lugna iakttagande, inte kritiskt men ej heller okritiskt, ej i avsaknad av viss ironisk distans. Skulle Feierabends film ha visats som propagandafilm hade genomslagskraften varit enorm, mycket effektivare än Goebbels tramsiga tam-tam.
Hitler, Himmler, Speer, Goebbels och Streicher tillhör det vanliga folket, känner sig hemma bland vanligt folk och folket är förtjust därför att det i sina företrädare känner igen sig själva. I Feierabends film travar Hitler och hans paladiner rakt in i våra vardagsrum, via TV-rutan. Det är chockerande. De vackra kvinnorna och de söta barnen följer Führern. Det ger en smak av trollkonsterna med lyckade folkfester, hur magiska manipulationer gör ”folket” medansvarigt även för vad som sker bakom deras ryggar, i det fördolda, bakom festens kulisser.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 3 augusti 1997. Här uppdaterad.
Läs även:
Bo I. Cavefors: Propaganda för undersåtar
Mattias Jeschko-Edberg: Varför gör FRA på detta viset?
Bo I. Cavefors: Hitler och propagandan
Copyright©Bo I. Cavefors 1997, 2008.
PÅ KONSTUTSTÄLLNING MED HITLER
”Propaganda, Propaganda, Propaganda. Nur Propaganda zählt.”
Adolf Hitler, 1923
Bok: Robert S. Wistrich (Vorwort von Luke Holland) Ein Wochenende in München. Kunst, Propaganda und Terror im Dritten Reich. Insel Verlag, Frankfurt am Main und Leipzig 1996.
Den engelska utgåvan av denna bok, Weekend in Munich. Art, Propaganda and Terror in the Third Reich, publicerades av Pavilion Books, London 1995.
I början av 1990-talet visade brittiska TV-kanalen Channel Four den dokumentära amatörfilmen Good Morning, Mr Hitler!, som egentligen borde heta Grüss Gott, Herr Hitler, eftersom det var så Führern välkomnades av sin förläggare Adolf Müller. Grüss Gott är faktiskt något helt annat än Good Morning, har en annan dimension, om man säger så.
Filmen handlar om en weekend i München, 14-16 juli 1939, den tyska konstens högtidsdagar då naziregimen ville visa vad som inte är Entartete Kunst. Expressens nutida konstkritiker borde varit där. Stillbilder från filmen, som TV-redigerats av Luke Holland, publicerades i bokform på engelska 1995 och följande år på tyska av Insel Verlag, med omfattande kommentarer av den israeliske historieprofessorn Robert S. Wistrich.
I och för sig finns det inga sensationella nyheter i denna bok. Walter Benjamins slogan att ”fascism är politikens esteticering” bekräftas av Wistrich. Mannen som tog amatörfilmen, Hans Feierabend, tillhörde Münchens amatörfilmklubb. Han filmade i färg. I boken publiceras bilderna för första gången, 57 år efter tilldragelsen. Filmen var varken beställd eller senare manipulerad av det goebbelska propagandaministeriet. När Feierabend framkallat filmen försvann den i byrålådan och visades efter krigsslutet endast för några vänner och ett par brittiska ockupationsofficerare.
Feierabends film redovisar Tredje Riket ur ett annat perspektiv än vad vi är vana vid, antingen naziregimen sedd genom propagandamaskineriets färgade glasögon eller dess motsats, nazistiskt propagandamaterial manipulerat av motståndarna för att få fram rakt motsatt effekt, hat och förakt istället för entusiasm.
Feierabendfilmens färger ger åskådaren en psykedelisk tripp till det förgångna, till en värld som formligen skiner av livslust och glädje, av oskuld. Det är oroande och aningen chockerande för alla oss som när vi var barn och unga män vant oss vid att filmer som handlar om naziriket vanligtvis var antingen för eller emot, antingen Riefenstahl eller segrarmakternas bilder från koncentrationsläger. Feierabends soliga film kombineras med, kontrasteras emot Wistrichs intervjuer med människor som levde vad man idag kallar det goda livet under den tyska konstens stora dagar i München i juli 1939; inblickar i nationalsocialismens vardag. Filmens bilder och Wistrichs kommentarer påminner om att den ”vanlige medborgaren” (ett begrepp som under Hitlertiden automatiskt uteslöt judar, zigenare, homosexuella, psykiskt och fysiskt handikappade, kommunister, frimurare, jesuiter m.fl. ur ”gemenskapen”) dock levde under ganska drägliga omständigheter, fridfullt och harmoniskt. Vackra kläder, glada barn, rödmålade läppar.
Denna skenbara oskuldsfullhet måste man balansera mot regimens förbrytelser, man måste tyda dubbelheten i det politiska systemet. Å ena sidan den totala övervakningen och uteslutningen av vissa medborgargrupper; å andra sidan den tysta acceptansen hos den medborgargrupp som onekligen bildade majoritet och som inte behövde frukta övervakningen eftersom man inte tillhörde någon av de förföljda grupperna och därför snarare såg övervakningen som ett skydd av egna intressen. I dagens Sverige är det ofrånkomligt att associera till regeringens och oppositionens acceptans av att FRA får absoluta befogenheter till övervakning. Den nästan totala uppslutningen (1 NEJ-röst!) kring kontrollsystemet är skrämmande och bekräftar alla småparanoida misstankar om att det är något sjukt med dagens parlamentariska partidemokrati. Kan det överhuvudtaget kallas för ”demokrati” när partipiskan är avgörande för hur enskilda människor/riksdagsledamöter skall agera/reagera? Konkret innebär FRA-beslutet att samtliga riksdagsledamöter, oavsett parti, ålder, samhällsklass, kön eller sexuell läggning i praktiken gjort sig själva till landsförrädare. Inte ens bögarna (varken de öppna bögarna eller smygbögarna) vågade rösta NEJ trots att de vet, eller bör veta, att i förlängningen kommer FRA-aktiviteterna även användas emot homosexuella. Det är väl bara Bildt och Bodström som kan ha en cynism till hands för den utvecklingen.
Frågan blir då: varför är riksdagens ledamöter och, naturligtvis såväl den förra som den nuvarande regeringen, så angelägna att få igenom denna lag. Knappast för att man är så naiva eller så urbota dumma så man tror man fångar varken verkliga eller förmenta terrorister med hjälp av FRA. Är det inte istället så att FRA-övervakningen och propagandan om alla dess förtjänster, har samma syfte som utmärkte övervakningen av enskilda medborgare och speciella grupper medborgare, i det nationalsocialistiska Tyskland? Att eleminera alla möjligheter för vissa samhällsgrupper att ens komma i närheten av ”makten” och att säkerställa den egna gruppens framtida maktinnehav inom gruppen. Samhället skall konsolideras, eller snarare cementeras, i den form det har idag. Kollen blir total på att inga inbrytningar sker i den politiska verklighet som är dagens. Att det finns attraktionskraft för stora befolkningsgrupper i denna hänsynslösa attityd, är uppenbart. Den oerhört suggestiva kraften i nazistisk ideologi gav lätt utlopp för känslor som inte bör underskattas. Vad gäller konsten, så var nazisterna ingalunda först med att gå till angrepp mot den konst man ansåg vara politiskt subversiv. Redan mot slutet av 1800-talet utvecklades ett koncept där ”dekadens” och ”Entartung” användes som begrepp för den moderna utvecklingen av europeisk kultur och europeiska livsformer.
Avsikten med att 1939 ställa ut tysk konst i München var att visa tyska medborgare vilka monstruösa perversiteter naziregimen befriat dem från, för att istället visa vad äkta, sunda, nationalsocialistiska konstnärer kunde åstadkomma. Men, som Hitler påpekade, så var det tyvärr inte särskilt mycket, bortsett från Arno Brekers homoerotiska mansskulpturer och Paul Mathias skandalomsusade målning med Lea och Svanen – som inköptes av Führern ur egen kassa.
Det är mot denna bakgrund av bruna skjortor och blå himmel man bör se Hans Feierabends utomordentligt pregnanta bilder från julidagarna 1939. Vid sidan av Goebbels propagandafilmning av upptåget (i svart/vitt eftersom ministern fått för sig att inga filmfärger i världen kunde ge rättvisa åt nazistisk uppvisning av makt och ordning), dyker Feierabend upp med sin 16 mm Bolex kamera, laddad med Kodachrome.
När filmforskaren vid Münchner Filmarchiv, Alexander von Dülmen, mot slutet av 1980-talet finner filmen hemma hos en av Feierabends söner, är den i förvånansvärt bra skick. Färgerna är skarpa, konturerna tydliga. Filmen visar München i feststämning, smyckade gator och torg, historiska byggnader, dansgrupper i Englischen Garten, förberedelser och själva Paraden med stora vagnar, medeltida riddare och ryttare à la Guilloufilm, blonda jungfrur med Valkyriaflätor, söta flickor klädda som grekiska nymfer, småbarn med blomsterkorgar, kvinnor i vackra sommarklänningar och pastellfärgade hattar, vanligt folk, alla, ja alla frotterar sig med Hitler och andra nazipampar som fridfullt spankulerar runt i folkmängden, småpratar och skrattar. Hitler är klädd i sin bruna partiuniform, inklusive dem rödblonda välansade mustasch kvinnor lär ha blivit så förhäxade av. Führern förefaller vara synnerligen tillfreds med tillställningen. Det enda som fattades var ny, bra och naziinspirerad konst.
Distansen och kontrasten till och mellan Feierabends filmbilder och den officiella nazifilmen från dessa soliga julidagar, är betydande. I Goebbels svartvita variant visas Hitlers intåg till marschmusik. Det är fanfarer och folkmassans jubel. Höjda högerarmar och Hitlers småilskna blick. Mot denna organiserade masshysteri står Feierabends lugna iakttagande, inte kritiskt men ej heller okritiskt, ej i avsaknad av viss ironisk distans. Skulle Feierabends film ha visats som propagandafilm hade genomslagskraften varit enorm, mycket effektivare än Goebbels tramsiga tam-tam.
Hitler, Himmler, Speer, Goebbels och Streicher tillhör det vanliga folket, känner sig hemma bland vanligt folk och folket är förtjust därför att det i sina företrädare känner igen sig själva. I Feierabends film travar Hitler och hans paladiner rakt in i våra vardagsrum, via TV-rutan. Det är chockerande. De vackra kvinnorna och de söta barnen följer Führern. Det ger en smak av trollkonsterna med lyckade folkfester, hur magiska manipulationer gör ”folket” medansvarigt även för vad som sker bakom deras ryggar, i det fördolda, bakom festens kulisser.
Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten den 3 augusti 1997. Här uppdaterad.
Läs även:
Bo I. Cavefors: Propaganda för undersåtar
Mattias Jeschko-Edberg: Varför gör FRA på detta viset?
Bo I. Cavefors: Hitler och propagandan
Copyright©Bo I. Cavefors 1997, 2008.
Posts
No comments:
Post a Comment