KATTLIKA PÄLSKVINNOR

Bo I. Cavefors
KATTLIKA PÄLSKVINNOR

Bok: Holger Rudloff Pelzdamen. Weiblichkeitsbilder bei Thomas Mann und Leopold von Sacher-Masoch. Litteraturwissenschaft/Fischer Taschenbuchverlag, Frankfurt am Main 1994.

Det är allmänt känt att författare stjäl idéer och hela textavsnitt från kolleger som i sin tur stulit som i sin tur… Med andra ord: har det skrivits mer än ett enda originalverk?

Denna tjuvnad är en del av den litterära processen. Att spana efter källorna tillhör det roligaste inom litteraturforskningen. Litteraturhistorikern Holger Rudloff (född 1949) gick på spaning efter pälsklädda kvinnor i Thomas Manns och Leopold von Sacher-Masochs romaner och kan efter avslutad rekognocering meddela att litterär stöld inte är något fult tilltag utan ger nya dimensioner åt såväl det gamla som det nya verket. Manns Der kleine Herr Friedmann är således till väsentliga delar en bearbetning av utvalda avsnitt från Fontane och Nietzsche. I Manns Luischen återfinns Turgenjev och i romanerna giganten skrev under livets zenit firar han orgier i textbearbetning. Stölderna fragmenteras, kombineras och fogas samman med egna erfarenheter och andras erfarenheter klädda i egna ord.

Som skicklig litteraturkartograf prickar Rudolff pricksäkert in fasta observationspunkter i det mannska litteraturlandskapet, naturligtvis endast i den goda avsikten att lägga fram klara bevis för sin centrala tes, att Thomas Manns verk, alltifrån de tidiga novellerna till Krullromanerna, är fast knutna till Sacher-Masochs roman Venus im Pelz. Den masochistiska texten är stenbrottet där Mann finner substantiell materia för att ge liv åt gestalter, motiv och teman. Därvidlag är det relativt ointressant om Sacher-Masoch var masochist eller ej eller att spekulera kring Manns sexualpraktiska konstitution. Även om det kanske är viktigt veta något om Manns intresse för sexuella tabun.

Att namnen de Sade och Masoch här och var står för vad den räddhågade kallar ”perversion” och/eller extremextas är litteratörernas obetalbara skuld till en godtrogen läsekrets.

Leopold Sacher-Masoch föds 1836 i Lember; son till stadens polismästare. Död 1895 i Lindheim/Hessen. Mellan 1860 och dödsåret publicerar Sacher-Masoch 80 romaner, drygt 100 noveller samt 8 dramer. Under livstiden är den österrikiske stilbildaren en erkänd författare, läst i de mest borgerligt inskränka salonger, älskad framför allt i Frankrike som öser över honom medaljer och rosa kritik. Vändpunkten kommer när den psykologiserande fanatikern Krafft Ebing 1890 publicerar Psychopathia sexualis och använder Sacher-Masochs texter för att illustrera begreppet ”sexuell perversion”. Resultat: Sacher-Masoch försvinner ut i kulisserna. Venus im Pelz förvandlas från kritikerprisat mästerverk till tabubelagd giftskåpsroman. Detta intresserade Thomas Mann som i Betrachtungen eines Unpolitischen talar om ”växelspelet mellan sadism och masochism” när han uppskattande nämner Hermann Bahrs Die gute Schule, där Sacher-Masoch är en indirekt men starkt närvarande ”Zauberer”, ett inkognito Mann senare ger sig själv.

Leopold Sacher-Masochs roman om kvinnan i päls lockar redan genom titeln läsaren till ett möte med en pälsklädd venus. Genomgående karakteriseras pälskvinnan som ett exhibitionistiskt pälsdjur, en katta inlindad i mjuka pälsverk, en hona som emellertid snabbt, som svar på mannens behov av att bli klöst, spärrar ut klorna för att riva i masochistens skinn. Även Thomas Manns kvinnor älskar pälsverk och uppträder gärna som kattor. Gerda von Rinnligen glider ljudlöst som en katta fram över salongens mjuka matta i de borgerliga nyrika gemaken. Madame Chauchat är ett varmblodigt hondjur inlindat i pälsar och pälsplädar, Madame Houpfle dyrkar sin päls och den vackra fru Potifar är en riktig jättekatta. Vad som synes av dessa kvinnor i päls är sällan så mycket mer än den vackra armen, den nätta handen som kan förvandlas till klösklo. Hans Castorp drömmer om Madame Chauchats hand och den kyske Josef talar om tillbedjerskans ”liljearm”. Den nakna armen ger signalen om den totala nakenheten under pälsen. Det är det erotiska tricket, den sado-masochistiska strategi som var och är nödvändig i tider då nakenhet och framför allt total nakenhet, i det dåtida och i det nutida småborgerliga samhället, är tabubelagt såvida inte nakenheten är ett reklamjippo eller kan klassificeras som pornografi.

”Vilken känsla, när jag ligger framför hennes knän, kysser hennes händer, som just tuktat mig. - - - Egentligen är det i dessa händer jag är förälskad”, skriver Sacher-Masoch i Venus im Pelz. Det är samma smålöjliga erotik som Thomas Mann ägnar sig åt när han skriver kvinnoporträtt, det blir stileben utan egenliv. Skeendet i Manns romaner är ett stillastående drömtillstånd som fylls ut med beskrivningar av kläder, kroppar och håruppsättningar. Sådant fyller även Sacher-Masochs romaner. Giles Deleuze menar att Leopold Sacher-Masoch är fadder till denna berättarteknik, till denna föregivet masochistiska spänning av förväntan, en väntan som sällan eller aldrig leder till action. Klon visas men den rispar sällan. Thomas Manns Krull längtar efter en ”charmig, välformad kvinnoarm, som, om lyckan är med oss, sluter sig om oss…”. Castorp bygger hela sitt estetiskt-etiska livsprogram för det egna Varat kring den förrädiska kvinnokroppsdel som kan såväl smeka som slå/rispa, men sällan gör det; professor Kuckuck varnar för sådan ”extremkult”.

Thomas Mann, som alltid var en modig man så länge han slapp lämna läsfåtöljen, var en man som använde romanskrivandet som sublimering. För vad?


Artikeln tidigare publicerad i Reporter nr 2, 1994. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1994, 2008.