TORBJÖRN SÄFVE & LASSE LUCIDOR

Bo I. Cavefors
LASSE LUCIDOR ALIAS SÄFVE

Bok: Torbjörn Säfve Dygden har jag platt försummat. En roman om Lasse Lucidor. Rabén&Sjögren 1995.

Under decenniernas gång har Torbjörn Säfve utvecklats till verkligt driven berättare av understundom smått burleska historier. Säfve förvandlades från en ganska medioker författare till en spontan, bitsk och hämningslös exhibitionist med boken om Ivan Aguéli (1981). Den 1995 aktuella romanen handlar om 1600-talsskalden Lasse Lucidor, Stiernhielms trätobroder och det närmaste någon svensk någonsin kommit Lou Reed. Lasse Lucidor dog ung, 36 år gammal, 1674.

Säfves romantitel, Dygden har jag platt försummat, är ett Lasse-Lucidor-citat som självklart även passar in på Säve själv. Denna bok är som flertalet tidigare böcker av samme författare i realiteten en självbiografi. Säfve förenar sig med den gamle svindlaren i någon form av sakral akt. Säfves inlevelse i Lasse Lucidors öden och äventyr, alltifrån uppväxten hos morfadern i svenska Pommern (stormaktstid!), Wandervogeltraskandet kors och tvärs i Europa, och så slutligen slutstationerna i Uppsala och Stockholm, genomsyrar, för att inte säga förbränner, Säfves text så till den milda grad att man frågar sig om Lasse Lucidor faktiskt existerat bortom Säfves fantasi.

Säfve är flitig med att i undertexten snabbt förflytta läsaren till dagens Sverige när han synligt skriver om det förödda, snålfattiga och härjade Sverige på 1600-talet, ett ”samhälle grundat på köpslagan om dolda ting”. Säfve/Lasse-Lucidor ”ser en märklig morgon randas för Sverige”. Det är ”olusten som bringar oss i fördärvet”. Och visst är det exakt så, men vad kan bröllops- och begravningstillfällighetsdiktaren Lasse Lucidor annat göra än att handla exakt så som sjläve Säfve önskar, leva livet motsägelsefullt, leva ett motsägelsefullt liv? Uppmana till horeri.

Säfves roman om Lasse Lucidor är en kunskapsrik källa för den som söker få veta något om hur livet levdes bland adel, präster, borgare och proletärer i 1600-talets Sverige. Säfve öser ur en välfylld cd med pregnanta och säregna sakuppgifter, händelser, ting och tankar. Allt doftar samtidigt älskog, kvinnovulvor och sperma. Erotomanen och livsnjutaren Lasse Lucidor ägnas stor uppmärksamhet och Säfve visar sig vara en mästare i att upphetsande skriva om köttets glädje. Livslustan är det motsägelsefulla hos den Lasse Lucidor som av omständigheterna tvingas att för det mesta dikta om döden och evigheten, på svenska, tyska, franska och engelska: ”I allt jag ser och hör, / uti allt jag gör / är Olust i Löje; / jag vämjes var jag är, / om du ej är mig när / som mitt enda Nöje”.

Lasse Lucidor älskade ej reformatorn Martin Luther och lutheranan älskas ej heller av Säfve, som enligt ryktet numera är profeten Mohameds lärjunge. Luther är ett av dem båda älskat hatobjekt och de elaka men stimulerande utdragen från Luthers beryktade bordssamtal, i möjligaste mån omplacerade till nutida svenskt vardagspladder, överträffas endast av de närgångna porträtten av Skoklosters Wrangel och statsmannen de la Gardie. Ej i deras förtryckta och allmänt inskränkta Sverige, utan i Paris, Amsterdam och Rom, fann Lasse Lucidor ”den livlösa öknens Friska Källa”. Säfve/Lucidor konstaterar att diktare kan endast den bli som reser, som förmår ”glida in i andra diktares psyken (och oroas)”, för att känna pulsen, lägga ”sig själv på slaktbänken”, uppleva hårt och milt om vartannat, vandra från ”allvarlig comédie till en långt svårare genre: den oallvarliga tragedin”.

Det är exakt och just och precist den resan Lasse Lucidor fullbordar under sitt alltför korta liv. Säfves språk är härligt omväxlande och fantasirikt. Lucidorromanen går på tomgång när författaren blir alltför filosofisk och i dialogform vill förklara vad han menar. Det påminner om dåliga nutida teater. Språket spritter till, får tyngd, must och färg när kvinnor närmar sig Lasse Lucidor, när möjligheterna till knull gives och när denne alexandrinernas mästare konstaterar att det ”växer hår på räffelbössans kolv” och att ”vilda vallmon slingrar sig runt värjans fäste”.

I vår tids Sverige, som är förunderligt fattigt på livfulla, entusiastiska romanförfattare som kan berätta en story, som har en historia värd berätta, som har blod och inte beck i pennskaft och ådror, är det ett rent och sant och kåtigt nöje att läsa Torbjörn Säfves romanbiografi om Lasse Lucidors egenskapade pastorala erosparadis mitt i det svenska fattighelvetet.



Artikeln tidigare publicerad i bla Barometern den 24.3.1995. Här obetydligt uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1995, 2008