SADISTISKT FÖRNUFT

Bo I. Cavefors
SADISTISKT FÖRNUFT

[Detta är en längre version av Sadistiskt Förnuft än den version som publicerades i tidskriften Katakomb nr 2/3/4-1993. Artikeln finns även på Fragment
]
Markisens kärleksliv börjar redan medan fredsförhandlingarna pågår i Paris 1763.
Fredsförhandlingar? … Frankrike förlorade vid detta ”fredsfördrag” flertalet nordamerikanska kolonier. Förnedring förnedring, till dess de Gaulle krävde Quebeck zurück. Åter till den verkliga historien: efter en pisk- och knullseans med rumpvacker kammartjänare hamnar de Sade i husarrest på älsklingsslottet Lacoste i Provence. Där producerar han sina första teateruppsättningar 1772. Ridån går ned när markisen anklagas för att ha lurat kammartjänaren, den vackre gossen, att tömma giftbägaren…

Dock. Mycket väsen för ingenting. Kanske hade kammartjänaren svårt med eregerandet. Vanemässigt rullade de Sade ogiftiga kärlekspiller och knullet med pojken utdömdes in effige eftersom båda befann sig på flykt mot Italien, i sällskap med en ny ömsesidigt delad älskarinna, markisinnan de Sades unga och vackrare syster.

de Sades inflytelserika svärmor ansåg måttet rågat. Katolskt sett var markisen en dödssyndare och kunde, av den som hade ork, mod och vilja, anklagas för incest. Därför anmodades huset Savoyen häkta den flyktade. I citronblommande Italien försöker fadern till en av de Sade städslad kökspiga, skjuta markisen, men misslyckas. Pigan föredrar markisen, kammartjänaren och markisinnans syster och reser med trekanten till Paris, där de anländer den 13 februari 1777. Svärmodern har inte legat på latsidan utan utverkat ett lettre de cachet som placerar svärsonen tolv år i Bastiljen. Där inleds detta märkliga författarskap som går på tvärs emot seder, Gud och djävul, men som trots detta ej kan beskyllas för att vara varken amoraliskt eller ogudaktig.

de Sade skriver brev, filosofiska traktater, noveller och romaner, bland annat den om hur man fördriver 120 dagar i Sodom, en enligt somliga psykopatologisk katalog över mestadels intressanta sexuella umgängesformer.

Vid gryningen den 2 juli 1789, medan näktergalen sjunger i boklunden vid Malmöhus vallgrav, befriar revolutionärer markisen de Sade ur Bastillien. Därefter arbetar han som citoyen Sade i det radikalt sansculottiska utskottets section de piques. Som motståndare till dödsstraff tvingas han avgå efter två dagars presidentskap och döms själv till döden. Robespierre störtas, Gud var fortfarande inte död, och de Sade räddar livet. Från fängelset ser han hur under trettio dagar 1800 offer förs till schavotten för att nackas. Etthundratjugo dagars excesser i Sodom krävde endast trettio människoliv.

de Sade anklagar jakobinerna för att svika revolutionen och endast se till egna maktintressen. Han beskyller dem för att avskaffa den gamle guden men hålla fast vid religionens språk och krav på lag och ordning på gator och i själar. de Sade talar sig varm för press-, yttrande- och trosfrihet, för en anarkistisk monarki med folkmakt.

Efter romanen om Justine och Juliette hamnar markisen åter i fängelse 1801. Han hålls inspärrad till sin död 1814, som politisk fånge på dårhuset Charenton. de Sade har av tre regimer, under trettio år, förpassats till ett liv bakom lås och bom. Maurice Blanchot menar att Justine-Juliette-storyn är världslitteraturens främsta verk. Men… ”allt är så relativt”. Som de Sades plågor. Och njutningar.

Under andra världskriget ägnar sig Max Horkheimer och Theodor W. Adorno åt att analysera de Sades litterära skapelser; när de 1947 publicerar Dialektik der Aufklärung konstateras att de Sade inte öppnat pärlemorportarna till barbari utan, in i vår tid, varnar för det; markisens tro på en framtid i barbari bör förstås som interpretation av gamla grekiska myter. de Sade söker allt livs nollpunkt, den ursprungliga frid mellan människa och natur som i upplysta men snabbt mörklagda samhällen sprängts av emancipatoriskt oförnuft och förvandlats till en relation där subjekt och objekt söker döden tillsammans.

Som när Stefan George-lärjungen Claus von Stauffenberg försöker spränga Hitler i luften.

Som när trumpetaren Chet Baker förärar funny Valentine ett tvåminuterlångt solo.

Som när James Dean korsar vägen med sin Porsche Spyder den 30:de september tre år senare.

de Sade förvandlar allsmäktigt förnuft till rök och aska. Förnuftets seger är även i vår tid intet annat än ideologiskt trams skapat av maktintressenter. Ideologikritik byter skepnad till ideologi och utsättes för ideologikritik. Det är poängen i de Sades historia om Justine och Juliette. Antitesens seger över förnuftet. Oskulden Justines kval och lidanden i kloster, i tjänst hos barnamördare och falskmyntare. Systern Juliettes liv i last och gudlöshet leder till socialt erkännande. Nietzsche känner igen sig – att konsekvent, systematiserat ratio alltid endast är formalia. Kant misstar sig när han förlitar sig på förnuftet som ledstjärna för den som söker sann moral. Varken frågan om Guds existens eller om dekalogens föreskrifter kan förstås med förnuftet. Inte ens den som med förnuftets och sofismers hjälp filosoferar kring furstemordets etik, philosophie mitré, kommer längre än den Helige Thomas när han fördömer varje handling där någon dödar någon annan.

Markisens logik och anti-förnuft är sanna hjältar i upplysningsäpplets kärnhus. Juliettes och Justines chronique scandaleuse ett homeriskt epos där sista mytologiska täckelset faller. de Sade ser viljan till makt inte som förnuftsimmanent utan som en del av människans sexuella drifter: se min kuk se min kuk. Han är ideologikritikernas kritiker men samtidigt själv ideologikritiker, även när han uppträder som religionskritiker. Med hjälp av naturvetenskap och filosofi punkterar markisen tron på Gud och han gör det historiskt-empiriskt med sådan precision som möjligen endast en gammal elev vid en jesuitskola, väl insatt i kyrkohistoria och heliga texter, förmår. Frimodigt kastar sig de Sade in i diskussioner med skolastiker och motbevisar deras teser i refutatios med än mer sofistikerad argumentsslughet. Men han håller sig inte till kylig avhandlingsprosa utan slirar ut i förolämpande tirader mot den oheliga alliansen mellan rökelse och spira när han beskriver Bartolomeinatt och inkvisition, kyrklig och världslig; då blir stilen expressivt blasfemisk och författaren njuter saligt sexuellt vällustigt. Ordpiskan viner över nakna rumpor. För de Sade som för kärleksparet Arthur Rimbaud/Paul Verlaine är religion och sexualitet två förenbara storheter. Rimbauds kärlek till Verlaine, besattheten, står i skarp kontrast till alla sentida entusiaster som vill mumifiera parhästarna som helgon förpackade i mytform medan det i verkligheten handlade om ren och rått oförfalskad homosexualitet. Rimbaud och Verlaine behöver inga övervakare eller voyeurer. De klarar sig själva, sina ”perversioner”, sin djuriskhet och den ”oerhörda otukt” (Thomas Mann) som är en klichéartad omskrivning för ett bögeri som inte får vara sant därför att den inte bör vara sann. För Verlaine är kärleken till Rimbaud viktig därför att han ser att den unge älskaren bakom högmodig diktarattityd är människa.

Möjligen är det dialektiskt motsägelsefullt att den gudlöse libertinen de Sade blir upphetsad av att häda Gud. Georges Bataille ser det annorlunda och anser att just sådant är en verklig illusionsfri välsignelse. de Sade är medveten om konflikten och förklarar den med att blasfemi alltid är ett tillåtet litterärt medel för att ge texten must och färg och fantasin luft under vingarna. Därför förser han romanerna med vad många menar vara perverterade redogörelser för kyrkliga riter som bikt, mässa, bröllop, dop och begravning. Som jakobinerna utnyttjar de Sade kyrkans språk för att ge innehåll åt sitt eget enerverande, uppfordrande men absolut icke gudsförnekande språk. Den kyrkliga retoriken praktiseras framför allt av Juliettes älskare, som tror på en ond Guds vars högsta förnöjelse det är att lämna över sina offers själar till djävulen.

de Sades satanism är gnostisk, resultatet av en troende som är besviken men fortfarande omedvetet söker Gud. de Sades blasfemi som ej är blasfemisk, är en under ateismens mask dold bön till Gud om nåd. de Sade är teologins malgré leui, en svart Messias. I boken A la recontre de Sade ser Maurice Blanchot markisen som den onde gud som dialektiskt spelar ut övermänniskan som ett av Gud förnekat missfoster för att därefter blottställa en Gud förnekad av naturen och som till slut förnekar också naturen när han själv uppträder som förnekelse. de Sades orgier är offerceremonier för att fira Varats totala kollaps, mässor för en ofullkomlig Gud. Gud har själv aldrig sagt sig vara fullkomlig. Gnostiskt påverkad är också Justine-älskarens förgudning av den Onde när han inser att skapelsen är ett misslyckande. För älskaren är den gudfruktiga Justine typexemplet på officiell gudstro där religiös upplevelse och extasens ursprungliga krafter förkvävs. Mot detta representerar den gudlöse libertinen en subversiv gudsupplevelse och sexuellt extatiska erfarenheter; inget okänt eller ökänt fenomen ens hos kyrkans officiellt erkända helgon. Bataille talar om sambandet mellan eros och religion, att båda livsformerna leder till extatisk Jagförlust. Till total och suverän självutplåning. Älskade, piska mig.

Markisens sado-masochism är en protest mot ett paradis som intet annat är en värld utan människor, en samvaro utan mänskliga lidelser, en motvärld till H.G. Wells Horror vacui, ett jävulskt försök att förbättra världen genom att förvandla den till ett ruin-landskap. de Sade utmanar Luther, Calvin, Hegel, Fontane, Broch, Mann och Döblin, ingen antar utmaningen, inte ens den radikale historieskeptikern Lessing vågar attestera markisens gudomliga frälsningsplan för en bättre värld. Apokalypsen är en återvändsgränd; vi övertalas återvända till beprövade överlevnadsstrategier för att undvika undergången. de Sade ser förintelsen som inledningen till något nytt. Så även de tyska vederlöpare som 1535 kastar sig in i orgier med blod, eld och religiös extas. de Sades religiösa sexualitet, hans sexuella religiositet är levande illustrationer till den häretiske avhopparen Dürers Bibelbilder trehundra år tidigare och har samma intensitet som Goebbels tal den 13 februari 1943 när han från Sportpalatsets tribun i Berlin kungör det totala kriget.

de Sade talar i sin diktning om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det inte endast ur sådana tårar och drömmar extremt goda excesser blommar?

de Sade hävdar att det inte finns en konfliktfri entydig värld. Ulrike Meinhof skriver om ”Akt der Befreiung im Akt der Vernichtung”. Terrorism som massmedial produkt skapar ängslan och möter samma motreaktion som de Sades orgieteater. Aktörerna själva kan hänvisa till Wells: ”Eftersom allt är som det är återstår oss inget annat än att leva som om det inte vore så”.

Illustration: Collage av BIC, 2008

Text&BildCopyright©Bo I. Cavefors 1993, 2008.