MEMOARER. Första avsnittet

'

'

BO I. CAVEFORS. MEMOARER. FÖRSTA AVSNITTET. I böckerna Barnsliga memoarer och Valpen som ung man skriver jag om min exhibitionism, om min glädje i att visa upp mig naken, att vara naken, att exponera mig, att, kanske, profanera, kanske sekularisera min sexualitet och min kropp. Jag berättar (Barnsliga memoarer) hur jag som liten pojke, precis skolmogen, i sommarvillan brukade stå framför en stor skåpspegel – skåpet målat i blågrönt och med stiliserade blommor runt spegeln - smeka mig själv, vända och vrida på mig, beundra mig, onanera och som vore jag åskådare och ej aktören, njuta av att se mig exalterad, försvinna in i en drömvärld som bestod av endast mig själv. Narcissim? Exhibitionism? När jag i spegelglaset såg rakt in i mina ögon var de frånvarande, onåbara. Drömmande. Jag befann mig i rummet framför skåpet, såg mig själv i det blågrönmålade skåpets spegel, men jag såg mig dock inte, jag var en dimfigur, en annan pojke som onanerade mig när i verkligheten jag onanerade mig själv. Jag beundrade mig själv, tyckte jag var söt. De ljusbrunrosa bröstvårtorna. Mjuka. Eftersom jag var utomhus så ofta jag kunde, för att fly undan min store och nästan åtta år äldre halvbror, för att komma undan hans sarkasmer och elakheter, för att slippa höra min mammas alla förmaningar om att akta mig för detta och detta och detta, så cyklade jag runt på Näsets skogsstigar och småvägar timmar i sträck, lekte ömsom officer och ömsom spion. Jag föddes 1935. Världskriget var en del av vardagen också för en pojke i Malmö. På Näsets stränder flöt lik i land från torpederade båtar i Östersjön. Stranden spärrades av med taggtråd och hemvärnsmän vaktade. I Malmö tjöt sirenerna. Mörkläggningsgardiner. Varmvatten till bad en eller ett par kvällar i veckan. Matransonering, matkuponger. Hästkött. Kyckling till förbannelse. Blodkorv med lingonsylt (billigt). Sagogrynskräm, slemmigt rödfärgad. Favoriträtt: mjölk, pudrad med kanel, i en sopptallrik. Du är så mager, du måste äta, sa mamma. Höfter som en flicka, sa morbror Ingvar. Han klarar sig sa mammas kusin Greta som var barnläkare; ge honom fikon och dadlar. Min styvpappa inkallad till militärtjänst minst ett år. Strax före krigsslutet landade på Bulltofta amerikanska ”flygande fästningar”, stora bombplan som inte orkade tillbaks till baserna i Storbritannien sedan de tömt mördarbomberna över tyska städer, typ Dresden. Bensinen tog slut. Avlusningshuset för flyktingar vid Västra Station. Bussarna med räddade koncentrationslägerfångar som svängde in på polishusets gård via porten på Verkstadsgatan. Under de båda skolterminerna och jullovet, när vi bodde i Malmö, Storgatan 32, var jag så ofta jag kunde antingen nere i ICA:s Frukt- & Grönsakers AB källarlager på Erik Dahlbergsgatan 19, eller hos min styvpappa, som startat hela verksamheten och som satt i ett ynkligt litet kontor halvt under marknivå på andra sidan gatan, nr 24. Jag lånade en av företagets varutransporttrehjulingar, men liten som jag var, även för min ålder, nådde jag inte upp till sadeln utan fick stå på pedalerna och trampa trampa och trampade till koloniområdet där numera katolska kyrkan finns, där jag gömd bakom buskar och liggande på marken, exakt på den plats där idag kyrkans altare finns, tillsammans med min skolkamrat Leif, som bodde med sin mamma och pappa, lokförare, i en enrummare på Kockumsgatan 3, runkade och rökte Bill och så kallade damcigaretter, alltså cigaretter med långt pappmunstycke och färgat papper runt tobaken, Cocktail var namnet, tror jag. Mamma, som själv inte rökte, köpte andra och finare men också de så kallade damcigaretter för att bjuda kvinnorna när det var kalas, fester. Kvinnorna: jag minns dem som kött och parfym, kramade man dem så kände man inget annat än korsetten. Eftermiddagarna, efter skolans slut, när läxorna var avklarade - jag talar om perioden från det jag var femochethalvt år (fyllde sex den 14 november första skolterminen) och hade börjat i Johannesskolans småskola, klass 1, hos fröken Nilsson och fram till dess jag blev utkastad från Latinskolan fem år senare – så var ICA:s lager på Erik Dahlbergsgatan min oas, mitt frirum, mitt kloster, där jag var den jag ville vara samtidigt som det fanns människor runt omkring mig, min styvpappa, lagerarbetarna, förmannen, kamreren, alla förstod nog någonstans innerst inne mer än vad de själva anade, att jag behövde dem, värmen som fanns i deras kroppar och strålade ut genom deras slitna kostymer och blå arbetskläder. Svetten. Doften av snus, dålig cigarettobak och fattigdom. Dessa blåställ var som tidigare min barnsköterskas, Anna-Lisas, blå dräkt, med vitt förkläde, ett blått tyg som var mjukt och fint men samtidigt på ett skönt sätt strävt och tryggt, och senare jesuiternas svarta prästkläder, kartusianernas nästanvita tunikor. När jag innan jag lämnade Malmö för London och, senare, när jag var hemma i Malmö under Londonskolans lov, i Kungsparken och Slottsparken, bakom fågelburarna, bjöd ut mig åt män, var det på mitt eget initiativ. Pojkars längtan efter vuxna män kan ha många orsaker. Jag var den som förförde, jag blev inte förförd. Och det var inte riskfritt. Parken patrullerades av pensionerade poliser med skärmmössa och snabbgående cykel. När de anade att jag eller någon av de andra pojkarna stod i buskaget, kom de rusande och när vi sprang vår väg ropade de hotande ”jag vet nog vem du e, jag ska ringa din mor å far”. Men de ringde aldrig. Jag gjorde samma sak som mina fattiga, illa klädda, nästan svältande klasskamrater gjorde vid Arbetets-ära-statyn (skulptör: Axel Ebbe, min mormors bror Anders käraste vän) på Möllevångstorget, men jag tog inte betalt, jag var gratis, jag äcklades inte, jag njöt. Onormalt? Snarare hälsosamt icke-normalt; det är normalitet som är ohälsosamt. Jag är fortfarande övertygande om att detta hängivna utbjudande av mig själv var ett stålbad som passade mig. Dessutom: ensamhet i ett kollektiv: Anna-Lisa och min hund, foxterriertiken Hejsan som fanns när jag föddes och avlivades fjorton år gammal när jag var fem, ja vi tre levde i ett slags kollektiv, omgivna av vad man brukar kalla familj, av mammas – och min! - släkt, vänner. Jag fann att kollektivet gav mig frihet att göra vad jag ville men att hjälp fanns att få inom armlängds avstånd. Min lyckligaste tid var när Jacob och jag efter skolans slut, när vi börjat universitetsstudierna, skapade vårt eget kollektiv med Michael och Thomas. Åter till den verkliga barndomen och Malmö: nej, hjälp fanns inte att få inom armlängds avstånd när Anna-Lisas uppdrag (vilket uppdrag?) var slutfört och hon rest, vart? Den första stora sorgen inträffade när Anna-Lisa försvann ur mitt liv strax efter det jag började småskolan. Varför? Jag har aldrig förstått Varför. Bara några dagar innan Anna-Lisa reste sa mamma att om några dagar reser Anna-Lisa bort eftersom hon fått ett nytt arbete. Lever Anna-Lisa fortfarande? Någonstans mellan nittiofem och etthundra år gammal. Det är möjligt, det finns en chans. Jag vill krama henne. Jag vill känna det blå tyget. Sorgen blev oändlig när Hejsan sedan avlivades bara några månader därefter. Jag drömmer under halvslummern före den verkliga sömnen fortfarande om hur min styvpappa går iväg med Hejsan – jag ser dem genom mitt pojkrumsfönster – bort mot Ringlinjens hållplats på Fersens väg, för att åka till veterinären på Slakthuset nere i hamnen, för avlivning. När jag som kortväxt och spenslig sexåring stod där med ICA:s trehjuling och skulle ha upp den på garageuppfarten från källaren till trottoaren och inte inte inte inte orkade de sista metrarna, så kom någon av lagerarbetarna, som höll på med att sortera lök eller paketera jordgubbar eller flytta potatissäckar, rusande och hjälpte mig. Jag avskydde, jag föraktade, jag hatade min halvbror som aldrig, aldrig, aldrig, satte sin fot nere på min styvpappas, hans pappas, kontor, än mindre beblandade han sig med lagerarbetare. Vad skulle kamraterna i KFUM då säga? Och klasskamraterna på Latinskolan? Den fina skolmössan kunde ju bli skitig. Som gammal man förstår jag att jag just då, exakt då, började hata borgarklassens attityder, att hela klassamhället är en självvald frånvaro av liv som i realiteten är detsamma som kastrering. När mamma sände ut oss under somrarna på Näset, att plocka späda nässelblad i juni och björnbär i augusti, tog han på sig handskar… Intuitivt blev jag medveten om borgarklassens skräck för proletariatet. Min styvpappa, min halvbrors pappa, kom själv från det fattigaste av alla fattiga småbondeproletariat, men han var intelligent, mycket intelligent, häftig till humöret men klok, otrogen min mamma, ständigt ständigt, min mamma som själv varit otrogen med min pappa, men ändock trogen, båda var trogna på så sätt att de behövde varandra. Det måste ha varit en medveten handling när han prenumererade inte endast på de borgerliga Sydsvenska Dagbladet, Skånska Aftonbladet och Svenska Dagbladet utan även på den socialdemokratiska Arbetet. När jag var fem år lärde han mig läsa först rubrikerna och därefter mer och mer i alla tidningarna. Var han kommunist? Socialdemokrat? Nej, han röstade före kriget på liberalerna och efter 1945 på Högerpartiet… nej, inte på Högerpartiet utan på Jarl Hjalmarson. Jag tror men jag vet inte att han genomskådade det politiska spelet när han som värnpliktig soldat (född 1896) i Stockholm var med om att skydda Hjalmar Branting när denne knatade upp till den gamle skolkompisen Gustav V för att försäkra honom om att svenska arbetare gör inte revolution. Sänk fanorna, hissa den tretungade. Jag tror men jag vet inte att min styvpappa då förlorade alla illusioner och därefter ställde sig vid sidan om ideologier och realpolitik. Han såg sig aldrig som någon klassöverskridare, han utnyttjade aldrig situationen att han arbetat sig upp från springschas till direktör, att han kunde ha käftat sig till en ordentlig lön men accepterade en skandalöst dålig lön, att han gift sig med en flicka som gjorde det möjligt för honom att leva överklassliv. Han njöt av att leva gott, men han rökte aldrig, han drack aldrig sprit, inte ens glögg till julen, men han sa aldrig ett ord om att jag började dricka vid artonårsåldern. Han arbetade, arbetade, arbetade: började, senast, klockan 06 med att ringa bönderna för att klara av dagens leveranser av grönsaker och rotfrukter. Många av leverantörerna var mammas gamla vänner eller släktingar. Var det premiär på Stadsteatern 19.00, kom han hem till lägenheten på Storgatan 18.00: duschade, kläderna var framlagda, skjortan nystruken, mamma färdigklädd, taxin väntade (3 minuters färd, 500 meter…). Med ett ironiskt mycket vänligt småleende stod min styvpappa i dörren till mitt pojkrum med de blyinfattade färgade rutorna, jag hade lagt mig ovanpå sängen och läste; han sa att han snart var tillbaks, sov nu, vi läste aftonbön, Gud som haver barnen kär…, mamma har säkert något med sig till dig (choklad från festen som efter teaterföreställningen anordnats på Teaterrestaurangen). Min styvpappa hade överlevnadskapacitet, jag tror att han överlevt var man än placerat honom, men min halvbror föraktade honom, ville inte synas tillsammans med honom. En gång när min styvpappa, mamma och jag, under krigsåren, tagit tåget till Torup för att plocka svamp och var på väg tillbaks från skogen till stationen mötte vi min halvbror och några av hans scoutkamrater som kom cyklande, vi vinkade till honom men han låtsades inte se oss. Han låtsades inte se oss. Varför vinkade han inte. Det var nog enda gången jag såg min styvpappa förtvivlat ledsen. Min styvpappa slängde inga kläder förrän de var totalt utslitna, blankslitna knän på byxorna. Jag såg att människor såg det, att hans välklädda kollegor tittade, ja såg kritiskt på honom, men det gjorde att jag blev ännu mer fäst vid honom. När mamma sa till honom att köpa nya kläder, därför att ”folk tittade”, svarade han ”jag är den jag är”. Ju mer jag såg att man såg kritiskt på honom desto hårdare höll jag honom i handen när vi gick på stan. Vem skulle annars hålla honom i handen? Små pojkar är stora Riddare. Jag visste att när han klädde upp sig till fest eller när han och mamma gick på teaterpremiärer på Stadsteatern eller på Hipp, eller på bio (varje tisdag var det premiärer) så var han utomordentligt tilldragande i mörk kostym eller i frack eller smoking. Min styvpappa var välbyggd, mörkbruna ögon, liten men maskulin, mörk skäggväxt, men alltid slätrakad. Kanske fanns det några droppar vallonblod i honom. När jag i tidiga tonåren upptäckte att jag längtade efter män längtade jag också efter honom, att få ligga ovanpå honom, känna hans kön mot min mage, att få smeka det håriga bröstet med mina läppar, men när han, när jag var bortemot tjugo år, förstod att jag var bisexuell, och, framför allt, när Jacob följde mig hem till Malmö och blev utkastad av honom, gick vårt tidigare fina förhållande sönder. Men när jag började skriva i tidningar vid femtonårsåldern och sedan när jag började med förlaget var han också sedan vi glidit ifrån varandra den ende som i min omgivning var intresserad, engagerad. Har någon annan i vad man normalt kallar sin familj läst en enda rad av det jag skrivit, läst en enda bok av de jag publicerat. Nej. Eller som min halvbrors hustru sa: ”Bo, varför ger du aldrig ut en bok som man kan läsa”. Min styvpappa fanns där som en skyddsvall fram till dess den stora barriären byggdes mellan oss sedan min mamma, kittet som band oss samman, lagts i grav 1969, när jag gav ut raf-böckerna, när jag häktades. De sista femton-tjugo åren av hans liv hade vi ingen kontakt. När han, som så många andra, förhördes av polisen satte han ord på sitt förakt för mig som människa, som bög. Han tog definitivt avstånd från mig. Jag var inte hans son, som han, helt korrekt, påpekade gång på gång, han ville inte ens se sig som min styvfar. Hur hade han och min mamma träffats? Mammas morfar var med om att starta Hvilans Folkhögskola, alltså gick alla hans barn och barnbarn, som inte sändes till universitet i Lund, just där… men mamma ville någonannanstans och hamnade vid Tärna Folkhögskola, i Sörmland(?). Parentes: när jag nu tänker igenom saker och ting slår det mig att i min mammas (och min) enormt stora släkt, vars rötter finns sedan hundratals år på gårdar söder om en linje dragen från Malmö till Lund och sedan till Trelleborg, finns inte en enda präst, det vanligaste yrket för bondsöner som ville studera något annat än lantbruk, men däremot ett stort antal läkare, till och med flickor redan på 1920-talet. Mamma gick aldrig i kyrkan. Min halvbror gick aldrig i kyrkan. På juldagens morgon var det min styvpappa och jag som handihand gick till Johanneskyrkan. Var han religiös, kristen? Ja, jag tror det. I hans ensamma liv fanns tre krafter som dominerade: en obestämd känsla av Guds närvaro, kvinnor och plikt. Kanske var det avsaknaden av svenska statskyrkans traditioner, att de var mig i det närmaste obekanta, som gjorde det lätt för mig att när jag kom till jesuiterna gå in i katolska riter och attityder. Spekulation spekulation. Som åtskilliga andra fattiga pojkar blev min styvpappa tävlingscyklist (alla hans pokaler stod så länge vi hade kontakt med varandra, på hans skrivbord) och tillsammans med en kamrat kom han en söndag cyklande på landsvägen som gick förbi Tärna Folkhögskola; vid vägkanten stod mamma och några andra flickor och gjorde ingenting mer än att titta på solen. Cykelpojkarna stannade för att prata. De var säkerligen läckra i sina åtsittande dresser. Mamma och min styvpappa blev förälskade, när mamma efter ett par år lämnade folkhögskolan fortsatte de skriva till varandra och så småningom gifte de sig i svenska kyrkan i Köpenhamn. Men då var gården där mamma vuxit upp såld till en bonde, slavdrivaren allmänt kallad, från andra sidan Vellinge mot Håslöv till – han var vid god kassa tack vare försäkringspengar sedan gården i Håslöv brunnit, ouppklarad brandorsak. Mamma kunde nog aldrig acceptera att den gamla släktgården hade sålts, men vad göra: ett par av mormors systrar ville ha ut sina arv i kontanter och mammas del av arvet räckte inte till för att lösa ut dem. Mamma grät ibland när hon berättade om ”slavdrivaren”. På gården fanns flera hundar, mamma tog hand om en av dem, en foxterrier, Putte, men man måste lämna kvar den störste av dem, en Sankt Bernhard, som var van att lufsa runt på fri hand, inne och ute, men som den nye ägaren låste in i en trång bur. Jag tänker ibland på det, hade mamma gift sig med en bonde och tagit över gården, hade jag kanske idag varit bonde. Å andra sidan: hade mamma gift sig med en bonde och inte älskat med den man som blev min far (vem är du, var är du? jag vill ha ditt namn, det namn jag har har jag skapat själv, det är en pseudonym, jag vill vara din pojke), hade jag inte varit jag, det vill säga: jag hade överhuvudtaget inte existerat, jag hade varit ett någonting som inte ens kan tänkas ha varit påtänkt. Vem skulle då ha skrivit den här texten, som i så fall hade varit något i sig otänkbart. Herre, förbarma dig.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2008

'

'