MATTIAS JESCHKO-EDBERG : VAFFÖ' GÖR FRA PÅ DETTA VISET?

Mattias Jeschko-Edberg
Vaffö’ gör FRA på detta viset?

Det finns ingen dramatisk inledning som jag kan skriva till denna text. Saker är som dom är. Lördag morgon, jag är nyvaken, min fru träffar en vän, och jag ska hämta min dotter hos sin farmor om några timmar. Jag saknar att snusa. Saker är som dom är.

I bakgrunden kan jag avlägset höra en upprörd men svag diskussion. Om FRA och det nya lagförslaget som skall passera riksdagen nästa vecka. Människor är upprörda. Med all rätta ska det vara det. Men det finns något obehagligt i denna upprördheten. Ett exempel är Heidi Avellans ledarartikel i morgonens Sydsvenskan.

Helt korrekt pekar Avellan ut det problematiska att vi nu har partier i riksdagen som kallar sig för liberala och säger sig vara för personval, men som samtidigt använder partipiskan hårt för att driva igenom ett repressivt lagförslag. Sedan fortsätter Heidi: "Varför hörs inte vilda protester från folket? Varför bär ingen plakat? En handfull läsare hävdar att det är mediernas fel, att vi inte uppmärksammat detta. Ändå har Sydsvenskan och andra liberala tidningar gång på gång kritiserat hela idén. För döva öron, uppenbarligen."

Rent krasst sett finns det flera anledningar till varför människor är så oengagerade som dom är.

För det första: De senaste decennierna har de borgerliga partierna och dess medier fört en intensiv kampanj för att avpolitisera samhället. Medborgarna skall inte bry sig för mycket, de avancerade frågorna ska överlåtas till experterna, och det almännas politiska insats skall begränsas till att rösta en gång vart fjärde år. I takt med att denna kampanj har fortgått, bistådd av Göran Perssons djupt cyniska realpolitik har apatin brett sig ut som en kvävande matta.

För det andra: Det politiska samhället har ersatts av det mediala samhället som drivs av hårda kapitalistiska principer. Marknadsandelar måste erövras och försvaras. Vad jag menar är att media har frångått sin roll som den tredje makten inom det demokratiska systemet för att kunna tillfredsställa ägarnas finansiella intressen. En viktig del av detta har varit att skapa drastiska rubriker för att fånga den mätta publikens uppmärksamhet. Så nu står vi där: när det verkligen behövs drastiska rubriker så lyssnar ingen. Varför skulle vi? Vi har lärt oss att skarpa rubriker bara är ett sätt att attrahera potentiella konsumenter till annonsörerna.

För det tredje: Vi är historielösa. Borgerliga kommentatorer skulle nog vilja säga att Svenskarna är aningslösa om statens hänslyshet om man ger den för mycket makt. Men jag skulle vilja säga att vi är historielösa. Vi vet om vad andra stater kan göra mot sina medborgare, men inte vad den Svenska staten gjort mot oss själva. Och det är inte så konstigt: staten och media har aktivt försökt trivialisera det vi vet för att det legat i deras egna intresse. Decennier av åsiktsregistrering och partiellt yrkesförbud för vänsteraktivister har understötts av de samma tidningar som nu undrar varför folket inte reagerar.

Så kan vi hålla på. Vi kan prata om det absurda i att de första diskussionerna om maskeringsförbud som kom efter upploppen i Göteborg, kom direkt i kölvattnet av den senaste stora offentliga utredningen av SÄPO:s åsiktsregistrering. De forskarrapporterna finns allmänt tillgängliga som pdf-filer. Men de har inte gjort något avtryck på hur vi ser på oss själva som demokratisk stat.

Eller så kan vi peka på medias ignorering av Torbjörn Tännsjös senaste bok Medan revolutionen dröjde, (Karneval Förlag, 2008.). Boken är en empirisk och personlig studie av registreringen och trakasserierna av vänsteraktivister i Nacka kommun under 1900-talet. Vad jag kunnat hitta så har enbart en av de stora borgerliga tidningarna skrivit om denna viktiga bok. Det var Expressen som publicerade en kultursidesartikel av Erik Helmerson med rubriken Lipsillarna.

Så vad vill jag säga med allt detta? Mycket och ingenting.

Vi vet om allt. Vad som finns nu, är en konsekvens av tidigare handlingar. Det kaotiska mönstret är rationellt och logiskt. Framför allt finns våra fingeravtryck på de smutsiga delarna. Det är en ful samtid som vi lever i och jag drabbas hårdare och hårdare av viljan att dra mig tillbaka in i mig själv. Det är en ademokratisk sida av mig själv som jag måste trycka ned varje morgon jag går upp. Det handlar inte om att jag anser mig vara för ren för min samtid, utan att jag är en del av den samtid som jag så djupt avskyr.

Fast jag märker även andra fula sidor hos mig själv. Jag blir oproportionerligt äcklad när små människor som till exempel Fredrik Federley framställs som potentiella demokratiska förkämpar när de kanske ska rösta emot partidisciplinen och ta de fruktansvärda konsekvenserna och bli som Federley uttryckt det: ››internparia".

Jag kanske inte blir så äcklad av de små människorna som av att deras existens visar på vart vi står, och att det är denna positionsbestämmelse som jag reagerar på.

Vi lever i en sörja av apati och historielöshet. De vittrande demokratiska institutionerna har blivit en samlingsplats för karriärister som kanske, bara kanske, kan tänka sig att göra det moraliskt rätta även om de då riskerar att bli utsatta för det fruktansvärda straffet att bli illa omtyckta av vissa av sina riksdagskolleger.

Och allt är vårt eget fel.


Artikeln även publicerad i KULTURKRITIK


Copyright©Mattias Jeschko-Edberg 2008