Hans Thörn
BORIS SAVINKOV – DEN RATIONELLE TERRORISTEN
Idé- och lärdomshistoria. Fortsättningskurs 2, Teori, tradition och praktik
Göteborgs Universitet, Idéhistoriska institutionen
Idéhistorisk praktik, VT 2008
Innehåll:
Inledning
Bakgrund
Historiskt sammanhang
En terrorists memoarer
Diskussion
Litteraturförteckning
Inledning
Om inte förr så kom begreppet terrorist och företeelsen terrorism på var mans läppar efter attentaten mot World Trade Center i New York 11 september, 2001.
Genom att göra en djupläsning och textanalys av En terrorists memoarer som beskriver terroristiska aktiviteter i Ryssland under tidigt 1900 tal och relatera texten till den historiska episoden, platsen och kulturen är det min förhoppning och avsikt att belysa och skapa perspektiv på den tidens terrorism samt ge relief även till företeelsen i vår samtid.
Det primära källmaterialet för framställningen är En terrorists memoarer av Boris Savinkov 1). Dessutom har Thou shalt kill, Revolutionary terrorism in Russia 1894-1917 av Anna Geifman 2) använts för att belysa den historiska och faktiska bakgrunden till Savinkov. Sekundärt material framgår av fotnoter och källförteckning.
Min metod är en ingående läsning av Savinkovs text. Jag kommer att presentera ett referat av texten, relatera den till sitt sammanhang och till andra texter från samma tidsperiod samt även till nutida relevanta texter.
Bakgrunden
Terrorist/terrorism användes som begrepp först i samband med Franska Revolutionen och under tidsperioden 1793—94 och syftade på personer som deltog i den revolutionära jakobinska regeringens skräckvälde. Terror kommer av det franska terreur som betyder skräck 3). Terrorism kan knytas till såväl aktiviteter mot staten från den enskilde som aktiviteter från staten mot den enskilde. Det senare är en form av legitimt våld utövat i hägn av statens maktmonopol.
”Med terrorism menas användning av våld, hot eller tvång för politiska syften.” 4) Terrorism kan vara nationell, internationell eller utövas som statsterrorism. Den nationella riktar sig mot den egna regeringen och det egna landet, den internationella har mål utanför nationen, men inriktningen kan vara mot den egna nationen och statsterrorismen riktar sig från staten mot dess egna medborgare. Boris Savinkov skriver om nationell terrorism, medan attentatet mot World Trade Center är exempel på internationell och Jakobinernas skräckvälde på statsterrorism. Gränserna mellan de olika formerna av terrorism är flytande. Mellan begrepp som ”krig”, ”politiskt förtryck” och ”terrorism” är också gränserna diffusa. I modernt språkbruk tycks det inträffa en glidning i betydelse av begreppet terrorism från att innebära staters övervåld mot civila till att beteckna individuella eller små gruppers våldsdåd mot civila, oskyldiga människor men med en samtidig och tydlig bäring mot stater som uppfattas som förtryckande. Gränsdragningen mot våldsdåd från befrielserörelser är inte tydlig. Den korta definitionen ovan är formulerad så att den innefattar såväl enskilt våld som offentligt våld eller hot om våld som är del av statens legitima maktutövning. Det är värt att notera att det är få aktörer som öppet kallar sig terrorister eller beskriver sina egna handlingar som ”terrorism”. Den nämnda tidsperioden i Ryssland är ett undantag från den regeln: När Boris Savinkov vid 24 års ålder beslutar sig för att bli terrorist använder han just denna beteckning för sitt uppdrag. 5) Jag har svårt att föreställa mig att den moderna tidens terrorister själva benämner sig med samma ord. I den muslimska världen talar man om jihad, alltså krig med religiösa förtecken snarare än om terrorism, när man benämner egna handlingar.
Generellt har terrorism, terror, terrorist en starkt negativ konnotation, en pejorativ innebörd. Det är sällan den egna individen, de egna styrkorna, den egna statens repressiva eller krigiska handlingar beskrivs som terrorism. Detta gäller även om handlingarna de facto är likvärdiga. Terrorism bedrivs i regel av ”den andre”, av fienden.
Ett tydligt motsatsbegrepp är svårt att hitta. Antiterrorism handlar inte om motsatsen till terrorism utan är en beteckning för de åtgärder stater vidtar mot terrorism. Dessa handlingar är till sin karaktär ofta förvånansvärt lika vad samma stater kallar terrorism. Skillnaden ligger i intentionen dvs försvaret av den formella legaliteten, snarare än i handlingen per se. Man kan också se att det finns en slags symmetri mellan terrorism och antiterrorism och de handlingar som är kopplade till begreppen skapar en symmetrisk kamp. Framgångsrik terrorism kan övergå i maktstrukturer, postrevolutionära eller antirevolutionära, som får legitimitet och karaktär av statsbärande strukturer och i samband med detta byter ofta den faktiskt utövade terroristiska handlingen namn. Terrorism är en repressiv handling som syftar till frihet eller makt för någon som är subjekt men inte objekt för handlingen.
Historiskt sammanhang
En terrorists memoarer tilldrar sig i tidsspannet 1902 – 1908 men det finns anledning att vidga bakgrunden i tiden. 6)
Tsarryssland i slutet av 1800 talet var ett självhärskardöme med en närmast feodal struktur och stora sociala spänningar. Livegenskapen upphörde 1861 under en tillfällig liberalisering men innebar inte att lantarbetarnas sociala villkor förändrades i nämnvärd omfattning. Fyrtio år senare förfogade fortfarande 30 000 jordägare över samma areal jordbruksmark som 10 miljoner bondehushåll. 7) Analfabetismen var 90 % vid sekelskiftet. Samtidigt var delar av Ryssland på väg in i en tidig fas av industrialisering och modernisering. Under dessa år beskrevs landet ofta som det mest politiskt och ekonomisk efterblivna i Europa.
De stora sociala spänningarna ledde till politiska handlingar som, eftersom det inte fanns vare sig yttrandefrihet eller en representativ demokrati, tog uttryck i hemliga partiorganisationer och illegala operationer som terrorhandlingar av olika slag, strejker, demonstrationer och andra mera traditionella politiska kampformer. Från 1860 och framåt dominerades den politiska scenen av Folkviljan eller som den också har kommit att kallas Narodnikrörelsen. 8) Rörelsen hade inspirerats av socialistiska rörelser i de industrialiserade länderna men var inte en arbetarrörelse i ordets egentliga mening utan leddes av unga intellektuella med socialistiska idéer och en ambition att förbättra folkets levnadsvillkor med i huvudsak politiska medel samt genom att söka sig ut på landet och arbeta tillsammans med befolkningen och leva på samma villkor. Men det var ett tungt och farligt arbete att ”förmå denna stumma, jättelika, letargiska, okunniga, rättslösa, efterblivna klass till revolution” 9) Narodnikerna förföljdes av tsarväldet och många deporterades till Sibirien efter långa fängelsestraff.
Efter attentatsförsök mot tsar Alexander II 1879 följde hårda repressiva åtgärder mot de politiska aktivisterna och så många som 20 000 personer beräknas ha fallit offer för polisens och militärens aktioner under våren 1879 10). Narodnikrörelsen utplånades nästan som organisation. Tsaren mötte trots detta två år senare sitt öde av en annan attentatsman. Repressionen och den politiska situationen ledde till att flera nya organisationer trädde fram på den illegala politiska arenan under 1800 talets sista decennium som Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet (RSDAP) och senare SocialistRevolutionära Partiet (SRP). Dessa partier representerade ”andra generationens terrorister” till skillnad från dem som agerade under de turbulenta åren 1850-1860 vilka var anarkister och nihilister. Statens våld ledde till att de politiska aktivisterna såg terrorism som en viktig väg för politiska handlingar. Trots detta inträffade ”ett bedrägligt lugn” 11) under perioden efter mordet på tsar Alexander II, förmodligen till följd av Okhranas 12), d.v.s. den hemliga polisens metoder, med en kombination av infiltration i de nya organisationerna, spionage och våldshandlingar. Rysk-japanska kriget 1904-1905 som hade förödande effekter på den ryska befolkningen, utlöste 1905 års revolution och i samband med detta trappades terrorismen upp våldsamt. Perioden 1905-1907 dödades eller skadades ca 4500 statstjänstemän och lika många civila av terroristhandlingar. Efter detta mattades våldsvågen av fram till tiden närmast 1917 års revolution. Man kan se flera orsaker till den ökande terroristaktiviteten efter 1900. En var de påtagligt försämrade materiella villkoren för en stor befolkningsgrupp till följd av kriget. En annan var den medvetna utvecklingen av terroristisk taktik av flera politiska grupper på vänsterkanten. Dessa grupper hade en ”svag gemensam agitationsbas” som ”bestod av tesen att det i Ryssland måste bli annorlunda. Varje sats som gick utöver detta ledde till sega stridigheter, bitter fiendskap…” 13) En del av dessa grupper som Maximalistpartiet och olika anarkistiska grupper hade terrorism som programmatisk huvudpunkt. Andra politiska grupper som RSDAP och SRP skötte terroristiska aktiviteter genom särskilda organisationer och en del av dessa var hemliga men officiella som t. ex. SRP:s Kamporganisation. SRP hade ett uttalat stöd åt egna terroristiska aktiviteter vilket 1904 uttrycks klart i dess proklamation Till alla medborgare i den civiliserade världen: ”… i Ryssland, där despotismen utesluter varje öppen politisk kamp, där endast godtycket råder, där det inte finns någon räddning från den oansvarighet som utmärker maktens och självhärskardömets byråkrati på alla nivåer – tvingas vi att göra motstånd mot tyranniets våld gentemot den revolutionära rätten.” 14)
Socialdemokraterna sanktionerade inte sådana metoder officiellt. Dock kommenterar Lenin terrorism 1916 i ett brev till en socialistisk kamrat: ”We are not at all against political murder”, but “individual terrorist activities can and must be beneficial only in direct immediate connection with the mass movement”. 15)
Samtliga dessa organisationer stödde på olika sätt terrorism. Partierna fick också ett pekuniärt stöd av terrorister genom de ”exproprieringar”, d.v.s. bankrån, som utfördes.
Efter sekelskiftet hade klassbasen för terroristerna utvidgats och många kom nu från enklare förhållanden och tillhörde inte ”intelligentian”. Aktivisterna kom ofta från Balticum, Polen, Kaukasus, området kring Odessa men däremot sällan från Hertigdömet Finland. De tillhörde inte sällan minoritetsgrupper. En betydelsefull minoritetsgrupp var judarna som kom att utgöra en oproportionellt stor del av gruppen. En tredjedel av arresterade aktivister var judar liksom hälften av medlemmarna i de revolutionära organisationerna. Endast 5 % av befolkningen var av judisk härkomst. En teori om orsaken till denna aktivism är judarnas utsatta ställning i det ryska samhället samt de militanta erfarenheter som skapats av de återkommande pogromerna. Nikolai Berdaiev har en teori om den judiska minoritetens militans där han lägger tonvikt på de ateistiska judarnas dragning till marxismen och pekar på den marxistiska visionens likhet med den messianska beträffande drömmen om det förlovade landet. 16)
Kvinnor var också en stor grupp bland aktivisterna med tanke på hur könssegregerat samhället var. Nästan en fjärdedel av aktivisterna i SRP var kvinnor. En förklaring till detta kan vara att feminism och politisk radikalism gick hand i hand medan samhället i stort inte alls utvecklade kvinnornas rättigheter. De radikala kvinnorna mötte därför större respekt i de radikala, ofta terroristiska kretsarna.
De politiska partiernas ledare levde långa perioder i exil i Genève, Paris och London och utvecklade där politiska teorier. Terrorister var aktiva på basplanet som trupper långt från staben och utvecklade med nödvändighet självständighet i sina handlingar. Sprickor uppstod lätt mellan aktivister och ledning. På den teoretiska nivån var terrorism mot enskilda individer inte helt samstämmig med den klassiska marxistiska teorin om massornas revolution. Politisk, revolutionär ortodoxi och teori och pragmatism hade inte sällan svårt att enas om taktiska och strategiska metoder och mål.
Bland radikala ryssar i exil fanns en rädsla för de terrordåd som utfördes av landsmän ute i Europa. Partiledningarna hade ett ganska tryggt liv i förhållande till vad de skulle ha i Ryssland vid denna tid och hade ingen önskan om att detta skulle förändras.
Rågången mellan politiska terrorister och vanliga kriminella var inte tydlig, i synnerhet inte under de mest aktiva perioderna. Flertalet partier drog till sig kriminella som utnyttjades för terror och expropriationer med politiska syften men handlingarna hade samtidigt den effekten att de berikade utövarna.
En terrorists memoarer 17)
Boris Savinkov framträdde tidigt som ledande terrorist och företrädare för SRP. Han var adelsman, född i Charkov 1879 där fadern var åklagare. Efter studier, bl.a. i juridik som avbröts pga den unge Savinkovs politiska aktivism blev han 1901 förvisad till Vologda i Sibirien. Han avvek från deportationen 1903 med ett fast beslut att bli terrorist. I Genève dit han rest via Murmansk och Norge tog han kontakt med företrädare för SRP och enligt hans memoarer utspinner sig där följande samtal:
”…Michail Rafailovitj Gotz. Kortvuxen, mager med svart krusigt skägg och blekt ansikte, väckte han uppmärksamhet med sina ungdomliga, brännande och livliga ögon. Han såg på mig och sade:
- Ni vill delta i terrorverksamhet?
- Ja.
- Bara i terrorverksamhet?
- Ja.
- Varför inte i det allmänna arbetet?
Jag sade att terrorn spelade en avgörande roll, men att jag helt stod till centralkommitténs förfogande och var beredd att arbeta med alla slags partigöromål.”
Savinkov blev därefter enrollerad i SRP med uppgift att verka i kamporganisationen, KO. Han var verksam där under den intensiva period på sju år som följde fram till att partiet kraftigt försvagades och nästan kollapsade. Sedan följde en tids exil i Europa till 1917 då Savinkov åter tog plats på den politiska scenen, nu som krigsminister i Kerenskijs socialistiska regering. Efter oktoberrevolutionen gick han över till den vita sidan och stred där som officer och förhandlade med stormakterna om stöd. Han vistades åter i exil på franska Rivieran från 1919 men återvände 1924 till Ryssland, dömdes till döden men fick domen omvandlad till fängelse. Boris Savinkov tillbringade sitt sista levnadsår i det beryktade Ljubljankafängelset där han avled under mystiska omständigheter 1925. Självmord, enligt fängelsets officiella förklaring, utfört genom att han hade kastat sig ut från ett fönster.
Han gjorde en våldsam och brokig politisk karriär med ett rastlöst, kosmopolitiskt inslag men Savinkov var också aktiv med politiskt författarskap. 1909 gav han under pseudonym ut romanen ”Den blekgula hästen” som skildrade den terroristiska aktiviteten inifrån vilket väckte mycket uppseende och förargelse framförallt i kretsarna kring SRP. Boken skildrar en terrorist utan ideal, utan visioner eller illusioner men med en apokalyptisk mentalitet. Hjälten är ett slags antihjälte och har jämförts med Dostojevskijs figur Nikolai Stavrogin i ”Onda andar” och ”Stavrogins brott”. Romanen ”beskriver utvecklingen av en ny människa för vilken moralisk övertygelse blivit moralisk likgiltighet – revolutionens högt specialiserade tekniker 18). 1909 kom En terrorists memoarer ut med ett likartat tema. Sina erfarenheter på den vita sidan i inbördeskriget efter bolsjevikernas revolution skriver han om 1923 i romanen ”Den korpsvarta hästen”. Under sin tid i Paris efter 1909 bedrev han ett aktivt skriftställarskap. 19)
Memoarerna har en skönlitterär kvalitet och kan beskrivas som en självbiografisk roman. Handlingen har fokus på den terroristiska aktiviteten och de praktiska, juridiska, politiska handlingar som dessa innebar: Rekrytering av nya terrorister, spaningsarbete, intrigerande och smusslande med Savinkov som samordnare och efter två lyckade attentat som självständig ledare. Hans kontaktman till partiet är Jevno Azef. De attentat som lyckas inträffar ganska snabbt efter en trevande inledning, väcker respekt hos många människor och har dessutom den effekten att KO får ett aktivt ekonomiskt stöd. Den avskydde inrikesministern von Plehve är första offret och Storhertigen Sergej, släkting till tsarfamiljen, är det andra. Så följer först ett misslyckat attentat efter ett annat. Arbetet blir allt mer inriktat på att rädda sig undan polisspioner och därmed tungrott och svårt. Centralkommittén för SRP arbetar dessutom för att styra arbetet till en mindre terroristisk inriktning redan 1906 och vill lägga ner KO vilket Savinkov motarbetar. Det dyker upp misstankar om att polisspioner infiltrerar KO och SRP och tre spioner identifieras. Två döms av partiet och avrättas. Den tredje spionen och den mest centrala är Azef, ledare för KO, som ansetts vara höjd över all misstanke. Efter en lång och utdragen rättegång i Paris och London med flera namnkunniga deltagare från olika politiska kretsar som anarkisten Peter Kropotkin och demokraten Vladimir Burtsev är Azefs förräderi, mångåriga arbete som provokatör och polisspion uppenbart. Azefs döms för förräderiet men undsmiter straff och lever vidare illegalt i Berlin som korsettförsäljare utan att vara politiskt aktiv.
”Affären Azef” används i romanen som en episk linje och misstanken om en centralt placerad polissspion i organisationen väcks tidigt hos läsaren vilket skapar en spännande berättelse. I verkligheten fick ”affären Azef” långtgående effekter för SRP som försvagades katastrofalt när hans aktiviteter blev kända. De målmedvetna terroristiska aktionerna klingade av och det är i samband med detta som Savinkov blir inaktiv. Hela den rättsliga processen mot Azef är kylig, saklig och granskande med en egendomligt nog viss kamratlig ton trots att hans liv står på spel.
Kylighet och saklighet är också en av grundtonerna i romanen som helhet. Savinkov är som en organiserande militär; en fältherre kalkylerande kring vinster och förluster som effekt av de planerade handlingarna och framställer sig som en man helt utan rädslor. När ”En terrorists memoarer” kom ut på svenska 2003 skrev recensenterna: ”Vad som nästan helt saknas är känslor; det finns mycket lite tal om social indignation som orsak till morden eller samvetskval inför dåden” 20) och ”Savinkov tycks oändligt intresserad och fascinerad av terrorns konspiratoriska vardag och dess hantverk, terrorn som livsstil och lustfyllt äventyr. Samtidigt är han egenartat distanserad, och av bokens alla gestalter är han själv den mest undflyende och framstår närmast som en slags konspiratorisk maskin” 21).
Det finns fler grundtoner i romanen än kyligheten. Värmen och vänskapen mellan terroristerna är ett annat drag. De hade åtagit sig ett farligt uppdrag som krävde stor tillit mellan aktörerna. Organisationen var hierarkisk med Savinkov som beskriver sig själv som obestridd ledare. Att vara den som kastade sprängladdningen på offret var ett hedersuppdrag som flera av deltagarna aspirerade på. Vid ett tillfälle relaterar Savinkov en diskussion inför att bombkastaren skall utses. Dora Brilliant, en sorgsen, kanske rentav deprimerad kvinna som tidigare arbetat som barnmorska, aspirerar på att bli bombkastare:
- Jag skulle…Jag skulle en gång vilja be om att få en bomb.
- En bomb? Åt er?
- Jag vill också delta i attentatet.
- Men hör nu Dora…
- Nej, säg ingenting…Jag vill så gärna…Jag måste få dö. 22)
Hon väljs bort till förmån för en man vilket sårar henne. Hon uppfattar sin rätt till lika värde och personlig förmåga ifrågasatt.
Uppdrag var inte formulerade som självmordsuppdrag men risken för att de skulle utvecklas till detta var mycket stor. Laddningarna på bortemot fyra kilo dynamit med en mycket labil tändsats hade en gigantisk sprängkraft och bombkastaren fick kallt räkna med att bli dödad, om inte av sprängladdningen så av det rättsliga efterspelet. Eftersom kastaren blev skadad kunde han eller hon inte räkna med att kunna fly från platsen. Döden upplevdes inte som ett hot för dessa män och kvinnor utan som ett val i livet där idén om döden i terrorismens tjänst skapade respekt och självrespekt för individen fram till livets oundvikliga slut.
En viktig drivkraft hos terroristgruppen var att skipa vad man uppfattar som rättvisa och attentaten beskrevs som domar i kommunikéer och i uttalanden i samband med rättegång. Denna retoriska stil hade en lång tradition i den terroristiska rörelsen. ”Poeten” Kaljajevs kommentar till den dödsdom han tog emot, tjugosju år gammal, efter mordet på Storhertigen Sergej kan ses som exempel på detta:
”Först av allt en korrigering: jag står inte framför er som en anklagad utan som en fånge. Vi är två kämpande sidor. Ni företräder den kejserliga regeringen, ni är kapitalets och våldets lejda lakejer. Jag är en av folkets hämnare, en socialist och revolutionär. Vi åtskiljs av berg av lik, av hundratusentals krossade mänskliga existenser och ett helt hav av tårar som översvämmar hela landet med strömmar av skräck och harm. Ni har förklarat krig mot folket, och vi har antagit utmaningen. När ni nu har tagit mig till fånga, kan ni underkasta mig tortyren av ett långsamt avtynande, ni kan slå ihjäl mig men över min personlighet är inte domen given.” 23)
”Jag är lycklig över er dom, - sa han till domarna – och jag hoppas att ni utför den lika öppet och inför allt folket som jag utförde det socialistrevolutionära partiets dom. Lär er att se den annalkande revolutionen i ögonen!” 24), 25)
Ett annat mord följdes upp av en proklamation i SRP:s tidning Revolutsionaja Rossija:
”Den 13 maj sköts på order av guvernören i Ufa, N.M. Bogdanovitj, trupper in i mängden av Zlatousts strejkande arbetare och upphörde inte ens att förfölja de flyende med skottsalvor. 28 personer dödade omedelbart, och av de omkring tvåhundra som sårades, har dessutom några tiotal avlidit av sina skador…Bland de döda och sårade visade sig många vara tillfälliga vittnen till tragedien, kvinnor och barn…
Genom ett beslut av det socialistrevolutionära partiets kamporganisation mördades den 6 maj N.M. Bogdanovitj av två av partiets medlemmar.” 26), 27)
Ännu en grundton i romanen kan beskrivas med begreppet karnevaliskt drag som används av Michail Bachtin i analysen av Dostojevskijs författarskap. 28) En terrorists memoarer är ett vimmel av människor. Många har falska identiteter och byter identiteter. De är förklädda på konspiratoriska uppdrag. Savinkov tar ofta gestalt av affärsman från England eller från någon annan del av Ryssland och har alltid en överklassidentitet. Han bor ofta förnämligt och känner sig lika hemma i de ryska terroristernas värld som i storstäderna i västra Europa. Det är inget överdåd och lyx men påtagligt sällan tycks ekonomisk brist vara för handen. Andra terrorister som arbetade på fältet med spaning och bombkastning klädde ut sig till kuskar, portvakter eller cigarettförsäljare så de skulle ha god tillgång till gaturummet genom sin förklädnad. Kontakten mellan Savinkov och hans medarbetare kunde ske genom att den förre hyrde hästdroskan och åkte runt på St Petersburgs gator medan han och kusken/terroristen kommunicerade. Liksom i en karneval var människor förklädda och med döden hela tiden närvarande. Samtidigt fanns en stämning av äventyr och rentav uppsluppenhet bland terroristerna. Det ges få uttryck för vånda, ångest eller moralisk självrannsakan. Möjligen är det dessa karnevaliska drag tillsammans med den kyliga, operativa ton som finns rent stilmässigt som har lett en recensent till slutsatsen att terrorn är ett ”egenvärde” för författaren. 29) Detta omdöme motsägs av flera avsnitt i boken och ett citat ur det brev Kaljajev sänder till sina kamrater efter det lyckade attentatet mot Storfursten Sergej kan belysa grunden för hela gruppens engagemang:
”Jag har givit mig hel och hållen i kampen för frihet åt det arbetande folket, från min sida kan det inte finnas ens en antydan av någon som helst eftergift åt självhärskardömet, och om jag i resultatet av mitt livs alla strävanden visat mig värdig att nå höjden av den allmänmänskliga protesten mot våldet, må då också min död kröna min sak med idéns renhet.” 30)
Diskussion
Eftersom begreppet terrorism har en tydligt negativ konnotation i vanligt modernt språkbruk är det svårt att värdera sådana handlingar utan att ständigt upprepa fördömanden och avståndstaganden. Beträffande företeelsen terrorism i Ryssland under tsaren i den förrevolutionära epoken så har dess politiska betydelse sannolikt underskattats. Effekterna var långtgående och deletära för tsarens regim:
“To a large extent, the revolutionaries succeeded in breaking the spine of Russian bureaucracy, wounding it both physically and in spirit, and in this way contributed to its general paralysis during the final crisis of the imperial regime in March of 1917 . The power of the extremist or tiny radical minority to influence politics, often underrated but very much in evidence in subsequent events of the twentieth century, thus was already at work in Russia at the time”. 31)
Terrorismen hade en våldsamt destabiliserande effekt på samhället och på så vis nådde den sitt primära, operationella mål. En annan fråga är om terrorism var en acceptabel metod och vilka andra möjligheter till politisk verksamhet som var möjliga. Ryssland var ett land av fattiga analfabeter och de mera traditionella demokratiska metoderna svåra att använda. Narodnikerna gav sig ut på landsbygden för att propagera och övertyga men möttes av skepsis från befolkningen. Repressionen från den autokratiska regimen var stark och ett politiskt arbete med demokratiska förtecken var farligt; i vissa perioder med samma risker som terroristiska aktiviteter. Ett sätt att hantera dessa förhållanden var att, som många företrädare för RSADP, organisera illegalt, bedriva propaganda, folkbildningsinsats och invänta massornas revolutionära mognad. Enligt marxistisk teori kunde inte detta ske förrän arbetarklassen växt sig stor och det agrara Ryssland utvecklats till ett industriland. Tiden tänktes verka till förmån för en framtida revolution. Historien skrivs i efterhand och kanske är det uppvärderingen av marxistisk doktrin hos ett postrevolutionärt RSDAP som gör att terrorismens omstörtande effekter genom handlingar före revolutionen förminskats. Bolsjevikerna hade intresse av att framhålla den marxistiska teorins fullkomlighet. I världen är f.ö. exempel på terrorismens politiska potential talrika: Den algeriska terrorismen/frihetskampen och bekämpandet av den skapade under 1950-talet en mycket instabil situation i Frankrike. ANC:s kamp i Sydafrika är ett annat exempel. Björn Kumm beskriver ingående i Terrorismens historia 32) de dåd som föregick staten Israels grundande för sextio år sedan. Terrorism har djupa historiska rötter och har använts så allmänt i olika sammanhang av skilda politiska anledningar att det är omöjligt att koppla samman den med enskilda folks traditioner. Att koppla samman den långa perioden med förrevolutionär terrorism i Ryssland, vilken var utsträckt över en tid på femtio – sextio år, med den senare perioden i det postrevolutionära Sovjet är dock inte orimligt. Under flera generationer ryska revolutionärer rättfärdigades terrorhandlingar och flera av de personer som utförde handlingarna fick sedan betydande maktpositioner i det sovjetiska samhället.. Geifman kommenterar i sin epilog:
” In evaluating the long-term consequences of terror in the early years of the twentieth century , it is critical to recognize that the phenomenon produced an entire generation of new revolutionary cadres, radicals of an entirely new type, who knew how to shed blood and did so much more easily than their predecessors.” 33)
Det kanske är så att man, om man lär sig använda ett politiskt verktyg och finner det effektivt, fortsätter att bruka det. Tradition, inställning och vana betyder mycket liksom organisatoriska strukturer kring handlingarna. Terrorism i den här utformningen är inte till övervägande del den förrädiska frukten av dåraktiga handlingar i syfte att skapa herostratisk 34) ryktbarhet för utövaren utan en medveten politik att jämföra med militära handlingar. Det finns en kalkylerad, medveten ohämmad, brutal och skoningslös rationalitet i handling som ibland kan fördunklas av en svulstig revolutionär retorik.
Tidigare i texten har vissa kopplingar gjorts mellan Savinkovs och Dostojevskijs författarskap. Tid, plats, stämningar gör det lätt att göra den kopplingen. Ibland kan jag vid läsningen av Savinkov uppleva att jag förflyttats till det St Petersburg som Dostojevskij några decennier tidigare beskrivit i Brott och Straff. Savinkov är emellertid ingen Raskolnikov 35) och deras respektive moraliska överväganden utvecklas olika. Raskolnikov rånmördar en pantlånerska, ockrare som profiterar på fattiga. Han hävdar att det är hans rätt och att kvinnan förverkat sin rätt till liv. Här dyker metaforen rätt, rättvisa, dom fram igen. Problemet är att Raskolnikovs rationalitet inte fungerar. Han grips av vånda, ångest och spelar ett spel som leder till att han blir straffad. Straffet blir hans bot och romanen avslutas i en kristen ton av gudomlig rättvisa, kärlek, försoning och förlåtelse.
Savinkov är däremot som terrorist rationell, skoningslös och har ingen ånger. Han tvekar aldrig om vad som är rätt och fel. Grunden för hans handlingar är skipandet av den rättvisa som han kan tro på; en politisk övertygelse om att Ryssland måste förändras samt att metoden för förändring är underordnad målet. Han har en nietzscheansk övermänniskas grymhet, rättrådighet och dådkraft. Samtidigt finns på ett personligt plan ett existentiellt val när Savinkov väljer terrorismen. Han förverkligar sig själv genom att förverkliga sin vilja. Här har vi åter en koppling till Fjodor Dostojevskij:
”…det finns ett tillfälle, bara ett enda, då människan avsiktligt och medvetet kan vilja något skadligt, något dumt, t.o.m. vansinnigt för att ha rätt att vilja också det vansinniga och inte vara bunden av någon förpliktelse att bara vilja det förnuftiga. (---) Och någon gång kan det vara värdefullare än alla värden, t.o.m. då det tillfogar oss en påtaglig skada och motsäger vårt förnufts sundaste slutsatser om det värdefulla, därför att det ändå bevarar åt oss det väsentligaste och dyrbaraste, dvs vår personlighet och vår individualitet.” 36)
Brottet – terrorismen, blir hos Savinkovs grupp ett sätt att bli autentisk som människa, individ, en person. Det är ett tillblivande som subjekt i en meningsskapande process. Denna strävan, denna järnhårda vilja som bryter fram som en effekt av denna process har i sitt politiska sammanhang och i sina konsekvenser en målrationalitet. I sättet att offra sig för ”Saken” finns samtidigt en oberäknelighet som ger självhärskarna
”…en aning om gränsen av deras egen makt, en känsla av fruktan, ett spår av hemlig oro. Kaljajevs exempel kommer att hota varje kommande herravälde som grundar sig på de behärskades lidanden.(---) Marx som såg djupare än sina efterföljare präglade ett ord som låter Kaljajev och alla som liknar honom vederfaras rättvisa: han kallade alla sammansvurna av detta slag ”det absolutas drömmare”. En sådan drömmare, en obekant i mängden är nog för att injaga skräck hos alla makthavare på denna jord. 37)
Noter:
1 Savinkov, Boris ”En terrorists memoarer” Förl Murbräckan, Kristianstad 2003
2 Geifman, Anna ”Thou Shalt Kill, Revolutionary Terrorism in Russia 1894-1917” (Princeton University Press, Princeton 1993)
3 SAOL: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ 2008-04-15
4 http://www.risknet.foi.se/terrorism/ 2008-04-15
5 Savinkov, Boris a.a., s18
6 Källa där inte annat anges i detta avsnitt är Geifman, Anna ”Thou Shalt Kill, Revolutionary Terrorism in Russia 1894-1917” (Princeton University Press, Princeton 1993)
7 Lenin, V.I. 1911, ur Lenin Valda Verk del II:2 s 213, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1956
8 Folkvilja heter ”narodnaja volja” på ryska.(förf. kommentar)
9 Enzensberger Hans Magnus ”Politiska Brottstycken”, Pan/Norstedts, Stockholm 1968, s 184
10 Savinkov, Boris ”En terrorists memoarer”, översättarens förord s 10 Förlaget Murbräckan, Kristianstad 2003
11 Geifman, Anna, a.a. s 14
12 Enzensberger, Hans Magnus a.a. s 200: ”Tre år före sin död hade tsaren grundat den beryktade ochrana, en högspecialiserad hemlig säkerhetstjänst, vars metoder GPU och NKVD kunnat åberopa sig på ända in i våra dagar: liksom så mycket annat i stalinismen gör denna regims polisterror tillbaka på tsaristiska traditioner. Härskarnas paranoida drag kommer institutionellt till uttryck i säkerhetspolisen: dess existensgrundval är makthavarnas dödsskräck som upphöjs till egentlig statstanke. Mot denna logik svarar attentatets logik: om statens liv endast beror av makthavarens liv, räcker det med att mörda honom för att revolutionärt förändra samhällsordningen.”
13 Enzensberger, Hans Magnus a.a. s 180
14 Savinkov, Boris a.a. s 87
15 Geifman, Anna a.a. s 247
16 Geifman, Anna, a.a. s32-34, fotnot 121
17 Källa där inte annat anges i detta avsnitt är Savinkov, Boris a.a.
18 Geifman, Anna a.a. s 54
19 Savinkov, Boris a.a. , Kjell Johanssons (översättarens) förord
20 Bodin, Per-Arne 2003, SvD ”Minnen av en dandy och terrorist”
21 Nerikes Allehanda 2003, ”En terrorist skriver sina memoarer”
22 Savinkov, Boris, a.a. s 57
23 Savinkov, Boris, a.a. s 122
24 Savinokov, Boris a.a. s 125
25 Fotnoten illustrerar en svårighet med översatta källtexter: I Enzensberger Hans Magnus, a.a. s 214 finns samma citat ur Kaljajevs tal och lyder då: ”Jag är lycklig över er dom. Jag betraktar min död som den högsta protesten mot en värld av blod och tårar.”
26 Savinkov, Boris a.a. s 149
27 Detta sätt att kommentera domar och terroristiska handlingar följer en tradition från ”narodnikerna” och tidigare med uttalanden i en likartad retorisk stil. Så utfärdades, t.ex. en officiell dödsdom över tsar Alexander II långt före han faktiskt mördades. Förf. kommentar
28 Bachtin, Michail, ”Dostojevskijs poetik” Anthropos, Uddevalla 1991
29 Bodin, Per-Arne 2003, SvD ”Minnen av en dandy och terrorist”
30 Savinkov, Boris, a.a. s 119
31 Geifman, Anna, a.a. s 249
32 Kumm, Björn, ”Terrorismens historia”, Historiska Media 1997
33 Geifman, Anna a.a. s 253
34 http://en.wikipedia.org/wiki/Herostrates. Herostrates var en ung man som satte eld på Artemistemplet i Efesos i sin strävan efter ryktbarhet, 21 juli 356 f.kr. Templet var byggt i marmor och var ett av de sju underverken. Långt från att undvika ansvar för sin mordbrand, deklarerade Herostrates stolt sin skuld med hänvisning till att göra sitt namn odödligt. ( Min översättning)
35 Raskolnikov är huvudpersonen i Brott och straff.
36 Dostojevskij, Fjodor, ”Anteckningar från ett källarhål” Tidens förlag 1956, s 31-32. (Utkom 1864 första gången)
37 Enzensberger, Hans Magnus, a.a. s 223
Litteraturförteckning:
Bachtin, Michail Dostojevskijs poetik. Anthropos, Uddevalla 1991
Dostojevskij, Fjodor Anteckningar från ett källarhål. Tidens förlag 1956
Enzensberger, Hans Magnus Politiska Brottstycken. Pan/Norstedts, Stockholm 1968
Geifman, Anna Thou Shalt Kill, Revolutionary Terrorism in Russia 1894-1917. Princeton University Press, Princeton 1993
Kumm, Björn Terrorismens historia. Historiska Media, Lund 1997
Lenin, V.I. 1911, ur Lenin Valda Verk del II:2 s 213. Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1956
Savinkov, Boris En terrorists memoarer. Förlaget Murbräckan, Kristianstad 2003
Copyright©Hans Thörn, 2008
BORIS SAVINKOV – DEN RATIONELLE TERRORISTEN
Idé- och lärdomshistoria. Fortsättningskurs 2, Teori, tradition och praktik
Göteborgs Universitet, Idéhistoriska institutionen
Idéhistorisk praktik, VT 2008
Innehåll:
Inledning
Bakgrund
Historiskt sammanhang
En terrorists memoarer
Diskussion
Litteraturförteckning
Inledning
Om inte förr så kom begreppet terrorist och företeelsen terrorism på var mans läppar efter attentaten mot World Trade Center i New York 11 september, 2001.
Genom att göra en djupläsning och textanalys av En terrorists memoarer som beskriver terroristiska aktiviteter i Ryssland under tidigt 1900 tal och relatera texten till den historiska episoden, platsen och kulturen är det min förhoppning och avsikt att belysa och skapa perspektiv på den tidens terrorism samt ge relief även till företeelsen i vår samtid.
Det primära källmaterialet för framställningen är En terrorists memoarer av Boris Savinkov 1). Dessutom har Thou shalt kill, Revolutionary terrorism in Russia 1894-1917 av Anna Geifman 2) använts för att belysa den historiska och faktiska bakgrunden till Savinkov. Sekundärt material framgår av fotnoter och källförteckning.
Min metod är en ingående läsning av Savinkovs text. Jag kommer att presentera ett referat av texten, relatera den till sitt sammanhang och till andra texter från samma tidsperiod samt även till nutida relevanta texter.
Bakgrunden
Terrorist/terrorism användes som begrepp först i samband med Franska Revolutionen och under tidsperioden 1793—94 och syftade på personer som deltog i den revolutionära jakobinska regeringens skräckvälde. Terror kommer av det franska terreur som betyder skräck 3). Terrorism kan knytas till såväl aktiviteter mot staten från den enskilde som aktiviteter från staten mot den enskilde. Det senare är en form av legitimt våld utövat i hägn av statens maktmonopol.
”Med terrorism menas användning av våld, hot eller tvång för politiska syften.” 4) Terrorism kan vara nationell, internationell eller utövas som statsterrorism. Den nationella riktar sig mot den egna regeringen och det egna landet, den internationella har mål utanför nationen, men inriktningen kan vara mot den egna nationen och statsterrorismen riktar sig från staten mot dess egna medborgare. Boris Savinkov skriver om nationell terrorism, medan attentatet mot World Trade Center är exempel på internationell och Jakobinernas skräckvälde på statsterrorism. Gränserna mellan de olika formerna av terrorism är flytande. Mellan begrepp som ”krig”, ”politiskt förtryck” och ”terrorism” är också gränserna diffusa. I modernt språkbruk tycks det inträffa en glidning i betydelse av begreppet terrorism från att innebära staters övervåld mot civila till att beteckna individuella eller små gruppers våldsdåd mot civila, oskyldiga människor men med en samtidig och tydlig bäring mot stater som uppfattas som förtryckande. Gränsdragningen mot våldsdåd från befrielserörelser är inte tydlig. Den korta definitionen ovan är formulerad så att den innefattar såväl enskilt våld som offentligt våld eller hot om våld som är del av statens legitima maktutövning. Det är värt att notera att det är få aktörer som öppet kallar sig terrorister eller beskriver sina egna handlingar som ”terrorism”. Den nämnda tidsperioden i Ryssland är ett undantag från den regeln: När Boris Savinkov vid 24 års ålder beslutar sig för att bli terrorist använder han just denna beteckning för sitt uppdrag. 5) Jag har svårt att föreställa mig att den moderna tidens terrorister själva benämner sig med samma ord. I den muslimska världen talar man om jihad, alltså krig med religiösa förtecken snarare än om terrorism, när man benämner egna handlingar.
Generellt har terrorism, terror, terrorist en starkt negativ konnotation, en pejorativ innebörd. Det är sällan den egna individen, de egna styrkorna, den egna statens repressiva eller krigiska handlingar beskrivs som terrorism. Detta gäller även om handlingarna de facto är likvärdiga. Terrorism bedrivs i regel av ”den andre”, av fienden.
Ett tydligt motsatsbegrepp är svårt att hitta. Antiterrorism handlar inte om motsatsen till terrorism utan är en beteckning för de åtgärder stater vidtar mot terrorism. Dessa handlingar är till sin karaktär ofta förvånansvärt lika vad samma stater kallar terrorism. Skillnaden ligger i intentionen dvs försvaret av den formella legaliteten, snarare än i handlingen per se. Man kan också se att det finns en slags symmetri mellan terrorism och antiterrorism och de handlingar som är kopplade till begreppen skapar en symmetrisk kamp. Framgångsrik terrorism kan övergå i maktstrukturer, postrevolutionära eller antirevolutionära, som får legitimitet och karaktär av statsbärande strukturer och i samband med detta byter ofta den faktiskt utövade terroristiska handlingen namn. Terrorism är en repressiv handling som syftar till frihet eller makt för någon som är subjekt men inte objekt för handlingen.
Historiskt sammanhang
En terrorists memoarer tilldrar sig i tidsspannet 1902 – 1908 men det finns anledning att vidga bakgrunden i tiden. 6)
Tsarryssland i slutet av 1800 talet var ett självhärskardöme med en närmast feodal struktur och stora sociala spänningar. Livegenskapen upphörde 1861 under en tillfällig liberalisering men innebar inte att lantarbetarnas sociala villkor förändrades i nämnvärd omfattning. Fyrtio år senare förfogade fortfarande 30 000 jordägare över samma areal jordbruksmark som 10 miljoner bondehushåll. 7) Analfabetismen var 90 % vid sekelskiftet. Samtidigt var delar av Ryssland på väg in i en tidig fas av industrialisering och modernisering. Under dessa år beskrevs landet ofta som det mest politiskt och ekonomisk efterblivna i Europa.
De stora sociala spänningarna ledde till politiska handlingar som, eftersom det inte fanns vare sig yttrandefrihet eller en representativ demokrati, tog uttryck i hemliga partiorganisationer och illegala operationer som terrorhandlingar av olika slag, strejker, demonstrationer och andra mera traditionella politiska kampformer. Från 1860 och framåt dominerades den politiska scenen av Folkviljan eller som den också har kommit att kallas Narodnikrörelsen. 8) Rörelsen hade inspirerats av socialistiska rörelser i de industrialiserade länderna men var inte en arbetarrörelse i ordets egentliga mening utan leddes av unga intellektuella med socialistiska idéer och en ambition att förbättra folkets levnadsvillkor med i huvudsak politiska medel samt genom att söka sig ut på landet och arbeta tillsammans med befolkningen och leva på samma villkor. Men det var ett tungt och farligt arbete att ”förmå denna stumma, jättelika, letargiska, okunniga, rättslösa, efterblivna klass till revolution” 9) Narodnikerna förföljdes av tsarväldet och många deporterades till Sibirien efter långa fängelsestraff.
Efter attentatsförsök mot tsar Alexander II 1879 följde hårda repressiva åtgärder mot de politiska aktivisterna och så många som 20 000 personer beräknas ha fallit offer för polisens och militärens aktioner under våren 1879 10). Narodnikrörelsen utplånades nästan som organisation. Tsaren mötte trots detta två år senare sitt öde av en annan attentatsman. Repressionen och den politiska situationen ledde till att flera nya organisationer trädde fram på den illegala politiska arenan under 1800 talets sista decennium som Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet (RSDAP) och senare SocialistRevolutionära Partiet (SRP). Dessa partier representerade ”andra generationens terrorister” till skillnad från dem som agerade under de turbulenta åren 1850-1860 vilka var anarkister och nihilister. Statens våld ledde till att de politiska aktivisterna såg terrorism som en viktig väg för politiska handlingar. Trots detta inträffade ”ett bedrägligt lugn” 11) under perioden efter mordet på tsar Alexander II, förmodligen till följd av Okhranas 12), d.v.s. den hemliga polisens metoder, med en kombination av infiltration i de nya organisationerna, spionage och våldshandlingar. Rysk-japanska kriget 1904-1905 som hade förödande effekter på den ryska befolkningen, utlöste 1905 års revolution och i samband med detta trappades terrorismen upp våldsamt. Perioden 1905-1907 dödades eller skadades ca 4500 statstjänstemän och lika många civila av terroristhandlingar. Efter detta mattades våldsvågen av fram till tiden närmast 1917 års revolution. Man kan se flera orsaker till den ökande terroristaktiviteten efter 1900. En var de påtagligt försämrade materiella villkoren för en stor befolkningsgrupp till följd av kriget. En annan var den medvetna utvecklingen av terroristisk taktik av flera politiska grupper på vänsterkanten. Dessa grupper hade en ”svag gemensam agitationsbas” som ”bestod av tesen att det i Ryssland måste bli annorlunda. Varje sats som gick utöver detta ledde till sega stridigheter, bitter fiendskap…” 13) En del av dessa grupper som Maximalistpartiet och olika anarkistiska grupper hade terrorism som programmatisk huvudpunkt. Andra politiska grupper som RSDAP och SRP skötte terroristiska aktiviteter genom särskilda organisationer och en del av dessa var hemliga men officiella som t. ex. SRP:s Kamporganisation. SRP hade ett uttalat stöd åt egna terroristiska aktiviteter vilket 1904 uttrycks klart i dess proklamation Till alla medborgare i den civiliserade världen: ”… i Ryssland, där despotismen utesluter varje öppen politisk kamp, där endast godtycket råder, där det inte finns någon räddning från den oansvarighet som utmärker maktens och självhärskardömets byråkrati på alla nivåer – tvingas vi att göra motstånd mot tyranniets våld gentemot den revolutionära rätten.” 14)
Socialdemokraterna sanktionerade inte sådana metoder officiellt. Dock kommenterar Lenin terrorism 1916 i ett brev till en socialistisk kamrat: ”We are not at all against political murder”, but “individual terrorist activities can and must be beneficial only in direct immediate connection with the mass movement”. 15)
Samtliga dessa organisationer stödde på olika sätt terrorism. Partierna fick också ett pekuniärt stöd av terrorister genom de ”exproprieringar”, d.v.s. bankrån, som utfördes.
Efter sekelskiftet hade klassbasen för terroristerna utvidgats och många kom nu från enklare förhållanden och tillhörde inte ”intelligentian”. Aktivisterna kom ofta från Balticum, Polen, Kaukasus, området kring Odessa men däremot sällan från Hertigdömet Finland. De tillhörde inte sällan minoritetsgrupper. En betydelsefull minoritetsgrupp var judarna som kom att utgöra en oproportionellt stor del av gruppen. En tredjedel av arresterade aktivister var judar liksom hälften av medlemmarna i de revolutionära organisationerna. Endast 5 % av befolkningen var av judisk härkomst. En teori om orsaken till denna aktivism är judarnas utsatta ställning i det ryska samhället samt de militanta erfarenheter som skapats av de återkommande pogromerna. Nikolai Berdaiev har en teori om den judiska minoritetens militans där han lägger tonvikt på de ateistiska judarnas dragning till marxismen och pekar på den marxistiska visionens likhet med den messianska beträffande drömmen om det förlovade landet. 16)
Kvinnor var också en stor grupp bland aktivisterna med tanke på hur könssegregerat samhället var. Nästan en fjärdedel av aktivisterna i SRP var kvinnor. En förklaring till detta kan vara att feminism och politisk radikalism gick hand i hand medan samhället i stort inte alls utvecklade kvinnornas rättigheter. De radikala kvinnorna mötte därför större respekt i de radikala, ofta terroristiska kretsarna.
De politiska partiernas ledare levde långa perioder i exil i Genève, Paris och London och utvecklade där politiska teorier. Terrorister var aktiva på basplanet som trupper långt från staben och utvecklade med nödvändighet självständighet i sina handlingar. Sprickor uppstod lätt mellan aktivister och ledning. På den teoretiska nivån var terrorism mot enskilda individer inte helt samstämmig med den klassiska marxistiska teorin om massornas revolution. Politisk, revolutionär ortodoxi och teori och pragmatism hade inte sällan svårt att enas om taktiska och strategiska metoder och mål.
Bland radikala ryssar i exil fanns en rädsla för de terrordåd som utfördes av landsmän ute i Europa. Partiledningarna hade ett ganska tryggt liv i förhållande till vad de skulle ha i Ryssland vid denna tid och hade ingen önskan om att detta skulle förändras.
Rågången mellan politiska terrorister och vanliga kriminella var inte tydlig, i synnerhet inte under de mest aktiva perioderna. Flertalet partier drog till sig kriminella som utnyttjades för terror och expropriationer med politiska syften men handlingarna hade samtidigt den effekten att de berikade utövarna.
En terrorists memoarer 17)
Boris Savinkov framträdde tidigt som ledande terrorist och företrädare för SRP. Han var adelsman, född i Charkov 1879 där fadern var åklagare. Efter studier, bl.a. i juridik som avbröts pga den unge Savinkovs politiska aktivism blev han 1901 förvisad till Vologda i Sibirien. Han avvek från deportationen 1903 med ett fast beslut att bli terrorist. I Genève dit han rest via Murmansk och Norge tog han kontakt med företrädare för SRP och enligt hans memoarer utspinner sig där följande samtal:
”…Michail Rafailovitj Gotz. Kortvuxen, mager med svart krusigt skägg och blekt ansikte, väckte han uppmärksamhet med sina ungdomliga, brännande och livliga ögon. Han såg på mig och sade:
- Ni vill delta i terrorverksamhet?
- Ja.
- Bara i terrorverksamhet?
- Ja.
- Varför inte i det allmänna arbetet?
Jag sade att terrorn spelade en avgörande roll, men att jag helt stod till centralkommitténs förfogande och var beredd att arbeta med alla slags partigöromål.”
Savinkov blev därefter enrollerad i SRP med uppgift att verka i kamporganisationen, KO. Han var verksam där under den intensiva period på sju år som följde fram till att partiet kraftigt försvagades och nästan kollapsade. Sedan följde en tids exil i Europa till 1917 då Savinkov åter tog plats på den politiska scenen, nu som krigsminister i Kerenskijs socialistiska regering. Efter oktoberrevolutionen gick han över till den vita sidan och stred där som officer och förhandlade med stormakterna om stöd. Han vistades åter i exil på franska Rivieran från 1919 men återvände 1924 till Ryssland, dömdes till döden men fick domen omvandlad till fängelse. Boris Savinkov tillbringade sitt sista levnadsår i det beryktade Ljubljankafängelset där han avled under mystiska omständigheter 1925. Självmord, enligt fängelsets officiella förklaring, utfört genom att han hade kastat sig ut från ett fönster.
Han gjorde en våldsam och brokig politisk karriär med ett rastlöst, kosmopolitiskt inslag men Savinkov var också aktiv med politiskt författarskap. 1909 gav han under pseudonym ut romanen ”Den blekgula hästen” som skildrade den terroristiska aktiviteten inifrån vilket väckte mycket uppseende och förargelse framförallt i kretsarna kring SRP. Boken skildrar en terrorist utan ideal, utan visioner eller illusioner men med en apokalyptisk mentalitet. Hjälten är ett slags antihjälte och har jämförts med Dostojevskijs figur Nikolai Stavrogin i ”Onda andar” och ”Stavrogins brott”. Romanen ”beskriver utvecklingen av en ny människa för vilken moralisk övertygelse blivit moralisk likgiltighet – revolutionens högt specialiserade tekniker 18). 1909 kom En terrorists memoarer ut med ett likartat tema. Sina erfarenheter på den vita sidan i inbördeskriget efter bolsjevikernas revolution skriver han om 1923 i romanen ”Den korpsvarta hästen”. Under sin tid i Paris efter 1909 bedrev han ett aktivt skriftställarskap. 19)
Memoarerna har en skönlitterär kvalitet och kan beskrivas som en självbiografisk roman. Handlingen har fokus på den terroristiska aktiviteten och de praktiska, juridiska, politiska handlingar som dessa innebar: Rekrytering av nya terrorister, spaningsarbete, intrigerande och smusslande med Savinkov som samordnare och efter två lyckade attentat som självständig ledare. Hans kontaktman till partiet är Jevno Azef. De attentat som lyckas inträffar ganska snabbt efter en trevande inledning, väcker respekt hos många människor och har dessutom den effekten att KO får ett aktivt ekonomiskt stöd. Den avskydde inrikesministern von Plehve är första offret och Storhertigen Sergej, släkting till tsarfamiljen, är det andra. Så följer först ett misslyckat attentat efter ett annat. Arbetet blir allt mer inriktat på att rädda sig undan polisspioner och därmed tungrott och svårt. Centralkommittén för SRP arbetar dessutom för att styra arbetet till en mindre terroristisk inriktning redan 1906 och vill lägga ner KO vilket Savinkov motarbetar. Det dyker upp misstankar om att polisspioner infiltrerar KO och SRP och tre spioner identifieras. Två döms av partiet och avrättas. Den tredje spionen och den mest centrala är Azef, ledare för KO, som ansetts vara höjd över all misstanke. Efter en lång och utdragen rättegång i Paris och London med flera namnkunniga deltagare från olika politiska kretsar som anarkisten Peter Kropotkin och demokraten Vladimir Burtsev är Azefs förräderi, mångåriga arbete som provokatör och polisspion uppenbart. Azefs döms för förräderiet men undsmiter straff och lever vidare illegalt i Berlin som korsettförsäljare utan att vara politiskt aktiv.
”Affären Azef” används i romanen som en episk linje och misstanken om en centralt placerad polissspion i organisationen väcks tidigt hos läsaren vilket skapar en spännande berättelse. I verkligheten fick ”affären Azef” långtgående effekter för SRP som försvagades katastrofalt när hans aktiviteter blev kända. De målmedvetna terroristiska aktionerna klingade av och det är i samband med detta som Savinkov blir inaktiv. Hela den rättsliga processen mot Azef är kylig, saklig och granskande med en egendomligt nog viss kamratlig ton trots att hans liv står på spel.
Kylighet och saklighet är också en av grundtonerna i romanen som helhet. Savinkov är som en organiserande militär; en fältherre kalkylerande kring vinster och förluster som effekt av de planerade handlingarna och framställer sig som en man helt utan rädslor. När ”En terrorists memoarer” kom ut på svenska 2003 skrev recensenterna: ”Vad som nästan helt saknas är känslor; det finns mycket lite tal om social indignation som orsak till morden eller samvetskval inför dåden” 20) och ”Savinkov tycks oändligt intresserad och fascinerad av terrorns konspiratoriska vardag och dess hantverk, terrorn som livsstil och lustfyllt äventyr. Samtidigt är han egenartat distanserad, och av bokens alla gestalter är han själv den mest undflyende och framstår närmast som en slags konspiratorisk maskin” 21).
Det finns fler grundtoner i romanen än kyligheten. Värmen och vänskapen mellan terroristerna är ett annat drag. De hade åtagit sig ett farligt uppdrag som krävde stor tillit mellan aktörerna. Organisationen var hierarkisk med Savinkov som beskriver sig själv som obestridd ledare. Att vara den som kastade sprängladdningen på offret var ett hedersuppdrag som flera av deltagarna aspirerade på. Vid ett tillfälle relaterar Savinkov en diskussion inför att bombkastaren skall utses. Dora Brilliant, en sorgsen, kanske rentav deprimerad kvinna som tidigare arbetat som barnmorska, aspirerar på att bli bombkastare:
- Jag skulle…Jag skulle en gång vilja be om att få en bomb.
- En bomb? Åt er?
- Jag vill också delta i attentatet.
- Men hör nu Dora…
- Nej, säg ingenting…Jag vill så gärna…Jag måste få dö. 22)
Hon väljs bort till förmån för en man vilket sårar henne. Hon uppfattar sin rätt till lika värde och personlig förmåga ifrågasatt.
Uppdrag var inte formulerade som självmordsuppdrag men risken för att de skulle utvecklas till detta var mycket stor. Laddningarna på bortemot fyra kilo dynamit med en mycket labil tändsats hade en gigantisk sprängkraft och bombkastaren fick kallt räkna med att bli dödad, om inte av sprängladdningen så av det rättsliga efterspelet. Eftersom kastaren blev skadad kunde han eller hon inte räkna med att kunna fly från platsen. Döden upplevdes inte som ett hot för dessa män och kvinnor utan som ett val i livet där idén om döden i terrorismens tjänst skapade respekt och självrespekt för individen fram till livets oundvikliga slut.
En viktig drivkraft hos terroristgruppen var att skipa vad man uppfattar som rättvisa och attentaten beskrevs som domar i kommunikéer och i uttalanden i samband med rättegång. Denna retoriska stil hade en lång tradition i den terroristiska rörelsen. ”Poeten” Kaljajevs kommentar till den dödsdom han tog emot, tjugosju år gammal, efter mordet på Storhertigen Sergej kan ses som exempel på detta:
”Först av allt en korrigering: jag står inte framför er som en anklagad utan som en fånge. Vi är två kämpande sidor. Ni företräder den kejserliga regeringen, ni är kapitalets och våldets lejda lakejer. Jag är en av folkets hämnare, en socialist och revolutionär. Vi åtskiljs av berg av lik, av hundratusentals krossade mänskliga existenser och ett helt hav av tårar som översvämmar hela landet med strömmar av skräck och harm. Ni har förklarat krig mot folket, och vi har antagit utmaningen. När ni nu har tagit mig till fånga, kan ni underkasta mig tortyren av ett långsamt avtynande, ni kan slå ihjäl mig men över min personlighet är inte domen given.” 23)
”Jag är lycklig över er dom, - sa han till domarna – och jag hoppas att ni utför den lika öppet och inför allt folket som jag utförde det socialistrevolutionära partiets dom. Lär er att se den annalkande revolutionen i ögonen!” 24), 25)
Ett annat mord följdes upp av en proklamation i SRP:s tidning Revolutsionaja Rossija:
”Den 13 maj sköts på order av guvernören i Ufa, N.M. Bogdanovitj, trupper in i mängden av Zlatousts strejkande arbetare och upphörde inte ens att förfölja de flyende med skottsalvor. 28 personer dödade omedelbart, och av de omkring tvåhundra som sårades, har dessutom några tiotal avlidit av sina skador…Bland de döda och sårade visade sig många vara tillfälliga vittnen till tragedien, kvinnor och barn…
Genom ett beslut av det socialistrevolutionära partiets kamporganisation mördades den 6 maj N.M. Bogdanovitj av två av partiets medlemmar.” 26), 27)
Ännu en grundton i romanen kan beskrivas med begreppet karnevaliskt drag som används av Michail Bachtin i analysen av Dostojevskijs författarskap. 28) En terrorists memoarer är ett vimmel av människor. Många har falska identiteter och byter identiteter. De är förklädda på konspiratoriska uppdrag. Savinkov tar ofta gestalt av affärsman från England eller från någon annan del av Ryssland och har alltid en överklassidentitet. Han bor ofta förnämligt och känner sig lika hemma i de ryska terroristernas värld som i storstäderna i västra Europa. Det är inget överdåd och lyx men påtagligt sällan tycks ekonomisk brist vara för handen. Andra terrorister som arbetade på fältet med spaning och bombkastning klädde ut sig till kuskar, portvakter eller cigarettförsäljare så de skulle ha god tillgång till gaturummet genom sin förklädnad. Kontakten mellan Savinkov och hans medarbetare kunde ske genom att den förre hyrde hästdroskan och åkte runt på St Petersburgs gator medan han och kusken/terroristen kommunicerade. Liksom i en karneval var människor förklädda och med döden hela tiden närvarande. Samtidigt fanns en stämning av äventyr och rentav uppsluppenhet bland terroristerna. Det ges få uttryck för vånda, ångest eller moralisk självrannsakan. Möjligen är det dessa karnevaliska drag tillsammans med den kyliga, operativa ton som finns rent stilmässigt som har lett en recensent till slutsatsen att terrorn är ett ”egenvärde” för författaren. 29) Detta omdöme motsägs av flera avsnitt i boken och ett citat ur det brev Kaljajev sänder till sina kamrater efter det lyckade attentatet mot Storfursten Sergej kan belysa grunden för hela gruppens engagemang:
”Jag har givit mig hel och hållen i kampen för frihet åt det arbetande folket, från min sida kan det inte finnas ens en antydan av någon som helst eftergift åt självhärskardömet, och om jag i resultatet av mitt livs alla strävanden visat mig värdig att nå höjden av den allmänmänskliga protesten mot våldet, må då också min död kröna min sak med idéns renhet.” 30)
Diskussion
Eftersom begreppet terrorism har en tydligt negativ konnotation i vanligt modernt språkbruk är det svårt att värdera sådana handlingar utan att ständigt upprepa fördömanden och avståndstaganden. Beträffande företeelsen terrorism i Ryssland under tsaren i den förrevolutionära epoken så har dess politiska betydelse sannolikt underskattats. Effekterna var långtgående och deletära för tsarens regim:
“To a large extent, the revolutionaries succeeded in breaking the spine of Russian bureaucracy, wounding it both physically and in spirit, and in this way contributed to its general paralysis during the final crisis of the imperial regime in March of 1917 . The power of the extremist or tiny radical minority to influence politics, often underrated but very much in evidence in subsequent events of the twentieth century, thus was already at work in Russia at the time”. 31)
Terrorismen hade en våldsamt destabiliserande effekt på samhället och på så vis nådde den sitt primära, operationella mål. En annan fråga är om terrorism var en acceptabel metod och vilka andra möjligheter till politisk verksamhet som var möjliga. Ryssland var ett land av fattiga analfabeter och de mera traditionella demokratiska metoderna svåra att använda. Narodnikerna gav sig ut på landsbygden för att propagera och övertyga men möttes av skepsis från befolkningen. Repressionen från den autokratiska regimen var stark och ett politiskt arbete med demokratiska förtecken var farligt; i vissa perioder med samma risker som terroristiska aktiviteter. Ett sätt att hantera dessa förhållanden var att, som många företrädare för RSADP, organisera illegalt, bedriva propaganda, folkbildningsinsats och invänta massornas revolutionära mognad. Enligt marxistisk teori kunde inte detta ske förrän arbetarklassen växt sig stor och det agrara Ryssland utvecklats till ett industriland. Tiden tänktes verka till förmån för en framtida revolution. Historien skrivs i efterhand och kanske är det uppvärderingen av marxistisk doktrin hos ett postrevolutionärt RSDAP som gör att terrorismens omstörtande effekter genom handlingar före revolutionen förminskats. Bolsjevikerna hade intresse av att framhålla den marxistiska teorins fullkomlighet. I världen är f.ö. exempel på terrorismens politiska potential talrika: Den algeriska terrorismen/frihetskampen och bekämpandet av den skapade under 1950-talet en mycket instabil situation i Frankrike. ANC:s kamp i Sydafrika är ett annat exempel. Björn Kumm beskriver ingående i Terrorismens historia 32) de dåd som föregick staten Israels grundande för sextio år sedan. Terrorism har djupa historiska rötter och har använts så allmänt i olika sammanhang av skilda politiska anledningar att det är omöjligt att koppla samman den med enskilda folks traditioner. Att koppla samman den långa perioden med förrevolutionär terrorism i Ryssland, vilken var utsträckt över en tid på femtio – sextio år, med den senare perioden i det postrevolutionära Sovjet är dock inte orimligt. Under flera generationer ryska revolutionärer rättfärdigades terrorhandlingar och flera av de personer som utförde handlingarna fick sedan betydande maktpositioner i det sovjetiska samhället.. Geifman kommenterar i sin epilog:
” In evaluating the long-term consequences of terror in the early years of the twentieth century , it is critical to recognize that the phenomenon produced an entire generation of new revolutionary cadres, radicals of an entirely new type, who knew how to shed blood and did so much more easily than their predecessors.” 33)
Det kanske är så att man, om man lär sig använda ett politiskt verktyg och finner det effektivt, fortsätter att bruka det. Tradition, inställning och vana betyder mycket liksom organisatoriska strukturer kring handlingarna. Terrorism i den här utformningen är inte till övervägande del den förrädiska frukten av dåraktiga handlingar i syfte att skapa herostratisk 34) ryktbarhet för utövaren utan en medveten politik att jämföra med militära handlingar. Det finns en kalkylerad, medveten ohämmad, brutal och skoningslös rationalitet i handling som ibland kan fördunklas av en svulstig revolutionär retorik.
Tidigare i texten har vissa kopplingar gjorts mellan Savinkovs och Dostojevskijs författarskap. Tid, plats, stämningar gör det lätt att göra den kopplingen. Ibland kan jag vid läsningen av Savinkov uppleva att jag förflyttats till det St Petersburg som Dostojevskij några decennier tidigare beskrivit i Brott och Straff. Savinkov är emellertid ingen Raskolnikov 35) och deras respektive moraliska överväganden utvecklas olika. Raskolnikov rånmördar en pantlånerska, ockrare som profiterar på fattiga. Han hävdar att det är hans rätt och att kvinnan förverkat sin rätt till liv. Här dyker metaforen rätt, rättvisa, dom fram igen. Problemet är att Raskolnikovs rationalitet inte fungerar. Han grips av vånda, ångest och spelar ett spel som leder till att han blir straffad. Straffet blir hans bot och romanen avslutas i en kristen ton av gudomlig rättvisa, kärlek, försoning och förlåtelse.
Savinkov är däremot som terrorist rationell, skoningslös och har ingen ånger. Han tvekar aldrig om vad som är rätt och fel. Grunden för hans handlingar är skipandet av den rättvisa som han kan tro på; en politisk övertygelse om att Ryssland måste förändras samt att metoden för förändring är underordnad målet. Han har en nietzscheansk övermänniskas grymhet, rättrådighet och dådkraft. Samtidigt finns på ett personligt plan ett existentiellt val när Savinkov väljer terrorismen. Han förverkligar sig själv genom att förverkliga sin vilja. Här har vi åter en koppling till Fjodor Dostojevskij:
”…det finns ett tillfälle, bara ett enda, då människan avsiktligt och medvetet kan vilja något skadligt, något dumt, t.o.m. vansinnigt för att ha rätt att vilja också det vansinniga och inte vara bunden av någon förpliktelse att bara vilja det förnuftiga. (---) Och någon gång kan det vara värdefullare än alla värden, t.o.m. då det tillfogar oss en påtaglig skada och motsäger vårt förnufts sundaste slutsatser om det värdefulla, därför att det ändå bevarar åt oss det väsentligaste och dyrbaraste, dvs vår personlighet och vår individualitet.” 36)
Brottet – terrorismen, blir hos Savinkovs grupp ett sätt att bli autentisk som människa, individ, en person. Det är ett tillblivande som subjekt i en meningsskapande process. Denna strävan, denna järnhårda vilja som bryter fram som en effekt av denna process har i sitt politiska sammanhang och i sina konsekvenser en målrationalitet. I sättet att offra sig för ”Saken” finns samtidigt en oberäknelighet som ger självhärskarna
”…en aning om gränsen av deras egen makt, en känsla av fruktan, ett spår av hemlig oro. Kaljajevs exempel kommer att hota varje kommande herravälde som grundar sig på de behärskades lidanden.(---) Marx som såg djupare än sina efterföljare präglade ett ord som låter Kaljajev och alla som liknar honom vederfaras rättvisa: han kallade alla sammansvurna av detta slag ”det absolutas drömmare”. En sådan drömmare, en obekant i mängden är nog för att injaga skräck hos alla makthavare på denna jord. 37)
Noter:
1 Savinkov, Boris ”En terrorists memoarer” Förl Murbräckan, Kristianstad 2003
2 Geifman, Anna ”Thou Shalt Kill, Revolutionary Terrorism in Russia 1894-1917” (Princeton University Press, Princeton 1993)
3 SAOL: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ 2008-04-15
4 http://www.risknet.foi.se/terrorism/ 2008-04-15
5 Savinkov, Boris a.a., s18
6 Källa där inte annat anges i detta avsnitt är Geifman, Anna ”Thou Shalt Kill, Revolutionary Terrorism in Russia 1894-1917” (Princeton University Press, Princeton 1993)
7 Lenin, V.I. 1911, ur Lenin Valda Verk del II:2 s 213, Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1956
8 Folkvilja heter ”narodnaja volja” på ryska.(förf. kommentar)
9 Enzensberger Hans Magnus ”Politiska Brottstycken”, Pan/Norstedts, Stockholm 1968, s 184
10 Savinkov, Boris ”En terrorists memoarer”, översättarens förord s 10 Förlaget Murbräckan, Kristianstad 2003
11 Geifman, Anna, a.a. s 14
12 Enzensberger, Hans Magnus a.a. s 200: ”Tre år före sin död hade tsaren grundat den beryktade ochrana, en högspecialiserad hemlig säkerhetstjänst, vars metoder GPU och NKVD kunnat åberopa sig på ända in i våra dagar: liksom så mycket annat i stalinismen gör denna regims polisterror tillbaka på tsaristiska traditioner. Härskarnas paranoida drag kommer institutionellt till uttryck i säkerhetspolisen: dess existensgrundval är makthavarnas dödsskräck som upphöjs till egentlig statstanke. Mot denna logik svarar attentatets logik: om statens liv endast beror av makthavarens liv, räcker det med att mörda honom för att revolutionärt förändra samhällsordningen.”
13 Enzensberger, Hans Magnus a.a. s 180
14 Savinkov, Boris a.a. s 87
15 Geifman, Anna a.a. s 247
16 Geifman, Anna, a.a. s32-34, fotnot 121
17 Källa där inte annat anges i detta avsnitt är Savinkov, Boris a.a.
18 Geifman, Anna a.a. s 54
19 Savinkov, Boris a.a. , Kjell Johanssons (översättarens) förord
20 Bodin, Per-Arne 2003, SvD ”Minnen av en dandy och terrorist”
21 Nerikes Allehanda 2003, ”En terrorist skriver sina memoarer”
22 Savinkov, Boris, a.a. s 57
23 Savinkov, Boris, a.a. s 122
24 Savinokov, Boris a.a. s 125
25 Fotnoten illustrerar en svårighet med översatta källtexter: I Enzensberger Hans Magnus, a.a. s 214 finns samma citat ur Kaljajevs tal och lyder då: ”Jag är lycklig över er dom. Jag betraktar min död som den högsta protesten mot en värld av blod och tårar.”
26 Savinkov, Boris a.a. s 149
27 Detta sätt att kommentera domar och terroristiska handlingar följer en tradition från ”narodnikerna” och tidigare med uttalanden i en likartad retorisk stil. Så utfärdades, t.ex. en officiell dödsdom över tsar Alexander II långt före han faktiskt mördades. Förf. kommentar
28 Bachtin, Michail, ”Dostojevskijs poetik” Anthropos, Uddevalla 1991
29 Bodin, Per-Arne 2003, SvD ”Minnen av en dandy och terrorist”
30 Savinkov, Boris, a.a. s 119
31 Geifman, Anna, a.a. s 249
32 Kumm, Björn, ”Terrorismens historia”, Historiska Media 1997
33 Geifman, Anna a.a. s 253
34 http://en.wikipedia.org/wiki/Herostrates. Herostrates var en ung man som satte eld på Artemistemplet i Efesos i sin strävan efter ryktbarhet, 21 juli 356 f.kr. Templet var byggt i marmor och var ett av de sju underverken. Långt från att undvika ansvar för sin mordbrand, deklarerade Herostrates stolt sin skuld med hänvisning till att göra sitt namn odödligt. ( Min översättning)
35 Raskolnikov är huvudpersonen i Brott och straff.
36 Dostojevskij, Fjodor, ”Anteckningar från ett källarhål” Tidens förlag 1956, s 31-32. (Utkom 1864 första gången)
37 Enzensberger, Hans Magnus, a.a. s 223
Litteraturförteckning:
Bachtin, Michail Dostojevskijs poetik. Anthropos, Uddevalla 1991
Dostojevskij, Fjodor Anteckningar från ett källarhål. Tidens förlag 1956
Enzensberger, Hans Magnus Politiska Brottstycken. Pan/Norstedts, Stockholm 1968
Geifman, Anna Thou Shalt Kill, Revolutionary Terrorism in Russia 1894-1917. Princeton University Press, Princeton 1993
Kumm, Björn Terrorismens historia. Historiska Media, Lund 1997
Lenin, V.I. 1911, ur Lenin Valda Verk del II:2 s 213. Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1956
Savinkov, Boris En terrorists memoarer. Förlaget Murbräckan, Kristianstad 2003
Copyright©Hans Thörn, 2008
Posts
No comments:
Post a Comment