HEINRICH VON KLEIST, KORSTÅG OCH BEFRIELSETEOLOGI

'
'
Bo I. Cavefors
HEINRICH VON KLEIST, KORSTÅG OCH BEFRIELSETEOLOGI

Bok: Peter Handberg Kleist – slutet. Med bilder av Jan Håfström. Vertigo förlag, Stockholm 1999.

När Heinrich von Kleist tar sitt eget och väninnan Henriette Vogels liv, vid Kleinen Wannsee utanför Berlin, den 21 november 1811, förvandlas svärmisk romantik till blodigt allvar, vilket Goethe självklart insåg redan när han 1810 läst Kleists Phentesilea och efteråt ”mådde riktigt illa”. Hela den sig självt självöverskattande kretsen kring Goethe ”mådde illa” av allt vad Kleist företog sig; en av vännerna kring lilleputthovet i Weimar skriver till stormogulen i maj 1808, apropå Kleists tidskrift Phöbus, ”att den är oerhört motbjudande”, att tidskriften ”är ett under av banaliteter, smaklösheter och anspråksfullhet”.

Så kan det gå när intelligentian konfronteras med verkligheten.

Peter Handbergs även typografiskt smakfulla bok med sammanställningar av texter till, av och om Kleist kom 1999 lägligt som motpol till de överdrivna hyllningarna av Goethe 250 år efter guruns födelse.

Varför lider den unge Werther så förfärligt, undrade Goethe. Han borde ha frågan Heinrich von Kleist. Kleist och Werther ser historien och det vardagligt fattbara som marginellt och ovidkommande. Istället inriktas sinnet på universums obotliga sjukdomar. Världen och människan i världen måste betvingas och ge upp kampen för jordisk lycka. Gröna Ängar når man endast genom apokalypsens förrum till det dödens paradis Kleist sökte vid Kleinen Wannsee.

För Kleist var världen intet annat än några efter den kosmiska katastrofen kvarglömda smulor, av Gud slängda som tröstefrön till grå sparvar. Världen kan inte räddas men förklaras i diktningen, genom konsten; lycka är möjlig endast i tillblivelse-ögonblicket då allt det skapade föds, och när det vid förintelsen dör för att återfödas.

Varifrån kom den euforiska glädje med vilken Kleist gick döden till mötes i sitt trettiofjärde levnadsår? Hur kan en dans med döden upplevas som livets höjdpunkt? Men finner några av svaren i Peter Handbergs textcollage.

Den klassicistiska världssymbios idealister som Novalis och Kleist drömde om, en harmonisk världsordning, föll sönder och samman vid 1789 års välorganiserade republikanska revolution för småborgare som trodde sig vara världssamveten. Kleist är emellertid väl rustad. Under nästan hela hans korta liv befinner sig centrala Europa och det nordliga Preussen i krig. Han är tolv år när Bastiljen stormas. Den sedan medeltiden regerande feodaladeln – där Kleist hör hemma – utmanas på sitt maktprivilegium och destruktiva krafter lösgöres, som, paradoxalt nog, skapar förutsättningen för en stark personlighet som Heinrich von Kleist att identifiera och intensifiera sina känslor. Valet han ställs inför är att antingen tvångsmässigt kasta sig in i apokalyptiskt våld och därmed rädda sin egen destruktivitet, eller att acceptera en annan form av historiskt våld, historien som realitet, förtvina och gå förlorad – att ta sitt liv.

Detta åskådliggöres ganska väl i Peter Handbergs texturval. Vad som tyvärr saknas är bättre förklaringar till Kleists komplicerade sexualitet, den incestuösa relationen med systern Ulrike, som påminner om kärleken mellan Erika och Klaus Mann, och hans erfarenheter av homosexualitet med internat- och regementskamrater – normala företeelser i de miljöer som var Kleists, men som emellertid förfasade det då nymornade borgerskapet i lika hög grad som sexualitet som inte kan hänföras till pornografi- och reklamgenrerna förfasar dagens insomnade borgare.

Jan Håfströms 14 illustrationer föreställer delar av kläder, spermabefläckade och blodfläckade vackra bilder om döden – så som den framstår för den som tar hand om kvarlevorna.

När Heinrich von Kleist valde suicid valda han samtidigt att följa en teologisk tradition som började utvecklas redan under 300- och 400-talen, vad gäller det berättigade, det rättfärdiga våldet. Grundtanken är att våld är i sig moraliskt neutralt och icke något i sig ont. Moralisk substans får våldet (och kriget, ovänskapen, fiendskapen) om avsikten, om målet är kärlek. Likt kirurgen som amputerar soldatens ben mot dennes vilja, kan människan bruka våld om det sker med rätt avsikt, i kärlek. Det finns en intressant aspekt på detta som av skilda skäl förbigås med tystnad när befrielseteologierna kommer på tal, nämligen att vår tids befrielseteologer utgår ifrån samma teologiska filosofi som medeltidens korstågsorganisatörer när de hävdar att under den långdragna utvecklingsprocess Gud tvingar människan till, måste hon med alla medel besegra det onda, orättvisorna, och övervinna hindren på vägen som leder fram till förlossning. Befrielsen, förlossningen är en process direkt kopplad till gestalten Kristus. ”Total befrielse – Kristus gåva till människan – är gemenskap med Gud och med människor”, skrev en av de ledande befrielseteologerna, Gustavo Gutiérrez. Denna befrielse för rättvisa samhällen kan innebära att våld måste användas: befrielseprocessen är såväl religiös som politisk. Kristus är – som under korstågsårhundradena – även en politisk ledstjärna. Det är den kristna människans plikt att ställa sig på de undertrycktas sida. Detta blir samtidigt en av akt av kärlek gentemot undertryckarna. Sexuellt ligger det nära tillhands att se relationen sado-masochistiskt. ”Man älskar undertryckarna när man befriar dem från det omänskliga livet som undertryckare, när man befriar dem från sig själva”, skriver Giulio Girardi. Konkret: en katolik, en kristen, som inte är revolutionär lever i dödssynd. Den insikten hade Heinrich von Kleist. Den insikten har Hermann Nitsch när han firar mässor med sin Orgien Mysterien Theater.


Artikeln ett sammandrag av två tidigare artiklar publicerade i KvällsPosten den 16 augusti 1998 och den 17 juli 1999. Här uppdaterade och omstuvade.

Copyright©Bo I. Cavefors 1998, 1999, 2008.