PROPAGANDA FÖR UNDERSÅTAR

'
'
Bo I. Cavefors
PROPAGANDA FÖR UNDERSÅTAR

Makthavare försöker övertyga undersåtarna om de förras ensamrätt till sanningen genom tre former av mediepåverkan: information, reklam och propaganda.

Främsta strategiska medlet för att nå politiskt-ideologiska mål är den propaganda där medborgarnas, dvs undersåtarnas och makthavarnas skilda värdeuppfattningar och symbolvärldar samordnas. Sedan slutet av 1700-talet är propaganda i denna betydelse en ofrånkomlig ingrediens vid effektivt maktutövande.

Propagandans förhistoria ligger längre tillbaks i tiden: 1622 startar den förste av jesuiterna utbildade påven, Gregor XV, Congregatio de propaganda fidi, i avsikt att stödja kyrkans missionsarbete och genom propaganda, propagare, göra den nya missionsformen, inkulturation, välkänd och uppskattad också i de länder som bekostade missionsarbetet, dvs diverse europeiska kungariken.

När världen började sekulariseras i allt snabbare tempo efter franska revolutionen och efter industrialismens, demokratiernas och diktaturernas segertåg, tjänar propaganda i huvudsak ”upplysningens” tjänst om den inte användes i rakt motsatt syfte, dvs för att krossa ”upplysningen”. Denna möjlighet till dubbeltydning innebär att begreppen upplysning och propaganda sedan 1800-talet missbrukas: när man talar om ”folkupplysning” sätter man propagandan i maktens tjänst för att ”upplysa” undersåtarna om härskarnas/maktens vilja.

Redan medan franska revolutionen härjade som värst blev man i Frankrike och i de tyska länderna varse att propaganda kan nyttjas pro et contra. 1777 frågar retoriskt Fredrik II (Preussen) Vetenskapsakademiens ledamöter om ”det trots allt inte är nyttigare för folket att leva kvar i gamla fördomar istället för att tutas i nya fördomar”.

Propaganda blir ett effektivt vapen när det gäller att efter 1815 försvara uppbyggnaden av de nya nationalstaterna sedan kontinenten Europa strimlats av Napoleons politiskt-militära korståg.

Under 1900-talet var två regimer extremt effektiva när det gällde att ytterst skickligt agera utifrån en genomtänkt strategi, inkluderande genomtänkt propaganda, för att i ideologiernas tjänst nå politiska mål, nämligen Hitlers Tredje Rike och Lenins och Stalins Sovjetunion.

Effektiv propaganda kräver starka och värdeladdade ord för att få undersåtarna att lyssna. I första hand vänder sig propaganda mot den som inte själv kan definiera och identifiera de mål makten vill nå. Därför blir anklagelser som ”lögn”, ”förtal”, ”hetsjakt” och själva ordet ”propaganda” användbara slagord för propagandisterna att kasta i ansiktet på motståndaren. Att beskylla motståndaren för att vara paranoid och bedriva propaganda är ett utmärkt propagandatrick eftersom det underförstått antyder att den egna propagandan inte är propaganda utan information.

Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels visade sig vara expert på denna form av propagandabeskyllningar mot politiska motståndare, mot judar, mot kyrkor och mot tidigare maktgrupperingar som adel och fackföreningar. Med propagandans hjälp lyckades Goebbels hålla den nazistiska regimen under armarna i tolv långa år samtidigt som denna propaganda gjort det extremt svårt för historikerna att få ett fast grepp om den politiska verkligheten i Hitlers Tyskland. Varje politisk åtgärd, varje politiskt yttrande, varje manifestation av politisk, ekonomisk och social vilja, var så genomsyrad av propaganda och av propagandistiskt vinklad strategi, så det är ytterst svårt att ur alla denna propaganda vaska fram Hitlers/maktens verkliga avsikter. Den politiska verkligheten doldes inte endast med hjälp av propagandaord utan också med hjälp av propagandistiskt praktfull arkitektur, sensuella kroppsbyggarideal och genom propagandistiska manifestationer med fanor, klingande toner, parader och germansk sagosymbolik.

All denna noga genomtänkta propaganda kulminerar när Goebbels 1943 på Berlins enorma idrottsarena (där några år tidigare Olympiska Spelen utspelats…) frågar en på förhand väl indoktrinerad och propagandapreparerad publik: ”Vill ni det totala kriget?” och får ett jublande ”Ja!” till svar.

Inom Röda Armén satsades stort på propaganda. Efter 1945 är segern i andra världskriget och den faktiska krigshysterin i den kapitalistiska världen, två huvudteman. Men den propaganda som leder till historieförfalskning börjar redan 1919 då armé- och marinhögkvarteren gemensamt startar tidskriften Sovjetskij Vojn, Sovjetkrigaren (förlaget Krasnaja Zvedzda). Sovjetkrigaren utkom varannan vecka. I sovjetiska och i senare ryska uppslagsverk, till in på 1990-talet, karakteriseras Sovjetkrigaren som en ”samhällspolitisk” och ”kulturpolitisk” tidskrift, men de facto var den en propagandaskrift vars främsta uppgift var att syssla med något annat än vad den gav sken av att syssla med, nämligen att indoktrinera läsarna med en form av patriotism som överensstämde med utgivarnas politiska, ideologiska och militära mål.

Sovjetskij Vojn hade från början ett annat namn, Krasnoarmeez, Rödarmisten. 1945 publicerade man som förstasidesartikel ett hjältevittnesbörd under rubriken Stalinskaja Aviazija, Stalins piloter. Artikeln skrevs av marskalken och stridsflygaren Voroschejkin och beskriver luftkriget mot tyskarna under andra världskriget. Berättelsen börjar: ”Stalins flygvapen, som initierades och leddes av den store fältherren och Sovjetunionens generalissimus, kamrat Stalin, och som på hans order utrustades med världens bästa stridsflygplan, deltog under hela kriget aktivt i kampen mot det fascistiska Tyskland”. Voroschejkin slutar: ”Vi segrade därför att vi fördes från den ena segern till den andra av mänsklighetens största geni, av vår store och kloke ledare, Sovjetunionens generalissimus, kamrat Stalin”.

Det låter patetiskt och ihåligt, men så uppfattades det inte av tidskriftens läsare. Voroschejkin beskriver luftstriderna mot tyskarna som en kamp mot en månghövdad drake, där det genast växer ut nya huvuden sedan de tidigare avhuggits. Marskalken understryker att Sovjetunionen segrade endast därför att den store ledaren personligen ordnade så att flygvapnet fick förstärkning inför de stora och avgörande striderna, och därför att ”kamrat Stalin” lärde stridsflygarna ”hur de skulle bära sig åt för att besegra fienden”.

Marskalkens artikel i Rödarmisten omslutes av en girlang med medaljonger med porträtt av högre officerare, tillika sovjethjältar, vars namn dock ej nämnes i texten. Propagandan firar triumfer. Officerarnas/hjältarnas insatser är egentligen inget värda, som enskilda prestationer betraktade, eftersom deras insatser är resultatet av kamrat Stalins hjältemod, av ”generalissimus” geni.

Propagandan går vidare. Från och med år 1957 har Stalins porträtt plockats bort från tidskriftens omslag. Efter Stalins dödsår finns där endast ett Leninporträtt omgivet av en banderoll med texten ”S Leninim v serdza” (”Med Lenin i hjärtat”). Redaktionen påpekar att Lenin redan den 15 april 1918 utfärdade ett dekret om uppbyggnad av ett flygvapen. I en artikel beskrivs diverse hjältedåd från andra världskrigets fronter och skribenten konstaterar ”att det sannerligen inte var lätt att vinna detta krig”, samt att det ”vid krigets slut fanns många luckor i skvadronernas led”. Men – och det är själva propagandapoängen – artikelförfattaren säger klart och tydligt att samhället/staten/makten gjort vad som står i dess makt för att fira och minnas sina ärorika hjältar. Beviset för detta är den orden som samtliga förärats. Hjältarnas hjältemod, vars förutsättning tidigare var Stalins genialiska krigföring, har nu förvandlats till symbol för Sovjetunionens, maktens, generella generositet.

De båda artiklarna i Rödarmisten/Sovjetkrigaren handlar om samma sak, sovjetflygarnas hjältemod under andra världskrigets luftstrider mot tyskarna, men ger samtidigt en klar bild av hur man kan ge personkulten av Stalin nya förtecken utan att för den skull riskera statens/maktens företräde. I den senare artikeln, publicerad efter Stalins död, sätter man folkets hjältar framför folket hjälte framför alla andra hjältar, Stalin själv. När superhjälten är död gäller det att övertyga Sovjetunionens kvinnor och män om att det var just de, det vill säga deras i strider dödade söner och män, som utan att tveka gick i döden för generalissimus och fäderneslandet. Folket, säger propagandatexten, folket var det som av egen övertygelse ställde sig på partiets och partiledningens sida. Och det var det parti och den partiledning som representerar den stat som efter Stalins död återgått till att vara Lenins parti och Lenins stat. Med propagandans hjälp lyckas man hyvla bort personkulten kring Stalin och samtidigt återerövra arvet efter statsgrundaren Lenin. Cirkelpropagandan, cirkelresonemanget, cirkelaktionen slutfördes med hjälp av maktens propaganda: folket övertog makthavarnas politiska och ideologiska värderingar och värdeladdade symboler i samma takt som dessa förändrades. Makten lyckades övertyga undersåtarna om att de var en för beslutsprocesserna viktig del av den maktutövande statsapparaten. Och därmed även ansvariga för dess fel och brister. Alltså: kasta inte sten i glashus, håll er på mattan, försök inte med en ny revolution, den som är emot makten är även emot er. All symbolisk makt åt folket.


[Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift 1996:2. Här uppdaterad.]

PS. Ett bra aktuellt exempel på att även den mest indoktrinerande propaganda kan misslyckas är irländarnas NEJ! till det sk Lissabonfördraget - förmodligen hade det blivit åtskillga NEJ! om Europas övriga regeringar haft modet låta undersåtarna rösta om fördraget...

Copyright©Bo I. Cavefors 1996, 2008.