MEMOARER. Andra avsnittet.

'

Bo I. Cavefors
AGEDYNAN

Detta är min agedyna, jag fick den av mamma när jag var någonstans i tonåren. Jag har alltid älskat den, dels för estetiken, mönstret, den sträva något slitna ytan, dels därför jag vet att när jag lägger kinden till når jag hem. Patetiskt? Det bjuder jag på. Agedynan har alltid legat som duk på locket till min mormorsmors brudkista från 1850.

Mormorsmor: Ingar Ols Son. Redan då hade man alltså gått ifrån detta med ”dotter”. Tidens urbanisering, menade förmodligen de som var födda på 1700-talet. Agedynan är fortfarande min agedyna trots att jag sålde den på Stockholms Auktionsverks Stora Kvalitén den 26 maj 2004 (nr 2930). Jag behövde pengar och hade räknat med ett bra pris, men så blev det inte eftersom agedynan belades med exportförbud och förmodligen hamnade på något museum. Pengarna räckte till att betala månadens hyra samt elräkningen från eon. På Kulturen i Lund finns en hel del släktingar till min agedyna. G. F. Karlin, skaparen av Kulturen i Lund, reste vid förra sekelskiftet runt bland gårdarna på Söderslätt och köpte eller tiggde sig till textilier från den gamla bondekulturen. På Igridsborg, i Hököpinge, blev det napp. Där var man sedan gammalt van vid att ge bort, kyrksilver till kyrkan, gårdar till svärsöner, dela rättvist vid arvskifte. Sedan sekler hade man lärt sig att ge ger större utdelning än att få.

Agedynan på bilden är sålunda fortfarande min agedyna, trots att den ligger i någon lagerlokal eller möjligtvis i glasmonster på något museum. Så ser jag det.

Det står A M S 1814 på agedynan. Alltså Anders Måns Son, född 1788, död 1852. Son till Måns Ols Son. Gifte sig sent, 1825 med Gertrud Anders Dotter från Lilla Hammar, en gård med vidunderlig utsikt över Öresund (och numera Öresundsbron). Även från Igridsborg ser man Öresund, om man ställer sig längst bort i köksträdgården.

Johanna Rosenqvist tillägnar sin avhandling Könsskillnadens estetik? Om konst & konstskapande i svensk hemslöjd på 1920 & 1990-talen (se vidare HÄR!), sin mormor, född 1911. Johannas mormor är ”en person som binder samman de två årtionden som avhandlingen kretsar kring” skriver Rosenqvist. Genom sin mormor har Johanna fått ”en nyckel till historien - - - ett samband” som Johanna ”i skrivande stund upptäckt”.

Det är en fin formulering. Just så upplever jag, lever jag dagligen med alla de former av sydskånsk bondeslöjd som alltid funnits runt omkring mig, dukar, servetter, örngott, bolstervar, agedynor, täcken, strumpor (ja, faktiskt, de ligger visserligen nedpackade sedan mer än etthundra år, men jag är medveten om att de finns där, färdiga att värma om det dyker upp någon släkting med tillräckligt små fötter – hade man verkligen så små fötter förr i tiden?), bonader. De flesta föremålen är vackra, stilsäkra i färg och form, de ger ”en nyckel till historien”, en nyckel till den historia min generation varit sällsynt aktiv i att utplåna. Johannas bok är viktig.

Något hände för några år sedan. Det var smärtsamt, men glädjens smärta. Under några minuters vandring från Gustav Adolfs Torg till Conditori Hollandia på Södra Förstadsgatan insåg jag att blod och gener fortfarande är levande materia, som harmoniserar, som ger närhet och ömhet.

Måns, som för mig tidigare var en okänd person, mailade och frågade om jag kunde komma till Konsthögskolan i Stockholm för att tala om erotik i konsten. Det ville jag. Vi träffades för att diskutera upplägget. Jag tyckte genast mycket bra om Måns och frågade när vi gick över kanalbron var han hade sina rötter, som man säger. Måns talar en obestämbar dialekt, ungefär som jag själv, men man anar skånskan i ordens betoning. Härstammar från Hököpinge, sa Måns. Gör jag också, sa jag. (Det låter, när jag nu läser det, som Bill och Bull, men låt gå för det...) Från samma gård, Igridsborg. Kjerstina Måns Dotter var syster till Anders Måns Son. Jag känner igen mig i så mycket jag finner hos Måns. När vi diskuterat våra döda släktingar, som vi vet åtskilligt om, brev, arvskiftesdokument, berättelser – det är faktiskt inte så långt tillbaks i tiden - är det svårt att bortse från blodets och genernas estetik och logik. Exempel: min mormors bror Anders (1854 – 1906, död i olycka), ogift, förmögen, utåtriktad (prenumererade på Idun till sina systrar och på Strix och Ny Illustrerad Tidning till sin far och sig själv – jag har några årgångar på bokhyllan här bakom datorn), bonde på Igridsborg, reste varje månads första fredag tillsammans med en likaså ogift kusin i Arrie, till Köpenhamn för att gå på badhus. Och pojkbordell, förmodar jag, hoppas jag. Han reste under många år till Nizza, ibland i sällskap med en annan ogift ung man, konstnär. Varför just Nizza? Ryktet om de nakna fiskarpojkarna måste Anders ha känt till. Att han prenumererade på Strix gör mig nyfiken.

Mormors bror Anders var min mammas käraste familjemedlem. Mormor dog när mamma var sex år men Anders hade flera år dessförinnan tagit på sig rollen som mamma. Som skämde bort. Jag är som Anders var, brukade mamma säga, att jag påminner så mycket om honom. Att jag påminde henne om så mycket. Mormor ville nog, egentligen, inte ha barn (dog i barnsäng när Ingvar föddes). Morfar var nog inte den som ägnade sina barn någon större uppmärksamhet. Hästar var intressantare. Mammas morbror Anders ville ha barn, älskade min mamma som hennes standinmamma, men var ogift, kunde inte få egna barn, ville, uppenbarligen, inte ha kvinnor. Mormor var Anders favoritsyster. Det intressanta är: ingen fördömde honom eller anklagade honom för detta, att han föredrog män framför kvinnor. Han var respekterad, som framgångsrik bonde, som medlem i de styrelser där han efterträdde sin far, som social varelse. Anders levde ett i alla avseenden gott liv.

Detta med namn: Anders och Måns. Bådas namn finns på agedynan. Vem kan eller ens vill bortse från detta med blodsmystik och geners konsekvent genomförda musikaliska budskap, det är som ett partitur, ett generationslångt adagio. Budskap går hem.

Det är mystiken med hemslöjdens kontinuitet över generationer som löper som en röd tråd genom Johannas avhandling, hur agedynan och dess anförvanter förmedlar gemenskap trots att etiken och estetiken och minnet, självklart, skiftar form och karaktär.


Copyright©Bo I. Cavefors 2008