Guido Zeccola : Blodets vägar / Tidningen Kulturen

Recension i TIDNINGEN KULTUREN

Blodets vägar
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
Three studies for a crucifixion
A Passion Play in Three Acts; dedicated to Francis Bacon

dvd video 60 minutes / cd audio 50 minutes / 12 page Booklet. Firework Edition Video, Stockholm 2008

Döden kommer och vi förblir enkel vätska, skyddslösa framför en törstig mun. Vi lever bara den korta tid det tar för pilen att lämna den sträckta bågen och nå fram till det sårade köttet.

Dödens kris är jämförbar med den sexuella spasmen som man strängt taget aldrig är medveten om, på grund av kollapsen hos alla förmågor den beror på och dess karaktär av tillfälligt återvändande till Kaos.

Three studies for a crucifixion av Martin Bladh och Bo I. Cavefors, är ett försök att shamanisera bort döden genom kroppens sekret och blodsutgivelse. Föreställningen är en sacrifice, en offerritual. Francis Bacon, Gilles de Rais men framförallt en homosexualiserande Artaud närvarar i hela verket. De teatraliska scenerna påminner om den österriska bild- och performerkonstnären Herman Nitsch (Wiener Aktionismus), genom att Martin Bladh och Bo I. Cavefors bygger ett orgiemysterium, en Grand Guignol post litteram av kontrollerat våld, där offrets blod och kött är verkliga. De rejält stinkande inälvorna av ett svin bränns och äts upp och blodet dricks sedan i ett crescendo som kan skapa avsky och illamående men just därför inte kan lämna åskådaren oberörd.

Jag är inte så säker på att det handlar om grymhetens teater á la Artaud, eller om föreställningen är ett Gesamstkunstwerk, men referenserna till Nietzsche, Bataille, Sade, Mishima och andra "extrema" författare är uppenbar.

Three studies for a crucifixion är därför också en essä om transgressionen. Bladh och Cavefors har tröttnat på det diskursiva förnuftet och vill ryckas med av en ny, en absolut tyngdlags kraft. Ty i varje offerritual (inklusive vår högmässa) finns det alltid en arkaisk balans mellan tyngd och lyft. Three studies for a crucifixion är en enastående omorganisation av det normativa, där lagarna hos det ologiska våldet härskar och upptäckten av en ny mening triumferar. En mening som stinker av ande och intelligens. Det blir till en andlig erövring av sitt verkliga ursprung. Den sakrala akten stinker av bränt kött, krucifixen luktar av sitt eget blod, ty det finns en relation mellan lukterna och det sakrala. Och det finns en ordning och en intelligens i kaoset.

En ordning utan spekulationer eller kalkyler. I performancens bilder - i verkets överbyggnad - existerar inte illusionen i egentlig mening eller det materiella misstaget, och i synnerhet kan känslan av en ny kunskap tränga rakt ned i livets realiteter. Ty det sanna livet finns i materians impulsivitet. Människoanden är sjuk, förvirrad av begreppen. Den begär ingen tillfredsställelse, den begär endast att få vara lugn och att kunna tro att den har funnit sin rätta plats.

Men riktigt lugn är endast den dåraktige.


Guido Zeccola

'