'
BO I. CAVEFORS : MEMOARER. 4:e avsnittet. Mail på datorn är en högst opersonlig form av kommunikation. Det är sällan möjligt att bakom ett mail föreställa sig personen som sänt det. Ful eller söt. Tjock eller smal. Man kan inte ens, som när det gäller handskrivna brev, på stilen avgöra om det är en kvinna eller man som mailar. En uttalad förbannelse ser till förbannelse likadan ut som ett vänligt ord. Det finns ingen doft av honung över ett mail. Ingen handstil som avslöjar avsändarens mentala tillstånd. Annorlunda förhåller det sig med brev instoppade i kuvert. Handskrivna. Med ett av avsändaren välvalt frimärke klistrat på kuvertet. Gärna även något annat påklistrat märke, tex AIR MAIL eller EXPRES. Att hämta in ett brev från brevlådan eller från postboxen och sedan, inomhus, sprätta upp kuvertet och plocka ut innehållet, veckla upp brevet och börja läsa, har för mig alltid tillhört kategorin stora njutningar, sensualism. Detsamma gäller naturligtvis vykort, bortsett från att man där går miste om effekten ta fram kniven och spräcka kuvertet. Nackdelen med brev jag sänt iväg är att de av mottagaren alltför ofta förblivit olästa eftersom det inte varit möjligt tyda min handstil. Mycken visdom har därmed förmenats mänskligheten. Det första riktiga brevet, alltså inte födelsedagskort eller liknande, fick jag sommaren 1943, sju år gammal. När de båda småskoleåren var över och innan de båda folkskoleåren skulle börja, skrev min fröken, fröken Nilsson, vid midsommartid ett långt brev som var så snällt och vackert så jag får tårar i ögonen än idag trots att jag inte minns ett ord av vad som stod i det. Vi bodde på Näset även den sommaren, jag ryckte till mig brevet, rusade ut i trädgården, satte mig på en grönmålad trädgårdsbänk som mamma ritat och simmade länge bortom denna världen. "Skall vi bjuda hit Fröken, hon skulle säkert tycka om att komma ut på landet", frågade mamma. "Nej", sade jag. Tyvärr finns inte Frökens brev längre. Det kom en dag drygt tjugo år senare då jag brände alla brev, nästan alla fotografier, skolböcker, uppsatser, betyg och skänkte bort böcker, leksaker, möbler… Varför denna bärsärkagång? Kärlek kärlek kärlek. Ett och annat brev, ett och annat fotografi överlevde totalförstörelsen därför att det låg instucket i någon bok jag helt enkelt inte kunde göra mig av med, till exempel i Lord Grey's Fåglar och Fågelsång eller Langston Hughes' antologi The Poetry of the Negro. Tre sådana brev är från Lars Norén, postade i Genarp i mars och november 1961 och i april 1963. Författaren, då fortfarande med en ödmjuk själ, börjar med olika fraser: "Till Herr Bo Cavefors", till "Käre Bo Cavefors" och "Till Bokförläggare Herr Bo Cavefors". I det första brevet skriver Lars Norén: "Jag heter Lars Norén. Jag är sjutton år. Jag sänder Er en diktsvit, som jag hoppas Ni är i tillfälle att läsa. Det är min andra, av mig godkända diktsamling. - - - Det skulle glädja mig mycket om Ni personligen kunde ta kontakt med mig, för att ifall Ni finner den intressant, diskutera min diktsamling. Jag har inget annat arbete än diktandet, och är därför mycket angelägen om besked. - - - Vad sedan diktsamlingen innebär, är jag övertygad om att Ni kan förstå. Högaktningsfullt - - ". I brev numro två sänder Lars Norén "några dikter" som han "efter noggrant urval ställt samman till en liten diktsamling", som "innehåller de enklaste och mest konkreta dikterna som jag kunnat finna ur fyra nyskrivna diktsamlingar". Svar har Lars Norén fått från Artur Lundkvist som bland annat skrev: ’"Jag vet inte om jag ännu vill anse Er dikt för 'ett nytt slags poesi', men Ni kan mycket väl vara på väg mot det"’, och Norén kommenterar att "Detta brev var ju inte odelat positivt, men kom som ett milt vårregn, eftersom jag under hela den tid jag skrivit poesi mycket sällan mottagit beröm. Därför har jag vågat mig att skriva till Er, och då jag dessutom tror att Artur Lundkvist menar det han skriver, har jag så långt som möjligt efterföljt hans råd." Osv. I det tredje och tyvärr sista brevet, från 1963, börjar Norén så här: "Jag har tidigare skrivit till Er två gånger och erbjudit Er manuskript, vilka Ni nog inte tyckt om. Nu ber jag ändå att få återkomma med ett nytt manuskript, som jag hoppas att Ni vill ta del av. Det är inte en diktsamling utan en prosabok, som heter Ur en imaginär självbiografi, och som är byggd på de händelser som genomtränger den normala upplevelsegränsen och blir determinerande i en människas liv: så till vida är varje kapitels innehåll självbiografiskt, upplevt och vidrört. Kapitlet Slakthuset t.ex. är självbiografiskt. - - - Men jag har i prosasamlingen också samlat lyriska ekvivalenser till vad som skett, t.ex. fågelkapitlen, vars symboliska karaktär är rätt tydlig, men jag har inte eftersträvat symbolismen och allegorien, utan försökt ge också dessa avsnitt den intensitet som uppstår i det självupplevda. - - - Jag skickar den till Er för att jag tror att Ni möjligen skulle kunna tycka om den och kanske acceptera den för publicering. Jag ber Er att inte avvisa mig, om Ni skulle tycka om den. - - - Nu är det så att en diktsamling av mig, Syrener Snö, (jag vet inte om Ni haft den hos Er) kommer att publiceras på Bonniers förlag till hösten och jag läser korrektur på den nu, men jag vill ändå erbjuda Er den här boken (som ännu inte har cirkulerat runt på förlag). Jag skall nämligen flytta till Berlin till hösten, tillsammans med min fästmö som är lärarinna, och därför försöker jag samla ihop lite pengar och därtill behöver jag självkänsla, ty det är något särskilt med det här manuskriptet, som jag inte kan klargöra för mig själv, men det har väl något att göra med att: 'så ser jag ut, varsågod'. - - - Jag ber Er att inte ta illa upp av det ovannämnda. Ni förstår mig säkert och vet nog mina svårigheter. Var i alla fall snäll och läs det." Jag var inte så gammal själv, endast åtta år äldre än Norén och förstod honom nog ganska bra, men jag var inte präst utan bokförläggare och tidningsskribent, något som jag hoppades skulle bli en snabbt övergående period i mitt liv. Dessutom hade jag mer än nog av turbulensen i min egen familj och flydde tillbaks till London, så fort och så ofta och under så långa perioder det var möjligt. I praktiken drev jag förlaget de första sju-åtta åren under ett par månader på våren och ett par månader under hösten från mitt gamla pojkrum hos mamma. Det gick alldeles utmärkt. Lager och distribution sköttes under den här perioden först av Gleerups förlag i Lund och sedan av Seelig & Co i Stockholm. Lars Norén: möjligen tog jag dessutom illa vid mig av att ett annat förlag antagit hans senaste diktsamling. Bonniers stod inte högt i kurs efter några otrevliga påhopp av Åke Runnquist. Gav de ut en bok av Lars Norén kunde de ge ut de övriga också. "Vad är gott? Vad är ont? Vad är rätt? Vad är fel?" frågade Mårten drygt fyrtio år senare, ettpartre år in på det nya årtusendet. Med Mårten inleddes en vänskap jag aldrig hade vågat hoppas på efter återkomsten till Sverige den 5 januari 2000. Mårten hade, då han inte var mer än 15 år, läst min bok Helvetet som Eric Fylkeson givit ut på sitt förlag Janus, och senare följde Mårten världens utveckling i tryckta Svarta Fanor. Vi började träffas allt oftare och lärde känna varandra bättre. Jag mötte Mårtens blå blick första gången över en kopp té, greve grå, på Conditori Hollandia på Södra Förstadsgatan Senare blev vår mötesplats i allmänhet Conditori Ambrosia längre upp på samma gata. Mårten: blond kalufs. Snygg kropp. Sköna kläder, framför allt hans snäva vackra skjortor. Ambrosia är ett märkligt conditori som ser ut ungefär som conditorierna såg ut i Malmö på 1940-talet. På väggarna stora fotografier föreställande tårtor. De tre trappstegen från trottoaren skiljer sig radikalt från det välstädade innandömet: utsliten, totalt söndertrasad matta täcker trappstegen. Jag är mer än tre gånger så gammal som Mårten, men det har snarast stärkt min respekt för honom: jag har ännu en gång tvingats, alternativt lockats, reflektera över sådant jag tyckte mig ha reflekterat färdigt över för flera decennier sedan. Det fina med vänskapen med Mårten och mina andra vänner idag är att jag aldrig behöver misstänka att vänskapen är fiktiv: jag har idag ingenting produktivt att erbjuda mina vänner, endast min vänskap. In i denna kravlösa vänskap har också följt några av mina gamla vänner från förlagstiden, som Thomas, Leif och Per Erik och Per-Eric, Bruno... För att inte glömma Stig Claesson, något av det finaste i människoväg jag mött. Det är en skön känsla. Det enda jag numera kan bjuda på är en hel eller delad negerboll till kaffet. Mårten, då 21 år, sa vid något tillfälle att vänskap är att välja sin egen familj, vänskap är att bryta med blodsbandet och låta friheten bestämma istället för traditionen. Jag nickade och instämde när Mårten fortsatte tala om varm och egentlig vänskap och att sådan vänskap hjälper oss förankra vår utveckling i den bördiga mark som fria handlingar, tradition och minnen ger våra personligheter. Naturligtvis nickade jag instämmande, alltmer förbluffad över hur den här unge mannen pejlade in mina egna erfarenheter, mödosamt tillägnade och än mer mödosamt tillämpade. Samtidigt som jag tittade på Mårten tänkte jag på mormors bror Anders som väl passar in i Mårtens beskrivning av fria handlingar och traditioner och lät den inre blicken blicka ut över bördiga sydskånska marker av blåsvart jord och påminde mig hur den unge mannen tidigare talat om känslan av ensamhet, rädslan för såväl som insikten om att man alltid är ensam, en känsla som också jag har. Och som mormors bror Anders bör ha haft. Att stå vid sidan om, att iaktta, att vara tvingad förlita sig på sig själv. Jord, blod och gener, ja, säkerligen hör allt detta samman, men det finns också påtagliga verkligheter som tvingar generna till anpassning, att ombyggnaden av jaget sker utifrån erfarenheter vi varit med om, det vill säga att tillvaron präglas av ett frivilligt eller ofrivilligt utanförskap, en känsla av att höra hemma i hemlöshet. Man är genetiskt programmerad med en stark lust att vara sin egen, vilket kan vara detsamma som att vandra genom den jordiska skärselden. Å andra sidan öppnas paradisets pärleportar på vid gavel när det egna Jaget plötsligt visar sig vara delaktigt av även andra människors verklighet. Vänskap uppstår. För att ta till extremen våld: det sadomasochistiska våldet levererar snarare uppfostrande än nedbrytande effekter, medan å andra sidan all denna smilande, smickrande och lömska godhet och mildhet och omtanke i själva verket är subtilt grovt våld. Där finns ingen vänskap och ingen verklig förlåtelse. Mårten hänvisade gärna till Herakleitos och det omöjliga i att stiga ned i floden två gånger, dvs att människan utvecklas, vilket innebär att även den amöbianska människan kan bli het stridsman för frihet och rättvisa. Läs Büchners Dantons död. Eller exemplet markisen de Sade, en i grunden mycket moralisk människa, en sant moralisk medmänniska. Att spärra in honom bakom lås och bom var i sak ett av den tidens mest flagranta justitiemord. Gösta Knutsson lät i Pelle-Svanslös-böckerna aldrig den elake katten Måns bli inspärrad trots hans sadistiska lekar med den masochistiskt svanslöse medelklasskatten Pelle. Måns blev inte ens kastrerad eller fick svansen avhuggen trots att det uppenbarligen var just den, den grova svansen alltså, som fascinerade Pelle. Stolt svängde Måns sin svarta svans och när det gick riktigt hett till i Uppsalas gränder stod den rakt upp. Knutsson och Markisen ironiserade båda över sin tids avarter och politiska förfall. Markisens moral stämde inte in med den tidens och än mindre med vår tids dubbelmoralism och normativa beteenden. Jag väntar med iver på den teaterman som är beredd sätta upp min pjäs Sade och Japanen utifrån givna anvisningar. Utgår man från en på politiska grunder skapad normalitet har allt tal om moral mist sin betydelse. I vår tids ordförstörarsamhälle har ord och avsikter avsiktligt förvrängts, misstolkats och givits ny innebörd. Markisens moral, däremot, är öppen, frihetsorienterad, utan onda avsikter, blottad i ordets goda bemärkelse. Exhibitionistisk. Hur behåller man sin mänsklighet?, hur undviker man förakt för svaghet?, hur gör man sitt medlidande aggressivt?, frågade sig Mårten (inspirerad av Ernst Jünger, tänker jag mig) och påminde om några av mina gamla artiklar, tex om Albert Camus och om våldet som ett nödvändigt ont för att komma runt hörnet och undvika ett ännu värre våld. Tyrannmord är ibland sista utvägen. I motståndsgrupper, gerillarörelser och i politiska rörelser med action på programmet tvingar omständigheterna ofta till det självuppoffrande som leder till vänskap. Kalla det gärna kärlek. Vid internatskolor, under värnplikten på förläggningen och i frivilliga kollektiv sker samma sak. Jag levde i sådana kollektiv från elvaårsåldern till mitt trettioandra år, i absolut manliga miljöer, nåja i vårt manliga bögkollektiv i London, de sista tolv åren av de tjugo totalt, vandrade åtskilliga kvinnor ut och in men bara en, Claudia, blev en av oss. Under de senaste åren, ja sedan jag gav ut Svarta Fanor, jag är evigt tacksam för Per-Johans och Magnus bidrag – och deras vänskap - , under mitten av 1990-talet, har homosexualitet och barns rätt till sexualitet varit ett stående inslag i mina skriverier. Av flera skäl. Homosexualitet har under de senaste decennierna blivit ett populärt tema i den heterogent manifesterande pressen. Bögar har blivit en attraktiv målgrupp för vissa marknader. Lagstiftningen har liberaliserats avseende homosexuella relationer, osv. Allt detta är bra, men samtidigt har någonting som egentligen handlar om känslor, sexuella behov, kärlek, vänskap, individualitet, av det normativa samhället och med aktivt stöd från vissa homosexuella grupper, tex Gardell&co., understödda av rfsl och politiska grupperingar som menar sig vara "liberala", genom att gå med i det massmediala flerfärgståget, ja, så har hela bögeriverkligheten förvandlats till jippo. Bland mängden bögar som finns i bloggvärlden är det, synnerligen, få som ser problematiken. Måns gör det genom ett synnerligen subtilt refererande till estetik (som, och det är det verkligt intressanta, inte utesluter att det normativa samhället kan bli delaktigt av den attraktiva bögvärld som finns bortom pride och som är synnerligen kreativ – om de vill). Pseudonymen Dexo/Dexter – förmodligen älskar jag dig Dexo/Dexter - påpekar i ett blogginlägg som svar på mitt påstående att som bög tar man aktivt avstånd från normaliteten: "Hm. För mig ar att böga att skita i normaliteten och göra sin egen grej. Om det leder till att människor UPPFATTAR det som ett avståndstagande --- fine. Men om det bara handlar om avståndstagandet i sig så bygger vi ju bara upp en ny slavmoral -- och what's the point med det?!" Efter att ha cruisat några gånger vid Lernacken och i Skanör och fått en del positiv respons, så håller jag naturligtvis med Dexo/Dexter. Vad merparten av queerengagerade missar är att bögeri inte är en nutida mondänitet. Bögeri kan inte plötsligt fogas in i ett populistiskt queertänkande. Det är inte heller ett livebeteende som kan fösas in i någon sorts teoretiskt krimskrams. Bögeri är känsla, sexualitet och estetik. I sak är jag naturligtvis helt överens med Dexo/Dexter (framför allt eftersom hans definition helt stämmer överens med vad Martin Bladh och jag skriver i vårt Manifest till Grymhetens Teater Dekadens), och svarade: "Som pojke: erfarenhet lades till erfarenhet, att suga av (eller ännu bättre, att bli avsugen av) transvestiter, att bjuda ut sig åt militärer, att våga visa sin exhibitionism också offentligt, att sakta dras in i den förtrollade värld som sado-masochismen bjuder och där vidga hela det sensuella och sexuella synfältet, att esteticera kropparna, att fullkomligt dyrka vackra eregerade kukar, att extatiskt och drömlikt njuta av smärtan piskan ger." Bögeriet bjuder ständigt på nya former och kombinationer, detaljerna blir alltmer utstuderade, subtila. Att i ett slag, i snabb scenväxling växla mellan givande och tagande, mellan den som njuter av att piska och den som lika mycket njuter av att bli piskad. Att mentalt och kroppsligt vandra från mjukt till hårt, mellan ömhet och makt. Naturligtvis är denna manliga värld promiskuös, mycket promiskuös, men just därför är den också tolerant och fin grogrund för verklig vänskap. "Coolt. Jag tror på pluralism", meddelade Dexo/Dexter. Samtidigt är jag tillräckligt beläst för att veta att även kärlek mellan män och pojkar varken är något nytt eller något särskilt uppseendeväckande. I den miljö jag levde under barn- och ungdomen var det inte sällsynt att tjänstefolkets pojkar och unga män stod till förfogande. Eller kärleken mellan pojkar på internatskolor. Om en pojke som är femton år ligger med en pojke som är tolv år: är det pedofili? Eller tvärtom: en tolvåring som förför en pojke på femton? Susanna Roxman skrev i recensionen (LO-tidningen) av Barnsliga memoarer att det faktiskt är så att små pojkar och understundom små flickor inte alltid är oskyldiga änglar: "I boken vederlägges två populära myter, den om barndomen som idyllisk och den om oskuldsfulla småttingar." Förresten: vad som var gästfrihet i västra Afrika innan furstemakt ersattes av kolonialmakt, ansågs som sodomi i Europa. Vad som är accepterat i Portugal är kriminaliserat i Sverige. På min internatskola fanns åtskilliga indier, framför allt från Goa och Madras. När jag var 14-15 år kom det ett par 10-12-åriga bröder från Madras, fruktansvärt söta. De brukade sminka sig med ögonskugga, vilket de naturligtvis inte fick göra på skolan, men under loven… Vi föds och växer upp i olika kulturer. Riter och mänskliga uttryck ges helt olika innebörd beroende på var de praktiseras. Att onani och sexuella relationer är vanligt på internatskolor, förmodligen mer vanligt där än bland pojkar som aldrig lämnar tallriken med mammas köttbullar, är nog riktigt. Men frågan är om detta är homosexualitet? Är det fel att runka? Eller att bekräfta sin vänskap genom sexuell action? Möjligen är det det i den makabra verklighet psykologer, psykoanalytiker och kuratorer lever och som det officiellt heterosexuella samhället lägger in i begreppet för att finna juridiska formler för att göra det suspekt, snuskigt och olagligt. Existerar homosexualitet? Mitt svar är: nej. Jag har aldrig sett mig själv varken som homosexuell eller heterosexuell: jag är en sexuell varelse och av skilda skäl, gener, erfarenheter, lust, att det bäst överensstämmer med min uppfattning om kreativitet och estetik, föredrar jag män framför kvinnor. Visa mig den vackraste (jag ser att det är vackert) kvinnliga barockrumpa, men den engagerar mig inte. Visa mig en vacker ung mans välformade rumpa och jag ser att den är till för att jag skall njuta av den. Det finns kärlek, det finns vänskap, det finns sexualitet och det finns kåthet. Jag är övertygad om att sådana erfarenheter som jag skriver om här och som präglar en mans barndom och ungdom är avgörande för vilka referenser och preferenser man föredrar under hela livet. Jag hatar fortfarande trånga rum med lågt i tak i lägenheter och villor och längtar tillbaks till kasernliknande utrymmen med breda stentrappor, ekande korridorer. Den enda normala våning jag längtar tillbaks till är vad som var vår lägenhet på Park Street: inte en matta, hängande gardiner, böcker, bokhyllor, bord, stolar, fåtöljer, några tavlor av den tidens unga Londonkonstnärer, som Lucien Freud, sängar. Inte en blomkruka, få prydnadssaker. Claudia tyckte det verkade som öde landet. Jag längtar dit.
+ + +
+
+
Copyright©Bo I. Cavefors, 2008
Posts
No comments:
Post a Comment